Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Återinförande av den lika kommunala rösträtten

Interpellation 2005/06:198 av Andrén, Gunnar (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2006-01-17
Inlämnad
2006-01-17
Besvarad
2006-01-31
Sista svarsdatum
2006-01-31

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 17 januari

Interpellation 2005/06:198 av Gunnar Andrén (fp) till statsrådet Jens Orback (s)

Återinförande av den lika kommunala rösträtten

Liberaler och socialdemokrater gick för mer än hundra år sedan i bräschen för införande av allmän och lika rösträtt för envar svensk medborgare, kvinna som man, som uppnått den dåtida rösträttsåldern. Motståndet mot kvinnlig rösträtt var emellertid utbrett trots att båda partierna hade den reformen på sina program under många år. Den delen av rösträttsreformen fick beklagligt nog av strategiska skäl anstå till slutet av 1910-talet.

Det kanske mest dramatiska, men samtidigt upprörande, exemplet på denna diskriminering utgörs av Selma Lagerlöf:

-            1909: Nobelpristagare i litteratur

-            1911: huvudtalare vid Internationella rösträttsorganisationens kongress i Stockholm

-            1913: ledamot av Svenska Akademien

-            1916: vald till ledamot av Östra Ämterviks kommunala beslutsförsamling

-            1920: fått rösträtt till Sveriges riksdag.

För just i dessa dagar hundra år sedan var den första svenska liberala ministären Karl Staaff (I) sysselsatt med att @ i skenet av unionsupplösningen och den folkomröstning som då ägt rum i Norge år 1905 med det intressanta valresultatet 368 208@184 för upplösningen av unionen med Sverige @ under ledning av "rösträttsministern" David Bergström utarbeta den proposition om allmän rösträtt för män som markerade en vändpunkt bort från kungligt envälde och mot svensk demokrati och parlamentarism.

Visserligen föll rösträttspropositionen och Staaff-ministären avgick i maj 1906, dock först sedan propositionen vunnit andra kammarens bifall med stöd av de 106 liberalerna och 13 socialdemokraterna efter 1905 års val men fallit i den konservativt dominerade första kammaren. Det var då som Staaff, sedan kung Oscar II vägrat bifalla sin statsministers krav på att få upplösa andra kammaren för att få saken prövad i val, för första @ men ingalunda sista @ gången med högburet huvud men för demokratins och parlamentarismens skull, tog sin hatt och gick.

(Följden blev att riksdagen året därpå införde den omdiskuterade 40-gradiga röstskalan på förslag av ministären Lindman [I].)

I dag, den 3 januari 2006, införs trängselskatt på försök i Stockholms stad. Det finns många åsikter om hur beslutet kommit till, men det torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå att tillvägagångssättet har få motsvarigheter @ om ens någon @ och mer än annat präglas av ett underskott på demokratisk förankring.

Att det hela i formell mening gått rätt till @ formellt beslut i Stockholms stadsfullmäktige (begäran att få införa trängselavgifter), dito i Sveriges riksdag (beslut att om införa en lag som möjliggör uttagande av trängselskatt i kommun som önskar detta) och slutligen i regeringen (godkännandet av Stockholms stads ansökan i enlighet med det politiska beslut som överenskoms mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet den 4 oktober 2002 @ är en sak, den bristfälliga demokratiska förankringen via diskussion och förberedelser i partier och andra organisationer en annan.

Nu kommer emellertid frågan om trängselskatten att prövas dels av väljarna i hela Sverige i allmänt val den 17 september 2006, dels i en kommunal folkomröstning i endast Stockholms kommun samma datum. Redan detta visar att de skilda elektoraten kommer att tvinga fram olika tolkningar av valutslagen, ja, tolkningstvister, det som just folkomröstningar mer än annat avses avhjälpa, kommer att undergräva legitimiteten i folkomröstningsresultatet oavsett hur detta blir.

Detta försök att i efterhand förankra trängselskattens införande väcker en rad frågor av inte minst konstitutionell och demokratisk art.

Den viktigaste frågeställningen är @ enligt min mening @ hur det ska tolkas att majoriteten i Stockholms stads fullmäktige i praktiken har återinfört den graderade rösträtten:

1.   Den som är bosatt i Stockholms stad har den 17 september 1 röst.

2.   Den som inte är bosatt i Stockholms stad har den 17 september ingen rösträtt alls i fråga om trängselskatteförsöket.

Enligt mitt förmenande, även mot bakgrund av den kunskap som jag och andra besitter om de politiska bevekelsegrunderna för införandet av trängselskatt under perioden den 3 januari@31 juli 2006 i vissa delar av Stockholms stad, är de beslutade formerna för folkomröstningen synnerligen uppseendeväckande.

Hur kan Socialdemokraterna medverka till att vanliga väljare som uppenbart berörs lika mycket av beslutet oavsett om de är bosatta i Stockholms stad eller någon av dess, i några fall insprängda, kranskommuner, tilldelas helt olika rätt att påverka beslutet? (Jag diskuterar här inte samarbetspartierna Miljöpartiet eller Vänsterpartiet vilka aldrig manifesterat sig som demokratiska banerförare när det verkligen gällt att försvara röst- och likarätt). Detta är något nytt i svenskt folkstyre. Det är också skrämmande.

Kan man tillåta fler lokala folkomröstningar där utslaget ska inte bara respekteras utan också beaktas? Kan Haparanda kanske rösta för införande av annan valuta? Ystad för avskaffande av fastighetsskatten? Strömstad för anslutning till Norge? Gotland för övergång till republik?

Enligt min mening måste lokala folkomröstningar röra kommunala angelägenheter, inte andras angelägenheter, ha relevanta frågeställningar och omfatta de medborgare som berörs av besluten; att det här alltid kan uppstå bedömningsfrågor är en annan sak.

Rösträtten ska alltid vara lika och allmän. Det som nu @ enligt min mening @ görs i Stockholms stad undergräver tilltron till det viktiga kommunala eller statliga folkomröstningsinstitutet. Utformningen har fått en sådan form att det gränsar till @ eller i praktiken överskrider @ politiskt maktmissbruk och utgör ett direkt hån mot mycket stora grupper utanförstående väljare.

Vi har haft många kommunala folkomröstningar, man kan ha delade meningar om de varit befogade eller inte. Men grundläggande har hittills alltid varit att alla de som anses beröras av beslutet i kommunen eller dess närhet ska vara röstberättigade. I fråga om trängselskattefolkomröstningen blir det annorlunda: här utestängs en majoritet av de väljare @ bosatta i andra kommuner i Stockholms län än Stockholms stad @ från möjligheten att via sin röst påverka det beslutsunderlag som skapas genom folkomröstningen.

Jag och andra politiker har under senare tid gång efter annan fått frågan hur @ för den händelse folkomröstningen i Stockholms stad slutar med att en majoritet av de röstande säger att trängselskatten bör bibehållas @ man ska ställa sig till detta besked från väljarna i Stockholms stad.

Mitt svar är att denna opinionsyttring ska tillmätas just det värde den har, nämligen att beslutet av väljarna ska respekteras men vägas mot att också väljarna i de kringliggande kommunerna borde ha ägt rätten att på samma sätt, om man nu ska ha kommunal folkomröstning i en statlig skattefråga vilket i sig är diskutabelt men i det uppkomna läget kanske tolerabelt, få yttra sig. Väljarna i de kringliggande kommunerna, från Södertälje till Norrtälje, kan ju inte bindas av hur väljarna i Stockholms stad uttalat sig @ vilket inte betyder att man inte ska hysa respekt för utslaget i Stockholms stad, vilket det än blir.

Regeringen styr, enligt 1975 års regeringsform, riket (KK 1974:132, 1 kap. § 6). Väljarna äger rätt, på samma sätt som oppositionspartier med all rätt avkrävs besked, att få veta vad regeringen anser i förväg om en viss situation skulle inträda.

I det här fallet är det av stor betydelse att veta hur regeringen @ med eller utan stöd av sina samarbetspartier, det är svårt att veta inte bara i detta fall vilken åsikt samarbetspartierna sammantaget företräder, åsiktssplittringen är imponerande @ ser på vilken vikt som det kommunala folkomröstningsinstitutet ska tillmätas, om ett beslut i en skattefråga i en kommun, låt vara den befolkningsmässigt största, kan binda inte bara kranskommuner utan också väljarna i alla andra delar av Sverige och rentav Sveriges regering. Vidare är det av vikt att veta om regeringen anser att det är rimligt att på detta sätt utestänga väljare som i extrem grad påverkas av beslutet och i praktiken därmed återinför den av liberaler och socialdemokrater gemensamt en gång avskaffade graderade kommunala röstskalan, inte i form av en fyrtio- men väl tvågradig skala: noll eller en röst per röstberättigad.

Det är skam på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar, skrev den starkt nationalistiske och konservative författaren Verner von Heidenstam så klokt redan på 1890-talet. Nu är det 2006 och regeringen måste ge besked om hur den i dag, hundra år efter den liberala ministären Karl Staaffs (I) kamp för allmän och lika rösträtt, ser på denna, den mest grundläggande av alla demokratiska rättigheter: allmän och lika rösträtt.

Mot denna bakgrund önskar jag att till demokratiminister Jens Orback få framställa dessa frågor:

1.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta om kommuner beslutar sig för att anordna kommunala folkomröstningar som ytterst berör den statliga skattepolitiken?

2.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förhindra att kommunala folkomröstningar i frågor som rör fler kommuner i praktiken inte innebär att den graderade rösträtten återinförs?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:198, Återinförande av den lika kommunala rösträtten

Interpellationsdebatt 2005/06:198

Webb-tv: Återinförande av den lika kommunala rösträtten

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 30 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Gunnar Andrén, Folkpartiet, har i interpellationen ställt två frågor till statsrådet Jens Orback. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation. Den första frågan gäller vilka åtgärder statsrådet avser att vidta om kommuner beslutar sig för att anordna kommunala folkomröstningar som ytterst berör den statliga skattepolitiken. Den andra frågan gäller vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att förhindra att kommunala folkomröstningar i frågor som rör fler kommuner i praktiken inte innebär att den graderade rösträtten återinförs. Bakgrunden till Gunnar Andréns interpellation är att frågan om trängselskatt ska prövas i en kommunal folkomröstning i Stockholms kommun och också kommer att bli en fråga i de nationella valen. Kommunala folkomröstningar är ett instrument för demokratiskt inflytande. Folkomröstningar gör det möjligt för fullmäktige att inhämta synpunkter från medlemmarna i kommunen eller landstinget som ett led i beredningen av ett ärende. Det är fullmäktige som har den exklusiva rätten att avgöra om en folkomröstning ska hållas eller inte. Lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar är begränsad till de grundläggande momenten i omröstningsförfarandet. I övrigt är det fullmäktige som fattar beslut om det som rör folkomröstningen. Frågor som hänger samman med en folkomröstning är alltså en angelägenhet för den kommun där initiativet om en folkomröstning väcks. En kommun kan inte påverka beslut om folkomröstningar i andra kommuner. Den första frågan rör den kommunala kompetensen. I 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) anges att kommuner själva får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar och som inte ska skötas enbart av bland annat staten eller annan kommun. Det står således en kommun fritt att hålla en folkomröstning i en fråga under förutsättning att frågan är formulerad på ett sådant sätt att den rör en kommunal angelägenhet. Hur en kommun väljer att formulera en fråga är dock inte något som regeringen har synpunkter på. Möjligheten att hålla kommunala folkomröstningar har funnits i snart 30 år. Under denna period har ett sjuttiotal folkomröstningar hållits. Nära hälften av dessa har rört indelningsärenden. För tre år sedan, år 2003, anordnades folkomröstningar om trängselskatt i tolv kommuner i Stockholms län. Därutöver har det också anordnats ett antal folkomröstningar kring trafikärenden och brobyggen. Mot denna bakgrund ser jag ingen överhängande risk för att kommunerna ska börja anordna folkomröstningar som berör den statliga politiken. När det gäller den andra frågan vill jag betona att förtroendevalda i kommunfullmäktige är valda av medlemmarna i sin kommun och står till svars inför dem. En folkomröstning kan därmed endast fungera som medel för ansvarsutkrävande i den egna kommunen. För övrigt är det viktigt att understryka att en kommunal folkomröstning alltid endast är rådgivande. Kommunmedlemmarna i Stockholms kommun ges alltså inte en direkt beslutanderätt över frågan om trängselskatt ska införas. Även om regeringen uttalat att folkomröstningen kommer att få betydelse för den fortsatta hanteringen av trängselskatter är det riksdagen som fattar de avgörande besluten. Mot bakgrund av detta avser jag inte att vidta några åtgärder med anledning av de ställda frågorna.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 31 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för svaret. Frågan har framför allt demokratiska bevekelsegrunder. Jag vill gärna beskriva bakgrunden till att jag har fått svaret från statsrådet. Det visar på problemet för vanliga riksdagsledamöter att ställa frågor av stor vikt under debatt. Jag ställde frågan redan den 3 januari, som framgår av interpellationen. Det var i många avseenden en bemärkelsedag för hundra år sedan. Jag vill gärna tacka kammarkansliet och Ulf Christoffersson för bistånd. Först fann man att interpellationen över huvud taget inte kunde ställas, men sedan blev det ändå möjligt i formell mening. Men det är ett svårt problem för oss att veta vem sådana interpellationer ska ställas till. Jag vill gärna få fört till protokollet att det hade varit naturligt att ställa frågan till demokratiministern. Det är till honom jag har ställt min interpellation. Jag har ett annat nyligt exempel på detta i ett frågesvar. Jag hade ställt en finansieringsfråga. Jag hade varit i kontakt med expeditions- och rättschefen inom statsrådets eget departement. Jag fick reda på att ett en finansieringsfråga inte ligger under finansministern utan under ett annat departementet. Det är svårt att förstå. Nu övergår jag till själva sakfrågan. Svaret på den fråga jag har ställt är nej. De medborgare som inte råkar bo i Stockholms kommun kommer inte att ha full rösträtt den 17 september. De får inte delta i en omröstning om en skattefråga som påverkar dem i lika hög grad som dem i Stockholms kommun. Jag vill ställa en fråga till statsrådet på den här viktiga punkten. Statsrådets svar ger intryck av en sak, medan de nu ledande kommunalpolitikerna i Stockholms stad ger ett annat svar på frågan om resultatet av folkomröstningen kommer att följas eller inte. Jag har i grund och botten full förståelse för statsrådets svävande svar. Men medborgarna i Stockholms stad får ett annat besked av kommunens ledande politiker, att det är de som avgör frågan. Jag menar att det är helt orimligt att göra sådana utfästelser. Nu är vi inte helt ovana vid orimliga utfästelser i de här frågorna, men det går ju tillbaka till att vi har fått en förfärlig rödgrön röra i den här frågan. Här har träffats ett politiskt beslut som bland annat innefattar en folkomröstning som rör en statlig skattefråga. Innan min talartid är utgången vill jag säga att det finns två kommuner utöver Stockholms stad som kommer att ha folkomröstning i den här frågan - och jag gör det av partipolitiska skäl - och det är Nynäshamn och Haninge. De här två kommunerna skiljer sig i den här frågan från alla andra kommuner utöver Stockholms stad genom att Folkpartiet och Socialdemokraterna gemensamt styr i de kommunerna. Där bygger man, enligt mitt sätt att se det, demokratin mer noggrant än i många andra kommuner. För mig som gammal liberal är det särdeles viktigt att demokratin alltid byggs med pedantisk noggrannhet.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 32 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag har svarat, som också Gunnar Andrén här antyder, att jag inte avser att vidta några särskilda åtgärder med anledning av det här förhållandet. Därmed inte sagt att frågorna om kommunala folkomröstningar är okomplicerade på något sätt. Jag skulle vilja säga att de är ganska komplicerade. Det finns en rad olika fall där folkomröstningar har tagit upp frågor som i sin förlängning, om besluten verkställs i kommunen, fått följder för invånare i andra kommuner. Det tycker jag kan vara ett allmänt problem. Jag har själv ett exempel från mitt hemlän, som jag tror att Gunnar Andrén känner till. Heby kommun folkomröstade i valet 1998 om att tillhöra ett annat län. En majoritet anslöt sig till den linjen. Man måste inte följa alla folkomröstningsresultat, utan de är endast rådgivande. Så var det i det här fallet också. Eftersom ett länsbyte i allra högsta grad också skulle påverka Sala kommun, som tillhör Västmanland, höjde många där sin röst och sade: Borde inte också vi få göra oss hörda i en sådan här diskussion eftersom det får konsekvenser i en rad olika frågor som berör vår kommun? Man får en ny länsgräns, och det påverkar samarbetet med skattemyndighet och arbetsförmedling. Det påverkar också indelningen av sjukvårdsupptagningsområden och så vidare. Det här berörde en del. Här tog, som Gunnar Andrén känner till, Folkpartiet ställning tillsammans med övriga borgerliga partier och även med Miljöpartiet för att folkomröstningsresultatet skulle följas fullt ut. Folkviljan i den enskilda kommunen var viktigast. Vad de andra tyckte var inte relevant. Jag känner till den debatten ganska väl eftersom jag bor i länet. Man kan fråga sig vad som var rätt i det fallet. Så här har det varit även i andra folkomröstningar. Jag tycker att det i grund och botten finns en viktig demokratisk aspekt med folkomröstningar. Det är bra att kunna pröva vissa frågor i folkomröstningar. I det här fallet är det bra att man debatterar frågan men också synliggör de problem som finns. Man ska vara ytterst försiktig med kommunala folkomröstningar. Man måste veta hur man tar hand om resultatet på ett sådant sätt att kommuninvånarna som är med och röstar känner att det har varit betydelsefullt att rösta och att inte invånare i andra kommuner berörs på ett sådant sätt att det därmed uppstår en diskussion. När jag tittar tillbaks kan jag se att sådana saker har förekommit. Men i stort tycker jag att folkomröstningar ändå har följt den grundtanke som finns, och det finns inget skäl att ändra på det här. Det finns heller inte, som jag har upptäckt, någon majoritet i Sveriges riksdag som har varit speciellt intresserad av att se över och förtydliga rätten till kommunala folkomröstningar. Om det skulle finnas har jag som kommunminister inga invändningar mot att man mycket väl skulle kunna titta på de faktiska konsekvenserna i det här fallet. När det gäller själva Stockholmsfrågan kan jag bara hålla mig till det juridiska rättsbegreppet. En folkomröstning beträffande trängselskatt, oavsett i vilken kommun den genomförs, i den kommun som Gunnar Andrén nämnde men också i Stockholms kommun, är endast rådgivande. Frågan kommer ytterst att avgöras av Sveriges riksdag och den sammansättning som finns här hur det i fortsättningen kommer att bli. Något annat kan jag inte säga om jag ska hålla mig till det som gäller, och det tycker jag är viktigt att göra.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 33 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag uppskattar mycket att statsrådet tar upp det andra exemplet med just Heby kommun. Där handlade det i första hand om en länsindelningsfråga. Men den hade, som statsrådet helt riktigt påpekar, också aspekter vad gällde sjukvårdsupptagningsområden, skatteunderlag, trafikpolitik och många andra frågor. Där fanns det en minoritet som önskade en förbättring som gick ut över andra i ett speciellt avseende, nämligen när det gällde närheten till sjukvård. På motsvarande sätt kan jag se att det är orimligt att icke fler som berörs har möjlighet att påverka utgången i den här frågan. Nu säger statsrådet att svaret som jag har fått är utformat på strikt juridiska grunder. Jag kan också se att så är fallet. Det framgår nämligen inte alls vad regeringen tycker i sakfrågan. Just den fråga som jag har ställt avstår statsrådet med största noggrannhet, jag säger inte med pedantisk noggrannhet, att ta ställning till, nämligen om det är rimligt att vissa som berörs i den här regionen har en röst, nämligen de som råkar bo i Stockholms kommun, och att andra som råkar bo i kommuner som Solna och Sundbyberg, som ligger nästan inom Stockholms kommun, har noll röster. Min utgångspunkt är att vi som tillhör partier, och det gör alla i den här riksdagen vill jag påstå, har att långt bortom de partipolitiska frågorna värna människors rätt till inflytande. I det avseendet är den folkomröstning som nu ska företas ett skräckexempel på den demokratiska utvecklingen. Här förnekas väldigt många människor som känner sig berörda, och som också får betala priset för den politiska uppgörelsen, rätten till folkomröstning. De känner sig svikna, och det kan jag mycket väl förstå. Jag kommer ju själv att tillhöra dem som har noll röster, medan statsrådet Orback, som jag ursprungligen råkade ställa den här interpellationen till fast det uppenbarligen var fel i förvaltningslagsmening, har en röst. Det blir ju väldigt påtagligt att vi i en fråga som berör oss båda i lika hög grad har så olika rösträtter. När jag skrev den här interpellationen ursprungligen, den 3 januari, var det just för att våra två partier med sådan styrka hade gått i bräschen för att se till att alla människor som berördes av någon fråga skulle behandlas lika. Detta är en annan fråga än den som debatteras just nu i Stockholmstidningar, om detta är en bra reform eller inte. Jag uppskattar att statsrådet inte har gått in på den frågan, för man kan ha olika meningar om ifall detta är en succé eller inte. Här gäller frågan hur vi över partigränserna ser till att människor känner att de har inflytande över frågor som de berörs av. På den frågan tycker jag inte att jag har fått ett tillfredsställande svar. Jag tycker inte att statsrådet bör vara nöjd med den utformning som denna folkomröstning har fått i Stockholm.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 34 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag har stor respekt för Gunnar Andrén. Jag vet att han är en god demokrat av högsta rang och att han värnar om de demokratiska intressena. Det är bra. Jag tycker att det är oerhört viktigt att sådant här fungerar på det sätt som det är tänkt. Problemet, som jag också tycker att Gunnar Andrén kan ta till sig något här, är att det nog inte finns någon optimal lösning när det gäller folkomröstningar beträffande beslut, hur de verkställs och hur de även kan beröra andra som finns utanför den kommun som folkomröstningen omfattar. Vill man göra det ännu mer komplicerat kan man ju säga att kommunala beslut i enskild kommun också kan påverka personer i andra kommuner på ett sätt som dessa inte har kunnat påverka. Ett exempel som har förts fram i någon debatt någon gång är att en kommun kan besluta om parkeringsavgifternas storlek, något som i alla högsta grad påverkar dem som pendlar in och kanske måste parkera sin bil för att kunna göra sitt jobb. Man har bara att betala den avgift som finns. Då kan man säga: Jag har som enskild person här inte haft någon möjlighet att kunna påverka. De politiker som har fattat det här beslutet, om det har fattats i fullmäktige, är inte ansvariga inför mig, för jag bor inte i den kommunen. Vad jag vill säga med det är hur komplicerad den här frågan egentligen är när man utkräver demokratisk insyn och demokratisk påverkan fullt ut i de här systemen. Då tror jag inte att man på något sätt kan ha en genial lösning om man inte från Folkpartiets sida också är beredd att diskutera den kommunala folkomröstningsfunktionen i botten, se hur den används och analysera den ordentligt. Det är som jag sade tidigare: Själv kan jag ha en skepsis till användandet av den om det görs på ett felaktigt sätt. Men det får vi väl återkomma till senare. Sedan kan jag inte låta bli att också känna att det är klart att det här påverkas av vad politiska partier i grund och botten tycker. Gunnar Andrén är, tillsammans med sitt parti, upprörd över situationen i Stockholm och trängselskatterna där. Det är ju ingen hemlighet vad Folkpartiet har tyckt i den här frågan redan från början. Man har ju satsat ett ganska stort förtroendekapital på att det här inte skulle fungera. Det finns väl partier som kanske varit tydligare på den punkten än Gunnar Andrén och hans folkparti. Däremot var det inte så när det gäller Hebyfrågan. Jag tycker att man kan dra en parallell även om färre personer berörs. Om man tycker att det är en mindre fråga av den anledningen kan alltid diskuteras. Man var inte alls uppjagad över den frågan. Där var det viktigast att folkviljan i den enskilda kommunen fick komma igenom. Det ger för mig vid handen, även om vi försöker vara oavhängiga demokrater, vilket jag inte betvivlar att Gunnar Andrén är, att det ändå har en betydelse i botten hur man ser på frågan, vad man har tyckt i grundfrågan. Det tycker jag också lyser igenom i behandlingen av den här frågan. Sedan är det så, det vill jag förtydliga igen, att det är Sveriges riksdag som kommer att bestämma hur det blir med trängselskatten i Stockholms län, en eventuell förlängning eller ett upphörande. Det är ju riksdagen som ska avgöra detta. Det är ledamöterna som sitter i Sveriges riksdag som ska fatta det beslutet, som är ansvariga för det. Folkomröstningarna, oavsett vilka kommuner det handlar om, är rådgivande enligt den lag som finns och med det sätt som det hanteras på. Något annat svar kan man inte ge här. Så ser jag på det ur den strikta aspekten. Då kan man också säga att det demokratiska beslutet beror på vad riksdagen har för sammansättning när man ska fatta beslutet.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 35 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag instämmer i väldigt mycket av vad statsrådet säger. Så är det i den här frågan. I en mycket avgörande fråga vill jag dock säga att det är väldigt viktigt att statsrådet tydliggör - inte för oss borgerliga utan för sina vänner Socialdemokraterna i Stockholms stad - att det är någon annanstans än genom folkomröstningen eller i Stockholms stadsfullmäktige som frågan faktiskt avgörs, nämligen i Sveriges riksdag. På just den punkten har ju statsrådets partivänner i Stockholm för att få igenom det här förslaget förespeglat väljarna något annat, nämligen att det är de som i folkomröstningen avgör om trängselavgifterna ska vara kvar eller inte. Sedan finns det en annan lång historia om vad man är för eller inte för. Jag har många gånger i denna talarstol, fru talman, sagt att hade vi fullföljt Dennispaketet 1993, som Folkpartiet stod bakom och som till exempel innehöll avgifter för bestämda vägar, hade mycket av det elände som vi nu har undvikits. Det gäller inte bara trängselskatten utan också själva trafiken. Vi hade haft en mycket mer utbyggd kollektivtrafik. Jag vill gärna säga att om man inte underlåtit att vidta korrekta åtgärder - och jag vill gärna säga att det aldrig är fel att vidta riktiga åtgärder - hade vi sluppit många av dessa problem. Statsrådet berör parkeringsfrågan. Jag råkar bo i Danderyds kommun. Där inför man nu en reform som jag absolut ogillar, nämligen att det i stort sett bara är Danderydsbor som ska stå på infartsparkeringar som en följd av trängselavgifterna. Detta är ju i grund och botten som jag ser det en helt grotesk ordning. Vi måste ha en sådan ordning i Sverige att man ska kunna få parkera var man vill i vårt land. Inför man sådana här avgifter i en annan kommun förstår jag att medborgarna blir förtvivlade och vidtar åtgärder som jag, och säkert också statsrådet, det tackar jag för, egentligen inte kan försvara.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 36 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Beträffande parkeringen i Danderyd tror jag att Gunnar Andrén och jag är helt överens. Jag har noterat det också. Det är naturligtvis något som man verkligen kan höja på ögonbrynen åt. Där tycker jag inte att man lever upp till de demokratiska aspekterna och människans lika värde. Det var kanske inte det vi skulle prata om här, men det är en del av det. Jag har inte så mycket mer att tillägga i den här diskussionen. Jag tycker att vi har gjort en bra probleminventering. Jag bara konstaterar att vi också är överens om att det är Sveriges riksdag som slutligen kommer att avgöra frågan. Det finns problem med kommunala folkomröstningar, hur olika aspekter kan påverka. Det finns fler exempel men jag ska inte ta upp dem i sista repliken, när Gunnar Andrén inte kan svara. Det går dock att belysa detta. Jag skulle inte ha något emot att man tog och funderade lite djupare just kring det här redskapet och vilka följder det kan ha. Å andra sidan kan jag säga att när vi gör en inventering av de 70 folkomröstningar som har gjorts har det ändå, om man jämför, i stort fungerat på det sätt som lagstiftaren funderade över. Men det finns risker. Jag ser att det dyker upp nya folkomröstningar i en rad olika frågor som man över huvud taget inte har kommunal kompetens att besluta om. Man gör det för att försöka påverka en annan instans, som ska fatta beslutet. Det kan man också fundera på, om det ska användas på det sättet. Det kan man göra om man är inriktad på att det är på det sättet så att man inte sedan, när man har röstat, tror att man bestämmer med den folkomröstning som har gjorts och det uppstår en besvikelse. Då kan det bli ett demokratisk underskott på det sättet också som kan vara negativt för hela systemet. I grund och botten handlar det alltså väldigt mycket om vilken respekt man har för kommunala folkomröstningar, om när man använder dem och om hur man använder dem, om man ska behålla respekten för dem och digniteten på dem inför framtiden.

Intressenter

Frågeställare

Gunnar Andrén
Gunnar Andrén

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.