Förslag till riksdagen

1991/92:14

Riksdagens revisorers förslag angående
militära och civila helikoptrar för
sjuktransporter

Förs.

1991/92:14

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning angående militä-
ra och civila helikoptrar för sjuktransporter.

1 Granskningens inriktning

Granskningen har inriktats på hur frågan om helikoptrar för sjuk-
transporter har behandlats av regeringen. Särskilt har de olika organi-
satoriska lösningar som valts för att åstadkomma en samordning mel-
lan militärt och civilt bruk belysts. Resultatet av granskningen finns
redovisat i rapporten (1991/92:3) Militära och civila helikoptrar för
sjuktransporter, som fogas till denna skrivelse som bilaga.

2 Revisorernas överväganden

Frågan om sjuktransporter med helikopter har utretts sedan 1970-talet.
Riksdagen har sedan 1985 framhållit att det är viktigt att denna fråga
bringas till en lösning. I 1987 års försvarsbeslut anförde försvarsutskot-
tet att man vid två tillfällen under föregående riksmöte behandlat
frågan om sjuktransporter med helikoptrar. Utskottet utgick från att
sjukvårdshuvudmännen var beredda att ta sitt ansvar och att statliga
myndigheter kunde samordna sina önskemål och resurser. Utskottet
anförde vidare att regeringen aktivt måste ta sig an denna viktiga fråga.

Regeringen har sedan 1985, dvs. i mer än sex år, i olika omgångar
förhandlat med sjukvårdshuvudmännen om bl.a. de ekonomiska vill-
koren för deras ökade medverkan. Arbetet har bedrivits i

-statens förhandlingsnämnd (1985—1986),

-en departemental arbetsgrupp (1987—1988),

-statens förhandlingsnämnd igen (1989),

- helikopterdelegationen (1989— 1991)

och avses från hösten 1991 bedrivas i en interdepartemental arbets-
grupp.

Frågan om helikoptrar för sjuktransporter har således fastnat i för-
handlingar om kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen
utan att några beslut kunnat fattas. Detta illustrerar enligt vår bedöm-

1 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 14

ning de principiella svårigheterna att samordna och samfinansiera
statlig och kommunal verksamhet. Vi ifrågasätter om denna form av
samverkan generellt sett är en framkomlig väg för att nå resultat i
frågor med många inblandade parter.

När ansvaret för sjuktransporter med helikopter i fred den 1 januari
1992 överförs till sjukvårdshuvudmännen upphör statens operativa
ansvar härför.

Med hänsyn härtill och med hänsyn till att det visat sig omöjligt att
med statliga medel stimulera kommunala eller andra ökningar av
helikopterkapaciteten föreslår vi att de statliga medel som avsatts för
ändamålet snarast utnyttjas för anskaffning av helikoptrar för sjuk-
transporter. Vår bedömning är att anskaffningen bör göras av försvaret
eller polisen.

Riksdagen bör informeras om anskaffning och utnyttjande av heli-
koptrar för sjuktransporter. Det kan ske i budgetpropositionerna och i
propositionen i anslutning till 1992 års försvarsbeslut. Regeringen bör
då redovisa sin bedömning av eventuella kvarstående behov för fred
resp, krig och de planer och förslag som finns för den statliga anskaff-
ningen. I övrigt hänvisar vi till vad som anförs i den till skrivelsen
fogade rapporten.

Förs. 1991/92:14

3 Hemställan

Riksdagens revisorer hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
riksdagens revisorer har anfört om militära och civila helikopt-
rar för sjuktransporter.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har
deltagit revisorerna Alf Wennerfors (m), Kjell Nilsson (s), Hans Lind-
blad (fp), Anders G Högmark (m), Bengt Silfverstrand (s), Sten-Ove
Sundström (s), Margareta Gard (m), Ake Carnerö (kds), Maja Bäck-
ström (s), Leif Bergdahl (nyd), Lennart Brunander (c), och Bengt
Kronblad (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Åke Dahlberg, utredningschefen Karin Brunsson och revisionsdirektö-
ren Leif Rindiöw (föredragande).

Stockholm den 12 december 1991

På riksdagens revisorers vägnar

Alf Wennerfors

Leif Rindiöw

Förs. 1991/92:14

Bilaga

MILITÄRA OCH CIVILA

HELIKOPTRAR

FÖR SJUKTRANSPORTER

Rapport 1991/92:3

Utredare: Leif Rindiöw

Innehållsförteckning

0 Sammanfattning .................................

1 Granskningens bakgrund och inriktning...............

2 Nuvarande kapacitet och ägarförhållanden .............

3 Utredningsverksamhet och riksdagsbeslut åren 1974—1989 .

4 Helikopterdelegationen............................

5 Ändrat huvudmannaskap ..........................

6 Överväganden...................................

7 Förslag ........................................

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Sammanfattning

Riksdagens revisorer har granskat frågan om militära och civila heli-
koptrar för sjuktransporter.

Frågan om sjuktransporter med helikopter har utretts sedan 1970-ta-
let. I 1987 års försvarsbeslut anförde försvarsutskottet att kapaciteten i
fråga om sjuktransporter med helikoptrar borde utökas för att tillgodo-
se krigsbehovet och att denna utökning borde göras på ett sådant sätt
att även fredsbehovet kunde tillgodoses. Riksdagen utgick från att
sjukvårdshuvudmännen var beredda att ta sitt ansvar och att statliga
myndigheter kunde samordna sina önskemål och resurser.

Regeringen har sedan 1985, dvs. i mer än sex år, i olika omgångar
förhandlat med sjukvårdshuvudmännen i syfte att komma överens med
dessa om de ekonomiska villkoren för deras ökade medverkan. Arbetet
har bedrivits i en rad olika former, bl.a i helikopterdelegationen. För
närvarande bedrivs arbetet i en interdepartemental arbetsgrupp.

Helikopterdelegationens arbete resulterade inte i några avtal om
helikoptrar för sjuktransporter. Sjukvårdshuvudmännens bristande in-
tresse förklarades enligt delegationen av flera faktorer, bl.a. att man
genom att fördröja förhandlingarna skulle kunna få större statliga
bidrag. Varken överbeSlhavaren, rikspolisstyrelsen eller räddningsver-
ket ansåg sig ha fatt sina behov tillgodosedda.

I 1990 års budgetproposition redovisades för statens del ett engångs-
belopp för att öka tillgången på helikoptrar. Som villkor för bidraget
föreskrevs motsvarande medverkan från sjukvårdshuvudmännen. Vida-
re förutsattes att de resurser som i dag används för dessa ändamål hos
polisen, försvarsmakten och de privata helikopterföretagen skulle kun-
na utnyttjas även i fortsättningen.

Sjukvårdshuvudmännens ovillighet att ingå avtal på de villkor heli-
kopterdelegationen föreslagit ledde tillsammans med det faktum att
delegationen inte upprätthöll några kontakter med polisen och försva-
ret till att delegationen slutligen avvecklades.

Helikopterdelegationens arbetssätt ledde till att försvaret och polisen
själva i kontakter med bl.a. sjukvårdshuvudmännen framförde att de
kunde erbjuda billigare lösningar. Enligt riksdagens revisorer kan
härigenom den statliga uppfattningen i frågan ha uppfattats som splitt-
rad och osäker av landstingen.

De villkor som helikopterdelegationen kunde erbjuda avvek inte i
något väsentligt avseende från tidigare förhandlingsbud. Det kan därför
ifrågasättas om ramarna för helikopterdelegationens arbete har varit
rimliga.

Delegationen förefaller inte ha inhämtat tillräcklig kunskap om
kraven på helikopterorganisationen i krig. Inga representanter för
försvaret ingick i delegationen.

Helikopterdelegationen arbetade under lång tid utan uppföljning
mot direktiven från regeringens sida. Delegationens inriktning av sitt
arbete överensstämde enligt vår bedömning inte med direktiven. Den
kunde inte heller accepteras av flera av de berörda.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

1* Riksdagen 199H92. 2 saml. Nr 14

I 1987 års försvarsbeslut utgick försvarsutskottet från att sjukvårds-
huvudmännen var beredda att ta sitt ansvar i frågan om sjuktranspor-
ter med helikopter och att statliga myndigheter kunde samordna sina
önskemål och resurser. Lagändringen om ändrat huvudmannaskap
aviserades dock först i budgetpropositionen i januari 1990. Regeringens
slutliga förslag rörande lagändringen om sjukvårdshuvudmännens an-
svar lämnades inte förrän i februari 1991 med riksdagsbeslut i maj
1991 och ikraftträdande den 1 januari 1992. Det har således tagit flera
år från det frågan rörande ett helt nytt huvudmannaskap aktualiserades
till genomförandet.

Frågan om helikoptrar för sjuktransporter fastnade i förhandlingar
om kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen utan att beslut
kunde fattas. Förhandlingar mellan olika delar av den offentliga sek-
torn kunde således pågå i olika former under flera år utan att
helikopterkapaciteten för krig ökade.

Detta illustrerar enligt vår bedömning de principiella svårigheterna
att samordna och samfinansiera statlig och kommunal verksamhet. Vi
ifrågasätter om denna form av samverkan generellt sett är en fram-
komlig väg för att nå resultat i frågor med många inblandade parter.

Vi konstaterar att ytterligare en arbetsgrupp nyligen har tillsatts för
att gå igenom förutsättningarna för att genomföra intentionerna i 1987
års försvarsbeslut vad avser luftburna akuta sjuktransporter. Vi ifråga-
sätter emellertid om ytterligare organisatoriska lösningar bidrar till en
snabb förbättring av kapaciteten för sjuktransporter med helikopter.

Med hänsyn till att det visat sig omöjligt att med statliga medel
stimulera kommunala eller andra ökningar av helikopterkapaciteten
föreslår riksdagens revisorer att de statliga medel som avsatts för detta
ändamål snarast utnyttjas för anskaffning av helikoptrar för sjuktrans-
porter. Vår bedömning är att anskaffningen bör göras av försvaret eller
polisen. Dessas möjligheter att ställa helikopterkapacitet till sjukvårds-
huvudmännens förfogande i fred bör övervägas, bl.a. vad gäller frågan
om prissättning.

Riksdagen bör enligt vår mening informeras om anskaffning och
utnyttjande av helikoptrar för sjuktransporter. Det kan ske i budget-
propositionerna och i propositionen i anslutning till 1992 års försvars-
beslut. Regeringen bör då redovisa sin bedömning av eventuella kvar-
stående behov för fred resp, krig och de planer och förslag som finns
för den statliga anskaffningen.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

1 Granskningens bakgrund och inriktning

Helikoptrar har fatt ett ökat antal användningsområden för transport,
observation och specialuppgifter.

I särskilt stormakternas försvarsorganisationer har helikoptrar fått
starkt ökad betydelse under senare årtionden. Inom svenskt försvar
nyttjas helikoptrar för bl.a. ubåtsjakt, observation, pansarvärn (som
plattform för robotar mot t.ex. stridsvagnar), flygräddningstjänst och
transport. Särskild vikt har tillmätts transport av skadade.

I en stridssituation — t.ex. i en vägfattig terräng och med stora
avsi.ind — kan helikoptrar vara den enda möjligheten att i tid kunna
föra skadade till platser med kvalificerad sjukvård. Kommer patienten
inte på operationsbordet inom omkring tre timmar ökar dödstal och
invaliditet dramatiskt till följd av infektioner och chocktillstånd.

Studier har sedan 1970-talet visat att sjuktransporter är en av de
svagaste funktionerna i svenskt försvar. Den samlade helikopterkapaci-
teten för sjuktransporter är mindre än hälften av den som bedömts
behövlig t.ex. vid krigshandlingar i övre Norrland. Stora problem
inom sjuktransporterna i strid får självfallet stor negativ inverkan på
stridsmoralen.

För försvarsmakten är helikoptrar för sjuktransporter av stor bety-
delse. Samtidigt finns den grundläggande principen att man för krigs-
behov bara bör anskaffa de resurser som behövs utöver fredssamhällets
tillgångar. Ju större helikopterkapacitet som finns redan i fred, desto
mindre blir behovet av särskild anskaffning för behovet i krig.

Med en väl utbyggd vägburen ambulansorganisation kan flertalet
behov i fredstid tillgodoses. Helikoptern kan rädda liv främst i situatio-
ner då de land- eller sjöbundna transporterna tar för lång tid. I fjäll-
och ödemarksområden, skärgårdar och storstadsområden kan helikop-
tertransporter rädda liv. Helikopter kan också användas för att hämta
sjuka eller skadade från fartyg.

I storstadsområden i Europa, USA och Japan finns utbyggda organi-
sationer för att med helikopter snabbt kunna föra läkare till en
skadeplats. Att få en första läkarhjälp snabbt är i många situationer
viktigare än den fortsatta transporten till sjukhuset. I en del fall kan
helikoptern vara nödvändig för transport från ett sjukhus till specialis-
ter vid ett annat sjukhus. Svårt medtagna patienter kan vara ur stånd
att klara en transport på flera timmar.

Anskaffning och underhåll av helikoptrar är kostnadskrävande.
Även personalkostnaderna blir stora om man behöver någon form av
beredskap dygnet runt på alla årets dagar. En separat organisation för
enbart sjuktransporter skulle i ett vidsträckt land som Sverige bli
dyrbar, eftersom antalet uppdrag per helikopter och år sannolikt
skulle bli ganska litet.

Det är därför naturligt att olika former av samverkan mellan myn-
digheter och företag med tillgång till helikoptrar har tett sig rimliga.

Riksdagens revisorer har undersökt hur frågan om helikoptrar för
sjuktransporter har behandlats av regeringen. Granskningen har inrik-
tats på de olika organisatoriska lösningar som valts för att åstadkomma
en samordning mellan militärt och civilt bruk.

Någon bedömning av behovet av ytterligare helikopterkapacitet har
inte gjorts. Vi har i stället utgått från riksdagens uttalanden om att
nuvarande kapacitet är otillräcklig.

Granskningen avslutades i november 1991.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Förs. 1991/92:14

Bilaga

2 Nuvarande kapacitet och ägarförhållanden

I januari 1991 fanns helikoptrar med följande ägare i landet:

Polisen

Polisen äger 7 enmotoriga helikoptrar. Dessa är stationerade på fem
orter, nämligen Stockholm (2 helikoptrar), Jönköping (vinter-
tid)/Västervik (sommartid), Malmö, Göteborg (2 helikoptrar) och Bo-
den.

Under år 1990 utnyttjades mindre än 10 % av den totala flygtiden
för sjuktransporter.

Försvaret

Av försvarets helikoptrar kan ca 50, varav ungefär hälften tvåmotoriga,
användas för sjuktransporter i fred. Dessa är stationerade på 13 orter
nämligen Stockholm/Berga, Uppsala, Linköping/Malmslätt, Visby,
Ronneby, Ängelholm, Göteborg/Säve, Lidköping/Såtenäs, Karlsborg,
Söderhamn, Östersund, Luleå och Boden. Vissa av dessa helikoptrar
kan dock enligt försvarsstaben inte med säkerhet användas för sjuk-
transporter i fred på grund av att ställtiderna ibland blir för långa.

Många av försvarets helikoptrar används för närvarande för sjuk-
transporter i fred. Detta sker med stöd av särskild förordning. Vidare
är försvaret berört i åtminstone Göteborgsregionen av sjuktransport-
verksamhet, jämför nedan.

En övervägande del av dessa helikoptrar är stationerade på orter, där
varken helikoptrar från polisen eller enskilda företag finns.

Antalet militära helikoptrar som kan användas för sjuktransporter i
krig är mindre än hälften av den kapacitet som har bedömts behövlig
vid t.ex. krigshandlingar i övre Norrland.

Av de ca 50 helikoptrarna från försvaret benämns nästan alla
medeltunga eller tunga enligt försvarets terminologi. Inom försvaret
finns härutöver andra helikoptrar, bl.a. pansarvärnshelikoptrar, vilka
enligt försvarsstaben inte är lämpliga för sjuktransporter.

Företag

Totalt 66 helikoptrar, varav 4 tvåmotoriga, ägs av enskilda företag.

Dessa är för närvarande stationerade på 13 orter nämligen Stock-
holm, Nyköping, Eskilstuna, Helsingborg, Malmö, Göteborg, Borlänge,
Örnsköldsvik, Östersund, Umeå, Gällivare, Porjus och Kiruna. De
tvåmotoriga finns i Stockholm, Helsingborg och Östersund.

Genom avtal med rikspolisstyrelsen har sjuktransporttjänster i fred
utförts av några av dessa företag. För närvarande finns avtal med
endast ett företag. Volymmässigt är sjuktransporter en liten del av den
totala användningen hos företag.

För sjuktransporter i fred kan huvuddelen av företagens helikoptrar
användas. Kraven på såväl helikoptrar som förare är större under de 8

svårare förhållanden, som förutsätts råda i krig.

Ett stort antal företagsägda helikoptrar är i krig uttagna för olika
ändamål inom totalförsvaret, dock ej för sjuktransporter. För sjuk-
transporter i krig i områden där strid pågår krävs enligt försvarsstaben
utbildning och övning av förare som i dag endast finns i försvaret.
Vidare krävs ett fungerande system med reservdelar och mekaniker,
vilket begränsar antalet helikoptertyper som kan användas för sjuk-
transporter i krig. Av dessa skäl och på grund av utländskt ägande
eller delägande har inte helikoptrar kunnat tas ut för sådana uppgifter.
Ytterligare ett antal helikoptrar skulle enligt försvarsstaben ha kunnat
tas ut för krigsuppgifter, hos försvarsmakten eller totalförsvaret i
övrigt, om de varit av lämpliga typer.

Övrigt

Antalet helikoptrar i riket har enligt rikspolisstyrelsens bedömning
inte förändrats mycket under åren 1988—1990, men en övergång sker
till fler tvåmotoriga helikoptrar.

Priset för en tvåmotorig helikopter är för närvarande 20—26 milj,
kr. Härtill kommer specialutrustning för strid. Priset för en enmotorig
helikopter är 7 — 8 milj. kr. utan tillägg. Kostnaden för sjuktransport är
för närvarande ca 10 000 kr. per timme för tvåmotorig helikopter och
ca 3 000—4 000 kr. per timme för enmotorig.

I Sverige gäller krav på tvåmotordrift nattetid, men dispens har
hittills givits från kravet. I det europeiska luftfartssamarbetet väntas
krav på tvåmotordrift dygnet runt, särskild pilotutbildning samt sär-
skild erfarenhet. Enligt rikspolisstyrelsens bedömning måste Sverige
vid ett medlemskap i EG följa de internationella bestämmelserna.

Sjuktransporternas nuvarande omfattning

År 1990 utfördes sjuktransporter med helikopter enligt rikspolisstyrel-
sen under totalt 1 421 timmar till en kostnad av ca 9,6 milj. kr. Av
dessa svarade

-polisen för 35 % av flygtiden till ett pris av 4 170 kr. per flygtimme
(enmotordrift) dvs. totalt ca 2,1 milj, kr.,

-företag för 58 % av flygtiden, dvs. i genomsnitt 7 990 kr. per
flygtimme för totalt 6,6 milj, kr.,

-försvaret för 7 % av flygtiden till ett pris av 8 850 kr. per timme
(tvåmotordrift) dvs. totalt ca 0,9 milj. kr.

T.o.m. den 31 december 1991 har rikspolisstyrelsen lett och samordnat
verksamheten även för sjuktransporter med helikoptrar från försvaret
och företag.

I regleringsbrev för budgetåret 1991/92 har till rikspolisstyrelsen för
ambulans- och räddningsflyg beräknats ca 12,6 milj. kr. Vidare medges
viss disposition av ersättning från försöksverksamhet i Stockholms
samt Göteborgs och Bohus läns landsting (jfr. nedan).

Förs. 1991/92:14

Bilaga

3 Utredningsverksamhet och riksdagsbeslut
åren 1974-1989

Helikopter började redan under 1940-talet användas för akuta sjuk-
transporter. Polisen började i mitten av 1960-talet att bygga upp en
helikopterverksamhet för sina rent polisiära uppgifter och blev några
år senare huvudman för ambulansflygtjänsten i landet.

Frågan om hur sjuktransporter med helikopter skall handhas har
utretts under lång tid.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut

Åren 1974—1975 genomfördes en försöksverksamhet med ambulans-
helikopter i Jämtlands län. Sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut, Spri, uttalade i en rapport bl.a. att försö-
ken visade att väsentliga medicinska och humanitära vinster kunde nås
vid en utökad användning av ambulanshelikopter med hög insatsbe-
redskap (Spri 1975:9).

Försvarsutredningen, FU 74

År 1977 ansåg försvarsutredningen, FU 74, inför 1977 års försvarsbe-
slut att det skulle vara önskvärt att i större utsträckning kunna
disponera helikoptrar för transport av skadade. Utredningen ansåg att
civila och militära helikoptrar inom landet borde kunna betraktas som
gemensamma tillgångar för totalförsvaret. Utredningen förordade en
undersökning av möjligheterna att med en lämplig fördelning av
kostnaderna öka helikopterkapaciteten inom landet. En försöksverk-
samhet ansågs motiverad från såväl freds- som beredskapssynpunkt
(SOU 1977:1).

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen betonade i mitten av 1970-talet i perspektiv- och pro-
gramplaner önskvärdheten av att i större utsträckning kunna disponera
helikoptrar för akuttransporter inom främst försvarsmakten.

Utredningen om sjukvården i krig (USIK)

Utredningen om sjukvården i krig framhöll år 1978 i sitt betänkande
Sjukvården i krig att krigshandlingar medför ökat behov av sjuktrans-
porter. För att förbättra kunskaperna om helikopterns användbarhet
för sjuktransporter i fred föreslogs en åtminstone ettårig försöksverk-
samhet (SOU 1978:83).

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Stockholms läns landsting

Åren 1977—1979 bedrevs en försöksverksamhet beträffande sjuktrans-
porter med helikoptrar i Stockholms län av Stockholms läns landsting.
I rapporten HSN 1979-11-20 framgår att helikoptrar från såväl privata
företag som rikspolisstyrelsen deltog.

Räddningstjänstkommittén

År 1979 tillsatte regeringen räddningstjänstkommittén, till vilken
USIKs betänkande, i de delar som berörde frågan om sjuktransporter
med helikoptrar, överlämnades. Kommittén inledde i juni 1980 en
försöksverksamhet med ambulanshelikoptrar som avslutades i augusti
1981. I rapporten Sjuktransporter med helikopter redovisade kommit-
tén i juni 1982 försöksverksamheten samt förslag. Försöksverksamhe-
ten bedrevs med rikspolisstyrelsens, försvarsmaktens, helikopterföreta-
gens och berörda sjukvårdshuvudmäns befintliga personella och mate-
riella resurser. Försöksverksamheten bedrevs i följande län: Norrbot-
ten, Jämtland, Gävleborg, Stockholm, Gotland, Örebro, Jönköping,
Göteborg och Bohus samt i Skåne och södra Halland och Blekinge.
Utredningen föreslog riktlinjer som innebar att helikopterverksamhe-
ten skulle omfatta helikoptrar vid polisens och försvarets nuvarande
och eventuella nya framtida stationeringsorter och enskilda företags
helikoptrar i framför allt fjällänen. Härutöver skulle förstärkningar
kunna ske i övriga sjukvårdsområden. Ytterligare förslag lämnades i
kommitténs slutbetänkande, se nedan.

I propositionen om försvarspolitiken och totalförsvarets fortsatta
utveckling m.m. i samband med 1982 års försvarsbeslut nämnde före-
dragande statsrådet att en betydande del av sjuktransporterna i krig
beräknades ske över läns- och civilområdesgränser samt att de fredstida
sjuktransportresurserna var helt otillräckliga för dessa behov. Vidare
anfördes att både utredningen om sjukvården i krig och försvarskom-
mittén understrukit vikten av en väl fungerande sjuktransportorganisa-
tion (prop. 1981/82:102).

1982 års försvarsbeslut

Försvarsutskottet konstaterade år 1982 att frågan om huvudmannaska-
pet för sjuktransportverksamheten övervägdes av räddningstjänstkom-
mittén (FöU 1981/82:18, rskr. 374).

Räddningstjänstkommittén

Räddningstjänstkommittén föreslog i december 1983 att sjukvårdshu-
vudmännen skulle svara för vägbundna sjuktransporter men dessutom
ha planerings- och samordningsansvar för akuta sjuktransporter i
luften, på sjön och i terrängen. Förslaget innebar att sjukvårdshuvud-
männen för insatser i luften och till sjöss utan kostnad skulle fa
disponera lämpliga statliga resurser, bl.a. helikoptrar, fartyg och båtar.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Sjuktransporter i terrängen borde enligt förslaget i stor utsträckning Förs. 1991/92:14

kunna ske med den kommunala räddningstjänstens resurser (SOU Bilaga

1983:77).

Statens förhandlingsnämnd

Sedan räddningstjänstkommittén lämnat sina förslag förde regeringen
via statens förhandlingsnämnd vissa förhandlingar med Landstingsför-
bundet åren 1985 och 1986.

Riksdagen år 1985

Försvarsutskottet anförde i november 1985 att man inhämtat att de
förhandlingar som hade inletts med Landstingsförbundet om ett samlat
ansvar hos sjukvårdshuvudmännen för luftburna sjuktransporter inte
kunnat slutföras. Utskottet framhöll att det var viktigt för vårt samhäl-
le att frågan bringades till en lösning (FöU 1985/86:2).

Riksdagen år 1986

Försvarsutskottet anförde i april 1986 att 1984 års försvarskommitté i
sitt förslag (Ds Fö 1986:1) till regeringen om inriktningen av pro-
gramplaneringen för perioden 1987—1992 understrukit betydelsen av
en tillfredsställande sjuktransportkapacitet med helikoptrar. Möjlighe-
ten att ytterligare öka tillgången på helikoptrar borde enligt försvars-
kommittén ånyo prövas, varvid inriktningen borde vara delade kostna-
der och gemensamt utnyttjande mellan civila och militära myndighe-
ter. Enligt utskottet måste dessa frågor ägnas betydande uppmärksam-
het. Utskottet ansåg att det inte kunde anses tillfredsställande att frågan
om sjuktransporter med helikoptrar utan resultat hade bearbetats
under lång tid. En särskild redovisning borde lämnas till riksdagen
under riksmötet 1986/87 (FöU 1985/86:8, rskr. 182).

Redovisning av överbefälhavaren år 1986

Regeringen uppdrog våren 1986 åt överbefälhavaren att i samråd med
socialstyrelsen och efter överläggningar med Landstingsförbundet se-
nast den 1 september 1986 redovisa förutsättningarna för ökad heli-
kopterkapacitet för sjuktransporter. Inriktningen borde därvid vara ett
gemensamt utnyttjande mellan civila och militära myndigheter. Redo-
visningen skulle även omfatta investerings- och driftkostnader för
verksamheten.

ÖB redovisade i september 1986 ett förslag till lösning som byggde
på samutnyttjande av försvarsmaktens, rikspolisstyrelsens och civila
helikopterföretags resurser. Helikoptrar skulle operera från 14 platser i
landet och skulle då nå 95 % av befolkningen inom en ur medicinsk
synvinkel acceptabel tidsrymd. För att uppnå detta erfordrades en
anskaffning av minst 15 helikoptrar. Investeringskostnaderna uppskat-

tades till 212 milj. kr. och de årliga driftkostnaderna till ca 44 milj. kr.
Förslaget överlämnades till försvarskommittén, FK 84, för dess övervä-
ganden i helikopterfrågan.

Försvarskommittén

I februari 1987 föreslog 1984 års försvarskommitté inför 1987 års
försvarsbeslut att en ökning av sjuktransportkapaciteten med helikop-
ter var nödvändig för att tillgodose behovet i krig. Kapacitetsökningen
borde ske på ett sådant sätt att även behovet i fred kunde tillgodoses.
Sjuktransporterna borde enligt kommitténs uppfattning organiseras i
landstingskommunal och statlig regi. Förutom försvarsmaktens och
rikspolisstyrelsens kapacitet borde heiikopterföretag kunna utnyttjas
(SOU 1987:9).

Kommitténs betänkande behandlades i propositionen om totalförsva-
rets fortsatta utveckling, (prop. 1986/87:95),jämför nedan.

1987 års försvarsbeslut

Försvarsutskottet anförde i maj 1987 följande:

I fråga om sjuktransporter med helikopter anförs i proposition
1986/87:95 att kapaciteten i detta avseende bör utökas för att tillgodose
krigsbehovet och att denna utökning bör göras på ett sådant sätt att
även fredsbehovet kan tillgodoses. Med instämmande i försvarskom-
mitténs förslag framhålls bl.a. att sjukvårdshuvudmännen bör ges ett
större ansvar för de civila luftburna sjuktransporterna.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Utskottet har behandlat frågan vid två tillfällen under föregående
riksmöte. Frågan om sjuktransporter med helikoptrar tas upp i total-
försvarspropositionen med utgångspunkt i försvarskommitténs förslag.
Redovisningen gav dock enligt utskottet inte klarhet i vilka förhållan-
den som hindrar att denna fråga bringas till en lösning. Utskottet utgår
från att sjukvårdshuvudmännen är beredda att ta sitt ansvar och att
statliga myndigheter kan samordna sina önskemål och resurser. Rege-
ringen måste aktivt ta sig an denna viktiga fråga.

Utskottet erinrar också om att hälso- och sjukvården i 1982 års
försvarsbeslut uppmärksammats som en av de svagaste länkarna i
totalförsvaret samtidigt som vår förmåga på detta område utgör en
viktig förutsättning för trovärdigheten i vår försvarsvilja och försvars-
förmåga (FöU 1986/87:11, rskr. 310).

I augusti 1987 tillsatte socialministern en departemental arbetsgrupp
med uppgift att klargöra förutsättningarna för att förverkliga intentio-
nerna i försvarsbeslutet vad avser helikoptrar för sjuktransporter.

Departemental arbetsgrupp

I en rapport i februari 1988 meddelade arbetsgruppen att dess slutsats
mot bakgrund av det skiftande intresse som sjukvårdshuvudmännen
visat var att det inte fanns underlag för att bygga upp en heltäckande
organisation. Detta borde i stället ske successivt. Ett bolag i statlig och
landstings- och primärkommunal regi föreslogs handha verksamheten.
Till bolaget skulle föras vissa kostnader under justitiedepartementets
anslag till polisväsendet, B 6. Underhåll och drift av motorfordon
m.m. ( ca 6,5 milj. kr. för budgetåret 1987/88) samt ytterligare 75 milj,
kr. för investeringar i helikoptrar under en treårsperiod. Som villkor
för utbetalning av de statliga investeringsmedlen skulle gälla att sjuk-
vårdshuvudmännen bidrog med motsvarande belopp. Arbetsgruppen
föreslog att regeringen skulle uppdra åt statens förhandlingsnämnd att
inleda förhandingar med berörda parter (Ds 1988:9).

Statens förhandlingsnämnd

Regeringen uppdrog 1989-04-20 åt statens förhandlingsnämnd att med
utgångspunkt i 1987 års försvarsbeslut förhandla med bl.a. sjukvårds-
huvudmännen. Förhandlingsnämndens uppdrag återkallades i decem-
ber 1989 när helikopterdelegationen tillsattes. I 1990 års budgetpropo-
sition föreslogs att förhandlingsnämnden skulle upphöra, vilket den
gjorde i juni 1990.

Riksrevisionsverkets granskning

I november 1988 ansåg riksrevisionsverket i rapporten Hälso- och
sjukvården i krig — statlig styrning att det borde prövas om anskaff-
ningen av helikoptrar tills vidare kunde göras inom försvarsmaktens
sjukvårdsorganisation. Motivet härför var att försvarsmakten i krig
hade det största behovet av sjuktransporter. Helikoptrarna skulle dock
vid behov kunna användas även för transport av civila skadade —
eventuellt också i fred. Även andra civila transporter skulle därvid
kunna komma i fråga. RRV förutsatte att anskaffningen kunde ske
inom planeringsramarna för det militära försvaret. En anskaffning av
helikoptrar inom försvarsmaktens sjukvårdsorganisation skulle enligt
verket kunna bidra till bättre möjligheter att utnyttja de omfattande
investeringar som gjorts i fältsjukhus m.m. (RRV-rapport, dnr
1987:1481).

Riksdagen år 1989

Försvarsutskottet framhöll i maj 1989 att man efter 1987 års försvars-
beslut följt frågan om transporter av sjuka och skadade med helikop-
ter. Man anförde vidare:

Överbefälhavaren anser det vara naturligt att försvarsmaktens resurser
skall kunna ställas till förfogande för samhällets civila sjuktransporter
och vid särskilda behov men finner det inte godtagbart att resurserna
tas i anspråk i sådan omfattning att primäruppgifterna måste eftersät-

Förs. 1991/92:14

Bilaga

tas. Om statsmakterna anslår särskilda medel för ökade materiel- och
personalkostnader är överbefälhavaren beredd att delta i större omfatt-
ning.

Det är enligt utskottets mening mycket anmärkningsvärt att denna
fråga ännu inte — i samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och
staten — har kunnat föras fram till en lösning. Arbetet härmed måste
fortsättas med kraft (1988!89:FöU14, rskr. 294).

Förs. 1991/92:14

Bilaga

4 Helikopterdelegationen

I december 1989 tillsatte regeringen helikopterdelegationen vars direk-
tiv formulerades i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil.
7). I propositionen anförde socialministern följande:

Jag övergår nu till frågan om att öka tillgången på helikoptrar för
akuta sjuktransporter. Enligt 1987 års försvarsbeslut borde sjuktrans-
portkapaciteten med helikopter öka för att behoven i krig skall kunna
tillgodoses. Enligt försvarsbeslutet borde detta ske så att även fredsmäs-
siga behov kunde tillgodoses. Statliga medel borde avsättas för att
förbättra sjukvårdskapaciteten med helikopter såväl i fred som i krig
under förutsättning att sjukvårdshuvudmännen var beredda att med-
verka i motsvarande omfattning. Enligt försvarsbeslutet borde ansvaret
för civila sjuktransporter, med vissa undantag enligt räddningstjänst la-
gen, vila på sjukvårdshuvudmännen.

För att komma fram till en lösning av frågan har jag i december
1989 tillkallat en särskild förhandlingsdelegation med uppgift bl.a. att
träffa erforderliga avtal i fråga om helikoptrar för sjuktransporter. Jag
räknar för statens del med ett engångsbelopp om 75 milj.kr. för att fa
till stånd ett system med helikoptrar enligt 1987 års försvarsbeslut.

Att utvidga sjukvårdshuvudmännens ansvar för sjuktransporter ser
jag som en utgångspunkt för att finna en lösning på frågan att öka
tillgången på helikoptrar för sjuktransporter. Genom att sjukvårdshu-
vudmännen har ett ansvar endast för vägbundna sjuktransporter me-
dan RPS svarar för de luftburna akuta sjuktransporterna har ett
rationellt utnyttjande av sjuktransportresurserna inte alltid kunnat ske.
Med ett samlat ansvar hos sjukvårdshuvudmännen för sjuktransporter i
fred tror jag att denna brist kan avhjälpas. Jag vill också betona att de
resurser som i dag används för dessa ändamål hos polisen, försvars-
makten och de privata helikopterföretagen naturligtvis bör utnyttjas
även i fortsättningen. Jag förutsätter att en ökad samverkan kommer
till stånd mellan berörda myndigheter och organisationer. — — — Jag
avser återkomma till riksdagen med förslag i denna fråga så att en
lagändring kan träda i kraft senast den 1 juli 1991.

Delegationens arbete

Helikopterdelegationen drog relativt tidigt slutsatsen att sjukvårdshu-
vudmännen inte ansåg sig kunna bidra till investeringskostnaderna för
nya helikoptrar och inte ansåg sig själva kunna eller böra driva
flygverksamhet. Delegationen arbetade därefter utifrån en principiell
lösning, som innebar att staten skulle tillskjuta 50 % av investerings-
kostnaden för helikoptrar och vederbörande (privata) helikopterföretag
återstående 50 %. I stället för investeringskostnad skulle sjukvårdshu-

vudmännen med denna lösning betala högre timkostnad. Delegatio-
nens avsikt var att träffa tioåriga trepartsavtal mellan staten, sjukvårds-
huvudmännen och helikopterföretagen.

Efter upprepade kontakter med sjukvårdshuvudmännen arbetade
delegationen främst med Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och
Stockholms läns landsting samt Gotlands kommun och Göteborgs
kommun tillsammans med Göteborgs och Bohus läns landsting. Dele-
gationen uppgav att man även fört diskussioner med angränsande
landsting i försök att bilda regioner.

I oktober 1990 infordrade delegationen s.k. förhandlingsanbud från
intresserade företag. Anbuden skulle avse ca 2 500 flygtimmar/år
fördelade på sex stationeringsorter. Anbud från tolv olika företag
inkom till delegationen. Vissa företag lämnade anbud för flera statio-
neringsorter. Härefter följde förhandlingar. Efter vissa förändringar av
förutsättningarna infordrades i mars 1991 förnyade anbud och ytterli-
gare överläggningar ägde rum.

1 skrivelse till regeringen i juli 1991 anförde delegationen att för-
handlingarna fortfarande pågick. Att avtal inte kunnat träffas hade
enligt delegationen främst följande orsaker:

-Kravet på tvåmotoriga helikoptrar och tvåpilotsystem skulle medföra
avsevärt ökade timkostnader. Sjukvårdshuvudmännen uppgav sig
vara förhindrade att ingå avtal av ekonomiska skäl.

-Sjukvårdshuvudmännen krävde ökade statliga bidrag för investering
i och drift av helikoptrarna. Genom att fördröja förhandlingarna
räknade huvudmännen med att staten skulle tvingas att öka bidragen
till helikopterverksamheten.

-Vissa huvudmän väntade på höstens landstingsmöten. Valet fanns i
bakgrunden.

Den viktigaste orsaken till att några resultat ännu inte kunde redovisas
var dock enligt delegationen

-att huvudmännen av RPS och lokala chefer inom försvaret hade
bibragts den uppfattningen att huvudmännen i framtiden skulle
kunna få helikoptertransporter utförda av polisen eller försvaret
gratis eller till starkt reducerade priser. Delegationen ansåg att
varken polisen eller försvaret disponerade för ändamålet lämpliga
tvåmotoriga helikoptrar. Delegationen avsåg att fortsätta förhandling-
arna under hösten 1991.

Upphandlingen blev således resultatlös. Inga statliga medel betalades ut
från helikopterdelegationen som bidrag till investeringar i helikoptrar
för sjuktransporter. Den totala kapaciteten bedöms också vara i stort
sett oförändrad (jfr avsnitt 2 ovan).

Regeringen beslutade den 12 september 1991 att det arbete som
bedrivits av helikopterdelegationen skulle betraktas som avslutat.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Synpunkter på delegationens arbete

Göteborgs kommun har i skrivelse 1991-01-08 till regeringen om fort-
satt sambruk av helikoptrar för akutsjukvård i Göteborgsregionen
anfört följande:

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Göteborgs stad, Bohuslandstinget, rikspolisstyrelsen och Västkustens
Marinkommando har sedan mer än 10 år utvecklat ett kostnadseffek-
tivt och väl fungerande samarbete för att dygnet runt och året om
täcka sjukvårdens behov av akuta flygtransporter inom samverkansom-
rådet.

För Göteborg är det egalt i vilken regi verksamheten med ambulanshe-
likoptrar kommer till utförande, bara det är effektivt med hänsyn till
önskvärda kvaliteter och dessutom kostnaderna i ett framtida utföran-
de kan inrymmas i den driftkostnadskompensation som kommer att
utgå från staten. Eftersom utnyttjandet för ambulansändamål enbart
täcker en marginell del av de totala helikopteruppdragen torde emel-
lertid såväl kvalitets- som kostnadsskäl tala för att sjukvårdshuvudmän-
nen beställer denna verksamhet från offentlig och/eller privata utföra-
re, som har andra huvuduppgifter att utföra med helikoptrar.

Göteborg noterar i detta sammanhang den vikt som staten lägger vid
att fa ett effektivt gemensamt utnyttjande av resurser inom den offentli-
ga sektorn (sambruk). Med hänsyn till denna strävan och de positiva
sambrukserfarenheter som föreligger beträffande ambulanshelikoptrar
i västra Sverige, ser Göteborgs stad det som önskvärt att den statliga
helikopterdelegationen vid de förhandlingar kring särskilda invester-
ingsmedel för ambulanshelikoptrar som skall föras under våren även
beaktar möjligheten av offentliga utförare.

Med ovan lämnade redovisning som bakgrund önskar Göteborgs
stad fa regeringens stöd för att såväl den kvalitativt som kommunal-
och samhällsekonomiskt mest gynnsamma formen för ambulansheli-
koptrar i göteborgsregionen skall kunna realiseras från 1992, oavsett
om verksamheten utförs i privat eller offentlig regi. Göteborgs stad
hemställer att regeringen — om så erfordras genom komplettering av
förhandlingsdirektiven till helikopterdelegationen — klargör att nuva-
rande offentliga utförare ej skali diskrimineras med avseende på de
särskilda statliga investeringsmedel som delegationen förfogar över.

Skrivelsen överlämnades 1991-01-31 till helikopterdeiegationen. Rege-
ringen erinrade då också om intentionerna i 1987 års försvarsbeslut.

Göteborgs kommun och Bohuslandstinget har i skrivelse 1991-06-17
till regeringen (civildepartementet, socialdepartementet och försvarsde-
partementet) återigen tagit upp frågan om av dem påtalade förhållan-
den i ovan nämnda skrivelse.

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse 1990-12-28 till chefen för civilde-
partementet beträffande helikoptrar för sjuktransporter framfört följan-
de:

RPS vill i sammanhanget starkt understryka nödvändigheten av av en
fortsatt polisiär (ambulans-)flygverksamhet. Som skäl härför åberopas
inte bara flygverksamhetens nuvarande arbetsuppgifter utan även de
stora möjligheterna till utveckling av verksamheten som redan inletts
och som kommer att fortsätta. Arbetsuppgifterna är otvivelaktigt av

den art att de skall utföras inom ramen för polisiär verksamhet. Förs. 1991/92:14

Ambulansflygverksamheten utgör för övrigt endast omkring 8 % av Bilaea

flygtidsuttaget inom polisflyget.

Vidare meddelade rikspolisstyrelsen i skrivelse 1991-01-28 till helikop-
terdelegationen om ambulanshelikoptrar i Sverige sitt starka intresse
för att delta i diskussioner som rör dessa transporter i framtiden. Man
anförde att det faktum att huvudmannaskapet förs över till sjukvårds-
huvudmännen från RPS inte betyder att ansvaret för utförandet av
transporterna behöver förändras. Med ledning av vad som redovisas i
skrivelsen ansåg RPS att det sambruksalternativ som redovisats från
Västsverige föreföll kunna ge sjukvårdshuvudmännen luftburna ambul-
anstransporter till acceptabla kostnader. Skrivelsen innehöll bl.a. en
hemställan om att helikopterdelegationen från RPS infordrar anbud
gällande kostnaderna för helikopterambulans i Stockholm och Göte-
borg.

Statens räddningsverk kunde inte delta i delegationens arbete på
grund av att man ansåg att delegationen inte följde sina direktiv om
sambruk med försvaret och polisen. Räddningsverket menade att rädd-
ningstjänstens intressen inte tillgodosågs i delegationens arbete.

Helikopterföretagen har förhandlat med helikopterdelegationen och
polisen. AB Norrlandsflyg ifrågasätter i skrivelse 1991-08-07 till riksda-
gens revisorer bl.a. att rikspolisstyrelsen genom beslut den 31 maj 1991
skaffat sig rätt att förlänga ett avtal med Heliflyg AB i dess helhet med
oförändrade villkor t.o.m. 31 december 1992. Enligt skrivelsen skulle
RPS bli den som åtog sig entreprenaden i förhållande till huvudmän-
nen med Heliflyg som sin underleverantör.

Riksdagens revisorer tog inte upp frågan till granskning som ett
särskilt ärende med anledning av att såväl riksrevisionsverket som
näringsfrihetsombudmannen arbetade med de aktuella frågorna.

Interdepartemental arbetsgrupp

Socialministern tillsatte den 12 september 1991 en arbetsgrupp med
uppgift att gå igenom förutsättningarna för att genomföra intentioner-
na i 1987 års försvarsbeslut vad avser luftburna akuta sjuktransporter.
Arbetet skall ske utifrån vad som framgår av bl.a. 1991 års försvarsbe-
slut och vad helikopterdelegationen redovisat i skrivelse den 30 juli
1991 till socialdepartementet. Arbetet skall enligt beslutet bedrivas
skyndsamt.

5 Ändrat huvudmannaskap

I december 1990 konstaterade 1988 års försvarskommittés arbets-
grupp för sjukvården i kris och i krig att helikopterkapaciteten för
sjuktransporter i krig var helt otillfredsställande och att osäkerheten
alltjämt var stor beträffande hur helikopterfrågorna skulle lösas såväl i
fred som i krig (SOU 1990:108). Frågorna kunde enligt arbetsgruppen Ig

indelas i tre av varandra beroende frågeställningar, nämligen

-ansvar, former, organisation och finansiering av sjuktransporter med
helikopter i fred,

-möjligheter och krav på förberedelse för att utnyttja de sannolikt
växande helikoptertillgångarna i samhället för sjuktransporter i krig
samt

-försvarsmaktens tillgångar och planering av helikopterresurser, läm-
pade för sjuktransporter.

Som sammanfattande bedömningar och förslag anfördes följande:

Kvarstående problem (i sjukvårdens beredskapsläge) finns främst vad
avser helikopterkapacitet för sjuktransporter i krig samt försörjningen
med läkemedel och förbrukningsmateriel under kris och krig. Det
råder fortfarande stor osäkerhet om hur behoven av sjuktransporter
med helikoptrar skall tillgodoses i såväl fred som krig. Ansvars- och
finansieringsfrågor har hittills förhindrat utvecklingen av en effektiv
fredstida organisation för sjuktransporter med helikoptrar. Arbetsgrup-
pen anser att nuvarande förhandlingsarbete bör vidgas med innebör-
den att ett mer samlat grepp tas på dessa frågor. Syftet bör vara ett
fredstida samordnat system där både civila och militära helikopterre-
surser utnyttjas effektivt för skilda behov i fred vad avser sjuktranspor-
ter, räddningstjänst och polisiär verksamhet m.m. Beredskapsfrågorna
måste ges stor vikt vid utformningen av ett sådant system. De inom
totalförsvarsramen preliminärt avdelade resurserna för investeringar i
en fredstida helikopterorganisation, 75 milj, kr., bör i första hand
användas för att tillgodose sådana beredskapsaspekter.

Nu tillgängliga helikopterresurser för sjuktransporter i krig är helt
otillräckliga för de bedömda behoven. Någon utökning av de militära
helikopterresurserna för ändamålet föreslås inte i överbefälhavarens
programplan förrän vid sekelskiftet, och då endast i mycket begränsad
utsträckning. Enligt arbetsgruppens uppfattning bör en tidigarelägg-
ning och utökning av den planerade militära helikopteranskaffningen
ske bl.a. mot bakgrund av möjligheterna att på intäktsbasis medverka i
en samordnad organisation för sjuktransporter i fred. Därutöver bör
snarast prövas möjligheterna att utnyttja i samhället befintliga civila
helikoptrar, vilka nyligen har inventerats, för sjuktransporter i krig.

Överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen

I propositionen om totalförsvaret under budgetåret 1991/92 anförde
försvarsministern i februari 1991 att staten och sjukvårdshuvudmännen
hade träffat överenskommelse om att huvudmännen den 1 januari
1992 tar över ansvaret för akuta luftburna sjuktransporter. Rikspolis-
styrelsens ansvar för sådana sjuktransporter föreslogs samtidigt upphö-
ra. Den tidigare aviserade ändringen av huvudmannaskapet i hälso-
och sjukvårdslagens 6 § föreslogs. Socialministern anförde att försvars-
ministern i propositionen berört frågan om militär helikopteranskaff-
ning för sjuktransporter, bl.a. mot bakgrund av möjligheterna för
försvaret att på intäktsbasis medverka i en samordnad organisation för
sjuktransporter i fred. Socialministern avsåg att återkomma med en
redovisning för hur helikopterverksamheten för sjuktransporter ut-
vecklas för att uppfylla intentionerna (prop. 1990/91:102).

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Riksdagsbeslut om lagändring beträffande
huvudmannaskapet

Försvarsutskottet anförde att man vid flera tidigare tillfällen hade
uppmärksammat helikoptertransportfrågorna och därvid understrukit
vikten av en snar och tillfredsställande lösning på problemen. Utskot-
tet emotsåg den redovisning som föredragande statsrådet aviserade i
fråga om hur helikopterverksamheten för sjuktransporter skulle ut-
vecklas för att uppfylla intentionerna. Socialutskottet anförde i yttran-
de att det är angeläget att ansvaret för sjuktransporter i kris och krig
klargörs (1990/91:FöU 8, 1990/91:SoUy, rskr. 285).

Riksdagsbeslut om ersättning

I propositionen om ändrat huvudmannaskap för sjukreseadministratio-
nen m.m. redovisades i mars 1991 bl.a. att staten och Landstingsför-
bundet träffat överenskommeiese om att sjukvårdshuvudmännen skall
erhålla ersättning från staten med 16 milj. kr. för 1992. Av propositio-
nen framgår att beloppet hade fördelats på sjukvårdshuvudmännen
genom överenskommelsen. Att helikopterdelegationen arbetade med
de aktuella frågorna nämndes inte i propositionen. Riksdagen hade
ingen erinran (prop. 1990/91:135, 1990/91:SfU 15, rskr. 264).

Underlag från överbefälhavaren inför 1992 års
försvarsbeslut

I ÖB 92 — Överbefälhavarens underlag inför försvarsbeslut 1992 —
har ÖB i juni 1991 på regeringens uppdrag redovisat behovet av
helikoptrar för sjuktransporter i krig, det samlade helikopterbeståndet
i landet samt dess lämplighet och tillgänglighet för transporter i krig
(redovisning tillsammans med socialstyrelsen), samt förutsättningar för
en tidigareläggning och utökning av den planerade militära helikopter-
anskaffningen i den mån detta bedöms motiverat.

Under förutsättning att medel för merbehovet av helikoptrar samt
merkostnader för drift kan tillföras försvarsmakten, samt att landsting-
en betalar driftkostnaderna för utnyttjade tjänster, bedömer överbefäl-
havaren att sjuktransporter med helikopter även i fred kan åvila
försvarsmakten. På så sätt bedöms försvarsmaktens investeringar i
helikopterpersonal och-materiel kunna nyttjas på ett för samhället
optimalt och kostnadseffektivt sätt redan i fredstid. ÖBs redovisning är
till stora delar hemlig.

Statens räddningsverk

Räddningsverket arbetar med förslag till rapport om användningen av
helikopter i kommunal räddningstjänst, i samarbete med företrädare
för rikspolisstyrelsen, ÖB och kommunerna genom bl.a. Svenska kom-
munförbundet. Arbetet har enligt verket utförts bl.a. på grund av att
räddningstjänstens intressen inte beaktades tillräckligt i helikopterdele-

Förs. 1991/92:14

Bilaga

gationen (jfr. ovan). Sammanträffanden har skett mellan räddningsver-
ket, kommunerna (räddningscheferna), länsstyrelserna och SOS-cen-
tralerna och försvaret, polisen och helikopterföretag.

Avgiftsbestämmelser m.m. för försvaret och polisen

Beträffande avgifter för försvarets och polisens medverkan och därmed
omfattningen av denna medverkan som producent av helikoptertrans-
porter kan följande sägas:

T.o.m. juni 1991 gällde beträffande avgifter i statlig verksamhet de
allmänna anvisningarna i 1983 års budgethandbok. Enligt dessa borde,
om inte annat var föreskrivet, avgifterna baseras på självkostnaderna,
dvs. hänsyn skulle tas till såväl direkta som indirekta kostnader.
Ytterligare föreskrifter fanns i förordningen (1975:586) om register
över statliga avgifter och i riksrevisionsverkets tillämpningsföreskrifter.

Enligt förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verk-
samhet far försvarsmaktens myndigheter ställa personal och egendom
till förfogande för bl.a. transporter av sjuka eller skadade, om det
föreligger ett trängande behov av transporten. För transporter av sjuka
eller skadade finns inga föreskrifter om ersättning. Beträffande utföran-
de av annat arbete än det nämnda far försvarsmakten åta sig detta i
vissa fall, och föreskrifter om ersättning för denna senare medverkan
meddelas vid behov av försvarets civilförvaltning, som har utgivit
sådana föreskrifter.

Rikspolisstyrelsen fick år 1969 i uppgift att leda och samordna
ambulansflygtjänsten i landet och kostnaderna för denna verksamhet
belastar sedan dess rikspolisstyrelsens anslag till underhåll och drift av
motorfordon m.m. I regleringsbrev till rikspolisstyrelsen har sedan ett
antal år och senast för budgetåret 1991/92 angivits att enligt avtal
mellan rikspolisstyrelsen och Stockholms läns landsting samt Göte-
borgs och Bohus läns landsting skall som försöksverksamhet ambu-
lansflygningar utföras av rikspolisstyrelsens helikoptrar inom lands-
tingens förvaltningsområden. Enligt regleringsbrevet har regeringen
medgivit att rikspolisstyrelsen far disponera den ersättning som lands-
tingen betalar såvitt denna avser rörliga kostnader (jfr ovan). Medlen
skall användas för underhåll och drift av helikoptrar.

Fr.o.m. juli 1991 får en myndighet under regeringen enligt ersätt-
ningsförordningen (1991:354) ta ut ersättning för varor och tjänster
bara om det följer av en lag eller förordning eller av ett särskilt beslut
av regeringen. Dock far myndighet efter överenskommelse med annan
statlig myndighet mot ersättning tillhandahålla den myndigheten tjäns-
ter om det är förenligt med myndigheternas uppgift enligt lag eller
enligt instruktion eller annan förordning. Det innebär att försvaret och
polisen bara far ta ut ersättning från (landstings)kommun enligt lag,
förordning eller särskilt regeringsbeslut. Utöver ett särskilt regeringsbe-
slut krävs ett bemyndigande för resp, myndighet att disponera de
inkomster som erhålls om myndigheten tar ut ersättning.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

För transporter av sjuka och skadade gäller fortfarande förordningen
om militär medverkan i civil verksamhet och dess tillämpningsföre-
skrifter. Bestämmelserna avser trängande behov och omfattas inte av
några bestämmelser om ersättning.

Den tidigare nämnda bestämmelsen om ersättning till polisen för
försöksverksamhet i Stockholms och Göteborgs och Bohus län i regler-
ingsbrev för polisen gäller formellt hela budgetåret 1991/92.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har framfört synpunkter i bl.a.
beslut 1984-05-14 om militär medverkan i civil verksamhet — ambu-
lansflyg. Enligt NOs uppfattning borde en av det allmänna finansierad
eller subventionerad verksamhet, om den erbjuder sina tjänster på den
öppna marknaden, prissätta dessa på ett sådant sätt att konkurrensför-
utsättningarna inte snedvrids. Prissättningen borde med andra ord
enligt NO vara anpassad till de förutsättningar och kostnader som
uppkommer om verksamheten bedrivs i ett särskilt företag med nor-
mala lönsam hetskrav.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

6 Överväganden

Frågan om sjuktransporter med helikopter har som framgått ovan
utretts sedan 1970-talet. Riksdagen har sedan 1985 framhållit att det är
viktigt att frågan om sjuktransporter med helikopter bringas till en
lösning. I 1987 års försvarsbeslut anförde försvarsutskottet att man vid
två tillfällen under föregående riksmöte behandlat frågan om sjuktrans-
porter med helikoptrar och att frågan togs upp i totalförsvarsproposi-
tionen med utgångspunkt i försvarskommitténs förslag. Utskottet ut-
gick från att sjukvårdshuvudmännen var beredda att ta sitt ansvar och
att statliga myndigheter kunde samordna sina önskemål och resurser.
Utskottet anförde vidare att regeringen aktivt måste ta sig an denna
viktiga fråga.

Regeringen har sedan 1985, dvs. i mer än sex år, i olika omgångar
förhandlat med sjukvårdshuvudmännen och utrett frågan i en rad
olika former i syfte att bl.a. komma överens med sjukvårdshuvudmän-
nen om de ekonomiska villkoren för deras ökade medverkan. Arbetet
har bedrivits i

-statens förhandlingsnämnd (1985—1986),

-en departemental arbetsgrupp (1987—1988),

-statens förhandlingsnämnd igen (1989),

- helikopterdelegationen (1989— 1991)

och avses från hösten 1991 bedrivas i en interdepartementai arbets-
grupp.

Den departementala arbetsgruppens förslag i februari 1988 om investe-
ringar m.m. i ett bolag, som ägdes till hälften vardera av staten och
sjukvårdshuvudmännen, hindrades av att landstingen inte ansåg sig
kunna stå för de nödvändiga kostnaderna. Inte heller lyckades statens
förhandlingsnämnd vid något tillfälle förhandla fram någon överens-
kommelse med landstingen.

Helikopterdelegationens arbete resulterade inte i några avtal om
helikoptrar för sjuktransporter. Sjukvårdshuvudmännens bristande in-
tresse förklarades enligt delegationen av flera faktorer, bl.a. att man
genom att fördröja förhandlingarna skulle kunna få större statliga
bidrag. Varken överbefälhavaren, rikspolisstyrelsen eller räddningsver-
ket ansåg sig ha fått sina behov tillgodosedda. Bland de privata heli-
kopterföretagen synes åtminstone ett ha uttryckt sitt missnöje under
det aktuella upphandlingsskedet.

I 1990 års budgetproposition redovisades för statens del ett engångs-
belopp på 75 milj. kr. för att öka tillgången på helikoptrar. Som
villkor för bidraget föreskrevs motsvarande medverkan från sjukvårds-
huvudmännen. Vidare förutsattes att de resurser som i dag används för
dessa ändamål hos polisen, försvarsmakten och de privata helikopterfö-
retagen skulle kunna utnyttjas även i fortsättningen.

Helikopterdelegationens arbetssätt fick till följd att försvaret och
polisen själva i kontakter med bl.a. sjukvårdshuvudmännen framförde
att de kunde erbjuda billigare lösningar. Den statliga uppfattningen i
frågan kan härigenom ha uppfattats som splittrad och osäker av
landstingen.

Sjukvårdshuvudmännen hade tidigare vid förhandlingar med statens
förhandlingsnämnd och i samband med förhandlingar om de ekono-
miska insatserna i det gemensamma bolaget inte velat medverka vid
villkor om 50 % finansiering för staten resp, sjukvårdshuvudmännen.
De villkor delegationen kunde erbjuda avvek inte i något väsentligt
avseende från tidigare förhandlingsbud. Det kan därför ifrågasättas om
ramarna för helikopterdelegationens arbete har varit rimliga.

Delegationen förefaller inte ha inhämtat tillräcklig kunskap om
kraven på helikopterorganisationen i krig. Inga representanter för
försvaret ingick i delegationen.

I 1987 års försvarsbeslut utgick försvarsutskottet från att sjukvårds-
huvudmännen var beredda att ta sitt ansvar i frågan om sjuktranspor-
ter med helikopter och att statliga myndigheter kunde samordna sina
önskemål och resurser. Lagändringen om ändrat huvudmannaskap
aviserades dock först i budgetpropositionen i januari 1990. Regeringens
slutliga förslag rörande lagändringen om sjukvårdshuvudmännens an-
svar lämnades inte förrän i februari 1991 med riksdagsbeslut i maj
1991 och ikraftträdande den 1 januari 1992. Det har således tagit flera
år från det frågan rörande ett nytt huvudmannaskap aktualiserades till
genomförandet.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

Frågan om helikoptrar för sjuktransporter fastnade således i för-
handlingar om kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen
utan att några beslut kunde fattas.

Förs. 1991/92:14

Bilaga

7 Förslag

När ansvaret för sjuktransporter med helikopter i fred den 1 januari
1992 överförs till sjukvårdshuvudmännen upphör statens operativa
ansvar härför. Socialstyrelsens tillsynsansvar avser emellertid sjuktrans-
porter oavsett färdmedel.

gotab 40410, Stockholm 1991

Förslag 1991/92:14

Förslag till riksdagen

1991/92:14

Riksdagens revisorers förslag angåendemilitära och civila helikoptrar försjuktransporter

1 Granskningens inriktning

2 Revisorernas överväganden

3 Hemställan

Innehållsförteckning

Sammanfattning

1 Granskningens bakgrund och inriktning

2 Nuvarande kapacitet och ägarförhållanden

Polisen

Försvaret

Företag

Övrigt

Sjuktransporternas nuvarande omfattning

3 Utredningsverksamhet och riksdagsbeslutåren 1974-1989

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- ochrationaliseringsinstitut

Försvarsutredningen, FU 74

Socialstyrelsen

Utredningen om sjukvården i krig (USIK)

Stockholms läns landsting

Räddningstjänstkommittén

1982 års försvarsbeslut

Räddningstjänstkommittén

Statens förhandlingsnämnd

Riksdagen år 1985

Riksdagen år 1986

Redovisning av överbefälhavaren år 1986

Försvarskommittén

1987 års försvarsbeslut

Departemental arbetsgrupp

Statens förhandlingsnämnd

Riksrevisionsverkets granskning

Riksdagen år 1989

4 Helikopterdelegationen

Delegationens arbete

Synpunkter på delegationens arbete

Interdepartemental arbetsgrupp

5 Ändrat huvudmannaskap

Överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen

Riksdagsbeslut om lagändring beträffandehuvudmannaskapet

Riksdagsbeslut om ersättning

Underlag från överbefälhavaren inför 1992 årsförsvarsbeslut

Statens räddningsverk

Avgiftsbestämmelser m.m. för försvaret och polisen

6 Överväganden

7 Förslag

Riksdagens revisorers förslag angående
militära och civila helikoptrar för
sjuktransporter

3 Utredningsverksamhet och riksdagsbeslut
åren 1974-1989

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut

Riksdagsbeslut om lagändring beträffande
huvudmannaskapet

Underlag från överbefälhavaren inför 1992 års
försvarsbeslut