Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till vissa ändringar i ersätt -ningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter (Framställning / redogörelse 1977/78:6)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1977/78:6

Förslag

1977/78:6

Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till vissa ändringar i ersätt -ningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter

1977-09-28
Dnr 191 -B 4/77

Till riksdagen

Kommittén för översyn av riksdagsledamöternas pensioner m. m. har i en
1977-05-31 till förvaltningsstyrelsen inkommen skrivelse framlagt förslag till
vissa ändringar i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter
m. m.

Kommitténs skrivelse bifogas som bilaga 1.

Förslagen omfattar dels ändring av pensionsreglerna för riksdagens
ledamöter innebärande en sänkning av kvalifikationstiden för rätt till hel
riksdagspension, dels ändring av reglerna för kostnadsersättning till ledamöterna
genom anpassning av ersättningen till gällande basbelopp enligt lagen
om allmän försäkring. I skrivelsen förordas vidare en uppräkning av
pensioner, som utgår enligt bestämmelser som gällde före 1971 samt föreslås
riktlinjer för tillämpning av ersättningsstadgans bestämmelser om visstidspension.

Förvaltningsstyrelsen tillstyrker, att de av kommittén framlagda förslagen
genomförs fr. o. m. 1978-01-01 och hemställer, att riksdagen

1 antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter,

2 beslutar uppdra åt förvaltningsstyrelsen att omräkna äldre pensioner efter
de principer kommittén föreslagit, samt

3 i övrigt godtar de riktlinjer för tillämpningen av ersättningsstadgan som
kommittén i sin framställning rekommenderat.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknad
ordförande ledamöterna Thorsten Larsson, Erik Wärnberg, Bertil Lidgård,
Erik Adamsson, Claes Elmstedt, Gillis Augustsson, Karin Andersson och
Gabriel Romanus.

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSSTYRELSE
På styrelsens vägnar

HENRY ALLARD

/Eric Lindström
1 Riksdagen 1977/78. 2 sami. Nr 6

Förs. 1977/78:6

Bilaga 1

Till Riksdagens forvaltningsstyrelse

Kommittén för översyn av riksdagsledamöternas pensioner1 lägger
härmed fram förslag till vissa ändringar beträffande reglerna om pension och
kostnadsersättning i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter (SFS
1971:1197) samt i äldre pensionsregler och får i anslutning härtill anföra
följande.

Inledning

Kommittén för översyn av riksdagsledamöternas pensioner tillsattes av
riksdagens forvaltningsstyrelse den 27 maj 1975 och erhöll i uppdrag att
framlägga förslag om anpassning av pensionsförmånerna enligt ersättningsstadgan
för riksdagens ledamöter till den beslutade sänkningen av pensionsåldern
inom den allmänna försäkringen. Vidare skulle kommittén överväga
och eventuellt framlägga förslag i anledning av önskemål om förändringar i
fråga om riksdagspensionerna, som framförts motionsledes och på annat
sätt.

1 en den 26 mars 1976 dagtecknad framställning föreslog kommittén vissa
ändringar i reglerna om egenpension och avgångsersättning enligt riksdagsstadgan.
Dessa ändringar är numera genomförda.

I fråga om ålderspensionens nivå efter 65-årsåldern inom riksdagspensioneringen
ansåg kommittén det inte lämpligt att redovisa förslag innan
motsvarande fråga lösts inom personalpensionssystemen på arbetsmarknaden.
Kommittén sade sig därför skola i en senare framställning återkomma
med förslag i detta avseende.

Sedan uppgörelse den 30 september 1976 träffats på arbetsmarknaden
angående den s. k. ITP-planens anpassning till den sänkta pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen har kommittén i en den 15 november
1976 dagtecknad framställning föreslagit att den nämnda nivån skulle höjas
från tio till tretton procent. Även detta förslag är numera genomfört.

I denna framställning föreslår kommittén vissa ändringar i reglerna om
egenpension och kostnadsersättning enligt ersättningsstadgan samt en
omräkning av pensionerna enligt äldre regler. Förslag till lag om ändring i
ersättningsstadgan fogas som bilaga 1 vid denna framställning.

Särskilt yttrande av ledamoten Regnéll fogas som bilaga 2 vid denna
framställning.

1 Riksdagsledamöterna Erik Adamsson (ordförande). Karin Andersson och Sven G.
Andersson samt f. d. riksdagsmannen Carl Göran Regnéll. Expert har varit direktören i
riksdagens förvaltningskontor Eric Lindström. Som sekreterare har tjänstgjort
hovrättsrådet Börje Wilhelmsson.

Förs. 1977/78:6

Egenpension

Gällande bestämmelser

För riksdagens ledamöter gäller liksom för övriga medborgare att den
allmänna försäkringen utgör grunden för pensioneringen. De pensionsförmåner
som erhålles enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter är att
betrakta som kompletteringar till vad som utgår från den allmänna försäkringen.
Samordningen de båda pensionsslagen emellan är löst enligt det s. k.
nettosamordningssystemet.

I detta sammanhang är egenpensionsförmånerna inom riksdagspensioneringen
av intresse. Reglerna för dessa kan sammanfattas som följer.

De förmåner som kan utgå är ålderspension, sjukpension och visstidspension.
Pensionerna beräknas på ett pensionsunderlag, som utgöres av det arvode
som vid varje tidpunkt utgår till ledamot. För att rätt till hel pension skall
föreligga krävs 15 riksdagsår. Häri inräknas endast år före uppnådd pensionsålder.
Denna är 65 år. I fråga om sjukpension inräknas utöver antalet
uppnådda riksdagsår även de år som återstår till pensionsåldern. Ålderspension
utgår vid uppnådd pensionsålder eller, om mandatet upphör senare, vid
denna tidpunkt. Den som lämnat riksdagen före pensionsåldern har rätt till
ålderspension endast om han uppnått minst sex riksdagsår. Sjukpension
utgår till den som före pensionsåldern på grund av varaktig sjukdom
frånträder sitt uppdrag. Visstidspension utgår till den som varit ledamot
minst sex år och vid mandatets upphörande uppnått 50 års ålder men inte
pensionsåldern och som inte är berättigad till sjukpension. Hel egenpension
utgör för tiden före 65 års ålder 65 procent och från och med 65 års ålder 13
procent av pensionsunderlaget (månadsarvodet). För den som är född före
1914 ökas procenttalet 13 med 2,6 procent för varje år han är född före 1914.
Om antalet riksdagsår inte uppgår till 15 minskas pensionen med 1/15 för
varje felande år. Från pension före 65 års ålder avdrages vad vederbörande är
berättigad att uppbära från den allmänna försäkringen i form av sjukpenning,
sjukbidrag eller sjukpension. Riksdagens förvaltningsstyrelse kan om
särskilda omständigheter föreligger dispensera från kravet om sex riksdagsår i
fråga om ålderspension och villkoren om sex riksdagsår och uppnådda femtio
års ålder beträffande visstidspension.

Kommitténs överväganden och förslag

Av den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, att det
för hel pension fordras 15 riksdagsår. Om antalet riksdagsår inte uppgår till
femton utgår så stor del av pensionen som svarar mot antalet riksdagsår. För
den som lämnat riksdagen före pensionsåldern föreligger rätt till ålderspension
endast om han uppnått minst sex riksdagsår. Visstidspension utgår till
den som varit ledamot minst sex år och som vid mandatets upphörande
uppnått femtio års ålder men ej pensionsåldern.

1* Riksdagen 1977178. 6 sand. Nr 6

Förs. 1977/78:6

Såväl i motioner som i andra sammanhang har uttalats önskemål om
ändringar i liberaliserande riktning av de nämnda reglerna. Ofta har därvid
framhållits, att kommunala förtroendemän pensioneras enligt regler som i
vissa avseenden är förmånligare för den enskilde än riksdagspensioneringen.
Enligt normalpensionsreglementet för kommunerna - från vilket det dock
finnes lokala avvikelser - finnes inget krav om uppnådd levnadsålder för rätt
till visstidspension. För rätt till hel pension krävs att uppdraget innehafts i
tolv år. Minimikravet för att pensionsrätt skall föreligga understiger sex
år.

Kommittén har haft att överväga önskemål om ändringar i reglerna om
riksdagspension i samtliga de nämnda avseendena. Som underlag för sin
bedömning har kommittén bl. a. haft en av riksdagens upplysningstjänst
uppgjord siffersammanställning. Denna var fogad som bilaga 2 till kommitténs
framställning den 26 mars 1976.

Vad först angår kravet om sex riksdagsår för att rätt till ålderspension eller
visstidspension skall föreligga har kommittén i sin nyssnämnda framställning
gjort det ställningstagandet att regeln bör behållas oförändrad. Skäl till
annat ställningstagande synes ej föreligga.

När det gäller frågan om hur många riksdagsår som skall krävas för rätt till
hel pension vill kommittén erinra om att den nuvarande femtonårsregeln har
föregåtts av en tjugoårsregel. För kommunernas förtroendevalda gäller enligt
normalpensionsreglementena ett krav om tolv år. I fråga om det antal år som
här skall gälla anser kommittén att det bör sammanfalla med jämna
mandatperioder. Skäl kan enligt kommitténs uppfattning anföras för en
sänkning av kravet till tolv år. Det statistiska material, som kommittén
redovisar i bilaga 2, ger vid handen att riksdagsledamöterna inte genomsnittligt
kvarstår så länge som femton år i riksdagen. Många har vid mandatets
upphörande också uppnått en sådan ålder att det kan vara svårt att påbörja en
ny anställning.

Kommittén föreslår med hänsyn till det sagda att femtonårsregeln ersättes
med en tolvårsregel. Som en följd härav föreslås att för dem som inte har fullt
antal år pensionen skall reduceras med en tolftedel för varje felande år i stället
för som nu med en femtondedel. Härigenom kommer varje pensionsgrundande
år att resultera i en något högre pension. Detta får betydelse i alla
sådana fall då vederbörande inte har fullt antal år. De nämnda ändringarna
föreslås gälla för pensionsfall som inträffar från och med den 1 juli 1977, då de
nya reglerna föreslås träda i kraft.

Som nämnts i den tidigare redogörelsen för gällande bestämmelser
uppehälles inom riksdagspensioneringen ett villkor om att vederbörande vid
mandatets upphörande skall ha uppnått 50 års ålder för att rätt till
visstidspension skall föreligga. För de förtroendevalda hos kommunerna
gäller enligt normalpensionsreglementena inget motsvarande krav. Det har
framförts önskemål om att riksdagspensioneringen även i detta avseende

Förs. 1977/78:6

skulle göras överensstämmande med den kommunala pensioneringen.

Motivet för att man inom riksdagspensioneringen infört 50-årsregeln har
varit att visstidspension inte skulle kunna utgå i alltför låga åldrar.
Kommittén har övervägt ändringar i fråga om kravet på uppnådd levnadsålder.
Såväl ett helt borttagande av kravet som en lägre åldersgräns än den nu
gällande 50-årsgränsen har diskuterats.

1 sin framställning den 26 mars 1976 förklarade sig kommittén inte vara
beredd föreslå att 50-årsgränsen skulle borttagas. Enligt kommitténs uppfattning
borde man i stället komma till rätta med de tröskelproblem, som i vissa
undantagsfall kunde komma att uppstå, genom att utnyttja den dispensmöjlighet
som finnes inskriven i ersättningsstadgans 16 8 4 st. Enligt denna
bestämmelse äger riksdagens förvaltningsstyrelse om särskilda omständigheter
föreligger medge bl. a. att visstidspension får utgå även till ledamot som
inte uppfyller villkoret om uppnådda 50 års ålder. Denna bestämmelse ger
möjlighet att i fall då det skulle te sig obilligt att pension inte skulle utgå
tillerkänna pension. Dispensbestämmelsen borde enligt kommitténs mening
kunna möjliggöra en smidig lösning av de tröskelproblem som 50-årsgränsen
i vissa fall kunde komma att medföra. Det syntes kommittén sålunda rimligt
att en lång riksdagstid -12 år syntes här kunna uppställas som ett riktmärke -kunde ge förvaltningsstyrelsen möjlighet tillerkänna visstidspension även till
ledamot som inte fullt ut uppfyllde villkoret om uppnådd 50 års ålder.

Kommittén har inte nu funnit skäl till annat ställningstagande i denna
fråga.

Kostnadsersättning

Gällande bestämmelser m. m.

Samtliga ledamöter av riksdagen erhåller enligt 10 8 ersättningsstadgan
kostnadsersättning med 300 kronor per månad under hela året. Beloppet är
skattepliktig inkomst enligt anvisningarna till 32 8 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370). De särskilda omkostnader som uppdraget som riksdagsledamot
medför och som inte är avsedda att täckas av i förekommande fall
utgående resekostnads- och traktamentsersättning är enligt anvisningarna
helt avdragsgilla.

Då kostnadsersättningen infördes 1966 anförde konstitutionsutskottet
(KU 1966:42) bl. a. följande:

Traktamentet utgår för närvarande med belopp motsvarande traktamentsklass
A för statstjänstemän. Utskottet är medvetet om att ersättningen ofta
inte täcker de verkliga kostnaderna, särskilt inte för de ledamöter som hyr
bostad i Stockholm året runt. Trots detta och oaktat en jämförelse med
statstjänstemännen ingalunda är oomtvistligt riktig, har utskottet funnit sig
inte kunna tillstyrka att den gällande principen överges. Även denna fråga
torde få övervägas i senare sammanhang. Utskottet föreslår sålunda ingen
ändring i traktamentena.

Förs. 1977/78:6

Det framstår emellertid som otillfredsställande att riksdagens ledamöter i
allmänhet inte får full gottgörelse för de med uppdraget förenade kostnaderna
utan måste täcka vissa sådana ur arvodet. Särskilt måste i detta sammanhang
beaktas den ökning av bostadskostnaderna, som betingats av att ledamöterna
i större utsträckning än tidigare måste ha bostad i Stockholm året runt. Då
utskottet på anförda skäl inte funnit sig kunna förorda att ledamöterna
kompenseras på annat sätt, har utskottet i stället övervägt möjligheten att
återinföra en särskild kostnadsersättning för alla ledamöter, avseende vissa
kostnader som inte avses med traktamentet.

Som framgått av redogörelsen för ersättningsreglernas utveckling har tre i
princip skilda faktorer beaktats: dels själva arbetet och det därav orsakade
inkomstbortfallet, dels de fördyrade levnadskostnaderna för ledamöter
bosatta utanför riksdagsorten, dels andra omkostnader som riksdagsuppdraget
medför oberoende av ledamöternas bosättning. För de sistnämnda
avsåg 1943, 1946 och 1947 års sakkunniga att särskild ersättning skulle utgå
under sessionstid; samtliga tänkte sig ett skattefritt belopp på drygt 1 000 kr.
År 1951 infördes i stället generell avdragsrätt vid beskattningen med 3 000
kronor, vilken 1954 ersattes med en särskild kostnadsersättning av samma
storlek. Skillnaden i belopp berodde på att olika kostnader avsågs. Som
utskottet uttalade 1954 hade det högre beloppet avvägts med hänsyn till inte
bara ledamöternas direkta kostnader under sessionerna utan även de utgifter
av mångahanda slag som de också mellan sessionerna får vidkännas som
ortens folkrepresentanter. De sakkunniga däremot avsåg endast de direkta
utläggen under sessionerna. Enligt 1959 års beslut skulle emellertid samtliga
kostnader av ifrågavarande typ täckas ur arvodet. Till följd härav kan detta
inte direkt jämföras med den lön som tillkommer t. ex. en statstjänsteman.
Utskottet har funnit det riktigt att ett visst belopp återinförs för det ändamål
som här åsyftas. Detta belopp, som alltså bör utgå till samtliga ledamöter, bör
emellertid inte, som fallet var före 1959, vara a priori undantaget från
beskattning. I stället bör ledamöterna enligt 32 $ 3 mom. kommunalskattelagen
äska avdrag för de särskilda kostnader som kan visas. Vid övervägande
av de olika belopp som i skilda sammanhang föreslagits eller utgått för
ifrågavarande ändamål samt penningvärdets förändringar har utskottet
stannat för att förorda ett årsbelopp av 3 600 kronor. Detta bör liksom tidigare
betecknas kostnadsersättning samt utbetalas med en tolftedel varje kalendermånad.

K om mit tens förslag

Som framgår av det tidigare sagda infördes kostnadsersättningen 1966.
Beloppet har alltsedan dess utgjort 300 kr. för månad. Med hänsyn till den
förändring i penningvärdet som skett sedan 1966 framstår det numera som
angeläget att kostnadsersättningens belopp höjes. Som en jämförelse kan
nämnas att basbeloppet inom den allmänna försäkringen under den nämnda
tiden stigit från 5 300 kr. till 10 700 kr. dvs. mer än fördubblats. Kommittén
föreslår därför att kostnadsersättningens belopp höjes i motsvarande grad.
Enligt kommitténs uppfattning bör kostnadsersättningens belopp i framtiden
bättre följa penningvärdeutvecklingen än vad som skett under den gångna
tiden. Det framstår därför som ändamålsenligt att kostnadsersättningen göres
värdebeständig genom att anknytas till basbeloppet inom den allmänna
försäkringen.

Förs. 1977/78:6

På grund av det sagda föreslår kommittén att kostnadsersättningen för år
räknat skall utgöra 70 procent av det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Denna regel bör tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1977.

Förslaget innebär att ersättningen för år 1977 kommer att utgöra 7 490 kr.
motsvarande ett månadsbelopp om 624 kr. Månadsbeloppet bör avrundas till
närmaste jämna tiotal kronor. En regel härom bör intagas i anvisningarna till
ersättningsstadgans 10 S.

Uppräkning av äldre pensioner

Kommitténs överväganden och förslag i det föregående har alla avsett
reglerna i den nu gällande ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter (SFS
1971:1197 med däri gjorda ändringar), som trädde i kraft den 1 januari 1972.
Ett relativt stort antal pensioner, för närvarande i runt tal 150 stycken, utgår
emellertid enligt de äldre regler, som gällde före ikraftträdandet av 1971 års
ersättningsstadga. För hel pension krävdes enligt dessa äldre regler 20
riksdagsår. Vid lägre antal riksdagsår än 20 reducerades pensionen med 1/20
för varje felande år.

Kommittén har vid en genomgång av det nämnda beståndet av äldre
pensioner kommit till den uppfattningen att dessa i vissa fall utgår med
belopp som nu måste anses låga. Därför har kommittén övervägt olika
tänkbara metoder för en uppräkning av dessa pensioner. Därvid har
kommittén utgått ifrån att förbättringarna främst bör komma de lägsta
pensionerna till del.

Enligt kommitténs uppfattning skulle det eftersträvade resultatet kunna
uppnås om pensionerna omräknades efter en 15-årsregel i stället för den 20-årsregel som legat till grund för beräkningen. Härigenom skulle alla med 15
eller flera riksdagsår erhålla hel pension och minskning för övriga ske med 1/
15 för varje år som antalet år understiger 15. Samtliga reducerade pensioner
skulle med en sådan omräkning förbättras i önskvärd och rimlig omfattning.

Kommittén föreslår att en sådan uppräkning kommer till stånd och
hemställer därför att riksdagen bemyndigar förvaltningsstyrelsen att verkställa
den föreslagna uppräkningen.

Kommitténs hemställan

På grund av vad som anförts i det föregående föreslår kommittén att
förvaltningsstyrelsen hos riksdagen hemställer att riksdagen måtte:

1. antaga bilagda förslag till lag om ändring i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter,

2. besluta uppdraga åt förvaltningsstyrelsen att omräkna äldre riksdagspensioner
efter de principer kommittén föreslagit, samt

Förs. 1977/78:6

3. i övrigt godtaga de riktlinjer för tillämpningen av ersättningsstadgan
som kommittén i det föregående rekommenderat.

För kommittén för översyn av riksdagsledamöternas pensioner
ERIK ADAMSSON

/Börje Wilhelmsson

Förs. 1977/78:6

Kommitténs hilana I

Förslag till

Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter

Härigenom förordnas i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter att 10, 15 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Kostnadsersättning utgår med 300
kronor för månad.

För hel pension fordras 15 riksdagsår.
Endast år före uppnådd
pensionsålder tillgodoräknas.

Föreslagen lydelse
10 S

Kostnadsersättning utgår med belopp
motsvarande för dr räknat sjuttio
procent av det vid årets ingång
gällande basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.

15 $

För hel pension fordras 12 riksdagsår.
Endast år före uppnådd
pensionsålder tillgodoräknas.

Då fråga är om sjukpension, inräknas utöver antalet uppnådda riksdagsår
även de år som återstår till pensionsåldern.

17 S

Hel egenpension utgör för månad före 65 års ålder 65 procent och från och
med 65 års ålder 13 procent av pensionsunderlaget. För ledamot som är född
före 1914 ökas sistnämnda procenttal med 2,6 procent för varje år han är född
före 1914.

Uppgår antalet riksdagsår inte till
15. utgår så stor del av hel egenpension
som svarar mot antalet riksdagsår.

Uppgår antalet rikdagsår inte till
12, utgår så stor del av hel egenpension
som svarar mot antalet riksdagsår.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

2. 10i dess nya lydelse tillämpas dock även för tid från och med den 1
januari 1977.

3. 15 och 17 vjij i äldre lydelse skall dock alltjämt äga tillämpning i fråga om
pension som börjat utgå före den 1 juli 1977.

Förs. 1977/78:6

Kumminens bilaga 2

Särskilt yttrande

av Carl Göran Regnéll

Enligt min uppfattning är uppdelningen av den totala skattepliktiga
inkomsten på en arvodesdel och en kostnadsersättningsdel numera inte
befogad. På sin tid infördes begreppet kostnadsersättning för att - när
skattefrihet för viss del av arvodet slopades - markera att avdrag kunde yrkas
för kostnader för riksdagsuppdragets fullgörande. När principen nu är
accepterad, behövs denna markering inte mera. Någon funktion som
gränsdragning har uppdelningen inte: har godkända kostnader understigit de
(nu gällande) 3 600 kr., får de inte schablonhöjas till detta belopp; har
kostnaderna å andra sidan varit högre än 3 600 kr., får de avdragas med detta
högre belopp. Ur fiskal synpunkt är uppdelningen alltså helt ointressant. Ur
administrativ synpunkt innebär den ett onödigt krångel.

Kommitténs förslag till fördubbling av det nuvarande beloppet borde enligt
min mening ha motiverats inte bara med hänvisning till basbeloppets
utveckling. Vid avvägningen bör man beakta de förmåner, som sedan
kostnadsersättningen infördes, har ställts till förfogande för riksdagsledamöterna.
Fria interurbansamtal är en sådan förmån, gratis skrivhjälp en annan.
Kostnadsfria flygresor för politisk verksamhet innebär utan tvivel besparingar
i jämförelse med tidigare tidskrävande resande. Sakligt sett hade det
enligt min uppfattning - när nu en höjning av den totala ersättningen anses
motiverad - varit riktigare att avskaffa uppdelningen i arvode och kostnadsersättning
och i samband därmed överväga, huruvida begränsningen av
riksdagsarvodet till 10 månadslöner av den lönegrad, efter vilken det utgår,
kanske borde slopas. En sådan total bedömning skulle också ge möjlighet att
väga in de speciella arvoden, som nu i många sammanhang utgår, och de
förbättringar i ”livslönen” som har kommit till stånd inte minst genom de
visstidspensioner, för vilka kommittén nu föreslår ytterligare förbättrade
villkor.

Förs. 1977/78:6

Förslag till
Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter

Härigenom förordnas i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter att 10, 15 och 17 SS skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 S

Kostnadsersättning utgår med 300 Kostnadsersättning utgår med bekronor
för månad. lopp motsvarande för är räknat sjuttio

procent av det vid årets ingång
gällande basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.

För hel pension fordras 15 riks- För hel pension fordras 12 riks dagsår.

Endast år före uppnådd dagsår. Endast år före uppnådd
pensionsålder tillgodoräknas. pensionsålder tillgodoräknas.

Då fråga är om sjukpension, inräknas utöver antalet uppnådda riksdagsår
även de år som återstår till pensionsåldern.

17 ^

Uppgår antalet riksdagsår inte till Uppgår antalet riksdagsår inte till

15, utgår så stor del av hel egenpen- 12, utgår så stor del av hel egenpension
som svarar mot antalet riks- sion som svarar mot antalet riksdagsår.
dagsår.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

2. 15 och 17 SS i äldre lydelse skall dock alltjämt äga tillämpning i fråga
om pension som börjat utgå före den 1 januari 1978.

GOT AB 55705 Stockholm 1977