Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

behandlingprogram för dem som döms för våldtäkt

Interpellation 2003/04:118 av Pethrus Engström, Desirée (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2003-11-18
Inlämnad
2003-11-18
Besvarad
2003-12-01
Sista svarsdatum
2003-12-02

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 18 november

Interpellation 2003/04:118

 av Desirée Pethrus-Engström (kd) till justitieminister Thomas Bodström om behandlingprogram för dem som döms för våldtäkt

Den senaste tiden har alltfler våldtäkter rapporterats. Det verkar vara en mycket negativ trend vi ser i vårt samhälle. I Svenska Dagbladet den 2 november 2003 kan man till exempel läsa rubriken "Sex anmälda våldtäkter i helgen". Det skedde på olika platser runtom i landet. Fagersta, Laxå, Skänninge, Helsingborg och Falkenberg drabbades den aktuella helgen. Att den 15-åriga flickan i Fagersta utsattes för gruppvåldtäkt är naturligtvis fruktansvärt. Varje sådant övergrepp riskerar sätta psykiska och fysiska spår för livet. Därför är det så oerhört viktigt att samhället reagerar med kraft för att motverka den negativa trend vi nu ser.

Förra året anmäldes 2 184 våldtäkter, vilket är en ökning med 5 % jämfört med 2001. Drygt 15 % ledde till åtal. Det visar på att vi behöver sätta in alla möjliga åtgärder för att förhindra ökningen men också på att få tag på och straffa dem som utfört dessa hemska dåd.

Att andelen minderåriga förövare ökar är mycket allvarligt. Det måste innebära att unga pojkar har en snedvriden sexualsyn och att de tror sig ha rätt att utsätta flickor för övergrepp. På Internet sprids mycket skräp med en förnedrande kvinnosyn. Det finns till exempel spel på nätet där man kan få poäng om man våldtar en kvinna, och allsköns Internetsidor som ger en helt fel bild av kvinnors sexualitet. Allt detta uppmuntrar unga pojkar att ta sig rättigheter med våld.

I den uppmärksammade våldtäktsdomen i Tumbamålet skönjer man via medierna att männen vill påskina att kvinnan ville bli utsatt för ständiga sexuella övergrepp. Om detta är en attityd som kommer få fotfäste kommer kvinnor i gemen att bli alltmer utsatta för olika övergrepp. Män som tror sig veta vad kvinnor vill ha i sexuellt hänseende är ett potentiellt hot mot varje kvinna. Det visar på att dessa män behöver lära sig att man inte tar sig rättigheter till sex utan att det måste vara något ömsesidigt. Domen visar också att lagstiftningen snarast måste skärpas på området. De unga minderåriga som begår övergrepp måste lära sig att detta inte är acceptabelt.

I dag döms vissa personer som tagits för "rattfylla" till behandlingsprogram. Män som våldfört sig på kvinnor bör vid sidan av andra straff också kunna dömas till ett behandlingsprogram. Där bör sexualkunskap och hur kvinnor ser på sin sexualitet ingå. Där kan även ingå kunskap om brottsoffrets upplevelser och vilka konsekvenser våld mot kvinnor får. Klart är också att attityder som sprids på nätet måste motverkas. Detta kan särskilt vara verksamt på minderåriga som utför brott.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga justitieministern:

Avser ministern att vidta åtgärder för att införa någon form av behandling för pojkar/män som våldtagit eller sexuellt utnyttjat kvinnor?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:118, behandlingprogram för dem som döms för våldtäkt

Interpellationsdebatt 2003/04:118

Webb-tv: behandlingprogram för dem som döms för våldtäkt

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)
Anf. 30 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Désirée Pethrus Engström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att införa någon form av behandling för pojkar/män som våldtagit eller sexuellt utnyttjat kvinnor. Låt mig inledningsvis säga att sexualbrott och våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Arbetet med att bekämpa denna brottslighet är en prioriterad fråga för mig och regeringen. Kriminalvårdens arbete med klienter som dömts för denna typ av allvarlig brottslighet ska tillgodose två viktiga delar. Dels ska kriminalvården genom ett långtgående säkerhetstänkande, där samhällsskyddsaspekter tillmäts stor vikt, förhindra att intagna begår brott under straffverkställigheten. Dels ska kriminalvården tillvarata de möjligheter till påverkan och förändring som anstaltsvistelsen ger för att minska riskerna för återfall efter frigivningen. Inom kriminalvården bedrivs ett aktivt behandlingsarbete riktat mot de sexualbrottsdömda. En särskild handlingsplan finns för denna kategori intagna. Dessa placeras som huvudregel på särskilda anstalter där informations- och motivationsprogram är obligatoriska, och den övervägande delen av de intagna deltar i behandlingsprogram. Andelen som döms på nytt bland sexualbrottsdömda är förhållandevis liten. Det hindrar dock inte att kriminalvårdens insatser kan utvecklas ytterligare. Just nu prövas till exempel ett så kallat nationellt behandlingsprogram på ett antal behandlingsenheter inom kriminalvården. Behandlingen kan kompletteras med individualterapi. Behandlingsprogrammet utvärderas löpande och kommer inom kort att aktualiseras för så kallad ackreditering, det vill säga hänföras till de behandlingsprogram som med utgångspunkt i tillgänglig forskning kan förväntas minska återfall i brott. Inom kriminalvården görs alltså en hel del för att åstadkomma det som Désirée Pethrus Engström efterlyser. Men för att intagna ska kunna bevara uppnådda resultat måste metoder utvecklas för att fullfölja och följa upp kriminalvårdens insatser även efter frigivningen. I detta arbete är samverkan ett nyckelbegrepp. Kriminalvård, socialtjänst och psykiatri måste ytterligare utveckla formerna för sin samverkan kring dessa klienter. Ska kriminalvårdens insatser kunna bli riktigt framgångsrika kan de inte ses isolerade, utan måste ingå i en större helhet. Här har vi alla ett ansvar. Det gäller oavsett om vi representerar riksdag, regering, myndigheter, organisationer eller någon annan huvudman. Jag utgår från att detta ansvar prioriteras lika högt inom andra verksamheter som inom de jag ansvarar för.
Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Anf. 31 Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret även om jag naturligtvis inte är tillräckligt nöjd med det svar som jag har fått eftersom jag tror att det finns mer som vi kan göra. Förra året anmäldes, som jag skriver i min interpellation, 2 184 våldtäkter, vilket är en ökning med 5 % jämfört med 2001. Bara drygt 15 % ledde till åtal. Här är kvinnors liv och hälsa i fara. Om man tänker på vilka psykiska konsekvenser det får att 2 000 kvinnor per år utsätts för ett sådant övergrepp kan man verkligen förstå att sjukskrivningarna ökar bland kvinnor. Detta får alltså stora hälsopolitiska konsekvenser och är ett allvarligt samhällsproblem. Andelen minderåriga har jag också nämnt i interpellationen. Den gruppen förövare ökar därför att de många gånger har en snedvriden sexualsyn och därför att de tror sig ha rätt att utsätta flickor för övergrepp. I Tumbamålet kan man skönja ungefär samma synsätt. Man tar sig rätten över en annan kvinnas liv. Det man då kan fråga sig är: Kan man på något sätt ändå döma dessa män som har utfört detta till någon form av behandling, och även de yngre? Jag ser att ministern har svarat när det gäller program inom kriminalvården, och det är bra. Jag får då förutsätta att alla som kommer i kriminalvårdens hägn verkligen får behandling. I min interpellation ville jag särskilt lyfta fram just ökningen av antalet minderåriga förövare. De kan ju inte dömas till fängelse. Men vad ska de kunna dömas till? Den andelen ökar ju. Detta tycker jag är väldigt allvarligt. Från samhällets sida måste vi reagera. Därför undrar jag på vilket sätt ministern skulle kunna agera för att få de minderåriga att på något sätt förstå allvaret och för att de ska kunna dömas i någon form - genom information, behandling eller vård - just för att de ska förstå att kvinnor inte vill utsättas på det sätt som jag har beskrivit här.
Thomas Bodström (S)
Anf. 32 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Det finns alltså behandlingsprogram, och det görs framsteg. Jag har själv besökt Norrtäljeanstalten och kan rekommendera ett besök där om Désirée Pethrus Engström inte har gjort det. Där jobbar man tillsammans med bland annat Rädda Barnen. Det är naturligtvis väldigt bra för de personer som finns där men också naturligtvis med tanke på framtida brottsoffer - eller rättare sagt att det inte behöver bli sådana. Det här finns också i skolan. Det är alldeles riktigt att yngre förövare under 18 år - vilket, tyvärr, inte är alldeles ovanligt - inte ska sitta i fängelse, även om det inte är ett absolut förbud. Vad som finns och som används är sluten ungdomsvård. Där finns möjligheterna. Sluten ungdomsvård innebär att det visserligen är repressivt på så sätt att man är tvingad att vara där; man är inlåst. Dessutom avtjänar man hela straffet, inte två tredjedelar. Tiden där är alltså förhållandevis längre än den kan ge uttryck för. Maximistraffet är fyra år där, vilket motsvarar sex års fängelse. Naturligtvis ska den här tiden användas till att försöka få dessa unga personer på rätt spår igen. Det är ett svårt arbete därför att det gäller unga personer som har begått allvarliga brott, till exempel allvarliga sexualbrott. Det är, som sagt, ett svårt arbete. Men är det något som vi har satsat på och som det fortsatt satsas på från samhällets sida så är det just att försöka få så bra behandlingsformer som möjligt när det gäller de här sakerna. Här är det verkligen fråga om en resursstark behandling. Man får helt andra möjligheter till individuell behandling än man kanske får i ett fängelse just därför att det är så viktigt att få de här unga personerna på rätt spår igen.
Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Anf. 33 Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Fru talman! Efter det svaret är jag väl inte helt övertygad om minderåriga som eventuellt döms får den behandling som ministern säger sker i den traditionella kriminalvårdens hägn. Jag vet inte om ministern här kan säga, intyga, att det sker speciella behandlingsprogram för unga män som hamnar inom den slutna ungdomsvården. Jag antar att i vissa fall får socialtjänsten ta hand om pojkar som är riktigt unga. Frågan är om man där har program för att hjälpa och stötta så att de här pojkarna förstår att våldtäkt inte är något som man kan utsätta kvinnor för. Oftast utförs det här brottet på jämnåriga flickor. Då har något hänt under resans gång. Förra året fördubblades antalet unga våldtäktsmisstänkta jämfört med hur det var året innan. Det måste betyda att samhällets attityder och värderingar har påverkat de här unga männen. På något sätt måste vi ändå ha en nollvision, för en sådan måste väl eftersträvas när det gäller unga brottslingar. Det som regeringen satsar på när det gäller detta med sexualiseringen av det offentliga rummet är en del. Den kristdemokratiska jämställdhetsministern i Norge jobbar redan med ett program som är väldigt bra. Jag tycker att det är bra att även Sverige tar efter det programmet. Detta är alltså en del. Men vad kan vi göra åt det som jag beskriver när det gäller nätet och nätspel där våldtäkter ger poäng? Sådant påverkar ungas inställning till och syn på kvinnor och våldtäkter. Vad kan regeringen göra för att stoppa den typen av företeelser i samhället, och hur ser ministern på hur regeringen ska agera för att vi nästa år ska få se en minskning i stället för en ökning av andelen minderåriga som utför våldtäkter?
Thomas Bodström (S)
Anf. 34 Thomas Bodström (S)
Fru talman! När det gäller den här typen av brottslighet ska man vara särskilt försiktig med statistiken, för det finns, tyvärr, ett stort mörkertal. Men med den debatt som förts och med den upplysning som givits är det kanske lättare nu för många att våga göra en anmälan. Runtom i andra länder kan man se vilken enormt stor skillnad det är i fråga om den statistiska brottsligheten. Vissa länder har enligt statistiken inga sexualbrott över huvud taget, vilket knappast är något som överensstämmer med verkligheten. Låt oss alltså vara försiktiga när det gäller ökningen, men låt oss ändå säga att detta är ett stort samhällsproblem! I varje enskilt fall spelar ju statistiken ingen roll. Det behandlingsprogram, de behandlingsmetoder och den kunskap som man har inom ordinarie kriminalvård används naturligtvis också, och kan användas i den vård som ges inom sluten ungdomsvård. Det är också så att man där har mycket större resurser just därför att det är så viktigt att få de här unga personerna på rätt spår igen och att satsa så att dessa i framtiden inte fortsätter att begå brott. Självklart kan vi och samhället göra mycket mer på alla olika nivåer. Vad det handlar om är till största delen att se till att inte fler unga män hamnar i den här situationen och att det inte bara är fråga om behandling när de har begått de här fruktansvärda brotten. Då har de ju redan - i alla fall inledningsvis - fått en alldeles snedvriden syn på kvinnor. Det är mycket som kan göras i det brottsförebyggande arbetet. Mycket görs men det kan alltså göras ännu mer - inte bara från de rättsliga instansernas sida utan från alla delar av samhället. Det handlar då förstås om skolan där man kan göra mycket för att se till att de grundläggande och gemensamma värderingar som vi vill att samhället ska bygga på, bland annat jämställdheten, också ska penetreras till varje elev så att det inte blir någon tveksamhet. Detta är ett svårt och hårt arbete. Vi måste arbeta målmedvetet och göra det med helheten som metod. I det jobbet ska vi arbeta brottsförebyggande och brottsbekämpande men också med en bra kriminalvård, oavsett om det är unga eller om det är äldre som är förövare.
Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Anf. 35 Désirée Pethrus Engstr (Kd)
Fru talman! Först gäller det statistiken och BRÅ. Det kan ju vara så att antalet anmälningar ökar jämfört med tidigare. Men man tror också att antalet har ökat nominellt, om jag inte minns fel om BRÅ:s statistik. Jag är alltså inte hundraprocentigt säker där. Det är illa ändå med tanke på varje andel. Jag har räknat ut att det är 40 kvinnor i veckan, eller något sådant, som blir utsatta för våldtäkt. Det får en fruktansvärd påverkan på egentligen hela samhället. Det gäller också hela samhällsattityden till kvinnor. Vi tycker att vi jobbar för jämställdhet. Men det verkar, tyvärr, bli sämre med åren. Det verkar också som att de unga inte har den respekt för varandra när de umgås som man skulle kunna förvänta sig - så långt statistiken. Frågan är vad ministern skulle kunna göra när det gäller nätet och Internet. Vad skulle man kunna göra för att där kriminalisera eller på något sätt kanske göra något för att stävja den, som jag tycker att det är, brottslighet på nätet som uppmuntrar till våldtäkter eller övergrepp på kvinnor? Detta tycker jag måste åtgärdas i ännu högre grad. Framför allt gäller det då sådant som riktar sig till barn och ungdomar. I det avseendet är det oerhört allvarligt. Sedan undrar jag om det nya lagförslag snart kommer som har sin utgångspunkt i Sexualbrottskommitténs förslag om en skärpning av begreppet för vilka som utför våldtäkter och om detta kommer alldeles snart.
Thomas Bodström (S)
Anf. 36 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Det är klart att det är besvärligt för brottsbekämpning med den utveckling inom Internet som vi har. De saker som nämns är redan brottsliga, men polis och åklagare följer utvecklingen och ser till att de åtgärder som behövs vidtas. Den nya sexualbrottslagstiftningen, som bygger på kommitténs förslag men som har gjorts vidare och bredare för att ge ännu större skydd för kvinnor, kommer att presenteras, som jag har sagt tidigare, strax före jul. Om allt går som det ska, vilket jag hoppas och tror, kommer det kunna läggas en proposition fram i mars. Det gör att den nya lagen ska, som jag också sagt tidigare, kunna träda i kraft vid halvårsskiftet nästa år.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.