avskaffandet av förkunskaper

Interpellation 2002/03:28 av Darvik, Axel (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2002-11-08
Inlämnad: 2002-11-08
Besvarad: 2002-11-19
Sista svarsdatum: 2002-11-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 8 november
Interpellation 2002/03:28
av Axel Darvik (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om avskaffandet av förkunskaper

I dag ställs krav på godkända betyg i engelska, matematik, svenska eller svenska som andraspråk för att komma in på ett nationellt program på gymnasiet. Förkunskapskraven är viktiga för att eleverna ska klara utbildningen. Ingen elev gynnas av att skickas vidare till nästa nivå utan att baskunskaperna inhämtats. I stället ska stöd sättas in, så att varje elev når målen.

Ansvaret för stödet ska åläggas grundskolan. Det är fel att som hittills skicka eleverna till det så kallade individuella programmet på gymnasiet. Programmet har blivit ett stort misslyckande: bara 13 % av eleverna som börjar där får slutbetyg efter fyra år. Om grundskolan görs ansvarig för stödinsatserna, uppmuntras de att sätta in stöd så tidigt som möjligt och stödet blir därmed mer verksamt.

Regeringen har valt att gå motsatt väg. Man tänker nu släppa in alla elever på de nationella programmen. Utbildningsminister Östros sa följande på en presskonferens den 27 maj 2002, när förslaget presenterades: "Då bör det individuella programmet avskaffas i princip i sin nuvarande form. I stället så bör eleverna få vara i det nationella program som de är intresserade av och kopplas till detta. --- Inte vara utestängd från hundratals (sic!) program i gymnasieskolan bara för att man inte fått godkänt i något eller några ämnen man borde ha haft godkänt i från grundskolan."

I senare uttalanden verkar utbildningsministern ha tagit ett halvt steg tillbaka. Han hävdar att förkunskapskraven ska vara kvar, men hans definition av förkunskapskrav verkar skilja sig från det vanliga språkbruket, eftersom elever uppenbarligen ska antas till gymnasieprogram utan godkända betyg. För att skapa klarhet vill jag därför ställa följande fråga till utbildningsministern:

Avser utbildningsministern att vidta några åtgärder för att motverka att förkunskapskraven till de nationella programmen försvinner, när förslagen i regeringens utvecklingsplan förverkligas?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:28

Webb-tv: avskaffandet av förkunskaper

Protokoll från debatten

Thomas Östros (S)

Anf. 16 Thomas Östros (S)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är trevligt att få ha denna första interpellationsdebatt med Axel Darvik. Axel Darvik har frågat mig hur förkunskapskra- ven till de nationella programmen i gymnasieskolan påverkas när förslagen i den så kallade utvecklings- planen för förskolan, skolan och vuxenutbildningen (skr. 2001/2002:188) som regeringen lade fram i maj 2002 förverkligas. Inledningsvis vill jag framhålla att kommunerna har ett tydligt ansvar för att ge alla barn förutsätt- ningar att nå upp till de fastställda målen i grundsko- lan. Kommunerna har även en lagstadgad skyldighet att sätta in stöd för de elever som behöver det. Re- geringen förbättrar kommunernas förutsättningar att ge hjälp och stöd till eleverna bland annat genom det särskilda bidraget till personalförstärkningar i skolan. Statsbidraget ökar successivt med 1 miljard kronor årligen tills nivån 5 miljarder är nådd. Antalet lärare och andra specialister i skolan kommer genom detta att kunna öka med ca 15 000. För att öka elevernas förutsättningar att klara de nationella målen för utbildningen i grundskolan krävs att arbetet med utvecklingssamtal, individuella ut- vecklingsplaner och stöd utvecklas. Åtgärdsprogram ska utformas och stöd ska sättas in så tidigt som möj- ligt för elever som riskerar att inte nå målen. En ut- värdering av elevernas utveckling i förhållande till målen för årskurserna 5 och 9 bör regelmässigt ligga till grund för en individuell utvecklingsplan. Planen ska syfta till att tydliggöra det stöd alla elever har rätt att få, och insatserna ska följas upp och diskuteras mellan skola och hem. Elever som trots eventuella stödinsatser riskerar att gå ut årskurs 9 utan betyg i ett eller flera behörig- hetsgivande ämnen har redan i dag möjlighet att gå ett eller två extra år i grundskolan, om skolan, föräld- rarna och eleven i samråd finner att det är det bästa sättet för eleven att få de kunskaper som krävs. Regeringen har, tvärtemot vad Axel Darvik anty- der, inte för avsikt att ta bort eller sänka förkunskaps- kraven för intagning till gymnasieskolans nationella program. I enlighet med utvecklingsplanen ska behö- righetskraven ligga fast. Elever som saknar betyg i ett eller flera behörighetsgivande ämnen ska inhämta de kunskaper som krävs för att nå grundskolans kun- skapsmål i svenska, engelska och matematik innan de tas in på ett nationellt eller specialutformat program. Det är viktigt för att klara gymnasiestudierna. Kommunerna har en skyldighet att erbjuda ung- domar som inte har sökt till, tagits in på eller som har avbrutit utbildning på nationella program utbildning på individuella program, IV. Huvudsyftet med IV är att utgöra en språngbräda till de nationella program- men. Detta syfte har dock inte uppfyllts i önskad omfattning när endast en tredjedel av eleverna på IV går över till ett nationellt program efter ett år. Arbetet med att stödja de elever som inte fått god- känt bör därför utvecklas. De såväl socialdemokratis- ka som borgerliga kommuner som under senare år arbetat med programinriktade individuella program, PRIV, kan ge inspiration till den utvecklingen. En elev på PRIV blir inte antagen till ett nationellt pro- gram förrän hon eller han uppnått behörighet, men eleven får chansen att pröva en eller flera kurser i ett yrkesämne på ett program, samtidigt som hon eller han utifrån behov läser behörighetsgivande ämnen på grundskolenivå. Syftet med behörighetskraven är att slå vakt om utbildningens kvalitet och likvärdighet - inte att ute- stänga elever från att läsa någon av de nationella kurser som finns och som de har kapacitet att klara. För elever med särskilda utbildningsbehov kan dock särskilda individuella insatser vara befogade av soci- ala, medicinska eller andra skäl. Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp med upp- drag att föreslå lösningar för att öka obehöriga elevers möjligheter att gå ett programinriktat individuellt program. Arbetsgruppens förslag är avsett att tilläm- pas under en viss period innan de eventuella ändring- ar som föranleds av förslagen från Gymnasiekom- mittén 2000 träder i kraft. Arbetsgruppen kommer att redovisa sitt arbete senast den 31 december 2002. Den modell jag ovan har redovisat innebär att för- kunskapskraven till gymnasieskolan bibehålls. Jag menar att modellen är bättre än en lösning som syftar till att utestänga stora grupper av elever från studier i gymnasieskolan som de kan klara av.

Axel Darvik (Fp)

Anf. 17 Axel Darvik (Fp)

Herr talman! Jag ska be att få tacka utbildnings- ministern för svaret. Jag tycker att det är roligt att se att utbildningsministern har tagit intryck av Folkpar- tiet liberalernas idéer och inte längre kategoriskt vill avskaffa förkunskapskraven. Tyvärr är kopian lite blekare än originalet, och därför skulle jag vilja ställa några följdfrågor som kanske bringar en del ljus i mörkret. Utbildningsministern säger att det behövs en ut- värdering år 5 och år 9 i grundskolan som ska ligga till grund för en individuell utvecklingsplan. Själv tycker jag att år 5 är ganska sent. Då har man redan tagit sig igenom mer än halva grundskolan och har alltså mindre än hälften kvar att eventuellt få hjälp och stöd att fylla igen en del luckor. År 9 är på tok för sent, för då är man oftast redo att lämna gymnasie- skolan. Det återstår inte så mycket tid. Vi tycker att en utvärdering bör göras redan år 3 för att se var någonstans man har sina styrkor och var man har sina brister så att man kan få hjälp att kom- ma i kapp med det som man ligger efter med. Det är ganska naturligt att efter lågstadiet stämma av huru- vida man har nått de mål som finns uppsatta. Jag skulle också vilja veta hur de utvärderingarna ska se ut som ska göras år 5 och år 9. Jag har från egna erfarenheter - jag har själv nyli- gen varit gymnasieelev - sett hur viktigt det är att vara rätt rustad för de utmaningar som man ställs inför i gymnasieskolan. Jag vet att det är få saker som kan vara så knäckande för en kunskapstörstande indi- vid som att gång på gång misslyckas med att nå upp till de mål som är uppsatta. Ens självförtroende flaxar i väg, man känner sig dum och värdelös. I stället bör man få den tid på sig som det krävs. Utbildningsmi- nistern sade att man har ett eller två år extra att sätta in, men vi vet att detta inte är fallet i praktiken utan används ytterst sällan. Det vi har i dag skulle jag snarare vilja beteckna som en utslagningsskola där man faktiskt lurar ele- verna och ingjuter falska förhoppningar när de börjar på gymnasiet. Jag tycker synd om de elever som slås ut. Då hjälper det inte med att urlaka kraven för att ta sig in på gymnasiet. Grundskolan måste ge de red- skap som krävs för att klara av utbildningen där. Precis som namnet antyder ska den lägga den kun- skapsmässiga grunden. Detta är inte en uppgift som gymnasieskolan ska ta över.

Thomas Östros (S)

Anf. 18 Thomas Östros (S)

Herr talman! Det låter lovande med Axel Darviks inlägg. Det tyder på att Folkpartiet kanske håller på att omvärdera en del av sin skolpolitik, kanske fram- för allt i ljuset av en valrörelse som i skolpolitisk mening inte var så mycket att vara stolt över för Folkpartiets del. Där fanns den totala koncentrationen på att sortera bort barn med automatiska system, att se till att de barn som trivs bäst och är duktigast går tillsammans och de som det går tyngre för sorteras bort tidigt. Här signalerar Axel Darvik en mera nyanserad syn. Särskilt gäller det synen på regeringens förslag om gymnasieskolan, som är precis det som jag nu har redovisat. Det ger möjlighet att använda det pro- graminriktade individuella programmet så att elever- na först och främst naturligtvis kan skaffa de förkun- skaper som krävs för att komma in på gymnasiet men samtidigt inte utestängs från stimulansen att läsa också andra ämnen på gymnasieskolan. Det finns ju bra exempel: En elev med utländsk bakgrund som kommer till Sverige sent i grundskolan kan vara mycket begåvad och ha mycket lätt för sig i skolan, men hinner kanske inte, om han eller hon kommer i sjuan, att lära sig både svenskan och eng- elskan, utan kan svenskan och matematiken men har inte lyckats hinna få med sig engelskan. Är det rim- ligt att den personen inte, samtidigt som han eller hon läser in engelskan, kan få pröva på att gå vidare i matematiken, där han eller hon har jättefina förkun- skaper? Om Axel Darviks inlägg är ett tecken på att Folk- partiet börjar få en annan hållning är det välkommet, men det återstår att se. Folkpartiets utbildningspolitik har ju riktats in på sorteringsskolan. Axel Darvik nämner årskurs 3. Det är inte bara det att det ska ske en utvärdering i årskurs 3, utan det Folkpartiet har föreslagit är att man via ett nationellt prov i årskurs 3 ska sortera bort de barn som inte klarar provet. De får gå om årskurs 3. Jag har ingenting emot prov - det måste man an- vända som pedagogiskt instrument i skolan - men om följden är att man konsekvent sorterar bort de barn som inte klarar provet, då har man infört en examen i årskurs 3. Är det rimligt? Vi är många som har barn som går i just årskurs 3. Vi känner inte att barnen är mogna för en examen i den åldern. Det måste handla om ett individuellt stöd, särskilt för de barn som be- höver extrahjälp, men barnen måste också få chansen att gå med sina kamrater. Det är en känslig ålder. Självförtroendet, självtilliten och lusten att lära är också beroende av att man faktiskt får chansen att finnas i den miljö där man trivs och där kompisarna går. Jag förväntar mig att Folkpartiet lämnar det för- slaget och räknar med att det också sker. Jag vill i stället att vi ska ha en sådan syn på ut- vecklingen för de små barnen att man redan från början har en individuell utvecklingsplan där man resonerar med barnen och föräldrarna i förhållande till hur utvecklingen går för barnet. Det finns väl beskrivet vad vi förväntar oss vad man ska kunna i årskurs 5, men läraren ska ju kunna föra en dialog redan i årskurs 1, 2 och 3 om hur barnet ligger till, vad man måste arbeta hårdare med och var det går riktigt bra. En sådan plan ska gärna vara i skriftlig form så att man kan ta med den hem och föra reso- nemangen hemma vid köksbordet för att se var man behöver sätta in extra insatser. Skolan får ta på sig ett ansvar att ge särskilt stöd till de elever som behöver det, och hemmet tar på sig ett ansvar att jobba lite extra med de ämnen där man känner att man behöver arbeta lite mer. Det ska börja redan från start i skolan och sedan vara ett instrument som man använder sig av i hela grundskolan. Men använd inte betyg och nationella prov som ett instrument för att sortera barnen. Det tror jag slu- tar i en mycket tråkig utveckling där vi får sämre resultat i skolan än vad vi har i dag.

Axel Darvik (Fp)

Anf. 19 Axel Darvik (Fp)

Herr talman! Låt mig börja med att säga att vi re- dan har den tråkiga utvecklingen i dag. Vi har också en sorteringsskola i dag, där en faktisk följd av den politik som förs blir att man sorterar ut väldigt många barn. Väldigt många blir på ett sätt lurade till att tro att man ska kunna klara sig vidare i sina studier, när det faktiskt inte är på det sättet. Vi tycker att det är viktigt att man tidigt utvärde- rar och ser: Har man efter årskurs 3, då lågstadiet tagit slut, klarat av vad man kan förväntas klara av efter tre år i skolan när det gäller läsning, skrivning, matematik och sådana saker? Detta testas. Har man då inte gjort det så behöver man mer tid att lära sig. Detta kan inte uppnås genom att eleven får hasta vidare. Man ska inte tro att man ska lösa det genom att slussa vidare eleverna och hoppas att det löser sig på vägen. Då gör man faktiskt eleverna en björntjänst. Jag ser slappheten vad gäller kraven och den flummiga inställningen i hur regeringen beskriver förkunskapskraven för gymnasiet. Man kan se i ut- bildningsplanen att: "Behörighetskraven skall ligga fast, men de bör i första hand användas som utgångs- punkt för vad som behöver kompletteras - inte använ- das för att utestänga elever från kurser som de egent- ligen har kapacitet att klara." Om det är behörighets- krav så ska det också vara krav som ger behörigheter, annars är det ju inte behörighetskrav utan någonting annat vi pratar om. Då är det något slags kunskapsmål i stället som menas här. Jag menar att det är väldigt viktigt att man har de här kraven just därför att man tydligt ska veta vad man ska uppnå för att komma vidare till gymnasiet. Det finns naturligtvis de som testar lite. De vill väl- digt gärna, och så testar de för att de inte vill gå kvar i skolan mer än nödvändigt. Men verkligheten hinner ikapp, och det är en mycket sämre lösning att upp- täcka, när man väl har börjat på gymnasiet, att ens kunskaper inte var tillräckliga och att man egentligen hade behövt ha ytterligare en tid på grundskolan, där man lägger grunden för sin utbildning. Vi vet att detta är oerhört destruktivt för de individer som drabbas. Det hade varit mycket bättre att man tidigare hade fått ta itu med detta och rett upp det för att sedan med gott självförtroende kunna gå vidare och veta att man klarar av de uppgifter som kommer att läggas på en.

Thomas Östros (S)

Anf. 20 Thomas Östros (S)

Herr talman! Beträffande det Axel Darvik säger om hur viktigt det är att sätta in stödet tidigt är vi helt överens. Ska det fungera i vår skola måste skolan ha mera resurser. Det måste finnas möjlighet för en lärare att ha en klass som är av sådan storlek att det går att jobba på det individuella sättet. Man måste också ha tillgång till speciallärare som med special- pedagogiska insatser kan hjälpa en elev som till ex- empel har läs- och skrivsvårigheter. Det här måste ske från start i grundskolan. Det är därför det blir så viktigt att man också följer upp varje elev väldigt noggrant med en egen utvecklingsplan för varje elev som är beskriven i förhållande till de mål som finns i skolan och där man tydligt beskriver vad skolan är beredd att göra för att stötta eleven, men också vad föräldrarna och hemmet måste ställa upp med för att eleven ska få en bättre utveckling i skolan. Där är vi överens. Men det är när Axel Darviks parti föreslår ganska formellt fungerande mekanismer för detta som vi inte blir överens. Vill Axel Darvik ha en examen för nio- åringar i skolan? Det är precis så som ledningen för hans parti har beskrivit det. Om man inte klarar ett prov ska man gå om ett år. Eller ska vi ha det som det fungerar i dag, att man tar en diskussion mellan för- äldrar, skola och elev om vad skolan kan ställa upp med för insatser? Behöver eleven gå om ett år är det fullt möjligt att ordna det enligt den lagstiftning vi har i dag. Men det får icke vara så att man tvingar nioår- ingarna att gå om efter att ha misslyckats på ett prov, för då får vi ett examenssystem för väldigt små barn. Det andra gäller gymnasieskolan. Där vill ni ju nu ta bort det individuella programmet och i stället säga att eleverna icke får komma till gymnasiet innan de har godkänt i de behörighetsgivande ämnena. Man får alltså heller inte komma till ett individuellt program och framför allt inte PRIV, som vi vill föreslå. Vad tror ni kommer att hända med elevernas motivation, när ni inför ett sådant system, om man som 17-18- åring ska gå kvar i skolan med dem som är 14-15 år? Kommer det att vara en bra pedagogisk miljö för de ungdomarna? Jag tycker att Axel Darvik också ska fundera på hur vi bäst stöttar de här ungdomarna i att få de kun- skaper de behöver. Det är regeringen engagerad i. Jag är övertygad om att de behöver särskilt stöd, natur- ligtvis först och främst när man är liten, men vi kan inte ge upp 15-16-åringar som inte har fått godkänt. De måste ju få hjälp och stöd. De måste också få stimulans, och det kan komma via de exempel som finns i landet där man till exempel får möjlighet att läsa ett av yrkesämnena på gymnasiet samtidigt som man arbetar med sin matematik och sin engelska. Man kanske ser i fordonsprogrammets yrkesämne att man behöver matematiken för att kunna bli en bra yrkesarbetare och att man behöver engelskan för att klara av ett framtida yrkesarbete, och man får stimu- lans att också arbeta vidare med det som krävs för att sedan komma in på programmet. Men allt det där vill ni ta bort, och det av ideolo- giska skäl, för i praktiken - och det är det som är så underligt - jobbar ju Folkpartiet också så i kommu- nerna. I Stockholm har ju Folkpartiet inte längre ansvaret för skolpolitiken, men det var faktiskt så att under de fyra år då Folkpartiet hade ansvaret i Stock- holm införde man just den modellen, PRIV, och den fungerade väl. Ideologiskt har man nu hamnat i en alldeles hopplös situation. Folkpartiet har i stort övertagit Moderaternas skolpolitiska debatteknik och budskap. Man fick dessutom en stor del av Moderaternas välja- re på kuppen. Därmed är man på väg att förfuska sitt fina arv när det gäller skolfrågorna. Jag utesluter inte en ändring i den strategin från Folkpartiets sida. Men än så länge har det inte synts.

Axel Darvik (Fp)

Anf. 21 Axel Darvik (Fp)

Herr talman! Utbildningsministern pratar om lag- stiftningen. Han säger att man kan få mer tid på sig om det behövs. Men vi vet att det inte fungerar i praktiken. Jag hoppas att man gör någonting åt det, så att det blir möjligt med en mer individuellt anpassad skolgång. Vi kommer alltid tillbaka till detta: Är det värt att man släpper igenom eleverna och låter dem hasta vidare i sin utveckling, i ett tempo som de inte är beredda på? Jag anser att det inte är sjyst. Det är vik- tigare att se till att lägga en god grund och ta den tid som behövs. Vi vet att vi alla är olika. Man kan lära sig på olika sätt och det tar olika lång tid. Det är nå- gonting som skolan måste anpassa sig efter. Då gäller det att se till att man får den tid och de kunskaps- mängder man behöver innan man går vidare. Det uppnår man inte nu genom PRIV och annat. Eleverna tar smygvägen in på gymnasiet. Jag anser att man måste ha kvar kraven på förkun- skaper. Det är viktigt att visa på dem. Det blir också ett mål för eleverna. De vet att det är någonting kon- kret som de måste uppnå. Det finns en tydlig gräns. Det är också någonting att jobba för. Det ger en sti- mulans i sig, att man har ett mål. Sedan ska man känna att man är redo och kan ta steget.

Thomas Östros (S)

Anf. 22 Thomas Östros (S)

Herr talman! Barn och ungdomar lär på olika sätt och i olika takt. Det är väldigt viktigt att skolan blir allt bättre på att möta människor som individer. Det arbetssätt som nu växer fram med individuella ut- vecklingsplaner stöder precis det utvecklingsschemat. Man får faktiskt gå fram i den takt som passar en bäst själv. Det gör också de försök som nu görs med att man inte behöver följa timplanen strikt för varje indi- vid. Man kan låta de elever som behöver arbeta extra med matematiken få göra det samtidigt som andra elever kanske behöver jobba lite extra med något annat ämne. Det är också ett sätt att individualisera skolan som jag tror är bra och viktigt. Det tänkesättet kräver mer resurser till skolan. Det kräver välutbildade lärare och olika typer av specia- listfunktioner i skolan som kan stötta en lärare i en klass att faktiskt ge varje elev den hjälpen. Jag tror inte att en examen för 9-åringar bidrar till en sådan utveckling. Axel Darvik har inte i den här debatten sagt att Folkpartiet vill ha något annat. Det tyder på att man fortfarande står fast vid det förslaget. Det är ett alldeles för trubbigt sätt, ett alldeles för oindividu- ellt sätt att se på skolans utveckling. Se till att barnen känner trygghet i sin grupp men ge dem också möj- ligheten att läsa och lära i sin egen takt! Det får inte bli så som Folkpartiet nu säger, att vi ska ge upp de grupper som inte fick godkänt när de lämnade nian. Ni vill ju föra bort de resurserna från gymnasieskolan till grundskolan. Men de här elever- na behöver extra mycket hjälp och stöd och stimu- lans, så att de både hämtar hem de förkunskaper som de måste ha och får lusten att gå vidare och läsa in en gymnasieutbildning. Deras framtid är beroende av det. Att säga till en 18-åring att han eller hon får gå tillbaka till grundskolan tror jag inte är lösningen på det problemet.

Intressenter

Frågeställare

Axel Darvik

Besvarad av

Thomas ÖstrosSocialdemokraterna