Torsdagen den 15 juni 2000

EU-nämndens uppteckningar 1999/2000:30

1 §  Information och samråd med statsminister Göran Persson inför Europeiska rådets möte den 19–20 juni 2000

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Huvudpunkten på dagordningen är information och samråd med statsministern inför Europeiska rådets möte i Santa Maria da Feira den 19–20 juni. Vi gör som vi brukar och lämnar ordet direkt till statsministern för en inledning.

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Jag har sällskap av Ingrid Hjelt af Trolle, Lars Danielsson och Jan Ström.

EU-toppmötet i Feira utanför Porto måndag och tisdag i nästa vecka utgör i praktiken avslutningen av det portugisiska ordförandeskapet. Den bild av toppmötet som avtecknar sig ger vid handen att det knappast blir någon enstaka större fråga som kommer att dominera dagordningen. Peppar, peppar! Det handlar snarare om ett arbetsmöte i ordets egentliga bemärkelse, som förhoppningsvis bidrar till att föra unionens arbete framåt på en rad områden.

Det kan vidare konstateras att såväl allmänna rådet som Ekofinrådet kommer att ha extrainsatta möten på söndag kväll för att klara av de sista förberedelserna inför toppmötet. Efter det sedvanliga mötet med EU-parlamentets talman inleds själva toppmötet den 19 med att den förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog redovisar hittills utfört arbete i det s.k. konvent som har att utarbeta ett förslag till stadga för grundläggande rättigheter.

Avsikten med den redovisningen är inte att få till stånd någon substansdiskussion. För regeringens del är det dock angeläget att vid mötet understryka att vi deltar i diskussionerna om en stadga med de förutsättningar som rådet varit enigt om vid två tillfällen, nämligen att arbetet ska resultera i en politisk deklaration som inte är juridiskt bindande. Som bekant delas den uppfattningen av de flesta övriga medlemsländer, om än icke alla.

Vi vill också upprepa förslaget att studera möjligheterna att ansluta EU:s institutioner till Europarådets konventioner om de mänskliga rättigheterna.

Därefter kommer en diskussion kring de frågor som rör ekonomisk, finansiell och monetär politik samt uppföljningen av Lissabontoppmötet. Först av dessa är frågan om Greklands inträde i EMU. Jag förutsätter att detta är en ren formalitet.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om det s.k. skattepaketet. Här kommer finansministrarna att göra ett nytt försök att komma överens vid ett extra Ekofinmöte på söndag kväll. För regeringens del gäller alltjämt att vi finner det angeläget att alla de tre delarna av paketet kan lösas ut. Sparandedirektivet, uppförandekoden för företagsbeskattning samt direktivet om räntor och royaltyer är viktiga beståndsdelar i en överenskommelse.

Fortfarande tycks det vara sparandedirektivet som är den del av paketet där en lösning ter sig mest avlägsen. Skiljelinjen går alltjämt mellan å ena sidan Storbritannien, som huvudsakligen vill ha ett system med uppgiftslämnande mellan länderna, å andra sidan Belgien, Grekland, Luxemburg och Österrike, som vill likställa uppgiftslämnande och källskatt.

Från regeringens sida menar vi att en etappvis överenskommelse kan vara bättre än ingen överenskommelse alls. Den portugisiske premiärministern var dock vid ett samtal som jag hade med honom i förra veckan relativt pessimistisk om möjligheterna att nå en överenskommelse i Feira.

Trots att endast några månader förflutit kommer uppföljningen av Lissabontoppmötet att ha en relativt framskjuten plats på dagordningen. Låt mig bara peka på några punkter som regeringen vill framhålla under detta avsnitt.

Vi kommer att välkomna att de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken så tydligt betonar att målet för EU-länderna ska vara full sysselsättning. Vi kommer att understryka vikten av att ställa upp konkreta gemensamma nationella mål för jämställdhetsarbetet.

Vi kommer att argumentera för betydelsen av kompetensutveckling, livslångt lärande och en lärande arbetsorganisation i det fortsatta uppföljningsarbetet.

Vi kommer att framhålla att samarbetet i de sociala trygghetssystemen ska syfta till att underlätta för medlemsländerna att själva besluta om reformer av de egna systemen.

Vi kommer att betona nödvändigheten av att arbeta för en förstärkt position för konsumenterna vid genomförandet av den inre marknaden.

Vi kommer att tillstyrka antagandet av en europeisk stadga för småföretag.

Vi kommer att föreslå att handlingsplanen för IT i Europa, den s.k. e-Europe, ska bli föremål för en första avrapportering vid det extra toppmötet i Stockholm i mars nästa år.

Vi kommer att verka för att principen om en hållbar utveckling integreras på ett tydligt sätt i det fortsatta uppföljningsarbetet.

Efter denna rikhaltiga ekonomiska meny är avsikten att toppmötet över lunch ska diskutera läget i regeringskonferensen. Enligt förhandsanvisningarna kommer Europeiska rådet att få en redovisning av förhandlingsläget från det portugisiska ordförandeskapet. Toppmötet ska vidare ta ställning till om dagordningen ska utökas till att omfatta mer än de s.k. resterna från Amsterdam och de relaterade frågorna om institutionernas storlek.

Denna diskussion har på senare tid främst kommit att handla om huruvida flexibel integration ska föras upp på dagordningen. Jag vet att nämnden har diskuterat de här frågorna ingående med utrikesministern och hennes medarbetare. Låt mig därför bara i all korthet upprepa att regeringen finner det rimligt att frågan kommer upp till en ordentlig diskussion. Vi behöver analysera och fundera kring principerna för denna mekanism vad gäller användningsområden, möjligheter för ett land att ”vetera” förstärkt samarbete samt hur många länder som ska utgöra den s.k. kritiska massan.

Innan vi tar slutlig ställning i dessa delfrågor kommer det givetvis att finnas fler tillfällen under hösten för samråd med nämnden. I övrigt kommer vi att vid behov upprepa våra positioner vad gäller Amsterdamresterna, dvs. en kommissionär per land, en röstviktningsmodell som är rättvis, transparent och långsiktigt hållbar samt en diskussion om kvalificerad majoritetsomröstning baserad på en genomgång artikel för artikel. Det övergripande målet är givetvis alltjämt att avsluta förhandlingarna i Nice i december.

Efter lunch vidtar en diskussion om EU:s utvidgning. Den äger rum i stor utsträckning på vårt initiativ. Just nu är utvidgningen inne i ett relativt prosaiskt skede, där kapitel efter kapitel öppnas i förhandlingarna med varje kandidatland. Regeringen ser dock ett klart behov av att även i Feira erinra om den formidabla utmaning som utvidgningen utgör. Vi behöver visa att unionens intresse för frågan inte har minskat, och vi behöver stimulera kandidatländerna till fortsatta reformansträngningar.

Genom att behålla momentum i processen kan vi bana väg för framsteg, inte minst under vårt eget ordförandeskap nästa år. Europeiska rådet ska därefter godkänna en rapport om arbetet med att utveckla den europeiska krishanteringsförmågan. Rapporten visar med all önskvärd tydlighet att diskussionerna kring EU:s säkerhets- och försvarspolitik vilar på tre ben: civil krishantering, militär krishantering samt konfliktförebyggande.

Allt detta sker med utgångspunkt i FN-stadgan om respekt för varje lands rätt att utforma sitt eget försvar och sin egen säkerhetspolitik. Nu ligger närmast framför oss den viktiga uppgiften att skapa den civila och militära kapacitet som behövs för att i praktiken kunna förebygga och lösa eventuella kriser. I Sverige är vi på väg att visa att det är möjligt att kombinera en reduktion av de traditionella invasionsförsvaren med en ökad kapacitet att delta i internationellt fredsbevarande och fredsfrämjande arbete. Liknande processer pågår i andra EU-länder.

I det fortsatta arbetet kommer vi att understryka vikten av nära samverkan med FN och OSSE samt att fungerande och för ändamålet avpassade relationer upprättas med såväl Nato som de länder som inte är medlemmar av unionen.

Under eftermiddagens lopp ska det också ges tid åt att diskutera folkhälsofrågor och livsmedelssäkerhet. Denna diskussion grundas på en vitbok om säkra livsmedel samt ett meddelande om en framtida folk-hälsostrategi. Från svensk sida ser vi det som centralt att unionen ytterligare lyfter upp dessa frågor. Den svenska regeringen önskar bl.a. stödja förslaget om att bilda en europeisk livsmedelsmyndighet, verka för allergimärkning av livsmedlen samt arbeta för skärpta regler för djurskydd.

Sist under eftermiddagen följer en diskussion om ett antal utrikesrelaterade frågor. En handlingsplan för den nordliga dimensionen ska antas. Till detta kan läggas en diskussion om genomförandet av den gemensamma strategin för Ryssland. Här ska ordförandeskapet bl.a. avrapportera toppmötet EU–Ryssland.

Jag vill nämna att det finns vissa medlemsländer som menar att det nu finns skäl att helt eller delvis lyfta de sanktionsliknande åtgärder mot Ryssland som infördes vid Helsingforstoppmötet i december med anledning av Tjetjenienkriget. Vi stöder inte en sådan linje. Däremot kan det finnas anledning att ge utrikesministrarna ett mandat att följa frågan och besluta om eventuella förändringar av åtgärderna.

Diskussionen om läget på västra Balkan kommer säkerligen att kretsa både kring de svaga ljuspunkter som kan skönjas, under senare tid i form av bättre koordinering av de internationella ansträngningarna samt framstegen i Kroatien och Makedonien, men också kring de mer dystra inslagen, såsom utvecklingen i Serbien, de fortsatta svårigheterna i Bosnien och det spända läget i Kosovo.

Om utrikesministrarna kan komma överens vid sitt extra möte med allmänna rådet på söndag, kanske toppmötet även kan anta en gemensam strategi för Medelhavet. Det kan också bli en diskussion om läget i fredsprocessen i Mellanöstern.

Första dagen avslutas därefter med ett möte med den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki. Det mötet blir förhoppningsvis ett tillfälle att hela de eventuella kvarvarande sår som uppstod under den segslitna diskussionen kring ett handelsavtal mellan EU och Sydafrika.

Som vanligt ägnas toppmötets andra dag åt en genomgång av förslagen till slutsatstexter. Däremot blir det inte något möte med kandidatländernas stats- och regeringschefer den andra dagen. Låt mig dock redan nu meddela att till vårt toppmöte i Göteborg om exakt ett år kommer alla kandidatländerna att inbjudas för att delta i en avslutande diskussion.

Sammanfattningsvis: Ett arbetsmöte väntar, fyllt av en rad viktiga frågor men troligtvis utan alltför många spektakulära beslut. Detta var i korthet en genomgång av det möte som stundar. Jag är tillsammans med mina medarbetare beredd att svara på frågor.

Anf.  3  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag ska kort kommentera några av de frågor som statsministern berörde och som kommer upp i Feira. Jag ska dock börja med en som inte berördes, och det kan ha samband med att det formellt inte är en fråga för EU, nämligen relationerna till Österrike.

Våra ståndpunkter därvidlag är ju klara. Samtidigt har regeringschefer och utrikesministrar i flera länder sagt att tiden nu är inne för att ompröva den bojkott eller de sanktioner som pågår. Den svenska regeringen har ju intagit ståndpunkten att ingenting har ändrats och att man, om jag förstått det rätt, i princip ska fortsätta tills den nuvarande regeringen har avgått, ombildats eller på något sätt gjort sig av med sina FPÖ-ministrar.

Vår ståndpunkt är att detta är ett sätt att försvåra arbetet inom EU, med de viktiga frågor som Europeiska rådets möte ska handla om – utvidgningen och IGC – och inte minst är det ett sätt att försvåra för oss själva när vi ska överta ordförandeskapet nästa vår. Vårt råd till regeringen är därför att medverka till att komma ur den låsta situation som har uppstått.

När det sedan gäller stadgan har jag ingen invändning mot den ståndpunkt som statsministern indikerade för svensk del. Om jag förstod det rätt kommer Herzog dit efter madam Fontaine, som brukar hålla ett inledningsanförande. Det skulle vara bra om de två fick träffas ordentligt. Mycket av de problem som vi upplever vid förhandlingarna emanerar ju från EU-parlamentets behov av att vidga sina domäner.

Jag har läst de resolutioner som är på väg fram. Man har väl möte i Strasbourg den här veckan och ska lägga fast sina ståndpunkter. De innehåller raka motsatsen till det ställningstagande som Sverige förordar och som var det ursprungligen tänkta vid besluten vid toppmötena i Köln och i Tammerfors. Regeringens ståndpunkt är alltså riktig, men det gäller att understryka att om det ska bli någonting vettigt av det, måste man dels ta tid på sig, dels gå fram i etapper. En nödvändig etapp måste vara att skapa förutsättningar för att EU:s institutioner kan anslutas till Europakonventionen.

När det sedan gäller skattepaketet tycker jag att det har blivit alltmer förunderligt att man lägger ned en sådan väldig energi på ett skenproblem, som inte har någon vidare räckvidd. Det är när det gäller sparandedirektivet begränsat till banksparande och vissa obligationer i EU:s medlemsländer, medan länder utanför EU går fria. Den låsning som vi nu har fått gör att vi egentligen försummar att ta itu med de harmoniseringsuppgifter som varje enskilt land självt bör sköta på kapitalbeskattningens område.

Det pågår egentligen ett svartepetterspel, där man försöker lägga skulden på varandra för att man inte kommer fram. Jag tycker att Sverige av det här kan dra slutsatsen att det kanske borde ligga till sig eller tas upp i ett större sammanhang, där man kan få en större bredd på det hela, och att vi samtidigt på egen hand kan vidta de förändringar på kapitalbeskattningens område som den internationella konkurrensen gör nödvändiga.

Jag vill vidare beröra det som statsministern tog upp beträffande regeringskonferensen. Det finns ingen anledning att här diskutera innehållet i den uppgörelse som kan vara på väg, men frågan är hur agendan ska avgränsas. Jag har förstått att även Sverige nu har gått med på att föra upp flexibel integration på listan. Det får man kanske göra, i medvetande om att det här egentligen mera är en symbolfråga för vissa medlemsländer än ett akut problem. Det är typiskt att när man frågar på vilka områden de strävar efter att få det närmare samarbetet är det svårt att få några besked. Det är ett vagt tal om att man ska hålla möjligheten öppen.

Vi tycker dessutom att problemet en gång har lösts i Amsterdam, där det sattes upp ganska snäva kriterier för när instrumentet ska kunna användas, och jag tycker att det är på goda grunder. När man nu går med på att det tas upp till diskussion bör man därför också klargöra att det inte är detsamma som att man på förhand har sagt att det är nödvändigt att ändra det här. Min bedömning är den att det är lika bra att ha kvar de regler som gäller tills man har prövat om de har visat sig vara i något avseende bristfälliga.

En fråga om IGC har varit lite oklar och det är huruvida de av Belgien och Österrike föreslagna utvidgningarna av artikel 7 kommer att tas med i de fortsatta diskussionerna och hur Sverige ställer sig till den frågan. Utrikesministern framhöll när vi senast träffade henne att man håller på att utvärdera den här saken i departementet. Kommer det upp på agendan, och har Sverige någon ståndpunkt i frågan?

När det till slut gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har jag ingen avvikande synpunkt på de dokument som är framtagna och de föranstaltningar som är gjorda. Det enda är väl vad vi från moderat håll har sagt är att det inte bara är kommittéer som behövs för att lösa de här uppgifterna utan även kapacitet i de militära styrkor som ska stå till förfogande.

Anf.  4  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Jag vill kommentera tre punkter. Det gäller flexibel integration och säkerhetspolitiken och kort något om Österrike.

Vi bedömer att det är viktigt att man släpper fram diskussionen om flexibel integration. Vad det egentligen handlar om är, som vi ser det, att något mer få en debatt kring ramarna och principerna för hur det ska gå till. Vi har faktiskt redan i dag en flexibel integration, både när det gäller den ekonomiska och monetära unionen och när det gäller säkerhetspolitiken. Vi finner att det kan vara värdefullt om man diskuterar detta så att det är tydligt hur den kan te sig i framtiden.

Jag håller det inte för otroligt att den flexibla integrationen också kan behövas i samband med utvidgningen till nya länder. Det är ju en dröm att alla länder skulle stå på samma nivå i alla olika avseenden, men sådan är ju inte verkligheten. Den flexibla integrationen kan behövas för att inte stoppa upp tempot i östutvidgningen.

När det gäller säkerhetspolitiken har vi inga andra synpunkter än regeringen. Vi tycker att inriktningen är bra, men vi tycker att det i dag brister i hemmadebatten. Det händer så mycket både på vapensidan och vad gäller utvecklingen i olika steg inom EU. Vår egen opinion är inte med i sammanhanget, och vi är bekymrade över att vi en dag kan stå med en säkerhetspolitisk bild i Europa som skiljer sig från den som valmanskåren och medborgarna i Sverige har.

Jag skulle vilja uppmana statsministern att medverka till att vi får en ökad information och debatt kring de här frågorna, så att vi håller hela nationen informerad om de steg som tas. Det är fråga om steg som vi tycker går i rätt riktning.

När det slutligen gäller Österrike vill jag vädja om att statsministern försöker hjälpa till med att hitta en väg framåt. Den vägen ska kanske innehålla någon form av fortsatt bevakning av de viktiga mänskliga rättigheterna, men vi bör inte fastna i frågan, för den blir mer bekymmersam ju längre det dröjer innan vi kan hitta en väg framåt.

Anf.  5  YVONNE RUWAIDA (mp):

Också jag har tre frågor att ta upp. Det gäller för det första IGC. Vi i Miljöpartiet tycker att vi fått ett väldigt otillräckligt svar på frågan om Sveriges agerande för att ta bort majoritetsbeslut när det gäller miljöskatter. Det portugisiska ordförandeskapet har tagit ett initiativ till att ta bort majoritetsbeslut på olika områden. Det är ganska omfattande, och vi i Miljöpartiet stöder inte alls det förslaget. Vi tycker dock att det hade varit bra om man från svensk sida hade lagt fram och drivit ett eget förslag till en miniminivå på koldioxidskatten och att det därvidlag ska införas majoritetsbeslut.

Anna Lindh har sagt att man inte tänker göra detta från svensk sida. Vi tycker att det är synd att missa chansen att driva den här frågan. Även om man inte skulle få genomslag tycker vi att det hade varit önskvärt att ta upp frågan i det här sammanhanget.

När det sedan gäller ESDP vill jag lite grann rekapitulera varför man i Sverige, tidigare även från socialdemokraterna, har haft den inställning som man har haft i säkerhetspolitiken. När vi i Miljöpartiet motsätter oss att EU militariseras är det för det första därför att risken för att välmenta militära insatser urartar eller missbrukas för egna intressen är betydande, om de utförs av enskilda supermakter eller stormaktsallianser. Vi tycker att endast FN eller OSSE ska ha möjlighet att agera världspolis inom ramen för en fungerande folkrätt.

För det andra anser vi att om vissa supermakter eller block tar lagen i egna händer, av aldrig så goda skäl, skapar det prejudikat som stimulerar andra att göra detsamma. Insatsen i Kosovo har tolkats som prejudikat av både Kina och Ryssland att de kan göra liknande aktioner i sina närområden. Detta tycker vi är väldigt allvarligt.

Vi anser för det tredje inte att den militariseringsprocess som äger rum i EU i längden är förenlig med en trovärdig neutralitetspolitik. Vi skulle väldigt gärna vilja att Göran Persson på mötet i Feira tydliggör att Sverige anser att det ska krävas ett formellt och entydigt beslut i enlighet med den svenska regeringens uppfattning, som också framgått av den promemoria som vi har fått i EU-nämnden angående FN-mandat, nämligen att mandat från FN eller möjligen OSSE undantagslöst ska föreligga innan EU:s militära styrka sätts in, oavsett om det handlar om krishantering eller om fredsskapande insatser.

Vi skulle också se det som väldigt bra och viktigt om Göran Persson på toppmötet begär en formell deklaration om att alliansfrihet i syfte att upprätthålla neutralitet i krig betraktas som ett positivt bidrag till världsfreden och att det på intet sätt står i motsättning till ett EU-medlemskap.

Nu har även ett Natoland som Danmark fastslagit att EU:s militarisering har gått så långt att man inte kan medverka utan att först ta det till väljarna för beslut. Jag tror nog att de svenska väljarna, om de hade mer kunskap om det som händer på EU-nivå, skulle se på det hela på samma sätt.

Jag vill också ta upp en annan aspekt av den här säkerhetspolitiska frågan. Vi anser i Miljöpartiet att fred främst skapas med fredliga medel och att det väldigt mycket handlar om det förebyggande arbetet. Vi ser i dag fler och fler militära internationella kriser, och de har uppkommit i länder där man ser en negativ ekonomisk utveckling, en stat som blir svagare och har allvarliga brister.

När det gäller det civila krishanteringsarbetet inom EU har jag reagerat över att det väldigt tydligt i de underlag som i dag finns betonas att man ska koncentrera sig på angelägenheter på områden där det krävs snabba reaktioner. Det är i och för sig bra, men vi tycker att man sätter alldeles för lite fokus på det mer förebyggande och långsiktiga arbetet i den här frågan.

Även EU-parlamentet har gjort uttalanden där man önskar att EU mera ska sätta det civila krishanteringsarbetet i fokus än vad som sker i dag.

Sedan helt kort något om en generell fråga, nämligen spontana initiativ som tas på toppmöten. Jag tror att vi här i riksdagen ganska enhälligt förfasat oss över hur man ibland på toppmöten plötsligt kommer med spontana initiativ, som man tar beslut om utan att ha tagit fram något beslutsunderlag. Stadgan om mänskliga rättigheter är ett sådant exempel. Man får ett arbete som man inte har förberett ramarna för, och då kan det urarta på olika sätt.

Jag skulle verkligen vilja be statsministern att man, om det kommer upp ett initiativ, inte bara säger ja till det utan säger att man i så fall först måste gå tillbaka med det och ta upp det när det är berett. Vi har i Sverige en tradition av att bereda frågor väldigt väl, och det är kanske något som EU borde lära av.

Anf.  6  LARS OHLY (v):

Jag kan i huvudsak instämma i statsministerns föredragning inför toppmötet. Jag tycker att de svenska positionerna många gånger är väl övervägda och förnuftiga. Jag vill dock påpeka några saker med anledning av den erfarenhet som vi har av hur frågor har behandlats både på toppmöten och i övrigt inom EU-systemet. Erfarenheten visar att frågor ibland rullar på av egen kraft. Trots en förnuftig utgångspunkt blir slutresultatet vissa gånger ändå ett steg åt fel håll.

Ett exempel kan vara den här stadgan, som åtminstone den svenska riksdagen enhälligt har försökt stoppa. Den har också haft regeringens stöd för denna linje. Där har arbetet påbörjats och rullar nu på, så att man kommer till ett läge där man åtminstone måste visa någon form av resultat. Jag delar helt regeringens inställning att det inte får bli någon form av juridiskt bindande dokument. Samtidigt leder en sådan här stadga dock till att man bygger upp ett eget rättssystem inom den europeiska unionen, och det förstärker också den federala dimensionen av den europeiska unionen.

Jag vill också påpeka att det för framtiden kanske är viktigt att man faktiskt lite starkare betonar att när man inte vill nå ett slutmål ska man inte heller börja ta steg på vägen dit. Nu har man börjat göra det, och då blir det genast mycket svårare att återgå till den position som var den ursprungliga från Sveriges sida.

När det gäller regeringskonferensen har frågan om utökad dagordning också beröring med utvidgningen, eftersom det är sannolikt att en utökad dagordning kan påverka tidsplanen och därmed också kan försvåra för den mer optimistiska tidsplan som har funnits kring utvidgningen. Tidsaspekten på en utökad dagordning för regeringskonferensen bör finnas med i övervägandena. Samtidigt tycker vi att regeringens inställning som den har redovisats hittills har varit bra, även om statsministern inte hade möjlighet att konkret gå in på vilka frågor som i dag kräver enhälliga beslut men där man anser att det är rimligt att överlåta beslutsrätt till en kvalificerad majoritet.

Vi tycker att det är bra att man har linjen att man ska ta det artikel för artikel, men vi vill påpeka att vår inställning är att man så långt som möjligt inte ska övergå till ett beslutssystem med kvalificerad majoritet där man i dag har enhällighet.

När det gäller EU:s utvidgning och begreppet flexibel integration så finns det både en positiv och en negativ aspekt på det. Den positiva är naturligtvis om man kan säga att den mellanstatliga karaktären av samarbetet förstärks i och med att länder tillåts att inte vara med i alla EU:s delar. På det sättet har vi redan, det har Holger Gustafsson rätt i, en form av flexibel integration i dag. Samtidigt vet vi också att det finns flera länder, framför allt ansökarländer men kanske även medlemsländer i EU, som ser en risk med att man får ett A- och ett B-lag, där B-laget inte får vara med men så småningom ändå tvingas anpassa sig till beslut som har fattats inom A-laget, dvs. att man har rätten att stå utanför men ändå i stor utsträckning berörs av de beslut som fattas av dem som är med. Det är naturligtvis ett dilemma.

Jag skulle gärna se att statsministern kanske något utvecklade synen på dessa två dimensioner på den flexibla integrationen, därför att det inte är helt enkelt. Den kan kanske t.o.m. i vissa fall innebära att man försvårar den utvidgning som regeringen och statsministern alltid har framhävt som ett av de viktigare målen under de närmaste åren för den europeiska unionen.

Vi delar regeringens uppfattning vad gäller Ryssland och att inte i nuläget häva de sanktionsliknande åtgärder som har vidtagits.

Slutligen ska jag ta upp den fråga där vi uppenbarligen inte är överens, och den gäller naturligtvis säkerhetspolitiken och uppbyggandet av den militära dimensionen. Jag tänker nu inte föra någon generaldiskussion om de beslut som har fattats tidigare och som vi menar har lett i fel riktning. Däremot kommer man på detta möte att också anta strukturer och former för krishanteringen. Och det innebär att man låser fast sig för en utveckling som ger inte bara EU-länder utan även ansökarländer och framför allt Natoländer utanför EU gemensamma organ för krishanteringen.

Min fråga, som jag också ställde till utrikesministern i fredags, gäller vilken värdegrund som denna krishantering ska utgå från. Menar statsministern att den krishantering som EU nu bygger upp ska bygga på samma grund som statsministern tidigare har hävdat att den europeiska unionen bygger på, nämligen en värderingsgrund som går utöver den politiska och ekonomiska unionen och som bygger på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, m.m.?

Anf.  7  INGVAR SVENSSON (kd):

Jag tänkte ta upp några synpunkter när det gäller konventets arbete med stadgan för de mänskliga fri- och rättigheterna. Det blir lätt en högstämd diskussion om det ska vara en politisk deklaration eller ett juridiskt bindande dokument. Även om det bara blir en politisk deklaration så blir det ändå en del av det hittills uppnådda, och därmed kan det också bli föremål för tolkningar av domstolen i olika processer, och man får ett rättsläge som i viss mån kanske blir oklart.

Nu när processen har kommit i gång är den bästa lösningen, som vi ser det, vilket även statsministern var inne på, att man införlivar Europakonventionen med EU-institutionerna. Och då ska den givetvis vara rättsligt bindande på samma sätt som den är i Sverige.

Sedan kan det finnas vissa kompletterande fri- och rättigheter för en EU-medborgare som ligger utanför konventionerna. Och såvitt jag förstår är det enda rimliga att man i det läget gör den delen juridiskt bindande, om man kan hitta en framkomlig väg på det sättet.

Anf.  8  ÅSA TORSTENSSON (c):

Från Centerpartiet vill jag bara säga att vi ställer oss bakom den största delen av det som statsministern redogör för när det gäller de svenska positionerna. I detta sammanhang vill jag också säga att de till stor del är väl förankrade och att man vid ett flertal tillfällen har diskuterat och resonerat om dem, när det gäller stadgarna om mänskliga rättigheter, där vi ställer oss bakom den arbetsinriktning och det mål som statsministern har redogjort för.

När det gäller det resonemang som statsministern förde om regeringskonferensen och om en eventuell utökad dagordning så skulle jag, liksom Lars Ohly, också vilja ha ytterligare kommentarer beträffande den flexibla integrationen. Det är en diskussion som vi i Centerpartiet inte har haft tidigare, men vi är öppna för att det kanske ligger något i detta med att analysera och se vilka konsekvenser ett sådant arbetssätt skulle få. Jag tycker att det krävs en diskussion och en analys beträffande frågetecknen kring A- och B-lag och faran i detta.

Beträffande utvidgningen och det som statsministern kommenterade om att man nu är i konkreta skeden vad gäller varje kandidatland, så skulle jag vilja ha lite ytterligare kommentarer om hur statsministern ser på tidsaspekten, just kopplad till utvidgningen, och därtill vilken roll som det svenska ordförandeskapet kan få i denna fråga. Jag tycker att det också är en fråga som det är av vikt att förankra hos den svenska allmänheten. Statsministern efterfrågade i sitt tal tidigare i dag behovet av att ordförandeskapet blir hela svenska folkets ordförandeskap. Och då finns det naturligtvis också vissa frågor som är viktiga att de förs upp på dagordningen, bl.a. Sveriges arbete med frågan om utvidgningen och att det också genomsyrar diskussionen och en öppen debatt i det svenska samhället. Jag ser att vi har en roll i detta sammanhang. Därtill skulle jag vilja ha ytterligare kommentarer. Jag vet att frågan finns med bland de viktigaste punkterna som ska tas upp. Men jag undrar hur statsministern ser på detta och hur långt man i dag har planerat för att just lyfta fram och prioritera en sådan frågeställning.

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har vi tidigare hanterat, och vi har ställt oss bakom regeringens inriktning.

Anf.  9  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Det blir lätt lite upprepningar här. Jag ska därför snabbt gå förbi det som redan har tagits upp.

Vi välkomnar naturligtvis Greklands inträde i EMU och hoppas att vi snart ska få sitta här när Sverige är i samma position.

Flexibel integration har berörts här, och jag vill vänta med ytterligare kommentarer om det tills statsministern har kommenterat de frågor som har ställts. Jag har samma oro i fråga om detta, om vi får ett A- och ett B-lag i processen.

När det gäller krishanteringsförmågan välkomnar vi den utveckling som är på gång. Jag har tagit del av en del bakgrundspapper och har ingen anledning att oroa mig inför den utvecklingen och välkomnar det ökade deltagandet från svensk sida som statsministern underströk i sin genomgång.

Jag ska ta upp ett par saker som inte har nämnts men som statsministern tog upp, nämligen djurskyddet. Vi har ju fått nya alarmerande signaler, inte minst i riksdagen, om detta, där vi har fått ta del av information. Vi ska diskutera en skärpning av reglerna, och jag skulle vilja höra lite grann om vad som är på gång.

Vi har också fått information om Medelhavsstrategin. Men i fråga om detta finns det en del oroande signaler, nämligen att det inte är någon riktig dialog och inte något partnerskapsförhållande utan mer ett diktat från EU:s sida. Om det är på det sättet är det ett felaktigt arbetssätt. I så fall måste man ändra på det och se till att man verkligen får en dialog i sammanhanget och att den bygger på en respekt för alla inblandade.

Slutligen kommer Thabo Mbeki att finnas med, och det är ju intressant. Jag tycker att Sydafrika har spelat en mycket passiv roll när det gäller Zimbabwe. Thabo Mbeki har verkligen inte gjort några kraftfulla markeringar kring händelserna i Zimbabwe. Jag skulle vilja höra om detta är någonting som ni kan tänkas ta upp.

Anf.  10  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag tror att jag börjar med Karl-Göran Biörsmarks frågor. Jag börjar med frågan om Mbeki och Zimbabwe. Jag har nyligen haft tillfälle att ta upp detta med honom. Vi träffades på det nordiska statsministermötet i Skagen. Då hade vi en bilateral överläggning mellan Sverige och Sydafrika, och då tog jag upp den här frågan. Det är väl ungefär mot bakgrund av samma typ av känsla som Karl-Göran Biörsmark själv redovisar. Men jag kan inte direkt säga att det var några tydliga markeringar som gavs från Mbekis sida. Däremot hade han naturligtvis ett djupt engagemang och gav möjligen uttryck för att han försökte hitta något slags lösning där han kan spela en medlande roll. Men det fanns anledning för mig att fråga honom om hans bedömning av läget mot bakgrund av en ganska låg profil, och det har jag redan gjort. Sedan får vi se om det blir tillfälle igen att göra det. Jag har ju träffat honom rätt många gånger under den senaste tiden, så det kanske inte är så där alldeles stort utrymme för det. Men det är en berättigad fråga.

Jag har tagit med mig Lars Danielsson för att hantera djurskyddsfrågorna, så de kommer han att gå in på senare. Han har ett långvarigt engagemang i den delen.

När det gäller EMU och Grekland så är vi naturligtvis glada för grekernas skull. De har bedrivit ett fantastiskt förändringsarbete. De har gjort en genomgång av grekisk ekonomi och en förändring som är någonting som man inte trodde var möjlig för några år sedan, men som de har gjort. Och Kostas Simitis har också vunnit valet på detta i Grekland, det kan man nog lugnt säga. Jag tycker därför att det ska bli högtidligt att få vara med och fatta det beslutet.

Hur länge grekerna har väntat på att vi ska ansluta oss, tycker jag att vi avstår från att försöka besvara i dag.

Åsa Torstensson tog upp flera viktiga frågor som ju även andra har varit inne på. Vi kan försöka beta av detta med flexibel integration i anslutning till Åsa Torstenssons fråga.

Det är klart att det, som flera har sagt, finns både en avigsida och en rätsida i detta resonemang. Nu vill många ta upp detta. Och inte minst kommer det från de ursprungliga kärnländerna i unionen. Och när man vill ta upp detta till diskussion så tycker jag att vi ska ha ett öppet sinnelag. Det finns faror med detta, och det finns också en del möjligheter. Om jag skulle försöka mig på att beskriva varför de som nu reser frågan vill ta upp den, så är det naturligtvis därför att några av dem är lite rädda för att integrationen i unionen så att säga ska gå för sakta vid en utvidgning. Några har större ambitioner och vill gå lite fortare fram. Det kan finnas fördelar för dem att göra på det sättet. Det kan jämföras med EMU-projektet. Andra tycker att när unionen blir så stor, med 25–30 medlemmar, kan inte alla samtidigt genomföra allting. Och dessutom är det faktiskt så att det blir väldig spännvidd i ekonomisk utvecklingsnivå mellan t.ex. ett sådant land som Bulgarien och varför inte ta Sverige. Och allt går inte att göra på exakt samma sätt, åtminstone inte i en inledningsfas i en union som i alla fall ska bestå över tid. Så detta kan vara ett praktiskt sätt att agera.

Jag är faktiskt inte så rädd för detta. Jag är snarare ängslig för en situation då kärnländerna ska börja uppleva utvidgningen som någonting som hindrar dem från att gå vidare i en integrering. Det tror jag är en farligare politisk process för unionens framtid än att det skulle bli något slags A- och B-lag.

Men jag tycker att man ska ha ett öppet sinnelag, och vi går med på detta under en förutsättning, och det är att vi gör den gemensamma bedömningen att det här inte fördröjer tidsplanen utan att vi i Nice ska kunna fatta de beslut som är nödvändiga om IGC för att vi ska kunna förbereda för vårt ordförandeskap.

Åsa Torstensson ställer också frågor om tidsaspekten, utvidgningen och det svenska ordförandeskapet. Jag tror att om fransmännen klarar IGC så har vi alla förutsättningar att kunna driva på utvidgningen under vårt ordförandeskap och kanske komma till några strategiska genombrott i några av de förhandlingar som nu pågår med rätt bra fart, det ska också sägas.

Det finns två signaler omkring utvidgningen. En del påstår att det finns politiska signaler om att man vill stanna upp processen. En del säger att det diskuteras på det sättet i Europa. Men den typen av rykten går alltid. De kan ju vara sanna, det är möjligt. Men en sak är säker, nämligen att kommissionen är satt på räls och att kommissionen med kraft bedriver förhandlingarna och öppnar kapitel efter kapitel med land efter land. Och det sker på ett sätt som egentligen bara en stor byråkrati förmår när den väl är inkörd och styr och går med full kraft. Det är faktiskt rätt imponerande att se.

Utvidgningsprocessen tycks alltså, så här långt, följa tidsplanen. Den kanske t.o.m. ligger före tidsplanen. Och vi har då anledning att tro att vi kan komma att bidra. Det kanske blir vår uppgift att lägga fast något slags öppen process för hur förhandlingarna ska fullföljas, inte något slags slutdatum, men en öppen process där varje land blir bedömt efter sina egna förutsättningar och sina egna kriterier och att det läggs fast något slags rutin för detta, så att vi kan försäkra oss om att när man väl är klar och har förhandlat färdigt också får kliva in, så att man inte hamnar i något slags politisk låsning, där vi säger att vi väntar på landet X eller Y innan de definitiva besluten fattas. Det är sådant som vi diskuterar. Vi får väl komma tillbaka till nämnden för att fortsätta dessa samtal.

Ingvar Svensson tar upp Herzogs arbete. Jag har egentligen ingen annan mening än den han uttrycker. Däremot kan man säga att det är ett uttryck för det som Yvonne Ruwaida var inne på, nämligen de spontana initiativen i EU. Den är en levande organism. Det sitter en och annan vid dessa toppmöten som har lite ambitioner och hittar på grejer. Jag är rädd för att det kommer att vara så i fortsättningen också. Det är en delikat avvägning när man som ensam vid bordet kanske ska slå till bromsen och använda den mekanismen, därför att det gör man inte särskilt många gånger i en sådan församling utan att man hamnar i ett läge då man marginaliseras. Det är en delikat avvägning.

Vi tycker nog att den här diskussionen har hanterats på ett vettigt sätt. Initiativet går inte att förhindra. Men när initiativet väl är taget så tycker jag nog att det hanteras på ett vettigt sätt.

Det blir inga principiella beslut, Lars Ohly, om krishantering, civil och militär, i Feira. Dessa beslut fattas i Nice. Så vi har ett halvår till på oss att tala om detta i denna nämnd och i andra sammanhang. Jag tycker därför att vi har tid och utrymme att göra det.

Lars Ohly tog också upp utvidgningen och flexibel integration och vilken värdegrund som ska finnas i botten. Det är naturligtvis FN-stadgan och de värderingar som kommer till uttryck där. Det är inte bara en union som sysslar med marknadens olika typer och mekanismer utan också högre värden, såsom mänskliga rättigheter.

Jag tror att det var Yvonne Ruwaida som också tog upp det säkerhetspolitiska resonemanget. Att föra in att det undantagslöst ska vara ett FN-mandat är att försätta sig i en vetosituation för unionen som inte är särskilt konstruktiv. Jag brukar erinra om vad som hände i Makedonien med den framgångsrika mission som vi hade där från FN:s sida och som stoppades av ett kinesiskt veto som ju ingen egentligen såg någon saklig grund för. Det blev en sämre situation. Det blev en mer spänd konflikt än vad som gällde med den mission som var på plats. Visserligen var det formellt ett FN-beslut. Men jag hävdar att det FN-beslutet inte var i enlighet med FN-stadgans anda, om ni förstår vad jag menar.

Detta är alltså viktigt. Jag tror inte att vi ska hamna i ett läge där vi undantagslöst kräver att det ska ske i enlighet med ett FN-mandat utan i FN-stadgans anda, annars ger vi i praktiken exempelvis Kina vetorätt över dessa saker, och det är jag inte alldeles förtjust i att göra.

Sedan upplever inte jag det som vi gör i EU på samma sätt som Yvonne Ruwaida beskriver det. Jag vill nog tvärtom hävda att det är väldigt mycket av klar politisk medvetenhet om att inte hamna i ett läge där man kommer att uppleva EU som något slags regional militär stormakt. Det är det ingen som önskar, utan detta handlar om krishantering.

Krishanteringen ska också vila på tre ben. Det tog Yvonne Ruwaida också upp i sin fråga. Vi har ju drivit och kommer att fortsätta att driva att det ska finnas ett starkt inslag av förebyggande arbete. Det är viktigt, och det kanske är vår bästa möjlighet. Det är ju länder som har starka diplomatiska resurser som finns i unionen. Vi ska inte underskatta våra egna möjligheter heller. Och det är klart att det förebyggande arbetet definitivt är någonting som vi kommer att ägna tid och kraft åt. Så det är tre ben som gäller.

Yvonne Ruwaida tog också upp situationen i Danmark. Den är lite annorlunda. Efter den danska folkomröstningen om Edinburgh, så fick man dessa fyra undantag. Och det är om dem som man nu ska folkomrösta. Danskarna hade inte haft detta om de inte där egentligen hade försatt unionen i ett fullständigt krisartat läge när de folkomröstade om en ratificering och inte sade ja. Det löstes med de fyra undantag som Danmark fick, och sedan blev det en ny folkomröstning där folket sade ja. Det är dessa undantag som man så att säga ska pröva och folkomrösta om. Men det är lite oegentligt att jämföra Danmark med övriga länder.

Holger Gustafsson tog upp, vilket även Yvonne Ruwaida var inne på, att det är viktigt att hålla i gång den säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige. Och det är det. Det är ofta en ganska stor okunnighet om vad detta handlar om, och det beskrivs inte sällan på ett felaktigt sätt. Jag tycker också att det många gånger finns en rätt sorglös attityd till vår egen säkerhetspolitiska debatt i Sverige. Vi har ett utomordentligt gott säkerhetspolitiskt läge, men det innebär ju inte att vi får slarva med hur vi uttrycker oss eller vilket intryck vi skapar, därför att när det gäller säkerhetspolitik, särskilt för ett litet land som vill stå utanför allianser, är det utomordentligt viktigt att det finns en kontinuitet i budskapet och att det budskapet är brett förankrat. Vi kan gärna föra en säkerhetspolitisk diskussion, men vi ska där vara noga med begrepp och den linje som vi har valt.

Jag hade ett litet stillsamt samtal om detta i kammaren i dag med Folkpartiets ledare Lars Leijonborg. Det tycker jag faktiskt var berättigat. Vi kan fortsätta sådana samtal också med andra, men det som görs i unionen ska ju också beskrivas på rätt sätt. Det finns, precis som Holger Gustafsson säger, där ett behov av lite upplysande och folkbildande insatser. Det får vi hjälpas åt med.

Holger Gustafsson tar precis som Lars Tobisson upp frågan om Österrike. Jag förutser inte att den frågan kommer att behandlas på mötet i Feira, inte ens informellt. Jag har inte fått några sådana signaler. Vi hade också en möjlighet att samtala om detta i Utrikesnämnden i början av veckan eller om det var förra veckan.

De synpunkter som Lars Tobisson har på skattepaketet tror jag att det är klokt om han tar upp en närmare diskussion om med Bosse Ringholm, som dyker upp här i morgon. Jag är inte helt uppdaterad på alla enskildheter. Jag borde rimligen vara det, därför att jag har levt med frågan så länge, både som finansminister och som statsminister. Men jag kan väl kanske inför nämnden avslöja att det har varit svårt att alla gånger uppamma det engagemang som skulle behövas för att så att säga trycka allting framåt, just mot bakgrund av att jag känner att det är ett så starkt motstånd på vissa håll, så jag tror att det är en rätt svår politisk process. Men försöka duger ju. Vi får se vad som händer. Och jag kan inte tänka mig en person som är mer lämpad att ihärdigt driva detta än Bosse Ringholm. Han kommer att gå segrande ur striden om skatt på besparingar i Österrike och i Luxemburg, det är jag ganska säker på. Men när det sker vet jag inte, förhoppningsvis någon gång i framtiden.

Lars Tobisson tog också upp artikel 7. Den kommer inte att komma upp. Det är en delvis Österrikeanknuten diskussion, om jag uttrycker mig försiktigt. Men den kommer inte, enligt de informationer som vi har, att komma upp. Så det slipper vi hantera nu.

Yvonne Ruwaida tog också upp frågan om omröstning med kvalificerad majoritet. Även den frågan kommer vi att komma tillbaka till. Vi bereder den i Regeringskansliet. Jag har själv många gånger sagt i nämnden att det finns en målkonflikt som inte är oviktig. Den målkonflikten är av det slaget att vi gärna skulle ha omröstningar med kvalificerad majoritet i dessa frågor. Å andra sidan: Om vi accepterar omröstningar med kvalificerad majoritet om skatter, så är det ett principiellt ställningstagande. Varför kan man då inte acceptera det även på andra områden? Så glider man så att säga i väg in i en principiell diskussion om vilken typ av beslut en union som är mellanstatlig kan fatta, särskilt i frågor som egentligen tillhör ett nationellt parlaments kärnuppgifter, att beskatta den egna befolkningen. Det är ju den målkonflikten som detta rymmer.

Våra miljöpolitiker är djupt engagerade och övertygade om att detta är riktigt. Våra skattepolitiker är mycket skeptiska. Och jag själv har genom åren hållit en linje i denna fråga som har varit starkt tvekande. Det är en mycket tydlig målkonflikt. Vi kommer tillbaka till den.

Detta tror jag var de frågor som jag rimligen kan svara på. Lars Danielsson får svara på frågor om djurskyddet och Medelhavsstrategin.

Anf.  11  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Grunden för diskussionen om djurskyddsfrågorna i Feira är den vitbok om livsmedelssäkerhet som jag tror att nämnden har haft tillfälle att diskutera här tidigare under våren både med Margareta Winberg och med Leif Pagrotsky och kanske t.o.m. också med den konsumentansvarige ministern Lars-Erik Lövdén. Det finns en rad minimibestämmelser inom EU vad gäller vissa aspekter på djurskydd. Och vi har själva nationellt strängare bestämmelser. Det som vi vill försöka uppnå i Feira är att försöka se om man inte kan höja nivån på dessa olika minimibestämmelser. Vi tycker att det är dags att göra det. Det handlar bl.a. om svinhållning, värphöns och slakt. Det är det som är syftet med det inspel som vi gör från svensk sida.

Den beskrivning som Karl-Göran Biörsmark ger av Medelhavsstrategin stämmer inte riktigt med den bild jag har av var problemet ligger. Problemet, som jag uppfattar det och som för övrigt utrikesministrarna ska diskutera på söndag, eftersom de inte hann med det på det senaste allmänna rådet, är ju att man inte är överens om hur man ska hantera fredsprocessen i Mellanöstern i detta dokument som har med Medelhavsstrategin att göra. De två stormakterna med ett kolonialt förflutet, nämligen Storbritannien och Frankrike, vill ju helt och hållet hålla fredsprocessen borta från detta dokument. Och det är detta som diskussionen i första hand handlar om.

Anf.  12  LARS OHLY (v):

Jag får tacka statsministern för svaren. Jag tycker att de var uttömmande. Jag vill bara i marginalen nämna att jag känner något större oro för flexibel integration. Den oron bygger jag då på att risken finns att enhälligheten och vetorätten undergrävs om ett antal större och tongivande länder tillåts att gå före, vilket i princip kan låsa även andra länders utveckling i en viss fråga. Det finns alltså en risk som man åtminstone bör uppmärksamma. Men jag har ingenting emot själva hållningen från regeringen.

Beträffande säkerhetspolitiken bygger jag min fråga på att utrikesministern var här i fredags och redogjorde för förslag kring uppbyggandet av institutioner för krishantering, och framför allt förslag till uppbyggnad av formella strukturer för samarbete mellan EU-länderna och Natoländer utanför EU samt kandidatländerna. Och då finns det två modeller. Det finns modellen med 15 plus 15, dvs. de 15 EU-länderna och de 15 ansökarländerna. Det finns modellen 15 plus 6, som innefattar EU-länderna plus Natoländer utanför EU. Med den värdegrund som krishanteringen ska bygga på, och som jag förstår att statsministern anser ska vara en grund av demokratiska fri- och rättigheter, mänskliga och fackliga rättigheter, minoritetsskydd och annat enligt FN-stadgan, så frågar jag hur statsministern anser att Sverige ska agera i de fall då vi kommer att sitta vid samma bord som Turkiet för att hantera krishanteringen.

Turkiet är ett land som utmärker sig för upprepade och systematiska brott mot mänskliga rättigheter samt en syn på minoriteter som starkt skiljer sig från den som är gängse inom Förenta nationerna och som Sverige vidhåller. Dessutom har man ett parti i regeringsställning som måste betecknas som väsentligt värre än Jörg Haiders frihetsparti, nämligen ett nyfascistiskt parti. Därför är min fråga närmast: Avser statsministern att fundera över några åtgärder liknande dem som man vidtagit mot Österrike när väl dessa formella strukturer mellan EU och Nato har byggts upp?

Anf.  13  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Min fråga är: Vad bedömer statsministern är anledningen till att frågan om flexibel integration har lyfts fram nu? Har det någon knytning till att en sådan möjlighet kan behövas för att inte bromsa upp den förestående utvidgningen mot öst?

Anf.  14  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag tänkte också något beröra den flexibla integrationen. I Amsterdamförhandlingarna enades vi ju om mycket exakta kriterier för hur man kunde använda den flexibla integrationen. Jag måste säga att jag har svårt att se att dessa kan ändras. Det var ju en noggrann kompromiss mellan de 15.

Vad man möjligtvis kan förstå är att detta kan gälla kravet på att minst hälften ska delta, dvs. åtta länder. På den punkten kan jag förstå att man kanske vill ändra den kritiska massan – jag tror att det var den formulering statsministern använde. Det kan väl vara förståeligt, och där bör man kanske vara öppen för en justering. Men i övrigt tror jag som sagt att man ska vara mycket försiktig med att ändra Amsterdamkompromissen i den här delen.

Det som sedan gäller ansökarländer är ju övergångstider, och det är inte flexibel integration. Länder med väsentligt lägre ekonomisk nivå – och även kanske lägre standard på andra nivåer, t.ex. institutioner – kan behöva övergångstider; det är alldeles uppenbart. Men det får man behandla i medlemskapsförhandlingarna. Där kan övergångstider vara ett rimligt sätt att tackla just detta: att man inte fullt ut förmår. Det är för övrigt detta Grekland nu gör med EMU. Man hade inte flexibel integration och uppnådde inte kvalifikationskraven. Nu gör man det och har därmed rätten att komma in.

Den andra punkten jag ska ta upp är det som statsministern berörde om övriga utrikespolitiska frågor. Det finns en punkt där det är angeläget att EU gör klar för sig självt, nämligen rollen om det sker någonting i Montenegro. Om EU nu ska vara framsynt och kunna förebygga konflikter – och vi inser ju alla att Montenegro är en möjlig framtida konfliktpunkt, i morgon, om en månad eller om ett år; det vet vi inte – tror jag att det vore klokt att man gjorde klart för sig vari EU:s roll består i detta. Vissa saker är redan gjorda, t.ex. det ekonomiska stöd vi diskuterade här i nämnden förra gången. Men jag tror att det vore bra om man gjorde klart för sig vari EU:s roll består, så att man inte får en lika förvirrad reaktion som man tidigare fått. Vi kan bara gå tillbaka till Bosnien, och faktiskt även Kosovo.

Den tredje punkten är det förtydligande statsministern gjorde om FN-mandat. Jag tror att precis den distinktion statsministern gjorde är mycket viktig och riktig. Jag tror att det vore bra om regeringen också utåt tydligare gjorde klar precis denna distinktion.

Sedan har jag en fråga – inte så mycket inför Feira utan mer till statsministern i egenskap av statsminister. Det gäller när fackministrar agerar i ministerråd och det agerandet har bäring på utvidgningen. Jag säger detta på förekommen anledning. Jag vill inte ta upp själva sakfrågan, men det handlar om jordbruksministerns agerande i ett jordbruksministerråd som alltså har bäring på detta. Då är min fråga: Finns det inom regeringen en koordinationsmekanism så att man kollar av att svenska statsråd agerar konsekvent inom respektive fackministerråd, just med hänvisning till utvidgningsaspekten, så att de inte plötsligt lägger in krav som kan försena utvidgningen därför att de kan ha bäring på andra saker?

Slutligen vill jag be nämnden uppmärksamma Miljöpartiets positionsförändring vad det gäller alliansfrihetens förenlighet med EU-medlemskap. Det var en positionsförändring som heter duga. Jag får välkomna detta, fem år efter EU-inträdet.

Anf.  15  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag får väl också ta upp alliansfriheten. Men jag ska börja med miniminivån för koldioxidskatt.

I t.ex. England har man haft som plan att öka bensinskatten med 8 % varje år. Detta gör man både för att minska bilismen och för att minska utsläppen och därmed också växthuseffekten, men också för att komma undan de trängselproblem man har på trafikområdet i England. Nu har man hamnat i en situation där man har ett bensinpris som vida överstiger det svenska, och i och med att de andra länderna inte följer efter och också höjer sin koldioxid- eller bensinskatt kanske man tvingas stoppa detta, vilket är en väldigt tråkig utveckling.

I många EU-länder i dag finns det regeringar som har ambitionen att höja koldioxidskatten. Många länder ser detta som en nödvändig förändring. Det som ofta hindrar en höjning av koldioxidskatten i dessa EU-länder, eller gör att man inte höjer den så mycket som man skulle kunna göra, är det faktum att man tittar på vad grannländerna gör. Det finns i dag i många EU-länder en ambition att faktiskt försöka komma någonvart när det gäller att införa miniminivå på koldioxidskatten. Och det är läge i dag att försöka utnyttja den situationen genom att försöka komma någonvart på EU-nivå.

Jag tycker, i likhet med Belgiens miljöminister och andra ministrar på EU-nivå, att det är bra att det portugisiska ordförandeskapets initiativ delvis omfattar vissa miljöfrågor. Sedan är det bredare än bara miljöfrågorna, men jag skulle tycka att det vore väldigt bra om man utnyttjade det här tillfället och från svensk sida lade fram ett förslag som bara rörde miniminivån på koldioxidskatt. Jag tror att man skulle kunna lyckas få igenom det förslaget utan att hamna i diskussionen om risken för att detta utvidgas till införande av majoritetsbeslut på andra skatteområden. Sverige kan ju alltid säga: Det är bara det här området vi vill ha majoritetsbeslut på, inte de andra områdena – förutom då skattepaketet, men det är ju en lite annan fråga. Jag tror att man skulle lyckas. Jag tror att det vore fel att inte utnyttja det här tillfället. Jag hoppas verkligen att beredningen i Regeringskansliet kan vara snabb och leda i den riktning som jag själv tycker vore väldigt bra.

När det sedan gäller säkerhetspolitiken är inte min bedömning av det underlag jag har läst att man fokuserar på den civila krishanteringen. Det är en väldig fokusering på den militära krishanteringen, på att bygga upp militära strukturer på EU-nivå. Det är också en bedömning som delas av EU-parlamentets Foreign Affairs Committee, dvs. dess utrikesutskott, som i maj skrev ett betänkande där man ville att den civila krishanteringen skulle fokuseras och prioriteras. Vi kan ha olika bedömning av vad som är på gång inom EU, men min bedömning, som jag delar med andra inom EU, är inte samma bedömning som Göran Perssons.

Anf.  16  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag vill börja med Yvonne Ruwaida. Det är klart att vi kan ha olika bilder av läget. Det har vi troligen, beroende på att vi har olika typer av information. Vi får se var vi hamnar. Jag ska komma ihåg vad Yvonne Ruwaida har sagt. Däremot är jag inte lika hoppfull som Yvonne Ruwaida om att vi kommer igenom i fråga om koldioxidskatterna. Det är en väldigt splittrad bild i förhandlingarna just nu. Det spretar åt olika håll. Det finns några stycken som vill gå före, och det finns några stycken som definitivt inte vill det. Jag tror inte att det här kommer att hanteras i något slags konsensusbeslut. Det är min bedömning. Mina principiella invändningar mot majoritetsbeslut har jag redovisat.

Till Göran Lennmarker vill jag säga att samordningen av ståndpunkter i regeringen sker i gemensam beredning. Det finns ingen som helst anledning att ha en annan ordning för EU-frågor än vad vi har för andra beslut eller ståndpunkter som intas av regeringen, utan det är gemensam beredning som gäller. Vår linje är att vi ska sträva efter att i alla sammanhang underlätta utvidgningen, naturligtvis såvida det inte har direkt destruktiv inverkan på någon svensk position i annat avseende. Men den grundläggande hållningen är att detta är prioriterat för oss och ska hävdas i gemensam beredning. Skulle så inte ha skett är det naturligtvis något som slunkit igenom. Det är i så fall inte beroende på bristande rutin, utan då är det slarv. Om vi får exemplet mer i detalj kan vi gärna titta på det.

Sedan tror jag att det är som Göran Lennmarker är inne på: Det är 50-procentskriteriet från Amsterdam som man är lite ängslig för. Möjligheten att gå vidare med flexibel integration, vad det nu är – för jag tror att Lars Tobisson har rätt i att det är inte så väldigt många som kan precisera exakt vad de menar – är naturligtvis annorlunda om gruppen som man räknar 50 % på är 26. Då är det 13 som ska infinna sig på något sätt. Det är nog just möjligheten att gå vidare med åtta som det kommer att handla om.

Sedan tror jag nog att Holger Gustafsson gör rätt bedömning. Jag hade i förrförra veckan chansen att tre dagar i rad umgås med mina Beneluxkolleger, som driver flexibel integration ganska hårt. De är också fasta förespråkare för utvidgningen, vilket jag tycker är väldigt värdefullt. Men jag drar nog slutsatsen, utan att de själva uttrycker det, att det finns något slags farhåga för att detta kan bli en broms. Därför blir indirekt den här typen av förändring, dvs. flexibel integration, en förutsättning för dem för att vara med och understödja utvidgningsprocessen. Jag tror att det är detta det handlar om. Säker är jag inte, för det är lite nebulöst. Om det å andra sidan är så finns det ju all anledning för oss att vara öppna och konstruktiva.

Hur vi ska hantera Turkiet när vi sitter där tillsammans är för tidigt att säga, Lars Ohly. Låt oss först se att de sitter där, att de är på plats och allt sådant, så ska vi nog hitta en handlingslinje som kommer att vara konstruktiv. Å andra sidan får man säga att det inte är någon dålig omgivning turkarna kommer till. Det är troligen 30 länder, med Turkiet, varav 29 stycken är utvecklade demokratier med krav på mänskliga rättigheter osv. Det är också en miljö som naturligtvis sätter ramar och drar upp riktlinjer.

Jag är en obotlig optimist och en sund internationalist och tror därför att detta kan bli ganska bra. Men vi får väl rigga en struktur för det som gör att vi har vissa säkerhetsmarginaler där också. Vi kommer tillbaka.

Anf.  17  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Då är det dags för mig att sammanfatta diskussionen. Vi har ju haft uppe en hel del av de här frågorna tidigare i samråd med olika ministrar, men statsministern har här redovisat ett upplägg inför de fortsatta förhandlingarna under Europeiska rådet. Jag konstaterar att det finns stöd för regeringens här redovisade upplägg inför just förhandlingarna under Europeiska rådet i Santa Maria da Feira.

Därmed är vi klara med den här punkten. Jag tackar statsministern och hans medarbetare.

Innehållsförteckning

1 §  Information och samråd med statsminister Göran Persson inför Europeiska rådets möte den 19–20 juni 2000 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf.  3  LARS TOBISSON (m) 4

Anf.  4  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 6

Anf.  5  YVONNE RUWAIDA (mp) 6

Anf.  6  LARS OHLY (v) 8

Anf.  7  INGVAR SVENSSON (kd) 9

Anf.  8  ÅSA TORSTENSSON (c) 10

Anf.  9  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 10

Anf.  10  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 11

Anf.  11  Statssekreterare LARS DANIELSSON 15

Anf.  12  LARS OHLY (v) 15

Anf.  13  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 16

Anf.  14  GÖRAN LENNMARKER (m) 16

Anf.  15  YVONNE RUWAIDA (mp) 17

Anf.  16  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 18

Anf.  17  ORDFÖRANDEN 19