Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

anhörigvården

Interpellation 2002/03:399 av Runegrund, Rosita (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2003-05-12
Inlämnad
2003-05-12
Besvarad
2003-05-26
Sista svarsdatum
2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj

Interpellation 2002/03:399

 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet Berit Andnor om anhörigvården

Anhörigvården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. Det ligger i sakens natur att dessa insatser inte kan mätas eller värderas i precisa tal, men viss forskning pekar på att upp emot två tredjedelar av all omvårdnad och vissa sjukvårdsinsatser sköts av närstående som maka eller make, barn, släkting eller vän. För många är tillgången till en anhörig i själva verket en förutsättning för att man ska kunna vårdas i hemmet.

Äldreomsorgen har aldrig fungerat utan de anhöriga. Trots att anhörigvårdarna ska vara ett komplement till den offentliga vården är sanningen den motsatta; anhörigvården utgör basen i vården och omsorgen och utan den skulle den offentliga vården helt haverera.

Det behövs ett nationellt resurscenter för anhörigstöd. Det skulle kunna fungera som en kunskapsresurs för kommunernas arbete med anhörigvård. I vissa kommuner finns gott om goda exempel på idéer och arbetssätt som skulle kunna användas av fler kommuner. Kunskap om detta skulle kunna finnas i resurscentret.

Socialstyrelsen har vid ett flertal tillfällen varnat för utvecklingen i anhörigvården. Jag har inte kunnat finna, vare sig i budgetpropositionen eller i andra dokument, att några förslag för att förbättra situationen för anhörigvårdarna är på gång. Det är i så fall mycket olyckligt.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att inrätta ett nationellt resurscenter för anhörigstöd?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att föreslå för att förbättra för de personer som vårdar anhöriga?

Debatt

(4 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:399, anhörigvården

Interpellationsdebatt 2002/03:399

Webb-tv: anhörigvården

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 110 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Rosita Runegrund har frågat statsrå- det Berit Andnor dels om hon avser att vidta åtgärder för att inrätta ett nationellt resurscenter för anhörig- stöd, dels vilka konkreta åtgärder hon avser att föreslå för att förbättra för de personer som vårdar anhöriga. Interpellationen har överlämnats till mig eftersom jag ansvarar för dessa frågor. Anhörigas roll och betydelse som vårdgivare till äldre och personer med funktionshinder är väl doku- menterad och känd. Belastningen på anhörigvårdare är många gånger mycket hög, och det är därför av största vikt att det finns fungerande stödformer för denna grupp. Frågan om stöd för anhöriga och närstående har behandlats av riksdagen som i ett tillkännagivande till regeringen uttalat att det vore önskvärt om det i soci- altjänstlagen infördes en särskilt reglerad skyldighet för socialnämnden att stödja dem som vårdar närstå- ende samt att en analys av de ekonomiska konsekven- serna av en sådan lagändring bör göras. Olika alter- nativa lagregleringar i avsikt att ytterligare stödja anhöriga ska också redovisas. Regeringen har inom ramen för den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken åren 1999-2001 utgivit stimulansbidrag till kommunerna för att ut- veckla stödformer till anhörigvårdare, det så kallade Anhörig 300. Socialstyrelsens uppföljning av sats- ningen visar att den varit mycket framgångsrik när det gäller att synliggöra de anhörigas situation och att den skapat ett klimat där anhörigas insatser värdesätts och respekteras. Kommunerna har genom Anhörig 300 utvecklat en mängd stödformer för anhörigvårdare. En sådan stödform är anhörigkonsulent eller anhörigstödjare som inrättats i många kommuner. En anhörigkonsu- lent kan bland annat ge råd och stöd i olika situatio- ner. I många kommuner finns nu också anhörigcen- traler eller träffpunkter med verksamhet för anhörig- vårdare. Där har anhörigvårdare möjlighet att träffa andra i liknande situation och delta i olika aktiviteter som exempelvis anhörigcirklar där bland annat kun- skap ges om samhällets hjälp och service samt om olika sjukdomstillstånd. Socialstyrelsen har fortsatt att följa upp utveck- lingen av anhörigstödet och kommer före sommaren att lämna en rapport om den fortsatta utvecklingen samt en samlad bedömning av effekterna av satsning- en. Genom den nationella handlingsplanen för ut- veckling av hälso- och sjukvården åren 2002-2004 har regeringen angivit att en bred och långsiktig ut- veckling av anhörigstödet även fortsättningsvis ska prioriteras. Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har slutit ett utvecklings- avtal om att stöd till anhöriga ska utgå under de kommande åren. Socialstyrelsen har ett fortsatt upp- drag att följa upp utvecklingen av kommunernas stöd till anhöriga under de år som handlingsplanen genom- förs. Förutom dessa särskilda satsningar behandlar även den av regeringen tillsatta demensarbetsgruppen bland annat anhörigvårdarnas situation. Stödet till anhöriga regleras genom socialtjänstla- gen och är en frivillig uppgift för kommunerna. Inom Socialdepartementet pågår en analys av bland annat de ekonomiska konsekvenserna av en särskilt regle- rad skyldighet för socialnämnden att stödja dem som vårdar närstående i enlighet med riksdagens tillkän- nagivande. Resultatet av arbetet kommer att redovisas för riksdagen.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 111 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Först vill jag tacka Lars Engqvist för svaret. I januari förra året möttes vi i en interpella- tionsdebatt här i kammaren angående anhörigvård, och min känsla var då att Lars Engqvist tog mina farhågor på fullt allvar när det gällde kommunernas vilja att avsätta medel även efter det att stimulansbi- draget Anhörig 300 hade upphört, och det tackar jag för. Jag har känt mig ganska ensam när jag har börjat med det här just för att frågan varit så lågt prioriterad. Vi vet att anhörigas insatser i vården ökar. Kom- mun-Aktuellt hade ju ett stort reportage i torsdags om situationen. Precis som socialministern säger har stimulansbidraget haft en oerhört stor betydelse när det gäller att synliggöra de anhöriga, och då i synner- het anhöriga till demenssjuka. Förra gången jag hade interpellationsdebatt med socialministern var det just för att jag efter kontakt med de olika kommunerna var orolig över att man avsåg att låta mindre medel gå till anhörigstöd. Även denna gång är det de kontakter jag har med kommunerna som gör att jag oroas. Man ser ingen samordning. Man vet inte vart man ska vända sig. Man vet inte vad som händer i kommunen intill. När det gäller de här samordnarna som ingick i Anhörig 300 kan jag ta ett exempel. Om jag ville ha reda på hur det är i till exempel min del av världen, i Bohuslän, kunde jag ringa en samordnare på Göte- borgsregionens kontor och få reda på hur de olika kommunerna arbetade med anhörigvården. Likaså kunde jag ringa till Lysekil för att få reda hur man arbetade i fyrstadskommunerna. Denna möjlighet finns inte i dag. Och alla kommuner, Lars Engqvist, har inte anhörigkonsulenter. Av mina kontakter har jag också fått reda på att det har pågått en stor undersökning om demensvår- den. Den är stor och landsomfattande, och därmed är det ett unikt material som kommer att presenteras. Jag tror att förväntningarna kommer att bli stora på de förslag som kommer fram från den här demensar- betsgruppen både när det gäller behovet av geriatri- ker, vård och bemötande, och också när det gäller de anhörigas situation. Den kommer att synliggöras ännu mer. Socialministern väljer att inte besvara min fråga om ett nationellt kunskapscenter. Vid debatten för ett år sedan framkom det att socialministern tyckte att frågan om ett nationellt kunskapscenter borde disku- teras i den arbetsgrupp som man avsåg att tillsätta. Det är också ett av direktiven. Det var en avvägning mellan att som strategi stärka anhörigorganisationer- nas ställning i samhället, ge dem resurser för att skapa kompetens, eller att se det som en samhällelig uppgift att skapa kunskapscenter. Lars Engqvist ansåg också att man borde diskutera den avvägningen med andra anhörigorganisationer. Min fråga till socialministern är: Vad har hänt och vad är hans inställning till ett sådant kunskapscenter?
Lars Engqvist (S)
Anf. 112 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Först vill jag bara säga något om An- hörig 300. Tanken med hela den satsningen, på 300 miljoner kronor under tre år, var att starta verk- samheter som de flesta kommuner inte hade prövat på och att sedan försöka få kommunerna att ta över des- sa verksamheter. Vi kan konstatera att det på flera områden faktiskt har lyckats. Just när det gäller anhö- rigkonsulenter fanns det före 1999, alltså innan Anhö- rig 300 startades, bara anhörigkonsulent i 5 % av kommunerna. Under den tid som projektet drevs fanns det i 79 % av kommunerna. Det fanns inte i alla, precis som Rosita Runegrund säger, men det fanns ändå i 79 % av kommunerna. Efter 2001 har det minskat. Det finns nu i 68 % av kommunerna. Så är det också med många andra verksamheter. De har satts i gång, och i de flesta kommuner har man behål- lit verksamheten. Det var själva avsikten. Med den slutliga utvärderingen av Anhörig 300 som grund ska vi diskutera med Kommunsverige hur man kan gå vidare. Svaret på Rosita Runegrunds fråga om ett kun- skapscenter, eller ett nationellt resurscenter, är att det faktiskt är Kommunförbundet som egentligen har tagit över detta. Deras verksamhet på central nivå kan uppfattas som ett sådant nationellt center. Ifall det räcker, ifall det är ett tillräckligt stöd för kommuner- nas verksamhet, kan jag inte bedöma. Men det är ingen tvekan om att det där görs väldigt mycket av det som var avsikten med ett nationellt resurscenter. Vi kommer, som Rosita Runegrund känner till, att påbörja ett arbete för att utveckla en mer långsiktig handlingsplan när det gäller äldreomsorgen och äld- revården. Här spelar naturligtvis stödet till de anhöri- ga en central roll. Vi kommer tillsammans med Kommunförbundet att ta upp många av de frågor som har varit föremål för diskussion, exempelvis regel- bundna hembesök till äldre. Det kan spela en väldigt stor roll när det gäller att förebygga för framtida vård och omsorg. Vi vill också pröva möjligheten att kun- na erbjuda hemtjänst utan biståndsbedömning. Det kan också vara viktigt som stöd till anhöriga. Vi kommer framför allt att diskutera demensarbetsgrup- pens förslag för att se till att vi får en fungerande demensvård. Jag vill se de här idéerna som, många av dem, kommer från det arbete som har skett i Äldrebered- ningen, som en grund för att långsiktigt få en mycket bättre äldreomsorg men framför allt också för att få ett mycket bättre stöd för de anhöriga. Det är ett ar- bete som kommer att inledas redan nu, men som riktigt tar fart när vi har Äldreberedningens och de- mensarbetsgruppens förslag. Vi hoppas kunna redovi- sa ett sådant här program inom de närmaste åren så att vi kan ha en grund för ett beslut i Sveriges riksdag.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 113 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Lars Engqvists löften gläder mig. Att vara anhörigvårdare kan ibland låta som något nega- tivt, som något man tar på sig och känner sig tvingad till. Vi vet dock att anhörigvård också kan vara något mycket positivt. Den som blir vårdad får en individu- ell hjälp. Det finns en stor kunskap hos anhörigvårda- re i dag som måste ingå som en del i hela sjukvården. När det gäller detta med ett centrum ser jag fram emot de förslag som kommer. Vi vet att problemen kvarstår när det gäller att dokumentera, redovisa och bedöma erfarenheterna av Anhörig 300-projektet. Vi vet också att det behövs ett mer strukturellt arbete med anhörigfrågorna som tar hänsyn till hälso- och sjukvårdsfrågorna, familjepolitiken och det delade ansvaret mellan kommun och landsting. Vi vet också att det kommer att bli tuffare priori- teringar framöver. Då kan man fråga sig vad som händer med anhörigvårdarna. Jag vill tacka socialministern för att han har tagit mig på riktigt allvar. Det kändes motigt när jag börja- de med de här frågorna för fyra fem år sedan. Jag känner dock att jag har baxat frågan framåt och ser mycket fram emot de förslag som till hösten kommer till denna kammare.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.