Torsdagen den 11 december 2003

EU-nämndens uppteckningar 2003/04:14

1 §  Regeringskonferensen

Utrikesminister Laila Freivalds

Återrapport från regeringskonferensens möte den 9 december 2003

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Nu är klockan 13.30, och jag vill då förklara sammanträdet med EU-nämnden den 11 december 2003 öppnat. Innan vi börjar ska vi tillåta att Hans Hegeland får närvara. Kan vi göra det? Jag finner att så är fallet.

Då börjar vi med programpunkt 1. Jag vill önska utrikesminister Laila Freivalds med medarbetare välkomna till EU-nämnden för en återrapport från regeringskonferensen den 9 december 2003. Varsågod, utrikesministern, ordet är ditt!

Anf.  2  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag vill tacka EU-nämnden för att ni har hörsammat min begäran att få komma hit.

Jag vill börja med att återrapportera, som ordföranden sade, från mötet i GAERC och i regeringskonferensen, och sedan vill jag ta upp en annan fråga.

Återrapporteringen, för att ta den först, är från den 8 december. Det var då försvarsfrågorna och EU:s budgetprocess diskuterades. Försvarsdiskussionen handlade dels om det ömsesidiga försvarsåtagandet, dels om det strukturerade samarbetet. Det förelåg ett skrivet motförslag från de fyra alliansfria länderna, och det var det som diskuterades mest. Vi fick stöd från en mycket stor del av medlemsländerna och ansökningsländerna.

Det fanns de som menade att det var bättre att behålla ordförandeskapets förslag och låta de alliansfria göra en separat deklaration i stället. Några menade, och det blev också ordförandeskapets slutsats, att man måste respektera den särskilda situation som de alliansfria länderna har och att detta på något vis borde omhändertas i den aktuella artikeln.

Vi återkommer till vad det sedan har lett till.

När det gäller försvarsfrågorna i övrigt upprepade jag naturligtvis kravet på att den nuvarande skrivningen om målet för EU:s säkerhets- och försvarspolitik borde ändras.

När det sedan gäller det strukturerade samarbetet kunde de flesta ländernas delegationer acceptera det förslag som förelåg. En del länder förordade vissa justeringar för att ytterligare öka samarbetets inklusiva karaktär. Jag framförde att Sverige nu kunde stödja uppläggningen av samarbetet eftersom det uteslutande var inriktat på kapacitetsutveckling för krishanteringsinsatser som beslutas gemensamt och enhälligt av alla medlemsstater och bygger på gemensamt överenskomna kriterier.

Sedan var det budgetdiskussionen, och den handlade framför allt om hur årsbudgeten ska bestämmas. Konventet vill ju att parlamentet ska ha sista ordet, och det tycker inte ett stort antal av länderna, däribland Sverige. Vi tycker inte att Europeiska parlamentet kan ta ansvar för budgeten och vara den som avgör den i slutskedet. Jag framförde vårt stöd för den mekanism som kallas tie-break och som innebär att lägsta budet gäller om rådet och parlamentet inte kan komma överens om budgeten.

Ordförandeskapet har nu i sitt senaste förslag inte hörsammat det här förslaget, och vi kommer därför att få fortsätta att driva den frågan.

Jag framhöll också att Sverige förordar majoritetsröstning om flerårsbudgeten. Vi kan tänka oss medbeslutande av parlamentet men bara under förutsättning att vi får vårt krav tillgodosett när det gäller årsbudgeten. Frankrike och Storbritannien är inne på samma linje som vi.

Jag underströk slutligen också att statuterna för den europeiska investeringsbanken bara ska kunna ändras med enhällighet. Det handlar inte minst om kapitalandelarnas storlek. I den frågan har vi visst gehör hos ordförandeskapet, tror vi.

Det var återrapporteringen. Finns det några frågor kring den?

Anf.  3  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har en fråga. När regeringen motsätter sig att parlamentet ska ha sista ordet om årsbudgeten, vilken analys har man då gjort om jordbruksbudgeten? Själva poängen i detta är väl att man därmed skulle ha en möjlighet att få en något bättre styrsel på jordbruksbudgeten.

Anf.  4  ULF HOLM (mp):

Det gäller detta med artikel 40.7 om ömsesidigt försvar. Först har jag en allmän fråga: Varför använder man orden specifika karaktär? Varför skriver man inte till exempel alliansfria stater?

Sedan vill jag fråga hur du egentligen bedömer den rättsliga ställningen för detta långsiktigt jämfört…

Anf.  5  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Ordningsfråga: Det nya förslaget ska väl diskuteras när statsministern är här.

Anf.  6  ORDFÖRANDEN:

Just det. Vi väntar med det. Vi tar bara frågor kring rapporten nu. Vi får vänta med övriga frågor.

Anf.  7  Departementsrådet MAGNUS ROBACH:

Vår analys är att Europaparlamentet får ett betydligt större ansvar generellt när det gäller budgeten, inte minst därför att skillnaden mellan obligatoriska och icke obligatoriska utgifter försvinner. Bedömningen har varit att det skulle vara att gå ett steg för långt att ge dem sista ordet i årsbudgeten, men deras ansvar också för jordbrukspolitiken kommer att öka. Hela parlamentet kommer alltså att engageras, vilket vi från svensk sida har sagt oss är en bra sak.

Anf.  8  ORDFÖRANDEN:

Göran Lennmarker ser förvånad ut. Vill du begära ordet?

Anf.  9  GÖRAN LENNMARKER (m):

Ja, jag tycker att hela analysen bakom detta är ju att det vore ett sätt att bättre kunna reformera jordbruksutgifterna. Dessa är ju i dag undantagna från parlamentet och är därmed en mellanstatlig form med ganska olyckliga konsekvenser.

Anf.  10  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Visst är det bra att kunna involvera parlamentet, men det vi inte kan acceptera är att sista ordet has av parlamentet. Parlamentet kan ju inte ta ansvar för den ekonomiska konsekvensen. Det måste rådet göra, som har ansvar inför sina respektive regeringar. Men att frågan behandlas också i parlamentet har vi ingenting emot.

Anf.  11  GÖRAN LENNMARKER (m):

Men fru utrikesminister, poängen är ju att detta skulle ske inom ramen för det fleråriga finansiella perspektivet, och det är ju medlemsländerna som behärskar detta. Det är det centrala både för intäkterna och för stramheten i unionens budget.

Styrkan med att låta parlamentet vara med i själva slutskedet i den årliga budgeten var väl framför allt att vi då fick bort just de här obligatoriska utgifterna där framför allt jordbruksutgifterna är ett stort bekymmer. Från svensk sida borde vi verkligen vara intresserade av detta, med tanke på vår vilja att reformera och få ned jordbrukssubventionerna. Jag är alltså lite bekymrad över detta.

Anf.  12  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Vi kanske inte ska fördjupa oss i detta. Egentligen har vi ingen invändning mot det resonemang som du för, utan det stöder vi. Jag förstår inte riktigt vad vi möjligtvis skulle ha olika synpunkter på. Det enda vi invänder mot är att låta parlamentet ha sista ordet. Är det så att man inte kommer överens parlamentet och rådet emellan gäller det lägsta budet, och det är för att hålla kostnaderna nere.

Anf.  13  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi för den rapporten. Varsågod och gå vidare, utrikesministern!

Anf.  14  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Då ber jag att få övergå till huvudskälet för min begäran att få komma hit, nämligen att direkt inför nämnden få reda ut handläggningen av det gemensamma initiativ som Sverige, Österrike, Irland och Finland tog. Bakgrunden till detta initiativ var den stora vikt regeringen och riksdagen lägger vid den försvarspolitiska diskussionen i regeringskonferensen. Detta är i korthet hur det gick till.

Inför konklaven i Neapel hade ordförandeskapet skickat ett nytt förslag på formulering av artikel 40.7. Jag själv liksom Finlands och Irlands utrikesministrar argumenterade i Neapel, där det inte fanns något nytt förslag då, för vår ståndpunkt. Vi kände oss dock inte övertygade om att ordförandeskapet riktigt hade förstått våra argument eller tagit dem till sig, och därför kom vi överens om att hålla en nära kontakt med varandra och vara beredda att agera gemensamt.

Ordförandeskapet presenterade en ny text den 1 december. Då talade jag med mina kolleger om att vi borde försöka agera med ett skriftligt motförslag före nästa möte i regeringskonferensen. För mig var det väsentligt att också diskutera frågan i EU-nämnden innan jag gick vidare med detta.

Jag gav en muntlig redogörelse för förslaget här i nämnden. Vi hade en bra diskussion, och jag fann att det fanns stöd för regeringens upplägg i den här frågan. Därefter tog jag kontakt med mina kolleger i övriga aktuella medlemsländer, där en diskussion hade pågått fram och tillbaka för att få fram ett brev. Jag konstaterade att jag hade ett godkännande från riksdagen i form av EU-nämnden.

Under fredagen blev alla fyra länderna klara, och vi skickade i väg brevet under fredagen. Då offentliggjordes det också och skickades till EU-nämndens ledamöter.

Vårt förslag blev också ett viktigt inlägg i måndagens diskussioner i regeringskonferensen, som jag sade i min avrapportering. Vi fick stöd från många länder för våra synpunkter. Den diskussionen kommer nu att fortsätta vid toppmötet som inleds i morgon. Frågan återkommer väl här när statsministern kommer.

När det sedan gäller själva formen eller upplägget för hur den här frågan kom upp och diskuterades kan man naturligtvis ha olika synpunkter. Jag finner det dock fullständigt absurt att anklaga mig för att ha fört nämnden bakom ljuset när jag själv har tagit initiativ till en öppen redovisning av förslaget till nämnden.

Det som har påståtts i medierna och som ligger till grund för denna anklagelse är att det brev som gick i väg var daterat den 4 december. Det var ett misstag, och det borde var och en kunna förstå. Det hade flera dateringar under det att arbetet pågick. Brevet blev dock inte färdigt förrän den 5 december, och jag godkände det inte förrän jag hade varit här i EU-nämnden och föredragit det.

Jag ville gärna framföra detta till nämnden eftersom jag inte vill föra en diskussion om detta i medierna.

Anf.  15  ULF HOLM (mp):

Jag känner mig ganska träffad av den formella utskällningen från utrikesministern när det gäller vad som har sagts i medierna. Det är ju vars och ens rättighet att anmäla om man finner att det inte verkar ha gått rätt till. Jag tror att det var fler än jag som blev förvånade när vi på kvällen fick ett mejl där det stod ett annat datum. Man brukar vara ganska noga med att se till att ange dagens datum när man skickar ett brev.

Jag är mycket medveten om att man processar sådant här i flera dagar. Jag är helt övertygad om att dessa fyra länder har gjort det.

Nu ska detta undersökas. Det är inte EU-nämndens uppgift att undersöka detta, utan det lämnar vi till KU. Därför blir jag förvånad över att få en formell utskällning av utrikesministern på grund av detta. Det kan man reda ut på flera olika sätt.

Däremot har jag en fråga, nämligen den jag försökte ställa förut. Jag vet inte om jag får ställa den. Det handlar om varför man har valt orden specifika karaktär i stället för alliansfrihet. Får man ställa den frågan här?

Anf.  16  ORDFÖRANDEN:

Nu får vi en information om den här hanteringen. Diskussionen om innehållet tar vi sedan när statsministern kommer. Det här är en information vi får med anledning av diskussionen om det här brevet. Vänta med den frågan till lite senare så får du ställa den sedan!

Anf.  17  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Ulf Holm frågade om det var fler som blev förvånade, och det var det nog. Det kändes trist att få känslan av att vi hade blivit informerade i efterhand. Jag tyckte att det var en uppriktig och bra diskussion, och vi vill ju också bidra positivt när någonting nytt nu växer fram. Därför hoppas jag att vi framöver kan lära oss av detta. Det har varit andra gånger när utrikesministern varit förvånad över att vi inte har fått utkast till rådsslutsatser och annat, och jag har tolkat det som att ni vill ha mer öppenhet och mer av papperen på bordet för att också få en mer seriös diskussion om sakinnehållet. Vi både kan och vill bidra.

Jag tror att det är olyckligt om det skapas en bild av att man försöker mörka eller föra varandra bakom ljuset. Det är någonting som jag ogillar. Det är seriösa och viktiga frågor vi nu diskuterar, och då ligger ansvaret väldigt mycket på ministern, på Statsrådsberedningen och på UD att se till att vi har en bra öppenhet i de dokument som vi skickar till varandra, att vi kan känna oss trygga i återrapporteringen och att vi faktiskt också känner oss delaktiga.

Ytterst har regeringen ansvaret. Det tänker vi inte ta ifrån er den här vägen. Det är ju ni som ska företräda Sveriges intressen i de här förhandlingarna. Men det blev en olycklig situation, och jag kan bara beklaga det. Vi får väl se vad som händer vid en KU-hantering. Från Moderaternas sida valde vi att inte ta ställning eftersom vi inte kände oss till fullo informerade.

Anf.  18  MATS ODELL (kd):

Jag tycker att det är synd om just den här saken får alltför stora proportioner. Det skymmer ju hela den process vi håller på med. Jag kan bara säga att från Kristdemokraternas sida har vi inget att invända mot den process som har varit. Även jag tyckte att utrikesministern lyssnade på vad vi sade på förra sammanträdet. Dateringar av interna arbetspapper kan här inte vara någon överordnad fråga, tycker jag.

Anf.  19  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag har inte mycket mer att säga. Mitt syfte var just att klargöra de här frågorna eftersom jag tycker att vi måste göra det i den här kretsen. Därför är det inte heller fråga om någon offentlig utskällning. Jag har avstått från att gå ut i medierna eftersom jag tycker att vi måste reda ut detta här, just mot bakgrund av det Gunilla Carlsson och Mats Odell säger: Vi måste hitta bra former för att samarbeta. Det ligger i vårt intresse.

Det är självfallet vårt ansvar att det i alla delar alltid går till på ett korrekt sätt. Jag beklagar självfallet den felaktiga dateringen. Jag borde inte ha skrivit på brevet utan att ha kontrollerat det. Jag var dock lite mer upptagen av innehållet i brevet än av att se på dateringen, och därför uppmärksammade jag inte att det var fel datering av brevet. Men det är klart att det är vårt ansvar.

Anledningen till att jag ville komma hit var just att jag ville klargöra att ambitionen från vår sida är att försöka vara så öppna som möjligt, särskilt i de här frågorna där vi har ett stort gemensamt intresse av att hitta fram till ställningstaganden och ageranden som främjar de svenska intressena. Jag tackar för den möjligheten och har inget mer att tillägga.

Anf.  20  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Jag tycker att Mats Odell summerade det här väldigt bra: Jag tror att vi har ett gemensamt intresse av att vi här ska bedriva de politiska frågorna. Det som är andra frågor får vi försöka lösa på ett så bra sätt som möjligt.

Jag har ingen mer på talarlistan. Jag får tacka utrikesministern med medarbetare för att ni kom hit.

Då ajournerar vi sammanträdet till klockan 14.

2 § Offentligt sammanträde  
Europeiska rådet och regeringskonferensen
Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds

Information och samråd inför Europeiska rådets möte samt regeringskonferensen den 12 och 13 december 2003

Anf.  21  ORDFÖRANDEN:

Härmed fortsätter EU-nämnden sitt sammanträde efter ajourneringen.

Statsminister Göran Persson med medarbetare hälsas välkomna till EU-nämnden för information och samråd inför Europeiska rådets möte och regeringskonferensen. Vi gör väl som vanligt, det vill säga att statsministern inleder. Därefter är ordet fritt. Om någon ledamot eller statsministern själv känner att det vore önskvärt att ta upp en fråga som är sekretessbelagd tar vi det i slutet av mötet. Vi har en förberedelse för det. Men i så fall får man anmäla det.

Varsågod, Göran Persson! Ordet är ditt.

Anf.  22  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack så mycket! Fru ordförande och värderade ledamöter! Europeiska rådets möte i Bryssel den 12 och 13 december är det italienska ordförandeskapets avslutande prövning. På dagordningen står i första hand regeringskonferensen om ett nytt fördrag för unionen. Dessutom ska vi diskutera vissa ekonomiska frågor, samarbetet på asyl- och migrationsområdet, utvidgningen samt, som vanligt, aktuella utrikespolitiska frågor.

I första hand ska jag uppehålla mig vid regeringskonferensen. Men låt mig först kort nämna något om övriga frågor.

Mötet är så upplagt att det börjar med ett vanligt toppmöte. Sedan går vi över i regeringskonferensen. Förhoppningsvis är vi klara någon gång på lördag men det kan också bli på söndag. Med tanke på upplägget, hur dagordningen ser ut och hur uppspelet varit, utesluter jag inte att det blir på söndagen. Jag känner mig trygg eftersom jag vet att EU-nämnden då finns här och är tillgänglig för konsultationer.

Ordförandeskapet och kommissionens tillväxtsinitiativ har diskuterats i rådet under hösten. En överenskommelse om prioriterade investeringar har nu nåtts som Europeiska rådet förväntas välkomna. För oss har det varit viktigt att investeringar i forskning och utveckling också tas med samt att initiativet ryms inom unionens befintliga ekonomiska ramar. Dessa mål har uppnåtts.

Rådet har även enats om ett snabbstartprogram med infrastrukturprojekt som ska kunna påbörjas före år 2006. På listan återfinns ett par delprojekt inom den så kallade nordiska triangeln: tunnelbygget här i Stockholm – Citybanan – och den tunnel som ska grävas under den vackra staden Malmö. Där finns också några så kallade motorvägar till sjöss som omfattar Östersjöregionen samt energinätverk i Baltikum, den så kallade baltiska ringen. Bron över Fehmarn bält finns ännu inte med på listan då detta projekt inte kommer att kunna inledas före år 2006.

Fru ordförande! På asyl- och migrationspolitiska området blir det en uppföljning av diskussionen från det senaste toppmötet. Bland annat har enighet nåtts om huvuddragen för upprättandet av en byrå för gränskontroll som uppfyller de krav på mellanstatlighet som Sverige har drivit.

I den fortsatta utvidgningsprocessen kommer Europeiska rådet att uppmana Rumänien och Bulgarien att fortsätta med reformarbetet. Detta är nödvändigt för att länderna ska kunna bli medlemmar år 2007 som planerat.

Europeiska rådet förväntas uppmana Turkiet att genomföra redan beslutade reformer. Det skulle givetvis också underlätta om Turkiet medverkar till en lösning av Cypernfrågan.

Fru ordförande! Frågan om lokalisering av EU-myndigheter kan eventuellt komma att behandlas. Givet erfarenheterna från tidigare försök är det dock högst osäkert om det italienska ordförandeskapet lyckas nå en uppgörelse som tillfredsställer alla.

Min utgångspunkt i denna fråga är att verka för att EU:s myndighetssystem blir så effektivt som möjligt. En EU-myndighet bör därför lokaliseras så att den på bästa sätt kan dra nytta av redan existerande erfarenheter och expertis på området.

Sverige tillsammans med Finland har ännu inte någon EU-myndighet. För att jag ska kunna medverka till en uppgörelse måste den innebära att Sverige tilldelas en relevant myndighet. Utifrån detta resonemang kan ett flertal myndigheter identifieras som lämpade för lokalisering i Sverige, såsom myndigheten för smittskydd och folkhälsa, den så kallade kemikaliemyndigheten, IT- och säkerhetsmyndigheten samt den europeiska sjösäkerhetsmyndigheten.

Det är viktigt att understryka att myndigheterna måste spela en relevant roll i Europas politik. Vi har inget intresse av att skapa myndigheter bara för att varje medlemsland ska ha en myndighet, alldenstund vi själva är nettobidragsbetalare till denna union – inte en enda byråkrat för mycket så att säga. Men när de väl är motiverade ska vi som alla andra ha en myndighet; så enkelt är resonemanget.

På det utrikespolitiska området förutser jag en diskussion om regionala frågor såsom Mellanöstern, Irak och Iran. Jag anser också att Europeiska rådet bör uppmärksamma EU:s samarbete med Ryssland samt läget i Nordkoreafrågan. Vi ska också godkänna den säkerhetsstrategi som Javier Solana utvecklat för EU:s räkning. Jag vill särskilt lyfta fram strategins fokus på FN och multilateralt samarbete, dess breda analys av dagens säkerhetspolitiska hot, dess betoning av folkrättens betydelse och dess inriktning på ett effektivt utnyttjande av EU:s samtliga utrikespolitiska instrument.

Detta är det vanliga toppmötet, och det här ska vi klara av dag 1.

Dag 2, eller kanske rentav redan eftermiddagen dag 1, kommer regeringskonferensen.

Alldeles nyss har vi fått del av det italienska ordförandeskapets försök att skilja ut de sista svåra frågorna som kräver avgörande på högsta politisk nivå. Även om vi under hösten varit kritiska till en del inslag i ordförandeskapets hantering av fördragsfrågorna anser jag att det nu finns relativt goda förutsättningar att nå ett avslut i förhandlingarna. Jag tror att jag sade till riksdagen då jag kom tillbaka efter det första toppmötet i Bryssel, när vi fick de stora genombrotten i försvarsfrågorna, att det här kunde komma att gå fortare än vi trott – jag tror att det kan bli så nu.

Fortfarande är det dock så att fördelningen av makt mellan EU:s institutioner är svår att lösa. Ordförandeskapet avstår från att lägga fram konkreta förslag till exempel i röstviktningsfrågan. Min bedömning är ändå att det i denna del nu främst handlar om politisk vilja hos alla parter. Om den finns tror jag att vi går i mål. Men det kan komma in väldigt mycket av andra avvägningar och överväganden i slutfasen som är strikt nationella. Då är jag inte särskilt optimistisk om att vi löser ut de här svåra maktdelningsfrågorna. Men finns viljan, finns nog en uppgörelse inom räckhåll.

På det konstitutionella området har en rad förbättringar skett, bland annat för att förtydliga gränssnittet mellan EU-rätt och nationell rätt. Den så kallade passerellen har fått en ny utformning efter massiv kritik från många medlemsländer, inklusive Sverige.

I de sakpolitiska frågorna finns det fortfarande ytterligare en del att göra. Många av våra och andras önskemål har omhändertagits men jag ser alltjämt ett visst utrymme för förbättringar även under slutförhandlingarna.

Jag vet att nämnden har haft möjlighet till ingående diskussioner och samråd under de senaste veckorna med utrikesministern och mina medarbetare. Det är också tämligen ogörligt att inom ramen för detta samråd i detalj redovisa varje enskild sakfråga i denna omfattande materia. Låt mig därför kortfattat redovisa våra utgångspunkter inför slutförhandlingarna.

Först och främst vill vi på det institutionella området värna en helhet som gör att unionen fungerar effektivt, legitimt och demokratiskt även när vi blir 25 medlemmar. Detta innebär att jag vill slå vakt om principen ett land–en kommissionär med rösträtt. Jag avser att argumentera för en röstviktning i rådet som ger en rimlig återspegling av respektive medlemslands storlek, samtidigt som beslutskraften bevaras. Detta bör kunna uppnås både med konventets förslag och med Nicefördragets modell.

Jag vill säkerställa att den nya utrikesministerns roll i kommissionen blir sådan att institutionernas roller blir tydliga och att den gemensamma utrikespolitikens särställning som ett i huvudsak mellanstatligt samarbete respekteras. Om en överväldigande majoritet accepterar – allt talar för detta – en vald ordförande i Europeiska rådet kommer jag att verka för att vederbörandes befogenheter inte blir andra än de som i dag tillkommer det roterande ordförandeskapet.

På det konstitutionella området vill jag säkerställa att det ursprungliga förslaget till passerelle försvinner. Under förutsättning att varje nationellt parlament ges vetorätt anser jag det vara möjligt att acceptera en ordning där Europeiska rådet med enhällighet kan föreslå ändrade beslutsformer. För oss har ju det centrala varit att inte lämna klartecken för en väg runt de nationella parlamenten när det gäller viktiga ändringar i fördraget. Det som egentligen skiljer det där från en regeringskonferens är själva ”apparaten” kring regeringskonferensen. Det ska därmed i praktiken passera varje nationellt parlament. Det känner jag som en säkerhet i sammanhanget.

På det sakpolitiska området vill jag peka på några särskilt viktiga punkter.

Inom den gemensamma handelspolitiken bör enhällighet fortfarande gälla också rörande utbildnings- och hälsotjänster. Det nationella ansvaret för folkhälsofrågor måste klart framgå i fördraget.

Om stöd bland andra medlemsländer finns vill jag verka för att ökad öppenhet skrivs in på fler ställen i fördraget och att försiktighets- och substitutionsprinciperna förs in i de miljörelaterade artiklarna. Det är bara att konstatera att som unionen ser ut just nu är vi ensamma om att driva miljöfrågorna. Detta är inte särskilt uppmuntrande.

Inom försvarspolitiken kommer jag att kräva att ländernas olika säkerhetspolitiska tillhörighet respekteras, såväl Natoländernas som de alliansfria ländernas tillhörighet.

Det strukturerade samarbetet för att stärka unionens förmåga att hantera kriser ska vara så öppet och inklusivt som möjligt. De nu liggande förslagen lever enligt min uppfattning upp till dessa krav.

Jag kommer att motsätta mig att kvalificerad omröstning införs på utrikespolitikens område för förslag som läggs fram av den nya utrikesministern. Dessa ställningstaganden ska vara mellanstatliga.

Om restriktiva åtgärder mot enskilda görs möjliga vill jag verka för att möjligheter till rättslig prövning skrivs in i fördraget – en rättssäkerhetsfråga.

Antagandet av årsbudgeten bör ske i sådana former att ett budgetrestriktivt perspektiv får största möjliga genomslag.

Sammantaget vill jag söka nämndens mandat för att acceptera en helhet som uppfyller de krav som jag har skisserat. Jag ser fram emot löpande telefonkonsultationer mellan nämnden och den svenska delegationen under de närmaste dagarna.

Med detta står jag och mina medarbetare till nämndens förfogande för att svara på frågor.

Anf.  23  CARL B HAMILTON (fp):

Jag vill börja med att tacka statsministern för redogörelsen här för att sedan gå rakt på den, tror jag, känsligaste frågan, nämligen den om försvars- och säkerhetspolitiken.

Folkpartiet välkomnar det förslag till kompromiss som har lagts fram, inklusive EU-förslaget om en ny säkerhetsstrategi. Det är små steg på rätt väg. Enligt min bedömning blir Sverige något mindre alliansfritt, vilket jag välkomnar.

Jag tolkar fördragstexten på det sättet att Sverige nu har fått ett undantag som innebär att Sverige, med undantag för åtgärder inom försvars- och säkerhetspolitiken, är skyldigt att vid ett angrepp på ett annat medlemsland ge stöd till detta medlemsland med alla till buds stående medel, utom militära och säkerhetspolitiska medel. Det kan gälla till exempel räddningstjänst, finansiell hjälp och transporter.

Instämmer statsministern i denna solidaritetsbeskrivning av föreliggande förslag?

Min andra fråga är: Kommer Sverige att säkerställa att det italienska förslaget om ”brådskande ensidiga åtgärder på handelspolitikens område” inte blir en bakdörr, en köksdörr in för nyprotektionism, något som det finns en risk för? Hos Kommerskollegium till exempel är de ”allvarligt bekymrade” över det här förslaget.

En tredje fråga är följande: Varför har regeringen inte tidigare i fördragsförhandlingarna aktualiserat åtgärder mot så kallad social turism? Detta har ju på senare tid kommit upp från statsministern men det hade kunnat tas in i fördragsdiskussionerna på ett tidigare stadium.

Anf.  24  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för genomgången! Jag vill fråga: Vad har den svenska regeringen för strategi inför slutförhandlingarna? Vilka frågor brinner man för att uppnå?

Vi kan konstatera att det nu bland medlemsstaterna pågår ett arbete för att utveckla en beskrivning i konstitutionen kring den kristna etikens betydelse för Europas gemensamma värderingar. Den kanske starkaste drivfjädern för mänskliga rättigheter, demokrati, öppenhet och tron på rättssamhället är kristen etik. Vi kristdemokrater anser att detta är en korrekt och lämplig beskrivning av vårt historiska arv i konstitutionen.

Om statsministern så att säga släpper sitt motstånd till en sådan skrivning om kristen etik skapas, enligt min mening, förhandlingsutrymme som man kan vinna för någonting annat som är bra för Sverige. Vilken fråga brinner statsministern här för som kan släppas in i ett sådant utrymme i stället?

Anf.  25  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för redogörelsen!

Vad gäller det allmänna rådsmötet kan jag bara påminna statsministern om att det, tror jag, flera gånger från riksdagen har uttalats att en IT-säkerhetsmyndighet är något som har prioriterats. Det vore väl underbart om vi med hjälp av EU kunde få lite fart på infrastruktursatsningarna i Stockholmsregionen och om Citybanan bejakades.

I övrigt har vi noterat, och delar väl också, uppfattningen att en massa infrastrukturprojekt inte är det enda som behövs för att få tillväxt och välstånd i Europa. Det behövs en hel del annat också.

Beträffande regeringskonferensen skulle jag vilja fråga om politikområdena, som vi tyvärr inte har hunnit diskutera så mycket. I stället har det varit mycket diskussioner om maktfrågor och institutioner.

I fråga om det förslag som nu ligger framme ser jag att andra länder rätt så väl har lyckats föra på ytterligare frågeställningar, som jag hoppas att man kommer att försöka städa bort från svensk sida.

Bland annat handlar det om en allmän social klausul vars innebörd jag har väldigt svårt att bedöma. Likaså gäller det en klausul om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

Jag tar detta som exempel på att vi måste hålla emot lite grann och se till att EU engagerar sig i det som bara EU är bra på.

Från konventet har nu återigen turismen förts in som en sak som EU ska ägna sig åt i stödjande åtgärder. Från Moderaternas sida har vi velat ”smala av”. Inte heller har vi varit för att idrott och kultur nu tas upp.

Jag skulle vilja höra hur statsministern tänker agera vad gäller den påbyggnad som jag ändå tycker sker på en del politikområden och vilka positioner man där har.

Sedan vill jag återkomma till frågan om en vald ordförande – en fråga som gått som en följetong i den svenska debatten och i våra diskussioner. Där är den svenska riksdagen mycket klar. Från statsministern och hans medarbetare har vi flera gånger fått höra att frågan är stendöd och att det kommer att bli en vald ordförande i Europeiska rådet, som därmed också institutionaliseras.

Därför vill jag fråga: Är det verkligen så? Sker det ingen diskussion? Och hur kommer det sig att detta med vald ordförande inte berörs mer än i de handlingar som vi hittills har fått från det italienska ordförandeskapet? Pågår möjligtvis en del diskussioner som gör att den svenska regeringen skulle kunna göra insatser och därmed tillmötesgå riksdagen och få ett resultat som skulle göra att vi blir nöjda just därför att man behåller en institutionell balans i det europeiska samarbetet som värnar möjligheterna att utkräva ansvar och se vad som sker?

Anf.  26  ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Tack så mycket, herr statsminister, för den korta men mycket innehållsrika föredragningen av ärendena!

Några saker skulle jag vilja ta upp. Dels gäller det frågan om alliansfriheten och ömsesidiga försvarsgarantier. Du och andra är väldigt stolta över att ha fått till den här lilla meningen. Men trots allt finns ju huvudprincipen kvar i artikeln om ömsesidig försvarsgaranti.

Frågan är om inte du som socialdemokrat ryggar tillbaka lite grann när du hör att både Folkpartiet och Moderaterna anser att Sverige nu äntligen har blivit lite mindre alliansfritt. Det sänder en viss signal. Jag instämmer i gårdagens ledare i Aftonbladet där det står att vi borde lägga in veto mot detta därför att militariseringen av EU går för snabbt. Vi har ingen debatt i Sverige. Jag skulle gärna vilja höra en kommentar från dig om det.

Dels undrar jag om det finns någon chans att i sista sekund få till ett juridiskt svenskt undantag från det tredje steget i EMU som ett resultat av folkomröstningen, där ju nej-sidan vann. Vi skulle vilja ha samma undantag som Danmark och England har. Det skulle vara en väldigt bra signal till svenska folket om att man tar folkomröstningen på allvar.

Min sista fråga var du själv inne på. Det gäller miljön, som mycket riktigt helt har försvunnit både i debatten och i konstitutionstexterna. Jag kan väl inte fråga om din strategi. Men ser du några möjligheter att lyfta upp de här frågorna på dagordningen så att vi åtminstone får en miljögaranti värd namnet och stöd från kommissionen för Margot Wallströms protokoll för en hållbar utveckling? Finns det någon chans att uppfylla det?

När det gäller fredagens möte och de allmänna frågorna blev jag lite bekymrad över byrån för gränskontroll. Det är väldigt viktigt att hålla uppsikt över befogenheterna för denna byrå så att de inte blir alltför allmänna och därmed kan tolkas hur som helst. Egentligen vill jag inte ha den här byrån men jag förstår att det nu finns en majoritet för den bland EU-länderna och att den kommer att bli verklighet. Då är det viktigt att statsministern ser till att den får ganska klara befogenheter.

Anf.  27  MARGARETA ANDERSSON (c):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för redogörelsen! Under resans gång har vi fått en hel del handlingar så vi har haft en del att titta på. Jag förmodar att även statsministern har ägnat en del tid åt detta.

Vi i Centerpartiet är glada över att det här arbetet går framåt. Vi förespråkar ett smalt men mycket kraftfullt EU som arbetar med de frågor som EU ska arbeta med och som lämnar de andra frågorna till medlemsstaterna.

Jag har en fråga beträffande brevet, som på ett sätt är överspelat. Det står så här: Moreover, we are prepared to underline the principle of EU solidarity more widely in the field of security, including in situations referred to in Article 51 of the UN Charter.

Finns det någon förklaring om vad det fanns för tankar bakom att ta med den meningen?

Sedan gäller det lite andra frågor och några förtydliganden.

Vilken roll kommer ordföranden i Europeiska rådet att ha i förhållande till kommissionen? Och vad kommer utrikesministern att ha för förhållande till rådet? Jag tror att det behövs en del förtydliganden här så att vi blir klara över de sakerna och så att folk i allmänhet vet vad det handlar om.

Beträffande den formulering om de kristna värderingarna som varit uppe till diskussion när det gäller fördragstexten undrar jag om man, om de förs in, skulle kunna ta bort den särställning som kyrkor och andra religiösa organisationer har i avsnittet om den sociala dialogen och jämställa dem med övriga aktörer. I nu föreliggande förslag har de ju en särställning. Skulle alltså detta kunna vara en kompromiss för att kanske få bort dem under den sociala dialogen eller göra så att de inte har en särställning? Det är nämligen inte bra i diskussionen med andra aktörer på området.

Sedan har jag en fråga med anledning av hur budgeten ska fastställas: Har statsministern gjort någon analys av hur det, med anledning av det förslag som nu föreligger om hur budgeten ska antas, blir om maktbalansen förskjuts mellan rådet och Europaparlamentet på det här området?

Anf.  28  GÖRAN LENNMARKER (m):

Först vill jag tacka för föredragningen. Jag noterar att statsministern bedömer förutsättningarna för en uppgörelse som goda. Det vore ju väl om det gick att nå en uppgörelse. De konturer vi ser här är ändå i många avseenden väsentligt bättre än det Nicefördrag som vi nu lever med. Det tror jag att det är väldigt viktigt att understryka. Därmed instämmer jag med statsministern när det gäller hans strävan att försöka få en god helhet som för detta arbete framåt.

Sedan gäller det några specifika punkter. Riksdagen, herr statsminister, var tydligare än regeringen på punkten om röstviktningen i rådet. Vi välkomnade ju det nya förslaget, att varje land får en röst, respektive att ha en vägning i förhållande till invånarantalet i varje medlemsland. Det vore olyckligt om regeringen gick tillbaka till ståndpunkten i skrivelsen – att man också kan tänka sig att leva med Niceuppgörelsen. Det var ingen bra uppgörelse.

När det gäller passerellen kan jag dela statsministerns uppfattning om bedömningen av vad den praktiskt kommer att innebära. Likväl är passerellen principiellt fel. Det är inte EU-organ som ska ta beslut om förändringar i röstviktningen i EU-organ, utan den saken tillkommer en regeringskonferens.

Av principiella skäl vore det nog bra att försöka få detta förändrat till den ursprungliga ståndpunkt som vi haft, även om det naturligtvis är ett stort steg i rätt riktning som nu föreligger. Det gäller även den andra artikeln, 7 b under avdelning IV, som handlar om en ändring av unionens kompetenser.

Inom handelspolitiken tror jag att det vore olyckligt att ha enhällighet när det gäller dessa delar av tjänstehandeln. Sverige som ett frihandelsland måste, tycker jag, sträva efter att EU ska ha samma beslutsregler för tjänstehandel som för varuhandel. Vi vet ju att det är protektionistiska intressen som ligger bakom dessa urholkningar av beslutskraften vad gäller handelspolitiken.

Sedan har vi, herr statsminister, årsbudgeten. Hela tankegången bakom att ge Europaparlamentet en större roll i fråga om årsbudgeten – till skillnad från det fleråriga finansiella perspektivet respektive taket på utgifter där ju medlemsländerna helt och fullt behärskar detta – har gällt att försöka få bort den olyckliga uppdelningen mellan obligatoriska och icke obligatoriska utgifter. Framför allt jordbrukspolitiken och jordbrukssubventionerna är där det stora bekymret.

Strävan efter att involvera Europaparlamentet har byggt just på att det därmed kanske finns större möjligheter att få till stånd den nödvändiga neddragningen av de här subventionerna, något som är en central del i svensk politik och också i många andra länders politik.

Jag noterar ett förtydligande när det gäller EU-rättens företräde. Det är bra. Men det hade också varit bra om man fullt ut kunde följa riksdagens kloka idéer om hur vi ska tydliggöra detta. Sluta inte kämpa på denna punkt! Riksdagen har där en mycket klok synpunkt.

Slutligen gäller det försvarssamarbetet. Det är oerhört centralt att vi härmed ändå stärker möjligheterna att göra det som är centralt: att förhindra ett nytt Srebrenica, vare sig det händer i Europa eller det händer på andra ställen i världen. Därför finns det anledning att välkomna detta.

Jag tycker att svensk alliansfrihet varken förstärks eller försvagas, utan det är egentligen samma som vi redan har. Den formulering som finns efter brevet är egentligen samma sak som redan finns i det befintliga fördraget, så i den meningen ändras ingenting. Däremot är det klokt att ha en tydligare markering av den ömsesidiga solidaritet som vi har, att ha kapacitet att klara av det. Det är där som vi européer brister så mycket. Därför finns det stor anledning att välkomna detta. EU är en politisk allians, och denna politiska allians ska vi vårda.

Anf.  29  TOBIAS KRANTZ (fp):

Fru ordförande! Jag har tre frågor till statsministern. Den första frågan rör EU-rättens företräde. Det har förts en ganska intensiv debatt i Sverige, där det från dem som var kritiska har talats om att tanken om att det här nu ska fördragsfästas skulle leda till ökad överstatlighet och att det skulle kunna strida mot viktiga principer i det svenska statsskicket och strida mot grundlagen. Som jag har tolkat det är det bara ett sätt att fördragsfästa en praxis som redan har funnits. Det har nu gjorts förtydliganden. Min fråga till statsministern är: Borde inte de farhågor som har förts fram i den svenska debatten kunna avskrivas för gott?

Den andra frågan som jag har rör den så kallade passerellen som ju innebär att Europeiska rådet med enhällighet ska kunna besluta att på ett område gå över till omröstning med kvalificerad majoritet där det förfarandet tidigare inte har funnits. Det har funnits många farhågor, bland annat från riksdagen. Riksdagen var väldigt tydlig på den punkten att det inte får bli så att de nationella parlamenten kommer på mellanhand. Det har nu lagts fram ett förslag som går ut på att nationella parlament i praktiken ska få vetorätt. Jag instämmer i att det inte är någon idealisk lösning. Det är principiellt något väldigt egendomligt i att nu när EU skaffar sig en konstitution och tydligt talar om vad olika befogenheter ska ligga så ska man på ett icke-konstitutionellt sätt kunna ändra den befogenhetsfördelningen. Jag bedömer att det ändå i realiteten är ett förslag som innebär att man får samma regler för att ändra beslutsformerna som om man skulle ändra i fördraget.

Min fråga är hur det här kommer att påverka den parlamentariska politiska processen på hemmaplan. Ställer inte det ökade krav på att regeringens samråd med riksdagen måste förbättras och att de parlamentariska arbetsformerna också måste förändras? Vilka förändringar förutser statsministern? Vilka kan statsministern ta initiativ till?

Min tredje fråga rör något som jag tyckte statsministern berörde rätt begränsat i sitt inledningsanförande. När det gäller asyl- och flyktingpolitiken har det funnits en diskussion i Sverige. Flera organisationer har pekat på risken för att de skrivningar som har funnits i de utkast som har diskuterats skulle kunna leda till en skärpt europeisk flyktingpolitik. Jag vill mot bakgrund av de diskussioner som nu förs och mot bakgrund av de förslag som nu läggs fram fråga om statsministern tryggt känner att det går att värna en human europeisk flyktingpolitik.

Anf.  30  ALICE ÅSTRÖM (v):

Fru ordförande! De flesta frågor har varit uppe. Jag ska försöka att ta några korta som inte har berörts speciellt mycket. Det första som jag vill beröra är tidsaspekten. Statsministern var ganska tydlig med att det fanns möjlighet till en uppgörelse nu i helgen.

Om vi tänker oss tillbaka lite i tiden var det en väldig diskussion om att konventet egentligen inte var någon förhandlingsomgång och att Sverige hade en helt annan inställning än många andra länder till konventet. Debatten i parlamentet och ute i samhället var inte speciellt stor i Sverige under konventstiden. Regeringen och statsministern var ganska tydliga med att det är själva regeringskonferensen som är det viktiga och att den kommer att behöva ta tid. Den tidsaxel som det italienska ordförandeskapet målade ut och som skulle mynna ut i just den här helgen sades vara omöjlig och att det inte gick att få en förankringsprocess under den perioden.

Nu står vi här inför fullbordat faktum. Jag undrar lite grann över vad statsministern tycker om den här processen, om möjligheten till förankring och framför allt att kunna föra ut den här debatten till medborgarna i Sverige, vilket vi har tappat. Det var det ena.

Jag vill också lyfta upp en fråga som inte har varit med. Det är den europeiska åklagaren. Det finns på förslag att man ska ha en rättslig grund till det. Sverige har varit väldigt kritiskt till att det ska införas. Vi såg också av alla remissinstanser att det var en sak som de inte ville ha. Nu har man gjort en förändring där man säger att det i första hand ska gälla brott mot EU:s finanser. Men man öppnar upp för att man i ett nästa steg ska kunna ta med hela listan. Jag vet att regeringen rent principiellt inte är för det. Jag undrar om det är en fråga som man fortfarande kan röra sig inom så att man inte inför en rättslig grund för det här.

Anf.  31  HILLEVI LARSSON (s):

Jag är till skillnad från Holger Gustafsson lite skeptisk till det kristna inslaget. För det första tycker jag att det är väldigt viktigt att skilja på religion och politik. Jag tycker inte att det hör hemma i det här sammanhanget. Turkiet knackar på dörren, och jag tycker att om vi ska stoppa Turkiets medlemskap så ska det vara för att de bryter mot mänskliga rättigheter, inte för att de är muslimer. Redan i dag finns det en tro i Turkiet att det är därför vi inte vill ha in dem. Det ska inte vara anledningen.

Jag har hört att ordförandeskapet kan komma att kasta in det kristna kortet i leken för att övertyga Polen när de ska få lite mindre makt, när det ska bli lite mer ofördelaktigt för dem. I så fall är frågan på bordet, och man kommer inte undan den. Då tror jag att det är väldigt viktigt att man tittar på formuleringarna. Det ska i så fall enbart stå någonting om att vi vilar på en kristen grund, att historien i Europa är kristen, men ingenting om hur det är i dag. Även det tycker jag är olyckligt med tanke på att vi har kolonialism och en massa andra saker som inte är så lyckliga i Europas historia. Men jag tror att formuleringarna är viktiga. Det är viktigt att man förankrar formuleringarna i Turkiet så att de kan vara någorlunda nöjda med dem.

Jämställdheten är en fråga som vi har drivit med framgång. En annan viktig profilfråga för oss är folkhälsan. Om vi inte skulle få igenom detta är det då beroende på att de är emot just att det ska stå att det är ett nationellt ansvar eller för att de inte tycker att folkhälsa är så viktigt? Jag tycker ändå att vi har kommit långt när det gäller tobak och droger. Alkohol återstår förvisso. Det beror också på de intressen som finns, inte minst i Sydeuropa i alkoholindustrin. Jag tänkte bara fråga om synen på folkhälsa i Europa.

Carl B Hamilton tog upp eventuella undantagsregler i förhållande till de östeuropeiska länderna. Jag tänkte höra om vi kan komma i efterhand och införa sådana undantagsregler eller om vi redan nu måste deklarera att vi vid behov inför sådana undantagsregler. Är det inte så att vi har två år på oss när det gäller arbetskraftsinvandring, att det är naturligt med vissa undantagsregler? Om vi inte kan komma i efterhand är det viktigt att vi kommer med en deklaration att vi vid behov vill införa det i efterhand. Jag tänker naturligtvis på det som har varit uppe i debatten.

Anf.  32  ORDFÖRANDEN:

Det är en svensk debatt. Du håller dig till det som regeringskonferensen handlar om.

Anf.  33  CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru ordförande! När vi behandlade regeringens skrivelse om konventets förslag som ligger till grund för det här samrådet sade miljö- och jordbruksutskottet enigt att vi ville lyfta upp frågan om hållbar utveckling och lägga det till ett protokoll till fördraget. Det sade också det sammansatta utskottet. Jag skulle vilja ha en kommentar till om det kan vara möjligt att nu lyfta upp den frågan i enlighet med vad Ulf Holm tidigare tog upp. Det vore intressant att höra.

Jag tänkte också höra om det finns någon möjlighet att i nuläget ta upp frågan igen om gränsöverskridande solidariska fackliga rättigheter och möjligheter till gränsöverskridande stridsåtgärder.

Anf.  34  BÖRJE VESTLUND (s):

Fru ordförande! Jag skulle vilja fråga om en fråga som det sammansatta utskottet också ställde sig bakom, nämligen trafikutskottets hemställan om att målbeskrivningar på transportområdet skulle genomarbetas. Eftersom det inte hade gjorts under arbetets gång är det ganska ålderdomliga skrivningar i dagens skrivningar. De har inte utvecklats speciellt mycket, i synnerhet när det gäller den hållbara utvecklingen men även på andra mer tekniska områden. Riksdagen har ställt sig bakom det förslaget. Jag undrar vart det har tagit vägen.

Anf.  35  ORDFÖRANDEN:

Varsågod, statsministern. Det var lite att bita i.

Anf.  36  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, fru ordförande. Jag ska svara på det jag kan svara på. Resten klarar utrikesministern av och statssekreterare Danielsson.

Anf.  37  ORDFÖRANDEN:

Annars kommer ledamöterna att återkomma. Vi kan vara trygga i det.

Anf.  38  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det är jag helt övertygad om. Lars Danielsson kommer att svara på Börje Vestlunds fråga. Han är expert på det. Vår utrikesminister kommer in på försvars- och säkerhetspolitiska frågor. I övrigt ska jag försöka täcka det som har sagts, kanske också fuska lite på de områden som jag just har delat ut ansvaret för. Vi får se.

Jag börjar med Carl B Hamilton som talar om det italienska snabbspåret i handelspolitiken. Vi motsätter oss naturligtvis det. Vi tror inte heller att det ska vara något som vinner regeringskonferensens gillande. Det är någonting som kan komma att stå i strid med vår traditionella frihandelsvänliga linje. Vi tycker inte om det.

Den fråga som du sedan tar upp och som också Hillevi Larsson är inne på är, som ordföranden säger, huvudsakligen en nationell politisk debatt, nämligen hur vi ska hantera den situation som uppstår efter den 1 maj då unionen utvidgas. Vi kan ställas inför problem med det som vi ibland har kallat social turism. Det är ingenting som avgörs i denna regeringskonferens. Det är en diskussion som vi delvis äger i Sverige och i relation till sittande kommission som för inremarknadsfrågor har att ta den typen av initiativ, inte minst gäller det arbetskraftens fria rörlighet. Det kommer inte att diskuteras den kommande helgen.

Carl B Hamiltons karakteristik av den uppgörelse vi har träffat omkring de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna delar jag inte. Jag tycker att det är lite försåtligt beskrivet. Göran Lennmarker har en mer korrekt beskrivning. Det ändrar inte vår grundläggande säkerhetspolitiska position. Vi har inget intresse av det. Det har inte de andra medlemmarna i unionen heller. De ändrar inte heller sin grundläggande säkerhetspolitiska position. De flesta i unionen tänker fortsätta att vara medlemmar i Nato. Där vinner man sin trygghet och säkerhet, enligt deras uppfattning. Vi tillhör den andra traditionen i unionen. Vi är alliansfria. Tillsammans med tre andra länder har vi försäkrat oss om att den traditionen ska kunna leva vidare i unionen. Det är viktigt.

Därutöver har vi ett samarbete som kallas för strukturerat omkring olika insatser av militär personal, i Europa eller på andra ställen i världen, i enlighet med FN:s och OSSE:s direktiv, riktlinjer och mandat. Vi har känt ett starkt behov av att utveckla den kapaciteten. Det är djupt otillfredsställande att européer mördas i aktioner som har karaktären av folkmord och vi inte kan göra någonting. Den enda insats som sker är med amerikansk trupp. När amerikansk trupp är på plats kan europeisk ansluta sig. Det är otillfredsställande och ingenting som vi ska leva med.

Att vi utvecklar den typen av kapacitet innebär inte att vi byter säkerhetspolitisk linje, varken i Sverige eller i Europa i övrigt. De försvarsgarantier som ligger i en försvarsallians kommer fortsättningsvis för dem som vill ha sådana att ges av Nato. Där vill vi inte vara medlemmar utan förbehåller oss rätten, tillsammans med tre andra, att fortsätta vår alliansfria linje. Så ser det här fördraget ut. Det är en rimlig och bra avvägning som har skett. Den kan vi inte bara leva med, i passiv mening uppleva som någonting som är det näst bästa eller tredje bästa. Det är en bra avvägning som har skett som gör att vi från Europas sida kan agera tillsammans när vi ska agera tillsammans och det inte träder förnär den tradition som finns i länder som har valt Nato som säkerhetsgaranti eller alliansfriheten. Det är oerhört viktigt att säga detta så att inget missförstånd råder på den punkten.

Till Holger Gustafsson vill jag säga att det finns många frågor som vi brinner för. Men jag tror att Göran Lennmarker sammanfattade vår grundläggande attityd allra bäst genom att säga att vi i den här regeringskonferensen är ute efter att få ett resultat som gör att unionen kan fungera. Vi kommer inte att i alla delar få det exakt som vi vill, men vi får en helhet som vi tycker är rimlig och väl avvägd. Det farligaste som kan inträffa är att det nu inte blir något resultat av denna regeringskonferens, att vi havererar i våra politiska ansträngningar under det italienska ordförandeskapet, att problemet fortsätter under det irländska och att man sedan bara skjuter det hela framför sig.

En sak ska EU-nämnden vara medveten om. Det är att den andra stora politiska processen i unionen som stavas utvidgning kommer att fortsätta. Nu är vi 25 medlemsstater. Snart är vi 27. Jag skulle våga påstå att vi inom tio år är 35. När vi är 35 behöver vi ha en författning, ett fördrag, som gör att vi kan fatta beslut som gör att unionen är effektiv. Jag är gärna med på en union som är smal, som har ett begränsat mandat, men det unionen tar på sig ska unionen också kunna fatta beslut om. Annars inträffar det farligaste som finns i en demokrati, nämligen att de demokratiska organen blir kraftlösa och därmed maktlösa. Därmed kommer föraktet, och därmed kommer den folkliga flykten bort från dessa institutioner.

Jag brinner för en rimlig kompromiss som gör att unionen fungerar. Det ansvaret ska vi ta i enlighet med den tradition som finns i svensk parlamentarism. Kring regelverk och spelregler träffar man uppgörelser där man försöker att finna en gemensam lösning. Det är en god tradition inte bara i Sverige utan förhoppningsvis också i Europa.

Jag tänker inte medverka till att köpslå omkring vare sig kristen etik, moral eller kristen tradition i någon regeringskonferens. Det vore mig helt främmande. Dessa hänvisningar till religion hör inte hemma i fördraget. Var och kan vara djupt engagerad, troende eller icke troende, men att ha förmågan att hålla isär detta från det politiska arbetet är för mig grundläggande. Jag tänker inte gå in i något sådant köpslående.

Till Gunilla Carlsson vill jag säga, för att baissa något, att visst skulle en IT-myndighet passa väl in i vårt mönster i Sverige av framgångsrikt IT-land med stor industri som håller på att återhämta sig efter nedgången och många småföretag som växer så det knakar i den sektorn. Men IT-myndigheten har en nackdel jämfört med de andra myndigheterna i paketet. Det är en tillfällig myndighet med ett femårigt perspektiv. Den ska byggas upp som en nätverksmyndighet, någonting av annorlunda karaktär än de tre andra som är klassiska institutioner. Några av dem är väldigt tunga ur ett vetenskapligt perspektiv, inte minst smittskyddsinstitutet.

Jag vill komma med en liten varning. Jag är så luttrad och har sett så många konstiga beteenden omkring dessa myndigheter så jag skulle bli mycket förvånad om vi får ett resultat i Bryssel. Jag har suttit på åtskilliga möten där ledande politiker har betett sig på ett sätt som är mycket svårt att förklara för en allmänhet med tanke på dessa myndigheters relativt begränsade betydelse. Myndigheter som har 35–40 anställda blåses upp till någonting som handlar om näst intill nationella ödesfrågor. Så är det naturligtvis inte. Inte ens en myndighet för Sverige som skulle ha 100 anställda är av avgörande betydelse för oss.

Bort med det! Se till det europeiska intresset! Vad behöver Europa ha? De myndigheterna ska fördelas på ett rimligt sätt i Europa dit man kan ta emot dem på ett bra sätt. Så resonerar vi. Osvuret är i det här sammanhanget i allra högsta grad bäst.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag har inte särskilt stora förhoppningar på EU:s olika typer av trans-European networks. De kommer väl att komma, men inte kommer de att lyfta Europa ur en lågkonjunktur. De kommer inte heller att på ett avgörande sätt bidra till att vi bygger en Mälartunnel i Stockholm. Mälartunneln i Stockholm ska byggas för tågtrafiken i Mälardalen och i södra Sverige och inte minst för Stockholms skull. Vi ska själva ta ansvar för att den blir gjord. Om unionen kan medverka på marginalen är den självklart välkommen att göra så. Men vi gör naturligtvis inte vårt beslut avhängigt detta.

Gunilla Carlsson tar upp en del saker som adderas till fördraget, turism och en del allmänna skrivningar om sociala frågor. Jag tycker inte heller om det. Det är ingenting som vi jublar över. Det är väl snarast ett uttryck för en del nationella opinioner som har växt fram. Så har man byggt nätverk i Europa omkring dem. Ordförandeskapet upplever väl att det inte kostar någonting att tillgodose dem med allmänna harmlösa skrivningar, för så ser det ut. Jag tycker att det tynger fördraget, gör unionen oklar och att en del av de sakerna är självklart nationella angelägenheter. Fördragets texter som de nu presenteras har också en sådan karaktär att de inte har någon rättsverkan.

Jag vill inte ha en union som sysslar med utbildningsfrågor och med sociala frågor. Det ska vi göra själva. Det klarar vi bäst på nationell nivå. Vi är naturligtvis anhängare av att man tar bort allt sådant som kan tas bort. Å andra sidan är det inte värt en politisk strid, en konflikt, eftersom skrivningarna är harmlösa. Det skulle jag vilja påstå. Men den utvecklingen går åt fel håll.

Vi har vår gamla älsklingsfråga om det europeiska rådets ordförandeskap. Där måste jag säga att jag känner mig lite bedrövad. Det som växer fram är ett förslag som ligger väldigt väl i linje med det non-paper som den svenska regeringen en gång i tiden lämnade över utan att först förankra det i EU-nämnden. Vi har diskuterat om vi skulle ha gjort det eller inte. Nu får vi ett roterande ordförandeskap med 18-månadersperioder med tre länder som delar på det. Vi kommer att få en permanent ordförande i Europeiska rådet. Hur kan då de andra länderna resonera när de kommer fram till detta? Hur tänker de?

Jag skulle tro att de tänker så här. De vill behålla det europeiska rådet som en central europeisk institution. För mig som är mellanstatligt inriktad är det den viktigaste europeiska institutionen. För dem som är federalister är det naturligtvis en institution som inte är så attraktiv. Då är det parlamentet och kommissionen som mer står i förgrunden. Parlamentet och kommissionen har sina givna lobbyister i varje regeringskonferens och i varje konvent. Deras positioner har flyttats fram. Det är möjligen så att några medlemsländer har sagt att de vill se till att också rådet stärker sin ställning. Hur går det till? Det är inte ett nollsummespel. Det är inte så att om en institution blir starkare så blir nödvändigtvis de andra svagare. Man kan stärka alla samtidigt och därmed behålla balansen.

Jag tror att de har resonerat att när vi blir 25 medlemsstater, snart kanske 30, blir det väldigt svårt för den som är statsminister eller premiärminister i ett land att samtidigt som man behåller greppet om inrikespolitik och sköter de löpande arbetsuppgifterna samordna 30 länder i övrigt. Det är 30 länder som var sjätte månad får en ny ordförande, 30 länder som ska hävda mellanstatligheten i unionen, 30 länder som på så sätt ska ha fart och inriktning på sitt samarbete. Jag tror att de har resonerat så.

Jag har en egen blygsam erfarenhet. Jag har varit ordförande i Europeiska rådet under bästa tänkbara betingelser med en massiv uppbackning av Sveriges riksdag, från höger till vänster. Men jag har också sett kolleger som har kommit in i Europeiska rådet med regeringskrisen i hasorna, med budgetproblemen upp över öronen. Jag har sett dem och vet hur lite tid de kan ägna åt att driva det som är mellanstatlighetens främsta uttryck i unionen, nämligen Europeiska rådets arbete. Det var med 15 medlemsstater. Hur blir det med 30? Så tror jag att de resonerar.

Jag säger naturligtvis det som riksdagen har beslutat att vi ska säga, men jag är inte så övertygad om att vi kommer att vinna regeringskonferens gehör utan man hamnar på en vald ordförande. Jag tycker att det är angeläget att redovisa motiven, eftersom det är så här det ser ut.

Den här personen, hon eller han, ska inte ha några andra befogenheter än dagens sittande roterande ordförande. Konstitution i all ära, befogenheter skrivna också i stenskrift i all ära, men det är människor som så småningom ska leva efter dessa befogenheter och hantera fördragen. Deras kapacitet och förmåga kommer naturligtvis att avgöra om det här blir en stark faktor i europeisk politik eller inte. Det fanns ingen som gick runt och sade att man behövde förstärka kommissionens ställning på den tiden Jacques Delors var kommissionens president. Det var inte aktuellt att diskutera den saken då, även om han fördragsmässigt hade en helt annan ställning än den som den kommissionspresident kommer att ha som väljs efter denna regeringskonferens.

Vi ska inte underskatta personernas betydelse. Den person som kommer att leda Europeiska rådet i framtiden, hon eller han, kommer att få ett mandat, ett fördrag, som är snävt. Det kommer inte att i förväg säga särskilt mycket om vilken roll de kommer att spela i europeisk och i internationell politik. Det är min bedömning. Däremot är jag anhängare av mellanstatligheten, motståndare till federalismen och därmed också angelägen om att Europeiska rådet i fortsättningen ska vara kraftfullt.

Så resonerade vi när vi skrev vårt non-paper. Vi vet att andra stater resonerar så. Vi kommer att hamna här. Det är min bedömning. Vi ska se till att vi får ett beslut som är av det slaget att vi inte skriver in mer i fördraget i formell mening än vad jag sade i min föredragning. Men som jag sade förut kan det bli en mycket svag person eller en stark person. Det kommer att avgöra det utrymme vederbörande kommer att ha politiskt.

Ulf Holm, jag har berört en del om de ömsesidiga försvarsgarantierna. Jag varnar för detta tal om EU:s militarisering. Några tiotusentals personer på Balkan som i dag inte är i livet skulle säkert haft ett ord med i laget om detta om vi hade haft en diskussion som hade varit mer öppen 30 år tidigare. Vi har en erfarenhet. Någon åberopade Srebrenica för ett tag sedan. Det finns andra orter på Balkan som man skulle kunna åberopa. Vi har en erfarenhet.

Militarisering betyder inte att Europa ska sätta upp en armé som ska marschera runt i världen och förorsaka militära konflikter. Det vi nu sysslar med är att bygga en kapacitet för att se till att människor inte mördas och att rättslösheten inte breder ut sig. Det ska ske inom de ramverk som vi alltid har hyllat i svensk politik, FN:s och OSSE:s.

Vad det gäller gränsbyrån har jag redogjort för det i tidigare informationer till EU-nämnden. Jag har ingen annan uppfattning i princip än Ulf Holm. Detta är mellanstatligt. Vi tänker se till att vi får så goda garantier för detta som över huvud taget går att få. Efter vad jag ser nu på de texter vi har känner jag mig lugn på den punkten. Det är viktigt att detta är en nationell angelägenhet. Däremot är det så att några av EU:s länder har lång gräns mot områden som fortfarande är väldigt oroliga. Ta bara Vitryssland och Ukraina.

Det är klart att det finns spänningar. Vi lägger bevakningen av EU:s yttre gräns på länder som i andra sammanhang har små ekonomiska resurser. Vi har mot den bakgrunden stöttat Polen redan vid det tillfälle för ett år sedan då polackerna blev medlemmar i unionen. Då fick de, om jag inte missminner mig, 100 miljoner euro extra just för att klara sin gränsbevakning. Sådant kan man naturligtvis göra, men det är polackerna som har ansvaret, inte EU.

Margareta Andersson, angående det brev som du citerar ber jag utrikesministern att svara. När det gäller det europeiska rådets ordförande och balansen råd–kommission tror jag att jag har svarat. Den hänvisning till kyrkor som finns under den sociala dialogen och som du åberopar tror jag har en något annorlunda karaktär än resonemanget att i fördragets inledning slå fast den kristna utgångspunkten. Det finns i stora delar av Europa en aktivitet på basplanet av social karaktär där inte så sällan kyrkor spelar en viktig roll. De är stora aktörer i vissa länder, både inom sjukvård och skola. När man har samråd kring sådana saker kan kyrkan från perspektivet som aktör spela en roll.

Jag skulle passa mig för att blanda ihop de diskussionerna, för de är inte riktigt av samma karaktär. Jag tänker inte göra det.

Margareta Andersson tar också upp maktbalansen mellan Europaparlamentet och Europeiska rådet. Hon har egentligen samma utgångspunkt och samma resonemang som Göran Lennmarker. Det handlar om budgetfrågor och vilka befogenheter Europaparlamentet ska ha i det sammanhanget.

Jag delar Göran Lennmarkers uppfattning att det säkert vore bättre om Europaparlamentet hade lite mer att säga till om vad gäller jordbrukspolitiken, men jag är inte övertygad. Kanske är det lättare att vara radikal i jordbrukspolitiska frågor i Europa om man inte har något inflytande över besluten. Man kommer möjligen att utsättas för en eller annan lobbyist den dagen man får reellt inflytande över besluten. Det kan fungera på det viset. Jag gissar att tyska kristdemokrater, franska socialister och andra grupper som finns i detta jättelika parlament också har valmanskårer som man då kommer att börja ta hänsyn till, så jag är inte säker på att det skulle bli enklare. Fast det kan å andra sidan inte bli så mycket sämre än det är nu, så man kan kanske ge det en chans.

Men det kanske finns andra sätt att hantera detta. Snart får vi en diskussion om EU:s budget – det som kallas de finansiella perspektiven. Det är klart att den totala utgiftsnivån – utgiftstak för unionen – också kan vara en oerhört kraftfull faktor när det gäller att driva fram en reformering av jordbrukspolitiken. Jag skulle tro att det är den mest effektiva metoden. Så länge det finns pengar och någon form av dragningsrätt, så länge finns det också lobbyister och gamla intressen.

Kom ihåg en sak: Framtiden har inga lobbyister! Det är det bestående som har lobbyister. Det som redan är uppbyggt och finns i gamla strukturer har lobbyister. Min erfarenhet är att det är lättast att rå på gamla strukturer med ett starkt ekonomiskt tryck, som inte lämnar någon väg att smita ut. Då kanske ett utgiftstak för Europeiska unionen är ett bra sätt.

Vi kanske kan söka oss fram i dialog. Jag har ingen annan mening än Margareta Andersson och Göran Lennmarker därvidlag. Vi måste få en bra balans mellan kommission, råd och parlament. Budgetfrågorna kommer att bli oerhört infekterade framöver. Vår linje är då att det ska vara en stark union, en union begränsad till centrala arbetsuppgifter och en union som använder sina ekonomiska resurser på ett effektivt sätt. Det är bra utgångspunkter som vi kan ha stor enighet om.

Göran Lennmarker tar upp välfärdspolitiken, välfärdssystemen och handelspolitiken. Jag är inte helt övertygad om att våra välfärdssystem på utbildnings- och vårdområdena ska bli föremål för den form av beslutsfattande med kvalificerad majoritet som ryms på handelspolitikens område. Jag är inte säker på att det är den bästa garantin för att vi kommer att kunna behålla vår välfärdsmodell. Jag känner stor tveksamhet om det.

Så till frågan om röstviktning. Jag sade att vi kan leva med Nicefördraget. Om valet står mellan ett sammanbrott eller att man röstar enligt Nice ett tag till kan vi leva med Nice. Utifrån våra snäva nationella utgångspunkter är det ingen nackdel. Men det är klart att vi ska försöka hjälpa till på ett konstruktivt sätt, antingen röstviktningen blir 50–50, 60–60 eller vad man nu hamnar på. Två stora länder – Spanien och Polen – har mycket bestämda uppfattningar om detta.

Tobias Krantz undrade om man nu kunde säga att farhågorna om det rättsliga samarbetet var undanröjda. Ja, jag tycker det. Jag känner mig trygg med vad vi nu har. Det avspeglas också i debatten. Detta står inte i centrum på samma sätt som förut. Jag tror att vi har lyckats.

Vad får passerellen för inverkan på arbetet i Sveriges riksdag? Det är för tidigt att säga det. Jag är inte säker på att den kommer att användas särskilt ofta. Vi får se. Över huvud taget är min oro att det i framtiden kommer att bli väldigt svårt att få till stånd ändringar i det som vi nu fattar beslut om. Passerellen var ett sätt att så att säga smita förbi sådana problem. Man skulle se till unionens intressen, hur fördraget skulle kunna anpassas till framtiden på ett sådant sätt att det går att vara effektiv hela tiden. För en EU-byråkrat är då passerellen ganska attraktiv. Man kan komma överens i en begränsad krets och sedan köra på. Nu förs besluten ut till alla nationella parlament. Inom sex månader kan man ”vetera”. Då får det i praktiken samma karaktär som godkännande av ett fördrag.

Jag kan se lägen framför mig där det inträffar något väldigt dramatiskt. Om man ser att unionen inte kan hantera situationen kan det växa fram en stark samsyn om att fördraget måste justeras snabbt. Då tror jag att det går att använda passerellen. Men jag tvivlar starkt på att den kan användas för att förändra fördraget i konfliktfyllda frågor där det finns olika synpunkter inom unionen. Vi får se. Men vi är naturligtvis beredda att anpassa vårt arbete tillsammans med riksdagen för att det ska passa. Exakt hur det kommer att se ut är för tidigt att säga nu.

Så till asylpolitiken. Nu lägger vi fast regelverket. Nivån kommer sedan att fastställas i det berörda rådet. Där pågår hela tiden en diskussion. Vi får fortsätta att föra samtal med Thomas Bodström, Barbro Holmberg och andra som kommer att sitta i den stol där jag nu sitter, liksom Laila Freivalds från tid till annan. Det är viktigt att det är ett gemensamt regelverk, särskilt när vi nu har Schengensamarbetet. Hellre ett gemensamt europeiskt regelverk, där vi hela tiden kämpar med att höja nivån så att vi har anledning att känna stolthet över unionen, än en situation där varje land var för sig tillskansar sig olika typer av undantag, olika typer av smitvägar och lastar över solidaritet på andra länder i unionen. Jag tycker att vi genom det här fördraget tar ett steg i rätt riktning. Hur det sedan kommer att tillämpas får vi ta upp i fortsatta diskussioner med er och med det berörda rådet.

Alice Åström tar upp åklagarfrågan. Jag tror att vi inte kommer så värst mycket längre med den kompromiss som nu har träffats.

Tidsplanen för regeringskonferensen är en intressant diskussion. Det är möjligt att det går fortare än vi trodde. Betyder det att vi har haft mindre folklig debatt eller en mindre bra demokratisk process? Jag är inte säker på det. Tid är inte alltid detsamma som en bra förankring. Vi har denna höst koncentrerat oss väldigt starkt på EU-frågorna. De har stått i centrum, inte bara i samband med EMU-omröstningen utan också i samband med fördragsdiskussionerna. Jag tycker inte att vi behöver känna någon oro.

Det irländska ordförandeskapet kommer nog att ha en del att syssla med, misstänker jag. Det gör att de här frågorna kommer att hållas vid liv ett tag till innan det är dags för oss att ratificera fördraget i Sveriges riksdag. Jag känner ingen oro på den punkten.

Hillevi Larsson tar upp folkhälsan. Det är naturligtvis både ett nationellt ansvar och en europeisk angelägenhet. Det finns en ökad samsyn, men traditionerna är väldigt olika. Vissa i Europa tycker att ett alkoholintag rent av befrämjar hälsan. Det är sant. Andra ser andra, väldiga konsekvenser av denna drog och stora faror för folkhälsan. Vi har skilda uppfattningar om detta. Det finns större samsyn vad gäller tobak. Det är klart att vi ska göra vad vi kan för att i EU-sammanhang lyfta fram folkhälsofrågorna och agera nationellt för att hävda vad vi tycker är vårt ansvar på det här området.

Christina Axelsson tog upp gränsöverskridande fackliga rättigheter. Vi har som enda land velat lyfta in detta i fördraget. Det säger kanske en del om unionens karaktär just nu. Jag är inte övertygad om att detta kommer att bli unionens beslut, även om jag ska uttrycka mig försiktigt. Vi har haft en nära dialog med våra fackliga kamrater ute i Europa, och de vet att vi har försökt att lyfta in dessa frågor.

Detta är viktigt. Vi kommer att få uppleva att arbetsplatser alltmer kommer att röra sig över nationsgränser. Alltmer av påfrestningar för vanliga människor i utsatta arbeten kommer att bli en vardaglig realitet. Vi har i vår nation haft ett skydd genom starka fackliga organisationer och kollektivavtal. Vi har ingen anledning att medverka till att det bryts upp. Det ska hävdas, även om det inte är så politiskt populärt i alla länder i Europa just nu.

Miljöfrågorna har kommissionen inte heller drivit särskilt hårt, utan det är vi som har lyft in dem. Det är viktigt att vi får igenom de försiktighetsprinciper vi har kämpat för. Om det är möjligt återstår att se. Vi kommer naturligtvis inte att spräcka regeringskonferensen på detta. Dessa frågor kan säkert komma tillbaka väldigt snabbt och med en väldig tyngd. Om det är något som det politiska livet reagerar fort på är det när man ser förändringar i exempelvis klimat och miljö som direkt påverkar vardagslivet på den europeiska kontinenten. Det kan mycket snabbt komma upp på dagordningen.

Vi står fast vid vår linje. Vi tänker driva den. Sedan får vi se vilket stöd vi kommer att få. Vi har rätt på den här punkten, och vi har ingen som helst anledning att backa i vår analys.

Därmed lämnar jag över ordet till Laila Freivalds. Varsågod!

Anf.  39  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Tack så mycket. Statsministern har redan lagt ut texten om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Jag kanske kan komplettera det hela lite grann utgående från det förslag som finns om punkten 40.7.

Jag ställer mig frågande till de synpunkter som fördes fram av Carl B Hamilton och Ulf Holm och som finns i den allmänna debatten. Man säger att man kanske skulle kunna ha lite mindre eller lite mer av alliansfrihet. Jag tror inte att man kan ha mer eller mindre av alliansfrihet. Antingen är man alliansfri, eller också är man det inte.

Jag tror att man egentligen menar att det förslag som nu föreligger innebär ett steg mot ett beslut om att man inte längre ska vara alliansfri. Ser man det på det sättet finns det lite mer logik i resonemanget.

Sverige är alliansfritt. Det finns flera andra länder som på olika sätt har angett att de är alliansfria. Det förslag som föreligger är egentligen en beskrivning av den faktiska situationen i dag. Alla delar i förslaget till ny traktat innebär inte nyheter. Tvärtom. Merparten av de förslag som har lagts fram är kodifieringar av faktiska förhållanden. Antingen har man tagit dem från de avtal och dokument som existerar i dag, eller så har man formulerat sådant som redan existerar men som inte finns uttryckt någonstans. Detta är en sådan fråga.

Efter att de alliansfria länderna har agerat i den här frågan uttrycker man i fördraget det faktiska förhållandet. Utgångspunkten är att alla i unionen måste hjälpa varandra även när det gäller säkerhet och försvar, men man anger också att det finns två olika traditioner inom EU. Den ena traditionen innebär att man är medlem i Nato, och där har man de åtaganden och den beslutsordning som finns där. De länder som är alliansfria har sin egen karaktär, och de har sin egen beslutsordning.

Jag invänder mot Carl B Hamiltons tolkning att detta skulle innebära att man utlovar allt stöd så länge det inte är militärt. Så är det inte. Tvärtom uttrycker det precis det som gäller i dag. Därutöver uttrycker det att besluten om vilken hjälp som ska ges och vilken åtgärd som ska vidtas fattas i olika forum och på olika sätt beroende på om man är ett Natoland eller inte. Jag motsätter mig helt försöket att beskriva detta som att det skulle innebära någon radikal förändring i någon riktning. Det gör det inte.

Vi har eftersträvat – och det tycker vi oss också ha haft framgång med – att man ska se till att beskrivningen är korrekt genom att den tar hänsyn till alla omständigheter, både till Natomedlemskapet och alliansfriheten. Jag tycker att vi har lyckats med det.

Margareta Andersson undrade över hänvisningen till FN-stadgan i brevet. Vi tyckte att det var naturligt att visa att vi som företräder de alliansfria staterna inte har någon annan uppfattning än de andra vad gäller den solidaritet som finns utryckt genom vår gemenskap i FN och det som fastslås i FN-stadgan. Det är viktigt att markera det. Därför har vi heller inga problem med första meningen i den text som nu ska bli en del av traktaten och där man också uttrycker en solidaritet. Det enda som är viktigt för oss i sammanhanget är att markera att beslutsordningen blir olika beroende på om man är alliansfri eller Natomedlem. Jag tycker att vi har lyckats med det.

Anf.  40  CARL B HAMILTON (fp):

Låt mig börja med att tacka statsministern för de utförliga svaren, särskilt beträffande det italienska snabbspåret på protektionismens område. Jag skriver upp att statsministern nu har åtagit sig att följa upp och säkerställa det.

Diskussionen om alliansfrihet är intressant. Det är första gången på länge som vi har fått fart på den i Sverige. Begreppet alliansfrihet är inte kristallklart. I själva verket är det fyra alliansfria länder i Europa som alla har olika definitioner av detta. Det finns en gråzon.

Sverige är alliansfritt i vad man kan kalla för semantisk mening. Om vi i Sveriges riksdag bestämmer att vi är alliansfria så är vi alliansfria. Det är vi själva som bestämmer detta. Sedan kommer frågan: Tror omvärlden att vi är alliansfria? Det blir deras egen bedömning. De kommer inte nödvändigtvis att ta intryck av uppfattningen i Sveriges riksdag. Nu kommer vi inte att göra det, men tänk er att Sveriges riksdag på ett uppenbart oriktigt sätt kommer att säga att vi är alliansfria. Då kommer omvärlden att säga att vi inte är det. Så var det ju med neutralitetspolitiken en gång i tiden. Nu vet vi att den är lagd åt sidan. Definitionen av begreppet alliansfrihet är inte given av Gud, naturen eller statsvetenskapen, utan den bestämmer vi själva. Frågan är då om den är trovärdig i omvärlden.

Statsministern säger att jag gjorde en försåtlig presentation. Nej, den var glasklar. Det är så man ska göra när man ska se vad vi säger. Man tar fasta på huvudregeln, och så sätter man in undantaget. I huvudregeln står det att medlemsländerna är skyldiga att göra vissa saker. Sedan finns det ett undantag, och det sätter vi in. Vi är skyldiga att ställa upp på allt som inte omfattas av undantaget.

Det är min tolkning. Det är möjligt att statsministern tycker att det är en extensiv tolkning, men jag menar att det är den tolkning som följer av att man sätter ihop fördragstexten på det sätt jag nu sade.

Göran Lennmarker och statsministern faller varandra i armarna här. Partnerskapet utvecklas, och från allmänborgerlig utgångspunkt …

Anf.  41  ORDFÖRANDEN:

Det måste vara svårt för en folkpartist.

Anf.  42  CARL B HAMILTON (fp):

Från allmänborgerligt håll blir man lite orolig, fru ordförande. Det ska jag erkänna. Om statsministern skriver in Göran Lennmarker bland sina stödtrupper vill jag nämna att jag sedan länge har skrivit in Carl Bildt bland Folkpartiets stödtrupper.

Jag tror att det är viktigt att vi faktiskt håller liv i diskussionen om alliansfriheten och att alla parter erkänner att det är en ny situation. Vi har en ny situation i Sverige. EU har en säkerhetsstrategi. Låt oss öppet diskutera detta.

Nu åker statsministern och utrikesministern till regeringskonferensen. På hemmaplan kan vi återkomma och diskutera implikationerna för den svenska politiken. Den är fortfarande alliansfri, men lite mindre alliansfri än tidigare. Det är bra, det.

Anf.  43  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Ja, vad ska man säga efter denna omfamning till höger och vänster? Jag konstaterar i enlighet med utrikesministern att vi här talar om saker som är faktum. Från moderat sida har vi hela tiden bejakat konventets skrivningar vad gäller den här delen. Vi har inte sett något som skulle krocka med den svenska säkerhetsdoktrinen. Vi har tyckt att det som EU nu utvecklar är bra. Vi har aktivt velat delta för att bygga upp en bättre kris- och konflikthanteringsförmåga med hela den bredd som EU som fredsskapare har. Det handlar inte bara om en liten sak, huruvida man är med i en militär allians eller inte. Det här är vi redan med i, och vi är redan förpliktigade. Jag tycker att konventets förslag sådant det nu ser ut bara bekräftar det läge som uppstår. Så småningom kommer vi naturligtvis att få en diskussion i Sverige, både vad gäller försvarsbeslut och annat.

Jag delar den uppfattning som utrikesministern har framfört här i dag. Jag tackar också för det engagerade brandtal för unionen som statsministern höll, speciellt vad gäller unionens förmåga att komma till beslut.

Från moderat sida tycker vi att man inte ens hade behövt skriva det här brevet. Det hela var klart redan från början. Frågan om alliansfrihet och framtida säkerhetsdoktrin i Sverige är en annan diskussion. Det är ett viktigt och bra steg som EU nu tar.

Jag begärde egentligen ordet för att understryka min oro för att regeringskonferensen i helgen gör att EU sväller lite för mycket. I sitt svar om passerellen och de olika politikområdena väver statsministern inte in de nya förslag om förenklat förfarande för ändring av konstitutionen och en del annat som ordförandeskapet nu har tagit upp. De är inte förenliga med hur jag anser att EU ska se ut i framtiden och hur EU ska fatta beslut. Det är oerhört viktigt att det är medlemsstaterna som äger unionens kapacitet. Därför är vi också på kollisionskurs med statsministern om att man inrättar Europeiska rådet som en särskild institution. Genom att hänskjuta vissa frågor dit kan man gå förbi medlemsstaterna.

Jag återkommer till detta. Ge noga akt på hur passerellen utvecklas, så att man inte går med på några förenklade förfaranden för att ändra konstitutionen. Försök också att städa bort de artiklar som nu har tillkommit. Statsministern anser att de inte spelar så stor roll, men vi vet att de kanske öppnar för politikåtgärder som vi sedan inte skulle vilja ha.

Anf.  44  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Att jag tog upp frågan om kristen etik i konstitutionens inledning har naturligtvis inget att göra med ställningstagande till olika religioner. Jag utgick från att det inte är det vi diskuterar. Det handlar i stället om huruvida man ska stärka eller reducera Europas historiska arv, som våra värderingar bygger på. Ska man reducera eller stärka denna drivfjäder i diskussionen om mänskliga rättigheter, demokrati och religionsfrihet? Det står kristendomen för. Det är den kristna etiken jag diskuterar. Jag beklagar att statsministern sällar sig till dem som reducerar i det här sammanhanget. I varje fall fick jag det intrycket.

Jag vill återkomma till några frågor där jag vill ge regeringen stöd, nämligen säkerhets- och försvarspolitiken. Vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att man får göra en avsiktsförklaring om solidaritet med de andra medlemsländerna i händelse av kris och katastrof. Lika viktigt är det att Sverige får markera sin avsikt att bidra till internationell fred och säkerhet när det är påkallat, både med civila och militära resurser. Vi har faktiskt förtroende för att man kan göra de avsiktsförklaringarna med den skrivning som föreligger nu utan att nagga den svenska alliansfriheten i kanten.

Slutligen vill jag ta upp frågan om en europeisk åklagare. Vi måste hela tiden bevaka rättssamhällets funktion. Inom de olika länderna har vi rättsvårdande myndigheter som fungerar, men vi har det inte över nationsgränserna och i relation till de europeiska institutionerna. Kristdemokraterna har i flera år pläderat för en europeisk åklagare. Vi har varit ensamma om detta i EU-nämnden. Nu kommer det ett förslag, och jag hälsar det med tillfredsställelse. Jag hoppas att regeringen också kan göra det och skapa något bra av detta, så att medborgarna kan känna en säkerhet också i dessa rättsfrågor.

Anf.  45  ULF HOLM (mp):

Är man mer eller mindre alliansfri? Det är en väldigt bra fråga. Jag håller med om att det kan bli en lång diskussion om detta.

Det intressanta med detta är att det visar på otydligheten i artiklarna och hur man ska tolka dem. Det är farligt att skriva in det i EU:s grundlag om man är medveten om att det kan tolkas på olika sätt. Man bör vara väldigt uppmärksam. Det är uppenbart att syftet med det hela är att vissa stora länder vill testa de alliansfria länderna och se hur mycket de kan gå med på i skrivningarna.

Jag tycker att Sverige och de tre övriga alliansfria staterna måste slå näven i bordet och säga: Nej, så här långt kan vi inte gå! Det kan ifrågasätta vår alliansfrihet. Då måste man vara övertydlig och inte otydlig som i skrivningarna.

Jag vill ge mitt helhjärtade stöd när det gäller miljöfrågorna. Göran Persson verkade bekymrad, och det har han all rätt att vara. Miljöfrågorna lyser med sin frånvaro här. Jag hoppas verkligen att Göran Persson kan kämpa och få igenom skrivningar om en starkare miljöpolitik. Det har han allt stöd i.

Det är viktigt att också hålla i minnet att EU bör ha mindre att säga till om för att göra det bättre. Det är beklagligt att vi inte har lyckats få bort till exempel jordbrukspolitiken. Man har inte vågat röra i den, något som gäller hela riksdagen.

Slutfrågan är dock: Vilken fråga är värd en politisk strid i EU för Sveriges skull? Jag tycker inte att jag har fått något svar på det. Om det blir en helhet med höga murar mot omvärlden så att flyktingar inte kan komma hit, dålig miljöpolitik, minskad makt för de små staterna och en militarisering – då måste Sverige säga nej. Då får inte tiden – att det är viktigt att det blir ett avgörande den här helgen – vara överordnad beslutet. Man måste vara beredd på att säga nej och fortsätta diskussionen. Jag tycker att man skulle kunna använda sitt viktigaste nationella redskap i den här förhandlingen och lägga in veto och slåss för sin övertygelse. Tror man på en bättre miljöpolitik ska man använda sitt veto för att förhindra att den blir sämre.

Anf.  46  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag skulle bara vilja beröra några punkter.

Jag vill ånyo understryka vikten av avdelning IV, passerellen. Även om jag kan hålla med om statsministerns resonemang att man nu ligger så nära en IGC-teknik som man någonsin kan tycker jag att man bör fråga sig varför man då inte kan vända på steken och behålla IGC-tekniken. Av principiella skäl är detta viktigt. Det är en viktig position. Riksdagen har ju understrukit att unionen inte har någon egen kapacitet att själv ändra sina spelregler.

Så till frågan om det roterande ordförandeskapet. Statsministern beskrev erfarenheterna från vårterminen 2001, när han själv – till skillnad från oss övriga här – var ordförande i ett europeiskt råd.

Det finns en annan erfarenhet som jag också tycker är viktig, och det är den erfarenhet som ligger i att ett litet och nytt medlemsland blir ägare av unionen under ett halvår. Jag har själv föredragit många gånger i EU-sammanhang och i konventet att för små och nya länder är denna erfarenhet inte alldeles oväsentlig. För Sveriges del innebar det att det var då Sveriges befolkning kom att känna att EU också är vi.

Frågan om handelspolitiken, statsministern, handlade inte om välfärdssystemen utan om att tjänstehandeln också ska omfattas av majoritetsbeslut. Tjänstehandeln är stor, och det finns starka protektionistiska krafter där. Det vore synd om Sverige och den svenska regeringen skulle sälla sig till de protektionistiska krafter som vill ha enhällighet i fråga om handeln med tjänster.

Försvarsfrågan finns det inte mer att orda om. Jag vill dock notera att Carl Bildt inte skulle kunna tänka sig att ingå i Folkpartiet med dess försvarspolitik. Han anser att Sverige ska självt försvara sig och ha kapaciteten för detta. Jag vill ha detta sagt när vi sedan kommer till försvarsbeslut och försvarsbudgetar.

Sverige ska bidra och inte gå med därför att någon annan ska sköta det åt oss. Det är egentligen inte en fråga för regeringskonferensen, den frågan ska vi ta upp senare i Sverige, men efter statsministerns passionerade stöd vill jag fråga: Det innebär väl att vi så småningom ska gå med i det strukturerade samarbetet? Det måste väl vara regeringens avsikt?

Slutligen skulle jag vilja ta upp sak som gäller den svenska processen. Jag tror faktiskt att Sverige i den här processen har haft en ganska god ordning. Vi har som enda land haft en remissbehandling av konventsförslaget, en öppen princip som är viktig. Vi har i riksdagen haft en osedvanligt lång behandling jämfört med andra länders parlament. Vi har den mest tydliga markeringen hur vi ser på de här frågorna. Vi är inte försenade. Tvärtom tror jag att det med denna bas finns en god möjlighet för Sverige att vara tydligt i den här processen. Det har ibland riktats kritik mot att vi har varit sena och att vi har en utdragen process. Jag tycker samtidigt att det har varit själva poängen, när vi jämför med själva konventets målsättning, att vi ska ha en öppenhet och folklig förankring. Jag vill gärna ha det sagt, eftersom det har funnits sådan här kritik i den allmänna debatten.

Anf.  47  MARGARETA ANDERSSON (c):

Jag vill vända på diskussionen om det strukturerade samarbetet och den ömsesidiga solidariteten. Det är ganska tydligt att de alliansfria staterna förhoppningsvis ska vara med och att man ska ställa upp efter beslut i det egna parlamentet. Det tycker jag är helt riktigt, och det är en inställning som vi från Centerpartiets sida verkligen kommer att arbeta för och stötta.

Men hur ser det ut med Natoländerna? Hur kommer de att reagera om Sverige skulle utsättas för någon form av terroristangrepp eller väpnat angrepp? Visserligen ser det i dag helt otroligt ut. Terroristangreppen är tyvärr inte helt otroliga, däremot ett väpnat angrepp från ett annat land. Finns den här solidariteten lika tydlig från Natoländernas sida gentemot Sverige och de övriga alliansfria staterna?

Vad gäller passerellen kan jag i stort sett hålla med Göran Lennmarker. Jag tycker att den ska man ha så långt borta som möjligt. Den tillför ingenting positivt till det här samarbetet.

Sedan en kommentar till frågan om myndigheterna, som kommer upp under morgondagen. Alla fyra myndigheter är nödvändiga och viktiga, och det är viktigt att de inrättas. Jag tror att IT-myndigheten är en oerhört viktig myndighet att ta upp i diskussionen om samarbete och säkerhetsfrågor, för IT kommer att vara ett av de områden som vi kan bli angripna i.

Sjösäkerhetsområdet upplever jag också som ett område där vi med vår väldigt långa kust har all anledning att skynda på att myndigheten kommer till, och vi ser gärna att den placeras i Sverige. Vi har goda möjligheter att bygga upp en bra och välfungerande myndighet på det här området.

Anf.  48  ALICE ÅSTRÖM (v):

Jag ska vara väldigt kortfattad.

När man diskuterar den europeiska åklagaren, oavsett om den rättsliga grunden inrättas eller ej, hoppas jag att beslutet fattas med enhällighet. Där har vi alla möjligheter från svensk sida att fortfarande hålla emot, för det här har ingenting med rättssäkerhet att göra, utan det skapar snarare ett mycket svårare system. Just de här frågorna bör ligga på de nationella parlamenten.

Jag vill lyfta upp frågan, som ju statsministern lyfte upp, om restriktionen mot enskilda, och där man från svensk sida försöker driva att man ska plocka bort den. Om det inte går, ska man åtminstone få in rätten till en rättslig prövning. Hur ser möjligheterna ut att få in det? Hur avser man från regeringen att agera om man inte får in en rättslig prövning? Det vore en ganska stor katastrof och rättsosäkerhet om man inför det här utan den möjligheten.

Slutligen vill jag säga att diskussionen om alliansfriheten säkert kan pågå väldigt länge. Men jag tycker att det är ganska så tydligt enligt flera bedömare att det här är ett steg i riktningen att släppa den svenska alliansfriheten. Där bör regeringen lägga in sitt veto.

Anf.  49  BÖRJE VESTLUND (s):

Först en kommentar. När det gäller de kristna värderingarna finns det ett antal länder i Europa som har dessa inskrivna i sin grundlag. Det brukar vara sådana länder som motarbetar rätten för kvinnor att göra abort, att ha bra preventivmedelsrådgivning, rättigheter för homosexuella och så vidare. Såvitt jag vet finns en bred majoritet i det här parlamentet för att vi ska ha en mer tillåten linje i de frågorna. Därför tycker jag att det faller på sin egen orimlighet att vi över huvud taget skulle gå in i en sådan diskussion.

Men jag fick inget svar på min fråga. Jag ska ställa den av just den anledningen att den erfarenhet man får när man åker runt i landet och diskuterar de här frågorna är att man i regionerna uppfattar att vi är en del av unionen och att vårt transportsystem måste hänga ihop med unionens. Ibland har man till och med anfört att världen inte hänger ihop. Det är lite grann med den bakgrunden jag ställde min fråga.

Anf.  50  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag ska börja med att ge ordet till Lars Danielsson som ska svara på Börje Vestlunds fråga, den missade vi. Rätt ska vara rätt. Så kan också Lars Danielsson svara på Alice Åströms fråga om rättssäkerhetsdiskussion.

Anf.  51  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Börje Vestlund har alldeles rätt i att det är ett av tillkortakommandena i konventets förslag att man när det gäller transportpolitiken inte riktigt har anlagt det synsätt som man bör har på transporter – både vad gäller att ta miljöhänsyn och vad gäller att betona transportens vikt för att knyta samman regioner. Nu finns i det förslag som ordförandeskapet har lagt fram inför slutförhandlingarna vissa små skrivningar som ändå pekar på att de synpunkter som vi har lagt fram har fått lite gehör. Men jag konstaterar att de synpunkter som Börje för fram får vi nog i första hand fortsätta att föra inte i fördragsdiskussionerna utan när man konkret diskuterar transportfrågorna på ett råd. Jag är övertygad om att vår transportminister Ulrica Messing är beredd att göra det.

Två svar till Alice Åström; först vad gäller din oro om den europeiska åklagaren. Det är inte bara så att Europeiska rådet med enhällighet ska fatta beslut om att eventuellt utöka mandatet för vederbörande utan det krävs också nationell ratifikation. Varje parlament ska godkänna det. Det finns både hängslen och livremmar i det förslaget.

När det gäller frågan om rättslig prövning vid restriktioner för enskilda har vi fört och för diskussioner direkt med de länder som har varit mest tveksamma till våra idéer om rättslig prövning. Vi hyser relativt gott hopp om att vi ska kunna hitta någon form av lösning som ändå ska tillgodose de grundläggande krav på rättssäkerhet som vi vill ställa. Jag tror inte att vi behöver diskutera ditt katastrofscenario, det vill säga att vi inte lyckas med någonting alls. Vi är relativt optimistiska om att vi ska kunna nå en bit på vägen som gör att rättssäkerheten någorlunda kommer med i det nya fördraget.

Anf.  52  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Sedan ber jag utrikesministern säga någonting om den fråga som Margareta Andersson tog upp.

Anf.  53  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Statsministern tar sedan de mera övergripande frågorna om försvars- och säkerhetspolitiken. Det var en mer specifik fråga om vad vi gör om Sverige till exempel blir angripet av terrorister – det är väl det som är mest realistiskt att tänka sig – och vi begär hjälp för det. Då är det de andra som får bestämma i vilken utsträckning de vill ge oss den hjälpen. De alliansfria har sin form för att bestämma det, och Natoländerna har sin form för det. Det är det som är det viktiga med den här bestämmelsen att den blev så klar. Det finns en grundläggande solidaritet i botten, och det är därför vi hänvisar till FN och till unionen såsom politiskt samarbetsorgan. Men det är viktigt att båda de här beslutsformerna finns och redovisas som en del av den här regeln. Det där är inget undantag. Vi har inget undantag på solidaritet. Vi har ett regelverk som talar om att det finns olika ordningar för att hantera denna fråga. Det var därför det var så viktigt för oss att inte bara Natoländerna fick det. Det var så det var formulerat först. De fick det angivet att de har en särskild ordning för det, och det var därför det var viktigt att få in att det finns andra länder, alliansfria, som har sin ordning för det hela. Nu är helheten den att alla ordningarna finns där. Händer det något och man begär hjälp så är det enligt de olika ordningarna som den hjälpen kan ges.

Anf.  54  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Låt mig säga några saker med tanke på vad som har sagts i de nya frågeställningarna. Jag börjar med Göran Lennmarker.

Att nya länder skulle ha fördel av att få vara ordförande tror jag är riktigt. Men vi tar inte bort den möjligheten. Jag tror inte att regeringskonferensen kommer att hamna där, utan jag tror att regeringskonferensen kommer att vilja ha ett roterande ordförandeskap för grupper av länder. Det kan vara en nog så stor och svår arbetsuppgift för ett litet nytt land i unionen att börja med. Jag delar Göran Lennmarkers bedömning att detta är en fördel, och det kommer att finnas kvar. Jag tror att de andra som vill ha en ordförande ser nackdelen med att ett litet land skulle ta på sig hela ansvaret för att kanske i ett trängt parlamentariskt läge samordna 30 medlemsstater. Argumentet finns där, och vi har ett svar på det också.

Handeln med tjänster: Vi är inte protektionister, men vi inser att en del av den unika nordeuropeiska modell med en stor offentlig sektor som finns skulle kunna brytas sönder med en frihandelsattityd inom sjukvårds- och hälsosektorn, med fri dragningsrätt exempelvis för skattekollektivet som betalare. Vi är oroliga för det. Kommissionären Lamy säger att vi ser spöken på ljusa dagen. Jag hoppas att han har rätt, men vi tänker försäkra oss så gott det går om att vi inte hamnar i det läget att vi om några år märker att vi släppt fram en ny utveckling. Det har vi inget intresse av. Det är bakgrunden.

Det strukturerade samarbetet – jag har svårt att se att vi inte kommer att delta i det. Men låt oss vänta tills vi har det läget; vi föregriper inte beslutet. Vi har goda erfarenheter av samarbetet av den karaktär som vi nu är inne i exempelvis i Kongo. Det är ingenting som skrämmer mig inför framtiden. Tvärtom, i svensk alliansfrihet har det alltid funnits en stor beredskap att ta ett ansvar också med trupp utomlands. Få länder har i relation till sin storlek sänt fler personal, män och kvinnor i blå baskrar, över världen för att med vapen i hand trygga en fred. Det är vår tradition. Jag ser det här som en utveckling av samma tradition. Låt oss vänta med beslutet. Jag känner ingen olust inför det på något sätt.

Sedan till Ulf Holms lite, tyvärr, väl egocentriska beskrivning av försvarspolitiken. Det är möjligt att jag gör Ulf Holm besviken, men det är inte mellan de alliansfria och Natoländerna som den stora diskussionen har stått i den här regeringskonferensen om det försvarspolitiska arbetet. Det har varit mellan Natoländerna. Det har varit Nato och Natos transatlantiska länk det har handlat om. Vi har i det sammanhanget inte upplevt såsom varande i centrum av debatten. I centrum, i stormens öga, har varit en grupp av fyra länder – Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg, en imponerande militärmakt, kanske också Grekland – på ena sidan och på andra sidan de tio nya medlemsländerna, Storbritannien och Spanien. Det är där konflikten har funnits.

Jag har inte upplevt att det har varit någon som egentligen har haft intresse av att rubba vår alliansfria linje. Unionen har dessa två traditioner, och kommer fortsätta att ha dessa två traditioner, så länge vi själva vill. Så är det. Det bestämmer vi själva.

Jag ska säga ytterligare en sak till Ulf Holm. Vi har två totalt olika sätt att se på regeringskonferensen. Det är möjligt att jag inte blir nöjd med skrivningen om miljöpolitiken. Det är troligt. Det är möjligt att jag inte blir nöjd med skrivningen om asyl- och flyktingfrågorna. Det är troligt. Det är möjligt att jag inte blir nöjd med skrivningen om skyddet för löntagarnas rättigheter. Det är troligt. Men jag vet en sak: Om missnöjet finns där, om viljan till reform och förändring finns där, måste vi ha ett politiskt organ där vi kan driva våra krav. Utan denna politiska plattform har vi ingen möjlighet att göra någonting åt det vi är missnöjda med. Det farligaste som kan inträffa är att vi går ifrån denna konferens inte bara missnöjda med de frågor som vi i sak vill lösa utan också med en tappad möjlighet att göra någonting därför att vi inte har de institutionella förutsättningarna. Därför är det viktigt att vi kommer fram till ett beslut under den här regeringskonferensen, beslut som gör att unionen är kraftfull.

Jag tror på politik och nödvändigheten av politik, inte minst på de områden som jag nyss nämnde. Så ser jag det. Så kommer jag också att se det. Då blir det dummaste man kan göra att ”vetera”. Den som inte tror på politik ska ”vetera”, och den som ska använda vetoinstrumentet ska spara det till ett tillfälle då man faktiskt flyttar de politiska positionerna framåt, inte fördärvar det politiska arbetet. Det är min analys.

Sedan tillbaka till alliansfriheten och Carl B Hamiltons inlägg, som kräver en och annan kommentar. Diskussionen om den svenska neutralitetspolitiken har förts i Sveriges riksdag under många och långa år. Den har granskats, utvärderats. För den som vill gå till källorna finns det neutralitetspolitikskommissioner, senast granskad under ledarskap av Rolf Ekéus, att tillgå. Det finns ingenting i de granskningarna och rapporterna som gör att vi behöver skämmas för den säkerhetspolitiska linje vi har valt. Här kan vi roa oss själva med att gå bakåt i tiden, ända till Karl XIV Johan – det är där någonstans som vi byter inriktning – och vi kommer att se att det här är en politik som har tjänat vår säkerhet väl och tjänat norra Europas säkerhet väl. Sedan har det av och till under denna 200-åriga historia inte alltid varit så att alla beslut har varit klockrena, om jag uttrycker mig försiktigt. Men syftet att hålla oss utanför krig, syftet att bidra till en stabilitet i norra Europa, har vi nått. Vi har anledning att känna stolthet över den säkerhetspolitiken.

Vi byter inte ut den säkerhetspolitiska linjen mot någonting annat förrän vi vet att vi kliver in i någonting bättre. Det finns inget yttre tryck på att göra detta. Det vore mig helt främmande att spela med en sådan fråga i ett läge då vi inte är trängda.

Man ska passa sig för att jämföra de alliansfria länderna. Det är fyra totalt olika nationella historier. Irländarna med sin blodiga historia, med inbördeskrig och kraftig emigration, bottenlös fattigdom och antimilitarism – allt detta har lett fram till att de har valt sin säkerhetspolitiska linje, starkt folkligt förankrad. Det är naturligtvis en omöjlighet att ta till en folkomröstning i Irland om att man skulle byta bort från alliansfriheten. Det förstår alla som har följt irländsk politik.

Österrike, med en alliansfrihet fäst i grundlagen, med krav på två tredjedelars majoritet för att förändra förhållandena. Det var en förutsättning en gång i tiden för Österrikes återuppstående som nation efter andra världskriget. Det är deras historia. Där har de sina förutsättningar.

Finland: Läs Max Jacobssons fantastiska böcker om Finlands 1900-talshistoria, och ni kommer att se hur den finska neutraliteten växte fram och hur Finland länge kämpade för att få bli ett alliansfritt och neutralt land och plötsligt blev det när man i ett tal i ett annat land räknade upp de neutrala staterna i Europa, så hamnar man i den gemenskap där man vill höra hemma. Det är Finlands historia.

Sedan har vi vår historia.

Alla är vi alliansfria, men det med fyra olika historiska bakgrunder. Vi vårdar vårt. Vi söker rätten att vårda vårt tillsammans med dem som har andra historiska erfarenheter men som också brinner för samma rätt som vi brinner för, att sluta med militärallianser. Så enkelt är det.

Sedan kan vi säga att man omfamnar varandra och man faller varandra om halsen. Är det någon gång man ska falla varandra om halsen är det i frågor av nationellt central betydelse. Vår försvars- och säkerhetspolitiska linje är en sådan fråga. Vi söker ingå allianser. Det tänker vi fortsätta att göra. Där har vi kommit varandra till mötes från höger och vänster, och det har byggt en stabilitet omkring vår politik som har respekterats i omvärlden. Den nuvarande regeringen har ambitionen att fortsätta ett sådant alliansbyggande för alliansfriheten.

Sedan kan enskilda personer beskrivas såsom varande inskrivna i något annat parti. Carl B Hamilton hade en del utläggningar om detta. Mig veterligen är det bara en person i detta rum som har bakgrund i mer än ett parti.

Anf.  55  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Då har vi kommit till slutet av samrådet.

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt både vad gäller Europeiska rådets sammanträde och vad gäller regeringskonferensen.

Jag vill därmed avsluta och tacka statsministern och utrikesministern med medarbetare för att ni har kommit hit och besvarat våra frågor. Vi önskar naturligtvis lycka till. Vi kommer att fortsätta att ha kontakt under helgen i och med att vi kommer att vara uppkopplade till er.

Anf.  56  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack så mycket!

Innehållsförteckning

1 §  Regeringskonferensen 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN: 1

Anf.  2  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 1

Anf.  3  GÖRAN LENNMARKER (m): 2

Anf.  4  ULF HOLM (mp): 2

Anf.  5  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 2

Anf.  6  ORDFÖRANDEN: 2

Anf.  7  Departementsrådet MAGNUS ROBACH: 2

Anf.  8  ORDFÖRANDEN: 3

Anf.  9  GÖRAN LENNMARKER (m): 3

Anf.  10  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 3

Anf.  11  GÖRAN LENNMARKER (m): 3

Anf.  12  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 3

Anf.  13  ORDFÖRANDEN: 3

Anf.  14  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 3

Anf.  15  ULF HOLM (mp): 4

Anf.  16  ORDFÖRANDEN: 5

Anf.  17  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 5

Anf.  18  MATS ODELL (kd): 5

Anf.  19  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 5

Anf.  20  ORDFÖRANDEN: 6

2 § Offentligt sammanträde   Europeiska rådet och regeringskonferensen Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds 7

Anf.  21  ORDFÖRANDEN: 7

Anf.  22  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 7

Anf.  23  CARL B HAMILTON (fp): 10

Anf.  24  HOLGER GUSTAFSSON (kd): 11

Anf.  25  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 11

Anf.  26  ULF HOLM (mp): 12

Anf.  27  MARGARETA ANDERSSON (c): 12

Anf.  28  GÖRAN LENNMARKER (m): 13

Anf.  29  TOBIAS KRANTZ (fp): 14

Anf.  30  ALICE ÅSTRÖM (v): 15

Anf.  31  HILLEVI LARSSON (s): 16

Anf.  32  ORDFÖRANDEN: 16

Anf.  33  CHRISTINA AXELSSON (s): 16

Anf.  34  BÖRJE VESTLUND (s): 17

Anf.  35  ORDFÖRANDEN: 17

Anf.  36  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 17

Anf.  37  ORDFÖRANDEN: 17

Anf.  38  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 17

Anf.  39  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 24

Anf.  40  CARL B HAMILTON (fp): 25

Anf.  41  ORDFÖRANDEN: 26

Anf.  42  CARL B HAMILTON (fp): 26

Anf.  43  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 26

Anf.  44  HOLGER GUSTAFSSON (kd): 27

Anf.  45  ULF HOLM (mp): 28

Anf.  46  GÖRAN LENNMARKER (m): 28

Anf.  47  MARGARETA ANDERSSON (c): 29

Anf.  48  ALICE ÅSTRÖM (v): 30

Anf.  49  BÖRJE VESTLUND (s): 30

Anf.  50  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 30

Anf.  51  Statssekreterare LARS DANIELSSON: 31

Anf.  52  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 31

Anf.  53  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s): 31

Anf.  54  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 32

Anf.  55  ORDFÖRANDEN: 34

Anf.  56  Statsminister GÖRAN PERSSON (s): 34