avkolonialiseringen av Västsahara

Interpellation 2004/05:252 av Nordmark, Gunnar (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2004-12-09
Inlämnad: 2004-12-09
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum: 2005-01-21
Besvarad: 2005-01-25
Svar fördröjt anmält: 2005-01-25

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 december
Interpellation 2004/05:252
av Gunnar Nordmark (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om avkolonialiseringen av Västsahara

Den 18 oktober 2004 förklarade den holländske delegaten vid FN:s generalförsamling, inför det utskott som har att hantera frågor som berör avkolonialsering, att Europeiska unionens medlemsstater hade för avsikt att avstå från att rösta på den resolution som avser avkolonialiseringen av Västsahara, såväl i utskottet som i generalförsamlingen. Tidigare år har unionen alltid stött denna resolution. Som skäl för att inte stödja resolutionen angavs att det inte gick att uppnå enighet kring densamma.

Även om resolutionen ändå kommer att antas, kan det ställningstagande som Europeiska unionens medlemsstater gör tolkas som att stödet för en lösning som bygger på det västsahariska folkets rätt till självbestämmande har minskat.

Polisario, som är erkänt som det västsahariska folkets legitima representanter och utomeuropeiska länder som stöder det västsahariska folkets sak, oroas av det ställningstagande som Europeiska unionens medlemsstater har tagit.

I den rapport rörande Västsahara som FN:s generalsekreterare lämnade till säkerhetsrådet den 20 oktober 2004 konstaterar generalsekreteraren att en överenskommelse om fredsplanen för självbestämmande för det västsahariska folket, den så kallade Baker II-planen, var mer avlägsen nu än vid tiden för generalsekreterarens förra rapport från april i år.

Den 28 oktober 2004 fattade säkerhetsrådet beslut om att förlänga mandatet för MINURSO (the United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara) till den 30 april 2005. Efter detta datum framstår en förlängning av MINURSO:s mandat som alltmer osäker. Samtidigt framstår situationen för de västsaharier som i snart 30 år levt i flyktinglägren utanför Tindouf i Algeriet som alltmer ohållbar.

Mot denna bakgrund vill jag därför fråga utrikesministern följande:

Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att Europeiska unionen mer aktivt ska agera för genomförandet av den av FN antagna fredsplanen för självbestämmande för det västsahariska folket, den så kallade Baker II-planen?

Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta från svensk sida för att åstadkomma en fredlig utveckling som bygger på självbestämmande för det västsahariska folket?

Debatt

(4 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:252

Webb-tv: avkolonialiseringen av Västsahara

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:63 Tisdagen den 25 januariProtokoll 2004/05:63 6 § Svar på interpellation 2004/05:252 om avkolonialiseringen av Västsahara

Protokoll från debatten

Laila Freivalds (S)

Anf. 7 Laila Freivalds (S)

Fru talman! Gunnar Nordmark har frågat mig vad jag avser att göra för att EU mer aktivt ska agera för genomförandet av FN:s fredsplan för självbestämmande för det västsahariska folket. Gunnar Nordmark har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta från svensk sida för att åstadkomma en fredlig utveckling. Den svenska regeringen ser allvarligt på Västsaharakonflikten. Den hämmar utvecklingen i hela Maghrebregionen och har skapat allvarliga humanitära problem. Sverige och övriga medlemsstater i EU är eniga i sin uppfattning att FN har en central roll för att få en lösning på konflikten i Västsahara. Den svenska regeringen ger FN och generalsekreterarens särskilda sändebud, Alvaro de Soto, sitt fulla stöd i strävandena att hitta en politisk lösning. Den så kallade Bakerplanen presenterades för parterna i konflikten under första halvåret 2003. Säkerhetsrådet betecknade i resolution 1495 (2003) i juli 2003 förslaget som en optimal politisk lösning och uppmanade parterna att acceptera den. Regeringen välkomnade därför att Polisario accepterade Bakerplanen. I sin slutliga reaktion på Bakers fredsplan tog Marocko däremot avstånd från centrala element i planen och gjorde klart att man inte längre var beredd att diskutera självständighet som ett möjligt framtida alternativ för territoriet. I den senaste säkerhetsresolutionen 1570 (2004) från den 28 oktober 2004 uppmanar generalsekreteraren parterna att fortsätta samarbeta med FN för att lösa dödläget i konflikten och nå en politisk lösning. Den svenska regeringen är av uppfattningen att samtliga parter måste samarbeta och sträva efter kompromisser för att en lösning ska vara möjlig. När det gäller utformningen av en politisk lösning fäster den svenska regeringen särskild vikt vid att folkrätten inklusive västsahariernas rätt till självbestämmande respekteras. Dessa viktiga utgångspunkter har också sanktionerats av FN:s säkerhetsråd i resolutionerna 1495 (2003) och 1541 (2004) och implicit i resolution 1570 (2004) genom hänvisning till nämnda resolutioner. I säkerhetsrådsresolutionerna 1495 och 1541 sägs uttryckligen att den lösning som eftersträvas ska baseras på politiskt samförstånd och inte tvång. Om en lösning ska bli hållbar och skapa stabilitet är det också viktigt att den har stöd hos de direkt berörda parterna, liksom hos andra intressenter. Marocko är ett partnerland till EU inom ramen för EU:s Medelhavssamarbete, den så kallade Barcelonaprocessen. Detta samarbete omfattar politik och säkerhetspolitik, ekonomi och handel liksom det kulturella, sociala och humanitära området. Samarbetet omfattar en politisk dialog med Marocko om viktiga frågor som MR och demokrati. Västsaharakonflikten berörs även i detta sammanhang. EU strävar efter att ha goda kontakter med båda parter i konflikten inte minst för att kunna föra en konstruktiv dialog med både Marocko och Polisario. Den syn som jag nu redogjort för är också den linje Sverige står för och driver inom EU liksom i FN och i bilaterala kontakter med andra länder. Sverige fortsätter att hävda västsahariernas rätt till självbestämmande och kommer att agera utifrån detta när frågan fortsatt behandlas i FN. Inom departementet pågår för närvarande en översyn av Västsaharapolitiken, som syftar till att inventera och värdera de instrument som finns bilateralt, inom EU och FN för att stödja FN:s ansträngningar att lösa konflikten.

Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 8 Gunnar Nordmark (Fp)

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Under några år på 80-talet hade jag förmånen att, tillsammans med det som då kallades Folkpartiets ungdomsförbund och numera heter Liberala ungdomsförbundet, fungera som värd för västsahariska barn som kom hit några sommarveckor varje år för att komma undan den outhärdliga hetta som finns i lägren på sommaren. I dag, snart 20 år senare, har de själva barn som är ungefär i den ålder som de var när de besökte Sverige, när jag var en mycket ung man. Fortfarande är frågan som berör Västsahara och västsahariernas rätt till självbestämmande olöst. Utrikesministern har i sitt svar klargjort att den svenska regeringen är av uppfattningen att samtliga parter måste samarbeta och sträva efter kompromisser för att en lösning ska vara möjlig. Det är självfallet så att parterna i varje konflikt måste samarbeta och kompromissa för att man ska komma framåt. Frågan är bara på vilken grund detta samarbete ska vila. Frågan är om någon säger att man kan kompromissa hur långt som helst. Självfallet är det inte så. Det finns ett par frågor som jag vill ställa till ministern här i dag. För det första: Är det fortfarande regeringens uppfattning att grunden för en lösning av konflikten i Västsahara ska vara i huvudsak det som tas upp i Baker II-planen, det vill säga att det västsahariska folket i fria, allmänna och hemliga val ska ha rätt att rösta om nationell självständighet eller inte? För det andra: Vilka konkreta åtgärder är det i så fall som ministern avser att vidta från svensk sida för att detta ska bli verklighet? För det tredje: Vilka åtgärder inom Europeiska unionen vill ministern vidta för att man ska kunna skapa kompromisser och överenskommelser med Baker II-planen som grund?

Laila Freivalds (S)

Anf. 9 Laila Freivalds (S)

Fru talman! Sverige står för folkens rätt till självbestämmande. Vi anser att det borde genomföras genom en folkomröstning eller på något annat sätt, men det är folken själva som måste bestämma vilken självständighet man vill ha. Det är det som hela det politiska arbetet syftar till. Vilka åtgärder kan vi vidta för att sätta press på parterna, framför allt naturligtvis Marocko? Sverige har undersökt möjligheterna för ett mer aktivt agerande inom ramen för EU:s samverkan. Vi har hittills tvingats konstatera att förutsättningarna att påverka Marocko inte har funnits. Men som jag nämnde i mitt interpellationssvar ser vi just nu, mot bakgrund av den situation som råder i dag, över vår Västsaharapolitik. EU är ett instrument som borde kunna användas på ett bättre sätt för att påverka framför allt Marocko. En representant från UD besökte för övrigt flyktinglägren i Tindouf tillsammans med Sida i oktober månad för att på det viset säkerställa att vi har en aktuell och bra information om hur situationen för närvarande ser ut. Vi tänker använda oss av den kunskapen och bygga ut vår Västsaharapolitik för att skapa bättre möjligheter för oss själva och framför allt inom EU för att få en förändring till stånd. Jag delar verkligen Gunnar Nordmarks inställning. Det har gått alldeles för lång tid, och hittills har det internationella samfundet misslyckats. Men vi stöder FN:s sätt att driva den här frågan. Vi avser att försöka påverka alla som har möjlighet att påverka Marocko. Detta tar alldeles för lång tid.

Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 10 Gunnar Nordmark (Fp)

Fru talman! Jag ber att få tacka ministern för svaret. Här finns en tydlighet: Det är i första hand Marocko som bör överväga hur man genom kompromisser ska kunna åstadkomma en lösning här. Ministern erkänner uppenbarligen det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Sverige avser i fortsättningen att med större kraft påverka Marocko att agera i enlighet med de FN-resolutioner som är antagna. Om detta är den rätta tolkningen av ministerns svar, måste jag säga att jag är nöjdare än förra gången vi debatterade den här frågan.

Intressenter

Frågeställare

Gunnar Nordmark

Besvarad av

Laila FreivaldsSocialdemokraterna