Anmälningsskyldigheten och barn som far illa

Interpellation 2005/06:436 av Hellquist, Solveig (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2006-05-19
Inlämnad: 2006-05-19
Besvarad: 2006-06-07
Sista svarsdatum: 2006-06-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj

Interpellation 2005/06:436 av Solveig Hellquist (fp) till statsrådet Morgan Johansson (s)

Anmälningsskyldigheten och barn som far illa

Under årtionden har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa diskuterats och ifrågasatts. Under årens lopp har åtskilliga rapporter kommit om att personal som har anmälningsskyldighet inte fullgör sin skyldighet. Lagen är tydlig men hjälper föga om den inte tillämpas. Förklaringarna är många. Kunskap saknas ofta om socialtjänstens arbete och befogenheter. Somliga tror att socialtjänsten kan göra utredningar och ingripa utan att behöva information från omvärlden. När man misstänker att ett barn far illa väcker det ofta både ångest och ambivalens. Man tror kanske att man har ”för litet på fötterna” och vill ha fler signaler på att inte allt står rätt till. Kanske saknar man stöd för sina farhågor på den egna arbetsplatsen som leder till tveksamhet. Ibland finns en rädsla för att barnets situation ska förvärras genom en anmälan @ till exempel att föräldrarna tar barnet ur förskolan. Barnet blir då ännu mer oskyddat. Ibland finns en rädsla för att man själv och familjen ska råka illa ut, till exempel genom hot och trakasserier. Ibland känner till och med socialsekreterarna obehag och rädsla i svåra ärenden. Jag har även hört argumenten att anmälningar är meningslösa då de ändå inte leder till några åtgärder. Det finns också ett missnöje över att socialtjänsten inte berättar vilka åtgärder man har vidtagit @ vad en anmälan har lett till.

Även om man på en del ställen har en fungerande samverkan finns fortfarande brister och revirtänkande på många håll. Verksamheter har heller inte alltid rutiner för när och hur anmälningar ska göras. Socialtjänsten har under årens lopp heller inte lyckats lönemässigt värdera eller på annat sätt uppskatta erfaren personal, varför svåra barnavårdsärenden inte sällan handläggs av oerfarna socialsekreterare.

Nu när barn som far illa återigen fått aktualitet bör man komma ihåg att socialtjänstens arbete bygger på frivillighet och samtycke från föräldrar. Det innebär i själva verket att om barnet inte far tillräckligt illa kan socialtjänsten ofta ingenting göra. Man får invänta nya anmälningar tills man har tillräckligt underlag för ett eventuellt tvångsingripande enligt lagen om vård av unga i vissa fall (LVU).

De vanligaste insatserna som erbjuds till de föräldrar som tackar ja till stöd @ kanske under förtäckt hot om tvång @ är samtal med socialsekreterare, tillsättande av kontaktperson eller kontaktfamilj. Det är otillräckligt för familjer där det förekommer missbruk, psykisk sjukdom, kriminalitet eller påtaglig oförmåga. I dag råder dessutom brist på folk som vill ställa upp för utsatta barn och familjer med många och svåra problem.

Folkpartiet har lämnat in en omfattande barnmotion till riksdagen. Vi föreslår bland annat att anmälningsskyldigheten ska göras smalare men vassare. Den ska tillämpas enbart då man misstänker brott mot barn @ till exempel misshandel, sexuella övergrepp, könsstympning eller vid allvarlig försummelse. Personal som arbetar med barn har då en ovillkorlig anmälningsskyldighet som kan leda till åtal för tjänstefel och bötesstraff om skyldigheten inte fullgörs. Ansvarig för en verksamhet ska ha ett uttalat ansvar att anmälningsskyldigheten verkställs i dessa fall och ska utarbeta tydliga rutiner för kontakten med socialtjänsten. För alla de barn och deras familjer som av andra orsaker är i behov av samhällets stöd vill vi erbjuda en mer öppen, erbjudande och rådgivande verksamhet där olika aktörer på ett odramatiskt sätt ska kunna erbjuda den hjälp de behöver i ett tidigt skede.

Vi vet sällan vad som sker inom hemmets stängda dörrar. Så kommer det alltid att vara. Genom att erbjuda stöd och hjälp i ett tidigt skede utan anmälningar torde kontakten och attityderna till socialtjänsten äntligen kunna förändras på ett positivt sätt. Nu som förr får ofta socialtjänstens individ- och familjeomsorg bära hundhuvudet både när man ingriper och inte ingriper i barnärenden. Verksamheten får dessutom ständigt nya uppgifter utan att för den skull få mer resurser. Vill man satsa på barn som far illa måste det också få kosta.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att barn och föräldrar ska kunna få ett tidigt stöd?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att utsatta barn ska kunna få tillräckligt stöd inom den frivilliga socialtjänsten?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av att anmälningsskyldigheten aldrig fungerat som det var tänkt?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att socialtjänsten ska se till att det finns erfaren personal med goda kunskaper om barn som handlägger ärenden där barn misstänks fara illa?

5. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att allmänhetens negativa attityd till socialtjänsten ska förändras?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2005/06:436

Webb-tv: Anmälningsskyldigheten och barn som far illa

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2005/06:136 Onsdagen den 7 juniProtokoll 2005/06:136 35 § Svar på interpellation 2005/06:436 om anmälningsskyldigheten och barn som far illa

Protokoll från debatten

Morgan Johansson (S)

Anf. 189 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Solveig Hellquist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att barn och föräldrar ska kunna få ett tidigt stöd, för att utsatta barn ska kunna få tillräckligt stöd inom den frivilliga socialtjänsten, med anledning av att anmälningsskyldigheten aldrig fungerat som det var tänkt, för att socialtjänsten ska tillse att det finns erfaren personal med goda kunskaper om barn som handlägger ärenden där barn misstänks fara illa och för att allmänhetens negativa attityd till socialtjänsten ska förändras. En av socialtjänstens viktigaste uppgifter är att skydda barn i socialt utsatta situationer. Det är en mycket grannlaga uppgift som ofta ställer relationen mellan samhällets ansvar och den enskildes integritet på sin spets. Det är, som Solveig Hellquist säger, ofta så att socialtjänsten får kritik både när man ingriper och när man inte ingriper i barnärenden. För att kunna ge skydd åt utsatta barn är socialtjänsten beroende av information om hur enskilda barn har det. I det sammanhanget är de som möter barn och ungdomar i deras egen vardag viktiga uppgiftslämnare. Det handlar om mödravårds- och barnavårdscentraler, förskolan och skolan, fritidsverksamhet och polis likväl som uppmärksamma medmänniskor. Därför finns det en skyldighet för vissa tjänstemän respektive en uppmaning till allmänheten att anmäla kännedom om att ett barn kan fara illa enligt socialtjänstlagen. Vidare finns det en hänvisning till anmälningsskyldigheten i bland annat skollagen, hälso- och sjukvårdslagen och polislagen. Vi vet att socialtjänstens möjligheter att ingripa och agera tidigt förbättras genom nära samverkan och samarbete med dessa verksamheter. Socialtjänstens arbete har också utvecklats i denna riktning, bland annat genom familjecentralernas verksamhet. I samband med de ändringar som gjordes i socialtjänstlagen 2003 infördes nya bestämmelser för att ytterligare stärka skyddet för barn i utsatta situationer. Bland annat blev en kommun, dit en familj flyttat, skyldig att bistå den gamla kommunen för att kunna slutföra en pågående barnavårdsutredning. Samtidigt vidgades anmälningsskyldigheten till att omfatta fler yrkesgrupper som i sin verksamhet kommer i kontakt med barn. Socialstyrelsen har i uppdrag att följa upp lagändringarna och kommer att avlämna en rapport till regeringen den 31 oktober 2006. Fortfarande återstår dock en hel del att göra inom den sociala barn- och ungdomsvården. Det var också bakgrunden till att regeringen år 2003 tillkallade en parlamentarisk kommitté med uppdrag att ta fram underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Kommittén lämnade sitt betänkande Källan till en chans (SOU 2005:81) i oktober 2005. Det har varit ute på remiss och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Kommittén har avlämnat flera förslag på de områden Solveig Hellquist pekar på. Det handlar bland annat om att förstärka både kunskap och kapacitet när det gäller tidigt stöd och för att ytterligare utveckla samverkansformerna mellan socialtjänsten och andra verksamheter. Det rör också åtgärder för att säkra kunskap, kompetens och kvalitet inom den sociala barn- och ungdomsvården. Det handlar både om vilken utbildning och kompetens man ska kunna utkräva av personal inom den sociala barn- och ungdomsvården och om att förstärka forskningen på området. Det finns också förslag om att garantera barn och unga insatser av god kvalitet genom kvalitetskriterier och kvalitetsmått på nationell nivå genom att upprätta nationella kvalitetsregister för den sociala barn- och ungdomsvården. Jag delar inte uppfattningen att allmänheten har en negativ attityd till socialtjänsten. Socialtjänsten gör i allmänhet ett bra jobb med tanke på dess mycket svåra uppgifter. Samtidigt måste vi kunna ställa krav på att socialtjänsten löser sina uppgifter professionellt i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag kommer att fortsätta att verka för att socialtjänsten ges nödvändiga förutsättningar för att kunna ge skydd åt utsatta barn. Min avsikt är att överlämna en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården till riksdagen.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 190 Solveig Hellquist (Fp)

Fru talman! Jag får tacka ministern för svaret. Svaret innehåller många väl kända fakta om socialtjänstens uppgifter när det gäller att skydda utsatta barn och när det gäller anmälningsskyldigheten och förstärkningar av den skyldigheten. Vi är överens om en del saker i fråga om kompetensen inom socialtjänsten. Det är min förhoppning att de erfarna och kompetenta socialarbetarna framdeles kommer att handlägga svåra barnärenden. Vi får se fram emot den nationella handlingsplan som Morgan Johansson framöver tänker avlämna. I dag är det faktiskt precis ett år sedan vi senast debatterade den här frågan. Också då tog jag upp problemet med att anmälningsskyldigheten inte fungerat. Detta var efter det att Ekot hade gjort en kartläggning av 200 kommuner. Dels anmäler inte de som har anmälningsplikt, dels utreddes inte mer än ungefär 50 % av anmälningarna. Det har nu varit en del tragiska fall där barn till och med har torterats till döds. Det har lett till att fokus återigen satts på situationen för utsatta barn och på anmälningsskyldigheten. Jag har frågat ministern vilka åtgärder han tänker vidta för att anmälningsskyldigheten ska fungera. Men något svar på den frågan har jag inte fått. Jag anser att problemet med att lagstiftningen inte följs, och aldrig har följts, på det sätt som var tänkt kräver en väldigt seriös debatt, en noggrann analys och nya metoder i det sociala arbetet. Det räcker inte med att hänvisa till en lagstiftning som inte fungerar. Det är inte där problemet ligger. Jag har lång erfarenhet av socialt arbete och har i åratal mött barn och familjer som far illa. Jag har även mött de anmälningsskyldiga - människor som är oerhört ängsliga för vad de kan ställa till med och för att de har sett eller hört fel. Det kan också vara så att man känner att det inte är någon idé att anmäla därför att ingenting ändå händer, utan det ställer bara till med en dålig relation med familjen eller resulterar i att ett barn tas från dagis. I dagsläget vill jag också lyfta fram den rädsla som personalen känner trots att man har den här lagstadgade skyldigheten. Bland annat läste jag häromdagen en krönika: Om man anmäler riskerar man att själv få ett elände och blir orolig för sina egna barns säkerhet. Det är samma sak som att folk inte vågar vittna. Det är som att be om att få livet förstört. Om den här anabola killen bodde granne med mig skulle jag inte våga anmäla honom och hans familj, för då skulle han kanske ge sig på min familj om han snedtände. Jag tror att det här är en oro som finns hos vissa människor. Vad är det som kommer att hända? Då kommer det inte att räcka med att säga att det står i lagen att du har anmälningsskyldighet. Jag tror att vi verkligen måste titta på frågorna om anmälningsskyldighet. Den har faktiskt aldrig fungerat, inte sedan 70-talet. Det finns alltid de som inte anmäler, ibland på grund av bristande civilkurage, ibland därför att de är rädda. Jag skulle i den här första vändan i debatten vilja veta om ministern är beredd att titta på anmälningsskyldigheten lite mera noggrant för att vi ska kunna hjälpa utsatta barn.

Morgan Johansson (S)

Anf. 191 Morgan Johansson (S)

Fru talman! En sådan analys görs just nu. Socialstyrelsen följer upp de lagändringar som vi gjorde 2003. Vi utvidgade den till att gälla rättspsykiatrin, och vi skrev in i hälso- och sjukvårdslagen, i skollagen och i alla lagstiftningar som berör den skyldighet som man har. När Socialstyrelsen lämnar sitt resultat i oktober får vi se vad de har sett, om det är så att det har blivit bättre under de här åren eller om det behövs ytterligare någonting. Problemet är att det inte är alldeles enkelt att komma åt det. Den linje som Solveig Hellquist föreslår i sin interpellation, där hon talar om en smalare anmälningsplikt som bara ska fokusera på brott, förstår jag inte riktigt. När ni sedan skriver vilka brott det är som man ska fokusera på blir den väldigt bred. Det blir nästan precis på samma sätt som vi har i dag. Då är det egentligen ingen stor skillnad, utan det ni vill göra är att få ett straffansvar, det vill säga att personal som inte anmäler trots att den borde anmäla ska straffas på olika sätt. Jag vet inte vilka sanktioner ni föreslår. Då får man ytterligare ett bekymmer. Vi har inte i dag riktigt ordentliga utredningar i efterhand av vad som hände och ordentliga uppföljningar. Jag tycker kanske att det är bättre att vi börjar med att rätta till det så att vi får en ordentlig uppföljning av de fall där det har gått riktigt snett. Det är därför vi också har talat om det som vi kallar för lex Bobby, alltså dödsorsaksutredningar som vi nu ska se till att få en lagstiftning kring. Det kommer ett förslag om lex Bobby. Redan om 14 dagar hoppas vi kunna ha ett färdigt lagförslag, en promemoria från departementet. Där ser vi till att upprätta en ordning där vi går igenom de fall där samhället misslyckats. Vi går igenom dem systematiskt för att se vad vi inte klarade och vad vi borde ha gjort bättre. Det i sig, bara det att vi får struktur på sådana utredningar, tror jag kommer att driva fram mer av anmälningar därför att fler kommer att säga: Vänta nu, det här kommer att innebära att om jag inte anmäler kommer jag möjligen, om allting går snett, så småningom bli föremål för en utredning. I slutändan kan det leda fram till tjänstefelsmål. Det är den vägen jag tycker att vi ska gå. Där är vi framme med lagförslag redan under våren. Jag tror att det är mycket bättre än att försöka dela upp plikten i sådant som ska vara brott och sådant som inte ska vara brott. Enligt era skrivningar ska man ha straffansvaret när barn far riktigt illa. Men det är väldigt svårt för en personal att veta det i den akuta situationen. Hellre följa upp och lära sig mer löpande än gå den väg som Solveig Hellquist och Folkpartiet anvisar. Jag tror inte att ni har låst er vid det, utan jag tror att det helt enkelt handlar om att ni vill se till att det händer någonting. Anslut er gärna till vårt förslag om lex Bobby. Det tror jag vore bättre.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 192 Solveig Hellquist (Fp)

Fru talman! Jag ser fram emot den analysen, och jag hoppas att de här svårigheterna med anmälningsskyldigheten verkligen finns med. I dagens debatt är det väldigt tyst om orsaker till att anmälningsskyldigheten inte fungerar. Jag har en dröm, ministern, om en annan socialtjänst. Som jag ser i ministerns svar har vi inte samma åsikt om attityderna till socialtjänsten. Egentligen är portalparagrafen helt fantastisk, men vi har ändå misslyckats med att riktigt få acceptans för socialtjänsten. Jag kan säga att jag har varit till vårdcentralen i dag, men det är sällan en människa säger: Jag har varit på soc i dag och fått ett bra råd. Man känner fortfarande, trots att det där många gånger görs ett bra jobb, att man är stämplad. Man skyltar inte med att man har kontakt med soc. Det ska vi ha klart för oss. Där kommer anmälningsskyldigheten in. Jag ser inte någon mening med att vi har en skyldighet om man inte följer den, om man bryter mot den i allvarliga fall och det inte finns några som helst sanktioner, utan barn faktiskt får fara väldigt illa. Jag skulle vilja att socialtjänsten blev ett positivt ställe dit man gärna går när man har problem som förälder. Det har alla föräldrar någon gång och tycker att det är svårt att vara förälder. Man behöver ett gott råd om man har problem med sina barn. Det ska man kunna få utan att alltid hamna i pappersrullar, dokumenterat. Vi vet att detta finns på sina håll, och det ska vi utveckla. Vi ska ha en synlig socialtjänst. I dag är det ofta så, inte generellt men ofta, att man dyker upp i akuta situationer då till exempel ett barn ska omhändertas. Socialtjänsten ska egentligen vara synlig i vardagen. Jag har aldrig begripit varför socialtjänsten inte finns där barnen är. Barnen finns i förskola och skola. Varför ska man sitta och trycka i något hus någon annanstans? Man ska vara så att man får nära kontakt med både föräldrar och barn. Om socialtjänsten fick en annan roll skulle det underlätta när man ser att det är problem. Vi säger att vi vill ha en vassare anmälningsskyldighet. Det är ingen mening att anmäla om det inte leder till några åtgärder eller någon hjälp. Insatserna enligt socialtjänsten är frivilliga. Får man en signal om ett mycket allvarligt fall ska det faktiskt göras en anmälan. Man kan till exempel tänka sig att det är en verksamhetsansvarig, chefen på förskolan eller rektorn, som har det yttersta ansvaret att se till att det finns rutiner och att alla fullgör sin skyldighet. Jag tycker, ministern, att vi ska fortsätta att diskutera frågor om en ny anmälningsplikt och om en ny socialtjänst.

Morgan Johansson (S)

Anf. 193 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Att ni vill ha straffsanktioner förstod jag, men det jag inte förstod var hur anmälningsplikten skulle bli smalare. Ni skriver i interpellationen att den enbart ska tillämpas då man misstänker brott mot barn, till exempel misshandel, sexuella övergrepp, könsstympning eller vid allvarlig försummelse. Lägger man in det här med allvarlig försummelse, blir det egentligen liktydigt med det som vi faktiskt redan har i dag. Jag förstår inte hur er version kan vara smalare än den som är i dag. Jag vill ha en bred anmälningsplikt. Jag tror att det är rätt viktigt att markera att när man ser tecken på missförhållanden i skolan eller i sjukvården ska man anmäla det till socialtjänsten. Jag delar Solveig Hellquists uppfattning att en del, både läkare och skolpersonal, kanske drar sig för att göra det. Men det handlar då bara om att återigen se till att hela tiden markera att detta faktiskt är en plikt för dem och att socialtjänsten inte kan jobba, hur bra den än är, om man inte får in den här informationen hela tiden. Jag tycker nog att Solveig Hellquist är en smula dyster i hela beskrivningen av vad vi har gjort för att motverka våld mot barn över huvud taget. Vi har nu haft tragiska fall med barn som dött till följd av våld - fruktansvärda tragedier. Av det kan vi lära oss väldigt mycket. Vi kommer som sagt att lägga fram en ny lagstiftning kring dödsorsaksutredningar redan om 14 dagar. Men man får inte glömma bort att vi i vårt land har jobbat oerhört intensivt och att resultatet varit bra när det gäller just våld mot barn. Ta bara detta att antalet barn som dör av våld trots allt har halverats på bara 20 år. För 20 år sedan dog ungefär tio barn per år. I dag är genomsnittet ungefär fem. Det är naturligtvis fruktansvärda siffror, men det har ändå gått i rätt riktning. Jag tror att det bland annat hänger ihop med det förebyggande arbete som vi har gjort när det gäller barn och våld. Jag gick till källan och tittade i den utredning om barn och våld som gjordes 2001 för att ta fram lite siffror på vad som har hänt bara de senaste 50 åren. Solnastudien var en studie som man gjorde på 50-talet för att se hur ofta barn blev slagna, hur ofta det var en del av vardagen. Man frågade både föräldrar och barn. Samtliga barn som deltog i studien hade blivit slagna. 30 % av föräldrarna sade att de slog sina barn i stort sett dagligen, framför allt de minsta, de som var ett, två och tre år. 60 % av flickorna och 70 % av pojkarna hade blivit slagna minst en gång i veckan upp till fem års ålder. Det här var på 50-talet. Och vem var det som slog? Det var framför allt mödrar som slog. Så var det enligt Solnastudien på 50-talet och 60-talet. Sedan hände någonting på 70-talet och 80-talet. På 70-talet var det ungefär 50 % av barnen som sade att de någon gång hade blivit slagna. På 80-talet var det 30 % och på 90-talet var det 20 %. Vi såg en väldigt snabb nedgång. För att summera det finns det nog ingen attitydförändring i vårt land som är tydligare än just denna, nämligen att våld och barn inte hör ihop och att man inte ska uppfostra sina barn med våld. Jag tror inte att det funnits någon attitydförändring de senaste 50 åren som varit tydligare än just den. Det tycker jag att vi ska ta till oss som ett gemensamt tecken på framgång under de här åren.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 194 Solveig Hellquist (Fp)

Fru talman! Jag känner igen hur det var på 50- och 60-talen. Det var ju fruktansvärda förhållanden som barn kunde leva i. Vi hade då debatten som sedan ledde fram till den så kallade agalagen. Men det är vanskligt det här med siffror. Jag har inte exakt aktuella siffror, men jag vet att barnmisshandelsfallen ökar igen. Jag tänker på 70-talet då det fanns en opinionsbildning och en kampanj mot barnmisshandel. Jag tycker mig komma ihåg till exempel affischer där det stod en liten flicka som hade en docka i handen och som sade: Aldrig i livet ska jag klå mina barn! Affischerna fanns överallt för att på något sätt medvetandegöra att det inte är okej att använda våld vare sig mot vuxna eller mot barn. Nej, jag är egentligen väldigt optimistisk. Men jag tycker ändå att socialtjänstens arbete, resurser, kompetens och metodutveckling måste diskuteras, för de facto är det väldigt mycket som är likt hur det varit sedan lång tid tillbaka, även om det finns goda exempel här och var. Jag tycker att Folkpartiet har en hel del bra förslag, till exempel om det tidiga föräldrastödet. Vi vill gärna ha kommunala barnombud som driver opinion. De skulle kunna göra det till exempel när det gäller att vi inte ska slå våra barn och låta dem fara illa. De skulle kunna göra en massa olika bra saker, som vi gjorde i Timrå där vi fick Sveriges första kommunala barnombudsman.

Morgan Johansson (S)

Anf. 195 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag diskuterar gärna vidare med Folkpartiet kring de förslagen. Vi ska väldigt snart ha en diskussion om föräldrastödet och de förslag som finns i betänkandet Den sociala barn- och ungdomsvården - källan till en chans . Jag återkommer till det, därför att jag tror också att vi måste göra betydligt mer när det gäller detta tidiga föräldrastöd. Vad jag sökte efter var bara lite mer konkretisering när det gäller vad ni egentligen menar med att ni vill ha smalare anmälningsplikt. Men jag vet inte riktigt om jag fick några tydliga svar på det. Jag tror att det viktiga är att man fortsätter att försöka lära sig mer av de situationer där det har visat sig att det inte funkar. När det gäller de fall där barn dött till följd av våld är vi i vårt land väldigt bra på att reda ut vad det var som egentligen hände, det vill säga att få fatt i gärningsmannen och döma honom eller henne, oftast honom. Där har vi en mycket högre uppklaringsprocent. Vi klarar upp nästan alla. Men vi är sämre på att gå tillbaka och reda ut vad det var som vi kunde ha gjort tidigare, vilken information som fanns, vad samhället kunde ha gjort tidigare för att förebygga detta. Jag tror att det är på den vägen som vi ska gå framåt för att också se till att höja anmälningsbenägenheten totalt sett. Det är en ganska bra metod att göra det. Det handlar egentligen inte om att leta efter några syndabockar, utan det handlar bara om att lära sig mer för framtiden. Återigen: Lagförslaget kring det som vi kallar för lex Bobby hoppas jag att vi ska ha framme på departementet om 14 dagar. Jag tror att det är rätt väg att gå.

Intressenter

Frågeställare

Solveig Hellquist

Besvarad av

Morgan JohanssonSocialdemokraterna