Åtgärder för att öka andelen som arbetar
Interpellation 2010/11:210 av Persson, Peter (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2011-02-17
- Inlämnad
- 2011-02-17
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-03-02
- Sista svarsdatum
- 2011-03-10
- Besvarad
- 2011-03-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 februari
Interpellation
2010/11:210 Åtgärder för att öka andelen som arbetar
av Peter Persson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
Enligt flertalet rapporter, och enligt regeringens bedömningar, måste vi arbeta mer för att klara av att finansiera vår gemensamma välfärd. Det talas även om en högre pensionsålder. Det måste vara mer effektivt och mer ekonomiskt att öka andelen som arbetar i arbetskraften, som exempelvis de som länge har förvägrats rätten till ett arbete.
Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att öka andelen som arbetar?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:210
Webb-tv: Åtgärder för att öka andelen som arbetar
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:78 Tisdagen den 29 marsProtokoll 2010/11:78 7 § Svar på interpellation 2010/11:210 om åtgärder för att öka andelen som arbetar
Protokoll från debatten
Anf. 71 Anders Borg (M)
Herr talman! Peter Persson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka andelen som arbetar.
Avgörande för att värna och utveckla välfärden och se till att den kommer alla till del är en politik som syftar till hög och varaktig sysselsättning.
Regeringens politik består av en kombination av utbuds- och efterfrågestimulerande åtgärder. Den i särklass viktigaste åtgärden är jobbskatteavdraget. Totalt beräknas jobbskatteavdraget på lång sikt ge mer än 100 000 fler sysselsatta än vad som annars skulle ha varit fallet. Genom jobbskatteavdraget och reformerna inom arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen har regeringen minskat trösklarna in på arbetsmarknaden, förbättrat arbetsmarknadens funktionssätt och stimulerat människor till ökad arbetstid.
Nu ser vi att politiken verkar i rätt riktning. Arbetskraftsdeltagandet är så gott som tillbaka på samma nivå som före krisen. Mellan 2006 och 2010 ökade antalet sysselsatta med nära 120 000 personer, och antalet personer i arbete ökade med drygt 150 000 under samma tidsperiod, bland annat som ett resultat av regeringens politik.
Våra prognoser visar på fortsatt stark utveckling av sysselsättningen. Sysselsättningsgraden bedöms nå förkrisnivåer under 2013, och 2015 bedöms antalet sysselsatta bli ca 300 000 personer fler än 2010. Under perioden 2006 till 2020 är bedömningen att regeringens reformer ökar sysselsättningsgraden med ungefär 3 procentenheter.
Den främsta uppgiften de kommande åren blir att vårda de reformer som har genomförts och att fortsatt arbeta för lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Det måste löna sig att arbeta för fler.
Det finns också kvarvarande problem efter krisen. Långtidsarbetslösheten har ökat, och vissa grupper har fortsatt en periodvis sämre arbetsmarknadssituation än befolkningen i arbetsför ålder som helhet. Den snabba och breda återhämtning i den svenska ekonomin som vi nu ser kommer att ge ökade möjligheter att stärka även dessa gruppers ställning på arbetsmarknaden.
Anf. 72 Peter Persson (S)
Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret, även om det var stumt och sedvanligt och innehöll samma retorik när jag ställer en fråga om allvaret i att det faktiskt är så att andelen långtidsarbetslösa i vårt land ökar, och ökar dramatiskt.
Regeringen är ingen regering som drivs mot full sysselsättning. Regeringen administrerar en långtida arbetslöshet och är oförmögen till insatser eftersom den är ideologiskt blind. Regeringen har bara ett vapen i sin arsenal, och det heter jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4 och nu möjligen 5 och 6.
Men till de 52 300 ytterligare långtidsarbetslösa som har vuxit i antal sedan september 2006 till i dag, i en kö på 120 000 utanför arbetsmarknaden, med långtida arbetslöshet, utan insatser och utbildning för att kunna komma vidare i arbetslivet säger regeringen ingenting. Det är fas 3-åtgärder och sänkt arbetslöshetskassa.
Jag tror att det också handlar om en annan sak, Anders Borg, nämligen regeringens huvudsakliga strategi på arbetsmarknadsområdet. Den vill man inte tala så högt om. Avsikten är att driva ned lönekostnader och att skapa en annan arbetsmarknad. Därför gick ni direkt på arbetslöshetsförsäkringen och sänkte a-kassan i visshet om att detta etablerar en ny lägstalönenivå.
Därutöver vägrar ni gå in med kvalitativa åtgärder som kan etablera människor i ett näringsliv som utvecklar förädlingsvärdet. Ni stimulerar i stället fram jobb som inte håller god kvalitet i resursutnyttjande och förädlingsvärde, inom exempelvis tjänstesektor riktad mot hemmen.
Jag vill påstå att regeringen genom steril skattesänkningspolitik bedriver en slösaktig politik där man inte bygger landet starkare och inte hjälper människor att ta sig ur arbetslösheten. Hacket och bördan i finanskrisen kommer i stället att bli tyngre än under 90-talskrisen. Fortfarande har vi människor som inte har återkommit till arbetsmarknaden och i egenförsörjning efter denna stora krisfas. Och nu håller ni på att etablera en annan. Det ni vill göra nu är en brygga inte över till nya och bättre möjligheter utan till sämre möjligheter i lågkvalitativa jobb. Det är vad det handlar om, Anders Borg.
Anf. 73 Anders Borg (M)
Herr talman! Full sysselsättning är en avgörande utgångspunkt för att Sverige ska stå sig väl som välfärdsland och i konkurrensen med andra länder på lång sikt.
När denna kris sköljde in över Sverige befarade vi att sysselsättningen skulle minska med 300 000 och att sysselsättningsnivån varaktigt skulle hamna på 100 000 personer lägre. Vi befarade att arbetslösheten skulle gå upp till 12 procent och att sysselsättningen och arbetslösheten skulle fortsätta att försämras i år och krönas på en mycket hög nivå under nästa år.
Nu har vi redan sett hur arbetslösheten har stannat av och börjat minska. Den har minskat snabbare i Sverige än i något annat europeiskt land. Vi ser att sysselsättningen ökar mycket kraftigt i privat sektor. Det är den kanske snabbaste sysselsättningsökning vi har haft efter en lågkonjunktur under lång tid. Vi ser att vi framåtblickande kan ha stigande sysselsättning. Redan mot slutet av detta år kan vi se en arbetslöshet som börjar närma sig, och kanske till och med går under, 7 procent. Vi har en långtidsarbetslöshet som redan nu minskar i förhållande till förra året.
Dessa resultat skiljer sig från dem i övriga Europa. För första gången sedan tidigt 90-tal har Sverige lägre arbetslöshet än Danmark. Till skillnad från USA, som ändå fick en mildare lågkonjunktur, har arbetslösheten hos oss aldrig kommit upp till de 10 procent som vi har sett där. Till skillnad från Spanien, Grekland och Portugal står vi inte inför en lång sanering som kommer att driva upp arbetslösheten under de kommande åren.
Sverige står i dag ut som ett av de länder som bäst har klarat krisen när det gäller arbetslöshet, sysselsättning, långtidsarbetslöshet och social utslagning i Europa. Detta konstaterar också många internationella bedömare.
Vad beror det här på? Det beror på att regeringen har fört en bred politik. Det är naturligtvis en traditionell krispolitik med åtgärder för att stimulera sysselsättningen under krisen, men också ett konsekvent fasthållande vid en arbetslinje. Det är där den svenska modellen gick fel under 70-, 80- och 90-talet. Man började nedmontera drivkrafterna för omställning. Man började nedmontera drivkrafterna för ansvarstagande hos parterna. Man började nedmontera drivkrafterna för den enskilde att vara rörlig och att snabbt komma tillbaka i arbete. Där konstaterar vi nu att drivkrafterna har förstärkts och att svensk arbetsmarknad förefaller fungera mycket bättre.
Vi har också återupplivat svenskt företagsklimat. Där tidigare de stora svenska företagsbyggarna lämnade landet dignande under förmögenhetsskatt, arvsskatter och ett företagsklimat som drev ut entreprenörer från landet kommer i dag människor tillbaka. I dag bygger man i Sverige. I dag vill man vara verksam i Sverige. I dag flyttar företag till Sverige.
Vi har börjat vända den oljetanker som utbildningspolitiken innebär, den socialdemokratiska nedmonteringen av yrkesutbildningen och den socialdemokratiska nedmonteringen av kunskapsskolan som har gjort att så många unga människor har så svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Det har vi börjat ta tillbaka och börjat öppna vägarna in. Nu ser vi också att ungdomsarbetslösheten tidigt i krisen börjar glida nedåt.
Det har inte byggt på att driva ned några lönekostnader. Vi har haft helt normala löneökningar de senaste åren. Vi räknar med 3-4 procent under de kommande åren. Vi räknar med att våra ansvarsfulla parter igen kommer att sluta avtal som är förenliga med att vi får en väl fungerande arbetsmarknad.
Skiljelinjen går alltså här. Full sysselsättning med Alliansen - utanförskap och bidragspolitik med Socialdemokraterna. Det är en grundläggande skiljelinje i svensk politik. Bidrag kontra arbete. Det är där skiljelinjen går.
Anf. 74 Peter Persson (S)
Herr talman! Jag vill påstå att uppgången i svensk ekonomi som jag som socialdemokrat gläds åt är starkare än i andra länder för att nedgången var snabbare och starkare i Sverige. Regeringen var nämligen oförmögen att sätta in motkonjunkturella åtgärder som exempelvis Tyskland gjorde för att hålla arbetskraften kvar i industrin och därmed komma i gång mycket snabbare. Det vill jag påstå är regeringens ansvar för att utslagningen blev så stark.
Ni kommer inte undan de siffror som era myndigheter själva publicerar. Arbetslösheten har inte minskat sedan ni tog över regeringsmakten 2006. Det som har ökat utomordentligt kraftigt är den långtida arbetslösheten. Jag vill påstå att det inte finns någon vetenskap som bevisar att de jobbskatteavdrag som ni värderar till 85-100 miljarder har skapat ett enda nytt jobb, och om de har gjort det så är det till en väldigt hög kostnad.
Men jag vill bestämt påstå att er oförmåga att i dag satsa på utveckling i vårt land kommer att göra att en långtida arbetslöshet biter sig fast. Den utveckling jag talar om är att vi måste ha råd att satsa i infrastruktur för att klara regionförstoringen. Vi måste ha råd att bygga bostäder så att de unga kan flytta till regioner där det faktiskt finns jobb. Vi måste ha råd att erbjuda kvalificerad utbildning i stället för fas 3 där man går till ringa ersättning och utför saker som förvisso kan vara vettiga att göra men inte i relation till den utbildning och de möjligheter man skulle ha.
I går skrev Johan Lindholm, Byggnads andre ordförande, i en debattartikel i Göteborgs-Posten att 7 000 bygglärlingar går utan jobb, trots att han vet att efterfrågan kommer att öka inom denna sektor. Det är trångt med rekryteringen av arbetskraft. I stället blir de slussade till en parallell arbetsmarknad som innebär, som han skriver, att man får tömma papperskorgar i stället för att jobba med det man är utbildad för.
Jag vill påstå att regeringens brist på investeringspolitik, att ta fart och bygga Sverige starkare i framtiden och regeringens brist på åtgärder och utbildning av dem som är arbetslösa leder till att Sverige försvagas resursmässigt och inte kan utnyttja de styrkebälten som vi faktiskt har. Ytterst beror det på att regeringen slösaktigt bara har ett enda sikte i sin politiska arsenal: Sänk skatten!
Anf. 75 Anders Borg (M)
Herr talman! Peter Persson säger att uppgången i Sverige enbart och endast handlar om nedgången var så stark. Det väcker naturligtvis en del frågor. Hur kan det komma sig att arbetslösheten passerar 10 procent i USA där bnp-nedgången var mindre? Hur kan det komma sig att Spanien har en arbetslöshet på 18 procent? Hur kan det komma sig att sysselsättningen i det Tyskland, som Peter Persson nämnde, står och stampar medan den i Sverige i privat sektor växer med 3-4 procent?
Sverige har varit urtypen för sysselsättningslös tillväxt. År 2002-2006 - 2002, 2003, 2004 och 2005 - i högkonjunktur såg vi arbetslösheten växa och sysselsättningen stagnera. Vi såg jobb lämna landet och företag slås ut.
Men nu, tidigt i uppgången, tidigare än kanske något annat industriland, ser vi sysselsättningen växa. Snabbare än kanske något annat EU-land ser vi arbetslösheten pressas tillbaka. När vi nu blickar framåt kan vi se en snabb sysselsättningsökning inte minst i offentlig sektor, i vård och omsorg, i skola och äldreomsorg. Där kommer vi nu att kunna se en stark sysselsättningstillväxt de kommande åren.
Detta beror på ett ansvarstagande där vi har kunnat föra en mer expansiv politik än i något annat EU-land om man lägger ihop 2009, 2010 och 2011. Det har varit en politik med stora överskott, ingen bristande trovärdighet, ingen stigande skuldsättning, inga räntechocker - inget av det som plågat svensk ekonomi under de senaste decennierna.
Arbetslinjen är verktyget för att säkra vägen tillbaka till full sysselsättning. Det handlar om företagsamheten som jagades av socialdemokrater och socialdemokratisk ideologisk översyn, där företagaren var en person som ställde till skada och utgjorde grunden för varje samhällsproblem.
Utbildningen - den grundläggande restaureringen av kunskapen i den svenska skolan har vi nu inlett. Vi har yrkeskunskapens återkomst där vi tar tillbaka de flumskolans skadeverkningar som vi har sett under decennier.
Här är alternativen. Socialdemokraterna förordar inte en politik där vi ska investera oss ur en kris. Det man förordar är kraftigt höjda skatter för vanliga löntagare. 4 miljoner löntagare ska få höjda skatter. Det är en nedmontering av arbetslinjen med ett återställande av en sjukförsäkring som inte fungerade och en höjd och förlängd a-kassa. Det är en utbyggnad av inlåsningen på Ams. Det är en återgång till en traditionell Amspolitik, inte den arbetsförmedling med jobbsökande som vi ser i dag utan en traditionell Amspolitik för att låsa in människor.
Det är det socialdemokratiska alternativet, och då vet vi hur det kommer att gå. Då knäcker man nacken på uppgången, där bristtalen och räntehöjningarna driver ned sysselsättningen och där det enda fungerande alternativet i praktiken är ett stigande utanförskap. Det är precis här det socialdemokratiska politiska misslyckandet har varit så tydligt de senaste decennierna: utanförskap efter varje kris. Nu - sysselsättning.
Det måste ju ha en orsak. Om någonting fungerar annorlunda än vad det tidigare gjort måste det ha en orsak. Varför inte ta och erkänna att vår politik har fungerat? Varför inte ta och säga som det är: Vi har vänt tillbaka mot full sysselsättning, medan Socialdemokraterna drev fram massarbetslöshet!
Anf. 76 Peter Persson (S)
Herr talman! Det skulle vara intressant om Anders Borg avslutningsvis i denna debatt, där jag anklagar honom för att inte vidta åtgärder och få ned den långtida arbetslösheten, och jag tycker att det är slöseri att ha så många arbetslösa, svarar på några frågor.
Är det verkligen så att förvärvsfrekvensen, den andel av befolkningen som arbetar, har ökat under er tid i regeringen sedan skiftet 2006? Tycker du att vi investerar tillräckligt mycket i infrastruktur och trafikering? Fungerar det på ett nöjaktigt sätt för att utvecklingen ska fortsätta? Tycker du att det byggs tillräckligt många bostäder för att vi ska kunna utnyttja regionförstoring och människors vilja att flytta till nya arbetsplatser? Tycker du att vi använder instrumentet utbildning i tillräckligt hög grad för att få fram nya hantverkare, nya ingenjörer, nya utbildade på skilda sektorer i vårt näringsliv? Är du nöjd med infrastrukturpolitiken, med utbildningspolitiken, med bostadspolitiken? Har ni gjort allt vad ni mäktar att göra? Är det bara skattesänkningar som är möjligt att fortsätta med?
Det är mina frågor till dig Anders Borg. Besvara också: Har förvärvsfrekvensen ökat eller minskat sedan 2006?
Anf. 77 Anders Borg (M)
Herr talman! Peter Persson menar att regeringen inte har vidtagit några åtgärder. Helt passivt har vi mött en ekonomisk kris där inget av det vi har gjort har fungerat.
Trots det överraskar svensk arbetsmarknad mer än någon annan arbetsmarknad i Europa. Långtidsarbetslösheten har gått ned med 23 000 personer jämfört med samma månad förra året. Arbetslösheten faller snabbast i Europa, med undantag för Malta. Sysselsättningen stiger snabbare än i något industriland, snabbare än den kanske har gjort vid någon återhämtning i Sverige, med undantag för de rekordår vi hade efter devalveringarna på tidigt 90-tal. Arbetskraften är redan tillbaka på den nivå vi hade före krisen, sysselsättningen också.
Ingenting har gjorts av regeringen - allting fungerar annorlunda. Den logiken och den historien kommer väljarna aldrig att acceptera. Väljarna har sett att det har varit en bred politik, starka offentliga finanser.
Alla andra - något undantag kanske - ska nu sanera sina offentliga finanser: höja skatter, dra ned på offentliganställdas löner, skära i trygghetssystemen, höja pensionsåldern.
Vi kan tala om en aktiv reformagenda. Vi kan fortsätta att diskutera skattesänkningar. Vi kan diskutera vad vi ska göra för att höja lärarnas status. Vi kan diskutera vad vi behöver göra för att komplettera arbetsmarknadspolitiken för att bättre nå de långtidsarbetslösa. Vi kan tala om vad vi behöver göra för att utveckla integrationspolitiken så att vi breddar vägarna in i Sverige för dem som kommer hit. Det kan vi göra därför att vi har starka offentliga finanser.
Vi har kunnat bedriva en mer aktiv stabiliseringspolitik med större trovärdighet än vi har kunnat på många, många år därför att vi har haft ordning och reda. Och vi har byggt detta på den grundläggande utgångspunkten att det ska löna sig att arbeta, att arbetslinjen är grunden för full sysselsättning. Det är vår politik. Den ger resultat. Skiljelinjerna i svensk politik har kanske aldrig varit så tydliga som kring detta.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.