Förslag 1991/92:10
Förslag 1991/92:10
Förslag till riksdagen
1991/92:10
Förslag angående vissa ändringar i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank
Förs.
1991/92:10
1 Sammanfattning
I denna skrivelse framlägger fullmäktige i riksbanken förslag till vissa
ändringar i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Fullmäktige föror-
dar att riksbankslagen ändras så att remissärenden innehållande författ-
ningsförslag skall kunna avgöras, förutom av fullmäktige, även av
riksbankschefen eller av annan tjänsteman. Vidare föreslås ett förtydli-
gande i riksbankslagen vad avser fullmäktigeledamots skyldighet att
delta i beslut. Om flera omröstningar äger rum i samma ärende
behöver ingen ledamot rösta för mer än ett förslag. Dessutom förordar
fullmäktige att riksbankslagen ändras så att andra kontor än huvud-
kontoret benämns riksbankskontor.
2 Överväganden
2.1 Remisshanteringen
I 41 § första stycket riksbankslagen görs en uppräkning av de frågor
som skall avgöras av fullmäktige i riksbanken. Enligt punkten 1 i
denna paragraf är författningsfrågor sådana ärenden som skall avgöras
av fullmäktige.
I specialmotiveringen till bestämmelsen har fullmäktiges beslutsbefo-
genhet enligt denna punkt preciserats till att avse bl.a. "dels sådana
författningar som skall beslutas av fullmäktige själva, t.ex. föreskrifter-
na om utformningen av mynt och sedlar och författningar inom
ramen för bl.a. valutalagstiftningen, dels ärenden där riksdagen, rege-
ringen eller någon annan myndighet remitterar ett författningsförslag
till fullmäktige för yttrande" (prop. 1986/87:143 s. 80). Här klargörs
således att remissärenden avseende författningsförslag också skall tolkas
in i begreppet författningsfrågor.
Att fullmäktige i riksbanken skall besluta i remissärenden avseende
författningsfrågor skiljer sig emellertid från vad som gäller för remiss-
ärenden i den statliga förvaltningen i övrigt. I propositionen om
ledningen av den statliga förvaltningen (prop. 1986/87:99 s. 90) före-
slogs nämligen att dåvarande praxis med styrelsebeslut i remissärenden
1 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 10
generellt skulle upphöra. Skälen till detta var enligt föredragande
departementschef bl.a. följande. Det är inte tillfredsställande att myn-
digheters remissynpunkter färgas av partipolitiska eller intressemotive-
rade överväganden. Synpunkter av sådant slag kommer fram i utred-
nings- och beslutsprocessen på annat sätt. Regeringen och riksdagen
har inga svårigheter att fånga in sådana opinionsyttringar. Men de
behöver komplettera denna information med underlag som följer av
myndigheternas professionella bedömningar i olika frågor.
Fullmäktige har visserligen ett helt annat ledningsansvar än myndig-
heternas lekmannastyrelser i allmänhet. Men vad som departements-
chefen anförde som skäl för att styrelser i statliga myndigheter inte
borde besluta i remissärenden får i viss mån också anses gälla för
fullmäktige i riksbanken.
Anledningen till att ett författningsförslag remitteras till riksbanken
är just för att fånga in och ta del av riksbankens speciella sakkunska-
per och erfarenheter på området. Det är synpunkter på lagförslaget sett
ur riksbankens perspektiv som regeringen och riksdagen är intressera-
de av. Ett remissvar som blir starkt präglat av partipolitiska synpunk-
ter, med t.ex. flera reservationer, kan innebära att myndighetens sak-
kunskap kommer i bakgrunden och därför inte alltid ger det underlag
som lagstiftaren behöver i sitt fortsatta arbete.
Mot bakgrund härav bör ärenden där ett författningsförslag remitte-
rats till fullmäktige i riksbanken inte generellt behöva beslutas av
fullmäktige utan möjlighet till delegering. Riksbanken förordar därför
att 41 § första stycket punkten 1 riksbankslagen ändras på så sätt att
uttrycket "författningsfrågor", som kan ges en mycket vid tolkning,
ersätts av uttrycket "frågor om föreskrifter som riktar sig till enskilda".
Med enskilda menas såväl juridiska som fysiska personer.
En sådan ändring skulle stå i bättre överensstämmelse med 13 §
verksförordningen (1987:1100), som skall tillämpas på myndigheter
under regeringen och som uttryckligen föreskriver att styrelsen skall
fetta beslut om sådana föreskrifter som riktar sig till enskilda, kommu-
ner och landstingskommuner.
Genom den föreslagna lagändringen begränsas riksbanksfullmäktiges
exklusiva beslutsbefogenhet till att gälla sådana författningar som skall
utfärdas av fullmäktige själva. Ett författningsförslag som remitterats
till riksbanken för yttrande behöver således inte längre beslutas av
riksbanksfullmäktige.
Den skillnad som finns i lagen för närvarande vad gäller remissären-
den som innehåller författningsfrågor och sådana remisser där det inte
finns något författningsförslag kommer också att försvinna. Den nuva-
rande regleringen synes inte riktigt genomtänkt. En remiss utan för-
fettningsförslag kan innehålla viktiga och betydelsefulla frågor som det
är naturligt att fullmäktige såsom riksbankens högsta organ yttrar sig
över, medan det finns remisser med författningsförslag som inte alls är
av sådan dignitet att de behöver beslutas av fullmäktige. Därför bör det
finnas en valfrihet att inom riksbanken kunna handlägga remissären-
den på det sätt som man finner lämpligt.
Förs. 1991/92:10
Denna valfrihet kan uppnås genom att det med den föreslagna Förs. 1991/92:10
lagändringen inte längre finns något krav på att remisser som innehål-
ler författningsförslag skall avgöras av fullmäktige. Med stöd av 41 §
första stycket punkten 16 riksbankslagen har emellertid fullmäktige
alltid rätt att avgöra frågor som fullmäktige finner vara av större vikt
eller som riksbankschefen hänskjuter till fullmäktige. För att fullmäk-
tige skall kunna utnyttja denna möjlighet är det viktigt att de också
löpande informeras om de remissärenden som kommer in till riks-
banken.
Om fullmäktige inte utnyttjar sina möjligheter att fatta beslut i ett
enskilt remissärende skall det enligt 41 § andra stycket riksbankslagen
avgöras av riksbankschefen. Ar ärendet inte av sådant slag att det
behöver prövas av riksbankschefen far det enligt samma stycke avgöras
av annan tjänsteman enligt vad som anges i arbetsordning eller i
särskilda beslut. Innan beslut fattas i ett remissärende, som inte skall
avgöras av fullmäktige, kan riksbankschefen självfallet inhämta full-
mäktiges råd och synpunkter.
2.2 Skyldigheten att delta i beslut
I 43 § andra stycket riksbankslagen stadgas att varje ledamot skall ge
sin mening till känna vid omröstningar. Detta innebär att varje full-
mäktigeledamot är skyldig att rösta såvida han inte är jävig. Till
skillnad från vad som gäller för de flesta övriga myndigheter omfattar
denna skyldighet också t.ex. ett remissyttrande. Han far alltså inte avstå
från att rösta. Enligt ordalydelsen gäller detta även vid omröstning om
kontraproposition. Varje fullmäktigeledamot skall alltså delta också i
en sådan omröstning oavsett om hans förslag är föremål för votering
eller ej. En sådan bokstavstolkning strider emellertid mot reglerna i
18 § förvaltningslagen (1986:223) som enligt specialmotiveringen till
nämnda bestämmelse i riksbankslagen skall gälla även för fullmäktiges
omröstningar (prop. 1986/87:143 s. 81).
Enligt 18 § förvaltningslagen skall den kollektiva omröstningsmeto-
den användas vid omröstning i förvaltningsärenden. Denna innebär,
som den beskrivs i detta lagrum, att ordföranden framlägger de olika
förslagen till beslut och — sedan han låtit beslutsfattarna ta ställning
till förslagen — anger vad som enligt hans uppfattning har beslutats.
Begärs omröstning och är förslagen fler än två skall först avgöras vilket
förslag som skall ställas mot vad som enligt ordförandens uppfattning
hade beslutats.
Den kollektiva omröstningsmetoden är alltid förknippad med rätten
att avstå från att rösta i det fall det egna förslaget inte är med.
Uttryckligt har detta framhävts i 18 § tredje stycket förvaltningslagen.
Detta stycke ger en specialregel för de ärenden som avser myndighets-
utövning mot någon enskild. I dessa fall gäller, precis som i riksbanks-
fullmäktige, att varje ledamot skall vara skyldig att delta i avgörandet.
Efter föreskriften härom tilläggs emellertid: "Ingen är dock skyldig att
rösta för mer än ett förslag." Därigenom fastläggs principen att också i
de fall när, såsom i riksbankslagen, lagen vill tvinga en ledamot att vid
omröstning verkligen ta ställning till ett ärende, begränsar sig dock
denna skyldighet till att rösta endast för ett förslag. Denna tanke synes
onekligen naturlig. I vissa församlingar och/eller vid avgörande av vissa
ärenden är det rimligt att kräva att varje ledamot skall ta sitt ansvar
genom att rösta. Men det är mindre rimligt att driva detta krav så långt
att röstning framtvingas på alla föreliggande förslag. Dessutom skulle
en sådan regel i vissa lägen kunna framtvinga taktikröstningar.
För att ovan nämnda bestämmelse i riksbankslagen om skyldighet
för ledamot i fullmäktige att ge sin mening till känna vid omröstning
bättre skall överensstämma med förvaltningslagens regler vad avser
ärenden där ingen ledamot har rätt att helt lägga ner sin röst bör ett
förtydligande göras i lagtexten. Riksbanken förordar därför att 43 §
andra stycket riksbankslagen kompletteras med en mening om att
ingen är skyldig att rösta för mer än ett förslag.
Genom denna lagändring klargörs att när flera omröstningar äger
rum i samma ärende, dvs. när fler än två förslag förekommer, är det
ett minimikrav att varje ledamot röstar för något av förslagen och
deltar i de röstningsomgångar som gäller det förslaget. Ledamoten har
rätt, men ingen skyldighet, att delta även i övriga röstningsomgångar.
2.3 Övriga frågor
Förutom ovan föreslagna ändringar i riksbankslagen vad gäller hand-
läggningen av remissärenden samt omröstningsregler föreslår fullmäk-
tige att orden "regionkontor och kassakontor" i 34 § nämnda lag byts
ut mot ordet "riksbankskontor". Skälet till att riksbanken förordar
detta är att verksamheten vid kontoren utvecklats så att det numer
egentligen inte finns några skillnader i arbetsuppgifter mellan de två
kontorstyperna och att det därför inte längre finns någon anledning att
upprätthålla olika benämningar. Vidare föreslås att ordet "sedeldepåer"
byts ut mot "riksbanksdepåer". En följdändring behöver också göras i
41 § första stycket punkten 12.
Förs. 1991/92:10
3 Hemställan
Förs. 1991/92:10
Fullmäktige i riksdagen föreslår riksdagen att anta inom riksbanken
upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank (bilaga).
Stockholm den 20 juni 1991
På fullmäktiges vägnar:
Jan Bergqvist
Asa Sydén
I beslutet har deltagit: Per Borg ordf., Jan Bergqvist v. ordf., Bengt
Dennis, Staffan Burenstam Linder, Birgitta Johansson, Christer Eire-
felt, Börje Hörnlund och Aina Westin.
Föredragande har varit Åsa Sydén.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank
Förs. 1991/92:10
Bilaga
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 34, 41 och 43 §§ lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Riksbankens verksamhet bedrivs
där också fullmäktige har sitt säte.
Riksbanken bedriver dessutom
verksamhet vid regionkontor, kas-
sakontor och sedeldepåer till det
antal och på de orter som riks-
banken bestämmer.
34 §
vid ett huvudkontor i Stockholm,
Riksbanken bedriver dessutom
verksamhet vid riksbankskon-
tor och riksbanksdepåer till det
antal och på de orter som riks-
banken bestämmer.
41
Av fullmäktige avgörs
1. författningsfrågor,
1. frågor om föreskrifter som rik-
tar sig till enskilda,
2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare
frågor om riksbankens organisation och arbetsformer,
3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande
till andra valutor,
4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i
11 §,
5. frågor om viktigare internationella kreditavtal,
6. frågor om diskonto och om räntevillkor vid ut- och inlåning
enligt 18 § första stycket samt villkor vid utlåning enligt 18 § andra
stycket,
7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommel-
ser med kreditinstitut,
8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte upp-
fylls,
9. frågor om statens kontokredit,
10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 24 §,
11. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller efter-
gift av fordran,
12. frågor om upprättande av
personalförteckning, om beslut
som avses i 37 § samt om tillsät-
tande av tjänster som riksbanksdi-
rektör, avdelningschef eller direk-
tör för regionkontor,
13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning
eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan,
avstängning eller läkarundersökning,
14. frågor om vilken personal och vilka uppdragstagare som skall
åläggas anmälningsskyldighet enligt 38 § andra stycket,
12. frågor om upprättande av
personalförteckning, om beslut
som avses i 37 § samt om tillsät-
tande av tjänster som riksbanksdi-
rektör, avdelningschef eller re-
gionchef,
1 Senaste lydelse 1990:1347.
15. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av
fullmäktige, samt
16. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som
riksbankschefen hänskjuter till fullmäktige.
Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbanks-
chefen. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver
prövas av riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt
vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.
Förs. 1991/92:10
Bilaga
43 §
Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid
sammanträdena skall protokoll föras.
Fullmäktige är beslutföra när
minst sex ledamöter är närvaran-
de. Ärenden som kräver ett
skyndsamt beslut far dock avgöras
av fem ledamöter, om minst fyra
av dem är ense om beslutet. Vid
Fullmäktige är beslutföra när
minst sex ledamöter är närvaran-
de. Ärenden som kräver ett
skyndsamt beslut far dock avgöras
av fem ledamöter, om minst fyra
av dem är ense om beslutet. Vid
omröstning skall varje ledamot ge
sin mening till känna.
omröstning skall varje ledamot ge
sin mening till känna. Ingen är
dock skyldig att rösta för mer än
ett förslag.
Om omröstning i vissa personalfrågor finns bestämmelser i 5 §
lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar
m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter och
i 26 § anställningsförordningen (1965:601).
Denna lag träder i kraft den
gotab 40003, Stockholm 1991