1 § Information och samråd inför möte med Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 (statssekreterarna Lars Danielsson, Kristina Rennerstedt och Gun-Britt Andersson)

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar EU-nämndens sammanträde öppnat, och jag hälsar statssekreterarna Lars Danielsson, Kristina Rennerstedt och Gun-Britt Andersson med medarbetare välkomna hit.

Meningen med dagens sammanträde är att vi nu ska få en resumé över vad som har hänt sedan sist vi hade ett samråd inför toppmötet i Tammerfors, som börjar i morgon och pågår till lördag. Vi har ju haft ordentliga genomgångar tidigare, men det finns skäl nu att se vad som har hänt under de dagar som har gått sedan i fredags och sedan den finländske statsministern levererade sitt brev till huvudstäderna.

Jag lämnar över ordet direkt till dig, Lars Danielsson, för att inleda. Varsågod!

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Tack så mycket, herr ordförande! Och tack så mycket för detta tillfälle att få möjlighet att samråda med nämnden timmarna innan vi avreser till Tammerfors för toppmötet, som börjar officiellt i morgon.

Jag ska mycket kort inleda med två saker – dels ett slags allmän deklaration av vad som nu kommer att vägleda regeringen när vi diskuterar sakfrågorna i toppmötet, dels ska jag kort kommentera det brev från president Chirac och Gerhard Schröder som kom i går och som vi hade möjlighet att sända över till nämnden omgående. Brevet rör Javier Solanas roll som hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Rent allmänt sett vill jag först säga att de områden som nu ska diskuteras i Tammerfors, dvs. frihet, säkerhet och rättvisa, ser vi som oerhört betydelsefulla. Vi vet alla att frågorna om invandring och brottsbekämpning står högt upp på våra nationella dagordningar. Regeringen närmar sig nu toppmötet i Tammerfors i den fasta förvissningen att EU kan ge ett betydande mervärde på området.

Vad vi nu mycket hårt vill understryka, inte minst mot bakgrund av den debatt som har förts de senaste veckorna, är att Tammerforstoppmötet ska vägledas av behovet av internationell solidaritet både när det gäller asyl och invandring och när det gäller brottsbekämpning. Det ska vara möjligt i Tammerfors att enas om att vi har ett gemensamt ansvar i de här frågorna och att vi gemensamt och solidariskt måste ta på oss och axla detta ansvar.

Däremot tror jag att det är viktigt att framhålla att vi inte ser särskilt många skarpa beslut i Tammerfors. Vi ser Tammerforsmötet som ett tillfälle att ge allmänpolitiska riktlinjer. Sedan blir det upp till de olika berörda rådskonstellationerna att arbeta vidare i den förhoppningsvis solidariska och humanitära anda som Tammerforsmötet kan ge.

Detta säger jag som en allmän kappa innan jag så småningom ber Gun-Britt Andersson och Kristina Rennerstedt fylla på på sina respektive ansvarsområden.

Låt mig mycket kort bara kommentera det brev som kom från Schröder och Chirac i går. De föreslår att man vid toppmötet i Tammerfors ska göra en särskild deklaration som rör de uppgifter och befogenheter som den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, ska få mot bakgrund av att han påbörjar sitt nya arbete nu på måndag den 18 oktober. De föreslår också att toppmötet ska uttala ett särskilt stöd för hans ansträngningar att stärka EU:s roll på det utrikes- och säkerhetspolitiska området.

Brevet är aningen oklart formulerat när det gäller vad det exakt är man vill ska ingå i en sådan här deklaration. Man blandar, som vi ser det, lite grann. Dels finns det en uppfattning om att man ska upprepa det som sades redan vid toppmötet i Köln på detta område, dels framför man samtidigt från tysk-fransk sida sina principiella ståndpunkter om hur det här arbetet ska organiseras och vilken roll Solana ska ha. Man diskuterar också nu hur institutionerna ska utformas för att hantera EU:s nya uppgifter på detta område.

När frågan diskuteras i Tammerfors – om den kommer upp – kommer vi att säga att vi givetvis inte ser några problem med att upprepa det som sades i Köln på detta område. Däremot tror vi att det är olyckligt att redan nu föregripa beslut om institutionella frågor som rör Solanas roll. Vi har sedan tidigare kommit överens om att detta ska hanteras i Helsingfors vid toppmötet den 10 och 11 december. Det pågår en konsultationsprocess under allmänna rådets insyn, och vi tror därför att det kanske vore olyckligt att föregripa de diskussionerna i detta läge. Det är bättre att låta tjänstemännen och så småningom också utrikesministrarna först ta en ordentlig diskussion om detta innan man fattar formella beslut. Detta berörde alltså i korthet Chirac–Schröder-brevet.

Då vill jag be Gun-Britt Andersson att kommentera de förändringar som kan ha skett på det asyl- och migrationspolitiska området inför Tammerfors.

Anf. 3 Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Jag tror att det är svårt att kommentera några direkta förändringar, men vi har fått en mer preciserad dagordning för vad som ska behandlas i Tammerfors på migrations- och asylområdet. Den följer helt det faktum att vi nu i Amsterdamfördraget och i handlingsplanen från Wien har en agenda för att förhandla om ökad harmonisering inom hela asyl- och invandringsfältet.

Jag går igenom de olika rubrikerna på dagordningen.

Den första rör frågor om strategi. Detta bygger mycket på det arbete som högnivågruppen för asyl och migration har hållit på med. Man har gjort en studie av sex olika konfliktområden i världen. Det gäller ursprungsregioner för mer eller mindre ofrivillig migration. Vi tycker att det är ett väldigt bra arbete. Man har sett på alla de orsaker som finns till att människor inte tycker sig kunna stanna kvar i de här regionerna. Man har också kommit med förslag till åtgärder för att lösa problemen.

Jag tror att problemen fortfarande kommer att vara svåra att lösa. När det gäller Irak t.ex. så hänger det ju nära ihop med hela den komplicerade Irakkonflikten. Men man ser också att det i en sådan situation kan finnas saker man kan göra för att förbättra människors säkerhet, trygghet och utkomstmöjligheter t.ex. i norra Irak. Detta finns med som en rekommendation.

Somalia är en stat som vi vet mer eller mindre har upplösts. Det pågår olika, och olika effektiva, fredsprocesser. Det finns åtminstone två områden i Somalia där läget är lite mer stabilt. Rekommendationen är att man ska bidra till att den stabiliteten kan förstärkas och helst bibehållas. Man ska på olika sätt förbättra möjligheterna för människorna att bo kvar där, och också om möjligt att återvända. FN-organisationerna organiserar ju redan ett återvändande från regionen till de här länderna. Det behövs ett stabiliserande arbete också för detta.

När det gäller Albanien i fallet med de här strategierna är förslaget att man överlämnar den strategin till stabilitetspakten för att man inom den ramen ska jobba vidare med flyktingfrågorna i Albanien och omliggande regioner.

Vi menar att det är ett stort framsteg att EU har börjat arbeta på det här sättet. Det betyder att man inte bara ser konflikter i ett normalt säkerhetspolitiskt konfliktlösningsperspektiv utan också ser hur konflikterna påverkar människors trygghet och möjligheter. Vi tror att detta kan berika både konfliktlösningsverksamheten, GUSP-arbetet inom EU och det förebyggande arbetet när det gäller migration.

Allt detta bekräftar, och ifrågasätter inte på någon punkt, asylrätten. Perspektivet på flyktingfrågorna kompletteras på ett sätt som vi redan har gjort från svensk sida genom den proposition om en helhetssyn på migrationspolitiken som riksdagen har antagit. Detta är alltså ett arbete som vi vill ska fortsätta. Förslagen innebär också att det ska fortsätta. Man ska nu jobba vidare med de här rekommendationerna, som är en nödvändighet i svåra, ibland lösa och ibland mer specifika, situationer. De ordinarie arbetsgrupperna ska jobba vidare med detta, och gruppen ska fortsätta att träffas. Vi vill gärna se detta som ett permanent arbetssätt. Vi tror inte på några snabba resultat, men detta är ett riktigt sätt att arbeta på.

Sedan kommer vi till bestämmelserna kring migration över huvud taget. När det gäller invandringsbestämmelserna är en viktig punkt tredjelandsmedborgarnas rättigheter. I Sverige får de som får uppehållstillstånd fullständiga rättigheter. Det får man inte överallt i Europa. Det handlar t.ex. om gästarbetarsystem, som man i olika varianter har i länderna i Europa. Människor kan ha bott i många år i olika länder innan de har fått fullständiga rättigheter – politiska rättigheter och rättigheter på den sociala sidan. Detta är ett viktigt arbete för dem som är med här och ett viktigt arbete för att underlätta integration och även motverka främlingsfientlighet.

På dagordningen står också tillgången till unionen för tredjelandsmedborgare. Detta finns med i fördraget. Vi ska börja diskutera det under den femårsperiod som Amsterdamfördraget gäller, men utan krav på att vi ska nå resultat. Det kan hända att resultaten blir litet vaga från Tammerfors också, och att man inte lyckas flytta fram positionerna. Men gör man det så går det utöver det som vi har pratat om i fördraget.

Sedan kommer vi till själva asylprocedurerna och flyktingpolitiken. Det handlar dels om reglerna för asyl och tolkningen av Genèvekonventionen, dels om subsidiärt, ytterligare, skydd som vi har i vår lagstiftning. Det kan t.ex. vara relaterat till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen. Det kan också handla om annat som vi har i vår lagstiftning, t.ex. förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Det är sådant som man menar med subsidiärt skydd. Den ena delen gäller alltså själva rätts- och asylreglerna. Det finns i fördraget, och det ska vi jobba med.

Vi får se hur långt vi kan nå i Tammerfors. Det finns förslag om ett single system. Vi vill ha ett single system på så vis att man har en procedur för alltihop, dvs. att man går in i systemet på ett sätt och sedan prövas i en rättslig process vad skyddsgrunden blir. Det ligger i detta single. Men det innebär också att vi behöver närma reglerna till varandra. Vi har sagt i Amsterdamfördraget att vi ska göra det. Vad jag tror att stats- och regeringscheferna kan åstadkomma i Tammerfors är att sätta politisk kraft bakom det. Om vi tittar bakåt kan vi konstatera att rörelsehastigheten inte har varit så hög när det gäller att komma fram.

Till komplexet med gemensamma regler hör också att man behöver gemensamma regler i samband med massflykt. Det gäller alltså regler om temporärt skydd i en massflyktsituation. Vi har sådana i vår lagstiftning sedan 1997. Anita Gradin har lagt fram förslag om detta sedan länge, när vi har varit under tredje pelaren. Det har diskuterats, men vi har inte kommit någon vart.

Kopplat till detta är frågan om ansvarsfördelning vid mottagande av skyddsbehövande i en sådan här situation. Inte heller där har några framsteg gjorts. Olika förslag har diskuterats, t.ex. fördelning per capita.

Kosovokrisen innebar ett faktiskt framsteg. För första gången delade vi på ansvaret. När vi gemensamt kom fram till att man behövde göra något i Makedonien blev det till slut en sorts ansvarsfördelning. Den blev ojämn, men den blev bättre än den någonsin hade varit. På olika sätt har också länderna i samband med denna kris jobbat med former för temporärt skydd. Sverige hade en färdig lagstiftning – det hade inte andra. Jag hoppas att detta har lett fram till att de ser att de vill ha det. Just därför ska man ännu starkare kunna betona att vi ska komma fram här. I handlingsplanen var en del länder inte med på att vi skulle bli klara med detta under tvåårsperioden, utan så snart som möjligt. Jag hoppas att detta åtminstone leder till att det får högsta prioritet, så att vi kommer fram.

Kopplat till denna möjlighet att komma fram till förslag om temporärt skydd är diskussionen om asylfond. Det finns lite pengar inom EU nu för att stötta länder som i en akut situation får ta emot många flyktingar. Lite kompensation är på väg till oss för Kosovo. Pengar har fördelats till dem som tog emot flyktingar. Anita Gradin har försökt höja denna budget. Det tror vi är bra, eftersom det kan underlätta framsteg när det gäller ansvarsfördelningen. Pengar kan aldrig ersätta ansvaret för att ta emot människor, men däremot kan det bli lättare för länder som har svaga asylsystem om de kan få viss kompensation och hjälp med att bygga upp mottagningscenter. För de länder som ligger i grannzonen till besvärliga områden, och där de senaste flyktingströmmarna har varit, kan det vara lättare att komma fram till gemensamma resultat om de kan få lite kompensation från unionen. Vi är alltså positiva till detta.

Det kan finnas någon koppling till de diskussioner som fördes i samband med Berlinmötet om mycket pengar. Men om det handlar om att man ska ha mycket pengar i stället för att ta emot personer – då har vi klara reservationer. Om det hela däremot är lite mer projektinriktat, så att vi ska få mer likartade möjligheter att ta emot flyktingar och för att klara dem som råkar ut för tillfälliga ansträngningar – då är vi för detta.

Sedan kommer hela frågeställningen om bekämpande av illegal migration och brottslighet på detta område. Där ligger förslag om polissamarbete och gränskontroll. Vi har inga problem med de förslagen i sig som de ser ut nu. Vi vet ju heller inte riktigt hur de slutliga förslagen kommer att se ut i skrivningarna från ordförandeskapet. Men vi menar att det är viktigt att ha ett preventivt synsätt på detta. Med detta menar vi att vi måste jobba för att fler länder i vårt grannområde ska bli säkra första-asyl-länder. De ska omvandlas från transitländer till säkra första-asyl-länder. Det har skett med länderna i Baltikum. Där fanns förr stor transit av flyktingar. Ni kommer väl ihåg båtarna på Östersjön? De är borta, därför att dessa länder nu fullt ut har ratificerat Genèvekonventionen och har en flyktinglagstiftning. De har, inte så bra men i alla fall hyggligt fungerande, mottagningssystem för asylsökande. De beviljar asyl, och de samverkar med UNHCR.

Detta sker nu i snabb takt i kandidatländerna till EU – Polen, Ungern och andra. De länderna behöver hjälp med att förbättra sina mottagningssystem. Där kan fonden spela en roll.

Vi menar att vi också ska utsträcka detta sätt att jobba till andra grannländer. Det rör t.ex. Turkiet, Jordanien, Ryssland och Ukraina som är de stora transitländerna nu. Innan de är säkra första-asyl-länder kan vi inte ha återtagandeavtal som vi tillämpar, men när de blir säkra länder kan vi ha det. Förslagen innebär att man ska ha återtagandeavtal. I processen med att förhandla om sådana avtal om tredjelandsmedborgare måste ligga att man också gör klart att dessa länder är säkra första-asyl-länder. Detta framgår inte riktigt klart ur materialet, men det är en punkt som vi kommer att betona i den förebyggande strategin mot illegal migration. Blir fler länder säkra första-asyl-länder drar man nämligen undan grunden för människosmuggling.

Anf. 4 ORDFÖRANDEN:

Vi kan väl ta det rättsliga området också, så har vi allt i ett sammanhang.

Anf. 5 Statssekreterare KRISTINA RENNERSTEDT:

Jag tänker vara ganska kortfattad. Vi har ju varit här vid ett par tillfällen och informerat om Tammerfors. Då har vi talat bl.a. om de egna prioriteringarna; brottsförebyggande arbete, avskaffande av s.k. safe havens och EU:s förbindelser med tredje land på det rättsliga och inrikes området. Allting tyder på att vi får framgång i de frågorna.

Som vi har sagt tidigare är vi också positiva till andra frågor som andra länder har fört in. Det gäller t.ex. tillskapande av ett Eurojust, dvs. ett kontor för europeiska nationella åklagare där man kan sitta tillsammans och samordna sina brottsutredningar. Även frågan om en europeisk polisakademi är vi väldigt positiva till. Det tycks kunna bli något av det.

Sedan vi var här senast har vi dessutom till EU-nämnden överlämnat kommentarer till den dagordning som fanns i Lipponens brev.

Vi har också fångat upp ett par andra frågor som vi tror kan bli aktuella.

Jag ska återgå till vad som sades förra gången. Dan Eliasson berättade om två frågor där vi var ganska tveksamma. Det gällde frågan om att inrätta ett europeiskt åklagarkontor utöver Eurojust, som skulle ha egna befogenheter. Det tror vi inte blir något av. Likaså talade Dan Eliasson om idéer vi hört om och som handlade om någon form av Eurobail, ett europeiskt borgenssystem. Inte heller det tror vi kommer att komma upp på mötet.

Dan Eliasson nämnde också förra gången frågan om erkännande av domar och beslut. Detta är ett område där vi från svensk sida varit väldigt positiva. Det är där vi tror och hoppas att den verkliga rörelsen kan komma att ske under Tammerforsmötet. Principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut är egentligen så självklar att den inte borde behöva slås fast i Tammerfors. I en union som bygger på ömsesidig tilltro till varandras rättssystem borde man egentligen nästan automatiskt kunna erkänna och verkställa varandras domar och beslut. Så långt har vi inte kommit än, men vår målsättning på sikt är att åstadkomma ett sådant system.

Även frågan om att avskaffa kravet på dubbel straffbarhet tror vi kommer att få hög aktualitet. Vi har fått indikationer på att bl.a. Spanien och Storbritannien kommer att driva frågan. Även där har vi från svensk sida sagt att på sikt är det rimligt att man i en union kan godkänna varandras rättssystem och inte ställa krav på dubbel straffbarhet. Detta är en utveckling som vi ser framför oss måste gå stegvis. Det är naturligt att man startar på områden där det redan finns en rättslikhet. Men målsättningen och visionen för unionen borde kunna vara att avskaffa kraven på dubbel straffbarhet.

Dessa frågor tog vi upp förra gången. Sedan dess har vi fångat upp ytterligare tre frågor som vi tror kan dyka upp. De rör polissamarbetet. Det handlar om att skapa gemensamma utredningsgrupper, om att skapa ett nätverk för europeisk brottsbekämpning och om att förstärka gränsbevakningen.

Tanken med den gemensamma utredningsgruppen är att om en polisutredning som berör flera länder pågår ska man kunna sätta ihop team av poliser, åklagare och tekniker etc. från alla de länder som kan och vill bidra till utredningen. De ska tillsammans sedan driva utredningen framåt. Man ska också kunna ta in medarbetare från internationella organisationer, t.ex. Europol, i ett sådant team.

Den svenska ståndpunkten är att vi välkomnar det arbete som pågår. Gränsen för sådant här samarbete är att vi anser att det bara är svenska myndigheter som ska utöva myndighet på svenskt territorium. Teamens arbete måste därför ledas av de myndigheter på vars territorium de arbetar. Jag tror att alla medlemsländer är överens om de här gränserna. Det visade sig tydligt i de diskussioner som förts i arbetsgrupperna, där vi som sagt varit positiva till en sådan ordning.

En annan fråga som har dykt upp gäller att bilda ett nätverk för europeisk brottsbekämpning. I praktiken kan man säga att det skulle innebära ett nätverk av nationella polischefer som ska mötas och diskutera olika strategier för att bekämpa organiserad brottslighet. Det handlar om informationsutbyte, om utbyte av arbetsmetoder osv. I det hela ligger även tanken på att man ska kunna planera och samordna gemensamma operationer. Det finns redan i dag möjligheter att inom ramen för polissamarbetsgruppen utföra sådant här arbete. Den nyhet som ligger i förslaget är att man skulle skapa ett fristående forum. Även detta är en fråga som Spanien och Storbritannien har drivit.

Den sista frågan som jag tänkte ta upp rör förstärkt gränsbevakning. Under förberedelserna inför mötet har många uppgifter cirkulerat kring frågor om gränskontrollens utformning – särskilt i ett utvidgningsperspektiv. Syftet är att stärka gränskontrollen och att peka ut för framför allt kandidatländerna att det är viktigt att kontrollen av den yttre gränsen genomförs på ett professionellt och effektivt sätt.

Den mest långtgående tanken innebär att inrätta en europeisk gränskontrollstyrka som skulle finnas vid alla gränser. Såvitt vi vet har den idén inga seriösa anhängare.

Ett mindre långtgående steg skulle vara att länderna ska se till att ha egna specialiserade gränskontrollmyndigheter, dvs. särskilda gränspoliser. Inte heller det tycker vi möter något egentligt praktiskt behov. Vi utgår från att detta kommer att möta motstånd från länder, t.ex. Sverige, som inte har någon sådan gränspolis. Vi tror att det kommer att handla om att se till att gränskontrollmyndigheterna består av välutbildade och professionella medarbetare. Att peka ut det området som en prioriterad uppgift tycker vi är riktigt.

Detta var allt som jag hade tänkt att säga.

Anf. 6 ORDFÖRANDEN:

Tack. Jag har en talarlista här. Först står vice ordföranden Lars Tobisson.

Anf. 7 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Med bara ”proppen” i juridik att stå på vågar jag mig inte in på de stora kriminella frågorna, utan jag tänkte hålla mig till krig och fred. Jag tänker på brevet från Schröder och Chirac.

Det är väl riktigt att säga, som föredraganden var inne på, att det dels är en begäran om en högtidlig deklaration där man upprepar det mandat som man en gång har gett Solana, dels innehåller en del funderingar om institutionella frågor som inte ska avgöras nu.

När jag läser detta gör jag samma reflexion som jag gjort tidigare, i anslutning till Chiracs förra brev. Det finns ett ordval som pekar utöver vad som kommit att beskrivas som militär och civil krishantering, Petersberguppgifter osv. På s. 2 talar man om att ”this would underline the great significance we attach to deepening the Common Foreign and Security Policy as well as to the European defence project”. Det gäller alltså det europeiska försvarsprojektet. På s. 3 talar man också om att ”we should also use the Helsinki meeting to take the institutional decisions necessary to further develop and strengthen the European Security and Defence Policy” – alltså inte European Foreign and Security Policy, utan man tar fram defence. Jag har inga problem med detta – jag tror att det går att hantera. Men jag föreställer mig, med hänsyn till den reaktion vi fick under Europavalrörelsen från regeringens sida, att det kan vara svårare där.

Först ställer jag frågan till statssekreteraren huruvida man, i den mån det nu blir diskussion om brevet, kommer att ta upp invändningar mot den räckvidd som den här typen av formuleringar anger. Hur tänker man sig vidare att bereda ärendet inför Helsingforsmötet?

Som det sägs här är det ju i stort sett bara åtta veckor till dess att frågorna ska avgöras. Vid förra mötet med EU-nämnden efterlyste min kollega Göran Lennmarker hur man tänker sig att förankra det svenska ställningstagandet. Vi fick svaret av utrikesministern att det på något sätt förankras fortlöpande. Men de här frågorna har vi egentligen inte fört någon ordentlig diskussion om. Det kan ju vara bra att även fråga statssekreteraren i Statsrådsberedningen med ansvar för EU-frågor hur man tänker sig att besluten i GUSP-frågor vid Helsingforsmötet ska beredas under de veckor som återstår.

Anf. 8 ORDFÖRANDEN:

Jag fick en ganska lång talarlista. Ska vi särskilja ämnena från varandra? Vill någon av de övriga som begärt ordet komma in på de säkerhetspolitiska frågorna, eller rör det de andra frågorna? I så fall kan vi låta Lars Danielsson besvara den första frågan.

Anf. 9 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Som jag ser det är formuleringarna i brevet från Schröder och Chirac i sig inte nya. Räckvidden är ju ambitiös, precis som Lars Tobisson säger. Men som jag uppfattar den är den ändå i stort sett liktydig med vad som sades inför och under Kölntoppmötet. Brevet innehåller i sak inget nytt. Det är ju ingen hemlighet att det finns lite olika ambitioner i olika medlemsländer för hur långt man bör och kan gå på detta område.

Det kommer att bli en fortsatt diskussion. Grunden är att de steg som ska tas är steg som man måste besluta om med enhällighet. Det ger också en möjlighet för oss att hantera den fortsatta processen på ett sätt som förhoppningsvis också ska vara lämpligt och bra för vad vi vill uppnå på detta område.

Vi ser i sak inte några problem med formuleringen European Security and Defence Policy. Det är en formulering som fanns med vid toppmötet i Köln och som finns med i Kölndeklarationen, och vi har kunnat ställa oss bakom den.

När det gäller den fortsatta beredningen pågår det nu en intensiv diskussion, framför allt mellan polcheferna i de 15 medlemsländerna, om hur man ska utforma institutionerna kring det här. Jag fick tillfälle att tala med utrikesministern precis före det här mötet för att höra hur hon ser på den fortsatta processen. Hon förutser möjligheter till enskilda fördjupade samtal med exempelvis polchefen, som kommer att stå till förfogande för att diskutera detaljer. Sedan förutser hon också en mycket nära och löpande konsultation med EU-nämnden.

Dessa frågor kommer ju att diskuteras vid allmänna rådets möten både i november och i december. Inför dem är det utrikesministerns avsikt att på djupet och så detaljerat som nämnden önskar resonera om alla aspekter av det här. Som vi ser det är det viktiga nu att man inte kortsluter beredningsprocessen och försöker tvinga fram ställningstaganden i Tammerfors som rätteligen bör göras i Helsingfors efter det att alla berörda har fått tillfälle att säga sitt.

Anf. 10 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Herr ordförande! Först vill jag säga att jag tycker att dokumentet på bordet ger en bra överblick över migrations- och asylpolitiken. Det är en föredömlig skrivning. Vi har i sak inte några stora invändningar utan kan ställa oss bakom det här materialet.

Jag vill dock fokusera några områden som vi tycker är viktiga, och så har jag en fråga. Vi tycker att det är viktigt att man fokuserar på fenomenet med rasistiska organisationer när det blir aktuellt. Vi ser gärna att man på något sätt arbetar för ett förbud mot deltagande i sådana rasistiska organisationer. Det är kanske inte rätt ögonblick precis nu, men vi ser gärna att det finns med i bilden i det här arbetet.

Det informeras också om vikten av gränskontroller. Vi har ju Schengenavtalet, som nu är inne i EU-fördraget och därmed också ska sättas i sjön överallt. Det talas mycket om kompensatoriska åtgärder i det sammanhanget. Vi ser det som väldigt viktigt. Det kanske borde finnas någon form av handlingsprogram för hur man ska hantera detta både runt unionen och, naturligtvis, också mellan medlemsländerna. Jag tror att det kan få väldigt negativa effekter om vi inte kan hantera de negativa saker som kan dyka upp i det här sammanhanget. Jag vill särskilt peka på människohandeln, som ju är avskyvärd. Man behöver göra speciella insatser för att fokusera på detta och naturligtvis på annan brottslighet som finns i det sammanhanget.

Slutligen har jag en fråga, och den gäller återtagandeavtalen. Hur är de tänkta att fungera? Det är svårt att tänka sig att det på något sätt ska tecknas avtal mellan det mottagande landet och den regim eller regering som flyktingarna flyr från. De flyr ju faktiskt därifrån. Är tanken att man ska teckna ett avtal med den regeringen eller de myndigheterna? Hur ska detta gå till i praktiken? Det är möjligt att jag har en större okunskap än andra, men jag behöver känna till det här.

Anf. 11 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Först vill jag ta upp skrivningarna som rör ett solidariskt bistånd till länder som har problem. Det är naturligtvis bra att man går in och försöker lösa problemen på plats med en solidarisk biståndspolitik. Det välkomnar jag.

Jag har tidigare fört fram en del kritik och frågetecken kring det bakgrundsmaterial som har florerat. Nu säger Gun-Britt Andersson att det inte har skett några förändringar sedan i fredags när vi hade uppe det här. Då vill jag än en gång hissa varningsflagg när det gäller asyl- och migrationspolitiken.

I det material som vi har fått i dag står det på s. 5: ”För svensk del är det en prioriterad fråga att man kan enas om gemensamma EU-regler för mottagande av asylsökande”. Det är bra om man kan göra det, men det beror ju också på vad man kommer överens om. Från vårt håll menar jag att de länder som har den mest restriktiva och ogenerösa asylpolitiken inte får sätta dagordningen. Då hamnar vi fel. Då är det risk att vi hamnar i den situation som många EU-kritiker har varnat för, nämligen att vi får en mur runt EU. Sverige har definitivt en uppgift att fylla i de förhandlingar och den diskussion som nu ska äga rum i Tammerfors.

Holger Gustafsson tog upp detta med återtagandeavtal. Jag skulle vilja ta upp en sak som jag också hade uppe i fredags. Såvitt jag förstår ska man ingå avtal t.ex. med länder som Turkiet och Marocko som i sin tur ska göra bedömningar av flyktingar från t.ex. Iran eller, i Marockos fall, människor från Västafrika eller Kongo. Jag ifrågasätter det här avtalet med tanke på de länder som ska göra bedömningarna, t.ex. Turkiet och Marocko. Jag skulle vilja ha ett klargörande på den punkten. Om det som Gun-Britt Andersson sade gäller, att ingenting har skett på den här punkten, ligger det bakgrundsmaterialet fast. Och Sverige har varit aktivt, tagit del av och ställt sig bakom de skrivningar som finns. Jag menar i så fall att det vore fel av Sverige att göra det.

Jag vill ta upp en sak till. Jag tycker att man i skrivningarna på ett olyckligt sätt sätter likhetstecken mellan begreppen. Samtidigt som man skriver asylsökande skriver man illegala migranter eller så skriver man asyl- och migrationspolitik. Det är ändå två skilda saker. Jag tror att man ska vara tydlig i det här fallet, så att man talar dels om asylpolitik, dels om migrationspolitik. Sätter man dit ett bindestreck kan det bli en luddighet. Jag tycker att man ska skilja klart på det här.

Anf. 12 GUSTAF VON ESSEN (m):

Asyl- och migrationspolitik hör ändå delvis ihop, eftersom de flesta söker asyl. Då handlar det om asylpolitik även om de kommer illegalt.

Jag tycker att det här är ett väldigt bra dokument. Det speglar mycket väl den ambitionsnivå som Sverige har haft under årens lopp med den helhetssyn som är så viktig och som vi diskuterade redan i den flyktingpolitiska kommittén. Sedan fattade ju riksdagen det migrationspolitiska beslutet på hösten 1996. Den propositionen, och lagstiftningen, är uppenbarligen modern, och den var mycket framåtsyftande. Jag är faktiskt stolt över att ha varit med i den här kommittén. Det här var bra; det stämmer. Det här kan bära ytterligare framåt. De ståndpunkter som Sverige intar är precis i linje med vad vi hela tiden har sagt. Det är bra. Trots det har jag några kommentarer. Jag kan inte låta bli att gnälla något.

Jag tycker att det här med Dublinkonventionen är ett problem. Teoretiskt är det ju riktigt. Men det tar väldigt lång tid att processa dessa ärenden. I många enskilda fall hakar det upp sig. Ska man skicka tillbaka dem till Tyskland eller inte? Det handlar om vissa enskilda fall och sådant. Antingen har vi Dublinkonventionen eller inte. Framför allt borde man försöka göra en översyn så att man kan speeda upp processen och ta bort alla hakar och problem som en del länder kanske fortfarande har, så att man får det här att gå snabbare. Jag kan inte tekniken. Gun-Britt Andersson har möjligtvis något att säga i det här sammanhanget. Men prioritering nummer ett i EU måste vara att det ska gå fortare än det gör i dag. Kan man vinna tid? Kan man göra processen smidigare och snabbare? Den här långa och sega asylprocessen innebär bara humanitärt elände för alla inblandade. Och det handlar om kostnader och sådant. Det är inte bra.

Sedan vill jag ta upp detta med säkra första-asyl-länder. Jag tycker visst att man ska försöka öppna sig mot och diskutera med t.ex. Turkiet. Varför ska vi inte göra det? Det handlar inte bara om att få Turkiet att skriva under Genèvekonventionen utan också tilläggsprotokollet, så att Turkiet kan vara en seriös aktör och få hjälp och stöd av EU, UNHCR osv. Det handlar om att det ska vara en rättssäker asylprocess i det landet också. Om Turkiet nu ska bli ett kandidatland är det väl ännu större chans att vi ska kunna få det till detta. Då gäller det att inte Sverige gnäller på Turkiet för mycket. Vi ska väl snarare försöka öppna för ett samarbete med Turkiet. Riktlinjen är ändå klar. Ju mer vi samarbetar desto mer kan Turkiet inlemmas i det demokratiska systemet. Men om vi ska mobba Turkiet blir det inget av det.

Jag tycker inte att det här med gränspolis, gränsbevakning och sådant har fungerat så bra tidigare i Sverige. Det är kanske bättre nu. Frågan är vem som ska sköta detta, om man ska ha en gränspolis eller inte. SIV och polisen ska ju samverka. Vi får väl utvärdera det först. Men jag är inte främmande för att ha en gränskontrollmyndighet som har hand om detta. Det visar ju sig att när polisen ska prioritera åker det här långt ned. När SIV ska ha ansvaret hamnar det mycket högt upp. Man tycker kanske då att Invandrarverket skulle ha större intresse av att kolla gränser än vad polisen har. Man skulle kunna vända på det här och låta SIV ha ett huvudansvar och göra som man har gjort i England. Vi får se så småningom. Man måste utvärdera det samarbete som finns nu, men för mig är det här i varje fall inte främmande.

I övrigt kan jag bara önska lycka till.

Anf. 13 MAGGI MIKAELSSON (v):

Dessa frågor har ju varit uppe för diskussion ett antal gånger, och jag ska inte upprepa vår syn på de här frågorna fullt ut, eftersom den är väl känd för regeringen. Den är inte alltid helt överensstämmande.

Jag har några kommentarer och ett par frågor. Det gäller det här med att förebygga ofrivillig migration, det som står på s. 2. Det är ju ett bekymmer. Det kan finnas människor som har flyktingskäl men som kommer in illegalt. Det är svårt att veta det. Därför är det viktigt hur den här hanteringen sker. Det handlar om såväl kontrollen som mottagandet och bemötandet av dessa människor. Det finns ju en risk att man har en gemensam policy med för hårda regler, ungefär så som K-G Biörsmark sade. Han tog upp att man kan få en felaktig prioritering om man har avtal med länder. Hur kan man lösa det problem som finns med människor med verkliga asylskäl som kommer in på illegala vägar? Hur ska man kunna tillförsäkra att deras asylrätt blir tillgodosedd?

Sedan gäller det tredjelandsmedborgarnas rättsliga ställning. I det fallet står det att medlemsstaterna ska enas om minimirättigheter. Det är väl bra, men det rimliga är att tredjelandsmedborgare ska ha samma rättigheter som EU-medborgare. Det måste vara målsättningen. Det är lite oklart. När det gäller den svenska inställningen står det att det är en svensk prioritering att stärka den rättsliga ställningen, men det står liksom inte att målet är att de ska ha samma rättigheter. Jag vill bara få det förtydligat.

Jag tycker att det som Gun-Britt Andersson sade om att man inte kan använda sig av sådana här återtagandeavtal innan det finns säkra första- asyl-länder var bra. Enligt den bedömning som vi gör är det när det gäller många av dessa fall långt kvar till dess att det finns några säkra första-asyl-länder. Jag tänker bl.a. på Turkiet och andra länder.

När det gäller Dublinkonventionen har jag förstått att det måste ha trillat bort ett ord på rad 3 under den svenska inställningen. Det står: ”I samband med detta bör en över konventionen göras”. Det ska stå: en översyn eller utredning. Det är bra. Det är något som vi också har krävt från Vänsterpartiet, eftersom Dublinkonventionen inte fungerar bra.

Något annat som jag skulle vilja ta upp gäller detta med att man kommer till olika första land och familjers möjligheter att återförenas. Jag har förstått att Dublinkonventionen bara erkänner att de som har flyktingstatus enligt Genèvekonventionen kan återförenas om de får uppehållstillstånd. Det är ju en sak som man behöver titta på i en sådan översyn.

En annan fråga som är viktig när det gäller Dublinkonventionen gäller den klausul som finns om inre flykt. För mig är det obegripligt hur man kan prata om att människor kan vara något slags flyktingar i sitt eget land, att man kan återförvisa människor till ett land med motivet att de kan gömma sig. Det är något som förekommer bl.a. i Turkiet.

Jag har en fundering kring det här med gränskontroller vid de yttre gränserna. Vi tycker att det här med transportöransvar är knepigt och att det ska bort, eftersom transportöransvar innebär att man egentligen överlåter asylprövningen, den första prövningen, på transportörerna. Jag skulle vilja höra om det är något som man kommer att ta upp i diskussionen i Tammerfors.

Det är bra att man, som regeringen gör när det gäller gemensamma regler för skydd, skiljer på subsidiära skyddsformer och tillfälligt skydd i massflyktssituationer. Där kan ske vissa sammanblandningar.

Jag har en fråga också när det gäller polisen och den rättsliga delen. Jag delar inte synen att man ska ha en gemensam gränskontrollstyrka. Jag uppfattade inte om det fanns något svenskt ställningstagande när det gäller nätverket av polischefer för brottsbekämpningen, att man ska skapa ett fristående forum. Utan att ha någon djupare kunskap om de rättsliga processerna verkar det i alla fall för mig som om man är på väg att skapa en ny institution där polischefer åker runt och har konferenser. Jag tror att det är bra med samarbete, men att skapa speciella forum brukar ofta leda till att man får en väldigt stor apparat kring det. Åtminstone i det här skedet tycker jag att detta låter tveksamt. Därför skulle jag vilja veta regeringens ståndpunkt.

Anf. 14 YVONNE RUWAIDA (mp):

Först har jag en generell kommentar. Jag tycker att det är väldigt bra att man på Justitiedepartementet har skrivit den här promemorian, men vi är kritiska mot att det inför det här toppmötet i Tammerfors egentligen inte finns några underlag för beslut. Det finns diskussionsområden. Men jag har inte sett ett beslutsunderlag som man kan ta ställning till och som verkligen kan skapa en diskussion i de olika medlemsländerna. Det är väldigt flummigt att ha en diskussion kring att det kanske blir någonting och att det finns olika diskussioner. När det gäller vissa frågor, t.ex. en tillnärmning och gemensamma asylregler är det viktigt att se hur förslagen ser ut. Annars är det svårt att ha en konkret diskussion.

Det här är en stor brist. Även vissa grupper i EU-parlamentet har kritiserat det finländska ordförandeskapet för att det är brister när det gäller transparency, öppenhet, att man inte har informerat EU-parlamentet inför toppmötet och att man inte heller har lagt fram en tydlig agenda i god tid. Det här tycker jag är någonting som Sverige borde ta upp och kritisera och se till att det blir bättre i framtiden. Det här är otillräckligt. Även om jag förstår att Justitiedepartementet har försökt skapa en bild av vad som kan komma upp är det inte samma sak som att veta vad som egentligen kommer upp. Det är en allvarlig demokratisk brist.

Jag håller i princip med om allt som K-G Biörsmark och Maggi Mikaelsson har sagt. Jag vill betona en sak som jag också tog upp vid det förra mötet i fredags. Det är att det bl.a. i högnivågruppens olika riktlinjer och i handlingsplanerna finns en obalans mellan hur man ser på illegal invandring och hur man ser på rätten till asyl. Om man ser på skrivningarna från högnivågruppen finner man hårda skrivningar när det gäller att motverka illegal invandring och mycket mjukare skrivningar när det gäller att rätten till asyl ska bevaras. Jag tycker att det finns en obalans i det avseendet. För mig är detta en allvarlig fråga.

Jag vill också kommentera det rättsliga området. Förutom det som har sagts hittills tycker vi att det, när man diskuterar rättsfrågorna, finns ett behov av en bättre parlamentarisk kontroll av de olika EU-organen, bl.a. Europol. Det är en fråga som egentligen borde lyftas fram när man diskuterar ökat samarbete på det området.

Sedan vill jag ställa en fråga om brevet från Schröder och Chirac. Jag förstod inte riktigt. Man tycker att det är viktigt från svensk sida att det inte kommer att fattas några beslut på det här området. Kan det komma att bli beslut? Jag tyckte inte att det framgick. Det är bra att Sverige för den linjen. Men det är ganska allvarligt om det kan komma att bli beslut.

Anf. 15 ORDFÖRANDEN:

Då har jag gått igenom talarlistan. Det är nog statssekreteraren Gun-Britt Andersson som har fått flest frågor. Men ni bestämmer själva hur ni vill svara.

Anf. 16 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag vill först ge ett svar när det gäller Yvonne Ruwaidas funderingar kring att det är ett bristande beslutsunderlag. Jag vill understryka det som jag inledningsvis sade. Vi ser inte detta toppmöte som att det ska resultera i skarpa beslut på det här området. Det tror jag inte att någon gör. Europeiska rådet är fel forum när det gäller att fatta den typen av skarpa beslut. Det här handlar om att ge övergripande politiska riktlinjer som så småningom ska omsättas i skarpa beslut i respektive råd. Då, när man gör denna omsättning i skarpa beslut, kommer givetvis beslutsunderlaget att vara ett helt annat än det nu är. Yvonne Ruwaida efterlyser ett mer precist underlag. Det här är förklaringen till att det inte finns.

Gun-Britt Andersson och Kristina Rennerstedt kan ge fler konkreta svar. Jag återkommer sist med det som gällde brevet från Chirac och Schröder.

Anf. 17 Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Jag försöker gå igenom det här ämnesvis. Ni märker kanske om ni får svar på frågorna eller inte. Om ni inte har fått svar får ni säga till sedan.

Först och främst vill jag ta upp detta med gemensamma EU-regler på det här området. Man får gå tillbaka till Amsterdamfördraget. I förhandlingarna drev vi att vi ska eftersträva gemensamma minimiregler för asyl, och det står så i fördraget. Det var viktigt att få in just minimiregler så att man inte riskerar en rörelse ned mot minsta gemensamma nämnare i unionen.

Det finns länder inom unionen som t.ex. har en tolkning av Genèvekonventionen som innebär att inte bara staten ses som förföljare; det kan också vara terroristgrupper och sådant i samhället, eller det kan vara en situation där det inte finns någon stat. I de fallen kan man också bli flykting enligt Genèvekonventionen. Det är en del länder i unionen som inte erkänner detta, men det är många länder som gör det, t.ex. det land som nu har fört fram att vi ska ha Single Asylum System. I Nederländernas program är det väldigt tydligt att man ska ha det precis som vi när det gäller att tolka in detta i Genèvekonventionen. I det här avseendet är vi alltså överens.

Fördraget skapar en garanti för att vi inte ska få en rörelse nedåt. När vi får det här samarbetet mellan länder visar det ju sig att det blir en stark kritik från länder som har lite starkare asylsystem mot dem som har svagare. Det finns t.ex. ett rättsfall i England där man har konstaterat att kanske inte ens Tyskland är ett säkert första-asyl-land. Jag föreställer mig – och tycker – att det är viktigt att det snarare blir ett tryck uppåt när det gäller tolkningen än ett tryck nedåt. Det finns en garanti i Amsterdamfördraget för att det ska bli så.

Vad behövs då för att vi ska komma vidare och inte bara sitta och hålla på våra minimiregler? Det finns de som är rädda för att de, om de går vidare, kanske får lov att vara lite generösare än vad de har varit. Det handlar just om den politiska viljan att komma fram till resultat. Det är den viljan som jag tror att Tammerforsmötet kan lägga till det som vi redan har gjort här.

Om vi kommer fram till ett resultat kring mer likvärdiga regler får vi också automatiskt – det är det bästa instrumentet – en jämnare ansvarsfördelning. Det gäller själva asylreglerna, men det gäller också mottagande av asylsökande och vilka villkor som asylsökande får leva under när de är i asylprocessen.

När det gäller återtagandeavtal kan man skilja mellan två olika aspekter. Den ena gäller återtagande av egna medborgare. Vi vill ju att länder ska ta tillbaka personer som vi i vår process har kommit fram till inte är skyddsbehövande. Vi menar att dessa människor ska ha rätt att åka hem till sig. Man har rätt till sitt land. Det är en mänsklig rättighet att kunna åka tillbaka till sitt land.

Det här fungerar i de allra flesta fall, men vi har ett antal länder i världen där det har varit problem. Det mest notoriska har ju varit Förbundsrepubliken Jugoslavien, men det finns också ett antal andra. Det kan ibland vara bra att förhandla med ett sådant land och försöka klargöra denna mänskliga rättighet. Men på den här punkten är vi också oroliga för att det, om det blir standard att det ska finnas återtagandeavtal, kanske blir fler länder som säger att de inte tar emot sina medborgare eftersom de inte har några återtagandeavtal. Vi menar att det ska vara en självklar mänsklig rättighet att man får åka hem till sitt land, oavsett varför man har lämnat det. Däremot är det inte fråga om att skicka tillbaka någon som är skyddsbehövande eller som riskerar tortyr eller annan omänsklig behandling enligt Europakonventionen och det som ligger i subsidiärt skydd.

Den andra aspekten gäller återtagande av tredjelandsmedborgare. Här kommer begreppet säkert första-asyl-land in som väldigt viktigt. Man kan se på Dublinkonventionen. Det är ett kollektivt återtagandeavtal inom EU som bygger på att vi alla lever upp till kraven i Genèvekonventionen. Men ett problem är att vi har olika tolkning av Genèvekonventionen. Det finns också ett annat problem. Om man t.ex. söker asyl i Sverige avgör Invandrarverket och Utlänningsnämnden om man får asyl enligt Genèvekonventionen eller om man får uppehållstillstånd på någon annan skyddsgrund. Det handlar om själva asylproceduren, att man får en ingång i asylproceduren. I andra länder kanske man söker asyl eller något annat tillfälligt skydd. I de situationerna fungerar inte Dublinkonventionen. Dublinkonventionen behöver ses över för att den ska fungera bättre i praktiken. Det gäller också det här med tiderna.

Det är sant att det ibland tar lång tid. Men vi har på sätt och vis ändå god erfarenhet av Dublinkonventionen. Det blir trots allt en snabbare procedur, även om det tar upp till fyra månader, än om vi inte skulle ha möjlighet att t.ex. återsända människor till Tyskland som kanske har vistats där väldigt länge, så att de får sin ansökan prövad där. Det är trots allt en förbättring när det gäller tidsaspekterna jämfört med hur vi har haft det tidigare. Men det är många länder som klagar på det här. När det gäller att förkorta tiderna är ju Eurodac – vi har förhandlat färdigt om själva substansen och det ska nu också bli ett direktiv – ett hjälpmedel för att snabba upp processen, så att det inte blir så som Gustaf von Essen talade om.

Sedan gäller det återtagande av tredjelandsmedborgare i ett annat land. Under det här mötet kommer vi att föra fram att det kan vara bra med återtagandeavtal men att man bara kan tillämpa dem om man kan garantera att det inte blir refoulement. Alla våra rättssystem i EU säger att inget EU-land kan skicka tillbaka en medborgare till ett land som innebär risker. Man kan t.ex. inte skicka någon till Jordanien om han sedan skickas tillbaka till Irak. Det kan ingen göra. Människorna måste alltså ha sin säkerhet tryggad för att man ska kunna utnyttja ett återtagandeavtal. Men det är inte fel att förhandla med länderna om sådana. Det gjorde vi med de baltiska länderna när de hade inrättat sina system för mottagande av flyktingar och ratificerat Genèvekonventionen och allt som krävs. Men innan vi tillämpar det ligger det på oss att pröva om vi faktiskt kommer att använda oss av det avtalet. Men processen med att förhandla fram ett sådant här avtal innebär att man just får sätta fokus på rättssäkerheten för flyktingar i det aktuella landet.

Det är en process som jag vet att EU och UNHCR har hållit på med när det gäller Turkiet sedan urminnes tider. UNHCR jobbar i Turkiet och samarbetar med den regeringen. Där får asylsökande som kommer från norra Irak tio dagar på sig att söka upp UNHCR:s kontor i Ankara. De kan då få sitt skyddsbehov prövat där. Det är just sådana som vi tar ut på vår kvot. Det gör vi där och i Jordanien osv. Det gäller sådana som är skyddsbehövande. De flesta som kommer dit är inte skyddsbehövande. De bara lämnas ute i samhället. Det är klart att det är en grogrund för flyktingsmuggling. UNHCR har då bedömt att dessa inte är skyddsbehövande. Turkiet skulle kunna ta på sig ansvaret för att de som flyktingprövas kan stanna i Turkiet eller så skulle man när det gäller fattiga länder faktiskt kunna hjälpa till med kvoten, även om de har ett eget system. Då kanske det kommer färre som inte har skyddsbehov. Det här blir alltså en ingång för migranter.

Sedan har vi detta med språkbruket. Inom EU försöker vi att inte säga illegala invandrare. En asylsökande är aldrig en illegal invandrare. Man har alltid rätt att söka asyl. Om man kommer till ett EU-land har man rätt att söka asyl. Om man däremot har fått avslag på en asylansökan och inte rättar sig efter det, blir man till slut en illegal invandrare.

Sedan har man i en rad länder procedurer vid gränserna som innebär att man får komma in och kolla men försvinna efter ett tag. Man har ingen trygghet där. De kallas också för illegala invandrare. Det innebär också att man har stora grupper svart arbetskraft i en hel del länder. Det är dessa grupper med svart arbetskraft som tredjelandsmedborgares rättigheter handlar om. Jag tror att det, i kampen mot rasism, är mycket viktigt att man ser till att de får rättigheter.

Det här samarbetet leder till att just sådana här saker kommer upp till ytan. I Grekland håller man nu på med ett stort program för att ge uppehållstillstånd till sådana som har arbetat länge där och har en fast förankring. Man kanske ska ge rättighet att rösta i kommunala val för att stärka integrationen.

Vi ska bekämpa rasism, men det står inte på dagordningen hur vi ska göra det med själva lagstiftningen. Jag lämnar den punkten till Kristina Rennerstedt.

Anf. 18 Statssekreterare KRISTINA RENNERSTEDT:

Jag hade inte så många frågor att svara på.

Möjligheten att inrätta ett sådant här nätverk finns både inom ramen för polissamarbetsgruppen och inom ramen för Europol. Det ska sägas att det är precis som Yvonne Ruwaida sade, att vi har fångat upp rykten om vilka frågor som kan dyka upp. Detta ska handla om att man inte bara ska ha den här möjligheten, utan att man faktiskt ska skapa en struktur för att säkerställa att operativa polischefer på hög nivå träffas för att resonera om informationsutbyte, metodutveckling och också om konkreta operativa frågor. Vi är från svensk sida positiva till en sådan ordning.

Jag tänkte bara kort kommentera Yvonne Ruwaidas reflexion kring den parlamentariska insynen i arbetet i tredje pelaren. Frågan om man ska utveckla Europol och ge Europol nya arbetsuppgifter är en fråga där både det nationella parlamentet och Europaparlamentet efter Amsterdam kommer att bli tillfrågade. I den meningen kommer insynen att öka.

Jag tror att jag ska överlämna frågan om rasistiska organisationer till Dan Eliasson.

Anf. 19 Ambassadör DAN ELIASSON:

Herr ordförande! Jag kan konstatera att vi inom unionen redan har ett instrument som handlar om att kriminalisera delaktighet i kriminella organisationers aktiviteter. Det beslutade vi om för cirka två år sedan.

Vi tycker att det är ett bra instrument. Nu har vi en utredning i Sverige för att se om man kan gå vidare på det här spåret. Samtidigt måste vi ha klart för oss att vi har en grundlagsskyddad organisations- och föreningsfrihet som sätter gränser för det hela. Vi har sagt till våra vänner ute i Europa att man ska vara väldigt försiktig med att driva en sådan här fråga inför toppmötet eftersom vår grundlag sätter klara och tydliga gränser här. Det gäller inte bara vår grundlag, utan det är många andra länders grundlag som också har begränsningar på det här området. Jag tror att vi har fått gehör för detta. Nu jobbar vi med att se hur vi kan gå vidare med aktiviteter från kriminella organisationer.

Anf. 20 Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Jag vill ge en kommentar till Gustaf von Essens inlägg. Den reflexion som han gör är alldeles riktig. Vår svenska utlänningslagstiftning är väldigt väl anpassad till harmoniseringsarbetet inom EU. Amsterdamfördraget följer nästan rubrikerna i vår egen lagstiftning. Därför har vi en väldigt god grund för det här harmoniseringsarbetet.

Anf. 21 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Yvonne Ruwaida frågade om det blir några verkliga beslut med anledning av brevet från Schröder och Chirac. Vår bedömning är att det inte blir några beslut som går längre än vad som redan har sagts i Köln på det här området när det gäller de frågor som behandlas i brevet från Schröder och Chirac. Vad man efterlyser från fransk och tysk sida är ett slags klapp på axeln till Solana genom att upprepa det som sades.

Vi har också haft tillfälle att kolla detta med utrikesminister Fischer, som ni också har träffat här i dag, och med det finska ordförandeskapet under dagen. Man förutser inga skarpa beslut i dessa institutionella frågor. Det sägs ju också rakt ut i brevet från Schröder och Chirac. Det står: ”We should also use the Helsinki meeting to take the institutional decisions necessary – – –.” osv. Man pekar själva på att det är i Helsingfors man ska fatta dessa beslut.

Anf. 22 MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag vill bara göra en kort kommentar. Det är ju också på ett sätt ett bekymmer att det inte blir några skarpa beslut. Efter ett antal sammanträden och toppmöten har man bara inriktningar och diskussioner, men säger man defence policy tillräckligt många gånger så nöts det ju in, för att ta en konkret fråga. Jag tycker att det är ett bekymmer med det här upplägget. Det gör att det är för sent att komma in och ändra någonting substantiellt när det väl blir skarpa beslut.

Anf. 23 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag har en kommentar till det som Gustaf von Essen sade. Jag ska väl i och för sig inte ha någon diskussion med honom vid det här bordet, men jag reagerade ändå. Jag vill klarlägga att när vi har synpunkter på länder som de jag nämnde, t.ex. Turkiet eller Marocko, är det inte för att mobba dessa länder, utan det är för att vara klar och tydlig när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det har ingenting med mobbning att göra.

Anf. 24 ORDFÖRANDEN:

Då tror jag att jag kan våga mig på en sammanfattning. Vi har nu haft ytterligare ett samråd med regeringen inför Europeiska rådets möte i Tammerfors. Det är ju ett informellt möte. Vi kan inte rå för att fördragen är utformade som de är.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en majoritet bakom regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i här redovisade ärenden.

Jag tackar er för er medverkan här i dag. Jag hoppas att det går bra i Tammerfors och ser fram emot ett återseende framöver.

Innehållsförteckning

1 § Information och samråd inför möte med Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 (statssekreterarna Lars Danielsson, Kristina Rennerstedt och Gun-Britt Andersson) 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON 1

Anf. 3 Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 2

Anf. 4 ORDFÖRANDEN 5

Anf. 5 Statssekreterare KRISTINA RENNERSTEDT 6

Anf. 6 ORDFÖRANDEN 7

Anf. 7 LARS TOBISSON (m) 7

Anf. 8 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 9 Statssekreterare LARS DANIELSSON 8

Anf. 10 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 9

Anf. 11 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 9

Anf. 12 GUSTAF VON ESSEN (m) 10

Anf. 13 MAGGI MIKAELSSON (v) 11

Anf. 14 YVONNE RUWAIDA (mp) 13

Anf. 15 ORDFÖRANDEN 13

Anf. 16 Statssekreterare LARS DANIELSSON 13

Anf. 17 Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 14

Anf. 18 Statssekreterare KRISTINA RENNERSTEDT 16

Anf. 19 Ambassadör DAN ELIASSON 17

Anf. 20 Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 17

Anf. 21 Statssekreterare LARS DANIELSSON 17

Anf. 22 MAGGI MIKAELSSON (v) 17

Anf. 23 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 18

Anf. 24 ORDFÖRANDEN 18

Torsdagen den 14 oktober 1999

EU-nämndens uppteckningar