Riksdagens revisorers förslag angående behandlingen av allmännaoch enskilda mål vid exekution (Framställning / redogörelse 1980/81:8)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1980/81:8

Förslag
1980/81:8

Riksdagens revisorers förslag angående behandlingen av allmänna
och enskilda mål vid exekution

1981-02-12
Till riksdagen
Inledning

Riksdagens revisorer granskar för närvarande exekutionsväsendet och
har därvid koncentrerat sig på frågor om indrivning av skatter och allmänna
avgifter. Arbetet som ännu befinner sig på ett förberedande stadium
skall i en första fas omfatta utnyttjandet av kronofogdemyndigheternas
personalresurser och den statistik som framställs rörande indrivningsverksamheten.
Granskningen av denna statistikproduktion ingår för övrigt som
ett led i en mera övergripande granskning av statistik som upprättas över
debitering, uppbörd och indrivning av direkt skatt, mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter.

Vid genomgång av de regelsystem som gäller på exekutionsväsendets
område har undersökts den inbördes prioritetsordning för allmänna och
enskilda mål som tillämpas vid exekution. Härvid har också studerats det
förslag till utsökningsbalk som i anledning av regeringens proposition 1980/
81:8 för närvarande prövas av riksdagen.

Då det bedömts vara angeläget att de vid granskningen gjorda iakttagelserna
och bedömningarna underställs riksdagen i anslutning till dess prövning
av förslaget till utsökningsbalk, har en särskild granskningspromemoria
(1980:7) Exekutionsväsendet; Allmänna och enskilda mål vid exekution
upprättats rörande denna del av granskningen. Promemorian har
remitterats till riksdagens ombudsmän, riksskatteverket och Föreningen
Sveriges kronofogdar för yttrande. Promemorians slutsatser och förslag
återges i denna skrivelse. Avgivna remissvar har tagits in i bifogad bilaga.1

Genomförd granskning

Beträffande omfattningen av kronofogdemyndigheternas verksamhet
har det vid granskningen kunnat konstateras att arbetsbördan hos dessa
myndigheter ökat påtagligt under senare år. Som exempel kan nämnas att
det under år 1978 inkom 1 707000 allmänna mål och 338000 enskilda mål
till myndigheterna, medan motsvarande antal mål under år 1976 var

1 Exemplar av granskningspromemorian har tillställts vederbörande utskott.

1 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 8

Förs. 1980/81:8

1363000 respektive 275000. De under år 1978 inkomna allmänna målen
avsåg ett sammanlagt belopp av ca 4200 milj. kr. Uppgifter om totalbeloppet
i enskilda mål har inte varit tillgängliga. Riksskatteverket har emellertid
företagit en undersökning av fordringsbeloppens storlek inom ett par
kronofogdedistrikt, av vilken framgår att vaije indrivning uppgick till högst
1000 kr. i 49% av det totala antalet undersökta enskilda mål i distrikten
(677 mål). Av dessa avsåg 11% mål som gällde högst 100 kr. och 24%
högst 300 kr. Det sammanlagda beloppet för dessa smärre mål uppgick
endast till ca 1 % av det totala beloppet (5,7 milj. kr.) för de undersökta
målen.

För kronofogdemyndigheternas arbete gäller i dag bl. a. föreskriften i 6 §
allmänna verksstadgan, enligt vilken verksamheten skall bedrivas så enkelt,
snabbt och ekonomiskt som det är möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Förutom denna allmänt formulerade instruktionsföreskrift gäller för
enskilda mål — men ej för allmänna — en viss precisering i fråga om den
yttersta tidsgräns inom vilken utmätning skall äga rum. Enligt 88c § utsökningslagen
(UL) skall sålunda i enskilt mål utmätningsförrättning om möjligt
hållas inom fyra veckor från det att vederbörliga handlingar har kommit
in.

Denna skillnad i fråga om regleringen av den tidsmässiga handläggningen
av allmänna och enskilda mål har i flera fall lett till att exekutiv personal
vid tillfälliga arbetsanhopningar upphör med handläggningen av allmänna
mål för att fyraveckorsfristen skall kunna hållas. Detta innebär att enskilda
mål tidvis prioriteras framför allmänna mål enbart på grund av målens
karaktär av enskilda och sålunda oavsett fordringsbeloppens storlek och
målens beskaffenhet i övrigt.

I det nu framlagda förslaget till utsökningsbalk har frågan om den tidsmässiga
handläggningen av utmätningsärenden reglerats i 4 kap. 10 och
36§§. I 10 § första stycket sägs att utmätning skall ske så snart som möjligt
efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.
Denna bestämmelse skall emellertid enligt 36 § ej gälla för allmänt
mål.

Med den utformning som de föreslagna bestämmelserna fått skall sålunda
formellt sett utmätning i enskilt mål ske ”så snart som möjligt”, under
det att detta krav inte skall gälla i allmänt mål. Skall lagförslaget tolkas så
saknas för de allmänna målen en fundamental och för ett effektivt indrivningsarbete
väsentlig regel, framhålls det i promemorian. Konsekvensen
härav kan bli att kronofogdemyndigheterna i fråga om den tidsmässiga
handläggningen av utmätningsärenden helt generellt — och inte som nu
blott tidvis - prioriterar enskilda mål framför allmänna mål. Vidare sätts
det i fråga om man med fog kan hävda att någon åtskillnad i fråga om
graden av skyndsamhet över huvud taget bör göras mellan olika fordringsanspråk
av det skälet att det ena är offentligrättsligt och det andra privaträttsligt.
Prioriteringen av målen bör ske efter andra kriterier, bl. a. bör
fordringsbeloppens storlek tillmätas betydelse.

Förs. 1980/81:8

Det påpekas också att det i flera olika sammanhang framhållits att någon
principiell skillnad inte bör upprätthållas i fråga om handläggning av allmänna
och enskilda mål. Sålunda har t. ex. kronofogdemyndighetsutredningen
(SOU 1977:42) hävdat att målen bör handläggas så likformigt
som möjligt, varigenom bl. a. samordningen av verkställigheten underlättas.
Riksrevisionsverket har i en revisionsrapport den 7 november 1979
angående kronofogdemyndighets verkställighet av fordringsanspråk pekat
på nackdelen av att i praxis enskilda mål ofta prioriteras framför allmänna
mål som avser höga belopp. Enligt verket är det inte ekonomiskt försvarbart
att större resurser används på verkställighet av bagatellmål än på mål
avseende höga fordringsbelopp. Verkställighetsåtgärderna bör enligt verket
i stället anpassas till målets betydelse med hänsyn till fordringsbeloppets
storlek. I ett den 30 juni 1980 avgivet yttrande över nämnda revisionsrapport
har riksskatteverket framhållit att principen för handläggningen av
allmänna och enskilda mål bör vara att båda verksamhetsområdena behandlas
som likvärdiga.

Avslutningsvis framhålls det i promemorian att även om avsikten med
formuleringarna i lagförslaget inte varit att det skall finnas en skillnad i
fråga om de olika målgruppernas tidsmässiga handläggning, så kan använda
formuleringar ge anledning till en tolkning av bestämmelserna som gör
att kronofogdemyndigheternas resurser inte utnyttjas på lämpligaste sätt.
De oklara formuleringarna kan t. ex. medföra att en kronofogde missbedömer
sin skyldighet att snabbt vidta utmätningsåtgärder i sådant allmänt mål
i vilket utmätning är den enda försvarbara indrivningsåtgärden. Formuleringarna
kan också ge en sakägare i enskilt mål argument för att hos
kronofogde begära företräde för sitt mål.

Bestämmelserna föreslås därför bli omarbetade eller åtminstone kompletterade
med ett uttalande av motivkaraktär att den här befarade åtskillnaden
vid handläggningen av de olika grupperna av mål inte är avsedd.

Remissyttrandena

Samtliga tre remissmyndigheter har klart redovisat att de anser att det
inte bör göras någon åtskillnad vid handläggningen av ett mål enbart av det
skälet att målet kan klassificeras som enskilt eller allmänt mål. Riksskatteverket
och Föreningen Sveriges kronofogdar presenterar också förslag till
ändringar av den föreslagna lagtexten vilken syftar till att undanröja möjligheterna
till missförstånd, tveksamheter eller feltolkningar.

Om man med hänsyn till arbetsbelastningen måste göra vissa urval bland
målen, får man tillämpa andra urvalskriterier. JO-ämbetet har för sin del
skisserat vissa riktlinjer efter vilka ett urval kan göras. JO-ämbetet har
också poängterat att riksdagen måste medverka vid fastställandet av en
prioritetsordning om den skall bli enhetlig.

11 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 8

Förs. 1980/81:8

Föreningen Sveriges kronofogdar understryker för sin del att det inte
enbart får vara en viss prioritetsordning som skall styra myndigheternas
arbete. Uppmärksamheten i verkställighetssammanhang bör i lika stor
utsträckning riktas mot differentiering av indrivningåtgärderna som prioritering
mellan olika mål.

Föreningen anför.

Frågan gäller nämligen i lika hög grad att anpassa åtgärderna efter
målens karaktär (skuldens storlek, vem som är gäldenär etc.) som att ge
förtur åt det ena målet framför det andra. Kronofogdemyndighet skall inte
lägga ner mer arbete på ett mål än målet förtjänar. Myndigheten skall vidta
”tyngre” åtgärder för stora skulder än små skulder etc. Hur långt differentieringen
skall drivas beror på vilka krav lagstiftaren ställer på verkställigheten,
vilka personalresurserna är och vilka krav man ställer på indrivningens
Fiskala effektivitet. Det kan t. o. m. ifrågasättas om lagstiftaren inte
bör begränsa möjligheterna att erhålla exekutionstitel för rena struntbelopp.
Det hör knappast hemma i ett modernt samhälle, att en exekutiv
myndighet skall tvingas agera i rena bagatellmål. Det är påfallande ofta
som kronofogdemyndighet utnyttjas närmast som en inkassobyrå eller som
ett organ för åstadkommande av avskrivningsunderlag.

Riksskatteverket har i sitt remissyttrande också behandlat skyndsamhetskravet
vid försäljning av utmätt egendom i förslaget till utsökningsbalk.
Enligt verket bör det inte heller här göras någon åtskillnad mellan
enskilda och allmänna mål. Verket föreslår därför att lagförslaget ändras
och att den nu inskrivna skillnaden tas bort. Förslag till hur sådan lagändring
kan göras redovisas i yttrandet.

Revisorernas ställningstagande

I det förslag till utsökningsbalk som nu ligger på riksdagens bord har
eftersträvats att få handläggningen av enskilda och allmänna mål i görligaste
mån likartad och likvärdig. Revisorerna delar regeringens syn på de
principer som legat bakom utformningen av förslaget. Dock har revisorerna
funnit att vissa förtydliganden bör göras när det gäller behandlingen av
enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna.

Revisorerna Finnér sålunda att - även om så inte varit avsikten -formuleringarna av bestämmelserna i 4 kap. 10 och 36 §§ i balken kan få till
resultat att de enskilda målen ges en förmånligare behandling. Med stöd av
de uttalanden som gjorts av remissmyndigheterna anser revisorerna att
lagtexten bör förtydligas eller att riksdagen i sitt beslut motiverar bestämmelserna
på så sätt att feltolkningar undviks.

Även när det gäller skyndsamhetskravet vid försäljning av utmätt egendom
(8 kap. 3 och 19 §§ utsökningsbalken) anser revisorerna att ett förtydligande
bör göras. Vad riksskatteverket anfört härom i sitt remissvar bör
sålunda beaktas.

I detta sammanhang bör uppmärksamhet riktas på det företräde som i

Förs. 1980/81:8

dag synes ges för enskilda mål i kronofogdemyndigheternas verksamhet.
Även om såväl JO-ämbetet som riksskatteverket bestämt hävdar att den
nuvarande lagstiftningen inte ger utrymme för en olika behandling av de
båda målkategorierna, synes dock kronofogdemyndigheterna på grund av
brister i balansen mellan inkomna mål och tillgänglig arbetskraft ge en viss
förtur för de enskilda målen.

Den nuvarande stora arbetsbelastningen hos kronofogdemyndigheterna
har som framgår av JO-ämbetets remissyttrande föranlett ämbetet att mera
principiellt behandla frågan om att — med utgångspunkt i principen om
likabehandling av de båda målkategorierna - införa viss prioritetsordning
för behandlingen av inkomna mål. Enligt revisorernas mening talar mycket
för att en sådan ordning införs. Revisorerna anser emellertid det inte vara
välbetänkt att man genom bindande regler om prioritering styr kronofogdemyndigheterna
i deras arbete med olika mål. Myndigheternas kännedom
om de särskilda omständigheterna i de enskilda fallen bör få vara avgörande
vid den slutliga prövningen av i vilken ordning olika mål skall handläggas.
Vad som Föreningen Sveriges kronofogdar i denna del anfört i sitt
remissvar vill revisorerna starkt understryka.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer revisorerna

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1980/81:8 med förslag
till utsökningsbalk beaktar vad revisorerna förordat angående 1.

utformningen av 4 kap. 10 och 36 §§ utsökningsbalken i fråga om
handläggningen av enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna
och utformningen av 8 kap. 3 och 19 §§ i samma
balk när det gäller skyndsamhetskravet för myndigheterna att
sälja utmätt egendom,

2. en prioritetsordning för behandlingen vid kronofogdemyndigheterna
av enskilda och allmänna mål.

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Ingegerd Troedsson (m).
Sture Palm (s), Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m), Ivan Svanström
(c), John Johnsson (s). Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s), Maj Pehrsson
(c). Joakim Ollén (m) och Bengt Silfverstrand (s).

Föredragande har varit byråchefen Bo Willart.

På riksdagens revisorers vägnar
INGEGERD TROEDSSON

/Göran Hagbergh

Förs. 1980/81:8

Bilaga

Avgivna remissyttranden över granskningspromemoria 1980:7
Exekutionsväsendet; Allmänna och enskilda mål vid exekution

Riksdagens ombudsmän (Per-Erik Nilsson)

Promemorian behandlar den "inbördes prioriteringen av allmänna och
enskilda mål vid exekution”. Den andas en oro för att den föreslagna nya
utsökningsbalken skall leda till att kronofogdemyndigheterna kommer att
verkställa enskilda mål före allmänna om deras arbetsbörda tvingar dem
att prioritera. Den mynnar ut i ett förslag att det helst i författningstexten -men i åtminstone motiven — skall sägas ut att någon skillnad mellan dessa
två måltyper inte får göras vid verkställigheten.

Den fråga som promemorian tar upp har jag utförligt behandlat i beslutet
(1980-10-22) ”Enskilda mål före allmänna? — synpunkter på hur arbetstyngda
kronofogdemyndigheter kan prioritera”. Beslutet föranleddes av
iakttagelser som jag hade gjort vid en inspektion av en kronofogdemyndighet.
Jag bifogar ett exemplar av det beslutet.

Jag säger i beslutet att varken den nuvarande utsökningslagen eller den
föreslagna utsökningsbalken kan innebära att de enskilda målen som sådana
(här understruket) skall ges företräde framför de allmänna om kronofogdemyndigheten
inte kan klara av verkställigheten av alla sina mål inom
rimlig tid. Om kronofogdemyndigheterna måste prioritera — och det tvingas
fler och fler göra - så måste den prioriteringen ske efter andra kriterier
än måltypen. Jag anvisar i beslutet några modeller för hur den prioriteringen
kan göras (s. 9—10).

Jag säger också i beslutet att riksdagen måste medverka i en eller annan
form om tillämpningen av en prioriteringsordning skall bli enhetlig. Jag har
därför lämnat över beslutet till riksdagen. Om jag inte är fel underrättad så
finns prioriteringsfrågan med bland dem som utskottet diskuterar i anslutning
till sin behandling av prop. 1980/81: 8 med förslag till utsökningsbalk.

Jag kan också tillägga att jag har skickat beslutet — förutom till riksdagen
och till dem som har yttrat sig över ärendet hos JO - till budgetdepartementet
och samtliga kronofogdemyndigheter.

Utdrag ur JO:s bilaga: Enskilda mål före allmänna?

Beslut

3.1.2 Sammanfattning och förslag till riktlinjer

En bild ur livet — konstruerad men sann: Kronofogden A märker att
antalet E-mål och då särskilt ansökningarna från kontokortsföretagen,
parkeringsbolagen och landstinget ökar kraftigt. Han konstaterar samtidigt
att han har och kan vänta ett antal omfattande A-mål, krav på färska
skatter, där snabba och resoluta åtgärder måste till om det skall bli möjligt
att driva in någonting alls. Denna stora och ökande arbetsbörda skall
läggas på en personalstyrka som är oförändrad sedan några år men som
faktiskt är mindre eftersom två bland fältpersonalen har delpension och ett
par bland kanslipersonalen jobbar deltid sedan någon tid tillbaka. Vad gör
A i detta läge? Skall han

Förs. 1980/81:8

— koncentrera sina resurser på E-målen med hänvisning till 4-veckorsfristen
i UL men med risk att A-målen försenas och skatterna växer
några gäldenärer över huvudet? Eller skall han styra resurserna mot Amålen
och riskera att 4-veckorsfristen överskrids?

— i största möjliga utsträckning avstå från ett tids- och arbetskrävande
fältarbete och satsa på sådana åtgärder som kan administreras och
verkställas från kontoret?

— dela på sina resurser så att mål som av något skäl verkar viktigare än
andra verkställs medan ”mindre viktiga” tas i andra hand och när tiden
och krafterna medger det?

Skall kronofogden A med andra ord mål-, åtgärds- eller insatsprioritera?
RSV hävdar principen att ingen verksamhetsgren — dvs. måltyp enligt
min terminologi - ”får läggas ner eller på sikt försummas mer än någon
annan verksamhetsgren”. Mera konkret formulerad innebär principen att
verksamheten inte får drivas så att de allmänt sett otillräckliga resurserna
koncentreras på E-målen. Jag ställer mig bakom den principen. 4-veckorsregeln
i UL - och än mindre ”så snart som möjligt” i den föreslagna UB -kan inte innebära att E-målen som sådana skall ges företräde framför Amålen
i resurskonkurrensen. Detta betyder i sin tur enligt min mening att
målprioriteringen inte bör komma i fråga som medel att lösa kronofogdemyndigheternas
balansproblem.

Det besvärliga med principer är emellertid att de vanligen inte innehåller
någon lösning på de problem som uppstår när de skall omsättas i praktiskt
handlande. Den nu aktuella gör det definitivt inte. Den måste alltså ”översättas”
till ett konkret handlingsprogram enligt någon av de återstående
två prioriteringsmodellerna — åtgärds- eller insatsprioritering. Endast om
den kompletteras på det sättet kan den komma till praktisk nytta. För min
del är jag av den bestämda uppfattningen att det endast om man kombinerar
de båda - med tonvikten dock lagd på insatsprioriteringen — blir
möjligt att förverkliga principen att ingen måltyp ”får läggas ner eller på
sikt” försummas mer än någon annan.

Den frågan inställer sig då hur insatsprioriteringen skall göras, vilka
kriterier som skall bestämma hur intensivt kronofogdemyndigheterna skall
agera i ett mål eller en typ av mål. RSV menar — om jag har fattat verket
rätt — att insatsernas intensitet och omfattning bör vara beroende av de
olika måltypernas andel av den totala arbetsbördan. RSV pekar på två
modeller för att bestämma detta relationstal. Modell 1 bygger på en jämförelse
mellan antalet inkomna E- och A-mål medan i modell 2 jämförelsen
utgår från antalet gäldenärer inom resp. måltyp (E- och A-mål). Resurserna
fördelas sedan mellan måltyperna efter det relationstal som den
jämförelsen ger.

Jag ser inga avgörande invändningar mot någon av de två modeller som
RSV har tagit fram. Jag skulle emellertid vilja föra in en modell 3 i
debatten. Den modellen utgår från den inte särskilt originella tanken att
insatsernas intensitet och omfattning görs beroende av fordringsbeloppets
storlek enligt principen ju större skuldbelopp desto större resursinsatser.
Den modellen har den fördelen framför de andra två att den är enkel att
tillämpa och behandlar målen inom de båda måltyperna på identiskt samma
sätt.

Jag vill betona att detta är principen. Jag är den förste att inse att det
finns mål där kraftfulla och kanske resurskrävande insatser är motiverade
trots att fordringsbeloppet i sig är förhållandevis obetydligt. Men det finns
goda skäl att anta att antalet mål för vilka sådana avsteg är motiverade inte

Förs. 1980/81:8

blir särskilt stort. Redan de goda resultat som man uppnår genom det s. k.
förstakravet talar för detta.

Jag kan tänka mig denna konstruktion av modell 3.

- Målen placeras efter skuldbeloppets storlek i grupp 1, 2 eller 3. Till
grupp I hänförs mål där fordringsbeloppet är lägre än - förslagsvis -1000 kr., i grupp 2 placeras mål där fordringsbeloppet är över 1000 kr.
och i grupp 3 mål där kravet gäller stora belopp (över 10000 kr.) och där
snabba och kraftfulla åtgärder är nödvändiga.

- Mål flyttas till högre grupp än den där det enligt fordringsbeloppet
skulle placeras om målet gäller fordringar med hög angelägenhetsgrad
t. ex. mål om underhållsbidrag. Mål som gäller säkerhetsåtgärd (kvarstad,
skingringsförbud o. likn.) bör även de vara mål där snabba åtgärder
måste tili.

- Gruppiaceringen avgör vilken typ av åtgärder som kommer ifråga och
med vilken intensitet som verkställigheten skall bedrivas. För mål i
grupp 1 kommer då i huvudsak ifråga sådana åtgärder som kan vidtas
”på tjänsterummet”: telefonkontroller, registerslagning etc. Ju högre
gruppbeteckning desto intensivare insatser. För målgrupp 3 utnyttjas
hela det åtgärdsbatteri som lagstiftningen ställer till kronofogdemyndigheternas
förfogande, om det behövs.

Jag vill betona att detta är en skiss som kräver både ytterligare överväganden
i sak och utveckling i form. Jag föreställer mig att RSV är den
lämpliga myndigheten för det utvecklingsarbetet. 1 detta läge bör man
kunna hämta nyttiga lärdomar från de kronofogdemyndigheter där - om
jag inte är alldeles felunderrättad - man redan använder sig av ett liknande
system.

Det finns enligt min bestämda mening ingen avgörande invändning mot
någon av de modeller som jag har nämnt här.2 Men det gäller inte bara att
finna en vettig och lämplig modell för hur den nödvändiga prioriteringen
bör göras - det gäller också att få den modellen tillämpad. Jag har redan
tidigare antytt att jag anser att riksdagens medverkan är nödvändig för att
garantera enhetlighet i tillämpningen. Det bör - som jag ser det - vara
tillräckligt för det syftet om riksdagen gör ett uttalande. Ett lämpligt
tillfälle till detta erbjuder sig i samband med riksdagsbehandlingen av den
proposition med förslag till utsökningsbalk som regeringen nyss har lämnat.
Det kan synas överflödigt att nämna det men om man skulle anse det
nödvändigt eller önskvärt med en målprioritering så krävs, såvitt jag förstår,
antingen en direkt lagbestämmelse eller ett bemyndigande i lag för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att genom föreskrifter/anvisningar
styra prioriteringen dithän.

Jag kommer alltså att lämna över ett exemplar av detta beslut till riksdagen
för den åtgärd som riksdagen kan finna lämplig. Låt mig emellertid
tillägga detta. Jag kan självfallet inte ge kronofogdemyndigheterna några
direktiv om hur de skall eller bör lösa de problem som många av dem har
när det gäller att s. a. s. ta ställning i konkurrensen mellan E- och A-målen.
Men jag kan säga detta: jag har för min del ingenting att invända mot att
kronofogdemyndigheterna löser sitt prioriteringsproblem enligt någon av
modellerna 1, 2 eller 3. Även om skillnaderna dem emellan sakligt sett är
ganska små, skulle jag dock personligen helst se att man stannade för
modell 3.

2 Jag har då inte förbisett vare sig 11 § utsökningskungörelsen eller bestämmelserna
i exekutionsavgiftskungörelsen.

Förs. 1980/81:8

Låt mig också tillägga detta. Jag är förvisso inte så blåögd att jag tror att
den modell som jag här har förordat löser alla problem i detta sammanhang.
Men jag tror att den representerar en vettig och rimlig avvägning
mellan de intressen som här gör sig gällande när verkligheten inte har velat
anpassa sig till den juridiska konstruktionen och när det statsfinansiella
läget gör det omöjligt att anställa mer människor för att åstadkomma den
nödvändiga anpassningen.

Riksskatteverket

Riksskatteverket (RSV) har i olika sammanhang hävdat att någon principiell
skillnad inte skall gälla i fråga om verkställighetstiderna i allmänna
och enskilda mål. Kravet på skyndsamhet bör generellt ställas lika högt.

RSVs uppfattning har kommit till uttryck bl. a. i verkets skrivelse 1977-06-07 till justitiedepartementet angående slopande av fyraveckorsfristen i
enskilda mål och i yttrande till JO i dennes ärende (1838-1979) om prioriteringen
mellan enskilda och allmänna mål (beslut 1980-10-22).

RSVs skrivelse till justitiedepartementet ledde i lagstiftningsarbetet beträffande
utsökningsbalken (UB) till att fyraveckorsfristen i utsökningslagen
och lagberedningens förslag till UB slopades. 1 stället föreslås i propositionen
1980/81:8 gälla ett allmänt skyndsamhetskrav i UB 4:10 första
stycket ”Utmätning skall ske så snart som möjligt...”. Denna ändring har
emellertid inte påverkat utformningen av UB 4: 36. Detta bör enligt verkets
mening ske.

De hittillsvarande erfarenheterna ger vid handen att vissa myndigheter i
dag tillämpar de nuvarande bestämmelserna på så sätt att de enskilda
målen handläggs mer skyndsamt. Detta följer uppenbarligen därav att
verkställighetsfristen i enskilda mål år reglerad i lag medan den för allmänna
mål är given i föreskriftsform. Allmänna verksstadgans regler torde
uppfattas som vägledande endast om särskilda regler saknas.

Mot denna bakgrund anser RSV det viktigt att tidsreglerna för verkställighet
i enskilda och allmänna mål konstrueras så. att missförstånd inte kan
uppstå om vikten av skyndsamhet i de båda målgrupperna.

UB reglerar i princip det exekutiva förfarandet, dvs. KFMs verkställighet
av mål, och frågor som har samband med detta. Bestämmelserna i
UB avses passa och passar i allmänhet både för allmänna och enskilda mål.
Särskilda bestämmelser för allmänna mål behövs endast för ett mindre
antal frågor, t. ex. i frågor som ger KFM större frihet att på det allmännas
vägnar medge avbetalning samt anstånd med utmätning och försäljning.

Att t. ex. UB 4:10 andra och tredje styckena inte gäller i allmänt mål är
därför följdriktigt. Likaså skulle om fyraveckorsfristen bibehållits denna
inte bort gälla i allmänna mål.

Om ett skyndsamhetskrav vad gäller utmätning anses erforderligt i UB
måste ett sådant enligt verkets mening uttryckligen gälla i såväl allmänna
mål som enskilda mål. RSV anser inte att ett uttalande i förarbetena till UB
skulle vara tillfyllest utan föreslår att UB 4:36 ändras så, att av bestämmelserna
i 4:10 endast andra och tredje styckena inte skall gälla i allmänna
mål.

1 granskningspromemorian har inte behandlats skyndsamhetskravet i
UB 8: 3 beträffande försäljning av utmätt egendom. Denna bestämmelse
har i UB 8:19 angetts inte gälla i allmänt mål. Med åberopande av vad
tidigare anförts föreslår verket att UB 8:19 ändras så att av bestämmelserna
i 8: 3 endast andra stycket inte skall gälla i allmänna mål.

Förs. 1980/81:8

Föreningen Sveriges kronofogdar

Frågan om prioriteringen mellan allmänna och enskilda mål har rönt stor
uppmärksamhet senare tid. Kronofogdeföreningens uppfattning i frågan
framgår av dess yttrande som fogats till justitieombudsman Per-Erik Nilssons
beslut 1980-10-22 i ett inspektionsärende. Beslutet bifogas. I granskningspromemorian
framhålls nu, att de föreslagna bestämmelserna i 4 kap.
10 och 36 §§ utsökningsbalken kan tolkas så, att enskilda mål skall handläggas
före allmänna mål om resurserna inte räcker till för att tidsmässigt
behandla målen lika. Det föreslås därför att bestämmelserna omarbetas
eller kompletteras med ett motivuttalande att någon åtskillnad i detta
hänseende inte skall göras mellan enskilda och allmänna mål.

Föreningen anser för sin del att den tolkning av bestämmelserna som
promemorian redovisar (s. 9 x) framstår som något förhastad. Skillnaden
mellan allmänna och enskilda mål, som behandlas i specialmotiveringen till
4 kap. 9 § (prop. s. 380 x), avser efterforskning av egendom. Finns ingen
tidsbestämmelse inom vilken utmätning skall ske, så kan efterforskning
bedrivas under längre tid och kan alltså i praktiken vara mer omfattande i
allmänt mål. Till saken hör också att vid verkställighet/indrivning i allmänt
mål utgör utmätning endast ett av många instrument som står till buds. I
allmänt mål kan kronofogdemyndighet utöva sin borgenärsfunktion och
lämna uppskov, medge avbetalning, ta emot säkerhet, underlåta utmäta
egendom, förbereda konkursåtgärder etc.

För att alla eventuella tveksamheter skall undanröjas i förevarande
avseende tillstyrker föreningen att 4 kap. 10 och 36 §§ får en något ändrad
lydelse. Ordet ”utmätning” bör därvid bytas ut mot ordet ”verkställighet".
Verkställighet används genomgående som ett sammanfattande
begrepp för alla de åtgärder som kronofogdemyndighet har att vidta och
speglar också den möjlighet som myndigheten bör ha att välja den verkställighetsform
som är den mest ändamålsenliga i det enskilda fallet. De
aktuella lagrummen föreslås få följande lydelse
10 §: Verkställighet skall ske så snart som möjligt...

36 §: Bestämmelserna i 10 § andra och tredje stycket gäller ej i allmänt
mål.

Föreningen vill också i detta sammanhang framhålla att uppmärksamheten
i verkställighetssammanhang bör riktas lika mycket mot differentiering
som prioritering av indrivningsåtgärderna. Frågan gäller nämligen i lika
hög grad att anpassa åtgärderna efter målens karaktär (skuldens storlek,
vem som är gäldenär etc.) som att ge förtur åt det ena målet framför det
andra. Kronofogdemyndighet skall inte lägga ner mer arbete på ett mål än
målet förtjänar. Myndigheten skall vidta ”tyngre” åtgärder för stora
skulder än små skulder etc. Hur långt differentieringen skall drivas beror
på vilka krav lagstiftaren ställer på verkställigheten, vilka personalresurserna
är och vilka krav man ställer på indrivningens fiskala effektivitet.
Det kan t. o. m. ifrågasättas om lagstiftaren inte bör begränsa möjligheterna
att erhålla exekutionstitel för rena struntbelopp. Det hör knappast
hemma i ett modernt samhälle, att en exekutiv myndighet skall tvingas
agera i rena bagatellmål. Det är påfallande ofta som kronofogdemyndighet
utnyttjas närmast som en inkassobyrå eller som ett organ för åstadkommande
av avskrivningsunderlag. Som föreningen framhållit i sitt tidigare
nämnda yttrande finns inom kronofogdekåren åtskilliga uppslag inom dessa
och liknande områden.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981