1 § Allmänna frågor och yttre förbindelser (allmänna frågor)

Statssekreterare Lars Danielsson

Återrapport från ministerkonklav den 22 maj och ministerrådsmöte den 23 maj 2005

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 13 juni 2005

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar sammanträdet öppnat.

Vi hälsar Lars Danielsson med medarbetare välkomna.

Vi börjar med en rapport från tidigare ministerrådsmöten.

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag vill återrapportera från två möten, dels från den så kallade konklaven den 22 maj, dels från allmänna rådet den 23 maj.

Vid ministerkonklaven den 22 maj, som ägnades helt och hållet åt det så kallade finansiella perspektivet, kan man säga att medlemsstaterna huvudsakligen framförde sedan tidigare kända positioner. Den diskussionen förde inte den komplicerade frågan om det finansiella perspektivet närmare en lösning.

Det fanns en del länder som ansåg att ordförandeskapets förslag var tillfredsställande, men flertalet medlemsländer markerade fortfarande utifrån delvis olika utgångspunkter missnöje med det förslag som låg på bordet.

Jag kan också säga att tonfallet när det gäller inkomstsidan i budgeten, framför allt vad gäller den brittiska rabatten, nog inte kan betecknas som någonting annat än konfrontatoriskt och oförsonligt. Och inte helt oväntat försvarade britterna det arrangemang som råder sedan mitten av 80-talet.

Kommissionen, som företräddes av sin ordförande, var mycket avvaktande när det gäller den återhållsamhet med utgifter som ordförandeskapet har redovisat i den senaste förhandlingsboxen. Med de begränsade finansiella utrymmen som nu föreslås var man orolig över att man inte kan anpassa unionens politik till de krav som medlemsstaterna ställer.

Men diskussionen var icke konklusiv och fortsätter. Jag återkommer till det alldeles strax.

När det gäller det allmänna rådet ägnades en kort stund åt att diskutera för första gången den kommenterade dagordningen för det toppmöte som äger rum den 16–17 juni. Det fanns då ett allmänt stöd för ordförandeskapets upplägg, och därför blev diskussionen mycket kort. Jag ska bara nämna två saker som togs upp.

Den irländske utrikesministern Ahern uttryckte en förhoppning om att det skulle komma ett kraftfullt budskap från Europeiska rådets möte om vikten av att nå resultat vid FN:s högnivåmöte i New York den 14–16 september.

Ordförandeskapet redogjorde också kortfattat för processen fram till Europeiska rådet när det gäller Kroatien.

Det är vad jag har att säga i form av återrapportering.

Anf. 3 ULF HOLM (mp):

Var det någon som stödde britterna i deras argumentering för att de skulle få behålla sin rabatt, eller är det britterna mot alla andra?

Anf. 4 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det är helt tydligt att det i denna fråga är 1 mot 24.

Anf. 5 ORDFÖRANDEN:

Då godkänner vi återrapporten.

Vi går in på kommande ministerrådsmöte. Finns det någon A-punktslista?

Anf. 6 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

En sådan får vi, herr ordförande, efter avslutat Corepermöte.

Vi har dock en fråga som jag skulle vilja ta upp och som är en trolig A-punkt, men som jag ändå vill redovisa i nämnden. Det handlar om språkfrågan.

Ordförandeskapet förde i fredags kväll upp en ny punkt på dagordningen för allmänna rådet, nämligen arbetsmetoder. Behandlingen i Coreper är inte avslutad. Och avsikten hos ordförandeskapet är att försöka föra över frågan till A-punktslistan.

Det handlar om att man från irländsk sida har agerat för att iriskan ska ges ställning som ett officiellt språk och arbetsspråk. Iriska är, som nämnden säkert känner till, ett av unionens fördragsspråk och det enda fördragsspråk som inte har ställning som arbetsspråk.

De preliminära diskussioner som har ägt rum hittills i denna fråga ger vid handen att medlemsländerna förefaller eniga om att gå det irländska önskemålet till mötes. Det innebär att kravet på översättning begränsas till i huvudsak förordningar beslutade i medbeslutandeförfarande, det vill säga förhållandevis få rättsakter. Viss tolkning kommer att ske till och från iriska, främst i rådet och eventuellt i plenarmöten i parlamentet.

I anslutning till det irländska initiativet har även Spanien väckt frågan om regionala språks ställning, det vill säga galiciska, baskiska och katalanska.

Medlemsstaterna är här eniga om att sådana inte bör ges en officiell ställning. Det är förbehållet bara de så kallade fördragsspråken. Men det finns en öppenhet att godta viss användning på EU-nivå av sådana språk. Förutsättningen är dock, vilket är mycket viktigt, att den berörda medlemsstaten själv står för kostnaderna. En användning av dessa språk skulle begränsas till inlägg vid ministermöten samt vid plenarmöten i parlamentet och i regionkommittén. Det ska vara möjligt att kommunicera på dessa språk i skriftväxling mellan medborgare och EU-institutioner där det är det berörda medlemslandet som svarar för den faktiska översättningen och dessutom översättning av rättsakter beslutade i medbeslutandeförfarande.

Vår allmänna inställning har hittills varit att vi på sikt vill se en minskning av det antal språk som används i unionen.

Eftersom iriskan är ett fördragsspråk ser vi inga skäl att motsätta oss det irländska önskemålet.

Vad gäller de spanska språken menar vi att den skiss som nu avtecknar sig inte bör föranleda praktiska svårigheter och inte heller några kostnader för unionen och därför bör kunna accepteras.

Anf. 7 CARL B HAMILTON (fp):

Om det spanska förslaget skulle gå igenom, skulle det ha några implikationer för Sverige och svenska minoritetsspråk?

Anf. 8 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Vi har försökt att analysera det. Vi ser det som att det inte skulle beröra de språk som vi klassificerar som minoritetsspråk, och de skulle inte heller i framtiden kunna användas på det sätt som man nu skisserar för galiciska, katalanska och baskiska. Det är den analys som vi gör.

Det kan dock finnas andra språk där frågeställningarna kan vara lite knepigare. Vi har exempelvis resonerat om ryskan. Ryskan är ju ett språk som är ganska stort i några av våra medlemsländer, enkannerligen Lettland.

Vi har inte heller där kunnat göra någon slutlig analys. Men en viktig utgångspunkt är ändå att om man ska föra in rätten att kommunicera på dessa språk, måste det svara mot två väldigt viktiga villkor. För det första får det inte medföra några kostnader för unionen, utan pengar måste tas från medlemslandet självt. För det andra får det inte medföra några praktiska olägenheter. Det andra är ju en något mer diffus bedömning. Men det är de två kriterier som vi har ställt upp.

Det är också viktigt att understryka att vad vi talar om är språk som i någon mening kan betraktas som nationella språk. Bekymret är att termen nationellt språk inte finns tydligt definierat. Vi kan skapa en viss oklarhet med detta. Men vi menar att det är något som vi får vara beredda att hantera givet de begränsningar i användningen och inte minst vad gäller kostnaderna som jag precis har angett.

Anf. 9 ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Om det inte finns något att säga om resolutioner med mera går vi in på förberedelser inför Europeiska rådet.

Anf. 10 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag tänkte dela upp detta i två delar där den ena är betydligt kortare än den andra. För övrigt är inte någon av dem så lång.

Den första handlar om terrorism. Den här punkten rör uppföljningen av Europeiska rådets deklaration om terrorism som antogs efter terrordåden i Madrid i mars 2004. En återrapportering från detta arbete ska ske till Europeiska rådet.

Frågan behandlades vid det möte mellan justitieministrarna som ägde rum i slutet av förra veckan. Men en kortfattad avstämning kommer också att ske vid allmänna rådet.

Jag vet att justitieministern redan har samrått med nämnden om detta, och jag har inget övrigt att tillägga på denna punkt.

Anf. 11 ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Anf. 12 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Sedan har vi utkastet till slutsatser från Europeiska rådets möte.

Som ni känner till blir förmodligen två frågor huvudämnen för Europeiska rådets möte.

Den första handlar om ratifikationsprocessen för det konstitutionella fördraget. Den andra frågan, huvudfrågan, handlar om förhandlingarna om det finansiella perspektivet. Den senare delen återkommer jag till inom ramen för samrådet inför ministerkonklaven.

Vi har fått ett första utkast till slutsatstexter inför Europeiska rådet. Och jag vet att nämnden har fått del av dem. Än så länge finns inga förslag till slutsatser avseende vare sig ratifikationsprocessen eller det finansiella perspektivet.

När det gäller ratifikationsprocessen vet vi alla att man har fått ett nej i folkomröstningarna i Nederländerna och Frankrike. Vi har säkert alla också tagit del av det uttalande som gjordes av den brittiske utrikesministern i det brittiska parlamentet i går när det gäller fortsättningen på processen i Storbritannien.

Vi förutser inte att det kommer att finnas några förslag till slutsatser till allmänna rådets möte, utan man väljer från ordförandeskapets sida att ta hela diskussionen om den här frågan direkt på toppmötet den 16–17 juni.

Som nämnden säkert är medveten om handlar detta om en ganska rörlig situation. Vi har inget underlag för att samråda med nämnden inför allmänna rådet. Och vi förutser inte heller någon diskussion på den här punkten, utan det blir en diskussion som statsministern är beredd att samråda med nämnden om på tisdag i nästa vecka inom ramen för ordinarie samråd. Men jag står givetvis till förfogande för eventuell diskussion och eventuella sakupplysningar också i denna fråga.

Utöver dessa viktiga frågor har ordförandeskapet föreslagit att Europeiska rådet ska behandla fyra områden. Det gäller för det första ekonomiska och sociala frågor och miljöfrågor, för det andra rättsliga och inrikes frågor, för det tredje utvidgningen, och för det fjärde det som kallas för externa relationer.

De två sistnämnda frågorna återkommer utrikesministern till vid sitt samråd på fredag, och jag går inte in närmare på dem. Låt mig i stället bara ge några korta kommentarer om de båda andra avsnitten.

För det första när det gäller de ekonomiska och sociala frågorna och miljöfrågorna tycker vi att det är positivt i slutsatserna att de tre dimensionerna i Lissabonstrategin återigen befästs och att skrivningar föreslås som understryker att dessa nationella Lissabonhandlingsprogramm ska vara så ambitiösa som möjligt.

Ett arbete pågår nu inte bara i det svenska Regeringskansliet utan i samtliga länders regeringskanslier, utgår jag från, med att utarbeta detta nationella handlingsprogram som så småningom ska presenteras, som nämnden säkert är medveten om, som en regeringsskrivelse till riksdagen i höst.

En annan viktig fråga är strategin för hållbar utveckling. Det var en strategi som ni säkert vet initierades under vårt ordförandeskap, och i år är det dags för en översyn.

Europeiska rådet föreslås anta en förklaring med vägledande principer för hållbar utveckling. Denna förklaring förhandlas fortfarande, och vi menar att utkasten i stort sett ser bra ut.

För det andra föreslås slutsatstexter om det så kallade Haagprogrammet. I stort sett handlar dessa slutsatser om att notera det arbete som pågår i genomförandet av detta program. Vi har från regeringens sida i dagsläget inga invändningar mot förslaget till slutsatser.

Som jag har nämnt följs arbetet med kampen mot terrorism upp var sjätte månad. Och Europeiska rådet avser att notera arbetet med handlingsplanen för kampen mot terrorism.

Vi har egentligen inte några större invändningar mot det förslag som nu föreligger.

Sammanfattningsvis tycker jag att vi i dagsläget kan vara relativt nöjda med det föreliggande slutsatsutkastet på de områden som jag har nämnt. Men det är föremål för fortsatta förhandlingar. Möjligen kan vi konstatera som en allmän reflexion att ordförandeskapet inte riktigt har lyckats i sina intentioner att hålla slutsatstexterna till någorlunda begränsad omfattning. Det är många sidor av text som toppmötet föreslås ta ställning till. Allt handlar om viktiga frågor. Men det finns ett riktlinjebeslut från Europeiska rådet i Sevilla år 2002 där det sägs att slutsatstexterna inte ska vara längre än 15 sidor. Vi är en bra bit över den gränsen just nu. Men det kanske går att rätta till i den process som återstår.

Anf. 13 CARL B HAMILTON (fp):

Beträffande ratifikationssituationen sade statssekreteraren att det sannolikt inte kommer några förslag till texter i förväg utan att den frågan tas upp så att säga vid sittande bord, om jag förstod det rätt. Menar då Lars Danielsson att man då kommer att samla sig till en rekommendation? Om jag gör en egen reflexion är det lite konstigt inför Europas folk om man skulle skiljas åt efter detta toppmöte och det inte skulle komma ut något slags ställningstagande över huvud taget i någon riktning huruvida man ska tillstyrka eller avstyrka en fortsättning. Det är min första fråga, om du tror att man faktiskt kommer att komma till ett beslut.

Nästa fråga handlar om huruvida Sverige förbereder något agerande eller något initiativ i någon riktning.

Den tredje frågan är mer en kontrollfråga och en inhemskt kontroversiell fråga, nämligen Kina och vapenembargot. Det står som punkt 57. Kommer den frågan att de facto beröras?

Anf. 14 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

I en del andra parlament där jag har varit med har man inte accepterat en statssekreterare, utan man vill ha ministern. Men i EU-nämnden är vi fullkomligt nöjda med statssekreteraren. Det finns en stor respekt för hans erfarenhet och kunnighet.

Men jag kan konstatera att i dessa ytterst viktiga och allvarliga dagar syns över huvud taget inte vice statsminister Bosse Ringholm när det gäller dessa frågor som handlar om Europas framtid och det konstitutionella fördraget. Det är ingen kritik mot statssekreterare Danielsson, tvärtom. Men jag tycker att den situation som vi har när det gäller den svenska ansvarsfördelningen är oerhört märklig. Jag har inget ansvar för den. Jag ville bara få detta noterat.

Eftersom statssekreteraren tog upp slutsatserna vill jag bara säga att av det som han säger andas det ett Europa som bara verkar gå vidare. Det står ingenting om det allvarliga när det gäller euron. Det är ett Ekofinmöte i dag. Euroministrarna möttes i går. Det står ingenting om detta i slutsatserna.

Vill Sverige inte bidra till att man nu lite grann får en känsla av allvar i situationen? Detta är ju inte bara en politisk ledarskapskris, utan det riskerar också att vara en kris gentemot ekonomi och stabilitet om detta inte sköts på rätt sätt. Därför saknar jag i den inledande delen, i de rådsslutsatser som vi så tacknämligt den här gången har fått ut, någonting om just detta.

Jag skulle också vilja fråga vad som är de svenska ståndpunkterna inför diskussionen om det konstitutionella fördraget. Jag förstår att ordförandeskapet inte vill lägga fram några förslag till slutsatser. Men däremot träffar ju statsministern rådsordföranden i morgon vid egna överläggningar i Luxemburg. Jag tycker att det finns anledning att få reda på vad det är som Göran Persson faktiskt kommer att framföra som svensk ståndpunkt i den fortsatta processen.

Anf. 15 ULF HOLM (mp):

Jag kan delvis hålla med föregående talare. Finns det inga svenska åsikter alls om ratificeringsprocessen? Vi är ju här för att samråda. Nu låter det nästan som att ingenting ska sägas från statsministern förrän på själva mötet, EU-toppmötet. Han har ju undvikit detta, och i medierna hela tiden sagt att man får ta detta på EU-toppmötet. Det känns inte riktigt bra. Tyskland och Frankrike hade ett litet separat möte i helgen. Det kan man tycka mycket om. Frågan är om Sverige ska ta initiativ till att träffa våra nordiska grannländer och diskutera detta och få reda på vad Danmark kan ha för åsikter som planerar folkomröstning och så vidare.

Sedan får man känslan att detta bara fortsätter som om ingenting har hänt. Det trodde jag ändå att man skulle ta någon notis om vad som diskuteras, att man ska lyssna och så vidare. Det hoppas jag att man gör.

När det gäller själva rådsslutsatserna imponerades jag av att statssekreteraren i första andetaget sade att avsnittet om hållbar utveckling fortfarande förhandlas. Men i nästa mening säger han att vi är nöjda med slutsatserna. Det är lite intressant eftersom det är ett helt blankt papper i annex 2 som ska vara en bilaga till slutsatserna. Och jag är inte nöjd med det lilla som står där.

Anf. 16 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag hade också hoppats på ett förtydligande när det gäller ratifikationsprocessen. Men Lars Danielsson säger att det inte finns något underlag. När får vi det? Får vi det inför toppmötet? Det tycker jag att vi borde få, så att det kan ske ett samråd om det.

När det gäller strategin för hållbar utveckling var klimatfrågan väldigt viktig inför det förra toppmötet. Jag tycker att det är en av de allra viktigaste miljöfrågorna. Reach är också en viktig fråga. Jag vet att den var uppe vid det mötet. Jag undrar om du vet om det kommer med skrivningar i miljöavsnittet om klimatfrågan. Det var inte riktigt så tydligt om man ser det på längre sikt. Jag tycker att den diskussionen måste bli mycket tydligare inom EU.

Sedan har jag en fråga som gäller Haagprogrammet. Det finns 270 åtgärder i Haagprogrammet som ska vidtas. Det är oerhört omfattande. 60 av dessa åtgärder ligger på migrationsområdet. Det är Barbro Holmbergs område. När hon var här i nämnden frågade jag henne om det fanns någon finansiering på området. Hon menade att när det gäller så att säga hennes revir fanns det en finansiering. Men hur är det överlag? Kan vi med 1 % se till att Haagprogrammet blir finansierat? Går det att vidta dessa åtgärder som är väldigt omfattande? Och har det gjorts någon konsekvensanalys av dessa kostnader när det gäller Haagprogrammet?

Anf. 17 JAN ANDERSSON (c):

När det gäller konstitutionen handlar det så klart om två delar. Den ena handlar om den hantering som vi har på hemmaplan, och den andra handlar om hur vi hanterar det hela stora.

När det gäller hemmaplanshanteringen har vi hört statsministerns officiella förhållningssätt, nämligen att vi ska fortsätta processen. När vi kommer till det verkliga mötet är väl inte det hållbart på Europaplan, utan det gäller att ha någon typ av mer offensiv hållning i fråga om detta. Alla vet vad som har hänt i dessa tre länder. Det är därför inte trovärdigt att köra den hållningen när vi träffar de andra 22 eller 24 länderna. Därför kan det vara intressant att få höra vad som kommer att vara den offensiva hållningen från svensk sida. Det är samma fråga som har framställts tidigare.

Anf. 18 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag måste ha uttryckt mig otydligt eftersom ett antal ledamöter har missförstått mig. Nu samråder vi inför allmänna rådet den 13 juni. Vid detta möte blir det ingenting om hur ordförandeskapet föreslår att man ska hantera den fortsatta ratifikationsprocessen. Det finns inget förslag i förväg, och man förutser inte heller någon diskussion vid sittande bord i denna fråga vid allmänna rådets möte den 13 juni. Den diskussionen vill man ta direkt på toppmötet den 16–17 juni. Inför toppmötet den 16–17 juni samråder statsministern den 14 juni. Det är sakläget.

Låt mig få göra några reflexioner om den situation som vi befinner oss i, trots att det inte på något sätt är samrådspliktigt, inte minst eftersom vi har en situation där statsministern i morgon bilateralt träffar det luxemburgska ordförandeskapet. Jag vill efter bästa förmåga försöka dela med mig av de reflexioner som vi för närvarande gör, reflexioner som förut också har varit föremål för en hel del bilaterala kontakter mellan olika partiföreträdare under den senaste tiden.

Sakläget känner vi alla till. Det tycks växa fram två tendenser i den europeiska diskussionen om hur man ska hantera fördraget fortsättningsvis. Den ena tendensen kan väl beskrivas bäst som något slags business as usual men med viss reservation. De tydligaste uttrycken för detta är väl de uttalanden som kom efter det tyskfranska mötet i lördags kväll och som någon refererade till, då den tyske förbundskanslern och den franske presidenten uppmanade övriga medlemsländer att fortsätta ratifikationsprocessen. Man gör det också med något slags reservation för att detta bör ske i den takt som varje enskilt medlemsland ser vara möjligt. Men det är så att säga den främsta linjen.

Den andra huvudlinjen kan väl bäst symboliseras av det brittiska uttalandet. Britterna vill försöka få fram någonting som kan kallas en mer formaliserad reflexionspaus. Man bör, enligt ett brittiskt synsätt, tänka igenom mera samlat och kanske under en tid, när man inte fortsätter att rulla processen i olika länder, hur man bör hantera den uppkomna situationen.

Vad som också har efterlysts – det har gjorts inte bara från brittisk sida utan också från svensk sida – är att ett viktigt element här också är att höra hur, i det aktuella fallet, den franska regeringen och den holländska regeringen ser på den här situationen. Anser man att det nej som man har fått är ett oåterkalleligt nej, det vill säga att det går inte att gå vidare och därför bör fördraget antingen läggas åt sidan eller omförhandlas? Eller ser man någon annan väg? Här ser vi alltså inte något tydligt uttalande, vare sig från fransk eller från holländsk sida. Det kanske inte är så konstigt i och för sig. Det är sakläget.

Vi konstaterar också att situationen i många medlemsländer, särskilt de som planerar folkomröstningar, nu är också är påtagligt rörlig. Nämnden har säkert konstaterat de tjeckiska uttalandena, där man nu ifrågasätter om det är möjligt att gå vidare. Detta kan kontrasteras mot ett irländskt uttalande, som har kommit alldeles nu, där Irland säger att man tänker genomföra sin planerade folkomröstning. Det drar alltså åt lite olika håll.

Den utgångspunkt som regeringen har haft hittills i den här frågan är att utnyttja tiden fram till toppmötet för att dels lyssna på den europeiska debatten – det är helt uppenbart att den rör sig hela tiden – dels samråda i vårt eget land på lämpligt sätt om hur man bör hantera den uppkomna situationen.

I avvaktan på detta har det varit regeringens utgångspunkt att försöka ha så stor handlingsfrihet som möjligt. Ett sätt att ge uttryck för denna önskan om handlingsfrihet har varit att låta processen med en lagrådsremiss gå vidare som planerat, helt enkelt för att inte tappa i handlingsfrihet, ingenting annat. Jag tror att alla, oavsett vad man tycker om det nya fördraget, skulle välkomna en ordentlig analys av Lagrådet om hur förhållandet mellan fördrag och vår grundlag ser ut.

Det är de reflexioner vi gör för närvarande. Men det här rör sig hela tiden. Jag utgår från att statsministern när han samråder på tisdag gör det i ljuset av bland annat ett viktigt möte, för att svara på Ulf Holms fråga. Det är ett nordiskt-baltiskt statsministermöte planerat på fredag i Köpenhamn, då jag utgår från att den här frågan kommer att stå mycket högt på dagordningen, inte minst därför att, som du själv sade, den danska situationen är intressant. Det är också intressant att se vad som sker i Estland, där man sände en signal i förra veckan om att man vill skjuta sin process lite grann.

Tanken nu är att ha en dialog, nationellt och europeiskt, på lämpligt sätt för att sedan kunna ha ett underlag för någonting som statsministern kan samråda om på tisdag och sedan föra vidare till diskussionen i Europeiska rådet på torsdag och fredag. Statsministern återkommer till frågan om eventuella initiativ från svensk sida i det här avseendet.

I den uppkomna situationen rör det sig mycket, och ett ytterligare exempel på det är, precis som Gunilla Carlsson påpekar, att det fortfarande saknas ganska mycket i slutsatstexterna. Du nämnde den pågående diskussionen om euron, som finansministrarna för i dag. Jag utgår från att man på något lämpligt sätt kommer att föra in också detta i diskussionen vid toppmötet, kanske också i form av slutsatser. Att vi står i en situation som kan betraktas som minst sagt mycket besvärlig för unionen kommer också, är jag helt övertygad om, att på olika sätt återspeglas i diskussionen. Det kommer självklart också att återspeglas i det sätt som regeringen vill hantera toppmötet.

Vi har en allvarlig situation för Europeiska unionen som inte bara handlar om fördraget, även om fördraget nu är uttrycket för denna besvärliga situation, och det är viktigt att vi försöker ta oss an denna besvärliga situation och vända den till förhoppningsvis något konstruktivt. Vi som tror på den här unionen vill att unionen ska fungera på ett bra sätt och vara det verksamma verktyg för europeiskt samarbete som var en av de främsta anledningarna till att vi en gång gick med.

Det kommer att komma till ytterligare element i den här processen. För svensk del handlar det närmast i morgon om samrådet med ordförandeskapet och på fredag nordiskt-baltiskt samråd, och jag hoppas att statsministern på tisdag kan föra med sig alla de här intrycken och redovisa dem i ett förslag till ställningstagande från svensk sida vid toppmötet.

Detta om ratifikationsprocessen.

Det var ytterligare några frågor som nämndes.

Vi har ingen indikation ännu på att frågan om Kina och vapenembargot kommer upp i någon särskild, substantiell mening. Utrikesministern kommer att återkomma till den här frågan på fredag.

Sven-Erik Sjöstrand efterlyste bland annat mera underlag. Ulf Holm tog upp frågan om deklarationen om hållbar utveckling och klimatfrågorna. Vi hoppas kunna presentera ett textförslag till deklarationen om hållbar utveckling inom kort. Den håller på att förhandlas fortfarande. När jag säger att det vi har sett hittills ser bra ut är det fortfarande inte i ett sådant skick att vi anser att det är presentabelt för nämnden. Det rör sig så mycket fortfarande.

Klimatfrågorna är ständigt en fråga som vi från svensk sida vill föra in i diskussionerna. Vi menar att det, givet att den globala processen och vad som ska komma efter Kyotoavtalet på allvar inleds under och efter sommaren, är väldigt viktigt att EU fortsätter sin, som vi uppfattar det, konstruktiva roll i den här processen och också ger ett bidrag som gör att vi kan få en fortsättning på Kyotoprotokollet där vi kan vara stolta över att unionen spelar en progressiv roll. Men i det här läget vid toppmötet handlar det mer om att markera frågans vikt. Vi återkommer löpande under hösten till att försöka konkretisera det här på olika sätt.

Sven-Erik Sjöstrand frågade om vi verkligen tror att Haagprogrammets alla ambitiösa delar kan inrymmas inom ramen för enprocentsnivån på utgifterna för den kommande budgetperioden. Det korta svaret är: Ja, vi gör den bedömningen. Det bör vara fullt möjligt att inom ramen för de medel som föreslås på det här utgiftsområdet hantera allt det som föreslås inom Haagprogrammet. Jag kan tänka mig att kommissionen till vissa delar kan ha en avvikande uppfattning, men vi delar i så fall inte den bedömningen. Vi tror att det är fullt möjligt att klara detta.

Anf. 19 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack, statssekreteraren. Samrådspliktigt eller ej, tror jag att nämnden värdesätter att vi kan utbyta idéer och kanske rentav också påverka processen. Det här med partiledarkontakter kan ju vara ”mänskligt” har det visat sig, men jag utgår från att det handlar om den nationella processen, som är minst lika viktig. Jag delar helt och hållet uppfattningen att det inte är Frankrike som ska bestämma hur vi ska ha det i Sverige. Därför är det bra att få det prövat med lagrådsremissen. Vi måste ändå hantera den här frågan, som den har uppkommit, utifrån ett svenskt perspektiv.

Det jag ser som skulle erbjuda handlingsfrihet för olika länder – Tjeckien å ena sidan, Irland å andra, och för den delen Polen men också de nio eller tio stater som redan har sagt ja till fördraget – är möjligtvis att man skjuter på ikraftträdandet. Därför har jag en ren kunskapsfråga till statssekreteraren: Är detta möjligt utan vidare bekymmer, att man lägger ikraftträdandet av det konstitutionella fördraget två år framåt i tiden i stället, för att därmed visa att man har tagit signalerna på allvar men att man samtidigt inte vill begrava produkten?

Anf. 20 CARL B HAMILTON (fp):

Jag vill också tacka Lars Danielsson för det här.

Jag har en fråga och en reflexion.

Jag har sett att både du och statsministern – och kanske någon annan också – har återkommit till det där att vi behöver höra vad Nederländerna och Frankrike tycker. Men det är ju förlorarna – det är losers. Är det inte the winners som får bestämma hur man går vidare? Sedan kanske de andra inte måste rätta och packa sig efter det, men man kan inte begära att de ska ta särskilt trovärdiga initiativ. De har ju misslyckats i huvudfrågan, så att säga. Då finns naturligtvis misstanken att det är den obotfärdiges förhinder att hänvisa till Nederländerna och Frankrike.

Det andra är det som statssekreteraren sade, att Göran Persson och regeringen vill lyssna både på den europeiska debatten och på den interna debatten. Det har jag naturligtvis ingenting emot. Men det får ju inte ersätta tanken – vi är tydligen överens om det – att Sverige kan ta initiativ. Statsministern brukar ju berömma sig av att han är en av de mest erfarna och förfarna i europeisk politik efter sin långa statsministertid. Det är time to be counted nu, eller hur?

Det är de här sakerna: Varför lyssnar vi så mycket på förlorarna? Vi ser fram mot initiativ från den erfarne statsministern.

Anf. 21 ULF HOLM (mp):

Tack så mycket, Lars Danielsson, för ditt utförliga svar. Det jag saknar är olika inspel från Sverige i den här debatten. Det går inte bara att hänvisa till en pågående stor debatt i de andra EU-länderna, och sedan sitter vi tysta bredvid. Det är det intrycket man får. Vad är det svenska inspelet i den debatten? Det borde vara naturligt att göra olika förslag, scenarier, för olika sätt att handskas med den uppkomna situationen, olika strategier att lägga fram.

Ska man fortsätta som om ingenting har hänt? Alla 25 medlemsstater får säga vad de tycker, och sedan tar man itu med resultatet av de 25 ländernas frågor någon gång i slutet av 2006. Eller också avbryter man och lägger det i någon sorts koma så länge, och sedan tar man upp det om två år igen. Hur ska man då göra med Frankrike och Nederländerna? Ska man köra en ny folkomröstning där utan att ha ändrat fördraget och tro att man har lyckats övertala de bångstyriga folken att ”nu ska ni tycka rätt”? Eller ska man avbryta allting och sätta i gång med ett nytt konvent, för att kanske ta hänsyn till vad som har kommit fram i Frankrike och Nederländerna och sedan göra ett nytt fördrag, köra om allting igen och ”hoppas att inget folk säger nej”?

Hur ska man göra? Har man tagit fram olika analyser så att man kan komma fram till vad som ska vara den svenska ståndpunkten utifrån detta? Kanske man till och med kan göra en sådan här analys: Vad skulle det innebära att ha en folkomröstning i Sverige om frågan?

Det är ett sådant analysunderlag som behövs inför att vi ska ta ställning till vad vi tycker ska vara den svenska positionen inför EU-toppmötet. Jag lyssnar givetvis på de andra 24 länderna, även om de tycks ändra sig från dag till dag. Jag fick för mig att Polen först sade att de skulle ha folkomröstning och nu, några dagar senare, säger att de inte ska ha det. Det verkar ändra sig väldigt mycket.

Jag skulle gärna vilja ha en bättre analys. Det kan väl gå att få fram till samrådet på fredag, eller om man vill köra det tillsammans med Göran Persson på tisdag.

Anf. 22 LENNART HEDQUIST (m):

Jag har en reflexion angående det här med Holland och Frankrike, som statsministern har åberopat. Det finns olika möjligheter där. Den ena möjligheten är att båda länderna eller ett av länderna säger att de inte avser att acceptera fördraget som det ser ut nu och att det är resultatet av folkomröstningen.

En annan möjlighet är att de faktiskt säger att de båda anser att ratificeringsprocessen ska fortsätta. Ett sådant uttalande kan då tolkas som att de hoppas på eller kommer att arbeta för att fördraget senare kommer att godkännas av de länderna när övriga länder har ratificerat och godkänt det.

Den tredje möjligheten är att de inte säger någonting alls. Det är väl just den situationen, om det inte kommer något besked från Frankrike och Holland, att det kommer att uppfattas väldigt konstigt, särskilt i de länder som ska ha folkomröstning. Vad är det man då kommer att folkomrösta om?

Därför uppfattar jag läget så att det är oerhört väsentligt att det kommer något budskap från de två länder som har haft folkomröstning och där man har sagt nej. Passar de kommer det rimligen att vara en fortsatt förvirring om det är meningsfullt att fortsätta en ratificeringsprocess.

Min fråga är: Hur avser regeringen att säkerställa att det kommer något budskap från Frankrike och Holland, eftersom just vår statsminister har framfört detta som oerhört väsentligt?

Anf. 23 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Först till Gunilla Carlssons fråga. Ja, det är möjligt för Europeiska rådet att genom ett enhälligt beslut skjuta på ikraftträdandet. Den tidpunkt, 1 november 2006, som finns i fördraget är en tidpunkt som är upphängd kring en situation i vilken fyra femtedelar av medlemsländerna har ratificerat fördraget men ett antal länder har stött på problem. Då sägs det att Europeiska rådet ska mötas. Men beslutet om ikraftträdandet av fördraget kan fattas av Europeiska rådet enhälligt. Följaktligen är det fullt möjligt, teoretiskt, hypotetiskt, för Europeiska rådet att säga: Vi tycker att fördraget ska träda i kraft den 1 november 200X. Det finns inget problem med det, rent formellt sett.

Varför ska man lyssna på Nederländerna och Frankrike? Lennart Hedquist framställer mycket relevant de två olika alternativen av besked från Nederländerna respektive Frankrike. Antingen säger de att de inte accepterar fördraget, eller också säger de att ratifikationsprocessen ska fortsätta.

Men situationen är ju den att de har sagt B; de har sagt att de anser att ratifikationen ska fortsätta. Då finns det, tycker åtminstone jag och tycker regeringen, en motsättning mellan detta faktum och ett tydligt utslag i folkomröstningen. Vad tänker man sig då? Om man säger att ratifikationen ska fortsätta måste det betyda att man har någon form av tanke hur man ska hantera situationen. Det svaret väntar vi fortfarande på.

Det är därför vi ställer frågan till dem: Hur ser ni på den här situationen? Det är klart att vi inte kan vänta hur länge som helst på det beskedet, men det är rimligt att ändå ha förhoppningen att senast vid Europeiska rådets möte den 16–17 juni måste vi höra något mer konkret från fransmäns och holländares sida: Om ni nu säger att vi ska fortsätta, hur tänker ni då för egen del hantera situationen? Det är det vi väntar på. Det är inte bara vi som ställer den frågan, utan det är flera andra som gör det också.

Vi hoppas att det kommer något nytt från de här länderna i tid, senast till toppmötet.

Det är därför som vi menar att det inte handlar om att bara passivt vänta på initiativ från holländsk och fransk sida, utan det handlar om att få något slags klargörande då vi ser en motsättning i det de säger i dag.

Flera efterlyser svenska initiativ och svenska inspel. Det är klart att vi har en skyldighet och en önskan att kunna bidra till att den här processen på något sätt får ett lyckligt slut, vad det nu än är, detta lyckliga slut. Det är klart att vi går igenom olika scenarier och försöker analysera vilka olika möjligheter som finns. Jag har inget emot att utveckla det nu, men det kanske är bättre att återkomma lite mer strukturerat.

Det bästa, som regeringen ser det, vore självklart om vi kunde få det här fördraget att träda i kraft, för regeringen anser att det är ett bra fördrag. Det gör unionen tydligare, är mera demokratiskt, ger bättre möjligheter att klara utvidgningen och gör unionen klart bättre rustad att hantera de utmaningar vi står inför de närmaste decennierna. Men vi vet alla att detta förmodligen kommer att bli mycket svårt.

Vad finns det då för alternativ? Finns omförhandlingsscenariot? Den bedömning vi gör är att på kort sikt är det inte möjligt att tänka sig att det finns möjligheter att sätta sig ned och omförhandla fördraget. Den förutsättningen ser vi helt enkelt inte finns för närvarande.

Det bästa man förmodligen kan uppnå om man tänker sig att man vill bygga vidare på det fördrag som nu ligger på bordet är någon form av reflexionspaus, som förmodligen behöver vara relativt lång, för att se om det finns ett stämningsläge om ett eller ett par år då man på ett mer meningsfullt sätt kan ta upp diskussionen, antingen om fördraget exakt som det ligger eller om något slags modifiering av det.

Problemet är ju, som vi har varit inne på tidigare, att det nej vi har fått i två länder har väldigt olika karaktär. Jag behöver inte gå in på det mer, men vi vet alla att det är väldigt olika typer av nej som vi har sett. Det finns ett vänster-nej i Frankrike, och det finns ett höger-nej och en del andra nej. Det holländska nej-et ser annorlunda ut jämfört med det franska nej-et.

Man kan sätta upp alla dessa olika scenarier, och det gör vi också. Vi måste givetvis inför toppmötet försöka komma fram till vilken linje som Sverige bör driva, men jag tror att det är klokt att försöka sätta ned foten så tätt inpå toppmötet som möjligt, på grund av att situationen är så rörlig och på grund av vikten av att kunna ha både det nationella och det europeiska samrådet i de här frågorna.

Det är den utgångspunkt som regeringen har. Var vi sedan landar är väldigt svårt att se. Det finns, om inte antagonismer, så i varje fall relativt starka frontställningar just nu i Europa som slår igenom inte bara på den här frågan utan också på en del andra frågor, inte minst på den fråga som vi strax kommer till, nämligen det finansiella perspektivet. Eurons problem behöver vi inte orda om här, men det är en realitet, som jag vet att finansministrarna diskuterar för närvarande.

Det är klart att allt det här måste vägas samman på ett från vår synpunkt sett konstruktivt och framåtsyftande sätt, så att vi kan försöka få unionen tillbaka något mer på rät köl än vad den är just i dag, för i dag är det ett problem.

Anf. 24 INGVAR SVENSSON (kd):

Det var kanske inte ett riktigt korrekt svar på Gunilla Carlssons kunskapsfråga. Ratifikationsfrågan finns ju beskriven i artikel IV-447, det vill säga att om det inte träder i kraft den 1 november ska det ske den första dagen i andra månaden efter att det sista landet har deponerat sitt ratifikationsinstrument. Det är alltså klarlagt. Det kan bli när som helst efter den 1 november 2006.

En viktig sak som jag vill tillföra diskussionen är att om man ska modifiera fördraget någon gång i framtiden är det väldigt viktigt att så många länder som möjligt har givit sin uppfattning om det förslag som ligger. Annars vet man inte var man ska börja. Det finns, som jag ser det, åtminstone på längre sikt ett värde i att någon fortsätter ratifikationsprocessen. Sedan finns det andra synpunkter man kan lägga in i det hela.

Anf. 25 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Som sagt var, för att fördraget ska gälla måste alla ha ratificerat det. Men just detta med tidsförskjutning, så kommer det redan nu upp på Europeiska rådets möte, såsom det var förutsagt, för att ett eller flera länder har stött på problem. Det är uppenbart. Därför blir det föremål för kanske rentav rådsslutsatser. Eller också fortsätter vi processen.

Som det ser ut just nu har väl inte Frankrike rätt att blåsa av processen. Och Storbritannien kan väl inte säga att vi lägger ned allting. Det är 25 länder som har skrivit under och som nu ska ratificera, och då kan väl inte Storbritannien som rådsordförande säga att vi lägger ned det här. Det måste ju till något beslut om att upphäva det hela. Det är därför jag tycker att mycket tyder på att man nu får skjuta på det här, med respekt för att ha den här handlingsfriheten för olika länder väljer att hantera den uppkomna situationen olika.

Det kan hända att det ändå är rätt stendött, men det kanske går lite väl fort att utarbeta dödsattester i dagsläget.

Det jag tycker är viktigt är just det vi nu diskuterar: Vad är de svenska konstruktiva inspelen? Hur vill vi ha det? Det är också att det finns en majoritet för en konstruktiv svensk linje som inte understöder ett brittiskt velande i frågan, eller att man ska försöka låtsas som att det här inte finns. Jag tror inte att det är det brittiska ordförandeskapets besked. Alla har ju tolkat deras inrikespolitiska beslut om att inte gå till folkomröstning nu som att man över huvud taget inte ska ägna sig åt frågan på Europanivå.

Just nu är det ingenting som sker på Europanivå, mer än att enskilda länder hanterar fördraget utifrån hur enskilda länder vill hantera fördraget. Därför tycker jag att det här är framför allt en nationell fråga men som ändå behöver diskuteras på EU-nivå. Då kanske man, med gällande lagstiftning eller gällande dokument, kan säga att det kommer att träda i kraft i takt med att alla länder som är fördragsslutande är beredda att låta det träda i kraft.

Vi hade utrikesutskott nyligen och talade just om detta med utrikesministern. I den svenska utgångspunkten ser vi nu på fördelarna med det nya konstitutionella fördraget. Vi har fått bort, skulle nog många icke-integrationister vilja säga, det här med an ever closer union. Det finns inte längre kvar i det nya konstitutionella fördraget. Jag tror att detta att se till att det inte blir a closed union är ett av de viktigaste svenska skälen för att se till att vi nu har konstruktivitet och is i magen, att vi inte bara skyndar i väg.

Därför är det väl, som sagt var, den svenska processen som kanske kommer att kräva mer svar framöver än just vad som nu beslutas på EU-nivå. Jag har svårt att se hur EU-ledarna skulle kunna ta sig rätten att med enhällighet i juni månad 2006 dödförklara den här produkten.

Anf. 26 CARL B HAMILTON (fp):

Nej, det tror jag inte att de gör i enhällighet – eller de kan inte göra det. Men jag tror ändå att jag har en lite annorlunda syn på det här än Gunilla Carlsson.

Man kan som europé ha en uppfattning om hur Europeiska unionen som ett demokratiskt system bör fungera eller inte fungera. Är det så att man har en regel om vetorätt, som alla har kommit överens om, och några länder sedan löser ut denna vetorätt kan vi som européer tycka att det här är inte bara en nationell fråga för de olika länderna, för det påverkar hela synen utifrån och även inifrån på Europeiska unionens demokratiska liv. Jag tycker inte att man kan reducera det enbart till nationella frågor.

Det finns naturligtvis ett dilemma här: Vad ska vi säga till de länder som vill gå vidare? Vi kan ju tycka att det blir en väldigt konstig situation.

Anf. 27 KENNETH G FORSLUND (s):

Troligtvis kommer vi att vilja fortsätta att utvidga unionen. Definitivt kommer vi att vilja få den att fungera bättre för att uppfylla de förhoppningar som vi ställer på den om att skapa bättre förutsättningar, utjämning, arbete och så vidare i det område som den redan i dag omfattar. Vi kommer med största sannolikhet att fortfarande vilja att den ska bli öppnare och mer demokratiskt genomtränglig, så att den finns närmare medborgarna och det går att ha en uppfattning om hur den jobbar och vad den borde jobba med, både som politiskt aktiv och som vanlig väljare.

Allt talar för att arbetssättet och metoderna måste fortsätta att utvecklas. Det tar inte slut här, även om det har tagit tillfälligt stopp i Frankrike och Holland. Jag tror att det är viktigt att man fortsätter processen med att gå igenom och ratificera det här land för land, och sedan får man ta ställning till helheten. Vad kommer ut av det? Hur betraktar vi läget då? Är det läge att säga att vi förhandlar om, eller är det läge att säga att vi får hitta någon annan lösning på detta?

Säger man att det här är slutet – det blir inget, punkt – tror jag att vi gör folken i Europa en definitiv otjänst. Då flyttar allt sådant här arbete med den fortsatta utvecklingen av EU in i de väldigt slutna rummen. Där tycker jag att man kanske redan i dag står på tröskeln, in i de olika förhandlingar och andra diskussioner som just nu pågår i Europas huvudstäder.

Jag tycker att det är viktigt med en fortsatt diskussion och att vi i Sverige fortsätter att diskutera hur vi ska förhålla oss till förslaget.

Anf. 28 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag ska inte argumentera – det vore mig främmande att ta en argumentation med Ingvar Svensson, som är en av konventets fäder, om vad som står i fördraget.

Vi kan vara överens om en sak: Europeiska rådet äger möjligheten att säga att man skjuter på ikraftträdandet. Det är det helt klart att man gör. Om man sedan vill göra det är en annan sak. Om jag får gissa skulle jag snarare tro att om man väljer den vägen – det är ett hypotetiskt resonemang, vill jag understryka – gör man det utan att i så fall ange hur länge man vill vänta innan det ska träda i kraft, utan snarare i termer av att var och en bör ratificera i sin egen takt. Det tror jag är det troligare, om man väljer den vägen. Om man sedan gör det återstår att se.

Gunilla Carlssons resonemang är lätt att hålla med om. Jag kan nog hålla med om det mesta som du säger. Visst är detta nationella beslut – ja, helt klart. Det är nationella beslut hur man ska hantera detta. Men det kan ju skapas en situation där något enskilt medlemsland säger: Nej, det här går inte. Då påverkas ju det nationella beslutet av vad någon annan gör. Vi är inte där ännu.

Det hade varit enklare om den franska regeringen eller den holländska regeringen hade gått ut och sagt: Nu har vårt folk i en folkomröstning sagt nej, och vi drar den slutsatsen att det här går inte, vi kan inte acceptera det här fördraget. Då hade det varit en de facto-situation som också vi hade varit tvungna att ta hänsyn till. Eller om den brittiska regeringen, i andra termer än de gjorde i går, hade sagt att de lägger det här på hyllan. Nu sade de väldigt tydligt att ”vi tillfälligt lägger det här på hyllan”.

Vi har inte det här klara beskedet. Men det är klart att vi kan få ett sådant. Jag vill inte utesluta att vi kan få ett sådant här tydligt så kallat de facto-besked från något enskilt medlemsland. Då påverkar det vårt nationella ställningstagande.

Det är därför som vi ser det som viktigt att lyssna och delta i debatten. Men Gunilla Carlsson har alldeles rätt – det är självklart att det är ett nationellt ställningstagande vi måste ta: Hur ska vi hantera det här fördraget vidare i vår egen nationella process? Absolut.

Anf. 29 CARL B HAMILTON (fp):

Det som Kenneth G Forslund var inne på här är ju väldigt viktigt. Vi har inte olika uppfattning i själva sakfrågan, till exempel att östutvidgningen måste fortsätta efter 27 länder och så. Men då är frågan hur man åstadkommer detta på bästa sätt. Jag tror kanske att man försöker bryta ut till exempel den delen ur det nuvarande fördraget och fokuserar på att få igenom det inom en tvåårsperiod eller något sådant.

Anf. 30 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Det finns ju anledning att återkomma, men jag ville bara korrigera så att det inte verkar som om jag tror att vi lever i splendid isolation i Sverige – tvärtom. Det är självklart så att vi påverkas av de andra länderna. Vi har ju inget fördrag, såvida inte de 25 fördragsslutande parterna är överens om det. Självklart är det så.

Min poäng var mer att det finns ett utrymme just nu för att ha is i magen och lägga fördraget framåt i tiden för att inte förlora momentum. Därmed ska man inte tro att bara för att det franska folket har sagt nej är det fullkomligt uteslutet att man i framtiden ändå ska kunna anta det här fördraget. Men det är därför som jag ändå säger att detta är viktigt. Hur Sverige ser på det här handlar ju väldigt mycket om den svenska situationen. Är det så att vi har samma läge som britterna kanske går in i, det vill säga det kommer inte att finnas någon majoritet för att man ska kunna ratificera fördraget, då har vi ju det första landet som har sagt: Tack, men nej tack! Då handlar det inte om detta land som ordförandeland utan för att de säger att det här konstitutionella fördraget är fullkomligt omöjligt.

Varje land äger ju sin egen nödbroms. Jag menar att just därför ska inte Sverige vara en av nödbromsarna som nu bidrar till att skriva under en dödsattest, utan i stället bör vi se till att hitta en konstruktiv väg ut ur det här, just för att vi enas kring bland annat utvidgningen och en del andra sakfrågor som riksdagen har varit överens om tidigare. Det är den linjen som jag hoppas att regeringen vidmakthåller.

Naturligtvis ska vi lyssna på vad folken i Frankrike, Holland och kanske också Luxemburg kommer att säga om det här. Men samtidigt bör vi titta på länderna i Öst- och Centraleuropa, som för bara något år sedan med 80–90 % av sina befolkningar bakom sig sade ja till det EU vi har i dag. Därför menar jag att det finns en dubbelsidig bild just nu, och i denna har vi alla ett ansvar att agera.

Anf. 31 ORDFÖRANDEN:

Då godkänner vi informationen.

Sedan har vi övriga frågor. Finns det något där?

Anf. 32 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Ja, herr ordförande, jag har en relativt viktig övrig fråga, som heter det finansiella perspektivet.

Anf. 33 ORDFÖRANDEN:

Det kommer sedan enligt mina papper, men vi kan ta den punkten på en gång.

Anf. 34 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det luxemburgska ordförandeskapet har fortsatt för avsikt att försöka nå en överenskommelse om långtidsbudgeten vid mötet i Europeiska rådet den 16–17 juni. Därför har man inbjudit till ytterligare en så kallad konklav nu på söndag den 12 juni för att diskutera en fjärde version av ordförandeskapets förhandlingsdokument. Det här blir det sista tillfället att på den här nivån diskutera det finansiella perspektivet före Europeiska rådets möte.

Beträffande detta fjärde förhandlingsdokument, som vi fått och som nämnden fått del av, kan vi konstatera att skillnaderna mellan det här dokumentet och det förra är mindre än mellan tidigare versioner. Ordförandeskapet arbetar nu med årliga belopp per utgiftskategori och inte i intervall, som man gjorde tidigare. För samtliga kategorier utom 1B, alltså regionalpolitiken, och 2, jordbrukspolitiken, föreslås konkreta utgiftsnivåer. Samtidigt fortsätter ordförandeskapet att föreslå särlösningar för vissa länder.

Sammantaget ger det här enligt vår bedömning fortfarande en utgiftsnivå som är för hög. Nivån motsvarar ungefär 1,08 % av EU:s bni om man räknar in den europeiska utvecklingsfonden, EDF. Vi menar därför att det finns ett utomordentligt utrymme för ytterligare kraftfulla neddragningar.

Vi noterar några saker i ordförandeskapets nya dokument som bidrar till den höga utgiftsnivån. För det första föreslås för det territoriella samarbetet inom ramen för strukturfondsstödet en extra bonus på 20 % för gränsöverskridande verksamhet mellan EU-15 och EU-12. Det här gynnar främst Tyskland och Österrike.

För det andra finns de olika, mycket kostsamma utfasningsmekanismerna för strukturfondsstödet fortfarande kvar. Det här är en utfasning som vi tidigare har diskuterat som gynnar Spanien.

För det tredje sätts den så kallade arbetslöshetsbonusen vid fastställande av regionalstödet till 700 euro per person, någonting som gynnar framför allt Italien och Tyskland.

För det fjärde noterar vi att ordförandeskapet visserligen håller öppet för möjligheten att finansiera jordbruksutgifterna för Bulgarien och Rumänien under det så kallade Brysseltaket, men samtidigt säger man att en del av de här utgifterna, ca 2 miljarder euro, fortfarande kan läggas ovanpå det här taket.

Vi menar alltså att utgiftsnivån fortfarande är för hög, även om det tidigare lägsta alternativet nu har blivit huvudalternativet, vilket i sig är en positiv utveckling.

När det gäller de egna medlen, alltså budgetens inkomstsida, är det positivt att ordförandeskapet fortfarande håller fast vid förslaget att först frysa den brittiska rabatten och sedan minska den samt fortsatt erkänner problemet med orimliga nettobördor för Sverige, Nederländerna och Tyskland. Vi tvingas dock konstatera att ordförandeskapet inte hörsammat förslaget att långsiktigt lösa detta problem genom att tillämpa en generell korrigeringsmekanism, något som vi tycker egentligen borde ha varit det effektivaste och mest transparenta sättet att lösa det här problemet.

I det nya förhandlingsdokumentet föreslås den brittiska rabatten minska från 2008 från en nivå på 4,3 miljarder euro. Det är positivt, men tyvärr sägs det ingenting om hur länge denna minskning ska pågå, det vill säga: När blir det noll?

Vår bedömning är fortfarande att det alltjämt är mycket osäkert om ordförandeskapet klarar av att nå ett förhandlingsavslut vid Europeiska rådet. Det finns å ena sidan fortfarande stora meningsskiljaktigheter mellan medlemsländerna i sak. Å andra sidan – det är, kan man väl säga, delvis ett nytt element den senaste veckan – kan man möjligen göra den bedömningen att det allmänna politiska trycket att försöka nå en uppgörelse har ökat genom de negativa folkomröstningsresultaten. Vi ser detta bland annat återspeglas i vissa uttalanden från den tyska regeringens sida.

Vi måste därför fortsätta förbereda oss för att det blir en ordentlig förhandling, kanske till och med en slutförhandling. Jag har pekat på några av de nya element som har tillkommit i den senaste så kallade förhandlingsboxen som vi tycker är fortsatt bekymmersamma. I övrigt avstår jag från att upprepa alla de argument och positioner vi har redovisat här vid tidigare samråd – de kvarstår givetvis. Huvudmålsättningen för regeringen i den här förhandlingen är alltså

för det första att få ned utgiftsnivån allmänt sett för unionens utgifter, helst till 1 % av EU:s samlade bni,
för det andra att komma till rätta på lämpligt sätt, helst genom en nettokorrigeringsmekanism eller på annat sätt, med vad vi kallar för den orimliga svenska nettosituationen,
för det tredje att inom ramen för dessa två övergripande målsättningar försöka få en så modern budget som möjligt.

Anf. 35 JAN ANDERSSON (c):

Jag har sagt det här tidigare: För Centerpartiets del är det inte enprocentaren som är nummer ett att uppnå. Det handlar egentligen mer om vad vi får för nettoåterflöde för svensk del – självklart. Det gäller också att vi inom det här ska klara östutvidgning och andra viktiga frågor.

Min fråga blir denna: Utifall att enprocentaren trillar in – vilket väl ingen tror att den kommer att göra – hur bedömer ni att det svenska nettoutfallet skulle bli?

Anf. 36 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Vi instämmer ju i regeringens målsättning med att få ned utgiftsnivån till helst 1 %. Vi tycker att det är en viktig prioritering.

Sedan är det klart att vi också måste bevaka landsbygdsmedel, till exempel LBU-medlen vi har i Sverige. Där kan man fråga hur det är med klimatkriteriet och glesbygdskriteriet som vi har här i Sverige. Det kan vara intressant om det är uppe till förhandlingar. Vi får ju tillbaka en del medel där.

Sedan undrar jag om statssekreteraren kan säga mig en sak. Om det nu ligger på 1,08 %, vad innebär det då egentligen för Sverige? Hur stor kommer vår medlemsavgift att bli? Är det fråga om 35 miljarder, och hur mycket kommer vi i så fall att få tillbaka? Är det ungefär samma relation som i dag?

Jag tror också att det måste finnas pengar för saker som att de tio nya länderna måste ha möjlighet att komma in i unionen om de nu vill det. Det måste också finnas pengar till forskning och sådana saker. Det är rätt så viktigt att prioritera det.

Anf. 37 LENNART HEDQUIST (m):

Jag skulle närmast så att säga vilja ha en kunskapsinhämtning här. Utgiftsnivån på 1,08 % av EU:s bni står inte angiven här i budgetplanen, utan där står det enbart talat om utgiftstaket som bibehålls på nuvarande nivå för anslag för åtaganden på 1,31 % av EU:s bni, och så står det 1,24 % av EU:s bni för betalningar. Då är min fråga den: Relationen till utgiftsnivån då, som statssekreteraren nämnde, som tydligen är framräknad som 1,08 % utifrån de här talen, hur räknar man fram den utifrån det här dokumentet så att man kommer fram till 1,08 %? Det har jag inte riktigt förstått.

Anf. 38 CARL B HAMILTON (fp):

Beträffande det politiska läget kan man säga att det förefaller som om Tyskland spekulerar i att Storbritannien inte kan leverera två nej inom kort tid, både till ratificering och till budgetrabatt, och då får man väl ge sig lite beträffande budgetrabatten. Men det måste väl också vara så att frånvaron av folkomröstning nästa år rimligen också gör det lättare för Tony Blair att göra en kompromiss.

Beträffande Folkpartiets uppfattning står vi kvar vid 1 %. Vår allmänna inställning är ju den att vi skulle vara beredda att betala 1 ½ % om vi visste att utgifterna gick till goda ändamål, och i och för sig skulle vi kunna gå ner till ½ % om vi blev av med jordbrukspolitiken i motsvarande mån, men det kan vi ju tyvärr inte. Vi står som sagt var kvar vid 1 %.

Anf. 39 ULF HOLM (mp):

Ja, för mitt partis räkning skulle vi gärna kunna gå ned till 0,5 % då – 0,1 % eller 0,2 % kanske om man ska bedöma det utifrån vad pengarna går till! Jordbruksstödet är ju en stor del av det. Men för min del får det gärna vara lägre än 1 %.

Jag skulle hemskt gärna vilja fråga om det finns några tendenser till sprickor mellan de sex länderna eller om positionerna bibehålls.

Jag skulle också vilja höra om det har kommit några reaktioner från Holland, med tanke på att det tydligen var ett av de starka argumenten att man tycker att man betalar för mycket. Det kan ju tänkas att Holland nu gör något inspel i diskussionen om detta.

Sedan har jag samma fråga som tidigare har tagits upp om hur återflödet till Sverige ser ut, om det finns några beräkningar på det.

Anf. 40 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Herr ordförande! Det var en sak som jag glömde, och det gäller den brittiska rabatten. Jag tror att vi betalade 383 miljoner från svensk sida till den brittiska rabatten – jag tror att det är den siffran – för 2004. Det är rätt så mycket pengar. Nu vet jag inte om jag har missuppfattat något, men jag tyckte att Danielsson sade 4,3 miljarder. Och sedan vet vi inte när det blir noll.

Går det att få lite mer uppgifter? Jag kanske inte uppfattade allt. Det här är ju mer en kunskapsfråga. Kan du redogöra lite mer för förhandlingsläget kring den brittiska rabatten och tidsperspektivet? Hur långt går man?

Anf. 41 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Först vill jag ta upp det här om hur man räknar fram utgiftsnivåerna. Jag antar att nämnden lider av samma sak som jag gör, nämligen att de dokument, de förhandlingsboxar vi har inte är särskilt transparenta. Det krävs – jag vet inte vad som krävs – kanske doktorsexamen i europeisk ekonomi för att kunna dechiffrera dem. Och det är i sig, tycker jag, demokratiskt otillfredsställande att det är på det sättet. Det är ingen bra process att man i stort sett ska behöva ha en skara kompetenta medarbetare vid sin sida för att kunna förstå vad det här egentligen handlar om. Det är ett evigt räknande varenda gång vi får de här dokumenten.

Tyvärr innehåller de inte – det är en del i förhandlingstaktiken från ordförandeskapet – svar på alla frågor. Därför är många av de siffror som vi ger våra bästa bedömningar av var vi står någonstans.

I dag har vi en nettosituation – det är nettosituationen som vi tycker är den mest relevanta – på ungefär 11 miljarder, alltså 22 miljarder in och 11 miljarder tillbaka. Det är ungefär där vi ligger i dag. Vi räknar med att om vi skulle få igenom vår enprocentslinje fullt ut så skulle vi hamna på netto 12 miljarder. Vi betalar alltså ett pris för utvidgningen. Vi har då gjort den bedömningen, och vi vet att vi har brett stöd i den här kretsen, att det är ett pris värt att betala för utvidgningen.

Nettosituationen, om vi skulle ha gått på kommissionens ursprungliga förslag, skulle ha varit ungefär 17 miljarder kronor nettoavgift från svensk sida. Differensen mellan kommissionens ursprungliga förslag och den nivå vi vill nå till om vi får 1 % är ungefär 5 miljarder kronor per år netto för Sverige. Det är så att säga det vi håller på att förhandla om för vår egen del.

Var ligger vi någonstans i dag? Ja, det är lite svårt att exakt säga, men vi ligger någonstans mellan 14 och 15 miljarder netto, förmodligen, med den budget på 1,08 % som vi har.

Vi pratar ofta om den europeiska utvecklingsfonden. Den ligger alltså i dag utanför budgeten. Det finns ett förslag om att den ska föras in. Tar man bort den från budgeten så är det egentligen 1,06 % snarare än 1,08 %. Den betalar vi ju till sowieso, det är bara det att det är en annan fördelningsnyckel om man lägger den innanför eller utanför budgeten.

Lennart Hedquist frågar om det uttalande som finns i ett av de här dokumenten då man talar om två andra procentsatser, 1,31 % respektive 1,24 %. Det är taket för budgetens inkomstsida. Man säger alltså att man inte får utdebitera till medlemsstaterna mer än de här siffrorna. Vad vi ju diskuterar och förhandlar om är utgiftssidan. Det här är alltså mera så att säga ett inkomsttak, om jag får använda det uttrycket, som egentligen har mest akademisk betydelse. Vad vi förhandlar om är utgiftsnivån, och den ligger i dag i detta dokument på 1,08 % om man räknar med den europeiska utvecklingsfonden.

Jan Andersson tar upp vikten av återflöde och säger att det inte är enprocentaren som är det viktigaste för Centerpartiet, utan det är ett bra återflöde och fortsatt östutvidgning. Ja, när det gäller satsningen på de nya medlemsländerna har jag uppfattat att vi hela tiden har haft en mycket bred enighet i den här kretsen, det vill säga att vi på alla upptänkliga sätt ska försöka säkra att så mycket som möjligt av framför allt det regionalstöd vi har går till de nya medlemsländerna som bäst behöver det. Det är en ambition som vi fortsatt har. Vi har lyckats komma en bit på den vägen, men inte så mycket som vi hade velat.

När det gäller återflödet är det klart att vi nu är i ett läge – särskilt om det blir en slutförhandling – där vi också måste titta på olika sätt att säkra ett återflöde. Vi uppnådde en viktig etapp i detta arbete när vi tillsammans med Finland fick ordförandeskapet att skriva in att även för den kommande budgetperioden ska vårt särskilda problem med gleshet beaktas. Det är en viktig krok som vi nu kan använda för att kunna slutförhandla kring hur EU ska betala oss för vår gleshet, om jag uttrycker mig lite förenklat.

Ett annat sätt att säkra återflödet är att få så mycket som möjligt av budgeten att ligga på forskning och utveckling. Det är alltså det som heter budgetlinje 1A. Det är den kategori där vi har bäst återflöde beroende på att vi är duktiga på forskning och utveckling i det här landet. Det ligger alltså i vårt intresse för att säkra ett återflöde att få en så hög andel som möjligt av 1A att gå till just forskning och utveckling – underförstått: Mindre bör gå till broar över Messinasundet, som också finansieras på samma linje.

Hur ser den brittiska kompromissviljan ut? Ja, jag har inget att erinra mot Carl B Hamiltons analys att det kanske möjligen kan vara så att det finns en tendens till kompromissvilja från brittisk sida när det gäller rabatten. Sven-Erik Sjöstrand ställde också frågor om exakt hur förhandlingsläget ser ut. I sak har britterna inte givit efter en millimeter ännu vad gäller den brittiska rabatten. Nu har inte Blair träffat Juncker bilateralt ännu – det gör han i nästa vecka, tror jag – men i sak har man inte gett så mycket som en cent – inte ett pund.

Vad man i uttalanden från den brittiske premiärministern ser – det fanns delvis citerat i dagens Financial Times – är ändå något slags villighet att vända trenden nedåt när det gäller den brittiska rabatten. Om man inte gör något kommer den brittiska rabatten att öka mycket kraftigt, som ni kanske kommer ihåg från tidigare redovisningar. Det verkar finnas en viss vilja att vända trenden nedåt. Där tror jag att det kan finnas en viss beredskap.

Jag tror inte att det finns någon som helst beredskap från brittisk sida att sätta en sluttidpunkt för den brittiska rabatten. Om det blir kravet från övriga blir det ingen uppgörelse. Det är min rätt bestämda uppfattning. Men som sagt var: Här är vi ute på relativt okänt territorium. Vad jag nu gör är att spekulera. Men det kan ju ibland vara av visst intresse – vad vet jag.

Jag tror, som jag har sagt tidigare, att detta är den stora stötestenen i debatten, kanske till och med avgörande för om det blir en uppgörelse. Hur stor är då kompromissviljan från brittisk sida? Jag tror alltså att den är aningen större än tidigare, men fortfarande begränsad. Min bedömning är att den är för begränsad för att man ska kunna nå en uppgörelse – men det är en bedömning.

Ulf Holm frågar om det spricker i G 6. Ja, vi får se på söndag. Hittills har det inte gjort det. Vi hade ett bra koordineringsmöte på tjänstemannanivå i fredags. Det ska vara ett nytt nu på Magnus Robachs nivå, alltså det som kallas för generaldirektörsnivå, nu på torsdag och fredag. Kretsen håller alltså ihop. Jag vill erinra om att G 6 bara handlar om utgiftssidan och inte på inkomstsidan. Vi skiljer oss åt på en del punkter, och det vet vi. Tyskland vill ha mer till regionalstöd, Frankrike vill ha mer till jordbruk och så vidare, men i stort sett håller vi ihop fortfarande. Men det är klart att ju närmare vi kommer slutförhandlingen, desto mer tänker alla på sig själva.

För att knyta an till Ulf Holms andra fråga: Jag tror att vi kan räkna med en hårdnande holländsk attityd i förhandlingarna. Jag tror att det politiska rörelseutrymmet för regeringen Balkenende är mindre i dag än vad det var före folkomröstningen. Som du alldeles riktigt konstaterar var frågan om den holländska avgiften till EU en framträdande fråga i folkomröstningen. Det övergår mitt förstånd huruvida den var avgörande, men det var i varje fall en viktig fråga. Självklart gör detta utrymmet mindre för holländarna, och jag vet att det finns en viss oro på holländsk sida när man nu hör tyska signaler om viss kompromissvilja.

Vi anser oss ha en bra fortsatt plattform att jobba på utifrån G 6-kretsen. I G 6-kretsen är det helt klart att det finns en innertrio som består av Sverige, Nederländerna och Tyskland som, tror jag, har stort intresse av att försöka hålla ihop så långt det någonsin går. Det är den allians som kan vara starkast i en slutförhandling.

Sammantaget tror jag att jag var mer kategorisk sist jag var i nämnden vad gäller förutsättningarna för en uppgörelse. Jag tror att jag bedömde dem som mycket osannolika. Jag bedömer dem fortfarande som osannolika, men inte mycket osannolika längre.

Anf. 42 ULF HOLM (mp):

Först har jag en fråga om den svenska avgiften: Jag har för mig att den är 26,8 miljarder. Det kom ett TT-telegram i dag som sade att vi skulle få tillbaka lite pengar, och där har jag för mig att det stod att vi betalar in 26 miljarder medan du uppgav att det var totalt 22 miljarder och att vi fick ett återflöde på 11 miljarder. Det var mest en kunskapsfråga.

Jag vill också kommentera att den akademiska teorin om inkomster för EU inte skulle vara intressant, men inkomster för EU måste väl ändå vara av visst intresse eftersom det handlar om utgifter för medlemsstaterna? Borde inte det hänga ihop lite mer? Siffrorna på inkomstsidan, 1,24 % och 1,31 %, är väl rätt avgörande, för inkomst för EU är ju utgift för medlemsstaterna – eller? Den diskussionen borde alltså vara minst lika intressant.

Anf. 43 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag vill gärna kommentera det. Det finns ju en skillnad här. Vi talar både om åtaganden och om utgifter. Det här tror jag att vi har pratat om tidigare.

Vad vi gör när vi betalar vår avgift är att vi så att säga betalar en högre summa. Vi betalar för att kunna täcka EU:s åtaganden. Sedan blir de verkliga utgifterna alltid lägre, och det var de siffrorna jag använde mig av. Vi har rätt bägge två för en gångs skull, vilket ju alltid är trevligt.

Det är alltså vad vi betalar in, men sedan får vi återbäring, vilket gör att avgiften de facto blir lägre.

Det fanns en fråga till, om inkomstsidan. Jo, det är klart att du givetvis har alldeles rätt: Inkomstsidan för EU är utgiftssidan för medlemsländerna, även om det finns en viss liten del som inte är medlemsavgift utan baseras på en del andra saker, tullar och annat. Man kan säga att detta bara förvirrar, och svaret är: Ja, det gör det! Men förhandlingen handlar om utgiftsnivån. När väl den är fastställd är det ju inte så att man försöker smyga på en högre inkomstsida, utan diskussionen om inkomstsidan handlar om hur man fördelar gracerna mellan medlemsländerna och i viss mån hur stor andel en del av tullavgifterna och annat utgör. Så återigen: Det är en riktig observation att det finns en viss diskrepans häremellan som inte är riktigt logisk. Det är jag den förste att hålla med om.

Anf. 44 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag ska först tacka för svaret. Jag tycker att det är glädjande att vi har fått igenom gleshetskriteriet och att det beaktas. Det tror jag är väldigt viktigt.

Sedan får vi hoppas att britterna har någon form av kompromissvilja. Det återstår kanske att se. Men några cent kanske de kan skänka till andra mer behövande.

Jag tänkte när det gäller strukturmedel, regionala medel, är det ju så att Spanien får en stor del av dem, 42 % eller något sådant där. Det kanske var fel siffra – det är så mycket siffror att hålla reda på. Men som land ligger Spanien väldigt nära EU-snittet. Inkomstmässigt har landet gått upp och har det bättre, och bör då få en ökad förståelse för att det kanske är så att pengarna behöver gå till andra länder. Det är viktigt att få dem lite mer positiva till det så att de inser att andra länder kanske har det lite besvärligare än vad Spanien har det i dag.

Jag tycker också att man till exempel slösar ganska mycket pengar på Euratom, där man vill ge ganska mycket. Är det inte någonting som man borde kunna spara på?

Anf. 45 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

En av de främsta anledningarna till att vi har försökt predika den så kallade nationella ansatsens välsignelse är att vi menar att man borde se på länder i sin helhet. Gör man det vad gäller Spanien så är Sven-Erik Sjöstrands slutsats alldeles riktig, det vill säga Spanien har lyft sig nu till en ekonomisk utvecklingsnivå där man faktiskt borde avstå från en hel del av det strukturfondsstöd som man får. Bekymret är ju att det inte är den metoden som används, utan man tittar från region till region. Då finns det regioner i Spanien som har låg utvecklingsnivå, och det tjänar Spanien på. Där håller man nu, som jag sa, sakta på att fasa ut. Vi tycker ju att det är alldeles för sakta. Utan att partipolitisera alltför mycket tycker jag nog ändå att den nya spanska regeringen har börjat visa en viss insikt om att det här i längden inte är riktigt rimligt, men det tar lite tid för den här insikten att riktigt tränga igenom, i varje fall till förhandlingsbordet.

Jag har tidigare sagt i nämnden, tror jag, att jag kanske önskar att fler länder skulle titta på Irland och följa det exemplet, där man på, tycker jag, ett mycket moget sätt har sagt: Vi har fått rätt så mycket av EU:s kaka, men nu är det dags för andra! Det vore trevligt om andra kunde följa det exemplet. Spanjorerna är på väg dit. Nästa budgetförhandling är jag övertygad om att de kommer att vara väldigt konstruktiva. Men då är de också förmodligen stora nettobetalare.

Vad gäller Euratom är väl regeringens bedömning kanske inte att det slösas med pengar på Euratom, utan att utgiften är relativt rimlig i förhållande till den totala utgiftsnivån. Det är viktigt att komma ihåg att en del pengar ju faktiskt går till kärnkraftsavveckling. Det är ju bland annat för att hjälpa till att avveckla Ignalina och ett kärnkraftverk i Bulgarien, vars namn jag just nu har glömt bort. Det finns också den typen av insatser som finansieras av EU:s budget.

Anf. 46 ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Har vi fler övriga frågor?

Anf. 47 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Jag skulle kort vilja återrapportera från förra veckans diskussioner i Coreper om en ledamotsstadga för Europaparlamentet.

Efter den diskussion som ägde rum i förra veckan har ordförandeskapet genomfört en så kallad skriftlig procedur. Som vi förmodade vid det samråd vi hade förra veckan fick ordförandeskapets utkast till brev stöd från medlemsstaterna. Detta brev innehåller som bekant element för en möjlig lösning av de mest omstridda frågorna.

Två medlemsländer avstod från att rösta. Det var Frankrike och Nederländerna.

I förhandlingarna i Coreper enades medlemsländerna, också om en förklaring angående en översyn av 1965 års protokoll om immunitet och privilegier, såvitt avser Europaparlamentets medlemmar. Nuvarande bestämmelser innebär i huvudsak en hänvisning till nationella immunitetsbestämmelser. Europaparlamentet har länge velat se gemensamma bestämmelser men strök sådana förslag ur sin resolution i december 2003. I bilden ingick att medlemsstaterna var beredda att ta upp en separat diskussion om frågan. Det är detta som nu framhålls i utkastet till förklaring.

Ett medlemsland avstod från att ställa sig bakom förklaringen. Det var Frankrike.

Jag vill särskilt uppmärksamma en ensidig förklaring av Italien. Som framgår av punkt 6 i ordförandeskapets utkast till brev till Europaparlamentets talman förutses en förhållandevis lång övergångstid, och under denna tid kan medlemsstaterna välja att tillämpa nuvarande system bland annat avseende arvoden. Men genom en förklaring markerar den italienska regeringen att man vill ha, såvitt vi kan bedöma det, en icke tidsbestämd möjlighet att ha ett eget system.

I ljuset av detta gjorde vi från svensk sida under det skriftliga förfarandet ett uttalande med den tydliga innebörden att vårt slutliga godkännande av ledamotsstadgan kommer att grundas på ett konsoliderat förslag från Europaparlamentet och efter det att samråd har skett med riksdagen.

Vi kan göra den reflexionen att detta italienska förslag bedömdes som mycket olyckligt av de flesta länderna kring bordet. Det kan på många sätt ses som att det går mot den princip som vi har försökt eftersträva att leva upp till i detta avtal, nämligen att försöka få så mycket enhetlighet som möjligt kring detta system. Vi valde därför bland annat att göra denna parlamentariska reservation, lite grann i förhoppningen om att vi i den process som nu återstår innan vi får tillbaka förslaget till rådet kanske kan se om det går att få någon förändring till stånd. Vi vill också invänta och se hur parlamentet reagerar på detta förslag.

Vi har inte tillräckligt i detta läge för att återkomma för att formellt samråda med nämnden, utan jag vill bara återrapportera om hur situationen har utvecklats sedan vi senast träffades. Vi får så småningom tillbaka ett konsoliderat förslag från Europaparlamentet. Det kan till och med bli så att man redan i nästa vecka försöker ha en omröstning i berört utskott och att det sedan kommer tillbaka till ett rådsmöte i slutet av månaden, ännu så länge dock oklart exakt vilket.

Men detta är ett nytt och viktigt element som jag skulle vilja kalla för ett negativt element som har kommit till i denna process. Vi vill därför informera nämnden om det i detta läge. Men jag bedömer fortfarande att läget är något rörligt, vilket kanske också gör det rörigt, vad vet jag. Vi vill därför att situationen ska klarna något innan vi återkommer till nämnden för att eventuellt samråda om hur Sverige bör agera.

Anf. 48 CARL B HAMILTON (fp):

Jag är mycket medveten om att detta inte är något samråd. Men jag vill ändå säga att min och Folkpartiets reaktion på denna italienska propå är negativ.

Anf. 49 ULF HOLM (mp):

Om det nu skulle vara så att Italien står fast vid sin deklaration, skulle det då vara ett argument för Sveriges regering att säga nej till förslaget eftersom det går mot principen så pass mycket? Det är en hypotetisk fråga som jag inte begär något definitivt svar på i dag.

Anf. 50 LARS LINDBLAD (m):

Jag kommer också att be att få återkomma när det gäller samrådet eftersom detta inte är ett samråd.

Jag har försökt läsa i papperen som kom ganska sent. Finns det något fastslaget ikraftträdandedatum som har kommit fram utifrån detta möte men som inte fanns vid vårt förra samråd?

Anf. 51 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag skulle bara vilja fråga lite grann om själva processen med ledamotsstadgan. Jag tror att du nämnde att detta skulle komma till riksdagen. Betyder det att det kommer i form av en proposition eller skrivelse till riksdagen, eller kommer det bara upp i EU-nämnden? Jag skulle också vilja höra något om tidsperspektivet när det gäller detta ärende.

Anf. 52 LENNART HEDQUIST (m):

Italien skriver ju i sin deklaration att man inte ser något i reglementet som utesluter antagande av kompletterande nationella åtgärder.

Min fråga är hur man ser på detta lagligt. Det verkar uppenbart att det inte står något om ett förbud. Vi diskuterade ju vid föregående tillfälle till exempel skillnaden mellan de estniska parlamentarikerna och statsministern i Estland, tror jag.

Då kommer man in på frågan huruvida ett enskilt land har möjligheter att föra in någon särskild regel som innebär att man så att säga tar hand om en del av parlamentarikernas arvoden för att få dem att mer överensstämma med vad som är rimligt nationellt.

Sedan kan man därutöver konstatera att skattesituationen är väldigt olika i de olika länderna. Och utifrån vad vi sade vid föregående tillfälle kan man väl i så fall konstatera att de estniska parlamentarikerna faktiskt blir mer välbetalda än kanske nästan alla andra parlamentariker eftersom man har en lägre skatt i Estland.

Anf. 53 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det är mycket relevanta frågor som ställs här. Både Ulf Holm och Lennart Hedquist tar upp frågan om det är möjligt för Italien att göra detta. Det finns inget uttryckligt förbud som vi kan se. Samtidigt kan man möjligen undra om inte ett sådant här nationellt topping up, som vi säger, skulle kunna sägas strida mot stadgans grundläggande syfte, nämligen att skapa enhetliga regler. Men det är svårt att ge ett tydligt svar på den här frågan. Vi hade ju hoppats att denna process inte skulle behöva leda till den här typen av nationell deklaration. Ska man pröva huruvida detta är förenligt med statutens syfte, då är det till slut domstolen som ska pröva detta. Och då vet vi alla hur lång tid det tar. Frågan är om vi vågar ta den risken. Det har jag inget svar på just nu. Men det är helt klart att det inte finns något uttryckligt förbud mot detta.

Det är klart att likvärdighetsprincipen och likalönsprincipen har varit viktiga i vårt arbete med detta, precis som Lennart Hedquist mycket riktigt konstaterar fast utifrån ett annat perspektiv. Vi har själva medvetet agerat mot denna likvärdighetsprincip genom att säga att vi vill ha en nationell beskattning av våra parlamentariker. Det har vi med öppna ögon sagt att vi tycker ska vara ett villkor. Man kan säga att vi på ett sätt redan avviker från denna likvärdighetsprincip. Jag säger inte detta för att försvara det italienska agerandet. Det har säkert framgått av min föredragning att jag tycker att det är mycket olyckligt att man kommer med denna typ av deklaration. Men man måste säga att det redan finns någonting som bryter mot principen.

Parlamentet verkar luta åt ett ikraftträdande från och med nästa mandatperiod, alltså från 2009. Som nämnden möjligen kommer ihåg från föredragningen förra gången nämnde jag att detta var en fråga där rådet ansåg att det kanske var rimligt att låta parlamentet komma med det konkreta förslaget, och det är alltså från och med nästa mandatperiod.

Anf. 54 ORDFÖRANDEN:

Vi får förmodligen tillbaka frågan någon gång i slutet av juni. Vi får hoppas att parlamentet tar sitt förnuft till fånga. Vi är fler som är tveksamma till denna deklaration. Men i sak behandlar vi detta lite senare under juni. Sedan får vi ser hur det fungerar med våra planerade möten. Men det löser sig säkert.

Då tackar vi statssekreteraren med medarbetare.

Innehållsförteckning

1 § Allmänna frågor och yttre förbindelser (allmänna frågor) 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON 1

Anf. 3 ULF HOLM (mp) 2

Anf. 4 Statssekreterare LARS DANIELSSON 2

Anf. 5 ORDFÖRANDEN 2

Anf. 6 Statssekreterare LARS DANIELSSON 2

Anf. 7 CARL B HAMILTON (fp) 3

Anf. 8 Statssekreterare LARS DANIELSSON 3

Anf. 9 ORDFÖRANDEN 3

Anf. 10 Statssekreterare LARS DANIELSSON 3

Anf. 11 ORDFÖRANDEN 4

Anf. 12 Statssekreterare LARS DANIELSSON 4

Anf. 13 CARL B HAMILTON (fp) 5

Anf. 14 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 6

Anf. 15 ULF HOLM (mp) 6

Anf. 16 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 7

Anf. 17 JAN ANDERSSON (c) 7

Anf. 18 Statssekreterare LARS DANIELSSON 7

Anf. 19 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 10

Anf. 20 CARL B HAMILTON (fp) 10

Anf. 21 ULF HOLM (mp) 11

Anf. 22 LENNART HEDQUIST (m) 11

Anf. 23 Statssekreterare LARS DANIELSSON 12

Anf. 24 INGVAR SVENSSON (kd) 13

Anf. 25 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 14

Anf. 26 CARL B HAMILTON (fp) 14

Anf. 27 KENNETH G FORSLUND (s) 15

Anf. 28 Statssekreterare LARS DANIELSSON 15

Anf. 29 CARL B HAMILTON (fp) 16

Anf. 30 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 16

Anf. 31 ORDFÖRANDEN 17

Anf. 32 Statssekreterare LARS DANIELSSON 17

Anf. 33 ORDFÖRANDEN 17

Anf. 34 Statssekreterare LARS DANIELSSON 17

Anf. 35 JAN ANDERSSON (c) 18

Anf. 36 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 19

Anf. 37 LENNART HEDQUIST (m) 19

Anf. 38 CARL B HAMILTON (fp) 19

Anf. 39 ULF HOLM (mp) 19

Anf. 40 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 20

Anf. 41 Statssekreterare LARS DANIELSSON 20

Anf. 42 ULF HOLM (mp) 22

Anf. 43 Statssekreterare LARS DANIELSSON 23

Anf. 44 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 23

Anf. 45 Statssekreterare LARS DANIELSSON 24

Anf. 46 ORDFÖRANDEN 24

Anf. 47 Statssekreterare LARS DANIELSSON 24

Anf. 48 CARL B HAMILTON (fp) 25

Anf. 49 ULF HOLM (mp) 25

Anf. 50 LARS LINDBLAD (m) 26

Anf. 51 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 26

Anf. 52 LENNART HEDQUIST (m) 26

Anf. 53 Statssekreterare LARS DANIELSSON 26

Anf. 54 ORDFÖRANDEN 27

Tisdagen den 7 juni 2005

EU-nämndens uppteckningar