Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till vissa ändringar i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter (Framställning / redogörelse 1980/81:5)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1980/81:5

Förslag

1980/81:5

Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till vissa ändringar i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter

1980-06-04
Dnr 015-209/80

Till riksdagen

Kommittén för översyn av ersättningsstadgan har i en den 20 maj 1980
till riksdagens förvaltningsstyrelse inkommen skrivelse (bilaga 1) framlagt
förslag till vissa ändringar i ersättningsstadgan (1971: 1197) för riksdagens
ledamöter.

Kommittén föreslår ändring av förvaltningsstyrelsens praxis beträffande
beräkning av det reducerade traktamente som utgår till riksdagsledamöter,
som bor närmare riksdagshuset än 70 kilometer. Förslaget i denna del går
inte utanför vad som f. n. är föreskrivet i stadgan och för ändringen behövs
inte något ställningstagande från riksdagens sida. Som en följd av förslaget
till ändrad praxis förordar kommittén emellertid även att reglerna för
kostnadsersättning skall ändras så att de ledamöter som ej äger rätt till
traktamente skall erhålla förhöjd kostnadsersättning. Vidare föreslår kommittén
att riksdagens talman skall erhålla ett representationsbidrag motsvarande
det som utgår till statsministern samt att envar av de vice talmännen
skall erhålla representationsbidrag motsvarande 1/6 därav. I nu angivna
delar fordras riksdagens beslut för att genomföra de föreslagna
ändringarna.

Förvaltningsstyrelsen tillstyrker de av kommittén framlagda förslagen
till ändring i ersättningsstadgan. Förslagen föranleder vissa redaktionella
ändringar vilka beaktas i styrelsens i bilaga 2 intagna förslag till lag om
ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) förslag. Förvaltningsstyrelsen
hemställer

att riksdagen

antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i ersättningsstadgan
(1971: 1197) för riksdagens ledamöter.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad ordförande*,
deltagit ledamöterna Thorsten Larsson*, Oskar Lindkvist, Karl Leu -

* Deltog ej i beslutet rörande representationsbidrag till talmännen.
1 Riksdagen 1980/81 2 sami. Nr 5

Förs. 1980/81:5 2

chovius, Stig Olsson, Sven G. Andersson, John Johnsson, Alf Wennerfors
och Lilly Bergander.

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSSTYRELSE
På styrelsens vägnar
INGEMUND BENGTSSON

/Eric Lindström

Förs. 1980/81:5

Bilaga I

Till Riksdagens förvaltningsstyrelse
Inledning

Förvaltningsstyrelsen beslöt den 12 december 1979 att tillsätta en utredning
för översyn av ersättningsstadgan (1971: 1197) för riksdagens ledamöter.
Utredningen skulle bestå av en representant för vardera i riksdagen
representerat parti samt förvaltningsdirektören. Efter förslag från respektive
partigrupp utsåg direktionen den 18 december ledamöter i utredningen.
1

Kommittén lägger härmed fram ett delförslag dels om ändrad praxis
rörande traktamente till ledamöter som bor närmare riksdagshuset än 70
kilometer samt om förhöjd kostnadsersättning för ledamöter som ej uppbär
traktamente, dels införande av representationsbidrag för talmannen och de
vice talmännen.

Kommittén kommer att fortsätta sitt arbete och senare lägga fram ytterligare
förslag. Regeringen har nyligen tillsatt en utredning om pensionsrätt
för politiskt tillsatta tjänster och politiska förtroendemän. Enligt direktiven
(Dir. 1980: 31) bör utredaren bedriva sitt arbete i nära kontakt med den av
riksdagens förvaltningsstyrelse tillsatta kommittén.

Samarbetet har redan inletts. Vidare kommer kommittén att överväga en
rad frågor av teknisk natur, bl. a. förutsättningarna för förenklingar i
tillämpningen av ersättningsstadgan. Ersättningsstadgan reglerar för riksdagens
ledamöter sådana frågor som för den statliga förvaltningen i övrigt
är reglerade i särskilda löne- och pensionsavtal och det allmänna resereglemente!.
Av naturliga skäl gäller dessa ej för riksdagens ledamöter men
tillämpas i betydande utsträckning för riksdagen enligt föreskrifter i ersättningsstadgan.

Det nu framlagda delförslaget avser ändring i ersättningsstadgan såvitt
gäller representationsbidrag och förhöjd kostnadsersättning. Det måste
således i dessa delar underställas riksdagen. Ändrad praxis rörande traktamenten
ligger däremot inom riksdagens förvaltningsstyrelses kompetens.
Kommittén föreslår att lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1981
och ändrad praxis tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1980.

Ang. traktamente m. m.

Gällande regler och bakgrund

En fråga som närmare övervägts inom kommittén är traktamentsfrågan.
Enligt gällande regler (7 §) erhåller ledamot som är bosatt utanför ett

I Sven G. Andersson (fp), ordförande, Per Olof Håkansson (s), Tore Claeson (vpk).
Martin Olsson (c). Allan Åkerlind (m) samt förvaltningsdirektören Eric Lindström.
Till sekreterare har utsetts byrådirektören Sven-Georg Grahn.

II Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 5

Förs. 1980/81:5

område, som begränsas av en cirkel med 70 kilometers radie och med
riksdagshuset som medelpunkt, traktamente. Traktamentet beräknas efter
det lägsta belopp för dygn som enligt allmänna resereglementet utgår till
statlig förrättningsman med eget hushåll. Beloppet är f. n. 97 kr. per dygn
vilket gör 2910 kr. per månad. Detta belopp, som är det maximala traktamente
som f. n. kan utgå till riksdagsledamot, kallas i fortsättningen helt
traktamente.

Enligt ersättningsstadgans 8 § kan riksdagens förvaltningsstyrelse tillerkänna
annan ledamot som är bosatt utanför ett område, som begränsas av
en cirkel med 15 kilometers radie och med riksdagshuset som medelpunkt,
traktamente med högst det belopp som följer av 7 §. Sådant traktamente
brukar kallas reducerat traktamente och utgår med 2/3 av helt traktamente.
Enligt praxis fram till 1974 tillerkändes ledamöter som var bosatta utanför
25-kilometersgränsen reducerat traktamente. Under 1974 beslöt förvaltningsstyrelsen
om ändring av praxis på så sätt att avståndsgränsen flyttades
till 35 kilometer. De ledamöter som är bosatta närmare riksdagshuset
än 35 kilometer uppbär således inget traktamente.

I samband med införandet av traktamentsreglerna 1959 anförde konstitutionsutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1959: 18):

Av principen att traktamente skall motsvara blott levnadskostnadsfördyringen
å riksdagsorten följer, att de riksdagsledamöter, som bor i Stockholm
eller dess omgivningar, icke skall erhålla traktamente. Vid bestämmandet
av stockholmsregionen uppstår emellertid gränsdragningsproblem.
Å ena sidan är kommunikationerna nu så goda för vissa orter även relativt
långt från Stockholm att det endast i undantagsfall förekommer, att riksdagsmän
därifrån behöver övernatta i staden. Att utgiva fullt traktamente
till dessa kan framstå som en överkompensation för levnadskostnadsfördyringen.
A andra sidan finnes fortfarande Stockholm relativt närbelägna
platser, som i kommunikationshänseende är dåligt tillgodosedda. Det är
sålunda även här svårt att angiva ett visst avstånd från riksdagshuset som
normerande för traktamentet. Att göra en generell gränsdragning, grundad
på den tid vederbörande måste antagas vara borta från hemmet, är svårt.
Det mest rättvisande resultatet torde uppnås om man inom ett relativt
vidsträckt område har möjlighet att med hänsyn till omständigheterna i
varje fall bestämma huruvida och i vilken utsträckning traktamente skall
utgå. Utskottet förordar därför en sådan ordning och föreslår, att detta
område avgränsas av en cirkel, dragen på ett avstånd av 70 kilometer från
riksdagshuset i Stockholm eller från den byggnad, där riksdagen eljest
sammanträder.

Det torde böra uppdragas åt kanslideputerade att bestämma om och till
vilket belopp traktamente skall utgå inom nämnda område. De deputerade
bör därvid bestämma schablonbelopp efter skälighet med beaktande av
den utsträckning vederbörande riksdagsman antages vara borta från hemmet.
Till riksdagsmän bosatta i själva Stockholm eller inom ett område,
som begränsas av nuvarande cirkel, dragen på 15 kilometers avstånd från
riksdagshuset, bör traktamente dock icke kunna utgå. I undantagsfall kan
det vara skäligt, att fullt traktamente utgår för dem som bor inom 70-kilometersområdet. Den ordning beträffande stockholmsområdet, som utskottet
ovan förordat, förutsätter att traktamentsfrågan bedömes med hän -

Förs. 1980/81:5

syn till belägenheten av den fastighet, där riksdagsmannen är bosatt, och
icke till den där han är mantalsskriven, även om dessa i regel kommer att
sammanfalla.

Vid 1966 års riksdag behandlades förslag om införande av en särskild
kostnadsersättning. Denna fråga, som hänger nära samman med traktamentsfrågorna,
behandlades av konstitutionsutskottet som i sitt av riksdagen
godkända betänkande (KU 1966:42) anförde följande:

Traktamentet utgår för närvarande med belopp motsvarande traktamentsklass
A för statstjänstemän. Utskottet är medvetet om att ersättningen
ofta inte täcker de verkliga kostnaderna. Särskilt inte för de ledamöter
som hyr bostad i Stockholm året runt. Trots detta och oaktat en jämförelse
med statstjänstemännen ingalunda är oomtvistligt riktig, har utskottet funnit
sig inte kunna tillstyrka att den gällande principen överges. Även denna
fråga torde få övervägas i senare sammanhang. Utskottet föreslår sålunda
ingen ändring i traktamentena.

Det framstår emellertid som otillfredsställande att riksdagens ledamöter
i allmänhet inte får full gottgörelse för de med uppdraget förenade kostnaderna
utan måste täcka vissa sådana ur arvodet. Särskilt måste i detta
sammanhang beaktas den ökning av bostadskostnaderna, som betingats av
att ledamöterna i större utsträckning än tidigare måste ha bostad i Stockholm
året runt. Då utskottet på anförda skäl inte funnit sig kunna förorda
att ledamöterna kompenseras på annat sätt, har utskottet i stället övervägt
möjligheten att återinföra en särskild kostnadsersättning för alla ledamöter,
avseende vissa kostnader som inte avses med traktamentet.

Som framgått av redogörelsen för ersättningsreglernas utveckling har tre
i princip skilda faktorer beaktats: dels själva arbetet och det därav orsakade
inkomstbortfallet, dels de fördyrade levnadskostnaderna för ledamöter
bosatta utanför riksdagsorten, dels andra omkostnader som riksdagsuppdraget
medför oberoende av ledamöternas bosättning. För de sistnämnda
avsåg 1943, 1946 och 1947 års sakkunniga att särskild ersättning
skulle utgå under sessionstid: samtliga tänkte sig ett skattefritt belopp på
drygt 1000 kr. År 1951 infördes i stället generell avdragsrätt vid beskattningen
med 3000 kr., vilken 1954 ersattes med en särskild kostnadsersättning
av samma storlek. Skillnaden i belopp berodde på att olika kostnader
avsågs. Som utskottet uttalade 1954 hade det högre beloppet avvägts med
hänsyn till inte bara ledamöternas direkta kostnader under sessionerna
utan även de utgifter av mångahanda slag som de också mellan sessionerna
får vidkännas som ortens folkrepresentanter. De sakkunniga däremot avsåg
endast de direkta utläggen under sessionerna. Enligt 1959 års beslut
skulle emellertid samtliga kostnader av ifrågavarande typ täckas ur arvodet.
Till följd härav kan detta inte direkt jämföras med den lön som
tillkommer t. ex. en statstjänsteman. Utskottet har funnit det riktigt att ett
visst belopp återinförs för det ändamål som här åsyftas. Detta belopp, som
alltså bör utgå till samtliga ledamöter, bör emellertid inte, som fallet var
före 1959, vara a priori undantaget från beskattning. 1 stället bör ledamöterna
enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen äska avdrag för de särskilda
kostnader som kan visas. Vid övervägande av de olika belopp som i skilda
sammanhang föreslagits eller utgått för ifrågavarande ändamål samt penningvärdets
förändringar har utskottet stannat för att förorda ett årsbelopp
av 3 600 kr. Detta bör liksom tidigare betecknas kostnadsersättning samt
utbetalas med en tolftedel varje kalendermånad.

Förs. 1980/81:5

I förvaltningsstyrelsens förslag 1973: 18 om vissa ändringar i ersättningsstadgan
behandlades bl. a. traktamentsfrågorna. Styrelsen ägnade särskild
uppmärksamhet åt de problem som från kostnadssynpunkt uppkommer för
ledamöter som inte är berättigade till något traktamente. Styrelsen framhöll
att tveksamma gränsfall alltid kan uppkomma, men föreslog inte någon
ändring av bestämmelserna med hänsyn till att styrelsen genom nya tilliämpningsföreskrifter
kunde förändra praxis om så skulle erfordras. Styrelsen
skulle dock närmare överväga dessa frågor i samband med den
fortsatta behandlingen av frågor rörande ledamöternas kostnadsersättning.
I det fortsatta utredningsarbetet under de följande åren togs emellertid inte
traktamentsfrågorna särskilt upp. Med anledning av förvaltningsstyrelsens
förslag 1974:18, i vilket huvudsakligen arvodesfrågan behandlades,
väcktes emellertid en följdmotion (vpk) som även tog upp frågan om
traktamenten. I motionen föreslogs att traktamentsreglerna för dem som
bor närmare riksdagshuset än 70 kilometer borde bli föremål för en översyn.
Konstitutionsutskottet erinrade i sitt betänkande 1974: 28 om att
frågor rörande traktamenten var föremål för övervägande inom styrelsen.
Motionsyrkandet besvarades härmed. Styrelsen återkom i sitt förslag 1977/
78: 18 delvis till frågan. Förslaget, som utarbetats av den kommitté som
utredde pensionsfrågorna, innefattade inte några ändrade traktamentsregler,
men en höjning av kostnadsersättningen till nuvarande nivå.

Enligt tillämpningsföreskrifterna till 8 § skall traktamentsärenden omprövas
av riksdagens förvaltningsstyrelse dels vid varje mandatperiods
början, dels då eljest särskild anledning föreligger till det, t. ex. ledamots
ändrade förhållanden.

Vid behandlingen i riksdagens besvärsnämnd 1979 av ett ärende rörande
ersättning för rumshyra för ledamot som ej var berättigad till traktamente
togs även mer allmänna synpunkter rörande traktamentsreglerna upp.
Besvärsnämnden ansåg att det med hänsyn till riksdagsledamöternas ökade
arbetsbörda och krav på deras närvaro under kvällstid kan finnas skäl
att se över den praxis som nu tillämpas.

Kommitténs överväganden och förslag

Inom kommittén har traktamentsfrågorna ingående övervägts. Som
framgår av den ovan lämnade redovisningen sattes den nuvarande 15-kilometersgränsen i samband med traktamentsreglernas införande 1959.
För dem som bor mellan 15 och 70 kilometer från riksdagshuset kan med
gällande formulering i lagen traktamente utgå med ända upp till 100%. I
förarbetena till det aktuella stadgandet sades bl. a. att det i undantagsfall
kan vara skäligt att fullt traktamente skulle kunna utgå även för dem som
bor inom 70-kilometersområdet. Den praxis som gäller bygger på 2/3 för de
som bor mellan 35—70 kilometer.

Under 1970-talet har skett betydande förändringar i riksdagens arbete.
Arbetsvolymen har kraftigt ökat för riksdagen som helhet och för de

Förs. 1980/81:5

enskilda ledamöterna. Förhållandena har ingående studerats av riksdagens
arbetsformsutredning som redovisat bl. a. två genomförda undersökningar
om riksdagsledamöternas arbetsförhållanden (Förs. 1975/76:15 och 1978/
79:15). Dessa undersökningar påvisar tydligt den ökade arbetsbördan och
bekräftar väl vad envar i riksdagen verksam upplevt rörande ökade plenitider,
ökad sammanträdesfrekvens i utskott och tilltagande antal ärenden.
Den parlamentariska situationen har genomgått förändringar som också
medfört konsekvenser för det praktiska arbetet i riksdagen. Även om
antalet kvällsplena inte fortsätter att öka torde det vara uppenbart att
riksdagsledamöter i betydande utsträckning är engagerade i aktiviteter
under kvällstid. Det kan gälla olika sammanträden som mer eller mindre
hänger samman med riksdagsuppdraget, eller inläsning och förberedelser
för sammanträden. Det har blivit allt vanligare att även ledamöter som ej är
berättigade till traktamente hyr rum i centrala Stockholm.

Kommittén Finnér mot bakgrund av det anförda skäl föreslå vissa ändringar
vad gäller det reducerade traktamentets storlek och nuvarande
kilometergräns. Sålunda föreslås att reducerat traktamente skall utgå med
3/4 av helt traktamente för dem som är bosatta mellan 35 och 70 kilometer
från riksdagshuset och med hälften av helt traktamente för dem som är
bosatta mellan 15 och 35 kilometer från riksdagshuset. För de som är
bosatta närmare riksdagshuset har kommittén stannat för att inte föreslå
införande av något traktamente. För att emellertid ge de riksdagsledamöter
som är bosatta inom nämnda område viss kompensation för sådana ökade
levnadsomkostnader, framför allt under riksmötestid, som i åtskilliga fall
kan bli förhållandevis kännbara, har kommittén funnit att en höjning av
kostnadsersättningen kan vara att föredra. Kommittén föreslår att kostnadsersättningen
i detta fall höjs från 70% av basbeloppet till 100% för år
räknat. Genom dessa förslag minskas nuvarande tämligen hårda tröskeleffekt
som inneburit att en hel del ledamöter, som är bosatta strax innanför
nuvarande gränser, kunnat finna praxis som missgynnande. Även kommitténs
förslag ger tröskeleffekter, men inte så markanta. Under övervägandena
har prövats olika konstruktioner varav denna befunnits lämpligast.

I sammanhanget har även tagits upp frågan om huruvida man vid beräkningen
av avståndet skall tillämpa hittillsvarande radie eller räkna efter
faktisk resväg. Det uppstår onekligen vissa svårigheter att finna fullständig
rättvisa vid beräkning efter radiellt avstånd med hänsyn till att den faktiska
resvägen kan vara avsevärt längre för den som bor innanför en gräns än för
den som bor längre bort. Kommittén har stannat för att föreslå att i
tillämpningsföreskriften fastläggs att då särskilda skäl så motiverar förvaltningsstyrelsen
skall kunna medge högre traktamente. Liksom hittills bör
förvaltningsstyrelsen kunna utnyttja sina befogenheter att genom tillämpningsföreskrifter
lösa uppkommande problem.

De i dessa avseenden framlagda förslagen har kostnadsberäknats varvid
framkommit att ändringarna medför kostnadsökning med f. n. ca 390000

Förs. 1980/81:5

kr. tillhopa vilket innebär att den anslagspost, från vilken medel för ifrågavarande
ändamål bestrids, kommer att öka med omkring 4,5%.

Förslagen innebär inte någon lagändring vad gäller traktamentsfrågorna.
Beträffande förhöjd kostnadsersättning erfordras däremot lagändring.
Kommittén föreslår följande tillägg till 10 § ersättningsstadgan:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 § Kostnadsersättning utgår med belopp motsvarande för år räknat sjuttio
procent av det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.

Till ledamot som ej är berättigad
till traktamente jämlikt 7 eller 8 §
utgår kostnadsersättning med belopp
motsvarande helt basbelopp
beräknat enligt första stycket.

Följande ändring i tillämpningsföreskrift till 8 § föreslås:

(Nytt tredje stycke)

Traktamente utgår med

75% av helt traktamente för ledamot som är bosatt inom ett område
mellan 35—70 kilometer från riksdagshuset,

50% av helt traktamente för ledamot som är bosatt inom ett område
mellan 15-35 kilometer från riksdagshuset.

Riksdagens förvaltningsstyrelse kan då särskilda skäl föreligger medge
ledamot högre traktamente.

Till ledamot som ej är berättigad till traktamente eller reducerat traktamente
utgår förhöjd kostnadsersättning jämlikt 10 §.

Representationsbidrag för talman och vice talmän

Kommitténs överväganden och förslag

En annan av de frågor som tagits upp inom kommittén är införande av
ett särskilt representationsbidrag för talmannen och de vice talmännen.

Enligt bestämmelserna i ersättningsstadgan erhåller talmannen, utöver
arvodet för ledamotskapet av riksdagen, ett så stort belopp att de sammanlagda
arvodesförmånerna motsvarar lönen till statsråd. Denna bestämmelse
infördes med giltighet fr. o. m. 1971. Med ikraftträdandet av 1974 års
regeringsform har talmannens roll som riksdagens och därmed den främsta
statsmaktens företrädare medfört ett avsevärt större utåtriktat representationsansvar
än tidigare. Detta gäller även de tre vice talmännen. De måste
samtliga i betydande utsträckning medverka i den representation som
förekommer i det offentliga livet. Kommittén åsyftar i detta sammanhang
inte den representation som förekommer på riksdagens egen bekostnad i
anslutning till t. ex. parlamentariska delegationer från utlandet som emel -

Förs. 1980/81:5

lanåt gästar riksdagen. Sådana kostnader täcks genom en särskild anslagspost
(A 5) i riksdagens budget. De särskilda medel som f. n. anvisas för
riksdagens representation (A 6) avses endast täcka sådana kostnader som
uppkommer i samband med den sedvanliga representationen gentemot
utländska diplomater, företrädare för näringslivet och pressen m. fl. och
kan ej täcka de extra kostnader som uppkommer för talmännen. Mot
bakgrund härav har kommittén funnit befogat föreslå införande av ett
särskilt representationsbidrag för talmannen i likhet med vad som sedan
länge gäller för statsministern. För närvarande utgår till denne ett skattefritt
och icke redovisningspliktigt representationsbidrag med 30000 kr. per
år.

Med hänsyn till att de tre vice talmännen i betydande utsträckning också
måste medverka i representativa plikter är det skäligt medge dessa ett
mindre representationsbidrag motsvarande för var och en av dem 1/6 av
det bidrag som föreslås utgå för riksdagens talman. 1 bilagda förslag till
ändringar i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter har införts de
ändringar i lagrummen som finnes erforderliga. Sålunda föreslås en ny 26 §
med bestämmelser i detta avseende. Nuvarande 26 § omnumreras till 27 §.
Den nya paragrafen jämte tillämpningsföreskrift föreslås få följande lydelse: 26

§ Representationsbidrag utgår till talmannen med samma belopp som
utgår till statsministern. Till vice talman utgår representationsbidrag med
1/6 därav.

Tillämpningsföreskrift till 26 §

Representationsbidrag utbetalas med 1/12 per månad.

Stockholm den 21 maj 1980

Sven G. Andersson Per Olof Håkansson

Tore Claeson Martin Olsson Allan Åkerlind

Eric Lindström

/Sven-Georg Grahn

Förs. 1980/81:5

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter

Härmed föreskrivs i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter

dels att nuvarande 26 § skall betecknas 27 §,
dels att 10 och 13 §§ skall ha nedan angiven lydelse,
dels att i stadgan skall införas nya bestämmelser, 26 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Kostnadsersättning utgår med belopp motsvarande för år räknat sjuttio
procent av det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.

Till ledamot som ej är berättigad
till traktamente jämlikt 7 eller 8 §
utgår kostnadsersättning med belopp
motsvarande helt basbelopp
beräknat enligt första stycket.

13 S

I föreskrifter som meddelas en- I föreskrifter som meddelas enligt
26 § kan bestämmas, att leda- ligt 27 § kan bestämmas, att ledamot
äger anlita även annat färdme- mot äger anlita även annat färdmedel
på riksdagens bekostnad. del på riksdagens bekostnad.

26 §

Representationsbidrag

Representationsbidrag utgår till
talmannen med samma belopp som
utgår till statsministern. Till vice
talman utgår representationsbidrag
med en sjättedel därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980