1 § Europeiska rådet

Statssekreterare Lars Danielsson

Information och samråd inför Europeiska rådets möte i Laeken den 14 och 15 december 2001

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Sammanträdet är öppnat. Innan vi går in på dagordningen vill jag fråga nämnden om Thomas Belius, föredragande i utrikesutskottet, kan delta vid dagens sammanträde. Svaret är ja.

Då hälsar jag statssekreterare Lars Danielsson välkommen hit. Vi skulle ju ha en uppdatering efter vårt samråd med statsministern i fredags, då vi fick reda på att inte så mycket var klart från det belgiska ordförandeskapet. Men det kanske har kommit fram lite till. Vi har åtminstone själva fått herdebrevet, som också är översatt till svenska, och vi har också fått en del annat underlagsmaterial.

Jag kan också nämna – detta kommer att skickas ut till nämndens ledamöter – att jag i dag fick ett fax från min tyske kollega med en resolution från ett möte mellan den franska EU-kommittén och den tyska i förbundsdagen. Dessa har alltså samlat sig till en resolution inför Laeken. Jag tror att ni känner igen en del av resonemanget från det man brukar kalla för den federalistiska sidan. Men det papperet kommer att cirkuleras sedan.

Med det tänkte jag lämna över ordet till statssekreterare Lars Danielsson. Varsågod.

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Tack, herr ordförande, och tack för detta tillfälle att få uppdatera nämnden om vad som har skett sedan statsministern samrådde med er i fredags.

Det som framför allt har hänt är att den belgiske premiärministern Verhofstadt besökte Stockholm måndag kväll för att med oss gå igenom uppläggningen av toppmötet och höra på de svenska synpunkterna. Men det har också, som brukligt är, varit en hel del kontakter, diskussioner och allmänna händelseutvecklingar, så att säga, som kanske kan vara av värde att redovisa för nämnden.

Låt mig i min genomgång följa den disposition som själva mötet kommer att ha och kort kommentera några saker som har hänt sedan i fredags.

Toppmötet ska ju inledas med utrikespolitiska frågor. Det är, inte minst i ljuset av det senaste dygnets händelser i Mellanöstern, ännu mer angeläget än det kanske har varit tidigare. Vi ser fortfarande inte att EU kan komma ut från toppmötet med någonting annat än en uppmaning till parterna i Mellanösternkonflikten att återgå till förhandlingsbordet. Men säkerligen kommer diskussionen att bli grundlig och detaljerad, baserat på det som har skett den sista tiden. Den utrikespolitiske talesmannen Solana kommer sent i kväll från regionen och kan alltså ge färska intryck från sitt besök.

Vi redovisade också att det blir en diskussion om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Vi har, som jag tror statsministern nämnde i fredags, nu vad som tycks vara en preliminär överenskommelse med Turkiet om villkoren för situationer där EU vill utföra krishanteringsoperationer och delvis använda sig av Natoresurser. Vad som skett sedan dess är att Grekland, kanske inte helt oväntat, har hittat problem med denna överenskommelse. Det kommer att äga rum ett möte i kväll mellan det belgiska ordförandeskapet och den grekiske statsministern och utrikesministern. Det är väl då det kan avgöras om man kan nå en uppgörelse som kan bekräftas under toppmötet.

För vår del är det centrala alltjämt att EU:s egen beslutsautonomi i de här frågorna bevaras. Det är den punkt vi vill bevaka till varje pris. Det är EU:s medlemsländer själva som, i en framtid när den här krishanteringskapaciteten är operationell, fattar beslut om vilka åtgärder man ska vidta och vilka medel man ska använda.

När det gäller uppföljningen av den s.k. Tammerforsdeklarationen, dvs. samarbetet på det rättsliga området och inrikesområdet, finns det två punkter jag vill peka på där förändringar har skett sedan i fredags.

Den första rör den europeiska arresteringsordern. Där har nämnden säkert kunnat ta del av de uppgifter som funnits i medierna om att Italien nu sägs ha accepterat den ordning som de övriga 14 medlemsländerna redan hade givit preliminärt klartecken till när det gäller genomförandet av den europeiska arresteringsordern. Det som har varit och väl fortfarande är, åtminstone för oss, aningen oklart är om denna italienska accept är förbunden med någon form av villkor när det gäller genomförandet. I den överenskommelse som vi och de övriga har tagit ställning till och preliminärt accepterat sägs det att åtgärderna ska vara genomförda per den sista december 2003, alltså i princip om två år. Den italienske premiärministern har i pressuttalanden antytt att grundlagsförändringar kan behövas i Italien och att det därför skulle kunna ta längre tid.

Vi avser att framföra i Laeken att det från svensk synpunkt inte är acceptabelt med någon försening av genomförandet av dessa åtgärder. Jag tror att i princip samtliga medlemsländer har tvingats att jämka sina positioner för att nå en överenskommelse, och då är det inte acceptabelt att ett medlemsland ensidigt säger att man har en annan tidtabell än den överenskomna. Vår position kommer alltså fortfarande att vara accept av arresteringsordern såsom den är föreslagen, men också en uppmaning till samtliga medlemsländer att genomföra denna inom ramen för den tidsgräns som är uppsatt, dvs. den sista december 2003.

Det andra elementet från Tammerforsdagordningen, om jag får kalla den så, som premiärminister Verhofstadt nämnde var frågan om gränspolissamarbete. Jag tror att nämnden inom ramen för samråd inför rätts- och inrikesrådet har haft möjlighet att lämna synpunkter på frågan tidigare. Den belgiske premiärministern antydde att han ville att frågan på något sätt särskilt skulle nämnas i slutsatserna från Laeken. Statsministern framhöll då från svensk sida att vi inte motsätter oss att man har ett operationellt samarbete mellan nationella tjänster på det här området. Däremot är vi absolut motståndare till att inrätta någon form av europeisk gränspolismyndighet. Detta är frågor, anser regeringen, som skall och bör ligga kvar under nationell kompetens. Däremot kan man givetvis tänka sig samarbete mellan nationella tjänster. Verhofstadt lovade att lyssna till detta. Vi hoppas att det också blir fallet.

På området utvidgning kan man säga att besöket av den belgiske premiärministern inte i sak ändrade så mycket i den bild som statsministern kunde redovisa i fredags. Det enda nya elementet var kanske att man från belgisk sida vid Laekentoppmötet gärna vill upprepa och konkretisera det som redan toppmötet i Göteborg beslutade om, nämligen behovet av särskilda åtgärder för att hjälpa Bulgarien och Rumänien att komma framåt lite bättre i processen. Vi ser inte några problem med detta. Tvärtom har ju det varit en punkt som vi från svensk sida har framhållit såsom viktig, dvs. att försöka rätta till det förhållandet att Bulgarien och Rumänien faktiskt ligger något efter de övriga i den här processen.

Vi fick också på måndagskvällen indikationer om att man från belgisk sida nu förbereder för ett kompromissförslag i frågan om s.k. europeiskt gemenskapspatent. Det förslag som belgarna beskrev låter i våra öron – vi har inte riktigt sett det i alla dess konturer ännu – som komplicerat, kostsamt och krångligt. Statsministern avrådde sin belgiske kollega från att föra upp en fråga av sådan visserligen viktig men trots allt detaljerad karaktär på toppmötet. Detta är en fråga som behandlas i inremarknadsrådet, och den bör fortsätta att behandlas i inremarknadsrådet. Rådet från svensk sida var: Gärna en diskussion om nödvändigheten i principiella termer av ett gemenskapspatent, men låt oss så långt som möjligt undvika att stats- och regeringscheferna ska kasta sig in i detaljer om språkregimer och annat i den här frågan. Det finns andra som är bättre skickade att hantera en sådan diskussion.

Det belgiska ordförandeskapet antydde också att man gärna skulle se en kort diskussion om det s.k. Galileoprojektet, som nämnden säkert känner till. Det är som vanligt, är man frestad att säga, kommissionen som vill att detta på något sätt ska bli föremål för diskussion på högsta politiska nivå. Den svenska uppfattningen ligger fast, såsom den har redovisats här säkerligen av både statsrådet Ringholm och andra, nämligen att vi i och för sig är villiga att se positivt på det s.k. Galileoprojektet men att det fortfarande finns aspekter som rör finansieringen av projektet som vi är osäkra över och som vi inte anser är fullt utklarade. I avvaktan på att dessa olika aspekter klaras ut hör frågan främst hemma i rådsstrukturen och inte på toppmötena.

Den belgiske statsministern redovisade sina vedermödor när det gällde att sy ihop det s.k. myndighetspaketet. Belgarna har ju den föga avundsvärda uppgiften att försöka fördela lokalisering av ett antal EU-myndigheter, där framför allt livsmedelssäkerhetsmyndigheten ska placeras med viss brådska. Man kan väl säga, för att göra en lång historia kort, att det där nog blir svårt och kommer att ta lång tid. Och om det blir någon form av uppgörelse är det den fråga som kommer att avgöras sist på toppmötet. Belgarna själva fortsätter att deklarera stöd för Finlands önskan om att stå värd för livsmedelsmyndigheten.

Från svensk sida framhöll statsministern samma sak som jag tror att han sade här i nämnden, nämligen att vi från svensk sida i det här läget inte vill komplicera bilden ytterligare genom att ställa precisa krav på att en myndighet skulle placeras i Sverige. Vi menar att det inte får vara något självändamål att upprätta EU-myndigheter. Ska man ha myndigheter på EU-nivå ska de fylla en bestämd funktion, och det ska finnas ett konkret ändamål. Vi ser inte något projekt när det gäller att skapa myndigheter som har nått ett sådant stadium att det vore rimligt att redan nu kräva att just Sverige ska vara lokaliseringsort. Däremot vill vi erinra om den princip som man en gång i tiden kom överens om, nämligen att varje medlemsland i princip ska ha rätt att stå värd för en myndighet.

Så har vi till sist framtidsdebatten. Där måste jag tyvärr säga att den känsla av osäkerhet och kanske inte olust men ändå visst svårmod som vi haft hittills i den här frågan finns kvar. Det arbetssätt som våra belgiska vänner har valt har varit att inte visa sina kort. I stället konsulterar man och lyssnar och kommer alltså inte förrän under fredagen, dvs. när väl toppmötet har satt i gång, att presentera ett, som man kallar det, verkligt utkast till deklaration.

Statsministern markerade att han ansåg detta vara en mycket otillfredsställande ordning. Det har ju funnits allehanda utkast cirkulerande, men belgarna själva har noggrant understrukit att dessa inte gäller utan är testballonger. Det som gäller, det förslag på vilket diskussionen ska baseras, kommer att cirkuleras under fredagen. Det gör att vi känner att vi famlar relativt mycket i mörkret. Det är icke en tillfredsställande ordning, vilket vi tydligt har markerat.

Man kan se på den här övningen på lite olika sätt. Ett sätt är säga att den verkligt skarpa beslutspunkten just nu är att komma överens om modaliteterna för konventet, och där har vi trots allt en relativt klar bild. Statsministern argumenterade utifrån de linjer som han samrådde med nämnden om i fredags. Vi känner nu ett gott hopp om att kunna få visst gehör för vår och andras synpunkt när det gäller representationen för de nationella parlamenten, nämligen att den representation som har föreslagits, dvs. två från varje medlemslands parlament, är otillräcklig. Den troliga kompromissen är väl att det blir någon form av s.k. effektiva suppleanter. Vi har krävt fler ledamöter, och andra har då i sin tur krävt flera Europaparlamentariker och färre nationella parlamentariker. Belgarna antyder att de ser kompromissen som två ledamöter och därtill två s.k. effektiva suppleanter, dvs. med full närvarorätt och möjlighet att följa proceduren fullt ut.

Vi tycker oss se en insikt hos belgarna om att det sätt på vilket konventet ska redovisa sitt resultat är en rapport som innehåller optioner och ingenting annat. Det kommer säkerligen ändå att göras försök om att ha ett förslag och att kvalificera optioner, men statsministern markerade vår mycket bestämda uppfattning på den här punkten.

Vi fortsatte att plädera för ett oberoende sekretariat. Det noterades. Ordförandeskapsfrågan är fortfarande oklar. Den kommer inte heller, som vi ser det, att klaras ut förrän vid sittande bord. Kandidatläget är ungefär detsamma som tidigare, dvs. det antal män i 65-årsåldern från olika europeiska länder som nämns som möjliga kandidater – förträffliga personer i och för sig, men fortfarande med detta gemensamt.

Detta är alltså modaliteterna i konventet. Där tror vi att det finns anledning att se diskussionen an med relativt stor tillförsikt. De övriga delarna är dels en politisk inledning, dels en brodering på de fyra frågor som Nicetoppmötet enades om skulle vara en del av uppdraget till det här konventet – förenkling av fördraget, kompetenskatalog, stadgans ställning och de nationella parlamentens roll. Dessa kommer att finnas med. Men det finns också en ambition från det belgiska ordförandeskapets sida att slänga in en lång rad andra frågor, både sådana som är relaterade till dessa och sådana som ligger utanför.

Detta kan man se på olika sätt. Ett sätt är att säga: Det är klart att ett organ av det slag som konventet kommer att bli i princip ska kunna ha ganska stor rörelsefrihet att diskutera och ta upp frågor som man anser är av intresse, under förutsättning att ordentliga mekanismer, dvs. rådet och nationella parlament, har möjlighet att kritiskt värdera de resultat som kommer ut. Det är ett mer avslappnat sätt att se på den här övningen. Ett annat sätt är att vara mer fundersam över den långa rad frågor som ställs. De är ju formulerade av ett ordförandeskap som inte gör någon hemlighet av vilken ambition man har med unionens framtid. Dessa frågor går alltså i en viss riktning, och man kan då, om man vill, se detta som ett problem för konventets arbete.

Vi har hittills valt att lägga oss på den kritiska flanken. Vi har sagt att vi inte tror att det ligger i någons intresse – i det läge där vi nu befinner oss med en allvarlig ekonomisk utveckling och ett allvarligt utrikespolitiskt läge i världen – att skapa en uppslitande diskussion om Europas framtid, där vi vet att EU:s medlemsländer har delvis olika uppfattningar. En sådan debatt skulle dessutom delvis vara i onödan, då det ju inte är nu de skarpa besluten ska tas. Man borde alltså avstå från det och därför vara något mer försiktig i sina frågeställningar och koncentrera sig på att ramarna för konventet är rimliga.

Vi får väl se hur mycket våra belgiska vänner har lyssnat på dessa synpunkter från vår sida. Jag kan tyvärr inte ge något entydigt svar på hur de har lyssnat, för vi har inte sett resultatet av deras samlade konsultationer. Det enda jag kan säga i det här läget är att vi har redovisat de synpunkter som statsministern redovisade här i nämnden och som utrikesministern i tidigare omgångar har redovisat inför diskussioner i allmänna rådet. Vi åtar oss också att så fort vi får del av det samlade förslaget under fredagen vidarebefordra det till nämnden. Jag är medveten om att det då kan komma vid ett tillfälle under fredagen då nämnden inte längre sammanträder, men det är det bästa vi kan göra i det läge där vi befinner oss. Sedan kommer vi att agera, vid detta toppmöte, i enlighet med de principer som statsministern har samrått om.

Detta är väl, som vi kan se det, läget så här två och en halv timme före avresan till Laeken. Jag står till tjänst för att svara på eventuella frågor.

Anf. 3 LARS OHLY (v):

Jag uppfattade inte riktigt vari Greklands kritik mot en eventuell uppgörelse med Turkiet låg. Du sade var Sveriges absoluta gräns gick, nämligen vid autonomi för EU i beslutsfattandet om användandet av snabbinsatsstyrkan. Men det måste ju vara någonting mer som Grekland har varit kritiskt mot. När Anna Lindh var här menade hon att EU inte har kompromissat någonting i sak utan att Turkiet faktiskt har fått gå på EU:s ursprungliga linje, nämligen att Turkiet inte ska ha något inflytande. Men det låter som om Grekland kanske hade en annan syn på uppgörelsen – jag vet inte. Lars Danielsson kan kanske svara på det.

När det gäller den europeiska arresteringsordern blir det alltså kanske så att ytterligare en intressant allians bildas när Berlusconi går på Göran Perssons linje. Det är mycket möjligt att det blir så. För Vänsterpartiets del vill jag säga att vi tycker att detta har hastats fram och att det bästa vore om det inte fattades något beslut. Vi vet att vi sannolikt inte har någon majoritet i nämnden för detta, men jag vill återigen markera att vi tycker att det skulle vara det bästa.

När det gäller både tidsplanen och innehållet i frågan om europeisk arresteringsorder tycker vi naturligtvis, eftersom vi från början menar att det skulle vara bättre om inget beslut fattades nu, att det är bättre om de beslut som fattas inte går så långt. Det är en rimlig konsekvens av vår hållning, eftersom vi tycker att vi, precis som i andra beslut som hastats fram i kampen mot terrorismen, har fått väldigt få möjligheter att diskutera detta offentligt.

När det gäller frågan om gränspolissamarbetet, som eventuellt kommer upp, tycker jag att det är bra att Sverige klart markerar att det inte ska vara någon form av EU-myndighet eller EU-kompetens och att ett eventuellt samarbete ska ske på basis av nationella myndigheter. I det sammanhanget undrar jag om toppmötet även kommer att diskutera utvidgningen av SIS, Schengen Information System. Vad jag förstått planerar man att skapa en databas som ska kunna urskilja det som på engelska heter troublemakers, dvs. misstänkta bråkmakare, och förhindra dem från reglerna från fri rörlighet, och också utöka Schengen Information System med en databas för utlänningar som är på besök i Europeiska unionen med visum. Det här motsätter vi oss å det skarpaste, av två anledningar. Den ena är att Schengen Information System har visat sig inte vara helt pålitligt. Det har kunnat missbrukas, och det har inte varit vattentätt. Den andra är att detta visar på en inriktning av Schengenavtalet som alla som talade för detta avtal i riksdagen förnekade skulle vara fallet, nämligen att det handlar om kontroll i mycket större utsträckning än det handlar om fri rörlighet.

Det senaste exemplet där en svensk blivit utvisad från Belgien för att dels ha klistrat upp affischer, dels inte ha haft sitt pass med sig är något häpnadsväckande med tanke på den debatt vi hade om Schengenavtalet innan vi gick in i det.

När det slutligen gäller EU:s framtid och den deklaration som ska antas har vi fått ett brev från Romano Prodi till Verhofstadt. Det säger inte så mycket i sak utan lyfter mer fram frågeställningar. Jag är intresserad av ifall kommissionen mer aktivt driver någon linje i fråga om konventets sammansättning, dess sekretariat och dess uppgifter. Jag har en erfarenhet av att Sveriges kompromissvilja i slutläget brukar vara relativt stor. Därför tycker jag att det är lite illavarslande att den tänkta kompromiss som Lars Danielsson föredrar om nationella parlamentarikers deltagande i konventet sannolikt är det bästa möjliga vi kan uppnå. Det är så jag tolkar statssekreteraren. Det är för lite. Det betyder egentligen att vi i fråga om vikt av röster har befäst den ställning som varit det förslag som vi många gånger har kritiserat här i nämnden, nämligen att varje nationellt parlament ska ha två stycken röstberättigade och Europaparlamentet 16. Jag antar att de effektiva suppleanterna även gäller Europaparlamentet, dvs. att det i så fall också får 16 till. Det kan Lars Danielsson kanske svara på.

Jag tycker att kompromissviljan inte ska vara så stor. Jag tycker att det är viktigt att se till att sekretariatet blir så oberoende som möjligt, helst att det inte alls knyts till någon nu fungerande myndighet, och att presidiet helst inte innefattar Europaparlamentet – som en markering av att fördragsfrågor inte är en fråga för Europaparlamentet. Jag skulle självklart helst se att Europaparlamentet inte fanns med i konventet över huvud taget.

När det sedan gäller direktiven menar jag att den svenska hållningen är mycket respektabel. Men jag hoppas också att ni står på er, att de här frågeställningarna blir öppna och att det inte blir ledande frågor i federalistisk riktning. Det vi har sett hittills och som vi också har fått en del tidningsartiklar och TT-telegram om visar ju på en mycket tydlig viljeinriktning från det belgiska ordförandeskapet att styra debatten, och det måste avvisas.

Anf. 4 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Jag har i och för sig inte så mycket att invända mot vad Lars Danielsson har redovisat här. Jag begärde närmast ordet för ett par saker.

En är Italien. Det är i och för sig glädjande att man inte längre blockerar utvecklingen. Men det som är angeläget att säga från min och socialdemokraternas sida är att trycket nu måste hållas ordentligt uppe på Italien, så att man inte slinker ur detta genom att hänvisa till mer eller mindre faktiska konstitutionella problem och därmed inte får detta i verksamhet i Italien. Jag tycker att hela Italiens hantering av detta, åtminstone som man har kunnat följa den i tidningar, har varit näst intill upprörande. Här har alla länder mer eller mindre uppoffrat sig, som Lars Danielsson sade, och sedan försöker Italien på slutet få frispel på hela saken. Det känns väldigt bekymmersamt, tycker jag.

Jag vill också säga några ord, herr ordförande, om konventet. Där är det viktigt att man inte fastnar i bara representationen. Det är också oerhört viktigt vilket uppdrag detta konvent faktiskt får, så att man inte får en för snäv eller för hårt inriktad uppgift. Jag tror att det är klokt att hålla fast vid de fyra punkterna från toppmötet i Nice.

Vad jag extra starkt vill framhålla på den här punkten gäller frågan om stadgans ställning. Här måste – och det har jag tagit för givet, men man ska nog inte ta något för givet i de här sammanhangen – frågan om EU:s anslutning till Europakonventionen rymmas inom ramen för den formuleringen. Jag tror att det är angeläget att få med den frågan. Jag har egen erfarenhet av att ha slitit nästan ett helt år i det förra konventet, och där sades det att det inte är vår uppgift. Jag vill inte att de som ska representera Sverige i fortsättningen ska mötas av samma attityd från presidiet som då gällde i det här sammanhanget. Det är alltså angeläget att det klaras ut att EU:s förhållande till Europakonventionen faktiskt är en uppgift för det här konventet.

Anf. 5 LARS TOBISSON (m):

Jag kan understödja det sista Göran Magnusson sade. Samtidigt vill jag framhålla att även om vi här i Sverige är eniga om saken så är vi också medvetna om att det är en ganska komplicerad process att få EU att tillträda Europakonventionen. Då kan man inte bara prata om det och skjuta det på framtiden, utan man måste faktiskt påbörja de handlingar som ska leda den vägen.

Sedan har jag haft tillfälle, kanske mer än många andra här, att diskutera planeringen av toppmötet med statsministern efter fredagen, nämligen vid Utrikesnämnden i måndags. Apropå Italien vågade jag mig då på teorin att det nog inte så mycket är Berlusconi som ligger bakom krånglet, vilket man gärna tror i Sverige, utan snarare ett av hans koalitionspartier, Lega Nord, som är anti-EU och som besitter justitieministerposten. Jag tror inte att det är Berlusconis personliga problem som ligger bakom det här. Jag tycker också att rapporteringen sedan har tytt på att det förhåller sig på det viset. När nu Berlusconi möjligen fäktar efter något fikonlöv att dölja sin reträtt med är det alltså av inrikespolitiska skäl. Därför tror jag inte att man ska vara så där stenhård och säga att Italien inte får åberopa någonting som motiv när man nu ställer in sig i ledet. Här får man nog vara lite taktisk och säga att det kan hända att italienarna behöver någonting som gör att de kan få bukt med sin interna konflikt inom koalitionsregeringen. Det gagnar i så fall syftet att komma någon vart med arresteringsordern.

Lars Ohly ställde frågan om Grekland. Min fundering där är återigen att det sannolikt handlar om inrikespolitiska skäl. Det är väldigt svårt att på objektiva grunder se vad Grekland ska kunna ha för invändningar som inte samtidigt andra medlemsländer skulle ha. Det är väl återigen för att inför hemmaopinionen motivera att man kan gå med på någonting som Turkiet också går med på, så att säga, som man intar den här ståndpunkten.

Det är bara en fundering. Även jag är intresserad av att få höra vad statssekreteraren kan ha för förklaring till Greklands inställning.

Det var mycket som togs upp i redovisningen, men våra ståndpunkter är kända när det gäller t.ex. gemenskapspatent och myndighetspaket.

Jag nöjer mig med det avsnitt i herdebrevet som av någon anledning inte har tagits med i översättningen till svenska, nämligen det som heter ”L´heure de dîner de travail” och handlar om Laekenförklaringen. Där sägs det att utkastet ska lämnas under loppet av eftermiddagen. Det innebär att det kommer mycket sent, får man anta. Vi som hoppas komma ifrån detta hus under morgondagen har antagligen inte möjlighet att titta på det.

Jag tror att jag var först med att lansera idén, åtminstone på svenskt plan, att söka en ej tillfredsställande men bättre lösning via utnyttjande av effektiva suppleanter. Det är tydligen den väg man kan tänkas slå in på, noterade jag i redovisningen vi fick. Det är alltid något. Jag tror att det förbättrar läget lite grann, även om vi inte kan säga att vi är nöjda.

Jag tror att Lars Ohly var inne på samma sak. Det är inte mycket bevänt med reglerna om systemet med de s.k. effektiva suppleanterna också gäller för t.ex. Europaparlamentet, för det rubbar inte styrkeförhållandena. I den ursprungliga modellen för det förra konventet fanns inga suppleanter med alls. De tillkom i efterhand.

Nu tror jag att man ska reglera suppleantfrågan genom att säga så här: Just därför att ledamöter från de nationella parlamenten har särskilda svårigheter att delta i möten förlagda till Bryssel ska de ha suppleanter. Dessa suppleanter ska ha rätt att bevista alla föreställningar. De kommer inte att klara av det därför att de har förpliktelser på hemmaplan, osv., men det är en specialregel som gäller för dem. Då får man lite bättre balans.

Eftersom vi inte vet så mycket om utkastet till förklaring ska jag inte lämna fler synpunkter på innehållet. Det är lite synd att det kommer så här. Jag tror att det även för belgarnas del – för ordförandeskapets del – är olyckligt att man mörkar in i det sista och kastar fram förslaget på bordet, utan att det har kunnat ske några förberedelser. Det kan bli en riktig ordentlig låsning, som har skett tidigare vid toppmötessammanhang.

Anf. 6 KIA ANDREASSON (mp):

Först vill jag ta upp den senaste utvecklingen Israel–Palestina. Jag hörde på radion i morse att Israel, tydligen helt diktatoriskt, har upphävt det palestinska självstyret. Man har gått in med ett massivt angrepp och helt enkelt totalockuperat landområdena. Om detta är verklighet måste EU uttala sig skarpt och även uppmana FN att äntligen göra något åt situationen, i stället för att bara upprepa att parterna måste till förhandlingsbordet. Det måste ske något drastiskt vad beträffar denna händelseutveckling.

När det gäller arresteringsordern hoppas jag att det kan finnas andra tolkningar av det faktum att Italien har en annan åsikt. Italien anser kanske, precis som Miljöpartiet, att man behöver ytterligare tid för att analysera alla de 32 brott som finns på listan. Justitieministern i det landet känner sig kanske inte säker på att man kan skriva under så snabbt.

Det är precis det vi har sagt från vårt håll. Vi vill ha längre tid för analys och konsekvensbeskrivning. Vi har tydligt markerat att vi tycker att det är helt fel att kasta fram detta.

När det gäller gränspolisen sade vi förra gången frågan kom upp att vi inte ens tycker att man ska inbjuda till en diskussion. Första steget är alltid att visa sig positiv. Även om vi säger att vi inte kan tänka oss en gemensam gränspolis är det inte så det fungerar i EU. Det går steg för steg. Först blir det diskussion, därefter blir det operativt samarbete och sedan är det i gång. Jag tycker att vi ska markera tydligt att vi inte ens vill diskutera detta.

I justitieutskottet fick vi information om att Sverige är fullständigt emot registren, där demonstranter och andra utländska besökare ska registreras. Jag hoppas att man från svensk sida hårdnackat står fast vid den linjen.

Anf. 7 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Herr ordförande! Det är klart att man kan säga att de frågor som har presenterats leder i en viss riktning. Men i stället för att omformulera frågorna tycker jag att man ska försöka komplettera med ytterligare frågor som konventet får arbeta med, så att man får en bred diskussion.

Jag tycker att det är precis som Romani Prodi säger i sitt brev. Han konstaterar att det gäller att ge konventet ”the open opportunity to have an effective debate on all matters that are relevant for the future of the union”. Ska man nu diskutera unionens framtid ska det naturligtvis vara en bred diskussion, och man ska ta upp så mycket som möjligt.

Snarare än att stänga dörren för de frågor som Verhofstadt hittills har presenterat tycker jag att man ska komplettera dem med andra frågor i den riktning man själv önskar.

Jag har en fråga när det gäller Italiens agerande och arresteringsordern. Statssekreteraren sade att man när det gäller Italiens agerande skyller på konstitutionella problem, bl.a. att det behövs en grundlagsändring.

Sådant måste man visa respekt för. Jag är osäker på om det är en dimridå som läggs ut eller om det är så att det verkligen fordras en grundlagsändring. Om det fordras en grundlagsändring måste man respektera det. Jag skulle vilja ha detta belyst.

Jag håller med om att konflikten Israel–Palestina håller på att utvecklas till ett jätteproblem. Det eskalerar otroligt nu. Man hör om det på varenda nyhetssändning. Jag lyssnade på radio klockan halv ett, innan jag gick hit. Det är fullt krig.

Detta måste bli en huvudpunkt när EU:s statschefer träffas. Risken är att vi kommer att få se en eskalering av detta krig och att även andra länder i området dras in. Jag vill gärna skicka med att detta är otroligt allvarligt.

Anf. 8 MATS ODELL (kd):

Herr ordförande! Nämnden och partierna har flera gånger haft tillfälle att presentera sina ståndpunkter i anslutning till de frågor som ska tas upp i Laeken.

Jag kan börja där Karl-Göran Biörsmark slutade. Det är självklart att det under den inledande punkten, där man ska behandla utrikespolitiska frågor, borde handla väldigt mycket om det mycket dramatiska läget i Mellanöstern. Det är ingenting vi ska beklaga. Jag är inne på Karl-Göran Biörsmarks linje. Det är snarare lyckosamt att de politiska ledarna för EU:s medlemsstater ska träffas och hålla möte.

Också jag reagerade när Göran Magnusson sade att man kan vifta undan grundlagsfrågor. Om svensk grundlag ifrågasattes tror jag inte att konstitutionsutskottets ledamöter hade tyckt att vi skulle ta så lättvindigt på det. Jag delar uppfattningen att vi måste ha respekt för varandras konstitutioner även i EU-samarbetet. Jag tror inte att Göran Magnusson menade så illa med det, men principen är riktig.

Gränspolissamarbetet välkomnas, även om det självklart är en nationell angelägenhet. Men vi har gemensamma gränser, och vi har gränser till kandidatländerna. Att det samarbetet fungerar är viktigt.

Jag är lite förvånad över att statsministern avråder det belgiska ordförandeskapet från att ta upp kompromissen omkring det gemensamma Europapatentet. Frågan har länge stått på dagordningen, och vi står ändå inför ett genomförande. Men rekommendationen är redan utfärdad, och vi kan inte göra mycket åt det.

Slutligen vill jag när det gäller konventet säga att jag tycker att man tar ett steg framåt om man når en kompromiss omkring effektiva suppleanter. Det är nog så långt man kan komma. Jag är spänd på att höra om det också i EU-parlamentet ska ske en fördubbling av mandaten. Är det så är det inte lika positivt.

Anf. 9 ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Vi är under tidspress. Jag tror att vi snart måste låta utrikesministern komma in, eftersom också hon har begränsat med tid. Det innebär att Lars Danielsson får svara mycket kort. Vi har gått igenom de flesta frågorna och våra ståndpunkter är klara, men du kan kanske kommentera det som är nytt i sammanhanget. Varsågod!

Anf. 10 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Tack, herr ordförande! Jag ska försöka vara mycket kort. Först vill jag ta upp frågan om Grekland och ESDP. Det är inte så att Greklands erinringar innebär att vi behöver fatta några nya beslut. Lars Tobissons beskrivning låg mycket nära den verkliga situationen.

Grekland har ett inrikespolitiskt problem, eftersom man ställs inför fullbordat faktum. Det är inte innehållet i sig som är problematiskt, utan det är sättet på vilket det har förhandlats fram en lösning med Turkiet utan att Grekland har varit involverat på innerplan. I sak tror jag egentligen inte att det ska behöva bli några problem. Det är den psykologiska spärren som man ska komma över.

Lars Ohly tog upp frågan om databasen. En del i Tammerforspaketet är att man tar notis om det arbete som pågår med en gemensam databas för visumansökningar. Jag förutser dock ingen detaljerad diskussion om detta i Laeken.

Så går jag till framtidsfrågorna. Det var flera stycken. Kommissionen håller en ganska låg profil än så länge, och det tycker vi är bra, om jag ska vara riktigt ärlig.

Det är inte aktuellt med suppleanter från Europaparlamentet. De ledamöternas jobb är att hålla på med sådana frågor, men nationella parlamentariker måste sköta hela spektrumet av politiska frågor. Detta rör bara de nationella parlamentarikerna – inga andra. Vi ska givetvis bevaka detta. Det vore orimligt om Europaparlamentet fick samma möjligheter.

Lars Ohly tar upp frågan om viktning av röster. Så länge det blir ett system med optioner är det bra, menar vi. Det är inte fråga om att rösta om ett förslag. Har man en avvikande åsikt ska det redovisas i form av en option. Det finns olika syn på frågan. Så länge det blir så menar vi att den kompromiss vi nu kan se konturerna av trots allt är ganska rimlig.

Jag noterar det som Göran Magnusson och Lars Tobisson tar upp. Det kommer vi givetvis att bevaka. Vi utgår ifrån att det sägs tydligt att konventet inte bara ska diskutera hur man för in stadgan för grundläggande rättigheter i fördraget utan också frågan om anslutning till Europarådets konventioner. Den ska bevakas på lämpligt sätt och finnas med i diskussionen.

Det ställdes frågor om det italienska agerandet när det gäller den europeiska arresteringsordern. Det är nog mycket politik i det, men kanske inte så mycket juridik. Våra experter säger att det inte krävs någon grundlagsändring i Italien för att man ska kunna genomföra den europeiska arresteringsordern.

Däremot är det så att Berlusconi av olika skäl vill göra en reell förändring av förhållandet mellan regeringen och domarkåren, och det kräver grundlagsändringar. Han lägger in den europeiska arresteringsordern i den köckenmöddingen. Då kan man behöva ändra grundlagen.

Om vi kommer överens tror vi att det kan vara rimligt att vi i lämpliga termer ändå erinrar om att tidtabellen bör gälla för alla.

Mats Odell missförstod mig kanske. Jag uttryckte mig nog inte riktigt tydligt. Statsministern avråder inte från att ta upp frågan om Europapatent till diskussion. Däremot bör stats- och regeringscheferna inte diskutera detaljerna. De bör ge en politisk signal till sina ministrar om att dessa ska lösa frågan och klara ut detaljerna.

Vad israelerna har sagt är att de inte längre har någon kontakt med den palestinska myndigheten, och det är allvarligt nog. Det är ett misstag, som vi ser det. Det går inte att nå en fredlig lösning om parterna inte har kontakt med varandra.

Jag utgår från att det kommer ordentliga slutsatser från Laekentoppmötet som tydligt pekar på unionens vilja att medverka till en fredlig lösning och på att man tar avstånd från terrordåd och oproportionerliga retalieringar, som vi har sett exempel på under den senaste tiden.

Jag kunde säkert ha svarat på fler frågor, men jag försöker respektera ordförandens önskan och svara så kortfattat som möjligt.

Anf. 11 ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi för det. Vi ser fram emot att få material under morgondagen. Då ska vi släppa in utrikesministern för en rapport från rådsmötet.

2 § Allmänna rådet

Utrikesminister Anna Lindh

Rapport från ministerrådsmöte den 10 och 11 december samt information och samråd om åtgärder för att bekämpa terrorism

Anf. 12 ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra överläggningar. Jag hälsar utrikesministern välkommen. Jag beklagar dröjsmålet, men startar man om en diskussion som man har haft tidigare brukar det tillkomma saker och ting.

Du ville avlämna en rapport från ministerrådsmötet den 10 och 11 december. Varsågod!

Anf. 13 Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Tack så mycket! Jag tänkte avlägga rapport i den delen som handlar om arbetet mot terrorism, eftersom det var det vi hade en speciell diskussion om i fredags. Vi kom överens om att det skulle göras en parlamentarisk reservation.

Jag tyckte att diskussionen i måndags gick väldigt bra. Det visade sig att situationen har förändrats på ett par veckor, precis som vi förutsåg när jag drog ärendet här i fredags. Vi har fått en helt annan förståelse för kraven på rättssäkerhet.

Vi gjorde så i måndags att vi fattade principbeslut om ett paket för att kunna genomföra FN-resolutionen 1373 i EU. Nu är tanken att Europaparlamentet ska konsulteras på nytt. Förhoppningen från det belgiska ordförandeskapet är att EU ska kunna fatta slutligt beslut nästa vecka. Skälet till att man vill fatta slutligt beslut före jul är att man ska kunna återrapportera till den FN-kommitté som har bildats och som har begärt att få veta vilka åtgärder länderna har genomfört före årsskiftet.

Ni har fått del av underlaget på svenska. Vi kan se att vi har fått igenom de krav vi tog upp i fredags. Vi tycker att det är en bra lösning. Vi kan se att det blir ett effektivt system som samtidigt uppfyller kraven på rättssäkerhet.

Det som är skillnaden mot tidigare är att man nu vill att den tid som ska förflyta ska vara så lång att det tillåter remiss till de nationella myndigheterna. Det ska finnas kriterier för vilka bevis som får användas. Det måste finnas dom eller igångsatt utredning.

Det finns ett klarläggande om att man ska kunna klara den personliga nödtorften. Det finns också ett klarläggande om att det ska finnas möjlighet att överklaga. Det ska också finnas möjlighet till skadestånd. Detta ska omprövas var sjätte månad.

Om man jämför med hur FN hanterar frågan i sanktionskommittén kan man säga att detta ser betydligt bättre ut. Det var någonting som vi tog upp med Kofi Annan i går. Vi tog också upp det med Norge. Den norske utrikesministern var här i går, och Norge sitter ju i sanktionskommittén och i säkerhetsrådet. Vi har uppmanat dem att titta på hur vi har arbetat i EU-systemet, för vi har hunnit lära av misstagen i FN:s sanktionskommitté. Vi har diskuterat hur FN-systemet ska kunna förbättras.

Anf. 14 ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Jag vill bara säga att vi sätter mycket stort värde på att utrikesministern kommer tillbaka och återrapporterar. Vi hade en långtgående diskussion om detta vid förra samrådet. Då hade vi material, och vi var i princip klara med vårt ställningstagande, men vi efterlyste lite utförligare material. Beslutet blev att det fanns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Anf. 15 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Herr ordförande! Vi har fått ett bra material inför dagens möte, som vi har kunnat gå igenom en extra gång. Vi har inga invändningar mot det, men jag har två frågor som jag vill rikta till utrikesministern.

Jag saknar en sak. Jag vet inte om det ska vara med eller inte, men jag blir inte riktigt klok på hur man gör. Hur gör den som drabbas av att hamna på listan och själv anser att han eller hon inte hör hemma där utan vill pröva sin sak? Går man till tingsrätten?

Jag har försökt hitta en modell för detta, men inte lyckats. Jag har kanske läst dåligt, men jag hittar ingenting om det. Hur ser den processen ut? Hur går det till? Det behöver vi veta som parlamentariker. Det är det ena.

Det andra är en mer allmän fråga. Det är ett väldigt ambitiöst material – väl genomtänkt – som de 15 länderna i EU antar. Men det är betydligt större områden i världen som ska vara med på detta tåg. Hur ser det ut för världssamfundet? Hur ser det ut för USA och Kanada – västvärlden – och för övriga länder? Antar man liknande bestämmelser världen över, och är tempot ungefär detsamma på andra ställen? Det var mina frågor.

Anf. 16 LARS OHLY (v):

Vi har kritiserat hastigheten med vilken beslut fattats kring denna terroristbekämpning under hela hösten, och vi har varit oense i många frågor. För oss kvarstår att vi tycker att ärendet kunde ha hanterats på ett bättre sätt. EU-nämnden fick t.ex. på fredagen papper som skulle behandlas på ministerrådsmötet. Det är ingen rimlig ordning när vi ska ta ställning till sådana förslag.

Samtidigt vill jag i detta ärende säga att jag tycker att regeringen har gjort det bästa för att påverka i en svår situation. Det har faktiskt gått åt rätt håll. Det vi kan utläsa är att rättssäkerhetsaspekten har tagits bättre till vara i det slutgiltiga dokumentet än i de förslag vi har sett tidigare.

Onekligen delar jag bedömningen att det vore ett oerhört framsteg om FN:s sanktionskommitté arbetade enligt samma mönster vad det gäller rättssäkerheten. Det stora problemet just nu är att beslut fattas där utan några som helst möjligheter att överklaga och med i princip hemliga beslutsunderlag, osv.

Det har gått åt rätt håll. Jag vill gärna ge bl.a. den svenska regeringen en eloge, eftersom man har arbetat i den riktningen.

Samtidigt vill jag säga att hastigheten gör att det blir omöjligt för nationella parlamentariker, och för en intresserad allmänhet, att ta del av vad som pågår. Det går så fort att det är omöjligt att egentligen utröna, hur intresserad man än är, vad som sker från dag till dag. Detta sätt att fatta beslut som är mycket långtgående kan man inte fortsätta med i längden.

Slutligen har jag en fråga. Det gäller den parlamentariska reservationen. I underlaget står det att regeringen avser att noga överväga behovet av ytterligare nationell lagstiftning och eventuellt lägga fram förslag till riksdagen. Har ni gjort någon bedömning av om det kommer att behövas? Har Sverige bestämt sig för att det kommer att krävas en skrivelse eller en proposition till riksdagen om ändrad lagstiftning?

Anf. 17 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag vill också tacka utrikesministern för att hon kommer hit trots brådskan och för det arbete som har lagts ned på att åstadkomma en samordning inom EU. Det var det vi från vår sida i princip gav klartecken för förra gången. Jag tycker att det var befogat. Nu har vi en ordning som är bättre än den som man kunde föreställa sig skulle inträda om alla länder hade sina egna nationella lösningar.

Även om det är lite pinsamt – Lars Ohly brukar också säga så – kan jag instämma i de kommentarer som Lars Ohly lämnade.

Jag har egentligen bara ett område som jag undrar över. Det är det som kallas för överklagandet. Jag vet inte om man har tänkt färdigt här.

Jag ser ingenstans någonting om hur överprövningen ska gå till inom Sverige. Det tyder på att tanken är att man ska gå direkt till EG-domstolen. Men hur kan EG-domstolen över huvud taget ha kompetens på detta område? Jag tycker att frågorna borde omfattas av tredje pelaren, och EG-domstolen dömer när det gäller första pelaren.

Jag kanske far vilse på något sätt, men jag skulle gärna vilja ha en förklaring. Hur är det tänkt att hänga ihop?

Anf. 18 KIA ANDREASSON (mp):

Det är glädjande att det blir bättre, men vad händer med de personer som har drabbats och som drabbas just nu? Vi känner nu till fler fall där pengar har frusits. Hur lång tid tar det innan detta förslag, som är bättre, kan få genomslag? Vad händer med de personer som är drabbade just nu?

Anf. 19 FREDRIK REINFELDT (m):

Jag noterar att rättsmedlen är på plats i instrumentet. Till det Lars Tobisson sade bör man lägga att vi ska komma ihåg att det inte är så att man går i mål i och med detta. En process kommer att vidta i många länder. Man ska lära sig att uttyda denna definition i praktiken.

Det gäller inte minst i Sverige, där Justitiedepartementets första svar var att det förmodligen inte krävs någon följdlagstiftning. Nu säger man att det troligtvis krävs följdlagstiftning.

Vi får därmed också en inhemsk diskussion kring terrorbegreppet som sådant. Den frågan har diskuterats hela hösten. Hur ska man avgränsa detta rent praktiskt?

Vi ska inte tro att vi har gjort allt arbete som krävs. Vi har en hel del kvar att göra både på analyssidan och på diskussionssidan, även om rättsmedlen har tillkommit och det vi har begärt har kommit på plats.

Anf. 20 MATS ODELL (kd):

Herr ordförande! Jag vill instämma i det som har sagts. Jag vill ge regeringen en eloge för hanteringen av detta. Vi valde rätt när vi samordnade oss inom EU.

Det talas ofta om att det går för fort. I normalfallet ligger lagstiftaren långt efter den organiserade brottsligheten. Jag tycker att detta är ett exempel på att EU-samarbetet fungerar. När demokratiska stater samarbetar, vill någonting och går i samma riktning är EU-systemet faktiskt väldigt överlägset FN-systemet, som ofta framhålls som det bästa av alla samarbeten och något som borde ersätta EU-samarbetet.

Jag instämmer i Lars Ohlys kommentar, men jag vet inte om han drar samma slutsats som jag när det gäller vilket organ vi bör luta oss emot i sådana här sammanhang.

Anf. 21 LENNART DALÉUS (c):

Vi vill instämma i hyllningskören vad gäller det jobb som har skett.

Frågan om hastigheten var den fråga som togs upp oftast runt bordet. Har utrikesministern eller regeringen hunnit behandla den generella frågeställningen kring hastigheten i arbetet med denna typ av material, eller sker det vid någon senare tidpunkt? Har man hunnit med det samtidigt som man har hanterat själva sakfrågan?

Anf. 22 HELENA BARGHOLTZ (fp):

Förhoppningsvis har det starka engagemang som vi har känt runt bordet i dessa frågor påverkat er i ert mandat att hantera dessa frågor och föra våra synpunkter vidare. Det känns jättebra att man kan göra lite nytta.

Jag vill också instämma i allt det positiva som har sagts tidigare, men jag är lite nyfiken på tidsplanen. När kan man beräkna att EU-parlamentet tar tag i detta? När kan ärendet komma till svenska riksdagen?

Anf. 23 Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag ska försöka klara av så många frågor som möjligt. Sedan kommer Anders Kruse att få ta de mer juridiska frågorna.

Den första frågan jag fick från Holger Gustafsson gällde hur det ser ut i andra delar av världen. Andra delar av världen har inte riktigt den typ av samarbete som vi har inom EU. Därför gäller det den nationella lagstiftningen.

Där har vi allt från de amerikanska väldigt långtgående militärdomstolarna till länder som tycker att de redan uppfyller kraven och därför inte förändrar sin nationella lagstiftning. Där har du egentligen hela skalan.

Alla länder, räknar vi dock med, kommer att anmäla åtgärder före årsskiftet. Även om de åtgärderna inte består i direkta lagändringar kommer vi att se väldigt tydliga åtgärder.

Det jag tycker är intressant är att vi inte alls har sett samma debatt kring rättssäkerheten i andra länder. Vi har reagerat gemensamt, över alla partigränser, när det gäller hastigheten och faran i att gå för snabbt fram. Det har kommit efter hand i andra europeiska länder, men vi blev ganska förvånade över att man inte fick samma omedelbara reaktioner när det gällde rättssäkerheten i de andra länderna.

När diskussionen började insåg alla att de skulle komma att få en debatt om en månad eller ett halvår, även om frågorna inte diskuterades genast. Därför är det bäst att hitta ett system som fungerar redan nu.

Jag kan instämma i att det har gått fort. Frågan var hur vi kommer att hantera det framöver. Jag tror att vi kommer att se att tempot automatiskt sjunker när vi ska genomföra de principer man talar om. Vi kan kanske även fortsättningsvis slåss lite grann mot klockan, men tidspressen har varit extra stor på grund av att man i FN har sagt att alla länder ska redovisa före årsskiftet. Det innebär att alla, inklusive EU, ska visa vad de har gjort före årsskiftet. Det har satt en extra press på oss.

Tidsplanen i övrigt ser ut så att de första förslagen till listor har inkommit till Sverige. Det finns inga svenska medborgare med över huvud taget. Tanken är att det ska fattas ett beslut kring detta den 21 december för att sedan kunna rapportera in till FN vad som har gjorts. Det ska vara okontroversiella listor. Det är viktigt för oss. Vår utgångspunkt för att systemet ska fungera är att inte hamna i en ny kontroversiell diskussion. Då ska verkligen de frågor vi får påstötningar om från andra länder utredas.

Vad gör man då med de personer som redan är drabbade?

Som det ser ut nu – utan att gå in i detaljer – är svenskar indragna i FN-systemet. Det får vi hantera oberoende av detta. Där har vi tagit upp principfrågorna. Vi kan aldrig veta om dessa svenskar är skyldiga eller oskyldiga. Vi har fått adresser dit de kan vända sig både för att få undantag för livsuppehälle – livets nödtorft – och dit de kan vända sig för att bli borttagna från listorna. Det har meddelats dem och deras advokater.

Sedan har vi tagit upp principfrågorna om hur listorna bereds och hur bevis och liknande värderas med Kofi Annan direkt, vid statsministerns besök hos honom och när han var här i går, med ordföranden i sanktionskommittén, Colombia, och med Norge, som sitter i sanktionskommittén.

Vi har också anmält till sanktionskommitténs ordförande att en rättsprocess har inletts när det gäller de tre svenska individer som ingår på listan. Sanktionskommittén kan därför själv dra slutsatsen att man eventuellt bör ompröva frågan på nytt.

Anf. 24 Departementsrådet ANDERS KRUSE:

Först var det frågan om överklagande.

Det är inte möjligt att ogiltigförklara beslut av rådet nationellt. Det kan bara EG-domstolen göra, förstainstansrätten, när det gäller enskilda personer. Vi menar att möjligheten att begära prövning i förstainstansrätten står öppen enligt fördragets normala bestämmelser. Däremot har jag svårt att se något utrymme för en nationell domstol att överpröva rådets beslut. Jag har noterat att det finns en process om den saken i en engelsk domstol. Man vet aldrig riktigt hur det kan gå med sådana saker.

Det framgår av rådets uttalande från i måndags att det finns en generell rätt till skadestånd för den som blivit felaktigt behandlad. Det påminner rådet om. En sådan skadeståndsprocess förs också i EG-domstolen enligt EG-fördragets bestämmelser – förstainstansrätten om det är en enskild som vill föra skadeståndstalan.

Frysningsbestämmelser, dvs. inte straffrättsliga bestämmelser utan bestämmelser om spärrande av tillgångar, hör hemma i första pelaren. Förordningen genomförs i första pelaren. Det är därför som det går att gå till EG-domstolen med sådana klagomål. Det är inte tredjepelarinstrument som man arbetar med här.

Slutligen var det frågan om den lilla markeringen om annan lagstiftning i underlaget. Det har egentligen att göra med resolutionen 1373. När regeringen lade fram lagrådsremissen i höstas om nationella bestämmelser gjordes bedömningen att det enda område som behövde lagstiftning gällde spärrande av tillgångar. Nu har Justitiedepartementet sagt att även när det gäller en fråga inom det straffrättsliga området, nämligen insamling av pengar i flera led, kan det möjligen finnas ett behov av något slags kompletterande svensk lagstiftning. Det är det som uttalandet tar sikte på. I så fall sker det i samband med att man kommer tillbaka i vår i fråga om ratifikationen av finansieringskonventionen. Det har egentligen inte med spärrandeinstitutet att göra. Det ville regeringen försäkra sig om i den gemensamma ståndpunkten i måndags, dvs. att förbehållet att gå tillbaka till riksdagen fanns med.

Anf. 25 Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi anmälde dels en parlamentarisk reservation, och vi sade att vi skulle återkomma till vårt eget parlament, dels tog vi upp denna fråga.

Anf. 26 LARS TOBISSON (m):

Jag tackar för förklaringen. Vi har talat så mycket om arresteringsorder och annat som ligger på tredje pelaren att man tror sig befinna sig där. Men det är klart att spärrande av tillgångar kan betraktas som en marknadsfråga, och därmed ligger den på första pelaren. Det förklarar då EG-domstolens behörighet.

Likafullt är det viktigt att när detta ska omsättas i svensk lagstiftning att man klargör hur gången är. Jag tror att det från svensk synpunkt kommer att upplevas som lite främmande att man inte kan överklaga i svensk domstol – vilket skulle bli följden. Då får man klara ut hur detta ska gå till. Jag förstår på Anders Kruse att det är inte alldeles säkert hur det här skulle förhålla sig om det kom upp till prövning i förstainstansrätten och vad utslaget skulle bli, även om man får anta att de skulle anse sig ha behörighet att fälla utslag.

Anf. 27 HELENA BARGHOLTZ (fp):

Det är jätteviktigt att klara ut detta. Vi vet att EG-domstolen behöver lång tid på sig för att pröva olika mål. När man talar om rättssäkerhet handlar det inte bara om att få en sak prövad utan också att få det inom rimlig tid. Det här påverkar personer i högsta grad, hela deras liv, och därför är det viktigt att ha något slags garanti att få en prövning inom rimlig tid.

Det väcker frågan om förstärkningar måste vidtas inom EG-domstolen eller om EG-domstolen kommer att kunna delegera ned detta till de nationella domstolarna. Det här kommer att bli en stor fråga, och vi måste få klarhet så fort som möjligt.

Anf. 28 Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Kort om det sista: Självklart måste detta redas ut ordentligt så att vi vet att det kommer att fungera rent praktiskt. Ska de överklaga måste frågor kring rättshjälp osv. fungera praktiskt. Där finns bra garantier redan i EG-domstolen, annars får det kompletteras nationellt.

Det är samma sak med dem som nu överklagar till EG-domstolen. Vi räknar med att det kommer att ta några månader, inte år. Det är egentligen kortare handläggningstider än vad vi i andra fall är vana vid.

Anf. 29 ORDFÖRANDEN:

Då kan vi summera. Förra gången fann jag att det fanns stöd i nämnden för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna. Vi har sett resultatet av förhandlingarna. Det har lagts fram en parlamentarisk reservation. Nu bör regeringen kunna ge instruktioner till sin representant i Coreper att lyfta den.

Jag sammanfattar det hela med att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf. 30 Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag tackar så mycket. Jag önskar dessutom nämnden goda helger. Vi andra har så roligt att vi får åka till Bryssel på luciaaftonen! Ni får ha det tråkigt med era familjer i stället …

Anf. 31 ORDFÖRANDEN:

Det verkar mycket trevligt!

Vi önskar också en god jul och ett gott nytt år till utrikesministern och hennes medarbetare.

Därmed är vårt sammanträde avslutat.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN: 1

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON: 1

Anf. 3 LARS OHLY (v): 5

Anf. 4 GÖRAN MAGNUSSON (s): 7

Anf. 5 LARS TOBISSON (m): 8

Anf. 6 KIA ANDREASSON (mp): 9

Anf. 7 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp): 9

Anf. 8 MATS ODELL (kd): 10

Anf. 9 ORDFÖRANDEN: 11

Anf. 10 Statssekreterare LARS DANIELSSON: 11

Anf. 11 ORDFÖRANDEN: 12

2 § Allmänna rådet 13

Anf. 12 ORDFÖRANDEN: 13

Anf. 13 Utrikesminister ANNA LINDH (s): 13

Anf. 14 ORDFÖRANDEN: 14

Anf. 15 HOLGER GUSTAFSSON (kd): 14

Anf. 16 LARS OHLY (v): 14

Anf. 17 LARS TOBISSON (m): 15

Anf. 18 KIA ANDREASSON (mp): 15

Anf. 19 FREDRIK REINFELDT (m): 15

Anf. 20 MATS ODELL (kd): 16

Anf. 21 LENNART DALÉUS (c): 16

Anf. 22 HELENA BARGHOLTZ (fp): 16

Anf. 23 Utrikesminister ANNA LINDH (s): 16

Anf. 24 Departementsrådet ANDERS KRUSE: 17

Anf. 25 Utrikesminister ANNA LINDH (s): 18

Anf. 26 LARS TOBISSON (m): 18

Anf. 27 HELENA BARGHOLTZ (fp): 18

Anf. 28 Utrikesminister ANNA LINDH (s): 19

Anf. 29 ORDFÖRANDEN: 19

Anf. 30 Utrikesminister ANNA LINDH (s): 19

Anf. 31 ORDFÖRANDEN: 19

Torsdagen den 13 december 2001

EU-nämndens uppteckningar