barnsoldater i Uganda

Interpellation 2003/04:407 av Runegrund, Rosita (kd)

den 1 april

Interpellation 2003/04:407

av Rosita Runegrund (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om barnsoldater i Uganda

Många associerar Uganda med ett land som sedan slutet av 1980@talet gått från inbördeskrig och ekonomisk kris till ett land med en effektiv aidsbekämpning, stabilitet och positiv utveckling i största allmänhet. Men för en stor del av befolkningen i norra delen av landet är verkligheten en helt annan. Väldigt många människor, framför allt barn, lever under katastrofala humanitära förhållanden och en enorm osäkerhet. I 18 år har Lord´s Resistance Army (LRA) @ även kallad Herrens befrielsearmé @ terroriserat civilbefolkningen i en väpnad konflikt mot den sittande regimen. Enligt flera oberoende källor har konflikten på senare tid trappats upp. Barnen är de som lider mest av konflikten. LRA kidnappar barn och tvingar dem att kriga mot regeringstrupperna, döda och misshandla civila och verkställa straff mot andra tvångsrekryterade barn. Uppskattningsvis har mellan 8 000-10 000 barn (70-90 % av gerillastyrkan) rövats bort av LRA för att kriga mot regeringen. FN:s organ för mänskliga rättigheter talar om en enorm katastrof och uppskattar att ca 60@70 000 människor befinner sig i upprättade flyktingläger i landet. Över 1 000 barn har fötts i fångenskap hos gerillan.

Regeringen i Uganda verkar inte ha vare sig viljan eller förmågan att skydda befolkningen. President Museveni har hittills hävdat att regeringen genom militära medel kommer att knäcka LRA. Presidenten ger sken av att detta kommer att lyckas och att LRA:s senaste attacker skulle vara "de sista sparkarna från en döende häst". I själva verket har konflikten pågått i snart 20 år utan slut. Skälen till detta är flera. Förutom det faktum att gerillagruppen SPLA i södra Sudan länge stöttat LRA, så tillkommer brister i förhandlingsförmåga från båda parter samt att regeringsstyrkorna inte lyckats tillintetgöra gerillan.

Den svenska regeringen har, med anledning av att flertalet av Ugandas regerings medlemmar varit bosatta i Sverige, en alldeles särskild relation till landets ledarskikt. Ändå ter sig Sveriges intresse för konflikten i landet liten. Utrikesministern har förvisso påpekat att man inom ramen för EU arbetar aktivt för att hitta en fredlig lösning på konflikten och hon påpekar också att landets regering nyligen vidtagit en del åtgärder. Presidentens upprättande av amnesti i landet nämns liksom bildandet av ett fredsteam för förhandlingar med LRA. Men vad som också är sant är att Museveni tydligt klargjort att landet inte tänker ge LRA:s ledare amnesti, vilket i stort gör initiativet verkningslöst. Det upprättade fredsteamet har dessutom inte fått ordentliga mandat för att genomföra förhandlingar med gerillan. Således kan alltså initiativen från Museveni ses som ytterst knappa och troligen helt verkningslösa.

Det kommer således med all sannolikhet att krävas massiva påtryckningar för att få den ugandiska regeringen att byta spår och för att hitta en lösning på den långvariga konflikten. Med anledning av den svenska regeringens lite speciella förhållande till flera av Ugandas ledare har Sverige en verklig möjlighet att påverka Ugandas ledarskap.

Med anledning av detta vill jag därför ställa följande fråga till utrikesministern:

Avser utrikesministern att utnyttja den specifika relation som Sverige har med flera ledare inom Ugandas ledarskikt för att sätta ytterligare press på landets regering för få ett slut på det lidande Ugandas barn utsätts för?