äldre som lever i ensamhet

Interpellation 2004/05:351 av Andersson, Yvonne (kd)

den 2 februari

Interpellation 2004/05:351

av Yvonne Andersson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om äldre som lever i ensamhet

Utvecklingen mot en ökad medellivslängd och ett allt större tillgodosett vårdbehov i hemmet har inneburit en ökad livskvalitet för många människor, en utveckling som vi kan vara stolta över. Med ökad ålder ökar risken för ensamhet. Vänner och släktingar dör och kanske till och med barn som ändå uppnått en aktningsvärd ålder. Jag har sett exempel på hur mycket hög ålder inte spelat någon som helst roll för den äldres möjlighet att få komma till ett gruppboende. Ensamhet är inte och kan inte vara en grund för att få vårdbostad. Det är ju inte vård man är i behov av när ensamheten blir jobbig utan gemenskap med andra.

Att möta andra människor är ett viktigt och grundläggande mänskligt behov. Men mötet handlar inte enbart om att se andra människor utan att faktiskt möta dem i dialog och gemenskap.

Att få bo kvar i sin bostad och få all tänkbar hjälp och vård är livskvalitet för många. I hemmet är man van, kan ta emot besök av släktingar och vänner. Den möjligheten vill vi ha kvar. Men för dem som inte har några anhöriga eller någon som vill besöka blir ensamheten och boendet i det egna hemmet en plåga.

Som äldre, liksom i alla andra livsskeden, har vi människor olika behov som måste kunna tillgodoses. Det fanns goda delar i de gamla ålderdomshemmen, såsom möjligheten till vardaglig social kontakt med andra i liknande situation. Jag finner att det måste tillskapas alternativ för de äldre som finner ensamheten svår men som i övrigt inte behöver särskild vård eller omsorg. Det ska finnas möjligheter för alla, också de äldre, att få ett boende som passar just deras behov.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ensamboende som saknar behov av vård, får en vardaglig social kontakt om de så önskar?