anställningsvillkor för forskare

Interpellation 2004/05:424 av Nilsson, Ulf (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2005-02-24
Anmäld: 2005-02-25
Besvarad: 2005-03-11
Sista svarsdatum: 2005-03-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 februari
Interpellation 2004/05:424
av Ulf Nilsson (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om anställningsvillkor för forskare

För ett modernt välfärdssamhälle är det avgörande att framgångsrikt kunna konkurrera med tillverkning av varor och tjänster med ett högt kunskapsinnehåll. Akademisk forskning av hög kvalitet bidrar både direkt och indirekt till ett innovativt och utvecklande samhällsklimat. Den socialdemokratiska regeringen har visserligen länge haft som mål att Sverige ska vara en ledande forskningsnation, men med tanke på anställningsförhållanden och arbetsförhållanden vid universitet och högskolor är det svårt att se hur det målet ska kunna uppnås.

Starka forskningsmiljöer kräver utrymme för en viss trygghet och kontinuitet för att forskningen ska kunna bedrivas långsiktigt. Svenska forskningsmiljöer borde attrahera fler utländska forskare och samtidigt erbjuda fler begåvade svenska forskare utvecklingsmöjligheter. I stället blir framstående svenska disputerade forskare beroende av ansökta tidsbegränsade medel, tidsbegränsade anställningar, vikariat och projektanställningar.

Enligt uppgift från Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) saknar omkring 40 % av forskare och lärare tillsvidareanställning. Dessutom har alltfler doktorander inte någon doktorandtjänst med tillhörande sociala förmåner utan studerar på stipendier. För dem som har doktorerat är genomsnittstiden sju år innan en fast anställning blir aktuell. Enligt tillgänglig statistik drabbas särskilt kvinnliga forskare av de otrygga anställningsvillkoren. Vid en grundlig genomgång av anställningarna vid Lunds universitet av SULF visade det sig att enligt 2003 års statistik var 1 249 av 3 165 anställda forskare och lärare utan tillsvidareanställning. Endast drygt hälften av de kvinnliga forskarna och lärarna innehade tillsvidareanställning.

Inom stora delar av arbetslivet vore det otänkbart med så otrygga anställningsformer som erbjuds många av högskolans forskare och lärare. Det säger sig självt att långsiktig planering inte är möjlig för forskare som har tidsbegränsad anställning. De har inte heller möjlighet att ansöka om befordran till lektor eller professor.

En huvudorsak till problemen är att regeringen minskat andelen fasta basresurser till starka forskarmiljöer. En viktig uppgift borde därför vara att i budgeten öka andelen fasta resurser, det vill säga höja fakultetsanslagen. Dessutom borde regeringen redovisa varför huvudregeln för svensk arbetsmarknad om tillsvidareanställning kan åsidosättas så kraftigt som inom högskolevärlden.

Avser ministern att vidta några åtgärder för att öka anställningstryggheten i forskningsmiljöerna?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:424

Webb-tv: anställningsvillkor för forskare

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:89 Fredagen den 11 marsProtokoll 2004/05:89 7 § Svar på interpellation 2004/05:424 om anställningsvillkor för forskare

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 20 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att öka anställningstryggheten i forskningsmiljöerna. Villkoren för forskare är centrala för att Sverige ska vara en ledande forskningsnation, och det är därför en viktig fråga som Ulf Nilsson tar upp. Avvägningen mellan å ena sidan behovet av trygghet och å andra sidan behovet av flexibilitet och förnyelse för att nå högsta möjliga kvalitet är en ständigt aktuell fråga i forskningsvärlden. Det finns ingen fulländad lösning för att förena flexibilitet med stabilitet. För min del vill jag dock framhålla att trygghet i anställningen är viktigt för att forskningskarriären ska vara attraktiv i dagens samhälle. Huvudregeln, både generellt på arbetsmarknaden och inom högskolan, är att anställning ska gälla tills vidare. Enligt lagen om anställningsskydd får tidsbegränsade anställningar användas bara i vissa fall, till exempel när det gäller vikariat. Högskolans och forskningens särskilda villkor har sedan länge ansetts motivera vissa ytterligare undantag från huvudregeln, vilka regleras i högskoleförordningen. Ett exempel på behovet av tidsbegränsade anställningar, där jag uppfattar att enigheten är stor, gäller anställningar för nydisputerade. I samband med den förra forskningspolitiska propositionen införde regeringen ett alternativ till anställning som forskarassistent, nämligen anställning som biträdande lektor, som ger möjlighet till befordran till lektor efter anställningstidens slut. Samtidigt tillfördes resurser för att öka antalet anställningar för nydisputerade, och det är en satsning som jag vill fortsätta och förstärka. Det är en viktig faktor för att de disputerade snabbare ska kunna meritera sig för till exempel en anställning som lektor. En viss andel andra tidsbegränsade anställningar inom en så dynamisk verksamhet som forskningen kan också motiveras, men inom rimliga gränser. I samband med den senaste översynen av anställningsformen för lärare inom högskolan uttalade regeringen att lärosätena bör sträva efter att öka antalet tillsvidareanställda lärare, och ett antal tidsbegränsade anställningsformer togs 1999 bort ur högskoleförordningen (prop. 1996/97:141). Enligt den genomgång från Lunds universitet som Ulf Nilsson hänvisar till sjönk andelen visstidsanställningar något efter dessa förändringar, men ökade igen för att 2003 vara nästan lika hög som 1997. Det finns anledning att följa upp den här utvecklingen noggrant. Det är något jag tänker göra, men det är också ett ansvar för lärosätena som arbetsgivare. Ulf Nilsson menar att för små fasta anslag till forskningsmiljöerna är en huvudorsak till den situation han beskriver. För att upprätthålla hög kvalitet i forskningen är det viktigt att en betydande andel av forskningsresurserna erhålls i konkurrens och efter kvalitetsgranskning bland annat genom forskningsråden eller andra finansiärer. Det behöver inte vara liktydigt med små, kortsiktiga projektanslag. Forskningsstiftelserna och råden har påbörjat en utveckling mot fler stora och mer långsiktiga anslag till starka forskningsmiljöer, och det är en utveckling som jag anser bör stärkas ytterligare. De medel för forskning och forskarutbildning som anvisas direkt till universitet och högskolor är samtidigt viktiga för lärosätenas möjligheter att agera självständigt, pröva nya idéer och fatta egna beslut om forskningens inriktning. Lösningen kan dock aldrig vara att bara de forskare och lärare vars lön helt betalas av lärosätets direkta statsanslag ska ha anställning tills vidare. Universitet och högskolor har arbetsgivaransvaret för all egen personal, oavsett varifrån finansieringen kommer. Det ligger i sakens natur att lärosäten som har många internationellt framstående forskargrupper också får stora forskningsintäkter genom externa anslag. Det är en verklighet som lärosätena måste leva med och hantera, inte bara i Sverige utan också i andra länder. Att lärosätena har intäkter som kommer från många källor är för övrigt en verklighet som de delar med många andra organisationer, inklusive hela den privata sektorn. Direkta statsanslag är ingen förutsättning för anställningstrygghet.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 21 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Jag skulle vilja tacka ministern så mycket för svaret. Att jag skrev den här interpellationen om forskarnas villkor beror på att jag har en stark övertygelse om att framgångsrik forskning är en av Sveriges främsta tillgångar i internationell konkurrens, i byggandet av välfärdssamhället och i framväxten av ett innovativt och utvecklande samhällsklimat. Jag är övertygad om att utbildningsministern har samma uppfattning. Läkemedel, stamcellsforskning, nanoteknik och IT är exempel på områden där Sverige exporterar kunskap. Stora delar av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är också av hög klass. Jag svartmålar alltså inte, utan jag ställer den här frågan för att jag vill säkra och utveckla de tillgångar i kunskap som Sverige har. Jag hyser också en väldigt stor beundran för de människor som vill satsa helhjärtat på forskning, trots alla svårigheter och trots all otrygghet. Hur ser då situationen ut för en person i dag, och hur kan den se ut för många, som satsar åratal på kvalificerad forskning och undervisning av studenter? Jag känner en kvinnlig forskare i en del av medicinforskningen, och hon är ett bra exempel. Hon doktorerade i fyra år på stipendium, och det gjorde ju att hon inte fick någon sjukpenninggrundande inkomst under de fyra åren. De som har tur och får en doktorandtjänst får ju riktig sjukpenning. Efter doktoreringen måste hon meritera sig som postdoktorerad, så kallad postdoktor, i upp till tre år. Också den perioden är oftast stipendiefinansierad och utan sjukpenninggrundande inkomst. Den person jag talar om fick dessutom ett barn, vilket inte alls passar in i systemet. Det ledde till en lång period med minimal föräldrapenning och ännu mindre chans till en fast tjänst. I dag är hon inne i en period med tillfälliga projektanställningar, och kanske kan det bli en tillsvidareanställning efter åtta-tio år. Efter att ha hört detta kan man ju säga att man kanske ska hysa särskilt stor beundran för kvinnliga forskare. Statistiken visar ju också att de har mycket svårare än män att få fast tjänst. Frågan är hur många begåvade forskare vi förlorar på grund av de här förhållandena. Mitt huvudförslag till förbättring är att öka de fasta basanslagen till universitet och högskolor så att man får en bastrygghet och en kontinuitet. Jag håller med om att alla anslag inte kan vara fasta, men jag tycker att förskjutningen till tillfälliga anställningar har gått alldeles för långt. Jag vet att utbildningsministern inte riktigt delar min uppfattning om de fasta anslagen. Men jag tycker åtminstone att utbildningsministern kunde fundera över lagen om anställningsskydd och sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Det finns undantag på olika ställen i systemet. Det finns undantag för arbetslösa och för studenter, med vissa möjligheter att få tillgång till det. Borde det inte vara rimligt att fundera över att införa någon form av undantag även för forskare och doktorander? Jag tycker att ministern håller med om fakta. Däremot tycker jag inte att han svarar på min fråga. Den gällde om han var beredd att göra något för att öka anställningstryggheten bland våra forskare. Egentligen säger han, som jag tolkar det, att han inte tänker göra det. Därför vill jag upprepa min fråga tydligt och enkelt: Är ministern beredd att vidta någon form av åtgärder för att öka anställningstryggheten för forskare? Det gäller inte nödvändigtvis de åtgärder som jag föreslår.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 22 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Ulf Nilssons sista fråga har jag ägnat betydande tid i mitt inledande svar genom att berätta om ett antal åtgärder om längre, större, beslut vad gäller de konkurrensutsatta medlen och en del andra åtgärder. Det får räcka just nu, med hänvisning till forskningspropositionen som kommer snart. Forskarvärlden är starkt konkurrensinriktad. Så har det alltid varit. Det är en tradition i forskarvärlden att konkurrensen står i centrum. I Sverige är detta inte särskilt framträdande, och debatten i Sverige är väldigt annorlunda jämfört med debatten i till exempel USA. Under lång tid har vi i Sverige diskuterat hur vår forskning ska bli effektivare, och vi jämför ofta med USA. I USA är konkurrensutsättningen mycket hårdare än i Sverige. Jämför till exempel med världens mest prestigefyllda universitet, Harvard, där det nu rasar en rasande debatt, höll jag på att säga, där rektorn dristat sig till att yttra sig i debatten om konkurrensen. Han har vidtagit ett antal åtgärder i gynnsam riktning men uttalat sig väldigt vårdslöst. Hur den debatten rasar har blivit förstasidesstoff över hela världen. Det bygger just på att det ligger i forskarvärldens natur att den är starkt konkurrensinriktad. Jag menar att i det samhälle vi i dag lever i är det inte tidsenligt om det blir så att forskarkarriären bara lockar med otrygga anställningar med öden och äventyr av det slag som Ulf Nilsson beskriver. Vi måste hitta former för att förena en rimlig prognos för ett stabilt yrkesliv för unga människor som väljer den banan med flexibilitet och konkurrensutsättning av en del - märk väl: en del, och en inte särskilt stor del - av de totala forskningsresurserna i Sverige. Jag har en fundering som gäller konkurrensen. Jag tror att konkurrens är bra. Jag tror att konkurrens också har goda egenskaper i forskningssammanhang, även om den inte ska dominera totalt. Men eftersom jag nu debatterar med en folkpartist kan jag väl få drista mig till att reflektera över det faktum att konkurrens skulle vara något när det gäller akutmottagningar, att den skulle uppmuntras när det gäller de allra minsta barnen och allt mellan himmel och jord. Om den däremot leder till lite mindre trygghet i forskningen då ska vi plötsligt inte ha någon konkurrens för det kan leda till att anställningar blir mindre trygga. Jag har varit med om den ekonomiska debatten under hela 90-talet, och en röd tråd genom den har varit att Folkpartiet sagt att ett huvudproblem för den svenska ekonomiska krisen är att vi har för stor anställningstrygghet. Det handlar om arbetsrätt, LAS, möjligheten att avskeda folk. Där skulle akilleshälen i den svenska ekonomin ligga. Därför är jag lite häpen när jag som nybliven minister med ansvar för forskningsfrågor av Folkpartiet nu får höra att konkurrens är av ondo för det skapar förändringar, vilket kan leda till att människor måste sägas upp. Det är bra att även Ulf Nilsson betonar löntagarnas rätt till trygghet i anställningen - också när löntagarna är forskare. Vi är överens om detta. Men jag dristar mig till att göra den lilla stillsamma reflexionen att det inte verkar som den högra handen vet vad den vänstra gör. Jag får inte analysen att riktigt hänga ihop.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 23 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Som ministern väl känner till tycker Folkpartiet att vi ska ha kvar lagen om anställningsskydd. Vi har talat om undantag av två personer i turordningen i mindre företag. Vad ministern också borde tänka på är att det är en himmelsvid skillnad mellan den generella lagen om anställningstrygghet och de förhållanden som lärarna vid universitet och högskolor lever under. 40 % av dem som arbetar vid högskolan har inte en fast tjänst. Konkurrens är mycket bra. Vi tycker också att mycket av de medel som högskolorna söker för forskning ska sökas i direkt konkurrens. Nu har andelen blivit för stor. I dag är de fasta resurserna 45 %. Vi vill höja dem till 55 %. Sedan tycker vi att även de fasta resurserna ska utsättas för konkurrens. Man ska i efterhand utvärdera om det bedrivs excellent kvalificerad forskning. Forskning är en lång process, men om man kommer underfund med att forskningen inom ett område vid ett visst universitet sjunker i kvalitet, inte uppmärksammas internationellt och inte är excellent forskning då kommer även de fasta anslagen naturligtvis att minska. Kom alltså inte och säg att vi inte värnar om konkurrens, för det gör vi verkligen, men vi har också viss förståelse för forskningens villkor. Det är inte så lätt att efter två tre år se resultatet av forskning. Det visar sig ofta först efter sju åtta år eller ännu längre tid. Det finns tecken på att de framgångar som Sverige otvivelaktigt nu har i forskningen baserar sig på satsningar som gjordes för åtta tio år sedan. De senaste åren har emellertid alltfler forskare fastnat i träsket av ett ständigt jagande av pengar. På till exempel Karolinska Institutet, som bedriver en oerhört viktig forskning inom medicin och kirurgi, är kanske en av tio professorer avlönad med statliga pengar. Resten är beroende av mer eller mindre tidsbegränsade medel utifrån. Så var det inte för tio år sedan. Mycket i ministerns svar visar att han känner till de problem som jag tar upp i min interpellation. Han säger inte heller emot fakta. För den som doktorerar är genomsnittstiden till en fast tjänst sju år. 40 % av forskarna har inte en fast tjänst. För kvinnliga forskare är situationen ännu värre. Endast omkring hälften av dem har fast tjänst. Det säger ministern inte emot. Vi ska också komma ihåg att det inte bara handlar om forskare utan även om lärare. Den forskare vi talar om är samtidigt lärare för de växande studentkullarna. Grundregeln har tidigare alltid varit att en student ska ha en disputerad lärare, men i verkligheten har inte ens hälften av lärarna vid flera högskolor doktorsexamen. Jag förstår att utbildningsministern inte är så intresserad av mina förslag om att öka basresurserna till universiteten. Det är nämligen mitt första förslag. Mitt andra förslag är att man helt enkelt inrättar fler fasta doktorandtjänster och fler fasta post doc -tjänster. Är ministern över huvud taget intresserad av att titta på sådana detaljer, som ju vore mer traditionellt socialdemokratisk politik, som att till exempel se hur man kan anpassa reglerna för sjukpenninggrundande inkomst för doktorander, inklusive dem som doktorerar på stipendier och har post doc -tjänster? Det vore intressant att höra vad ministern anser om det. Det finns ju en utredning om den så kallade SGI:n. Kommer den att ta upp någon av dessa frågor?

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 24 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Ulf Nilsson får det att låta som att om man röstar på Folkpartiet kommer allt att bli tryggt i Forskar-Sverige eftersom man ska föra över mer pengar till de fasta anslagen, alltså de fasta pengar som universiteten kan påräkna. Då blir det frid och fröjd. Och om man vill ha trygghet i anställningen för alla som forskar kan man rösta på Folkpartiet. Men sedan kommer en liten bisats där det sägs att även dessa pengar ska konkurrensutsättas, för konkurrens är trots allt bra i Folkpartiets Sverige. Och då visar det sig att även om anslagen flyttas mellan dessa två kategorier är risken för att bli uppsagd efter två år densamma ifall forskningen inte håller lika hög klass som vid konkurrerande universitet. Då ska pengarna nämligen flyttas över dit där de mest excellenta miljöerna finns. Nu har Ulf Nilsson fått detta till att bli en strid om hur man benämner anslagen och inte om huruvida tjänsterna ska vara långsiktigt förutsägbara, så att de ger trygghet för unga människor som vill bygga sig en framtid som forskare, eller inte. Jag tycker inte att det är särskilt meningsfullt att stå här och strida om ord. Jag kan gå med på att ändra benämningen på vilka anslag som helst om det skapar enighet och hjälper saken. Den grundläggande frågan är hur vi ska förena flexibilitet med att de mest framstående forskarna som rör sig i internationell konkurrens ska få växa och utvecklas och att de som inte håller måttet ska få en signal om att de behöver skärpa sig. Hur ska vi förena detta med så trygga villkor att unga människor vill satsa i dagens värld? Särskilt viktigt är att få också unga kvinnor att vilja satsa på denna oerhört viktiga verksamhet. Detta är kärnfrågorna, och dem kommer vi inte runt genom att bolla med namnen på anslagen. En metod som jag vill prova är att de konkurrensutsatta medel som man får sig tilldelade ska kunna vara större och mer långsiktiga. När man väl har fått pengarna ska man ha trygghet under längre tid. Vad gäller den satsning på starka forskningsmiljöer som jag vill göra har vi i dag begränsade resurser som används till femåriga beslut. Jag vill att de ska bli tioåriga. Det betyder mycket, och jag vill att vi ska satsa mycket mer pengar på de starka forskningsmiljöerna. Jag har nämnt en siffra på omkring en kvarts miljard per år framöver. Det skulle innebära en rejäl skillnad och minska den tid som man behöver lägga på att fylla i ansökningshandlingar och gå igenom tidskrävande procedurer, och det skulle också skapa bättre förutsägbarhet för dem som berörs. Detta är också arbetsgivarens ansvar. Universiteten har många olika finansieringskällor, men de kan likafullt ge fasta tjänster utan att varje tjänst alltid ska vara knuten till ett särskilt projekts finansiering. Till sist kommer jag till frågan om socialförsäkringssystemet. Detta är frågor som naturligtvis engagerar mig som forskningsminister, men i regeringen och här i riksdagen har vi den ordningen att regeringens talan i dessa frågor förs av det statsråd som har ansvar för socialförsäkringsområdet. Vi skapar allmän förvirring om alla diskuterar allting. Vi har en arbetsfördelning, och när det kommer interpellationer sorteras de till den minister som är ansvarig. Naturligtvis vill jag att vi ska genomföra alla möjliga åtgärder på ett brett fält för att locka framför allt kvinnliga studenter att gå vidare på forskarbanan. Att jag nämner just dem framför allt beror inte på att de är viktigare än andra utan på att de i dag är underrepresenterade. Det här är en debatt som förs inte bara i Sverige utan också i andra länder. Den är mindre hetsig och dramatisk här än på andra håll, men behovet är lika stort hos oss som det är på Harvard.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 25 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Jag förstår mycket väl att det är ett annat departement som har hand om detta med sjukpenninggrundande inkomst. Men jag vill gärna ha information, om utbildningsministern kan ge det: Finns det några direktiv till utredningen som kan tolkas som att man kommer att ta upp även forskarnas problem? Om ministern känner till det skulle det vara intressant att få höra det. Utbildningsministern säger att det inte är så stor skillnad om det är fasta tjänster eller inte. Det är klart att det är en väldig skillnad mellan en fast tjänst och en tidsbegränsad tjänst på sex månader. En annan sak är ju att den som har en tillsvidareanställning kan bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Men det är ändå en väldig skillnad att man under de år man arbetar har en tillsvidareanställning, med alla de fördelar det innebär. Vi måste få mer av kontinuerlig och trygg forskarmiljö, där man har rätt att ta ut svängarna, pröva idéer och inte behöver känna sig utmönstrad redan nästa år utan får bedriva långsiktig forskning. Efter en lång period får man naturligtvis finna sig i att pengarna flyttas över till andra miljöer om det visar sig att man inte har kommit så långt. Värdet av fri forskning kan inte nog påpekas. Alla möjliga vardagssaker - mobiltelefoner, låsningsfri bromsar - och även sådant som stamcellsforskning, genteknik som kan rädda livet på parkinsonpatienter och liknande kvalificerad forskning har ofta kommit ur idéer och nyfikna experiment som forskaren inte har haft någon aning om vad de ska leda till. Det har visat sig efter tio-femton år att man har glädje av det. Lösningen har visat sig i laboratorier och seminarierum. Jag hoppas att vi är överens om att vi ska värna om att ha denna nyfikna, lekfulla och spännande forskarmiljö kvar i Sverige.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 26 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Jag vill att vi ska slå vakt om det bästa med den traditionella forskningsmiljöns konkurrensutsatthet, som driver fram forskning av det fantastiskt livsavgörande slag som Ulf Nilsson just exemplifierade med. Men det ska ske med beaktan av att vi i dag lever i en tid där människor har helt andra krav på förutsägbarhet i sina liv, på social trygghet och på stabilitet. Att förena dessa faktorer är inte så enkelt. Jag tycker att vi kan enas om ett nyanserat språkbruk och ett nyanserat angreppssätt. Det finns inga enkla lösningar som fullt ut tillgodoser båda dessa. Man kan inte både konkurrensutsätta och garantera evig stabilitet och oföränderlighet. Jag vill förändra detta i riktning mot en mer attraktiv forskarkarriär för unga människor också i vad gäller just förutsägbarhet, trygghet och stabilitet. Jag är glad att få debattera frågan om ökad anställningstrygghet med en folkpartist. Det har aldrig hänt mig förut, och jag tycker att det är roligt att vi är överens om att problemet är för dålig anställningstrygghet, inte för stark anställningstrygghet. Ulf Nilsson pratar väl om tillsvidareanställningar. Då är det roligt att tänka på alla de tidigare tillfällen då jag har fått höra att tillsvidareanställningen är för stark. En tillsvidareanställning enligt Folkpartiets modell, som innebär en svag tillsvidareanställning, är inte lika attraktiv för unga forskare som den form av tillsvidareanställning som vi har i dag och som jag vill göra till ett oftare förekommande element i Forskar-Sverige.

Intressenter

Frågeställare

Ulf Nilsson

Besvarad av

Leif PagrotskySocialdemokraterna