barndomstol med specialkompetens
Interpellation 2003/04:542 av Brodén, Anita (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-05-21
- Anmäld
- 2004-05-24
- Besvarad
- 2004-06-14
- Sista svarsdatum
- 2004-06-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 maj
Interpellation 2003/04:542
av Anita Brodén (fp) till justitieminister Thomas Bodström om barndomstol med specialkompetensEnligt en omfattande granskning som Ekot har gjort framgår att inte ens två av tio polisanmälningar som gäller barnmisshandel och sexuella övergrepp leder till åtal. Anmälda fall har också blivit liggande i upp till två års tid utan att åtgärder vidtagits. Oftast har åtgärden sedan bestått i att fallen lagts ned med anledning av brist på bevis. Ekot tar upp exempel där till och med den misstänkte förövaren har erkänt brottet men ändå inte kunnat fällas på grund av att det saknades bevisföring.
Uppenbarligen råder det brist på rutiner och resurser. Läkarintyg och rättsintyg har exempelvis inte insamlats. Trots att många av barnen är i tioårsåldern eller äldre så förhör polisen bara hälften av de utsatta barnen.
Anmälan har skett till JO som inte kritiserat handläggningen vilket ger en signal att barn inte är viktiga. Det är fullkomligt oacceptabelt att myndigheterna hanterar de mest utsatta barnen på detta sätt. Givetvis får det både rättsliga och själsliga konsekvenser.
Med anledning av ovanstående undrar jag:
Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att ge tydliga signaler om att barn är viktiga?
Är justitieministern beredd att införa en barndomstol med specialkompetens inom barnmisshandelsområdet?
Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att god kunskap om utsatta barn ska finnas inom alla berörda sektorer och nivåer?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:542
Webb-tv: barndomstol med specialkompetens
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juniProtokoll 2003/04:127 32 § Svar på interpellation 2003/04:542 om barndomstol med specialkompetens
Protokoll från debatten
Anf. 186 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Anita Brodén har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att ge tydliga signaler om att barn är viktiga. Hon har också frågat mig om jag är beredd att införa en barndomstol med specialkompetens inom barnmisshandelsområdet. Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att god kunskap om utsatta barn ska finnas inom alla berörda sektorer och nivåer.
I styrningen av rättsväsendets myndigheter har regeringen sedan flera år tillbaka mycket tydligt lyft fram barnperspektivet i verksamheten och att ärenden som rör barn ska vara prioriterade. Det framkommer såväl i budgetpropositioner och regleringsbrev som i särskilda uppdrag till myndigheterna. Därutöver har regeringen vidtagit flera lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka skyddet för barn som utsatts för våld.
När det sedan gäller Anita Brodéns fråga om jag är beredd att införa en barndomstol med specialkompetens är det en fråga som har behandlats här i riksdagen. Det har inte ansetts finnas något behov av en sådan ny specialdomstol. Intresset av en kompetent handläggning av mål rörande barn ansågs kunna tillgodoses på annat sätt. Några omständigheter som föranleder regeringen att göra någon annan bedömning har hittills inte framkommit.
Det är givetvis av största vikt att domare som handlägger mål som rör övergrepp mot barn har en bred erfarenhet av den aktuella typen av mål. Det är också viktigt att de har goda kunskaper om barn, barns behov och hur barn och familjer i kris reagerar liksom hur barn och andra berörda bör bemötas under handläggningen i domstol. Domstolsverket verkar därför kontinuerligt för utbildning av domare i ärenden som rör barn, och det arbetet är högt prioriterat. Utöver sådana riktade utbildningsinsatser uppmuntras personliga initiativ från domare att höja sin kunskaps- och erfarenhetsnivå i olika frågor. Det finns därför inom de allmänna domstolarna en god kompetens hos domare som handlägger mål som rör övergrepp mot barn. Eftersom frågan om specialisering av domare är en betydelsefull del av det pågående reformarbetet inom domstolsväsendet finns det också goda förutsättningar att ytterligare stärka barnkompetensen hos domarkåren och därmed ytterligare öka kvaliteten i dömandet.
Vid sidan av domarens egna kunskaper i frågor som rör övergrepp mot barn finns dessutom möjligheten att låta sakkunniga personer uttala sig i olika frågor som rör barn för att förbättra beslutsunderlaget ytterligare för rätten i de allmänna domstolarna, till exempel genom barnpsykologisk expertis.
Med detta sagt vill jag samtidigt betona att mycket kan bli bättre när det gäller rättsväsendets förmåga att hantera frågor om våld mot barn. Polisens brottsuppklaring är ett exempel på där insatser måste göras. Det är inte acceptabelt att endast en dryg tiondel av anmälningarna om misshandel mot de minsta barnen leder till att en person binds till brottet. Jag är medveten om att utredningarna oftast är svåra, men med förbättrade kunskaper hos personal i yttre tjänst, tidiga kontakter med åklagare, tydligare riktlinjer med mera är jag övertygad om att uppklaringen kan bli betydligt bättre. Här vilar ett stort ansvar på landets polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen att gemensamt finna vägar så att handläggningen av dessa ärenden kan uppnå högre och jämnare kvalitet i hela landet.
Regeringens mål för rättsväsendet är alltså tydliga när det gäller barn som utsatts för våld av en närstående. Det har lett till att polis, åklagare och domstolar har gjort stora satsningar på det här området de senaste åren. Jag är dock inte främmande för att vidta ytterligare åtgärder om inte resultatet förbättras när det gäller till exempel uppklaring och effektivare rutiner för omhändertagande av offren.
Anf. 187 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret. Bakgrunden till min fråga är den omfattande granskning som Sveriges Radios Ekoredaktion gjort i 200 kommuner.
Granskningen visade att inte ens två av tio polisanmälningar som gäller barnmisshandel och sexuella övergrepp leder till åtal. Långt ifrån alla anmälningar leder till några polisiära insatser över huvud taget, och i de fall de leder till en utredning kan det ha gått flera månader sedan anmälan gjordes. Anmälda fall har till och med blivit liggande i upp till två års tid utan att åtgärder vidtagits. Oftast har åtgärden sedan bestått i att fallen lagts ned på grund av brist på bevis.
Barn har inte vuxnas kommunikationsförmåga. Därför måste personer som kommer i kontakt med barn under den rättsliga processen ha särskild barnkompetens. Okunskap får inte vara anledning till eller ursäkt för att barns rättigheter åsidosätts.
Ett annat problem är förhörsmiljön. Den är oftast inte anpassad till barn. Om barnet kan höras i en känd miljö, till exempel på dagis, är det lättare för barnet att berätta vad det har varit med om. Men de flesta polismyndigheter saknar mobil teknisk utrustning för att klara sådana här förhörssituationer.
Ekots granskning visar att förra året gjordes 48 500 anmälningar till socialtjänsten. Men bara 24 700 bedömdes som så viktiga att utredningar inleddes. Hur det sett ut tidigare har det inte gått att få reda på eftersom Socialstyrelsen inte har några uppgifter om det. Socialtjänsten har tydliga instruktioner om att barn som far illa har rätt till samhällsskydd.
Borde inte Socialstyrelsen ha denna överblick över socialtjänstkontorens arbete och följa upp utvecklingen på detta område?
Justitieministern säger i sitt svar att det behövs förbättrade kunskaper hos personal i yttre tjänst, tidiga kontakter med åklagare och tydligare riktlinjer samt att ett stort ansvar vilar på landets polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen. Det har också utgått politiska direktiv om att brott mot barn ska prioriteras hos polisen.
Bedömer justitieministern att polisen har tillräckligt med resurser för att klara dessa arbetsuppgifter?
Det gäller oerhört många stora och svåra frågor. Debatten innan handlade också om polisen. Vår poliskår ska alltså klara av och prioritera ett antal områden, så frågan är högst adekvat: Räcker polisens resurser till där utökningen till stora delar äts upp av pensionsavgångar?
Anf. 188 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Ja, polisens resurser nämndes. Ibland finns det resurser. En bekant fick böta 400 kr för att ha cyklat utan lampa. Men det var inte det som det nu handlar om.
Barn, och detta, fru talman, är en viktig fråga, måste kunna lita på oss vuxna, på att vi ställer upp och gör vad som ankommer på oss vuxna när vi misstänker att barn far illa - det vill säga att vi har civilkurage och mod nog att göra en anmälan till polis och sociala myndigheter. Men alltför sällan tas tecken på att barn utsatts för brott på allvar.
Förskolan skulle kunna vara den instans som anmäler de flesta misstankar om brott som avser barn. Men så är det inte i dag. Inte heller barnavårdscentralerna anmäler i särskilt stor utsträckning när de misstänker att barn far illa, när de ser barn som har blåmärken och annat. Det är väldigt sällan som de här grupperna, inklusive skolan, anmäler misstankar om att barn far illa.
Min fråga är därför: Vad avser justitieministern att göra för att öka anmälningsbenägenheten hos förskola, skolpersonal, barnavårdscentraler med flera?
De som anmäler att barn far illa är i största utsträckning anhöriga, grannar och släktingar till barnet. Jag menar att också socialtjänsten måste bli mycket bättre på att anmäla till polis och åklagare. Där brister det ganska mycket i dag. Uppfattningen finns i samhället att den som gör en anmälan sätter dit någon och att det kan göra saker och ting värre.
Den trenden måste brytas, menar jag. Att göra en anmälan är att slå larm. Sedan är det upp till de rättsvårdande myndigheterna att avgöra om det har begåtts ett brott eller inte. Det är viktigt att skola, dagis och socialtjänst gör fler anmälningar. Det är en skyldighet som vi har gentemot barn.
Den här interpellationen handlar om att det är få brott som leder till åtal. Det stämmer ju. Jag tror, tvärtemot vad Anita Brodén säger, inte att problemet handlar om domstolssidan. Det finns mycket man kan göra där, som också justitieministern har tagit upp i sitt svar bland annat när det gäller utbildningar. Men det främsta skälet till att så få anmälningar leder till åtal är brister i utredningar, förundersökningar. Det är för dåliga förhör, för lite undersökningar, för lite vittnesförhör med mera. Där undrar jag vad justitieministern avser att vidta för åtgärder.
Det finns exempel, det säger Riksåklagaren också, på polismyndigheter som har kommit mycket längre än andra. Det är de som har speciella familjevåldsenheter med särskilt utbildade poliser som förhörsledare. Vi hörde tidigare i kväll att man ska se över hur man ska handlägga våldtäktsmålen. Det finns en särskild utredare utsedd, Claes Borgström. Jag undrar vad justitieministern avser att göra för att brotten mot barn ska utredas mer professionellt och kompetent i hela Sverige än vad som sker i dag?
Det var mina två frågor om anmälningsfrekvens och om utredning av brott mot barn.
Anf. 189 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Vad är det för saker som har gjorts? En brottsoffergaranti infördes för ett par år sedan vad gäller just brott mot liv och hälsa hos barn. En annan sak gäller det som precis efterfrågades. Sedan den 1 juli 2003 finns det referenser till anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen i till exempel polislagen, skollagen och hälso- och sjukvårdslagen. Socialtjänsten har också fått ett tydligare ansvar för att myndigheterna samverkar när barn misstänks fara illa. Det är relativt nytt, så det finns inte med i 2003 års statistik. Det är självklart att vi följer utvecklingen noga. Vi är helt inne på samma linje, att man måste anmäla och våga anmäla, inte minst från myndigheternas sida. Det är deras plikt.
Det vi nu arbetar med är bland annat ett så kallat barnahus. Jag var nere och invigde det i Skåne rätt nyligen. Nu arbetar vi för att sådana ska finnas på ytterligare ställen i Sverige. Jag tror att det är bra. Det är inte barnen som ska flytta mellan olika myndigheter, utan det är myndigheten som ska flytta till barnet och ge den trygghet som behövs för att barnet ska våga prata.
Sedan ligger det förstås också ett ansvar på polisens och åklagarens organisationer. Det har fungerat bättre på vissa ställen än andra. RÅ har tagit de här uppgifterna på stort allvar. Det ska förbättras på det sättet att flera skyldiga personer ställs till ansvar.
Jag ska inte gå in för mycket på polisens resurser. De dyker upp i var och varannan interpellation, men jag vill bara upprepa att 1 100 fler är anställda nu, hälften civilanställda, hälften vanliga. Det kommer att utbildas 4 000 poliser under den här mandatperioden. Det är en ökning för fjärde året i rad, och det kommer att fortsätta att öka framöver.
Anf. 190 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag tror att vi är rörande överens om att det inte finns någonting som väcker sådan avsky och förtvivlan som när ett barn utsätts för misshandel och övergrepp. När samhället inte förmått leva upp till att skydda de mest utsatta måste vi reagera och agera. Det är därför oacceptabelt att det råder brist på rutiner och resurser. Läkarintyg och rättsintyg har exempelvis inte insamlats. Handläggning har JO-anmälts utan att det lett till någon kritik, vilket sammantaget stämt dåligt med föresatserna att utsatta barn har högsta prioritet.
Jag har lyft fram frågeställningen om barndomstol med specialkompetens och fått svaret att Domstolsverket kontinuerligt arbetar för utbildning av domare i ärenden som rör barn. Avser justitieministern att påskynda dessa utbildningsinsatser och specialiseringar? Hur långt har specialiseringarna fortskridit?
Jag var väldigt glad att höra justitieministern nämna barnahus. Idén kommer från Island, som justitieministern är väl förtrogen med, vad jag förstår. Tidigare var de isländska barnen tvungna att besöka många olika instanser och vid flera tillfällen prata om vad de hade varit med om, precis såsom många barn har det nu här hemma i Sverige. Då var det knappt 30 % av ärendena som gick vidare till åklagare och av dem knappt en tredjedel till en fällande dom. Men 1997 tillsatte den isländska regeringen en samarbetsgrupp, och det är det som jag förstår att justitieministern nu har tagit del av. Barnahuset på Island tar emot barn från hela Island. Målet är att minska alla de här negativa upplevelserna.
Då inställer sig en följdfråga: Avser Thomas Bodström att jobba vidare med idén om barnahus? Enligt rapporter som jag har läst har man på Island begränsat skadeverkningarna för barnen. De har fått komplett, adekvat hjälp, och man har ökat effektiviteten och kunskapen inom dessa svåra områden.
Jag går, fru talman, tillbaka till en fråga som jag ställde i förra inlägget om Socialstyrelsens överblick. Jag frågade om de inte borde ha en överblick över socialtjänstkontorens arbete och följa upp utvecklingen. Det är jag tacksam att få svar på.
Anf. 191 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Utbildningen pågår, och vi följer den utan att i detalj lägga oss i vad Domstolsverket gör, men jag vet att det arbetet pågår. Rikspolisstyrelsen har också gjort undersökningar av en del polisenheter och är kritisk till hur arbetet har bedrivits på vissa ställen.
På frågan om jag jobbar för flera barnahus är svaret ja. Jag är intresserad av att driva det arbetet vidare. Men det ska noga planeras innan, så att det verkligen blir av högsta kvalitet och att barnahusen inte bara inrättas för inrättandets skull. Det ska vara ett starkt mervärde, men jag tror på idén.
Slutligen om Socialstyrelsen, som har ett ansvar för socialtjänsten. Jag kan inte det här i detalj, för det är inte vi som reglerar det, men återkom gärna i frågan. Jag kan inte ge något närmare svar i den här interpellationsdebatten.
Anf. 192 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag vill tacka justitieministern för denna debatt i ett synnerligen angeläget ärende. Justitieministern säger att han inte är främmande för att vidta ytterligare åtgärder om resultatet inte förbättras när det gäller till exempel uppklaring och effektivare rutiner för omhändertagande av offren. Då inställer sig en fråga: Är det barnahus som justitieministern då åsyftar?
Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en sista fråga. Jag har i andra sammanhang tagit upp problemställningen med barn som bevittnat våld - att de skulle betraktas som brottsoffer. Hur långt har detta avancerat? Det vore värdefullt att också i detta sammanhang få ett besked från justitieministern om brottsofferstatus för barn som bevittnat våld i närstående relationer.
Med det tackar jag åter för denna debatt.
Anf. 193 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten mer än att ställa en fråga till justitieministern. Det finns lagstiftning om att man från myndigheten ska anmäla - skola, dagis och så vidare. Enligt min erfarenhet och den lilla kunskap jag har är det väldigt få som anmäler och följer den lagstiftningen. De flesta brott som anmäls och som gäller misshandel och övergrepp sker från andra än dem som faktiskt träffar barnen kanske 40 timmar i veckan, det vill säga förskolepersonal och skolpersonal. Jag undrar om justitieministern har någon kommentar till det. Har det skett någon undersökning om detta stämmer? Vad kommer man i så fall att göra för att öka anmälningsfrekvensen? Det är en viktig fråga.
Jag ser fram emot ett arbete med flera barnahus och därmed förhoppningsvis också flera familjevåldsenheter i framtiden.
Anf. 194 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Ja, jag menar barnahus, men det kan förstås vidtas ytterligare åtgärder. När det gäller barn som bevittnat våld vågar jag inte säga något säkert, men arbetet pågår. Det handlar alltså om att barn ska betraktas som brottsoffer och ska till och med få möjlighet till ersättning, men det ska inte bli så att de ska in i själva rättsprocessen i sig. Där vill vi hålla dem utanför.
Jag har inte någon statistik över anmälningsfrekvensen, så jag ska inte ge mig in i några djupa diskussioner om det. Men jag utgår från att de allra flesta som arbetar med barn fullgör sin skyldighet, vilket är att anmäla när man ser att ett barn far illa.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.