Avskaffadet av Fideikommisser och friköp av historiska arrenden
Interpellation 2015/16:154 av Håkan Svenneling (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2015-11-06
- Överlämnad
- 2015-11-06
- Anmäld
- 2015-11-10
- Svarsdatum
- 2015-11-20
- Besvarad
- 2015-11-20
- Sista svarsdatum
- 2015-11-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Fideikommiss innebär att en person på grund av en föreskrift i ett gåvobrev eller testamente innehar egendom med ett slags inskränkt rätt att disponera över denna. Egendomen kan bestå av en fastighet eller lös egendom som till exempel en boksamling eller ett penningkapital. Vanligen har givaren eller den som skrivit testamentet föreskrivit att egendomen för obegränsad tid ska ärvas av äldste manlige bröstarvinge i kommande släktled inom en eller flera släkter och att egendomen inte får belånas, säljas eller förminskas på annat sätt. Instiftandet av fideikommiss var under 1700-talet ett sätt att behålla egendomar odelade vid arvskiften genom att sätta arvslagstiftningen ur spel. Egendomskonstruktionen gjorde oftast förste sonen till ny egendomsherre i form av fideikommissarie medan alla döttrar gjordes arvlösa tillsammans med de yngre sönerna.
Trots fideikommissets orättvisa konstruktion och dess patriarkala karaktär kan vi i dag förstå instiftarnas syften, eftersom det då saknades andra metoder att bibehålla egendomar intakta vid arvskiften. I dag är situationen annorlunda. Dagens aktiebolagslagstiftning samt en rad andra möjliga ägandekonstruktioner gör företags och andra egendomars sammanhållande oberoende av arvskiften. Därför har också de flesta fideikommiss avvecklats. I de fall ägarna haft intresse av att hålla samman egendomen har detta kunnat ske i andra former. I de flesta andra länder där fideikommissinstitutet funnits har det avvecklats för länge sedan, ofta redan under 1800-talet.
Sedan år 1810 är det enligt lag inte tillåtet att stifta nya fideikommiss i fast egendom och sedan år 1930 inte heller i lös egendom. Riksdagen antog 1963 lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss. Lagen innebär att ett fideikommiss ska upphöra när innehavare av fideikommiss avlider. Vid avvecklingen har efterträdaren till fideikommisset därvid rätt till hälften av egendomen och resten fördelas enligt dagens arvs- och testamentslagstiftning.
Sedan lagen trädde i kraft har ca 170 fideikommiss avvecklats. Ca 50 kvarstår. I undantagsfall kan dock regeringen besluta om en förlängning av fideikommisset om egendomen har synnerligt kulturhistoriskt värde eller om det finns andra särskilda skäl. Tidigare regeringar har medgett förlängning i sex fall. Som argument för beviljande av dispenser framförs bevarandet av kulturskatter och andra miljöer. Att behålla patriarkal lagstiftning som åsidosätter dagens arvslagstiftning framstår ur ett jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv som absurt.
Möjligheten för regeringen att förlänga ett fideikommiss leder i praktiken också till att en eventuell arrendator aldrig kommer att erhålla rätt att friköpa egendom som ingår i ett fideikommiss där förlängning medgivits. Med historiska arrenden avses mark som arrenderats av samma släkt i flera generationer. Frågan om friköpsrätt av historiska arrenden har varit aktuell i över 100 år. Riksdagen tog 1989 det första steget mot denna reform genom beslutet att en sådan friköpsrätt borde införas. I sitt delbetänkande, Historiska arrenden (SOU 1991:5), framlade en enhällig kommitté ett förslag till en lag om att friköpa historiska arrenden. Något förslag till lag om friköp lades dock aldrig fram av regeringen (prop. 1994/95:155).
Rätten för arrendatorer att friköpa den jord som de i generationer har brukat är en väsentlig samhällsfråga av medborgarrättslig karaktär. Det är orättvist att arrendatorerna inte har någon möjlighet att förvärva den trygghet och rättssäkerhet som äganderätten till den arrenderade gården skulle ge. Det finns en obalans i avtalsförhållandet mellan jordägare och arrendator där arrendatorn är den svagare parten. Jordägaren har generellt större ekonomiska resurser att driva en tvist och ofta bättre juridiska kunskaper än arrendatorn. I praktiken är de personer som arrenderar den aktuella typen av mark fortfarande frälsebönder. I många fall har de inte möjlighet att skjuta av till exempel vildsvin och gäss som förstör grödorna. I stället tar jordägarna betalt för att låta andra personer jaga på marken.
Adelns privilegier har avskaffats, men än lever rester kvar. Genom att införa en rätt till friköp av historiska arrenden och avveckla kvarvarande fideikommisser kan vi även avskaffa en av de sista resterna av det gamla feodalsamhället. Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
- Avser ministern att avskaffa adelns sista privilegium?
- Avser ministern att avveckla de sista fideikommisserna?
- Avser ministern att göra det möjligt att friköpa historiska arrenden?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2015/16:154
Webb-tv: Avskaffadet av Fideikommisser och friköp av historiska arrenden
Dokument från debatten
- Fredag den 20 november 2015Kammarens föredragningslistor 2015/16:31
- Protokoll 2015/16:31 Fredagen den 20 novemberProtokoll 2015/16:31 Svar på interpellation 2015/16:154 om avskaffandet av fideikommiss och friköp av historiska arrenden
Protokoll från debatten
Anf. 48 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Håkan Svenneling har frågat mig om jag avser att avskaffa adelns sista privilegium, avveckla de sista fideikommissen och göra det möjligt att friköpa historiska arrenden.
Låt mig inledningsvis säga att även jag tycker att det finns starka principiella skäl som talar för fideikommissens avveckling. Det var också den utgångspunkten som låg till grund för 1963 års lag om avveckling av fideikommiss.
Avvecklingslagen bygger på tanken att en successiv avveckling av fideikommiss är att föredra för att undvika de betydande olägenheter av social och ekonomisk art samt för kulturvården som en avveckling många gånger kan komma att medföra. Sedan lagen infördes har många fideikommiss avvecklats. I dag återstår uppskattningsvis knappt 30 fideikommiss att avveckla.
Fideikommissen är alltså under avveckling enligt den ordning som anges i 1963 års avvecklingslag, och utvecklingen går i rätt riktning. Som riksdagen uttalat vid flera tillfällen finns det inte skäl att nu göra ändringar i den ordningen.
När det sedan gäller frågan om en möjlighet att friköpa historiska arrenden kan jag konstatera att en rätt till friköp har utretts vid flera tillfällen. Utredningarna har inte lett till någon lagstiftning. Som skäl har det angetts bland annat att antalet historiska arrenden har minskat och att det inte kan anses föreligga något angeläget allmänt intresse av en friköpsrätt. En lagreglerad rätt till friköp har bedömts strida mot egendomsskyddet i regeringsformen. Det pågår därför inte något lagstiftningsarbete i frågan. Jag fortsätter dock att bevaka utvecklingen på arrendeområdet.
Anf. 49 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! Justitieminister Morgan Johansson är till vardags väldigt engagerad i dagsaktuella frågor, och jag vill med denna interpellation ge honom möjlighet att debattera en fråga som har debatterats i flera hundra år.
Anledningen till att interpellationen är så intressant att ställa till statsrådet är att den nya socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen ännu inte har gett några besked om vilken politik de vill föra kring fideikommiss och historiska arrenden. Det finns i dag enskilda riksdagsledamöter från Morgan Johanssons parti, Socialdemokraterna, som vill se en förändring. Därför undrar jag vad regeringen vill göra.
Jag vill tacka statsrådet för svaret. Adeln är en liten grupp som under århundraden haft privilegier framför oss andra, men under 1900-talet har det skett en demokratiseringsprocess som inneburit avskaffandet av privilegium efter privilegium.
År 1280 infördes det svenska adelssystemet. Adeln bestod till en början av en sorts kungliga legoknektar som fick omvänd lön, det vill säga de slapp betala skatt. Sedan fick de lön i form av beslagtagen mark. Privilegierna fastslogs i lag 1626 och avskaffades i praktiken först 1866. År 2003 upphävde Sveriges riksdag ridderskapets och adelns privilegier och gjorde därmed Riddarhuset till en vanlig förening. Många sa då att det var adelns sista privilegium som försvann. Det är dock inte riktigt sant. En liten grupp jordägande adel har fortfarande möjlighet att kringgå arvslagstiftning och på laglig väg tjäna pengar på andras arbete och investeringar. Den svenska adeln mår fortfarande bra.
Fideikommiss innebär att en person på grund av en föreskrift i ett gåvobrev eller testamente innehar i egendomen ett slags inskränkt rätt att disponera över den. Vanligen har det skrivits ett testamente gällande egendomen, att den på obegränsad tid ska ärvas av den äldste manlige bröstarvingen i kommande släktled och att egendomen inte får belånas, säljas eller förminskas på annat sätt.
Instiftandet av fideikommiss var under 1700-talet ett sätt att behålla egendomar odelade vid arvskiften och sätta arvslagstiftningen ur spel. Egendomskonstruktionen gjorde ofta just den äldste sonen till ny herre medan döttrarna tillsammans med de yngre sönerna gjordes arvlösa.
Trots fideikommissets orättvisa konstruktion och dess patriarkala karaktär tror jag att vi i dag kan förstå instiftarens syfte eftersom det då saknades andra metoder att behålla egendomarna intakta vid arvskiften. Men i dag är situationen en annan. Dagens aktiebolagslagstiftning möjliggör att egendomarna hålls samman oberoende av arvskiften, och därför har de flesta fideikommissinstituten avvecklats. I Sverige är vi dock väldigt sena med det jämfört med många andra länder. Sedan 1810 är det inte enligt lag tillåtet att stifta nya fideikommiss i fast egendom, och sedan 1930 inte heller i lös egendom.
Riksdagen antog 1963 lagen om avveckling av fideikommiss. Lagen innebär att ett fideikommiss upphör att gälla när fideikommissionären avlider. I undantagsfall kan dock regeringen besluta om en förlängning av fideikommisset. Skälet kan vara synnerligen kulturhistoriska värden eller det kan finnas andra skäl. Tidigare regeringar har medgett förlängning i sex fall, och då har argumentet framför allt varit att det handlat om kulturskatter och viktiga miljöer.
Att behålla en patriarkal lagstiftning som åsidosätter dagens arvslagstiftning framstår ur ett jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv som absurt. Adelns privilegier har avskaffats, men vi ser att rester lever kvar. Genom att avveckla de kvarvarande fideikommissen kan vi avskaffa även de sista resterna av det gamla feodalsamhället.
Jag undrar om ministern avser att avveckla de sista fideikommissen och om ministern tycker att avvecklingslagen fungerar. Finns det risk för att de sex förlängningar som gjorts bidrar till att urgröpa avvecklingslagens ambitioner? Jag undrar hur ministern ställer sig till förlängning av kulturhistoriska skäl.
Anf. 50 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag tror att Håkan Svenneling och jag har samma grunduppfattning. Vi tycker att den här ordningen är felaktig, att det är en antikverad kvarleva från en gammal tid och att inriktningen är att fideikommissen ska avvecklas. Möjligen har vi skilda uppfattningar, beroende på att vi tillhör olika partier, om hur man ska gå till väga när det gäller att genomföra vissa samhällsförändringar. Vänsterpartiet har lite mer revolutionära rötter och vill kanske ta snabba kliv medan socialdemokratin ju bygger på samhällsomvandling på reformistisk väg. Då kan det ta lite längre tid att uppnå olika samhällsmål. Jag tror att det är den linjen som vinner i längden, för då blir det riktigt gjort och man riskerar inte annat.
Det går åt rätt håll. År 1963 infördes den lagstiftning som vi har i dag om avveckling av fideikommissen. Då fanns det 216 fideikommiss. I dag finns det ett trettiotal kvar, varav fem är under avveckling. Det går så att säga i rätt riktning. Vi ser en utfasning.
Det finns, som Håkan Svenneling påpekar, en möjlighet till förlängning. Det är i undantagsfall, bland annat om man kan se att det finns ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde där det kan vara olämpligt att driva fram en delning av egendomen.
När sådana frågor kommer på regeringens bord måste vi ta ställning från fall till fall, och jag kommer naturligtvis att vara väldigt noggrann i de bedömningarna för att se att de verkligen lever upp till de krav som ställs i lagstiftningen när det gäller detta.
Håkan Svenneling tar i den andra delen av sin interpellation upp frågan om historiska arrenden. Det är samma sak där: Vi ser hur antalet historiska arrenden minskar och har minskat kraftigt, med mer än en tredjedel, sedan 80-talet och framåt. Detta har framför allt berott på att kyrkan, staten och Uppsala universitet har låtit arrendatorerna köpa loss egendom.
Frågan som uppkommer är om kan tvinga fram friköp. Mot bakgrunden av regeringsformen och Europakonventionen som vi har att leva efter är min bedömning nej. Egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen är utformat på ett sådant sätt att man bara kan tvinga fram en förändring när det gäller att skilja människor från deras egendom om det bakom detta finns angelägna allmänna intressen.
De utredningar och de bedömningar som har gjorts av både socialdemokratiska regeringar och borgerliga regeringar tidigare har pekat på att här kan man inte påstå att det är av angeläget allmänt intresse, och därför har en sådan lag inte heller genomförts. Vänsterpartiet står ju också bakom grundlagen och egendomsskyddet i 2 kap. 15 §, så jag utgår ifrån att det i grunden också finns ett stöd för att det är så här man ska se på saken.
Det går som sagt var i rätt riktning även här, men någon ny lagstiftning när det gäller friköpsrätten är alltså inte aktuell mot den bakgrunden.
Anf. 51 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! Jag tror att jag och statsrådet Morgan Johansson är överens om att det var rätt beslut att dela partiet 1917, för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har sedan dess haft lite olika ingångar när det gäller hur vi vill förändra världen.
Jag tycker att det är intressant att diskutera de fall som har varit, och jag tänker återkomma till det lite senare.
Det vi ser när Morgan Johansson säger "från fall till fall" är ändå att om vi har väldigt många fall blir det så att vi urgröper arvslagstiftningen. Jag skulle vilja att ministern problematiserar en aning kring vad det innebär för en lagstiftning om man tar många beslut som går i en annan riktning än vad lagstiftningen säger och den på så sätt sätts ur spel. Finns det ingen inriktning på den politik som regeringen vill föra för att upprätthålla lagarna? Det skulle jag vilja höra lite om.
Ministern lyfter också upp det här med historiska arrenden, och det vill jag återkomma till. Med historiska arrenden avses mark som arrenderats av samma släkt i flera generationer för jordbruksändamål. Frågan om historiska arrenden, precis som fideikommiss, har varit aktuell i över hundra år.
Problemet uppmärksammades 1908 i Emigrationsutredningen. Det ledde så småningom till att den första socialdemokratiska ministären Edén-Branting år 1919 införde en villkorad friköpsrätt, den så kallade ensittarlagen.
Man deltog i att införa detta första steg i en ny riktning, men man var också med och avskaffade den lagstiftningen 48 år senare, då med motivet att man ville gynna bolag och storjordbruk utifrån den då dominerande synen att jordbruks- och skogspolitiken handlade om stora skogsbruk.
Riksdagen tog 1989 ett steg mot en ny reform genom beslutet att en friköpsrätt skulle införas. Det ledde till att man tillsatte en statlig utredning, och i dess delbetänkande 1991, Historiska arrenden, framlade en enhällig kommitté ett förslag till en lag om att friköpa historiska arrenden. Något förslag till lag om friköp lades dock aldrig fram av regeringen i samband med att man behandlade övriga frågor från utredningen i en proposition.
Att ge rätten att friköpa till jordbrukarna, som i dag tvingas arrendera den jord som de i generationer har brukat, tycker jag är en väsentlig samhällsfråga av medborgarrättslig karaktär. Det är orättvist att jordbrukarna inte har någon möjlighet att förvärva den trygghet och rättssäkerhet som äganderätten till den arrenderade gården skulle ge. Det finns en obalans i det avtalsförhållande som råder mellan jordägare och arrendator, där arrendatorn är den svagare parten. Jordägaren har generellt större ekonomiska resurser att driva en tvist och ofta bättre juridiska kunskaper än arrendatorn.
I praktiken är många av de personer som arrenderar den här typen av mark fortfarande frälsebönder. I många fall har de inte heller möjlighet att vidta andra åtgärder, till exempel att skjuta av vildsvin och gäss som förstör grödorna, utan ofta är det så att jordägaren tar betalt för att låta andra personer jaga på marken.
Som ministern är inne på är det juridiskt snårigt att friköpa historiska arrenden. Jag delar justitieministerns syn på detta. Felen ligger inte i de lagar som vi har stiftat i modern tid för att skydda äganderätten, utan felen är historiska, många gånger uppkomna genom politiska beslut för flera hundra år sedan. Därför krävs det en politik som åtgärdar historiska orättvisor och för oss alla in i en modern lagstiftning.
Givetvis tycker jag att den som är jordägare ska ha betalt. Men varför ska vi bevara ett feodalt samhälle? För mig har det knappast något kulturhistoriskt värde.
Möjligheten för regeringen att förlänga ett fideikommiss leder också i praktiken till att eventuella arrendatorer aldrig kommer att kunna erhålla rätten att friköpa egendom som ingår i ett fideikommiss där förlängning har medgetts.
Vad avser ministern att göra för att möjliggöra för jordbrukare att friköpa historiska arrenden?
Anf. 52 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Om jag ska sammanfatta är inriktningen att fideikommissen ska fasas ut. Det går åt rätt håll. Antalet har minskat ned till en nivå där vi talar om ett trettiotal varav fem är under avveckling. Det är inte så att den ventil som finns i lagstiftningen undergräver lagstiftningen, utan det är en del av lagstiftningen. Det ska man vara medveten om.
Ventilen i lagstiftningen finns där för att man i vissa fall ska kunna förlänga fideikommiss, och om en sådan fråga kommer på regeringens bord kommer vi naturligtvis att granska den väldigt noga från fall till fall för att se att det lever upp till de kriterier som behövs för att man ska kunna förlänga. Inriktningen är dock att den här ordningen ska avvecklas.
Frågan om historiska arrenden har prövats flera gånger i ett antal utredningar, dessutom både av borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Mot bakgrund av hur skyddet för egendom ser ut ser jag det som mycket svårt att införa en sådan friköpslag. Det handlar i grunden om att samhället inte hur som helst kan gå på enskildas egendom och lägga beslag på den. Även om syftet kan vara aldrig så gott måste man ändå ha vissa klara regler för vad som i så fall ska gälla.
Då är det uttryckt så att det måste vara ett angeläget allmänt intresse för att man ska kunna gå framåt med den typen av lagstiftning. Både borgerliga regeringar och socialdemokratiska regeringar har sagt att nej, detta uppfylls inte i de här situationerna.
Dessutom är det så att när den senaste utredningen gjordes och skickades på remiss fanns det inte något brett stöd för en sådan friköpsordning. Bland annat Sveriges jordbruksarrendatorers förbund som företräder ett antal arrendatorsföreningar i landet ansåg att det inte fanns något behov av en friköpsrätt. Inte ens i den grupp som kan anses berörd finns det alltså något starkt tryck i frågan.
Vi måste se till att leva upp till det egendomsskydd som finns i 2 kap. 15 § regeringsformen. Vår bedömning är att vi inte kan genomföra en sådan här lagstiftning med mindre än att det skulle strida mot detta skydd och eventuellt också mot Europakonventionen. Därför pågår det heller inget lagstiftningsarbete i regeringen.
Naturligtvis skulle man se med tillfredsställelse på om det skulle ges möjlighet för fler att kunna köpa ut, precis som staten har gjort, som kyrkan har gjort och som Uppsala universitet har gjort. Också i det avseendet har det gått åt rätt håll de senaste årtiondena.
Anf. 53 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! Adelns privilegier har avskaffats, men resterna lever kvar. Om man skulle införa en rätt till friköp av historiska arrenden och avveckla kvarvarande fideikommiss skulle man också avveckla de sista resterna av det gamla feodalsamhället. Jag tycker att det finns ett allmänt intresse av att avskaffa feodalsamhället. Det känns väldigt märkligt att man 2015 kan stå och prata om saker som hänger kvar sedan feodalsamhällets tid.
Den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har stolt deklarerat att den är en feministisk regering. Jag undrar vad det förpliktar till. Är det då okej att kringgå arvslagstiftningen så att döttrar blir arvlösa? Tyvärr är Socialdemokratiska politikers track record i den frågan inte särskilt bra.
Först ut var vår nuvarande utrikesminister Margot Wallström, då i rollen som kulturminister. Hon beviljade förlängning av fideikommisset Cronstedts Fullerö utanför Västerås i strid med den avlidnes testamente. År 1998 var det Marita Ulvskogs tur - hon var då kulturminister; i dag är hon Europaparlamentariker. Hon fattade beslut om att förlänga fideikommisset Erstavik i strid med det testamente som hade efterlämnats och som följde avvecklingslagen. Den 10 oktober 2002 var Marita Ulvskog igång igen. Denna gång förlängde hon Övedsklosters fideikommiss. Elva dagar senare tillträdde Morgan Johansson som statsråd för första gången.
Det senaste beslutet fattades 2006. Då handlade det om Björnstorp och Svenstorp i Skåne. Då fattades beslutet av det moderata statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth, som precis hade tillträtt. Men ärendet hade beretts under lång tid av den socialdemokratiska regeringen.
Därför kvarstår en oro för att den nuvarande socialdemokratiska regeringen inte ska fullfölja avvecklingslagens ambitioner om fideikommiss. Och det är uppenbart att man inte vill göra någonting åt de historiska arrendena.
Jag vill avslutningsvis citera en gammal riksdagsledamot från Vänsterpartiet som heter Jörn Svensson - han var också först i Sveriges riksdag med att föreslå en partnerskapslagstiftning. Om talmannen medger det skulle jag gärna hinna med detta citat:
"Nu måste äntligen något göras! Sveriges godsarrendatorer har väntat i 100 år på att deras rättsställning skall genomgripande förändras och social rättvisa skipas. De har anspråk på att få en rimlig trygghet i näring och boende. En civiliserad statsmakt borde självklart ställa sig på deras sida och inte på godsherrarnas. Principen skall vara: Jorden åt den som brukar den."
Anf. 54 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Det är klart att man kan ägna sig åt retorik. Men sanningen är den att också vänsterpartister står bakom regeringsformen. Också vänsterpartister står bakom grundlagarna. Också vänsterpartister står bakom egendomsskyddet, 2 kap. 15 §.
Jag satt i den grundlagsutredning som tog fram den regeringsform som i dag gäller. Där fanns det ingen reservation på den här punkten från Vänsterpartiets sida. Man kan inte, tycker jag, i ena andetaget säga att man står bakom en lagstiftning och i nästa andetag säga: Nu ska vi tolka om den, så att den gamla ordningen inte längre ska gälla.
Du måste kunna visa att det finns ett starkt allmänt intresse av att kunna beslagta eller att kunna skilja människor från deras egendom. Det lever inte den här frågeställningen upp till. Så enkelt är det. Det är inte bara jag som har sagt det, utan det har tidigare regeringar också sagt.
Naturligtvis hoppas jag att det här kan fortsätta att gå i rätt riktning, som det nu gör genom att man får möjlighet att köpa ut. Men den typ av lagstiftning som Håkan Svenneling efterfrågar arbetar vi som sagt inte med.
Det är sak samma när det gäller fideikommissen. Utfasningen ska naturligtvis fortsätta. Men det måste bedömas från fall till fall enligt den lag som gäller i dag.
Jag tror att man i sådana här ärenden och i många andra ärenden ibland ska vara lite försiktig med hur man kliver. Det är väldigt lätt att elda upp sig i retoriken och säga: Nu ska vi göra det, och nu ska vi göra detta. Man måste också se till konsekvenserna av ens handlande. Detta kanske är en bakgrund till att våra partier skildes åt 1917.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.