äldre i arbetslivet
Interpellation 2004/05:629 av Lilliehöök, Anna (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-05-23
- Anmäld
- 2005-05-24
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-06-07
- Sista svarsdatum
- 2005-06-07
- Besvarad
- 2005-06-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 23 maj
Interpellation 2004/05:629
av Anna Lilliehöök (m) till statsrådet Hans Karlsson om äldre i arbetslivetVi blir allt friskare och lever längre samtidigt som de tunga jobben blir färre. I åldersgruppen 60 till 65 år är det bara hälften som arbetar. Samtidigt visar undersökningar att fler vill arbeta och tendensen är också något fler som fortsätter att arbeta efter 60 års ålder.
Det är emellertid svårt för äldre att få arbete och attityder har befästs att äldre arbetskraft är dyr och mindre flexibel. Resultatet har blivit att var fjärde i åldersgruppen över 60 är förtidspensionerad med sjukersättning. Andelen öppet arbetslösa är ca 8 %.
Staten har ett särskilt ansvar att medverka till att äldre inte diskrimineras och fortsatt yrkesverksamhet uppmuntras. Sverige ska nu införa EU:s direktiv mot åldersdiskriminering på arbetsmarknaden och det är oroväckande att det tycks finnas regler som missgynnar äldre och att äldre diskrimineras av staten som arbetsgivare.
Äldre som är förtidspensionerade med sjukersättning får inte rehabiliteringsåtgärder såsom de yngre och ålder utgör dessutom ett skäl för sjukersättning. Ansträngningarna för att få äldre arbetslösa tillbaka i arbete är inte heller lika stora som vad gäller för yngre.
När statliga verksamheter nu ska flyttas ut till landet från Stockholm har, av vad som framgått, den naturliga lösningen blivit att lösa ut de äldre tjänstemännen med förtida pension. Staten anställer mycket få äldre.
Mot denna bakgrund vill jag fråga arbetslivsministern följande:
1. Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit eller ämnar vidtaga för att regelverket för sjukersättning och arbetsmarknadsåtgärder ska vara lika oavsett ålder?
2. Har statsrådet vidtagit några åtgärder för att staten ska gå före med gott exempel så att fler äldre kan vara kvar i tjänst eller nyanställas i statlig verksamhet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:629
Webb-tv: äldre i arbetslivet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:135 Onsdagen den 8 juniProtokoll 2004/05:135 19 § Svar på interpellation 2004/05:629 om äldre i arbetslivet
Protokoll från debatten
Anf. 111 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Anna Lilliehöök har frågat mig dels vilka åtgärder jag har vidtagit eller ämnar vidta för att regelverket för sjukersättning och arbetsmarknadsåtgärder ska vara lika oavsett ålder, dels om jag vidtagit några åtgärder för att staten ska gå före med gott exempel så att fler äldre kan vara kvar i tjänst eller nyanställas i statlig verksamhet.
Anna Lilliehöök ställer frågorna mot bakgrund av utvecklingen på arbetsmarknaden för de äldre och att hälften i åldersgrupperna 60-65 arbetar samtidigt som undersökningar visar att fler vill arbeta. Hon framhåller att det emellertid är svårt för äldre att få arbete och att attityder har befästs att äldre arbetskraft skulle vara dyr och mindre flexibel. Mot bakgrund av att Sverige nu ska införa EU:s direktiv mot åldersdiskriminering på arbetsmarknaden är det enligt Anna Lilliehöök oroväckande att det tycks finnas regler som missgynnar äldre och att äldre diskrimineras av staten som arbetsgivare. Staten har därför ett särskilt ansvar att medverka till att äldre inte diskrimineras och att fortsatt yrkesverksamhet uppmuntras. Anna Lilliehöök gör gällande att när statliga myndigheter nu ska flyttas ut till landet ska den naturliga lösningen ha blivit att lösa ut de äldre tjänstemännen med förtida pension samtidigt som staten anställer mycket få äldre.
Inledningsvis vill jag understryka att jag inte har någon annan uppfattning än Anna Lilliehöök när det gäller att regelverken inte får leda till att äldre kvinnor och män missgynnas i arbetslivet.
Som jag uppfattat den första frågan om sjukersättning och arbetsmarknadsåtgärder gäller att regelverket för sjukersättning, som infördes 2003, inte är åldersrelaterat på annat sätt än att längden på den så kallade ramtiden som ligger till grund för beräkning av antagandeinkomsten varierar något med åldern. Den är mellan fem och åtta år och är kortast för personer som är 53 år och äldre och längst för personer som är 46 år och yngre. Garantinivån är densamma för alla som uppbär sjukersättning och uppgår till 2,40 prisbasbelopp.
För arbetsmarknadsåtgärder finns generellt sett inga särskilda sådana med hänsyn till ålder, bortsett från att det särskilda anställningsstödet kan utges till personer över 57 års ålder om de deltagit i aktivitetsgarantin mer än tre månader. För övriga gäller att de ska delta 18 månader i denna för att få tillgång till det särskilda anställningsstödet.
Beträffande den andra frågan gäller att de statliga myndigheterna inom ramen för den arbetsgivarpolitiska delegeringen har att anställa, lönesätta, utveckla, motivera och avveckla sin personal. Denna delegering innebär således en betydelsefull frihet för myndigheterna att självständigt utforma organisation, arbetsprocesser, lönebildning och kompetensförsörjning med hänsyn till verksamhetens krav. Regeringen följer löpande, inom ramen för den arbetsgivarpolitiska uppföljningen, bland annat könsfördelning, åldersstruktur och rörlighet inom statsförvaltningen, och denna uppföljning redovisas årligen i budgetpropositionen. Av den senaste, som lämnades i budgetpropositionen för 2005, framgår bland annat att staten tillsammans med landstingen har den i genomsnitt äldsta personalstyrkan på arbetsmarknaden. År 2003 var medelåldern för dessa båda sektorer 45 år, medan medelåldern för hela arbetsmarknaden var 41 år.
De senaste årens redovisningar visar sammantaget på en hög medvetenhet om problematiken kring åldersstrukturen. I myndigheternas redovisning av arbetet med sin kompetensförsörjning redovisas många olika utvecklingsinsatser, till exempel för att tillvarata äldres kompetens och erfarenhet. Exempel på detta är bland annat möjlighet till delpension enligt delpensionsavtalet, kompetensöverföring i form av mentorskap, inrättande av nätverk bland äldre medarbetare med mera.
Anf. 112 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! För så där 10-15 år sedan utmålades det fortfarande som ett mål att kunna ha evig semester, kanske i solstolen på Mallorca, efter 55. Så är det inte längre. Många äldre vill arbeta och ser inte längre overksamhet som ett mål, tack och lov.
De äldre behövs också. Ålderspyramiden har blivit uppochnedvänd, och för att vi inte ska få en krympande ekonomi med färre i arbete behöver de äldre tas till vara i arbetslivet.
Problemet är att det är mycket svårt för äldre att få arbete. Uppfattningar har befästs på ett olyckligt sätt, till exempel att kostnaderna är höga för äldre arbetskraft vad gäller avtalsersättningar för dem som är över 40, och för dem som är över 55 var det de förmånsbestämda pensionerna. Detta har förändrats, åtminstone till en del, men attityderna består.
Anledningen till min interpellation är att jag menar att det är viktigt att just den del av arbetslivet som styrs av staten kan föregå med gott exempel.
Sverige har förbundit sig att om ett och ett halvt år genomföra EU:s direktiv mot åldersdiskriminering. Jag menar att man redan nu måste fundera över hur man agerar. Jag tycker till exempel att det är ett olyckligt steg i utvecklingen när utflyttning av verk och myndigheter får som resultat att äldre kommer att bli de som i första hand avvecklas och förtidspensioneras på det ena eller det andra sättet.
Jag tycker naturligtvis att det är glädjande att man i staten har många äldre. I den meningen är det ju bra. Men problemet är när vi tänker för mycket i balanser mellan olika grupper. Det är då man lätt kommer in i tänkandet att man ska arbeta med ålderssammansättningen. Det blir ofta, tyvärr, ett sätt att säga att arbetsgivaren prioriterar yngre personer. Därmed kommer vi att diskriminera äldre. Om vi däremot försöker se till individen menar jag att vi ger alla lika chans och att kompetens och erfarenhet kan prioriteras. Staten skulle kunna gå före även om det leder till att tänkta balanser, som sagt var, inte kommer att uppnås i första hand.
Jag vill återigen upprepa min andra fråga, vad man har vidtagit för åtgärder för att äldre ska kunna vara kvar i tjänst och inte minst nyanställas i statlig verksamhet.
Anf. 113 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Anna Lilliehöök, dels är jag inte alldeles säker på att jag har förstått - och det beror på mig - vad Anna Lilliehöök vill diskutera, dels kanske jag helt enkelt inte är rätt person, om man ska se till ansvaret i regeringen för de statliga anställningarna och arbetsgivarpolitiken.
Låt mig utveckla den andra frågan som Anna Lilliehöök tar upp. Jag är inte säker på att vi har så vansinnigt stora åsiktsskillnader. Jag bejakar verkligen nödvändigheten av att på olika sätt möjliggöra för äldre att vara kvar i arbetslivet. Jag tycker att en av de riktigt problematiska frågorna är frågan om alla dem som inte orkar jobba fram till 65, än mindre till 67 och kanske längre. Det måste hända mycket i arbetslivet innan vi kan tycka att sakernas tillstånd är bra.
När det gäller staten som arbetsgivare och det statliga området kan det ändå vara intressant att få nämna vad som gäller på det statliga området. Jag nämnde medelåldern där jämfört med arbetsmarknaden i stort. Åldersstrukturen i staten är betydligt mer ojämn i staten än vad den är på arbetsmarknaden i sin helhet. 24 % av de statsanställda år 2003 var under 35 år, medan 38 % var mellan 50 och 64 år. På hela arbetsmarknaden var 32 % av de anställda under 35 år och 31 % var mellan 50 och 65 år. Staten föregår alltså med gott exempel.
Personalrörligheten i staten är 11 %, och rörligheten är högst bland personer under 35 år för att sedan avta med stigande ålder, och det gäller för både kvinnor och män.
Jag får kanske avvakta Anna Lilliehööks nästa inlägg. Jag instämmer gärna i och talar mig varm för möjligheten för äldre att vara kvar på arbetsmarknaden. Vi kommer så småningom med ett förslag till lagstiftning när det gäller diskrimineringsförbud mot äldre. Men det är en bit kvar än beroende på den utredningsprocess som pågår.
Anf. 114 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Min andra fråga gällde de regelverk som finns inom de områden som statsrådet ansvarar för.
Här är det lite bekymmer. I sjukförsäkringen finns det ett ålderskriterium. I Försäkringskassans vägledning för aktivitets- och sjukersättning finns det ett särskilt avsnitt som kallas för
Ålderskriteriet
. Man tillämpar då lite andra kriterier och man betalar också ut lite mindre stöd till personer över 65 år.
Det allvarliga är att vi inte ger äldre stöd så att de kan komma tillbaka till arbetslivet. Det är väldigt lätt att man så att säga blir avförd.
En annan bekymmersam punkt är frågan om att kunna utbilda sig för att utveckla sig. Studiestödet har justerats lite grann, men äldres möjligheter till vidareutbildning är också något som jag tycker att man kan fundera över.
Som äldre får man inte alls samma hjälp av arbetsförmedlingen för att få ett nytt arbete eller utbildning. Det här befäster att äldres erfarenheter och kunskaper inte värdesätts.
I Stockholm har man haft ett projekt för att få fler äldre i arbete. Det visade sig att 70 % hade fått ett arbete efter så kort tid som ett år i det här projektet. Det går alltså att få tillbaka flera i arbete.
Vi måste även se på personer över 65 år. Det ligger ett symbolvärde i att inte befästa attityderna att det är dyrt med äldre och att deras kunskaper och erfarenheter inte skulle vara värda så förfärligt mycket.
Vi moderater har föreslagit att om man arbetar efter 65 år skulle arbetsgivaren kunna betala lägre socialavgifter. På det viset skulle arbetsgivarna uppmuntras att anställa äldre.
Med tanke på detta vill jag upprepa min första fråga som gällde vilka åtgärder statsrådet har vidtagit eller ämnar vidta för att regelverket vid sjukersättning och arbetsmarknadsåtgärder ska gälla lika för alla oavsett ålder. Hur kan man uppmuntra till arbete även efter 65 års ålder?
Anf. 115 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag är säker på att Anna Lilliehöök vet vad hon pratar om. Men jag menar att regelverken är lika. Jag kan inte prestera bättre nu än att helt enkelt be att få återkomma i något annat sammanhang. Jag vill inte säga att det är du som inte vet vad du pratar om, men jag vet min själ inte vad jag ska svara. Det här måste jag få titta en gång till på.
De statliga anställningarna, som jag trodde att interpellationen handlade om, är en sak. Men i övrigt vill jag tränga in i frågan för att förstå vad det är för regelverk som Anna Lilliehöök avser.
Min uppfattning är att det inte finns några skillnader. Men låt mig få återkomma i något annat sammanhang.
Anf. 116 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Det svaret tackar jag verkligen för.
Jag tror att det kanske inte alltid står i reglerna. Men ålderskriteriet vid förtidspensionering finns med.
Länsarbetsnämndernas sätt att arbeta kan ge till resultat att man befäster dessa attityder. Det ligger inom ministerns ansvarsområde att följa upp vad reglernas tillämpning får för resultat.
Jag vill gärna peka på Stockholmserfarenheten. Det finns möjligheter att arbeta för att fler äldre ska komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Jag tackar för den delen av svaret och hoppas att ministern tittar på dessa erfarenheter och tar dem på allvar så att man kan vända den ganska tunga skuta som det innebär att ändra väldigt befästa attityder på arbetsmarknaden.
Anf. 117 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Nu blir det bara till att utbyta vänligheter. Men jag tar till mig detta. Anna Lilliehöök är mycket engagerad i det här, och jag har en mycket stor respekt för det.
För min del klarnade det lite när det handlade om effekterna av hur reglerna tillämpas. Det förstår jag. Det kan man verkligen titta på.
Men vi kan väl börja om den här debatten vid något annat tillfälle så ska jag vara bättre påläst.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.