Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Barn till frihetsberövade föräldrar

Interpellation 2012/13:435 av Larsson, Hillevi (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2013-05-22
Inlämnad
2013-05-22
Besvarad
2013-06-04
Sista svarsdatum
2013-06-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 maj

Interpellation

2012/13:435 Barn till frihetsberövade föräldrar

av Hillevi Larsson (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

I Sverige är det ca 8 000 barn som varje år tvingas uppleva att en av, eller båda, föräldrarna hamnar i fängelse. Ännu fler barn upplever hur deras föräldrar blir häktade eller hämtade till förhör.

Forskningen har visat att barn till fängslade i mycket högre utsträckning än andra barn drabbas av depressioner och ångest. I spåren av detta är skolk och misslyckade skolresultat vanligt. Många av barnen lider dessutom av aggressivitet, och de som drabbats värst uppvisar symtom på posttraumatiskt stressyndrom.

Annelie Björkhagen Turesson, socionom som disputerade vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, är en av ytterst få forskare som ägnat sig åt att kartlägga hur barn till fängslade i Sverige blir behandlade och hur de mår. Hon har tidigare arbetat som socialarbetare i 20 år och slutförde 2009 en doktorsavhandling som bygger på intervjuer med fängslade mödrar och deras barn.

Hennes forskning visar att samhällets stöd och skydd för barn till fängslade är i det närmaste obefintligt.

Redan i det första skedet, när föräldrarna hämtas av polisen, brister skyddet för barnen. Denna situation är dessutom den mest traumatiska för barnen. De tvingas då uppleva hur polisen (oftast helt oväntat för barnen) tränger sig in i bostaden, eventuellt genomför husrannsakan och griper en av, eller båda, föräldrarna. Barnen får inte veta varför och huruvida de får träffa föräldern/föräldrarna igen.

Det finns i dag inga krav på polisen att ta med någon från socialtjänsten när de griper föräldrar i deras hem. Det finns inte ens något regelmässigt krav på polisen att informera socialtjänsten när sådana gripanden görs.

Polisen planerar för det mesta inte sina ingripanden utifrån om den som ska gripas har barn, och detta trots att polisen enligt FN:s barnkonvention har en skyldighet att ta hänsyn till dem.

Med tanke på att många barn upplever gripandet och fängslandet av föräldern på samma sätt som om denne dött, är det uppenbart att barnen behöver extra hjälp och stöd i denna situation. Trots det uteblir hjälpen.

Kontakten mellan barn och deras föräldrar under fängelsetiden fungerar sällan bra. Som regel tvingas de fängslade föräldrarna själva betala telefonsamtal till barnen, och med tanke på att de inte får mycket pengar i fängelset kan det bli för dyrt och resultera i få och korta samtal till barnen. Barnen kan i de flesta fall inte själva ringa till föräldrarna, något som många barn skulle vilja och behöva.

Det är mycket anmärkningsvärt att nationella riktlinjer för omhändertagande av barn med fängslade föräldrar inte finns, särskilt med tanke på bristerna i omhändertagandet av barnen.

Hela rättsväsendet och kriminalvården måste bli mycket bättre på att anlägga ett barnperspektiv när föräldrar grips och fängslas. Detta gäller i synnerhet polisen i samband med gripandet.

Redan 1998 lades en utredning fram med förslag för att förbättra omhändertagandet av barn till frihetsberövade föräldrar. I utredningen föreslogs bland annat att polisen alltid ska underrätta socialtjänsten i samband med gripande, att Polishögskolan ska föra in moment i utbildningen om barns reaktioner i samband med gripanden och att det i arrestantbladet (det dokument som fylls i när en människa grips) ska finnas uppgifter om den gripne har barn och om socialtjänsten kontaktats i samband med gripandet.

Det är inte meningen att det är barnen som ska straffas för föräldrarnas brott. Men så har det ändå blivit för flertalet barn vars föräldrar gripits och fängslats. Barnen mår väldigt dåligt och många hamnar senare i samma situation som sina föräldrar, när de själva grips och fängslas.

Mina frågor till justitieministern är:

Vad gör justitieministern för att se till att stödet till frihetsberövades barn förbättras?

Avser justitieministern att ta initiativ till nationella riktlinjer för polisen gällande omhändertagande av barn i samband med att föräldrar grips?

Vad gör justitieministern för att underlätta kontakten mellan intagna och deras barn under fängelsetiden?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:435, Barn till frihetsberövade föräldrar

Interpellationsdebatt 2012/13:435

Webb-tv: Barn till frihetsberövade föräldrar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)
Anf. 1 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig dels vad jag gör för att förbättra stödet till barn med frihetsberövade föräldrar, dels vad jag gör för att underlätta kontakten mellan intagna och deras barn under den tid föräldern är intagen i anstalt. Vidare har Hillevi Larsson frågat mig om jag avser att ta initiativ till nationella riktlinjer för polisen när det gäller omhändertagande av barn i samband med att föräldrar grips. En central målsättning med regeringens politik för barn och unga är att ett barnperspektiv ska genomsyra alla åtgärder som rör barn, något som också följer av barnkonventionen. För att möta ett barns behov av stöd och hjälp är det viktigt att såväl polisen som Kriminalvården har en väl utvecklad förmåga att arbeta utifrån ett barnperspektiv. Det är också viktigt att myndigheterna samarbetar i dessa frågor och att man utifrån ett helhetsperspektiv samarbetar med socialtjänsten och andra berörda aktörer på ett bra sätt. Ideella organisationers arbete med att stärka och förbättra förhållandena för barn till frihetsberövade föräldrar är av stor betydelse som ett komplement till det arbete som bedrivs. Till exempel finns det ett etablerat samarbete med riksorganisationen Bryggan. Kriminalvården arbetar aktivt såväl med ett barnperspektiv inom sin verksamhet som med föräldrastöd. De krav på säkerhet som Kriminalvården har att beakta måste dock alltid vara överordnade. Det innebär bland annat att ett barns kontakt med en frihetsberövad förälder alltid måste balanseras mot kraven på säkerhet. Ett väl avvägt barnperspektiv innebär att hänsyn tas till ett barns integritet och rätt till sin förälder och behovet av stöd och hjälp. Det innebär också en skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten om det förekommer omständigheter eller misstanke om att ett barn far illa. I Kriminalvårdens grundutbildning får all personal utbildning i att ha ett barnperspektiv, och myndigheten har också barnombud på alla anstalter. Barnombudet ska ge föräldrar, barn och personal stöd i barnfrågor. Kriminalvården har sedan flera år särskilda barnsidor på myndighetens webbplats där barn till frihetsberövade föräldrar kan få svar på frågor och ta del av andras berättelser om att ha en förälder som sitter i fängelse. Kriminalvården ger ett barn förutsättningar att hålla kontakt med sin frihetsberövade förälder på olika sätt, till exempel genom besök, telefon, brev och under permissioner. Intagna med barn kan ansöka om utökade kontaktmöjligheter, och en intagen får beviljas bidrag till telefonsamtal med sitt barn. På alla anstalter finns det barnanpassade besöksrum och besökslägenheter. Intagna erbjuds på de flesta anstalter möjligheter att delta i föräldrautbildning och föräldracirklar i syfte att utveckla sin förmåga och sitt ansvar som förälder. Även Polisen arbetar aktivt för att utveckla sin förmåga att arbeta utifrån ett barnperspektiv. Åtgärder som rör barn ska föregås av en analys av vilka konsekvenser åtgärden får för barnet. För att främja nationell enhetlighet ser Rikspolisstyrelsen för närvarande över behovet av att skapa en nationell handledning i hur en sådan analys ska genomföras. När det gäller brott i nära relationer har Rikspolisstyrelsen redan tagit fram en nationell handbok. Där behandlas barnperspektivet gällande de fall där ett brott har begåtts i familjen. Eftersom såväl Polisen som Kriminalvården arbetar aktivt med att utveckla sin verksamhet när det gäller barnperspektivet har jag inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 2 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Varje år får ungefär åtta tusen barn uppleva att deras föräldrar fängslas. Ännu fler barn får uppleva att deras föräldrar häktas eller hämtas till förhör. Annelie Björkhagen Turesson är socionom och har forskat om de här barnens situation. Hon är en av få som har forskat om det här området. Hennes forskning visar att stödet och skyddet för dessa barn är i det närmaste obefintligt. Det var det som fick mig att skriva den här interpellationen - uppenbarligen finns det behov inom detta område. Det första och ofta det mest traumatiska för barnen är själva gripandet och husrannsakan. Där finns i dag ingen barnanpassning alls. När som helst kan polisen dyka upp utan att barnen vet vad som händer. Det förekommer till och med att barnen är ensamma hemma när polisen plötsligt tränger sig in i bostaden och gör husrannsakan. Många barn har upplevt det som väldigt kränkande när polisen gjort husrannsakan bland deras leksaker och även bland äldre barns tillhörigheter. Tonårsflickor har till exempel fått se polisen rota igenom deras underkläder. Självklart måste polisen gripa folk och göra husrannsakan, men i många fall är det möjligt att ändå ha ett barnperspektiv. Man skulle ha kunnat börja med att ta reda på om den man ska tränga sig in hos över huvud taget har barn. Inte ens det är ett krav med dagens regelverk. Man skulle kunna se till att om möjligt göra ingripandet när barnen är i skolan. När det gäller mindre barn förekommer det att man kommer sent på kvällen när barnen sover. Det blir ett traumatiskt uppvaknande för dessa små barn, som ofta skiljs direkt från sina föräldrar. För barnen blir det inte bara traumatiska upplevelser vid gripande och husrannsakan. De får heller inte någon information. Många får inte veta vad som har hänt. De ser att föräldrarna försvinner, men de har ingen aning om varför. Många barn vittnar om att de upplever det som att föräldern har dött. Det kan dröja veckor eller månader innan de får veta vad som har hänt. Ett annat stort problem är när äldre barn, tonårsbarn, lämnas vind för våg och polisen inte ens kontaktar socialtjänsten i samband med gripanden. Det har förekommit åtskilliga fall där barnen levt ensamma i lägenheten i flera månader, vilket resulterat i att de blivit deprimerade och även hotats av vräkning när hyran inte kunnat betalas. Det jag efterfrågar är nationella riktlinjer för polisen, framför allt i samband med gripande och husrannsakan. Polisen måste helt enkelt ha ett barnperspektiv som innebär att man tar reda på om det finns barn och i så fall så långt som möjligt agerar så att det inte ska bli traumatiskt för barnen och att man informerar barnen och kontaktar socialtjänsten och ser till så att de är med och tar hand om barnen. När man fyller i blanketter ska man också garantera att man verkligen har kontaktat socialtjänsten och att man har tagit reda på om det finns barn i hushållet. Det finns något som heter arrestantbladet. När man arresterar någon skulle man kunna fylla i de här uppgifterna. Med ganska enkla medel skulle man alltså kunna förbättra situationen avsevärt.
Beatrice Ask (M)
Anf. 3 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Det är riktigt att det behövs mer forskning på det här området. Däremot finns det inte bara en forskare. Bryggan har en bra uppdatering av forskningsläget på sin hemsida, både svensk forskning och internationell forskning, men det finns naturligtvis mer att göra på det här området. Det är också riktigt att så många som 8 000 barn har föräldrar i fängelse, så vi pratar om en ganska stor grupp. Nu går interpellanten mer över till polisens ingripanden, och därför vill jag gärna påtala att det i polisens grundutbildning finns en hel del moment som tar upp barnperspektivet. Polisen har en handbok vad gäller brott i nära relationer som ofta är någonting som direkt rör barn och där ingripande sker i familjesituationen. Där finns det också ett kapitel som särskilt handlar om hur barn ska bemötas. Det finns också riktlinjer och handledning för hur en sådan här analys ska utformas utifrån det polisiära perspektivet, oavsett barnets roll i sammanhanget. Man har också genomfört en förstudie Brott mot barn på Rikspolisstyrelsen som skulle läggas fram för metod- och utrustningsrådet i slutet av maj, så det har antagligen redan gjorts. Ett av förslagen i den rapporten är att man ska ta fram en nationell handledning för hur en barnkonsekvensanalys ska utformas för att vi ska få en bättre enhetlighet i landet. Polisen har också i sina grundregler att utgå ifrån barnperspektivet där så är möjligt. Jag menar därför att just polisen har väldigt tydliga riktlinjer och också har utvecklat sin förmåga att ta fram underlag och hjälp till dem som ska ingripa och agera för att den traumatiska situationen för barn ska göra så liten skada som det bara går. Nu är ju grundskadan den att någon av föräldrarna är misstänkt för ett allvarligt brott där ingripande kan ske. Man ska också vara klar över att de här barnen ibland lever i miljöer där det väldigt ofta är traumatiska situationer att hantera. Det är alltså väldigt komplicerat. När det gäller Kriminalvården menar jag att man också där har utvecklat sin förmåga. Jag beskrev det i mitt tidigare inlägg, både detta med att det finns ett barnombud på varje anstalt och att man arbetar för att ha besöksrum och hitta rutiner. Men det utgår hela tiden från barnets perspektiv, det vill säga, man försöker i samråd med socialnämnd och eventuellt anhöriga att reda ut om barnet verkligen vill komma till anstalten på besök och om det är lämpligt att barnet och föräldern ses. I många fall är det ett ensidigt intresse hos den intagna som möjligen vill återupprätta någon typ av relation till barnet. Det är ju inte alltid så den har varit smärtfri tidigare under resans gång. Det här är alltså komplicerat, men jag menar att båda dessa myndigheter arbetar väldigt seriöst med den här viktiga frågan. Skälet till att den är viktig, och det är därför bra att Hillevi Larsson lyfter upp den, är att vi vet att barn som lever i miljöer där det förekommer kriminalitet och där man utsätts för trauman av olika slag kan ha en större risk att själva få problem framöver. Om man kan minska de problemen genom att agera på ett konsekvent och bra sätt är det naturligtvis bra. Jag tror också att den allmänna informationen till barn och framför allt till ungdomar i dag är bättre än tidigare. Däremot finns det naturligtvis en komplikation i att ge ett barn saklig information i det enskilda fallet. Ibland kan det också vara en risk att göra så.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 4 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Jag vill betona att jag utgår från barnets perspektiv i det här och inte från föräldrarnas. Det kan sammanfalla, men det är barnets intresse som det här ska handla om och självklart frivilliga kontakter mellan barn och föräldrar. Jag tycker att hela svaret genomsyras av att det finns ett barnperspektiv och att myndigheterna jobbar bra med dessa frågor. Samtidigt kan man se i forskningen att verkligheten inte ser ut så. Det fungerar inte. Jag ifrågasätter också om allting verkligen genomsyras av ett barnperspektiv. I den nya fängelselagen som kom 2010 sägs att placeringen på fängelse i möjligaste mån ska anpassas efter jobb, alltså arbetssituationen, inte efter familj och barn. Man har alltså inte ens med barnperspektivet här, och det är ett dilemma eftersom det kan vara väldigt långa resvägar för barnen beroende på var barnen bor och på vilket fängelse föräldrarna sitter. Självklart måste säkerheten vara en viktig aspekt, men om det går att förena med säkerheten borde man åtminstone tänka på barnperspektivet när det gäller detta. Organisationen Bryggan startades just av Annelie Björkhagen Turesson som i sin forskning märkte att de här barnen inte har någon hjälp eller något stöd. Därför startade hon Bryggan. Man kan inte säga att Bryggan är ett komplement till annan verksamhet, för det finns ingen annan verksamhet. Det här är det som finns för dessa barn. När det gäller polisutbildningen har man höjt ambitionsnivån när det gäller våld i nära relationer, vilket är bra. I det sammanhanget har man också fört in moment i utbildningen på Polishögskolan just om barns reaktioner vid våld i familjen. Men för övrigt finns ingenting om barn i polisutbildningen över huvud taget, trots att polisen kommer i kontakt med barn i många andra situationer än just när det handlar om våld i nära relationer. Ett moment som föreslogs i en utredning redan 1998 finns fortfarande inte med. Det momentet skulle handla om barns reaktioner i samband med gripanden. Det är nämligen många poliser som tolkar barns reaktioner så att om barnet inte gråter eller skriker utan är alldeles lugnt och passivt, då är det okej. Då mår barnet bra. Men i verkligheten är det så att väldigt många barn reagerar med chock. De blir alldeles paralyserade. De kan inte gråta eller skrika. De stänger sig totalt, och det kan då ge intryck av att de mår bra, fast de är mycket traumatiserade i den situationen. Kunde man föra in det här i polisutbildningen - det kanske kunde räcka med en eller två lektioner - skulle det innebära mycket för barnen i de här situationerna att polisen förstår deras reaktioner bättre och kan hjälpa och stödja dem. Jag tycker att det är tråkigt efter alla dessa år att ingenting har hänt. Redan 1998 tänkte man alltså på barnens situation när man tillsatte utredningen om hur man bättre skulle ta hand om barn i situationer där föräldrarna grips. Men fortfarande har ingenting hänt. Det var tre förslag som fördes fram. Det var att socialtjänsten ska underrättas när föräldrarna grips, det var att barns reaktioner vid gripandet ska föras in i polisutbildningen och att man i arrestantbladet när man arresterar någon ska notera om de har barn och om man har kontaktat socialtjänsten. Ingenting av detta har Rikspolisstyrelsen genomfört efter 15 år, och nu säger ministern att de jobbar aktivt med en ny utredning. Då frågar jag mig: Ska det begravas ytterligare ett antal år? Jag tycker att det är dags att agera i stället.
Beatrice Ask (M)
Anf. 5 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Egentligen tycker jag att Hillevi Larsson borde be om ursäkt. Ingenting har hänt sedan 1998, säger hon. Det är verkligen inte sant. Både polisen och Kriminalvården har utvecklats betydligt under de här åren. Även insikten om barns särskilda behov och förmågan att ta till vara och förstå har utvecklats ganska ordentligt, vågar jag påstå. Den forskning som hänvisas till är från 2009, och det har ju hänt en del sedan dess också. Jag menar inte att allt är perfekt, långt därifrån. De flesta anstalter är rätt otrevliga ställen att vara på i meningen att det är en mycket speciell miljö. Det är också en mycket speciell situation att ha en förälder som har dömts för ett sådant allvarligt brott att denne blir intagen på anstalt och inte längre kan vara med sin familj och sina barn. Alla har inte barn, och alla tar inte heller ansvar för de barn de har. Ett barn i den situationen får naturligtvis många negativa erfarenheter av situationen som sådan, men att påstå att inget har gjorts av myndigheterna för att förbättra och underlätta för dessa barn är fel. I dag erbjuder kriminalvården intagna föräldrautbildningen och utbildning i föräldraansvar. Det är viktigt och något som ganska många behöver lära sig mer av. Man kan också själv ha funderingar över vad föräldraskapet innebär och hur det ska fungera. Syftet är att använda en del av tiden på anstalt för att komma ut som en bättre person när det gäller att ta ansvar för barn och ungdomar. I diskussionen ska man också ta med att det handlar om en begränsad tid. Det är viktigt att det som sker vid polisens agerande och i samband med domstolsförhandlingar och annat sker på ett bra sätt utifrån barnperspektivet, men även möjligheten att komma ut som en bättre person är viktig. Då är möjligheten att få ett arbete inte ointressant. Vi vet att en av de enskilt viktigaste faktorerna för att en intagen inte ska återfalla i kriminalitet, vilket dess värre många gör, är att de kan få ett arbete. Att ha det som en viktig prioritering för placering är ganska klokt. Det är inga enkla frågor. Familjesituationerna är ofta komplicerade. Jag vidhåller dock att det är rätt att vi har barnansvariga på varje anstalt. De ansträngningar som görs ger en förhållandevis bra situation sett utifrån att fängelse och kriminalitet aldrig är bra inslag i någons barndom eller uppväxtmiljö. Det är klart att det finns ett trauma och att det blir stora svårigheter. Det kan vi nog aldrig komma ifrån. Man ska också vara klar över att besök på fängelser kan ha sina sidor. Barn kan utnyttjas. Som jag nämnde tidigare går säkerheten alltid först, men en del vill ha besök av barn för att det är lätt att skicka med barnen saker eller lämna information med mera. Det innebär att även besökande barn måste visiteras, att man måste ha kontroll över besöket och annat, vilket sätter barnen i en speciell situation. Kriminalvården har som grundprincip att utgå från barnets bästa och att i samråd med socialtjänsten, för de kontakterna har man alltid, utgå från vad som är bäst för barnet.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 6 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Justitieministern har rätt i att det har hänt en del, men när det gäller just de tre punkter som utredningen lade fram 1998 har inget hänt. Dessa tre punkter skulle vara mycket enkla att genomföra. Kriminalvården har jobbat bra med dessa frågor. Det var också Kriminalvården som tillsammans med Socialstyrelsen låg bakom den utredning som lades fram 1998. Barnombud är jättebra, men de kämpar som sagt i motvind. Barnombuden gör ett viktigt jobb på fängelserna. De träffar barnen och föräldrarna, men de får ingen utbildning och ingen extra tid avsatt för uppdraget som barnombud. Dessa frågor prioriteras tyvärr inte. Projektet Godnattsagor bedrevs på Kirsebergsanstalten i Malmö. Pappor läste godnattsagor för sina barn. De läste in sagorna på cd, och sedan kunde barnen lyssna hemma. Det fick enormt positiva effekter på alla plan. Men när man skulle förbättra säkerheten, ta fram nya uniformer och höja stängslen hade man inte längre råd med projektet, trots att det var ett litet och billigt projekt. Jag tror att det har drivits vidare i någon form, men det här visar att det inte prioriteras tillräckligt högt. När det gäller telefonkontakter kan man få en telefontid för att ringa barnen klockan sju på kvällen, men då är telefonen upptagen. Sådana problem kan uppstå. Man måste ha ett barnperspektiv på alla nivåer överallt. Annelie Björkhagen Turesson erbjöd sig att komma till Polishögskolan och hålla två föreläsningar, men Polishögskolan sade nej. Hon har även erbjudit sig att träffa justitieministern. Jag hoppas att justitieministern säger ja, för det är viktiga frågor.
Beatrice Ask (M)
Anf. 7 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Vill någon träffa mig är det bara att höra av sig. Jag har både mejl och telefon, så det är inga konstigheter. Jag träffar hela tiden människor som forskar och arbetar med olika frågor som har bäring på rättsväsendet, och detta är en viktig fråga. Barnombud kämpar i motvind, säger Hillevi Larsson. Det kan nog variera. Det är väl som i alla andra sammanhang att man som professionell kan känna ett ens ämnes- och ansvarsområde borde få högre prioritet och mer utrymme. Faktum är dock att vi har ansvariga för barnverksamheten på varje anstalt. Jag har besökt rätt många anstalter och kan konstatera att de har bra besöksrum och annat. Det är inte lyxigt eller fantastiskt, men det finns ambitioner och de gör så gott de kan för att det ska bli bra för barnen. Jag känner också till sagoprojektet och annat. Många projekt är bra. Det svåra är att få in det i den vanliga verksamheten och att få det att fungera över tid. Där finns det inom kriminalvård, polis och alla andra myndigheter alltid mer att göra. Jag delar inte Hillevi Larssons uppfattning att inget har hänt. Det har hänt mycket. Låt mig som hastigast nämna att vi vid ett besök i förra veckan gick igenom ett stort narkotikaärende. Vid ett tillfälle skulle man göra en insats mot fem lägenheter där det fanns misstänkta inblandade i detta narkotikasammanhang. I något fall var båda misstänkta. Det fanns många barn i dessa sammanhang, och i varje insats fanns socialtjänsten med. Min erfarenhet är att man alltid, för att över huvud taget kunna genomföra insatser från polisiärt håll och om man har möjlighet att planera, måste jobba tillsammans med socialtjänsten - ur ett barnperspektiv men också för att hela insatsen alls ska fungera.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.