SVERIGES RIKSBANK 16.3.1972
Framställning / redogörelse 1972:16
Framst. 1972:16
SVERIGES RIKSBANK 16.3.1972
Till riksdagen
Ändringar i bankoreglementet
I sitt av 1971 års riksdag godkända betänkande rörande upprustning
av riksbankens avdelningskontor i Göteborg hemställde finansutskottet
(FiU 1971: 49) — förutom om bemyndigande för bankofullmäktige att
disponera medel för upprustning av avdelningskontoret i Göteborg —
om att riksdagen måtte ge bankofullmäktige till känna vissa i betänkandet
anförda synpunkter. I detta avseende innehöll betänkandet följande
utskottets uttalande.
Fullmäktiges framställning aktualiserar — vissa principiella problem
vilka utskottet i korthet vill beröra.
Det är således enligt utskottets uppfattning knappast tillfredsställande
att riksbankslagen och bankoreglementet när det gäller investeringar i
byggnader för rörelsen innehåller bestämmelser av helt olika innebörd.
Som framgått av det föregående har fullmäktige enligt riksbankslagen
full frihet att utan riksdagens hörande förvärva fastigheter medan däremot
bankoreglementet kräver att nybyggnad eller större reparation
på bankens fastigheter skall underställas riksdagen.
Med hänsyn till att riksdagen själv utser sex av de sju ledamöterna
i riksbanksfullmäktige och årligen granskar riksbankens styrelse och
förvaltning borde det enligt utskottets mening inte möta några principiella
invändningar att delegera inte blott beslutanderätten beträffande
förvärv av fastigheter för bankrörelsen utan jämväl beslutanderätten
i fråga om nybyggnad och reparationer av sådana fastigheter till fullmäktige.
Detta kräver som framgått av det föregående vissa ändringar
i riksbankslagen och/eller bankoreglementet. Det torde få ankomma på
fullmäktige att själva ta initiativet till att förslag till sådana ändringar
utarbetas.
I anledning av riksdagens beslut får bankofullmäktige härmed framlägga
den av finansutskottet upptagna frågan tillika med förslag till ett
par andra smärre ändringar i bankoreglementet, vilka lämpligen synes
kunna verkställas utan samband med en mera genomgripande revision
av denna författning.
1 Riksdagen 1972. 2 sami. Nr 16
Framst. 1972: 16
2
1. (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om tryckerirörelsen och
papperstillverkningen
11 § (Denna rubrik och paragraf utgår)
Angående driften av sedeltryckeriet
och pappersbruket äger fullmäktige
meddela erforderliga bestämmelser.
Stadgandet om att fullmäktige äger meddela bestämmelser angående
driften av sedeltryckeriet och pappersbruket kvarstår i bankoreglementet
även sedan dessa industrier överförts till särskilt aktiebolag. Att så
kommit att ske synes oegentligt. Fullmäktige utövar nu sitt styrande
inflytande över industrierna i aktiebolagsrättslig ordning, ytterst genom
bolagsstämman. Stadgandet, som torde avse att ge fullmäktige en
offentligrättslig befogenhet att utfärda bestämmelser för industrierna,
synes därför böra utgå.
2. (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 § (Denna paragraf utgår)
Riksbanken tillhörig fastighet,
med undantag av sådan som har
förvärvats till täckande av fordran,
får icke avyttras utan riksdagens
medgivande.
Fråga om nybyggnad eller större
reparation på bankens för rörelsen
avsedda byggnader skall underställas
riksdagen.
Som inledningsvis angivits har finansutskottet framhållit som önskvärt
att beslutanderätten i fråga om nybyggnad och reparationer av fastigheter
för bankrörelsen delegeras till bankofullmäktige. För att åstadkomma
denna ordning erfordras att 18 § andra stycket bankoreglementet,
som föreskriver att sådana frågor skall underställas riksdagen, utgår.
Enligt fullmäktiges mening saknas anledning att ersätta stadgandet med
ett nytt, vari ifrågavarande befogenheter uttryckligt uppdrages åt fullmäktige.
I avsaknad av ett särskilt stadgande i ämnet måste nämligen
rätten att besluta om försäljning av även fast egendom liksom om
reparationer och underhåll av byggnader anses innefattad i fullmäktiges
allmänna befogenhet att besluta om riksbankens förvaltning.
I och med att riksdagen fastslagit att riksbankslagen ger fullmäktige
full frihet att utan riksdagens hörande förvärva fastigheter för riksbankens
rörelse utgår fullmäktige från att frågan om avyttrande av sådana
fastigheter bör avgöras i samma ordning. Även 18 § första stycket
bankoreglementet synes därför böra utgå.
Framst. 1972: 16
3
3. (Gällande lydelse)
19 §
1 mom.
Efter noggrann prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall
får fullmäktige bevilja de riksbankens
gäldenärer, vilka försatts i
konkurs eller vid försök till utmätning
befunnits sakna utmätningsbar
tillgång och därefter avlagt
utmätningsed, ackord eller eftergift
på deras skuld eller biträda
överenskommelse mellan gäldenär
och hans fordringsägare om betalning
av gäld.
Fullmäktige får sådant
anstånd.
(Föreslagen lydelse)
19 §
1 mom.
Efter noggrann prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall
får fullmäktige bevilja riksbankens
gäldenärer ackord eller eftergift på
deras skuld eller biträda överenskommelse
mellan gäldenär och
hans fordringsägare om betalning
av gäld.
Fullmäktige får sådant
anstånd.
Nuvarande 19 § bankoreglementet infördes som en nyhet i 1934 års
bankoreglemente och syftade till att ge fullmäktige mera vidsträckta
befogenheter än tidigare att besluta om ackord och eftergift. Denna
befogenhet torde dock numera få anses vara alltför snävt preciserad;
kanske särskilt genom kravet på avläggande av utmätningsed, ett institut
som har mycket ringa användning. Enligt fullmäktiges mening saknas
anledning att i författning särskilt fastlägga vilka formella indrivningsåtgärder
som bör vidtagas för att ackord eller eftergift skall kunna
beslutas. Det bör ankomma på fullmäktige att utifrån förhållandena i
det särskilda kreditärendet, bl. a. med beaktande av den återstående
fordrans storlek, ta ställning till vilket arbete som skall nedläggas, innan
avskrivningsfrågan slutligt prövas. Det kan för övrigt förtjäna framhållas
att sådana mera vidsträckta befogenheter givits riksbanken, då
banken förvaltar lån för statsverkets räkning.1 Samma princip torde
böra inskrivas i bankoreglementet i fråga om riksbankens egna fordringar.
Detta kan lämpligen ske genom att det allmänt uppdrages åt
fullmäktige att efter noggrann prövning av omständigheterna i varje
1 Se 15 § kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 570) om statliga bosättningslån
(omtryckt SFS 1953: 330); 10 § kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 369) om stödlån
till jordbrukare; 8 § kungörelsen den 14 december 1951 (nr 766) om stödlån
till jordbrukare som lidit skada genom svartrost m. m.; 8 § kungörelsen
den 19 december 1952 (nr 764) om stödlån till jordbrukare; 8 § kungörelsen
den 10 december 1954 (nr 723) om stödlån till jordbrukare; 10 § kungörelsen
den 25 november 1955 (nr 593) om stödlån till jordbrukare och 11 §
kungörelsen den 13 dcember 1957 (nr 650) om stödlån till jordbrukare (ang.
ändrad lydelse av citerade paragrafer i samtliga stödlånekungörelser se
SFS 1958: 251—256); 12 § kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 494) angående
lån från vämpliktslånefonden (ang. ändrad lydelse av paragrafen se SFS
1960: 241); 7 och 8 §§ kungörelsen den 6 april 1962 (nr 100) om fiskredskapslån.
Framhållas kan även att riksbanken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24
mars 1949 erhållit befogenhet att i fråga om samtliga egnahemslån, med
undantag av premielån till egnahemslåntagare och statslån till låneförmedlare,
besluta om ackord och eftergift.
Framst. 1972: 16
4
särskilt fall bevilja riksbankens gäldenärer ackord eller eftergift på
deras skuld eller biträda överenskommelse mellan gäldenär och hans
fordringsägare om betalning av gäld.
Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa
att riksdagen måtte besluta de ändringar i det den 15 december
1970 fastställda reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning
(Bankoreglementet) som ovan angivits.
Å fullmäktiges vägnar:
JOHN ERICSSON
/Karin Åsbrink
MARCUS BOKTR. STHLM 1 970 720042