Barnfattigdom
Interpellation 2010/11:260 av Andersson, Ulla (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2011-03-04
- Anmäld
- 2011-03-08
- Svar fördröjt anmält
- 2011-03-08
- Sista svarsdatum
- 2011-03-18
- Besvarad
- 2011-03-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2010/11:260 Barnfattigdom
av Ulla Andersson (V)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Rädda Barnens rapport visar att barnfattigdomen ökar. Det är inte värdigt ett välfärdsland att barn tvingas leva i en ekonomiskt utsatt miljö. Föräldrar vill sitt barn det allra bästa. Men många tvingas på grund av arbetslöshet och sjukdom leva under knappa omständigheter. Att regeringen kraftigt har försämrat ekonomin för en så stor grupp människor är oförsvarligt. Barnen drabbas hårt när regeringen skär ned på anslagen till sjuka och arbetslösa.
Det går att göra mycket för att förändra och vända på utvecklingen. Det behövs ett helhetsgrepp och därför också en handlingsplan mot barnfattigdomen.
Därför vill jag fråga socialministern följande:
Avser socialministern att ta fram en handlingsplan mot barnfattigdom?
Avser socialministern att i samarbete med SKL verka för att kommunerna tar fram lokala handlingsplaner mot barnfattigdom?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:260
Webb-tv: Barnfattigdom
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:78 Tisdagen den 29 marsProtokoll 2010/11:78 6 § Svar på interpellationerna 2010/11:260 och 261 om barnfattigdom
Protokoll från debatten
Anf. 62 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Ulla Andersson har frågat socialministern om han avser att ta fram en handlingsplan mot barnfattigdom och att i samarbete med SKL verka för att kommunerna tar fram lokala handlingsplaner mot barnfattigdom. Wivi-Anne Johansson har frågat socialförsäkringsministern om vilka åtgärder han avser att vidta för att minska barnfattigdomen och förbättra den ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.
Regeringen anser att barns ekonomiska situation är en mycket viktig fråga och arbetar brett med åtgärder inom flera områden som tillsammans förbättrar inkomsterna för barnfamiljer.
Ensamstående föräldrars situation har särskilt uppmärksammats av regeringen, och flera satsningar inom den ekonomiska familjepolitiken har genomförts och föreslås komma ensamståendehushållen till del. Regeringen avser att föreslå en höjning av det särskilda bidraget inom bostadsbidraget från den 1 januari 2012, något som kommer alla barnfamiljer med bostadsbidrag till del. Även höjningen av flerbarntilläggen den 1 juli 2010 hjälper hushåll med stor försörjningsbörda.
Förutom satsningar på barnbidrag och bostadsbidrag har regeringen tillsatt en utredning som ser över hur stöden inom den ekonomiska familjepolitiken påverkar separerade föräldrars beslut rörande vårdnad, boende och umgänge. Utredningen ska om det finns behov föreslå förslag till förbättringar och ska lämna sitt betänkande senast den 1 juni 2011. Regeringen vill också förbättra möjligheterna för ensamstående föräldrar att använda föräldraförsäkringen. Regeringen vill därför bland annat utreda möjligheten till att föräldrar som är ensamma i sitt föräldraskap ska kunna överlåta en del av föräldrapenningen.
Ensamståendehushållen löper högre risk att ha relativt låg ekonomisk standard eftersom det enbart finns en löneinkomst i hushållet. Barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att åtgärder som skapar bättre förutsättningar för arbete är den viktigaste åtgärden för att möjliggöra en god ekonomisk standard för barn.
Att fler föräldrar får vara med i arbetsgemenskapen är viktigt för att våra barn ska må bra. Regeringen har reformerat arbetsmarknadspolitiken och inriktat resurserna på de personer som är i störst behov av dem. En rad insatser har vidtagits, exempelvis nystartsjobb för dem som saknat arbete under minst ett år. En annan åtgärd som regeringen vidtagit för att förstärka arbetslinjen är etableringsreformen för nyanlända invandrare som trädde i kraft den 1 december 2010. Skattesänkningar gör det samtidigt mer lönsamt att arbeta för låg- och medelinkomsttagare. Regeringen har också förenklat regler och sänkt kostnaderna för att anställa personal, vilket gör det enklare för företag att anställa.
De åtgärder regeringen vidtagit för ökad sysselsättning, tillsammans med förbättringar inom bland annat familjepolitiken, är i sig handlingsplaner som tillsammans med satsningar på exempelvis utbildning bidrar till att minska ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer. Ett nästa steg är att inleda samtal med barnrättsorganisationerna och att lyssna på deras förslag till förbättringar.
Det är i kommuner och landsting som de flesta verksamheter som rör barn finns. Det är också där beslut fattas som har direkt inverkan på barns vardag och deras livssituation. Kommun- och landstingssektorn spelar en stor roll för att minska skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn som lever i hushåll med olika inkomstnivåer. Viktiga delar av den generella välfärden utgörs av sjukvård för barn och ungdomar och av subventionerad och högkvalitativ förskola och skola. För att stödja kommun- och landstingssektorn har regeringen höjt det generella statsbidraget med 25 miljarder kronor under perioden 2010-2011.
Kommunala handlingsplaner kan vara ett verktyg i arbetet mot ekonomisk utsatthet bland barn. Sådana initiativ är positiva, men det är upp till kommunerna själva att bedöma vilka insatser som behöver genomföras utifrån egna kommunala förutsättningar och det kommunala självstyret.
Anf. 63 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Drygt en miljon människor i Sverige lever i relativ fattigdom. Mer än var fjärde ensamstående förälder, oftast en kvinna, lever under fattigdomsgränsen. Ahmed, Alva, Hugo och Jasmine är några av de drygt 220 000 barn i Sverige som år 2011 lever i fattigdom.
Sedan 1990-talskrisen har barnfattigdomen ökat betydligt. Men i början av 2000-talet började den absoluta fattigdomen minska, medan den relativa fattigdomen bland barn enbart fick ett hack i kurvan.
När regeringen tillträdde levde ca 9 procent av alla barn i Sverige i relativ fattigdom, det vill säga under 60 procent av medianinkomsten. I dag är det hela 14 procent som gör det. Även antalet barn som lever i absolut fattigdom, det vill säga under socialbidragsnormen, har ökat mycket tydligt sedan år 2008 - i dag ca 8 procent av alla barn.
Vi vet, bland annat genom forskning, att fattigdom bland barn påverkar barns framtida utbildningsresultat och möjligheter. Den påverkar deras hälsa och deras framtida arbetsmöjligheter. Vi vet att den påverkar deras liv här och nu.
Ahmed, Alva, Hugo och Jasmine tvingas avstå från mycket av det som andra jämnåriga tycker är självklarheter - skolutflykter som kostar pengar eller medlemskap i en fotbollsklubb eller i kulturskolan. Kanske tvingas de ljuga om var de varit på semester eftersom de enbart varit hemma då familjen inte hade råd med något mer. Att barn ekonomiskt far illa i välfärdslandet Sverige är en skam men inte så underligt, för välfärdspolitiken gör faktiskt skillnad.
Enligt Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö universitet, skulle barnfattigdomen utan filtret välfärdspolitiken ha varit tre gånger större än den i dag är. Utan detta välfärdsfilter väntar Salonen sig en utveckling med 25-35 procent fattiga. Han säger också att den fattigdomsbekämpande effekten avtagit under senare år. Det är inte så underligt att barnfattigdomen ökar när regeringen medvetet har skurit ned i välfärdspolitiken.
Ändringarna i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen har självklart påverkat många familjers och därmed barns ekonomi, Det är kanske en nyhet för statsrådet Larsson att även sjuka och arbetslösa har barn. Att de som tar ut föräldraförsäkringen har barn borde statsrådet åtminstone vara medveten om. Men det är väl så att Kristdemokraterna tycker att det är rätt att spara på småbarnsföräldrar.
Även storleken på förskolegrupperna har ökat. Därmed har deras vardagliga miljö blivit stressigare. Också storleken på skolbarnsomsorgens grupper har ökat.
Att Kristdemokraterna som parti väljer att försvåra och förvärra för många barn så som de valt att göra är en gåta för mig.
Nej, jag tror faktiskt inte att statsrådet är omedveten om att sjuka och arbetslösa kan ha barn. Men hon tycker tydligen att det är värt priset att finansiera skattesänkningar med stora besparingar på bland annat sjuka med 26 miljarder kronor. Det får konsekvenser i form av ökad otrygghet, ohälsa samt brist på frihet, tillit och egenmakt och i form av ökad barnfattigdom.
I sitt svar till mig säger statsrådet inte ett enda ord om försämringarna i trygghetsförsäkringarna som ett resultat när det gäller den ökade barnfattigdomen, vilket också säger något om var Kristdemokraterna hamnat.
Jag är väldigt besviken på inställningen från Kristdemokraterna och hade hoppats på en lite annan ingång, att man åtminstone hade påtagit sig ett tydligt ansvar för de försämringar som man genomfört för den här gruppen människor.
Anf. 64 Wiwi-Anne Johansson (V)
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Maria Larsson säger att barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete. Så är det naturligtvis. Jag har ingen annan uppfattning än ministern i den frågan.
Men vi vet att vi inte bara har en massarbetslöshet. Vi har en mastodontarbetslöshet som närmar sig 8 procent.
Vi vet att bara 40 procent av alla som är arbetslösa har någon form av a-kassa. De deltidsarbetande får nästan ingen a-kassa alls.
Vi vet att bara 4 procent av dem som är arbetslösa får ut 80 procent av sin förlorade inkomst.
Vi vet att utförsäkringen har drabbat tiotusentals människor.
Vi vet att utförsäkrade som går till arbetslivsintroduktion i många fall fortfarande är sjuka och bara får en lägre ersättning.
Vi vet att mer än dubbelt så många kvinnor som män är utförsäkrade och både sjuka och fattiga.
I dag lever en fjärdedel av alla barn i Sverige med en ensamstående förälder. Barnfattigdomen är tre gånger så stor bland de barn som har ensamstående föräldrar. Många lever med ett underhållsstöd på dryga tusenlappen i månaden - beloppet har höjts en enda gång sedan tidigt 1990-tal.
Så ser verkligheten ut för familjer med ensamstående föräldrar som jag specifikt frågat om. Det jag får till svar är RUT-avdrag och skattesänkningar. Men det räcker liksom inte för att råda bot på ensamstående föräldrars dåliga ekonomi. Precis som Maria Larsson säger behövs det förstås jobb. Men det blir inga nya jobb av bara sänkta skatter. Många tvingas dessutom tacka nej till eventuellt arbete därför att det inte finns barntillsyn på obekväm arbetstid.
Vi har nu sett att Maud Olofsson kommit med några nya klämmiga idéer om hur man ska göra för ensamstående föräldrar - vår mest utsatta grupp - nämligen om att dubbla jobbskatteavdraget för dem och om att ge dem ett större RUT-avdrag.
Jag undrar om också Maria Larsson tror att RUT ska passa alla barnen. Är det RUT som ska skapa alla nya arbeten och utrota barnfattigdomen i Sverige? Eller finns det några andra reformer på socialförsäkringsområdet i väntan på att den här regeringen, som hittills har misslyckats med att skapa nya jobb, skapar de jobb som vi är överens om naturligtvis är det bästa? Den viktigaste inkomstkällan är förstås förvärvsarbete. Men hur ska ni, i avvaktan på att ni lyckas med det, hantera de fattiga ensamståendes situation?
Anf. 65 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Jag tror att det är betydelsefullt att lyfta in den viktiga diskussionen om barn i ekonomisk utsatthet i ett något vidare sammanhang och att göra några problematiseringar.
Det är klart att varje barn som lever i ekonomisk utsatthet är ett för mycket. Vi vill alla att barnen i Sverige ska ha en trygg uppväxt, att de ska leva under drägliga förhållanden, att de ska ha god och näringsriktig mat på bordet där hemma, att de ska ha kläder att ta på sig och att de ska kunna delta i fritidsaktiveter - det är en självklarhet. Vi har byggt upp omfattande trygghetssystem i vårt land just för att säkerställa att den rätten och den möjligheten tillkommer varje barn.
Det är också så att Sverige är ett av de länder i Europa som har absolut lägst fattigdom, oavsett om man talar om barnfattigdom eller fattigdom i allmänhet - och oavsett hur man mäter fattigdom. Begreppet "relativ fattigdom", som debattörerna här använder, är nämligen ett problematiskt begrepp. Jag ska återkomma till det strax.
Låt mig först konstatera att det i en RUT-rapport som sändes till alla riksdagens ledamöter i december förra året framgår att även om man använder det problematiska begreppet "relativ fattigdom" är det bara två länder i Europa som har lägre fattigdom än Sverige. Det är Island och Nederländerna. Möjligen har Island efter sina senaste ekonomiska problem hamnat före Sverige när det gäller antalet fattiga.
Sverige är alltså ett av de länder som har allra lägst fattigdom. Det är bra. Det är självklart att det ska vara så. Sverige är ett välfärdssamhälle där vi satsar mycket stora gemensamma resurser på att bekämpa fattigdom och ge alla en god ekonomisk standard. Det gör vi i form av föräldraförsäkring, försörjningsstöd, sjukförsäkring och många andra trygghetssystem.
Jag måste, herr talman, säga något om just begreppet "relativ fattigdom". Det är alltså problematiskt, för det definieras - det fick vi höra här - som att den är relativt fattig som har en inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten. Det innebär per definition att den relativa fattigdomen i ett land aldrig kan avskaffas, givet att man inte har en mycket sammanpressad inkomstspridning. Medianinkomsten är nämligen, som vi vet, den inkomst som befinner sig mitt i spannet. Det kommer alltid att finnas människor som har lägre inkomster än medianinkomsten.
Därför är detta ett problematiskt begrepp, och det innebär att Sverige teoretiskt sett skulle kunna få en större andel relativt fattiga än utvecklingsländer i världen, helt enkelt därför att man mäter inkomstspridningen. Sverige har dock, som jag sade, trots detta en mycket låg andel relativt fattiga om man jämför med övriga EU-länder, i och med att Sverige har en låg inkomstspridning jämfört med många andra länder. Därför har vi inte heller dessa problem i riktigt den utsträckningen.
Om medianinkomsten i ett land ökar med 5 procent och en person med lägre inkomst får en inkomstökning på 2 procent kan det innebära att den personen går från att vara icke-fattig till att vara fattig, trots att vederbörandes inkomster har ökat. Den relativa fattigdomen är alltså ett mycket besvärligt begrepp, och jag tycker därför att det är mer relevant att titta på absolut fattigdom. Den kan mätas till exempel med hjälp av hur många som får försörjningsstöd. Där ser man en minskande trend om man tittar på perioden sedan början av förra mandatperioden.
Anf. 66 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det är viktigt att definiera begreppen när man talar om fattigdom, eftersom det finns flera mått. Glädjande nog är det dock så att Sverige oavsett vilket mått man använder ligger bra till när det gäller fattigdomsstatistiken, precis som vi hörde här. Det gör inte att vi från regeringens sida är mindre intresserade av att komma till rätta med fattigdomsproblematiken. För barn som lever i långvarig ekonomisk utsatthet får det naturligtvis konsekvenser. Däremot måste man ha lite tidsperspektiv i detta.
År 2007 hade Sverige det lägsta antalet barn som levde i hushåll som var fattiga och därmed i behov av socialbidrag än vi hade haft på flera decennier. Det var 2007, under denna regerings tid. Det beror på att vi är en regering som bekämpar fattigdom, och vi vet att det absolut effektivaste sättet att göra det är att se till att människor får arbete och möjlighet till egenförsörjning.
Sedan kom en finansiell kris, och då kan vi se det som händer vid varje kris: Fler människor blir av med sina arbeten och behöver därmed försörjning i form av ekonomiskt bistånd. Det hände också under denna lågkonjunktur, och därför steg antalet med behov av socialbidrag under 2007-2009 - men inte alls i samma utsträckning som vi kan se under 90-talskrisen, trots att denna kris beskrivs som mycket djupare. 1996 var det dubbelt så många barn som levde i fattiga hushåll som 2008. Jämfört med 1996 var det bara hälften så många som behövde socialbidrag 2008.
Detta var ett fantastiskt bra bevis på att vi var bättre rustade när vi gick in i krisen. Det var vi tack vare att många människor hade fått ett arbete, bland annat genom de skattesänkningar vi hade infört och som vi vet genererar fler arbeten. Detta hänger ihop, och det vill inte ni i Vänsterpartiet se. Ni tillhör ett regeringsunderlag som hade den högsta beskattningen av låg- och medelinkomsttagare som något land i världen har uppnått. Det tycker vi är orättfärdigt. Människor med låga inkomster måste få behålla mer av sina inkomster.
Det är också glädjande att titta på statistiken mellan 2008 och 2009. Det är ganska färska siffror som har kommit från SCB och som visar till exempel andelen barn till ensamstående föräldrar med låg disponibel inkomst. Den har minskat från 29,5 procent till 27 procent. Det är en liten minskning, men det är ett trendbrott. Min förhoppning och tro är faktiskt att detta kommer att fortsätta minska, för vi ser nu att fler och fler människor i vårt land får jobb. Sambandet är så väldigt intimt: När fler människor kommer i arbete minskar antalet personer som behöver socialbidrag och därmed också antalet barn som lever i fattiga hushåll.
En annan glädjande sak som kan leda till starka förbättringar i framtiden är den etableringsreform som iscensattes den 1 december 2010, där vi vill visa på mycket snabbare sätt för nyanlända svenskar att etablera sig på arbetsmarknaden. Från att ha haft en genomsnittstid på sju år för att etablera sig på arbetsmarknaden hoppas vi komma ned betydligt. Det är viktigt för barnen som finns i dessa familjer.
Vi är en regering som bekämpar fattigdom, men man måste se vilka vägar som står till buds. Arbete är en central del av lösningen.
Anf. 67 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Det glömde jag säga i mitt förra inlägg.
Vi har en arbetslöshet på ungefär 8 procent. Det är ca 400 000 människor som är arbetslösa, och för dem har ni försämrat väldigt mycket. Var fjärde långtidsarbetslös har varit arbetslös i tre år eller mer. Sänker man ersättningsnivåerna så kraftigt som ni har gjort i försäkringen, där 4 procent får ut 80 procent av sin inkomst och där man tvingas leva på 11 000 kronor i månaden samt tvingas ta ett jobb för 9 000 kronor i månaden för att inte bli avstängd, så får det konsekvenser för väldigt många barn. Flera av de här 400 000 arbetslösa har nämligen barn. De sjuka ni har sparat 26 miljarder kronor på har också barn.
Det får konsekvenser, Maria Larsson, om man sparar på våra trygghetssystem. Tapio Salonen, som jag tog upp tidigare och som är professor i socialt arbete, tar just upp välfärdspolitiken och visar på dess betydelse för barnfattigdomen. Han säger att om man försämrar välfärdspolitiken så ökar barnfattigdomen ungefär tre till fyra gånger så mycket, och det är det som håller på att ske.
Om statsrådet Larsson hade tittat lite längre i sina papper hade hon nämligen också sett att det år då barnfattigdomen ökar och socialbidragskostnaden bland barn ökar är precis samma år som ni försämrade sjukförsäkringen väldigt kraftigt. Det är samma år. Det är alltså inte undra på att det är just då detta trendbrott kommer, ett trendbrott som faktiskt hade pågått i några år innan ni tillträdde.
Andreas Norlén försöker göra det problematiskt att använda begreppet "relativ fattigdom", och det är självklart att en regering som bygger hela sin politik på att öka inkomstskillnaderna tycker att ett begrepp som detta är problematiskt. I Sverige ökar inkomstklyftorna nästan snabbast bland OECD-länderna. Bedriver man en politik där de 10 rikaste procenten har fått 25 procent av de totala skattesänkningarna, det vill säga 18 miljarder, så får det konsekvenser i statistiken kring relativ fattigdom.
Det är detta Moderaterna kämpar så febrilt med att försöka ändra på i Europa. Man försöker få alla Europas länder att lämna begreppet "relativ fattigdom" fastän det är ett erkänt begrepp och en erkänd statistik man använder.
Till skillnad från statsrådet Larsson tar Andreas Norlén åtminstone upp trygghetssystemen och påpekar deras betydelse. Sedan verkar han glömma att han själv har varit med och sparat hela 26 miljarder på sjuka människor, sparat miljarder på föräldraförsäkringen, det vill säga föräldrar som är hemma med sina nyfödda barn, och sparat miljarder på arbetslöshetsförsäkringen för att kunna sänka skatter där det stora flertalet skattesänkningar har gått till dem som redan har det rätt gott ställt. Dessutom glömmer man bort att väldigt många av dem som lever i relativ fattigdom eller med socialbidrag är människor som inte har något arbete och som inte har fått en enda krona i skattesänkning med er politik, däremot kraftigt höjda avgifter och en ökad otrygghet.
För att gå över till frågan om handlingsplan, som statsrådet Larsson över huvud taget inte nämner, menar jag att en regering kan göra mycket för att få kommuner att ta fram lokala handlingsplaner. Man kan vara medfinansiär, man kan använda morötter och lagstiftning. Lagstiftning använder ni ofta när ni vill privatisera, men tydligen inte när ni behöver bekämpa barnfattigdomen. Man kan ha medfinansiering eller försöka ta bort avgifter i Kulturskolan och i föreningslivet. Man kan ha medfinansiering med att ta bort taxan på busstrafiken för barn och ungdomar. Man kan göra rätt mycket om den politiska viljan finns för att underlätta för barn och familjer i ekonomiskt utsatta situationer, och man ska definitivt inte spara i trygghetssystemen.
Anf. 68 Wiwi-Anne Johansson (V)
Herr talman! Det kändes som att Maria Larsson uppehöll sig vid att allting var värre förr och att det är ganska mycket bättre nu. I så fall har både Rädda Barnen och riksdagens utredningstjänst fel när de beskriver relativ fattigdom och hur många fattiga barn det finns i Sverige. Om man som Andreas Norlén vill jämföra fattigdomen i Sverige med den i riktigt utsatta och fattiga länder är det klart att vi sällan ser så fattiga barn eller familjer här i Sverige. Men relativ fattigdom handlar om att inte kunna vara med där alla andra befinner sig, inte kunna vara på arenan, inte kunna spela hockey eller fotboll eller delta i andra aktiviteter. Det är ett utanförskap som den här regeringen säger sig ha velat utrota men som bara växer mer och mer därför att trygghetssystemen, som Andreas Norlén tog upp, håller ni på att montera ned.
Det är fortfarande så att 4 procent får 80 procent av a-kassan. Det är 40 procent som är med som får arbetslöshetskassa över huvud taget. Vad jag har ställt frågor om men inte fått ett enda svar av Maria Larsson är hur ensamstående med barn ska kunna kompenseras. Jag ville ställa frågan till Ulf Kristersson, som är socialförsäkringsminister, för jag ville gå in på att man har misslyckats med de andra systemen, misslyckats med att skapa jobb, vilket den här regeringen har gjort. Vi har en arbetslöshet som är uppe mot 8 procent. Redan 2006 beskrev ni att det var en massarbetslöshet vid 6 procent. Det jag skulle vilja ha svar på är: Vad ska ni göra för gruppen ensamstående med barn?
Det finns sådana som faktiskt kan få ett jobb men tvingas tacka nej till det eftersom det inte finns barnomsorg på obekväm arbetstid. Hur ska ni lösa det? Är det bara det klämmiga förslag som Maud Olofsson har kommit med? Är det regeringens eller är det bara Centerpartiets förslag att fördubbla jobbskatteavdraget och utöka RUT-avdraget? Är det de enda svar ni har på hur man skapar arbete, hur man löser problemet med fattigdomen för barn och vuxna? Finns det några som helst andra konkreta förslag till hur ni vill lösa det ska jag gärna ta del av de förslagen.
Anf. 69 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Begreppet relativ fattigdom, alltså att den är fattig som har mindre än 60 procent av medianinkomsten i riket, innebär att en familj som får ökad inkomst definitionsmässigt kan bli fattig därför att andra ökar sina inkomster ännu mer. Jag ifrågasätter om det är ett rimligt mått på vad det innebär att vara fattig.
Jag ser självklart problemet om man har en mycket lägre inkomst än andra i riket. Men fattigdomsbegreppet har - och det är därför som det är så populärt att använda det i den här typen av debatter - självklart en moralisk laddning, en moralisk sprängkraft. Ingen av oss som arbetar politiskt vill att vi ska ha fattiga människor i Sverige. Vi har, som jag sade i mitt förra inlägg, byggt upp ett omfattande välfärdssystem just för att skydda människor från till exempel fattigdom. Därför tycker jag att man ska använda begreppet med varsamhet. Om man har ett mått som innebär att den som får en högre inkomst kan bli fattig därför att andra i samhället får en procentuellt sett ännu större inkomstökning är det tveksamt om det måttet är relevant.
Det är anmärkningsvärt att beskriva de halverade sjukskrivningstal i vårt land som regeringens reformer av sjukförsäkringen har lett fram till som att man sparar 26 miljarder på sjuka människor. Jag upplever att det i grunden är någonting väldigt positivt att vi har kunnat halvera sjukskrivningarna i Sverige. Sverige är ett världens rikaste länder med en av världens högsta medellivslängder, och ändå hade vi bland världens högsta sjukskrivningstal. Det var ett allvarligt samhällsproblem som den här regeringen gjorde någonting åt i stället för att lämna sjuka människor under lång tid utan rehabilitering och utan att fråga efter dem. Det är att bekämpa fattigdom att hjälpa människor tillbaka till jobb.
Anf. 70 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Nej, vi har inte misslyckats med att skapa jobb. 136 000 fler människor har kommit till jobb på ett år, och vi har nästan tagit igen hela tappet efter lågkonjunkturen. Även om 7 procents arbetslöshet är hög är den mycket mindre än de 12 procent som Konjunkturinstitutet för bara ett år sedan förutspådde. Det går alltså otroligt bra i Sverige just nu.
Jag är ledsen att Vänsterpartiet inte kan ge det erkännandet. Vi är det land i Europa där arbetslösheten faller snabbast. Det är fantastiskt bra! Det är att se till att utanförskapet minskar och att barnfattigdomen minskar. Det hänger ihop. Vi måste våga se det, och det är därför som er högskattepolitik är så förödande. Den skapar inte jobb, den minskar antalet jobb.
Nej, det är inte heller sant att sjukförsäkringen inte är till nytta för människor. Nu får människor rehabilitering och en möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden, som de inte fick under den tid som ni var en del av regeringsunderlaget. Det finns fasta tidsgränser, någonting händer. Sedan tycker vi kristdemokrater att vi behöver finjustera systemet. Men grundsatserna är viktiga, att människor inte ska behöva gå och vänta utan få hjälp och stöd tillbaka. Det minskar också utanförskapet, och det är vi angelägna om.
Om vi har fler förslag? Ja, var så säkra! Det handlar om att jobba långsiktigt med den här frågan, men också kortsiktigt.
I det kortsiktiga perspektivet tror jag att höjningen av bostadsbidraget från den 1 juli kommer att spela roll. Inte minst kommer det att ha betydelse för de hushåll där det bara finns en försörjare, som till stor del får del av bostadsbidraget. Höjningen för en trebarnsfamilj blir 600 kronor, så det är en avsevärd förbättring.
Långsiktigt är det viktigt att titta på vilka strukturer vi bygger. Då är arbetslinjen central. Då är också en snabbare integration jätteviktig. Då handlar det om skolreformer så att unga människor kan gå ut med fullständiga betyg för att ha en bra chans på arbetsmarknaden. Också psykiatrisatsningen spelar en roll genom att människor som har en psykisk sjukdom kan få hjälp och stöd i att hitta ett sätt att hantera sin sjukdom och kanske också kan upprätthålla ett arbete. Det handlar om en bra missbrukarvård, därför att många av de människor som behöver socialbidrag är i situationen att de också behöver vård för ett missbruk.
Många av de här olika sakerna sammantaget är ett långsiktigt arbete för att förbättra förutsättningarna för inkludering och för en minskning av fattigdomen.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.