Återupptaget stöd till Ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken
Interpellation 2025/26:68 av Linnéa Wickman (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-10-13
- Överlämnad
- 2025-10-15
- Anmäld
- 2025-10-16
- Svarsdatum
- 2025-11-04
- Besvarad
- 2025-11-04
- Sista svarsdatum
- 2025-11-05
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel har under lång tid spelat en viktig roll för att skydda civilbefolkningen på den ockuperade Västbanken från bosättarvåld. Barn har fått stöd att ta sig till skolan genom israeliska checkpoints, och följeslagarna har dokumenterat omfattningen av människorättsövergrepp gentemot civilbefolkningen. Genom sin närvaro har följeslagarna fungerat som skyddsfaktorer och bidragit till att minska risken för våld, trakasserier och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Sverige har tidigare bidragit till programmet genom biståndsmedel och hundratals svenskar som varit på plats genom åren, men som en konsekvens av regeringens biståndspolitik har stödet avslutats, och de sista svenska följeslagarna har lämnat. Beslutet har väckt oro och kritik bland civilsamhällesorganisationer och internationella aktörer, särskilt mot bakgrund av den snabbt försämrade situationen i de ockuperade palestinska områdena.
Under det gångna året har våldet från israeliska bosättare på Västbanken eskalerat i skuggan av det obeskrivbara lidandet i Gaza. Enligt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, OCHA, utgjorde 2024 det värsta året för bosättarvåld på den ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem, på tjugo år. Antalet attacker från israeliska bosättare har ökat kraftigt, från redan höga nivåer. Samtidigt har den israeliska regeringen nyligen beslutat att godkänna ytterligare utbyggnad av illegala bosättningar i det så kallade E1-området, i uttalat syfte att omöjliggöra en palestinsk stat eftersom utbyggnaden i praktiken skulle dela Västbanken mitt itu och isolera östra Jerusalem från övriga palestinska områden. Det internationella samfundet, inklusive EU, har varnat för att dessa beslut allvarligt hotar möjligheterna till en tvåstatslösning och därmed en process för långvarig fred.
Mot denna bakgrund är mina frågor till bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa:
- Avser regeringen att ompröva beslutet att avsluta det svenska stödet till följeslagarprogrammet, mot bakgrund av den kraftigt försämrade situationen för civilbefolkningen på Västbanken?
- Hur bedömer ministern att bortfallet av svensk finansiering till en insats som internationellt erkänts som en av få skyddsfaktorer mot våld, trakasserier och övergrepp från bosättare påverkar möjligheterna att skydda civilbefolkningen och bevaka mänskliga rättigheter i området?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:68
Webb-tv: Återupptaget stöd till Ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken
Dokument från debatten
- Tisdag den 4 november 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:26
- Protokoll 2025/26:26 Tisdagen den 4 novemberProtokoll 2025/26:26 Svar på interpellation 2025/26:68 om återupptaget stöd till Ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken
Protokoll från debatten
Anf. 117 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Fru talman! Linnéa Wickman har frågat mig om regeringen avser att ompröva beslutet att avsluta det svenska stödet till följeslagarprogrammet, mot bakgrund av den kraftigt försämrade situationen för civilbefolkningen på Västbanken. Linnéa Wickman frågar vidare hur jag bedömer att bortfallet av svensk finansiering till en insats som internationellt erkänts som en av få skyddsfaktorer mot våld, trakasserier och övergrepp från bosättare påverkar möjligheterna att skydda civilbefolkningen och bevaka mänskliga rättigheter i området.
Låt mig inledningsvis konstatera att det inte är regeringen som fattar beslut om enskilda insatser inom ramen för den regionala biståndsstrategin för Mellanöstern, inklusive Palestina. Operationaliseringen av strategin och beslut om stöd sker på myndighetsnivå.
Den nya strategin innehåller delvis nya mål för utvecklingssamarbetet med Palestina. Palestinabiståndets övergripande inriktning är att bidra till en fredlig utveckling genom att främja de långsiktiga förutsättningarna för en framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten. Utfasning av vissa existerande insatser är nödvändig för att skapa utrymme för andra, nya insatser i enlighet med de nya strategimålen. Detta är ett arbete som Sida genomför löpande, i den här strategin liksom i andra.
Regeringen ser med fortsatt stor oro på den mycket allvarliga utvecklingen på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, med ökat bosättarvåld och fortsatt bosättningsexpansion. Bosättningarna och bosättningspolitiken strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Regeringen har tagit initiativ till att införa EU-sanktioner mot extremistiska israeliska ministrar och agerat för beslut om ytterligare sanktionslistningar av extremistiska bosättare. Regeringen kommer att fortsätta att stå upp för folkrätten.
Sverige kommer att fortsätta att stödja program, organisationer och verksamhet som bidrar till en internationell, civil närvaro på Västbanken. Sverige är en stor kärnstödsgivare till flera internationella organisationer, exempelvis FN:s organ för mänskliga rättigheter (OHCHR), som har närvaro på Västbanken och regelbundet rapporterar om situationen för de mänskliga rättigheterna. Genom biståndet finansieras även svenska personalbidrag till EU:s civila krishanteringsinsats Eupol Copps, där Sverige bidrar med den största medverkan.
Anf. 118 Linnéa Wickman (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.
Jag börjar med att säga att regeringen inte kan fortsätta att skylla på Sida när det gäller det avslutade stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det var ju en direkt följd av att man avskaffade strategin och skar ned biståndet just för Palestina, och det är allvarligt. Följeslagarprogrammet är unikt i sin närvaro på marken, i sin förmåga att förebygga våld, i att skydda civila och i att dokumentera människorättsövergrepp.
Fru talman! I skuggan av de fruktansvärda brott mot mänskligheten som många experter beskriver som ett folkmord i Gaza har våldet från illegala israeliska bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem nått extrema nivåer samtidigt som straffriheten består. Palestinier trakasseras, misshandlas, fördrivs och dödas utan rättsliga konsekvenser. FN konstaterade att förra året var det värsta året för bosättarvåld på över 20 år. I år har attackerna ökat ytterligare. Genom att förstöra mark, skördar, boskap, egendom och hem hindrar man människor från att bruka sin jord. Det märks särskilt under olivskörden, där försörjningen för och livskraften i lokalsamhällen slås sönder.
Den israeliska regeringen har dessutom genom minister Ben-Gvir beväpnat bosättare med tiotusentals automatvapen. Deras handlingar skyddas eller förbises helt av militären medan den israeliska regeringen fattar beslut om nya bosättningar.
Över tusen palestinier har dödats på Västbanken de senaste åren. Fler har fördrivits, och över 20 byar har utraderats. Varje attack, varje fördrivet hem och varje ny bosättning för oss längre bort från en tvåstatslösning där både israeler och palestinier kan leva i fred, i frihet och i säkerhet. Det här är en medveten strategi för att underminera en framtida fred. Det är också mot den bakgrunden som det är så svårt att förstå regeringens motvilja att ompröva stödet till följeslagarprogrammet. Att tala om internationell rätt och att tvåstatslösningen är viktig betyder också att vi måste agera när folkrätten kränks, inte att vi drar oss undan när vårt engagemang behövs som allra mest.
Följeslagarprogrammet startade 2002 efter att kyrkor hade slagit larm om behovet av internationell närvaro för att skydda civilbefolkningen. Sedan dess har svenska kyrkor med hjälp av svenskt bistånd gjort ett oerhört viktigt arbete för att säkra en internationell närvaro. Hundratals svenskar har tjänstgjort som följeslagare, följt barn till skolan, dämpat våld och gett trygghet i en vardag som är präglad av våld och ockupation.
När Sverige drog in sitt stöd varnade flera israeliska människorättsorganisationer, till exempel Rabbis for Human Rights, för konsekvenserna. De sa att ett bortfall av svenskt stöd skulle slå hårt mot skyddet av civila och mot fredsarbetet.
Nu ser vi vad de varnade för. Byarådet i al-Tuwani i Masafer Yatta säger att det inte längre finns någon att ringa. Bosättarna attackerar dem. De ringer militär och polis, och de kommer och arresterar dem i stället. Våldet bara fortsätter. Om vi vill satsa på något över huvud taget är det mer internationell närvaro. Det är deras sista chans.
Nu ser vi hur svenska kyrkor har kraftsamlat för att skicka ut en ny liten grupp av följeslagare i januari. Men nu är frågan om regeringen kommer att låta kyrkorna ensamma ta ansvaret för att skydda den palestinska civilbefolkningen.
Anf. 119 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Fru talman! Linnéa Wickman och jag är helt överens om att den expansiva bosättarpolitiken och det grymma bosättarvåldet måste få ett omedelbart slut.
Jag besökte Västbanken i slutet av förra året, och jag besökte en förort till Ramallah. Där såg jag med egna ögon den brutalitet ungdomar från bosättningar utövade mot civila palestinier. De brände bilar, slängde stenar och tuttade eld på ett helt bostadshus där det också fanns barn. Jag har sett det med egna ögon. Det här tycks inte få något slut, utan det bara fortsätter i ännu större omfattning. Det känns som att när världens blickar med rätta har varit på Gaza är Västbanken delvis bortglömd. Det är därför det är otroligt viktigt att ha den här typen av debatter och bidra till att ha en sansad diskussion om vad vi ska göra med Palestinabiståndet.
Problemet är att våra resurser är ändliga. Jag tycker att programmet i grund och botten är mycket konstruktivt, och jag har träffat många av dem som har deltagit. Några av dem är folkvalda i den här kammaren, och de har gjort stora insatser för den palestinska befolkningen. Men med ändliga resurser måste man också prioritera. Omläggningen av Palestinabiståndet fokuserar just nu mer koncentrerat på ekonomisk utveckling, på att stödja verksamheter att hantera de mycket omfattande hälsoutmaningar som följt av kriget och på att främja reformer som behövs för demokrati och god samhällsstyrning i Palestina. Jag tror att vi är helt överens om att det är saker som behövs.
Våra resurser är som sagt ändliga, och vi vill nu fokusera lite mer långsiktigt på att bygga den typen av institutioner som på medellång och lång sikt främjar demokrati, på att institutionernas kvalitet ska öka och på att människorna på Västbanken ska kunna känna lite framtidshopp.
Anf. 120 Linnéa Wickman (S)
Fru talman! FN larmar om att attackerna på palestinier som brukar sin mark nu under olivskörden är fler än någonsin och att olivlundar lämnas oskördade. Det handlar om kostnader om hundratals miljoner kronor för palestinska bönder när de inte kan bruka sin mark.
Palestinska barn kan inte ta sig tryggt till skolan för att de på vägen attackeras av israeliska bosättare eller trakasseras av israelisk militär när de ska gå igenom check-points.
Den internationella domstolen, ICJ, har beslutat att Israel måste avsluta sin olagliga ockupation av Palestina och att varje stat har ett ansvar för att bidra till att överträdelserna mot folkrätten avslutas. Då måste vi kunna förvänta oss av en svensk regering att den inte gör det motsatta.
Följeslagarna finns på marken. De följer barn till skolan, skyddar civila och dokumenterar övergrepp. Det är ju de som rapporterar till bland annat FN och omvärlden vad de ser. De visar också att det är någon som ser och som bryr sig, i en väldigt hopplös och förtvivlad situation.
I debatten hänvisar ministern till att Sverige stöder FN:s program för mänskliga rättigheter och deras närvaro på Västbanken. Det är viktigt. Men de säger också i sin egen rapport att det finns tre aktörer som är särskilt viktiga och avgörande för skyddet av civila. En av dem är just följeslagarprogrammet. En annan är Rabbis for Human Rights, som i svenska medier uttryckligen varnade för att ett indraget svenskt stöd skulle försvaga hela det internationella skyddsarbetet på plats, eftersom Sverige har spelat en oerhört viktig roll.
I rapporten vädjar FN och civilsamhället om ökade resurser och samarbete för att man över huvud taget ska kunna möta de extrema nivåer av våld som vi ser. De uppmanar nu till att snabbt utöka skyddsaktiviteter som fungerar, alltså motsatsen till vad den svenska regeringen de facto har gjort.
Medarbetarna i FN-organet för mänskliga rättigheter konstaterar också att det är följeslagarna som de kontaktar för att få en bild av situationen i utsatta lokalsamhällen. De står alltså inte själva för samma civila skyddsinsatser som följeslagarna gör och ersätter inte deras insatser.
Unicef har utvärderat följeslagarprogrammets insatser kopplat till just barn och har kommit fram till att det är en viktig insats för palestinska barns skolgång. När man frågar barnen själva säger de att de behandlas bättre av israeliska soldater när följeslagare finns på plats. Det gör såklart att de och deras föräldrar blir mer säkra och att föräldrarna vågar skicka sina barn till skolan.
Fru talman! Ibland kan det bli fel. Beslut som man fattar kan få konsekvenser som man kanske inte riktigt har föreställt sig. Jag undrar om regeringen verkligen, när de skrotade strategin för Palestina och tog fram en ny strategi för hela Mellanöstern och inkluderade till exempel att religiösa minoriteter ska skyddas, hade tänkt sig att det skulle leda till att de drog in stödet till en trosbaserad aktör som faktiskt bidrar till skydd för både kyrkor och kristna byar. Tänkte regeringen på att deras beslut skulle leda till att det skulle bli svårare för palestinska barn att kunna gå till skolan?
Jag är trots allt övertygad om att jag och ministern är överens om att stärkt tillgång till utbildning är bland det viktigaste vi kan göra för att palestinska flickor och pojkar ska få en ljusare framtid.
Det är dags för regeringen att göra rätt. Jag undrar vad som kommer att krävas utifrån situationen på marken för att regeringen ska omvärdera sin position.
Anf. 121 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Fru talman! Jag och Linnéa Wickman är som sagt helt eniga om att det brutala våldet måste få ett slut. Det blir bara värre och värre. Den senaste E1-planen som har lagts fram kommer dessutom att på ett illegalt sätt tvångsfördriva många palestinska familjer. Vi ser en tydlig radikalisering av den israeliska regeringens politik, och har sett det i många månader.
Jag tror att det mest verkningsfulla verktyget vi kan använda oss av här, om vi ändå ska vara lite ärliga, är att gå fram med mycket tuffare sanktioner mot både de mest extrema ministrarna i den israeliska regeringen och fler våldsamma bosättare. Det är personer som är direkt farliga och som verkligen borde sanktionslistas av EU. Jag samarbetar gärna med Linnéa Wickman och resten av kammarens riksdagsledamöter om hur vi kan få med oss fler EU-länder på den mycket tuffa linje som Sverige har.
Av det jag har sett och hört – jag har också pratat med många följeslagare – är initiativet beundransvärt och mycket konstruktivt. Men det handlar som sagt om prioriteringar. Nu väljer vi, särskilt med anledning av det vi har sett i Gaza, att prioritera till exempel hälsosektorn.
Vi vet att det kommer att ta år, kanske till och med decennier, att få en fungerande hälsosektor på plats i Gaza. Vi ska se till att stötta både Egyptens förmåga att ta emot palestinska familjer med vårdbehov och den jordanska sjukvårdskapaciteten men också på Västbanken. Det tror jag är otroligt viktigt för att minska mänskligt lidande.
Det här handlar om var vi, med den begränsade budget vi har, kan göra allra störst nytta. Jag tror att vi, där vi är just nu, kan göra störst nytta delvis i hälsosektorn och delvis genom att som sagt främja institutionernas kvalitet och att se till att Västbanken får ett mer levande näringsliv som kan blomstra, som kan exportera och som kan anställa. På så sätt kan vi förbättra levnadsvillkoren för inte bara några hundratals familjer utan för tiotusentals, hundratusentals, miljoner människor som lever på Västbanken.
Om det sedan skulle visa sig inte fungera i längden omprövar vi hela tiden allt bistånd i den bemärkelsen. Men det är det vi vill åt. Vi vill hjälpa i volym, så många på Västbanken som det bara är möjligt, och förbättra levnadsvillkoren, göra livet mer demokratiskt, skapa sysselsättning och jobb och se till att fler mammor och pappor på Västbanken kan gå till jobbet.
Anf. 122 Linnéa Wickman (S)
Fru talman! Det är ändå ganska talande för regeringens hållning i den här debatten att man tidigare har antingen skyllt på eller gömt sig bakom Sidas beslut, som de har tvingats fatta utifrån regeringens politik, eller skrutit om EU-beslut. Dessa är visserligen viktiga, men om vi ska vara ärliga har vi socialdemokrater fått skjuta regeringen framför oss under detta fruktansvärda krig för att de över huvud taget ska vara framåtlutade och driva på i EU-kretsen för till exempel sanktioner mot extremistiska israeliska ministrar och mot bosättare.
Fru talman! Vi begär inte att Sverige ska göra allt. Men läget är faktiskt värre än någonsin, och vi kan inte ens finansiera Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det är en insats som skyddar palestinska barn så att de kan gå till skolan, som dokumenterar övergrepp och som är de enda som skapar någon form av trygghet. Och vi nås dagligen av rapporter om attacker. Detta är faktiskt oförsvarbart.
De senaste veckorna har vi dessutom kunnat ta del av en praktskandal. Regeringen har uppenbarligen betalat väldigt mycket pengar till Somalia och till projekt som står väldigt nära den regimen. Uppenbarligen finns det pengar till det. Att man då inte prioriterar följeslagarprogrammet i detta allvarliga läge ifrågasätter jag starkt.
Jag vill uppmana regeringen att släppa prestigen. Det här verkar handla om politisk vilja snarare än om resurser.
Jag vill avslutningsvis rikta ett stort tack till de kyrkor och organisationer i Sveriges kristna råd som nu trots allt återupptar följeslagarprogrammet i en liten skala. De gör det eftersom de känner ett moraliskt ansvar när regeringen sviker. Jag önskar att regeringen omvärderar sitt beslut.
Anf. 123 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Fru talman! Jag tycker också att det är fantastiskt att kyrkor och församlingar själva samlar in pengar och själva använder sitt eget kapital för att göra viktiga insatser runt om i världen. Det är fantastiskt. Det borde vi göra mer av i Sverige. Det här visar på ett mycket tydligt sätt att civilsamhället, biståndet och behjärtansvärda insatser tillsammans är mycket större än bara det staten gör. Om vi kraftsamlar går det att bedriva verksamhet runt om i hela världen för att hjälpa de mest utsatta människorna på jordklotet.
Vi stöttar internationell närvaro på Västbanken genom flera olika kapaciteter, som har nämnts tidigare här i debatten. Vad gäller Palestina i stort är vi Europas största givare till den humanitära krisen i Gaza. Vi har dessutom ett mycket omfattande utvecklingsbistånd i Palestina på Västbanken. Det här handlar som sagt om att vi smalar av det utvecklingsbiståndet till att mer rikta sig mot att främja ekonomisk utveckling och mycket viktiga hälsoinsatser. Jag tycker inte på något sätt att jag har gömt mig bakom Sida. Jag har varit mycket tydlig med att det är vi som har ändrat strategin, men det är Sida som fattar beslut om vilka insatser som görs. Det här är ett uppenbart resultat av att vi har smalat av strategin.
Då måste man också ha svar på vilka hälsoinsatser som ska falla bort för att det här ska finansieras. Som sagt är det också mycket viktiga insatser. Vi kan gärna ha en diskussion om hur stor biståndsbudgeten ska vara på totalen och hur mycket som ska gå till Sverige. En sådan debatt välkomnar jag. Men detta handlar om att vi har ändliga resurser både i biståndsbudgeten i stort och i Palestinabiståndet, framför allt på Västbanken. Då har regeringen valt att särskilt prioritera ekonomisk utveckling, så att fler barn kan se sina föräldrar gå till jobbet och så att vi kan se fler palestinska företag bli livskraftiga. Dessutom görs det mycket viktiga hälsoinsatser. Jag tycker att kriget i Gaza med all tydlighet har visat att det är precis det som behövs.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.