Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Arbetsförmedlingens resurser för dem som står längst från arbetsmarknaden

Interpellation 2008/09:169 av Lindgren, Sylvia (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-11-28
Anmäld
2008-12-01
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-12-12
Sista svarsdatum
2008-12-12
Besvarad
2009-01-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 november

Interpellation

2008/09:169 Arbetsförmedlingens resurser för dem som står längst från arbetsmarknaden

av Sylvia Lindgren (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Framtiden på arbetsmarknaden ser verkligen inte ljus ut. Antalet varsel ökar lavinartat. Fler söker sig till Arbetsförmedlingen och personalen på förmedlingarna får en alltmer pressad situation. Arbetsförmedlingens resurser är alldeles för små i förhållande till konjunkturläget vad gäller både personal och insatser för de arbetssökande. Antalet personer som behöver stöd kommer att öka markant om bara hälften av alla de varsel som har lagts de senaste månaderna leder till uppsägningar. Allt fler står utan jobb men färre jobb finns att söka.

Just nu är fokus mycket stort på det stora antalet varsel och de problem dessa för med sig, men vi får inte glömma att det redan innan konjunkturen så drastiskt vände nedåt fanns grupper som hade mycket svårt att hitta jobb eller praktikplats. Personer med någon form av funktionsnedsättning är en sådan grupp.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Avser arbetsmarknadsministern att vidta några åtgärder för att arbetssökande som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden får mer resurser?

Vilka åtgärder ämnar ministern vidta för att personer med specifika inlärningssvårigheter som dyslexi, adhd och Aspergers syndrom ska få en reell chans till ett arbete?

Vad innebär, enligt ministerns ställningstagande, jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas för denna grupp?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:169, Arbetsförmedlingens resurser för dem som står längst från arbetsmarknaden

Interpellationsdebatt 2008/09:169

Webb-tv: Arbetsförmedlingens resurser för dem som står längst från arbetsmarknaden

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 42 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att de arbetssökande som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden får mer resurser. Vidare har hon frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att personer med specifika inlärningssvårigheter som dyslexi, adhd och Aspergers syndrom ska få en reell chans till ett arbete. Slutligen undrar hon vad jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas innebär för denna grupp. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för dem som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden, bland annat genom nystartsjobben och jobb- och utvecklingsgarantin. Drygt 15 procent av alla nystartsjobb har gått till personer med funktionsnedsättning sedan starten i januari 2007. Av samtliga deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin uppgår andelen med en funktionsnedsättning till 31 procent. Min förhoppning är att införandet av tredje fasen av garantin ska bidra till att öka sysselsättningstillfällen för dessa deltagare. Flera åtgärder vidtas därtill för att fler personer med funktionsnedsättning ska kunna försörja sig genom arbete. För att arbetsgivare i större utsträckning ska anställa personer med större stödbehov höjs i enlighet med budgetpropositionen 2009 det ekonomiska stödet för arbetshjälpmedel till som mest 100 000 kronor per år. Arbetsgivaren och den som har funktionsnedsättningen kan vardera få detta stöd. Av samma anledning höjs också stödet för personligt biträde till maximalt 60 000 kronor per år för anställda och 120 000 kronor per år för företagare. Regeringen har också kraftigt ökat resurserna till lönebidrag och Samhall AB. Det motsvarar drygt 2 000 lönebidragsplatser och ca 1 000 platser i Samhall AB. Regeringen satsar totalt 2,4 miljarder kronor under perioden 2007 till 2010. Personer med psykisk funktionsnedsättning, som har exempelvis adhd och Aspergers syndrom, omfattas av dessa insatser och är en prioriterad målgrupp inom ramen för skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare, trygghets- och Samhallsanställningar. Mot denna bakgrund avser jag för närvarande inte att vidta några ytterligare åtgärder.
Sylvia Lindgren (S)
Anf. 43 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag tackar Sven Otto Littorin för svaret. Det är ett svar som är näst intill identiskt med det svar som vi skulle ha diskuterat den 25 november. Avvikelsen är endast en tillfogad mening av teknisk karaktär om att både arbetsgivare och arbetstagare kan använda sig av arbetshjälpmedlen. Fru talman! Enligt arbetsmarknadsministerns svar ska arbetet med personer med funktionsnedsättningar prioriteras. Uttrycker man sig så borde det väl i regeringens ambitioner ligga lite mer när det gäller människor med funktionsnedsättningar och att de ska komma ut på arbetsmarknaden så snart som möjligt. Det kan vara genom individuellt utformade åtgärder, och det pratas mycket om matchning. Men det behövs mycket mer. Det behövs både bredd och djup i den här frågan. Det behövs upplysning, information, utbildning, kommunikation och kampanjer gentemot arbetsgivarna så att de vågar anställa personer med funktionshinder. Det behövs kunskap hos allmänhet och arbetskamrater. Det finns uppgifter från november om att ca 140 000 med funktionshinder är inskrivna på arbetsförmedlingarna runt om i landet. De har knappast minskat de två senaste månaderna. Dagens situation på arbetsmarknaden gynnar naturligtvis inte de grupper som står längst från arbetsmarknaden. Regeringen missade tyvärr att använda högkonjunkturen för dem som står längst från arbetsmarknaden. Frågor om de här problemen måste få ställas. Varför väljer arbetsgivarna bort personer med funktionsnedsättning? Har Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans satsningar på dessa grupper varit ett misslyckande? Vilka kontakter, diskussioner och funderingar har man om detta från departementets och ministerns sida? Vilka åtgärder - riktade insatser, direkta kontakter och så vidare - ämnar ministern vidta för att få arbetsgivarna att våga anställa personer med funktionsnedsättningar? Det går inte att dra alla funktionsnedsättningar över en kam. Det behövs olika åtgärder och olika verktyg beroende på hur funktionsnedsättningen ser ut. Det går inte att använda samma medicin till personer med fysiska handikapp som till dem med osynliga handikapp. Det var därför jag tog upp frågan om till exempel adhd, dyslexi, Aspergers syndrom och så vidare. Det blir många frågor på samma gång, men det är ju det som interpellationsdebatterna är till för. Min följdfråga är: Har arbetsmarknadsministern ställt sig frågan om de reguljära arbetsförmedlingarna och deras kontor kan upprätthålla tillräckliga kunskaper om samtliga funktionshinder så att man kan komma lite närmare det som man gärna uttrycker med ord, nämligen att personer med funktionsnedsättning ska prioriteras på arbetsmarknaden? Man har ju nu tagit kompetensen från en samlad organisation och smetat ut på förmedlingarna, åtminstone här i Stockholm där man på Kronan hade en samlad hög kompetens i de här frågorna.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 44 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Låt mig först och främst säga att jag är glad att Sylvia Lindgren har ställt den här interpellationen igen så att vi fick den debatt som jag tyvärr var tvungen att avbryta eftersom mina barn blev sjuka. Det är en oerhört viktig och central fråga. Det tror jag att Sylvia Lindgren och jag är helt överens om. Vi har ju debatterat liknande frågor flera gånger. Jag har flera gånger träffat handikapporganisationer och andra som är djupt engagerade i den här typen av frågor, senast för några månader sedan när Maria Larsson och jag träffade handikapporganisationerna för att diskutera och gå igenom den här och andra frågor som är viktiga för personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Man kan glädja sig åt några saker. Andelen funktionshindrade har ökat på arbetsmarknaden de senaste åren. Men jag delar Sylvia Lindgrens uppfattning - den är alldeles för låg. Jag tror att vi delar uppfattningen att en funktionsnedsättning inte ska vara ett hinder för deltagande på arbetsmarknaden eller i samhällslivet i övrigt. Vi måste hitta olika former för att tillgodose enskilda personers rätt att delta i arbets- och samhällsliv på samma sätt som alla andra och att vi får de bryggor eller sänkta trösklar som ger bäst effekt. Det bygger på respekt för den enskilda personens vilja och motivation att vara delaktig. Det bygger också på en uppfattning om att det är slöseri att samhället inte tar vara på den viljan. Det finns inga lätta svar; det är en slutsats. Det här är en fråga som jag också ofta diskuterar med kolleger runt om i Europa. Hur gör man för att underlätta för fler att delta? För några månader sedan pratade jag rätt mycket med min holländske kollega för att få intryck och erfarenheter. I Holland genomförde man ju för ett antal år sedan en stor reform för funktionsnedsattas möjligheter att ta sig in i arbetslivet. Vi kommer att åka till Holland i april för ett gemensamt seminarium på just det temat. Hur gör man? Vad finns det för goda exempel i länder runt omkring på hur man underlättar detta? Jag delar helt och hållet Sylvia Lindgrens uppfattning. Man kan inte dra alla funktionsnedsättningar över en kam. Det går alltså inte att ha en åtgärd som löser alla problem. Det är möjligt att jag och Sylvia Lindgren delar uppfattning också när det gäller att vi måste ha både information och kunskap och göra olika typer av insatser för att ändra den allmänna uppfattningen och attityderna i samhället för att göra det möjligt för dem som har en funktionsnedsättning att komma in. Jag tycker också att det är bra att Sylvia Lindgren i sin interpellation lyfter fram de funktionsnedsättningar som inte syns. Mytbildningen eller missförståelsen är ännu större när man inte kan se funktionsnedsättningen. Därmed blir deras problem ännu större. Jag tror att det finns flera olika lösningar som vi åtminstone ska försöka med. Men jag är definitivt beredd att försöka med andra lösningar som kan finnas utomlands eller i Sverige. En är att försöka få en samlad kompetensorganisation inom ramen för Arbetsförmedlingen. Jag tror att en sammanhållen myndighet har möjlighet att ha ett centralt kompetenscentrum för den här typen av kompetens. Upphandlingen av kompletterande aktörer inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin syftar till att ge möjlighet för en tredjedel av platserna att handlas upp av sådana som har den typen av erfarenhet som är svår att anställa till sig eller köpa till sig. Det finns många exempel på det. Vi har till exempel Fontänhusen och Left is Right som jobbar med personer med Aspergers syndrom, och andra vars kompetens vi behöver för att möjliggöra för personer med olika typer av funktionsnedsättningar att komma i arbete.
Sylvia Lindgren (S)
Anf. 45 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag känner nästan att jag rodnar över att Sven Otto Littorin gång efter annan säger att det här är viktiga frågor. Jag undrar därför varför man inte skriver så i interpellationssvaret. Det andas inte mycket av det som Sven Otto Littorin nu säger sig vilja diskutera. Det går inte att hänvisa till nystartsjobb, instegsjobb, jobbgaranti, jobbgaranti för unga, nyfriskjobb och alla de här populistiska uttrycken för ofta gamla idéer när det med all tydlighet är så att arbetsgivarna som ska svara på detta inte anammar de funktionshindrade och dem som står längst från arbetsmarknaden. Därför måste man se mycket djupare på problemet. Jag frågar igen: Är det realistiskt att varje arbetsförmedlingskontor ska kunna ge likvärdig tillgänglighet och service till samtliga funktionsgrupper? Jag tror inte det. Frågan är så bred. Därför är jag bedrövad över att man i samband med omorganisationen har slagit sönder den specialkompetens som har funnits inom det här området. Det tycker jag är bedrövligt. Jag lovordar Samhall i mångt och mycket, men i samband med den situation vi har i dag har det varit artiklar i tidningarna om att Samhall inte har några praktikplatser. Man har ingen möjlighet att slussa folk vidare. Det blir inlåsningseffekter. I andra änden kommer ingen in. Vi har också en allmän skollag i det här landet. Det tycker jag är jättebra. Men hur blir det sedan? Har man slutat skolan finns det ingenting som kommer därefter. Det skulle finnas någon direkt form av praktikplatser för dem med funktionshinder som har svårt att komma ut på arbetsplatser så att de åtminstone får något att börja med så att de får ett ökat självförtroende genom att komma in på ett arbete. Även om en person med funktionshinder bara jobbar två timmar i veckan har man ändå en möjlighet att berätta: Jag finns i tjänst. Jag har ett jobb. Jag betyder någonting för samhället i dess helhet. Detta är så oerhört viktiga delar i arbetslinjen och i funktionen arbete för den enskilda individen. Jag skulle därför önska att man tog till sig det på ett betydligt bättre sätt än vad man gör. Vi vet också att det många gånger tar längre tid för dem som är funktionshindrade att komma in i ett arbete. Det behövs ibland också längre tid för utbildning. Vi måste också kunna se möjligheter att gå vidare med den punkten. Jag blir därför lite fundersam över det som ministern skriver i slutet av svaret: "Personer med psykisk funktionsnedsättning som har till exempel adhd och Aspergers syndrom omfattas av dessa insatser och är en prioriterad målgrupp inom ramen för skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare, trygghets- och Samhallsanställningar." Jag tycker faktiskt att det är att hårdra detta. Det skulle i så fall handla om personer med grav psykisk funktionsnedsättning. Men att man drar personer med adhd, Aspergers syndrom och så vidare över en kam på det sättet vänder jag mig mot. Jag är nämligen övertygad om att med tillgång till arbetsplatser och med rätt hjälpmedel har många med dessa funktionsnedsättningar samma möjligheter och arbetsförmåga som andra.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 46 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag delar i grunden den uppfattningen. Jag tror också, som Sylvia Lindgren sade i början, att många blommor ska blomma. Det går inte att dra alla över en kam. Det måste finnas väldigt många vägar in eftersom varje funktionsnedsättning i sig är rätt unik. Jag ska försöka dela upp detta lite grann. Jag tror att en del naturligtvis handlar om resurser, en del handlar om attityder, en del handlar om goda exempel, och en del handlar om erfarenheter som vi kan ta till oss från Sverige och andra länder. Sedan får man på alla dessa fronter försöka göra goda saker och se vilket som fungerar. Och där utvecklar man olika typer av nya lösningar. När det gäller resurser är det klart att nystartsjobben ändå har visat sig vara en bra väg. Jag säger inte att de är lösningen på livets alla gåtor och problem. Men det är en bra lösning på detta problem. Eftersom 15 procent av nystartsjobbarna har en funktionsnedsättning - det är en större andel än som finns totalt i samhället - har det visat sig vara en relativt bra väg för många. Jag säger inte att det är det för alla, men för många är det det. Många av de nystartsjobbare som har en funktionsnedsättning har varit borta ett år och i många fall väldigt mycket mer från arbetsmarknaden, och de har på detta sätt haft en möjlighet att få ett arbete att gå till. Men det är, som sagt, inte hela lösningen. En annan del av lösningen kan vara lönebidrag och Samhallsanställningar för somliga, inte för alla men för somliga. Då är det klart att det är väldigt glädjande att vi har gjort en större satsning på lönebidrag och Samhall än vad Socialdemokraterna har mäktat med under många år, nämligen de 2,4 miljarder mellan 2007 och 2010 som vi har anslagit. Men det räcker inte heller. Jag håller med om det. Det är en del av lösningen men inte hela. Vi har fördubblat arbetshjälpmedlen, och vi har ökat biståndet för personligt biträde. Det är ytterligare en liten pusselbit. Men det räcker inte heller. I grunden är det klart att mycket beror på attityder - mitt andra stora sjok. Där tror jag att det finns många saker som vi kan göra. Vi har slagit samman de olika ombudsmän som finns till en diskrimineringsombudsman. Syftet är att man ska kunna titta på olika aspekter av diskriminering så att sådan inte ska förekomma. En sak är att i lag och praxis vara tydlig med att det inte är okej att diskriminera personer som har olika typer av funktionsnedsättningar eller någonting annat som de kan diskrimineras för. Det är naturligtvis viktigt att ha ett lagstöd för detta. Men det räcker inte heller med det. Sedan handlar det om att arbeta med olika typer av förändrade attityder. Här gör parterna ett väldigt bra och viktigt arbete på arbetsmarknaden och är med och informerar och försöker visa på vilka möjligheter som finns och vilka alternativa stöd som kan finnas på olika sätt och vis. Jag har talat med Rådet för integration i näringslivet, som är en partssammansatt funktion som arbetar framför allt med personer med utländsk bakgrund, och undrat om inte den formen skulle kunna vara bra också för att diskutera frågor om personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Vi diskuterar ofta dessa frågor med handikapporganisationerna för att få deras inspel och intryck av vad som skulle behöva göras eller för att på olika sätt försöka uppmärksamma dessa frågor. Även kommunerna spelar stor roll. I Östersund besökte jag ett projekt som arbetar just med personer med psykiska funktionsnedsättningar. Där kunde man erbjuda olika typer av arbetsuppgifter. Jag var bland annat på ett bilföretag som erbjöd arbete för sju åtta personer. Dessa personer var väldigt väl integrerade i den ordinarie övriga verksamheten på ett sätt som var oerhört glädjande och väldigt bra. Det visar precis på det som Sylvia Lindgren pekar på, nämligen denna självkänsla när man gör någonting som behövs, att man behövs och är med. Det tror jag är väldigt viktigt. Den tredje delen handlar om goda exempel. Jag talade om de sociala företagen. Den fjärde delen handlar om erfarenhetsutbyte med andra länder för att man ska få goda kunskaper och erfarenheter. Jag får återkomma mer till dessa två delar i nästa inlägg.
Sylvia Lindgren (S)
Anf. 47 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag tycker återigen att det är synd att det inte stod mer i interpellationssvaret. Det är ganska hårt skrivet om man går in och analyserar texten. Man har definitivt inte sett någonting av bredden i dessa frågor, utan man hänvisar mer till nystartsjobben och den typen av aktiviteter som inte har rönt så goda resultat i dessa fall. Jag tycker också att det är oerhört trist när vi hamnar i dessa budgetdebatter om vem som har gjort mest i fråga om detta och vad som behövs. Mellan 1996 och 2006 ökade vi antalet lönebidragsplatser från 52 259 till 71 364, och vi ville öka det med ytterligare 500 mer än vad regeringen föreslår. Dessutom hade vi fler platser i OSA. Det är lite trist, Sven Otto Littorin, när det är den dansen som du bjuder upp till och inte vill diskutera bredden i frågorna. Det finns lite mer i diskussionen än vad som har tagits upp här i debatten. En annan fråga som också fanns med i interpellationen gällde den tredje fasen. Det lämnades ett pressmeddelande om den frågan i går. Det gjorde mig något besviken. Det innebär nästan inga resurser till utbildning och praktik. På så vis permanentas förhållandena för dem som står längst från arbetsmarknaden när det gäller att komma in på densamma. Vad de behöver är ofta praktikplatser. Det går inte att komma ifrån, Sven Otto Littorin, att det är resurser som behövs. Då kan vi gärna komma in på de besparingar som har gjorts i olika sammanhang där budskapet har varit att de skulle ge fler jobb. Men onekligen har de också gett många inlåsningseffekter, och det beklagar jag.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 48 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! När det gäller tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin antog vi förordningen i går. Tanken är att Arbetsförmedlingen ska hålla i en anordnargrupp för att hitta den typen av arbetsgivare och den typen av platser som behövs. Min starka uppfattning är att de ska bygga på en så individuell utgångspunkt som möjligt för att man ska möjliggöra för till exempel sådana personer som har funktionsnedsättningar och har varit borta väldigt länge från arbetsmarknaden. Under mina sista minuter ska jag utveckla de två sista delarna som jag inte hann med i mitt förra inlägg. Jag tror att goda exempel är oerhört värdefulla. Många sociala företag gör här ett oerhört bra arbete som det är svårt att koppla till den offentliga verksamheten. Men vi måste hitta former för att ta till oss kunskaper, erfarenheter och möjligheter på annat sätt. Då tror jag på att handla upp just den typen av tjänster genom kompletterande aktörer. Fontänhusen - Sylvia Lindgren har säkert också varit där - är en oerhört spännande verksamhet för personer med olika typer av psykiska funktionsnedsättningar. Jag har talat med flera personer som arbetar med denna typ av företag. Det handlar bland annat om att erbjuda en sysselsättning, en aktivering, som gör att dessa personer känner sig tillvaratagna. Men man fyller ofta en större funktion än så i dessa sociala företag. Man är också med och hjälper till i de övriga delarna av livet på ett sätt som gör att man får en struktur, mening och funktion som är väldigt bra. Kan vi hitta fler vägar för det vill jag gärna utforska detta. Ett sätt att lyfta fram den här typen av frågor är den stora konferens om utanförskapsbekämpning som vi inom ramen för ordförandeskapet i Europeiska unionen kommer att ha i oktober i höst. Den kommer till inte ringa del att handla just om den här typen av frågeställningar. Jag ser fram emot att kunna delta mer aktivt tillsammans med Sylvia Lindgren och andra för att debattera den här typen av frågor.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.