Åtgärder mot analfabetismen i Sverige

Interpellation 2020/21:669 av Amineh Kakabaveh (-)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2021-04-21
Överlämnad
2021-04-22
Anmäld
2021-04-23
Sista svarsdatum
2021-05-06
Svarsdatum
2021-05-21
Besvarad
2021-05-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF

Interpellationen

till Utbildningsminister Anna Ekström (S)

 

Jag har egna erfarenheter av att ha analfabetiska föräldrar, och jag och två systrar som också var analfabeter lärde oss på eget bevåg läsa och skriva. När jag kom till Sverige som politisk flykting hade jag med europeiska mått mätt räknats som analfabet. Jag vet alltså hur svårt det är för många människor som kommit hit och som är analfabeter, särskilt om man flytt hals över huvud.

När man kommer med krigets traumatiska upplevelser i bagaget till ett land som man inte känner håller man fast vid det som man är van vid. Man byter inte kultur som man byter skjorta. Gamla vanor, sedvänjor och mentaliteter inpräntade i människors medvetanden sedan århundraden finns kvar. Det gäller inte minst kvinnosynen.

Man söker sig gärna till dem som är i samma situation. Det uppstår enklaver där man bevarar sederna, vanorna och föreställningarna som var rådande i det land man lämnade. En av de saker som bevaras är analfabetismen, vilket särskilt gäller kvinnor i hederskulturen eftersom många hade varit barn själva när de giftes bort och ingick äktenskap för att familjen inte kunde försörja flickorna. Jag möter många kvinnor som är analfabeter både som kommit till Sverige för 30 år sedan och även många som kommit för 5 år sedan. Många unga flickor och pojkar som är födda i Sverige och många som kommit till Sverige har föräldrar som är analfabeter eller har fått en mycket klen utbildning och kanske inte ens vet vad en skola är. Under de år som krigen i Mellanöstern och delar av Afrika pågått har de i stora delar av regionen, men också på grund av fattigdom och hederskultur, självklart inte fått chansen att gå i skolan eller så har det inte funnits några fungerande skolor.

De som kom efter det att konflikterna i Mellanöstern blossade upp är oförberedda på vart de kommer. De har med sig sin patriarkala kvinnosyn och sin föråldrade hederskultur. Många är lågutbildade eller analfabeter. Samtidigt har främlingsfientligheten, rasismen och segregationen ökat.

Det är i dessa segregerade förorter som analfabetismen kan leva vidare. Den drabbar i första hand kvinnorna. När en förälder, eller kanske till och med båda föräldrarna, är analfabeter drabbas i sin tur barnen. Föräldrarna förstår inte sina barn och barnen inte sina föräldrar. I oktober 2012 uppmärksammade Sveriges Radio i en serie reportage analfabetism bland vuxna på sfi. Det är nio år sedan. Analfabetismen är ett sällan diskuterat problem, trots att vi vet att det bevaras i segregationen. Ur låg utbildning och analfabetism växer svårartade sociala problem som rör vårt samhälle i dess helhet.

Många som går på sfi (i Borlänge), har haft kort eller ingen skolgång alls i det land de lämnat. Av drygt 19 000 av kursdeltagarna förra året var det ingen som hade mer än tre års tidigare utbildning, enligt reportaget i SR i oktober 2012.

I stora delar av landet, inte minst i storstäderna, finns det stora grupper som är analfabeter. I mitt arbete för kvinnors och barns rättigheter träffar jag dagligen vuxna människor, särskilt kvinnor, som är analfabeter, det vill säga de har inte kunnat gå i skolan. De har inte fått chansen på grund av fattigdomen och den förhärskande hederskulturen i hemlandet. Många av dessa kvinnor har blivit tidigt bortgifta – en del redan i 12-årsåldern – och därefter fött flera barn och fastnat i rollen som hemmafruar utan skola och utbildning.

I dag är sfi-utbildningen i Stockholm privatiserad till över 85 procent. Många gånger har kvinnorna berättat för mig om undermålig utbildning. Varken sfi eller de vanliga skolorna har några särskilda erfarenheter av att jobba mot analfabetism. När jag arbetade som skolkurator i Botkyrka på våren 2001 upptäckte jag att nästan samtliga unga invandrarbarn hade stora svårigheter i grundskolan och att deras föräldrar helt saknade egna erfarenheter av vad det innebär att gå i skolan – ännu mindre vad det innebar att gå i skolan i ett land som Sverige. Majoriteten av de invandrarbarn jag då mötte var födda i Sverige.

Jag har svårt att tänka mig att situationen blivit bättre sedan dess.

Man säger att det i dag är svårt att finna rätt kompetens för att undervisa eleverna på deras modersmål och att det är dyrt att utvidga och utveckla den kompetens som finns. Regeringen borde helt enkelt satsa mer på sfi och stoppa privatiseringar av sfi, och är det något som definitivt inte ska ske i privat regi så är det sfi-undervisningen. Den hänger så nära samman med kampen mot segregation, diskriminering och rasism att den inte kan överlåtas till några privata företag att ombesörja. Det är en hela samhällets angelägenhet, innebär ett statligt ansvar. Och det ansvaret ska inte delegeras till privatföretag.

Nyamko Sabuni, tidigare jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister, menade 2012 att det viktigaste för gruppen nyanlända analfabeter är praktik och arbetsintroduktion, framför papper och penna i skolbänken. Med all respekt för all forskning om livslångt lärande och möjligheterna att man kan lära sig mycket i och av jobbet, men jag tror att detta är otillräckligt om man vill ta itu med analfabetismen. Hur ska en människa klara sig i vårt alltmer digitaliserade samhälle om man inte kan läsa och skriva?

Vi har haft en kraftig asylinvandring. Den här gruppen av människor består till stor del av lågutbildade för vilka det inte har funnits någon politisk beredskap att möta, oavsett regering. Insikten om problemets allvar saknas och dess roll när det gäller segregationen diskuteras sällan.

Senaste tiden har jag kommit i kontakt med barn till analfabetiska föräldrar, ofta unga starka kvinnor och flickor som är födda och uppvuxna i storstädernas socioekonomiskt utsatta områden, som inte fått stöd hemifrån eller ringa förståelse från skolan. En av dem berättar för mig hur det varit:

Att växa upp med analfabetiska föräldrar är ett handikapp, och barnen känner skam och skuld när deras föräldrar varken kan språket eller förstår barnens behov av att gå i skolan och sedan möter ringa förståelse från skolan sida för deras situation.

Det finns dock undantag. Jag har mött några av dem också. En av dem berättade:

Jag växte i en liten by i Turkiet med föräldrar som var analfabeter. Jag har under senare tid blivit allt mer intresserad av hur man som barn till sådana föräldrar kan lyckas gå ut grundskola och gymnasium och sedan klara av en eller flera högskoleutbildningar. Jag har klarat av att gå på universitetet och är idag socionom till yrket. Så därför bestämde jag mig för att hjälpa barn till föräldrar som är analfabeter.

En annan yrkesverksam kvinna sade till mig, Jag märker också i mitt dagliga arbete att personalen i skolan saknar kunskap om detta ämne och hur man ska kunna stötta och hjälpa dessa elever som har analfabeter som föräldrar.

Men det var undantag. Min uppfattning är att en sund integrationspolitik måste grunda sig på att vi inte ska ha några sådana undantag. Alla ska ha samma rättigheter och ges möjligheter.

Sverige har länge varit ett starkt välfärdsland med hög utbildningsnivå. Bildning och utbildning har varit viktiga delar i den svenska folksjälen. Denna möjlighet saknar tyvärr många människor, inte minst många kvinnor men också barn i flera av våra utsatta områdens skolor.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till utbildningsminister Anna Ekström:

 

  1. Vilka åtgärder kommer ministern och regeringen att vidta för att stärka de barn som har föräldrar som är analfabeter?
  2. Avser ministern och regeringen att göra en kartläggning av antalet analfabetiska föräldrar och vuxna i Sverige? 
  3. Avser ministern och regeringen att ta initiativ för att utrota analfabetism?
  4. Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta för att med förbättra den i dag skrala sfi-undervisningen och andra vuxenutbildningar för analfabeter?
  5. Avser ministern och regeringen att vidta åtgärder för att barn vars föräldrar är analfabeter får förståelse och ges ett starkare stöd i grund- och gymnasieskolor än vad som sker i dag?

 

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2020/21:669, Åtgärder mot analfabetismen i Sverige

Interpellationsdebatt 2020/21:669

Webb-tv: Åtgärder mot analfabetismen i Sverige

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 28 Utbildningsminister Anna Ekström (S)

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att stärka de barn som har föräldrar som är analfabeter, om jag och regeringen avser att göra en kartläggning av antalet analfabetiska föräldrar och vuxna i Sverige, om jag och regeringen avser att ta initiativ för att utrota analfabetismen, vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att förbättra den i dag skrala sfi-undervisningen och andra vuxenutbildningar för analfabeter samt om jag och regeringen avser att vidta åtgärder för att barn vars föräldrar är analfabeter får förståelse och ges ett starkare stöd i grund- och gymnasieskolor än vad som sker i dag.

Amineh Kakabaveh ställer angelägna frågor. Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Likvärdighet innebär inte likformighet eller lika mycket resurser. Resurser ska i stället fördelas efter elevernas olika förutsättningar och behov.

Alla elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag beträffande elever som har sämre förutsättningar. I detta ingår naturligtvis barn vars föräldrar är analfabeter. Elever som är i behov av stöd ska få rätt stöd i rätt tid. Åtgärdsgarantin som trädde i kraft 2019 ska säkerställa att alla elever som behöver stöd redan från förskoleklass får individuellt utformade stödinsatser för att nå de kunskapskrav som lägst ska uppnås i bland annat svenska.

Mot bakgrund av Skolkommissionens förslag om hur likvärdigheten ska förbättras införde regeringen 2018 det så kallade likvärdighetsbidraget, som fördelas med hänsyn till elevernas socioekonomiska bakgrund. Sedan 2015 har Skolverket dessutom regeringens uppdrag att genom riktade insatser höja kunskapsresultaten och stärka kvaliteten i de skolor som har störst behov.

Forskning visar att föräldrars utbildningsnivå är den bakgrundsfaktor som har störst betydelse för elevers skolresultat. Någon kartläggning av antalet analfabetiska föräldrar och vuxna är emellertid inte aktuell, eftersom det skulle kunna strida mot den grundlagsskyddade rätten till skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten som sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av en enskilds personliga förhållanden. Däremot ska kommunen redan i dag och enligt skollagen aktivt verka för att nå dem i kommunen som har rätt till sfi och motivera dem att delta i utbildningen.

Den sfi som kommunen enligt skollagen ska tillhandahålla ska vara flexibel och individanpassad och omfatta i genomsnitt minst 15 timmars undervisning i veckan. En elev som inte är funktionellt litterat eller har ett annat skriftsystem än det latinska alfabetet ska få grundläggande läs- och skrivundervisning inom ramen för sfi-utbildningen.

Skolverket har tagit fram stödmaterial som vänder sig till lärare som undervisar bland annat vuxna i grundläggande litteracitet. Stödmaterialet är framtaget för att visa hur vuxna elever med kort eller ingen skolbakgrund kan stöttas i sin läs- och skrivinlärning.

Regeringen införde 2018 en utbildningsplikt som innebär att en nyanländ med kort utbildning som inte bedöms kunna matchas mot arbete under tiden i etableringsprogrammet i huvudsak ska ta del av utbildning.

Kliva-utredningen, som tillsattes 2018, fick vidare bland annat i uppdrag att föreslå hur det kan säkerställas att kommuner erbjuder individanpassad utbildning för nyanlända som anvisas till utbildningsplikten. Utredningen föreslår bland annat att dessa individer ska erbjudas en sammanhållen utbildning med en garanterad undervisningstid på i genomsnitt minst 23 timmar per vecka där sfi kombineras med andra kurser. Utredningens slutbetänkande har nyligen varit ute på remiss, och förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Vi behöver åter bygga upp ett skolsystem som ger jämlika förutsättningar och bidrar till sammanhållning och gemenskap. Min förhoppning är att fler partier i riksdagen framöver ska ställa sig bakom förslag som syftar till att motverka skolsegregationen så att vi kan råda bot på den bristande jämlikheten i svensk skola.


Anf. 29 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Tack, utbildningsminister Anna Ekström, för svaren och redogörelsen!

Det är väldigt viktigt, som ministern också säger, att alla barn ska få en likvärdig skolgång och utbildning för att kunna klara sig och för att vi ska kunna upprätthålla den jämlikhet som vi eftersträvar i vårt land. Dessvärre är tusentals barn och unga långt ifrån de tjusiga och fina orden i skollagen och läroplanen och som ministern i detta svar säger är strävan.

Det är lite beklagligt att man inte vågar ta tag i en del problem. Ministern själv har de senaste dagarna varit i blåsväder när det gäller barn med utländskt påbrå som riskerar att leverera sämre skolresultat än andra barn. De är inte med i senaste Pisaundersökningen.

Det är besvärande att man inte forskar vidare om omfattningen av de samhällsproblemen. De drabbar både vårt samhälle och hundratusentals barn och unga. Vi är medvetna om att väldigt många barn i socioekonomiskt utsatta områden klarar sig. Men väldigt många går också ut grundskolan utan en god utbildning.

Jag har själv egna erfarenheter av föräldrar som är analfabeter. Jag själv gick i en riktig skola på allvar när jag var 19 år 1993 i Västerås. Det gjorde alla mina syskon, och i första hand de som inte hade kunnat gå i skolan på grund av krig och fattigdom. Analfabetism är inte någonting som någon själv väljer.

När vi var barn var det krig i Kurdistan. Det var krig länge mellan Iran och Irak. Det gäller Irak, hela Mellanöstern, delar av Afrika men också delar av Latinamerika. Många av urbefolkningarna är fattiga. Deras flickor gifts bort eller gifter sig på grund av att det inte finns försörjning. På så sätt har vi analfabetism i många delar av världen.

I den moderna, högteknologiska och demokratiska staten Sverige har vi tack och lov utrotat detta. Men det finns i dag. Det har jag uppmärksammat sedan 2001 som kommunpolitiker. Jag satt i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Botkyrka, men jag var också skolkurator.

På den tiden hade man mellan grundskolan och gymnasiet något som hette individuella programmet. Där mötte jag över 153 barn och unga i åldern 16-20 år som inte hade betyg i grundskolan för att kunna gå vidare. Där fick jag också en första överblick av att det är många föräldrar som är analfabeter. Hur skulle de kunna hålla reda på detta när de själva aldrig har hållit en penna i sin egen hand?

Jag menar att detta är ett samhällsproblem, och det drabbar hundratusentals barn och unga. Vi måste därför ta tag i det. Forskning i Sverige bygger på etik och vetenskap. Den bygger inte på godtycklighet. Jag kommer tillbaka till det.


Anf. 30 Utbildningsminister Anna Ekström (S)

Fru talman! Tack, Amineh Kakabaveh, för ett inlägg som klart och tydligt visar varför vi i Sverige behöver ett skolsystem som ger barn från olika bakgrund så goda förutsättningar som möjligt att nå sin fulla potential.

Det gäller oavsett om de kommer till Sverige som 14-åringar eller om de är födda i Sverige, och oavsett om de är födda av föräldrar med akademisk utbildning eller av föräldrar som är analfabeter. Det gäller oavsett om de bor i ett område där det talas svenska på skolgårdar och lekplatser eller om de inte gör det.

Efter Amineh Kakabavehs inlägg är det fullkomligt glasklart varför vi har ett sådant stort behov av att stärka likvärdigheten i vårt skolsystem och skapa de goda möjligheterna för barn och elever att få de kunskaper de behöver i skolor där de träffar barn från andra bakgrunder än den egna.

Jag tycker också att Amineh Kakabaveh väldigt väl illustrerar varför vi behöver en vuxenutbildning och svenska för invandrare. Det säkerställer att de som kommer till Sverige får en språkutbildning som gör att de kan etablera sig i vårt land. Det gäller oavsett om det är en ingenjör som kommer till Sverige som kanske kan skriva och läsa sedan barnsben och som kanske har det latinska språket med sig eller om det kanske är, som Amineh Kakabaveh pekar på, en krigsskadad person utan eget skriftspråk.

Vi har i Sverige en vuxenutbildning och en sfi som har som syfte att nå alla dessa personer. Jag kommer att kämpa hårt för att vi ska uppnå de syftena. Inlägget visar också vilka stora insatser Amineh Kakabaveh själv har gjort i de här frågorna. Jag har tidigare i den här talarstolen uttalat min beundran för Amineh Kakabaveh, och jag gör det också den här gången.

Det faktum att detta är viktiga och svåra frågor innebär att vi måste arbeta ännu hårdare för att, precis som Amineh Kakabaveh säger, de vackra orden i skollagen och läroplanen ska bli verklighet. Det är just därför som regeringen satsar så mycket på att ta fram lagförslag som syftar till att stärka likvärdigheten i skolan och att se till att barn och elever från olika bakgrund kan mötas i skolan.

Det är därför som vi har satsat så mycket på Läslyftet med stora insatser av så kallat språkutvecklande arbetssätt. Det är en pedagogisk metod som är väldigt framgångsrik för barn som inte är födda i Sverige och som har ett annat modersmål. Men det är också väldigt bra, fru talman, för barn som är födda i Sverige.

Vi ser i den Pisaundersökning som Amineh Kakabaveh tog upp men också i den Pirlsundersökning som har publicerats att de svenska kunskapsresultaten just i läsförståelse har en uppåtgående trend. De har varit nere och vänt, och de har vänt uppåt. Det ska vi vara glada över, men vi är absolut inte nöjda.

När det gäller utbildning av vuxna måste vi kämpa vidare för att se till att de som behöver sfi verkligen nås och att de många som finns i Sverige och inte har skriftspråk och talspråk får del av inslag i sfi som riktar sig just mot vuxna som är analfabeter. Jag tog reda på att vi år 2019 inom sfi hade ett ganska gott utnyttjande av de insatser som Skolverket har gjort för att man ska kunna ha speciell och särskild undervisning av de grupper som inte har ett eget skriftspråk.

Fru talman! Det är väldigt mycket som behöver göras för att vi ska lösa de stora och svåra problem som Amineh Kakabaveh pekar på. Det krävs lagstiftning och resurser. Men det krävs också att vi vågar ta i den stora skolsegregation och ojämlikhet som finns i vårt land.


Anf. 31 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Tack, utbildningsminister Anna Ekström, för de fina orden!

Jag är helt övertygad om att ministern och regeringen har en stark vilja att förbättra kunskaper i svenska i de socioekonomiskt utsatta skolorna för att vi ska ha en jämlik och solidarisk utbildning som omfattar alla barn och alla vuxna som behöver det.

Saken är den att det är svårt så länge vi har en skola som inte är förstatligad. Vi har till exempel en sfi-utbildning i Stockholm som till mer än 80 procent är privatiserad. Tyvärr saknar många av de privata personer som har dessa skolor själva utbildning som lärare. Många saknar också utbildning för att specifikt jobba med den målgrupp som till exempel har lägre utbildning, klen utbildning eller ingen utbildning alls.

Därför är det så viktigt att se till att sfi, svenska för invandrare, och skolan inte ska vara en marknad. Elever, de människor som går i skolan, är inte kunder.

På den tid jag kom till Sverige, under 90-talet, var det en helt annan skola. Tack vare den kunde många av oss gå vidare. Många av oss hade inte kunnat gå i skolan. Det gällde till exempel kvinnor som hade varit bortgifta eller människor som - som i min familj - på grund av fattigdom och krig inte hade kunnat gå i skolan. Men vi fick den möjligheten. Det var inte tack vare mig själv utan tack vare den möjlighet det svenska samhället gav mig och många av mina vänner. Vi kunde gå vidare och till och med få en magisterexamen på Stockholms universitet och andra skolor.

Jag har med mig citat från flera unga tjejer från Turkiet, Libanon och Kurdistan som har mejlat mig. De ser också det här. De är själva i skolan som kuratorer och lärare, och de säger: Amineh, lärarna saknar särskild utbildning för barn som har föräldrar som är analfabeter! De saknar kunskap och kompetens men också vägledning. Vilka förväntningar ska man ha på ett hem där föräldrarna själva inte kan läsa eller räkna matematik när det gäller att stödja sina barn?

Vi som är uppfostrade i andra delar av världen har lärt oss att skolan både fostrar och uppfostrar. I Sverige uppfostrar vi i hemmet och fostrar i skolan. Det där kolliderar i många hem, egentligen oavsett om man är högutbildad eller lågutbildad. I hemländerna kallar skolan aldrig föräldrarna till ett möte om det inte är väldigt allvarligt. Så är det än i dag. Men i Sverige har vi enormt höga förväntningar på hemmet. Det säger också utbildningsministern i svaret: I Sverige betyder föräldrarnas bakgrund väldigt mycket, för den är avgörande för barnens skolresultat.

Allt tyder alltså på att det är viktigt att utbilda de människor som jobbar i skolan. Det handlar inte bara om att ge pengar till kommunerna. Det är viktigt att ge pengar, men det är också viktigt att utbilda människor som jobbar med de här frågorna - de flickor och kvinnor som själva har klarat sig.


Anf. 32 Utbildningsminister Anna Ekström (S)

Fru talman! Jag kan nästan haka på där Amineh Kakabaveh slutade. En sak som vi hela tiden kämpar med i svensk skola och i svensk vuxenutbildning är den stora brist på behöriga lärare som finns.

Det här är ett jätteproblem, som vi bara kan lösa genom att vi gemensamt ser till att läraryrket är så attraktivt som det borde vara, som det en gång har varit och som det faktiskt är bara några futtiga mil österut i vårt grannland Finland. Här har vi ett stort arbete att göra tillsammans.

Låt oss återvända till lärarnas roll. Ta till exempel vuxenutbildning och sfi - där är det väldigt viktigt att vi hela tiden ser till att förutsättningarna finns för de lärare som har det svåra uppdraget att undervisa vuxenstuderande som inte har ett eget skriftspråk.

Fru talman! Här har vi gjort historiskt stora insatser under de gångna åren när vi har satsat mycket på komvux, och särskilt på den typ av komvux där man kombinerar sfi med olika former av yrkesutbildningar. Det är det som är den allra bästa ingången i Sverige: att man samtidigt lär sig språket och kommer in via ett arbete.

Min ambition, som säkert också är Amineh Kakabavehs ambition, är att varenda flicka och varenda pojke som växer upp i Sverige ska se en mamma och en pappa som går till jobb och utbildning på morgonen. Det ska vara det som barn ser att föräldrarna gör när de är vuxna, och det ska vara det som barnen själva ser fram emot att göra när de blir vuxna.

Där har förskolan en alldeles enastående viktig roll. I den läroplansförändring som vi alldeles nyligen gjorde i förskolan har vi skrivit in ett nytt begrepp - undervisning - som vi tidigare inte har arbetat lika mycket med inom förskolan. Här är det just en tidig språkförståelse som är det som förskolan har fått i uppdrag, men också fått resurser till i och med Läslyftets olika förskolemoduler, att arbeta mer med. Jag kan efter mina många studiebesök i förskolor, inte minst i utsatta områden, både digitalt och i verkligheten konstatera att det här är någonting som man använder i förskolan.

Vad är det då förskolan ska kämpa med? En sak är den segregation som vi redan har varit inne på. Vi ser att vi i de förskolor där barnen mest behöver en tidig språkinlärning har färre erfarna och utbildade förskollärare och barnskötare än vi har i de förskolor där barnen har ett starkt stöd med sig hemifrån. Också här, fru talman, måste vi verkligen arbeta med att stärka likvärdigheten. Förskolans roll är fullkomligt oslagbar när det gäller att se till att barnen får en tidig språkinlärning.

Låt mig en gång för alla slå fast detta: I Sverige ska läxor som kräver att föräldrarna hjälper till inte ges. Vi ska inte kräva att föräldrar hjälper sina barn med skolarbetet. Skolan finns för att barnen ska kunna nå sin fulla potential oavsett vilken utbildningsbakgrund föräldrarna har. Det är en av grunderna till att vi har skolplikt i Sverige.

Fru talman! Vi gör mycket för att stärka precis de mekanismer som Amineh Kakabaveh vill stärka. Vi kämpar med att ta fram förslag som också kan passera det nålsöga som en riksdagsmajoritet innebär. Vi kämpar med att tillsätta mer resurser. Vi kämpar med att satsa på lärarna genom att se till att de har bra verktyg och bra kompetensutveckling. Tack, Amineh Kakabaveh, för omnämnandet av lärarnas kompetensutveckling! De här insatserna fortsätter, för i Sverige behövs varje man och varje kvinna i arbete och i utbildning.


Anf. 33 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Tack så jättemycket, utbildningsminister Anna Ekström, för svaret!

Det här är en jätteviktig ambition. Viktiga aspekter lyfts här när det gäller barns utveckling, skolgång och språkförståelse som man börjar med redan i förskolan. Det borde man ha gjort för 20 år sedan. Jag vet att allt ansvar inte ligger på den här regeringen och på utbildningsministern, utan det här har pågått i 20 år.

Jag har själv bott i 28 år i det här landet. De senaste 20 åren har jag sett den här förändringen, både som socialarbetare och i det jag aktivt gör i dag när jag jobbar med kvinnor som har bott i Sverige mellan 5 och 35 år och inte har kunnat lära sig läsa och skriva. Och det gäller inte bara svenska utan över huvud taget.

Många har blivit bortgifta som barn innan de kom hit eller när de har varit här i Sverige. Man är född eller uppvuxen här men blev bortgift. Det handlar om hedersförtrycket och om vissa religiösa privata skolor och förskolor, där det inte förespråkas att flickorna ska gå vidare och läsa och studera. De ska gifta sig och vara äkta makar och föda barn.

Det här måste vi lösa hand i hand med allt det som vi nämner här i dag. Vi måste se till att förstatliga skolan och stoppa privata skolor och alla de här privata och religiösa förskolorna där man hindrar flickors rättigheter.

Jag vill veta varför vi inte skulle kunna använda grundvux, folkhögskolor, sfi och andra skolor för att kartlägga analfabetism och sedan bättre kunna leverera. Då kan vi både bevisa att vi har ett problem och söka upp de här kvinnorna och erbjuda dem möjligheter. Många går inte på sfi i dag. De går inte i någon skola och har inte något arbete. Arbetsgivare och fack skulle också kunna hjälpa till med detta.


Anf. 34 Utbildningsminister Anna Ekström (S)

Fru talman! Kvinnans frigörelse handlar i grunden om att vi kvinnor ska vara just fria. Vi ska vara fria att välja den man vi vill, och vi ska vara fria att välja vår väg i livet. Vägen till kvinnans frigörelse går via arbete och utbildning. De tidiga kvinnosakspionjärerna kämpade just för kvinnors rätt att få arbeta och att få utbilda sig.

Jag vill vända tillbaka till Amineh Kakabavehs beskrivning av den egna bakgrundshistorien. Amineh Kakabaveh berättade nyss om vilken hjälp hon fick från skolan med att sätta sig i skolbänken och hitta vägen till den utbildning och det arbete som hon har ägnat sig åt. Låt mig lägga till en sak: Jag är övertygad om att det också krävde väldigt hårt arbete av Amineh Kakabaveh.

Det är på det området, fru talman, som jag är mest kritisk till den marknadsstyrning som vår svenska skola har. Jag vet att det är svårt och tufft att vara lärare. Men jag vet också att det är ännu svårare att lära sig mycket. Det kräver mycket ansträngning, och jag vill att den flicka och den pojke som verkligen anstränger sig och kämpar ska få chansen att uppleva en lycka. Vi vet att de som anstränger sig mest och får kämpa mest är de vars föräldrar inte har ett skriftspråk och kan hjälpa dem. Det är just de eleverna som jag vill ska få chansen att få uppleva den lycka det innebär att lära sig något riktigt svårt efter att ha ansträngt sig riktigt ordentligt. Det är den lyckan som vårt skolsystem inte alltid ger alla barn och alla flickor, och det är det jag kämpar för - morgon, middag, kväll.

Tack, Amineh Kakabaveh, för frågorna, och tack för att Amineh Kakabaveh är en medkämpe i den här kampen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.