1 § Europaparlamentets ledamotsstadga

Statssekreterare Lars Danielsson

Information och samråd

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Vi hälsar Lars Danielsson och medarbetare välkomna.

Du får berätta om läget när det gäller Europaparlamentets ledamotsstadga. Varsågod.

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Frågan om en ledamotsstadga för Europaparlamentet har varit minst sagt segsliten. Egentligen har det här varit en fråga som har diskuterats så länge vi har varit medlemmar i unionen. Man har gjort ett flertal försök under den senaste tioårsperioden att nå enighet mellan rådet och parlamentet i denna fråga.

Jag vill bara erinra om formalia. Som ni vet är det egentligen Europaparlamentet som lägger fram förslag till en stadga, men rådet ska godkänna förslaget.

Vi tycks nu stå inför en mer avgörande diskussion i denna fråga. Ordförandeskapet har skickat ut ett brev till samtliga medlemsstater, som nämnden har fått del av. Man anger där konturen till en överenskommelse som skulle kunna vara en möjlig kompromisslösning.

Europaparlamentet har sagt att man inte vill lägga fram ett förslag utan att man är mer eller mindre säker på att man har stöd i rådet. Därför vill ordförandeskapet att rådet först försöker nå en politisk överenskommelse om det tänkta huvudsakliga innehållet i ett nytt förslag. Avsikten från ordförandeskapet är att EU-ambassadörerna ska diskutera detta i Coreper II i morgon. Sedan ska detta, om diskussionen går bra, föras upp som så kallad A-punkt antingen vid rätts- och inrikesrådet den 2 juni eller vid Ekofinrådet den 7 juni. Om detta går vägen skulle den formella proceduren påbörjas med ett förslag från Europaparlamentet i form av en resolution som ska antas i mitten av juni månad. Om scenariot fungerar accepterar rådet detta. Till slut kan parlamentet anta statuten. Detta är den lite krångliga procedur som ordförandeskapet skisserar.

Baserat på det förslag som parlamentet presenterade i juni och december 2003 innehåller det som nu ligger på bordet följande ändringar. Jag ska försöka redogöra för dem, och jag hoppas att nämndens ledamöter har haft möjlighet att ta del av dem.

Första frågan rör datum för ikraftträdande. Här lämnar man vissa dörrar öppna. Man kan tänka sig att detta träder i kraft så snart som möjligt, i princip den 1 juli. Man menar också att det kan vara möjligt att vänta till den 1 januari 2007, eller, om man vill, fatta beslut om att detta ska träda i kraft vid nästa mandatperiod. Det är uppenbart att ordförandeskapet vill att frågan om ett precist ikraftträdande i viss utsträckning lämnas till parlamentet.

Arvodesnivån anger man till 7 000 euro före skatt, eller om det är lämpligt en procentsats, nämligen 35 % av lönen för en domare i EG-domstolen. Om man väljer en procentsats på 35 % av domarlönen, hamnar man ganska exakt på 7 000 euro. Det möjliggör en automatisk årlig uppräkning av arvodet så att man inte behöver förhandla om arvodesnivån varje gång.

Vidare är det frågan om kostnadsersättningen. Man slår fast att ersättningar för resor och vissa utlägg – faktiska resekostnader, utlägg vid delegationsresor samt kostnader för assistenter – ska grunda sig på de faktiska kostnaderna och inte schablon. Principen för resor och annat ska skrivas in i de så kallade genomförandebestämmelserna.

Man föreslår dock att man behåller vissa schablonbelopp när det gäller allmänna utgifter, det vill säga kontorsmaterial och liknande utlägg. Talmanspresidiet skulle då fastställa ett månatligt schablonbelopp för kostnader i tjänsten som inte täcks på annat sätt. Beloppet skulle kunna uppgå till någonstans i storleksordningen 3 600 euro per månad. Man tycker att det är opraktiskt att begära kvitto för varje gem och penna som behöver köpas in. Det är det som ligger bakom tanken att man trots allt behåller en viss liten schablonisering.

Pensionerna föreslås betalas i sin helhet av EU-budgeten och inte två tredjedelar, som hittillsvarande förslag. Jag återkommer strax till pensionerna. Det är i den frågan det har inträffat störst förändringar.

När det gäller sjuk- och olycksfallsförsäkring föreslås att ledamöterna ska svara för en tredjedel av kostnaderna och parlamentet för två tredjedelar. Försäkringen ska gälla endast under aktuell mandatperiod och för hela familjen.

När det gäller skatt kvarstår den princip som inte minst vi från svensk sida har varit angelägna om, nämligen att skatt dras på arvode och pension med möjlighet för medlemsstaterna att utöver den grundläggande EU-skatten bestämma skattenivån nationellt.

När det gäller övergångsperioden förutser man att från datum för ikraftträdande skulle under två hela mandatperioder ett medlemsland ha möjlighet att behålla det nationella arvodessystemet. Vill ett land göra det – och det kostar mer – drabbar kostnaderna medlemslandet.

Lite ytterligare om pensionsfrågan. Det nya är att man föreslår att pensionen i sin helhet ska betalas med EU-medel i stället för, som tidigare föreslagits, att ledamöterna skulle stå själva för en tredjedel av avgiften. Det är klart att det innebär en förbättring av parlamentarikernas villkor eftersom de slipper betala en egenavgift till pensionssystemet.

Här finns tre element jag vill nämna i förslaget. För det första att man ska ha rätt till ålderspension från och med 63 års ålder. För det andra att avgiften för pensionssystemet ska motsvara 3 ½ % av ledamotsarvodet. Eftersom det finns en regel om att det sammanlagda beloppet inte överstiga 70 % innebär det att full pension ska uppnås efter 20 års tjänstgöring. Det tredje elementet är att rätten till ålderspension är helt oberoende av andra eventuella pensioner. Det innebär att EU inte avser att samordna pensionerna med eventuellt andra pensioner man kan ha nationellt.

Herr ordförande! Detta är elementen i det förslag som nu ligger på bordet. Hur vill regeringen närma sig frågan när diskussionerna äger rum i veckan och i nästa vecka? Det är utifrån följande utgångspunkter:

Det här är en fråga som har varit besvärlig och svår att diskutera. Vi alla har varit av uppfattningen att den nuvarande ordningen, inte minst vad gäller ersättningar för kostnader för Europaparlamentarikerna, har varit olycklig. Det är viktigt att skapa mer ordning och reda och ett system där man så mycket som möjligt ersätter bara faktiska kostnader och inget annat.

Ett annat element som bidrar till nödvändigheten att försöka få en överenskommelse är det faktum att med inträdet av de tio nya medlemsländerna är skillnaden i arvodesnivån mellan olika parlamentariker mycket stor. Detta har lett till ett missbruk av systemet, som vi har ett ansvar att försöka undanröja.

Frågan om Europaparlamentarikernas löner och villkor i övrigt har stått i fokus. Det är en fråga som har diskuterats mycket. Det är därför viktigt att nivåerna på ersättningar är rimliga i förhållande till bland annat vad man har i nationella parlament men också i övrigt kan uppfattas som en rimlig ersättning för det arbete som utförs av Europaparlamentarikerna.

I de tidigare förslagen som vi har diskuterat har erinringar rests, både från regeringens sida men också från nämndens sida, mot framför allt arvodesnivån. Den uppfattar vi nu är nere på en nivå som kan betraktas som rimlig, det vill säga 7 000 euro.

Det finns nu också ett system för kostnadsersättningar som på ett betydligt bättre sätt än det nuvarande systemet säkerställer att ersättning utgår endast för faktiska kostnader. Det finns kvar ett schablonbelopp, men det är betydligt mer begränsat än tidigare. Det får väl vägas mot hur pass rationellt det är att begära kvitto också på mindre utgifter. Det finns ett antal positiva element i detta.

Det som fortfarande känns något bekymmersamt är förslaget till pensionslösning. Det är inte helt i enlighet med praxis att hela pensionsavgiften ska betalas över budgeten. Det hade varit rimligare att ledamöterna betalade åtminstone en del av pensionsersättningen. Vi har i vårt pensionssystem normalt sett en längre intjänandetid än 20 år innan man uppnår full pension. Det går också att konstatera att det faktum att EU säger att pensionerna inte ska samordnas med andra pensioner normalt sett inte är förenligt med det system vi har. Dock är det vår tolkning, efter att ha tittat på detta, att det ändå kan vara möjligt för svenska pensionsutbetalare att samordna sina pensioner gentemot den pension som EU-parlamentariker skulle kunna få. Detta är mer ett antagande än ett säkert konstaterande.

Det finns, som vi ser det, fortfarande en del frågetecken när det gäller pensionslösningen.

När vi väger samman detta kommer vi till slutsatsen att det trots allt synes vara rimligt att försöka tillstyrka förslaget, att ge ordförandeskapet en sådan signal. Vi ska i varje fall inte som ensamt land motsätta oss förslaget. För den händelse det i rådet i övrigt finns total enighet kring det vill vi biträda den enigheten.

Detta, herr ordförande, är regeringens tänkta handlingslinje i de diskussioner som nu närmast tar vid i Coreper och så småningom även i rådet.

Anf. 3 LENNART HEDQUIST (m):

Jag har en fråga om pensionssystemet. Jag tolkar förslaget så att det inte är förmånsbaserat, utan det skulle vara fråga om ett renodlat premiebaserat system, det vill säga att pensionsavgifterna går in i en fond där de förräntas och sedan blir vad de blir beroende på vad som är inbetalat. I den mån det är på det viset tycker jag att det är en bättre ordning än den som vi tidigare haft i bland annat vårt land, nämligen förmånsbaserad procent av utgående lön eller arvode.

Nu finns det även blandlösningar, men om vi ser på det som sker i vårt eget land, till exempel med olika pensionslösningar inom näringslivet, handlar det om just premiebaserade lösningar, inte om att man garanteras en viss procentsats. Jag tolkade föredragningen så att det är premiebaserat. I så fall tycker jag att det är bra.

Anf. 4 ULF HOLM (mp):

Ordförande! Vi har diskuterat den här frågan tidigare. Jag tycker fortfarande att det finns ganska många frågetecken kvar. Pensionerna är en sådan sak, men dem har ni ju själva uppmärksammat.

Jag tycker att det är helt fel att det inte kan ske en samordning av de nationella pensionerna. Jag tycker också att det är ganska rimligt att ledamöter, precis som vanliga medborgare – i alla fall i Sverige får jag väl tillägga, för jag vet inte hur det är i de andra 24 medlemsstaterna – själva betalar in en del.

De svåra frågorna är väl arvodesfrågan och kostnadsersättningen. Jag kan inte hålla med om regeringens ståndpunkt att vissa schablonbelopp kan finnas kvar. ”Vissa” i det här fallet är 35 000 i månaden. När jag satt i EU-parlamentet kunde jag köpa en himla massa gem för de pengarna. Det går inte att göra av med så mycket pengar på så kort tid, särskilt inte sedan parlamentet ändrat ordningen så att man får en arbetsdator. En dator var ju dyr att köpa in, men den fixar alltså parlamentet numera. Det kan inte vara rimligt att pengarna ska utbetalas i form av en schablonersättning. Det vänder jag mig helt emot.

Jag delar inte heller åsikten att arvodesfrågan är helt avgörande, och det är synd att regeringen här skyller på de tio nya medlemsstaterna. Arvodet får man nämligen utifrån de nationella parlamentens nivåer, det vill säga utifrån de lönenivåer och de kostnadsbilder som finns i de nationella parlamenten.

Sedan tillför EU-parlamentet faktiskt ett dagligt arvode på 268 euro – per dag – för ökade levnadsomkostnader i Bryssel. 268 euro är 2 500 kr per dag. Även den summan hade jag som ledamot svårt att sätta sprätt på. En del lyckades säkert med det. Den summan får man för ökade levnadsomkostnader i Bryssel, och där är alla 25 medlemsstater lika. Att då skylla på nya medlemsstater, för att de har ett annat löneläge i sitt hemland, tycker jag är fel.

Jag tycker att det ligger en styrka i att det inte bildas ett A- och ett B-lag bland EU-parlamentariker. Det finns annars risk för att det är bättre att vara parlamentariker i EU än att sitta i det nationella parlamentet eftersom man har högre lön och bättre ersättningar inom EU. Man utför ungefär samma sorts uppdrag, och därför vidhåller Miljöpartiet att det ska vara samma ersättning som från de nationella parlamenten. Det tycker jag är en viktig princip.

Sedan måste jag erkänna att jag inte förstod det som sades om sjukersättning, vad som var det nya. Jag måste nog läsa på lite mer om den, men du sade att den skulle gälla hela familjen. Då är min fråga: Har vi sådant också här i riksdagen, alltså att den gäller hela familjen? Att sjukersättningen gäller ledamoten är inte konstigt, men varför skulle den gälla hela familjen? Där hänger jag inte riktigt med. Vi har nog den uppfattningen att mannen och kvinnan kan ha olika karriärer, egna inkomster och allt sådant. Här tycks det vara fråga om ett lite förlegat tänkesätt.

Om jag sedan även ska säga något positivt tycker jag att det är bra att beskattningen av lönen är nationell.

Anf. 5 KENNETH G FORSLUND (s):

I likhet med Ulf Holm reagerar jag på schablonersättningen på 3 600 euro per månad för kontorskostnader. Jag skulle vilja få detta utvecklat lite mer. Vad förväntas schablonersättningen täcka? Eftersom här finns en möjlighet till nationell beskattning infinner sig även frågan: Kommer schablonersättningen att hanteras på motsvarande sätt som exempelvis kostnadsersättningen för oss riksdagsledamöter? Alltså: I den mån man inte kan visa upp kvitton på att man gjort slut på pengarna så beskattas de. Det tycker jag vore det rimliga i sammanhanget. Jag nöjer mig med det.

Anf. 6 ORDFÖRANDEN:

Jag kan fylla på där. Kostnadsersättningen är väl kvar på samma nivå som i dag. Det är alltså ingenting nytt. Det är det som brukar gå till partierna. Så hanterar i alla fall vår partigrupp de pengarna. Vi köper tjänsterna av partiet. Jag uppfattar att det är samma nivå som i dag

Anf. 7 KARIN GRANBOM (fp):

När jag bad om ordet var det för att fråga om samma sak, nämligen schablonbeloppen. 35 000 kr i månaden verkar mycket att köpa kontorsmateriel för. Ambitionen, att man ska ersättas för verkliga kostnader, är bra. Därför vill även jag att du utvecklar detta med kontorskostnadsersättningen.

Anf. 8 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag skulle vilja att du utvecklade frågan om traktamentsnivåerna lite mer. Det kanske är som Ulf Holm säger att traktamentsersättningen på 268 euro per dag, 2 500 kr, fortfarande gäller. Det är jättemycket pengar.

Sedan tycker jag, precis som flera andra här, att det verkar konstigt att sjukersättning ska utgå till hela familjen. Vi har ju inga sådana system. Normalt samordnar vi pensionen, men det vill man inte göra.

Också schablonbeloppet låter väldigt konstigt. Som Karin Granbom sade är 35 000 mycket pengar att köpa kontorsgrejer för. Det låter märkligt. Jag tror att det kommer att svida i ögonen på många när det förslaget kommer ut.

Också från mitt partis sida tycker vi att en rimlig ersättning vore den som vi har i riksdagen, alltså att de svenska EU-parlamentarikerna har samma lön.

Anf. 9 INGVAR SVENSSON (kd):

Det här har, som statssekreteraren sade, varit en långdragen process och den måste vägas för och emot. Det är klart att man kan gå in på olika enskildheter och peka på att det och det och det inte är bra, men man måste också utgå från det aktuella läget och göra det bästa av situationen. Vår bedömning är att vi kan acceptera detta, men om man kan förhandla ned en del bitar är det naturligtvis inte helt fel. Om det emellertid skulle vara så att detta är förslaget till kompromiss kan vi acceptera det.

Anf. 10 CARL B HAMILTON (fp):

Jag har också en fråga, men det är väl rimligt att först låta Lars Danielsson svara på de frågor han fått hittills.

Anf. 11 LENNART HEDQUIST (m):

Jag har en komplettering till tidigare fråga. Det gäller ålderspensionen, där jag tycker att skrivningen möjligen är lite oklar. Det står att man gör en avsättning på 3 ½ % av ledamotsarvodet varje år, och sedan sades det att det är 20 år som gäller. 20 år gånger 3 ½ blir just 70 %. Jag tolkar det så att ålderspensionen inte skulle kunna komma att utgöra mer än 70 % av ledamotsarvodet. Men här verkar det handla om 70 % inbetalning.

Min fråga gäller alltså om den är premiebaserad eller förmånsbaserad. Beroende på den förräntning som sker av pensionsmedlen blir frågan ifall man ska låta de inbetalda pensionsmedlen bli vad de blir i relation till ledamotsarvodet. Alternativet är att pensionen fortfarande är förmånsbaserad. Om den är premiebaserad förefaller 3 ½ % avsättning vara lite för hög om det ska ta 20 år att tjäna in den.

Anf. 12 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Jag börjar med Lennart Hedquists fråga. Ja, systemet är premiebaserat. Det är helt uppenbart att det är grunden i pensionssystemet. När det gäller de 70 procenten innebär det alltså att det som betalas ut varje månad till en pensionerad ledamot inte får överstiga 70 % av vad den totala lönenivån är vid det aktuella tillfället. Det är det som är gränsen.

Det kan alltså innebära – och det är väl det du syftade på – att om en fond eller vad det nu är utvecklas förmånligt visar den så småningom, i bästa fall, ett överskott. Det kan inträffa. Men det som man reglerar är utbetalningen per månad. Den ska inte överstiga 70 %. Jag hoppas att det är svar på din fråga.

Anf. 13 LENNART HEDQUIST (m):

Då är det alltså blandat?)

Anf. 14 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Just det.

Ulf Holm och Kenneth G Forslund, och även Karin Granbom, tar upp schablonersättningen. Den är tänkt att täcka dels, som jag sade, kontorsmateriel, dels kostnader för representation samt hotellkostnader vid resor i det land där ledamoten valts. Beloppet fastställs av parlamentet. Rådet kan inte göra det. Vad vi ska säga ja till är själva principen, att man har en schablonisering, men beloppet som sådant är parlamentets sak att fastställa.

Jag har inga svårigheter att instämma i de kritiska kommentarer som flera av ledamöterna givit uttryck för när det gäller beloppets storlek. Men återigen: I en sammanvägning tycker vi nog ändå att det här är en rimlig avvägning mellan schablonisering och ersättning för verkliga kostnader.

Jag tycker kanske att Ulf Holm i sitt resonemang lite grann blandar ihop arvodesnivån och kostnadsersättningarna. Att sätta sprätt på pengarna är precis det vi ska komma bort från. Du talar om att sätta sprätt på pengar i termer av att arvodesnivån är för hög, med det handlar ju om någonting annat, nämligen vilken princip man vill bekänna sig till. Vi har fram till nu haft en princip där ledamöterna i Europaparlamentet arvoderats på samma sätt som i det nationella parlamentet.

Jag ser det som en rimlig utveckling – den behöver man inte instämma i – att man försöker skapa en enhetlig arvodesnivå, och då blir det ett logiskt steg att försöka se till att arvodet läggs på en rimlig nivå. Det innebär att ett antal länders parlamentariker får sänkta arvoden och ett antal länders parlamentariker får höjda arvoden.

När det gäller det faktum att sjuk- och olycksfallsförsäkringen skulle omfatta hela familjen är det en underhandsuppgift som vi fått, men givet frågans komplexitet och känslighet vill vi delge nämnden även underhandsuppgifter. Jag kan livligt instämma i att det inte är normal praxis i andra sammanhang. Jag tycker att det är ett av de element som man kan vara mer kritisk till. Men återigen: Sammantaget tycker jag att det är rimligt att kanske ändå acceptera detta.

Kenneth G Forslund frågar hur våra skattemyndigheter kommer att bedöma schablonersättningen. Det vore inte bara olämpligt utan kanske också oriktigt av mig att försöka svara på det. Det är upp till Skatteverket självt att bedöma detta. Jag har dock konstaterat att Skatteverket tidigare granskat parlamentarikernas löner och pensioner, och jag utgår från att de kommer att göra det även i fortsättningen och då bedöma detta utifrån de måttstockar som Skatteverket har att tillämpa.

Sven-Erik Sjöstrand tar upp frågan om traktamenten. Jag konstaterar endast att de inte är en del av ledamotsstadgan, utan traktamenten fastställs av parlamentet separat. Jag har ingen uppgift om att de på något sätt skulle ändras.

Som ett slags allmän kommentar kan jag säga att vi tror att det finns förutsättningar för en uppgörelse. Samtidigt vet vi att samma typ av diskussion som den vi nu för här också förs i ett antal andra länder. Vi vet vilka länder som tidigare varit mer tveksamma till detta. Det är förutom vi själva länder som Tyskland, Frankrike, Österrike och kanske också Nederländerna. Nederländerna har kanske inte varit så kritiska tidigare, men i dag är de som bekant kritiska till det mesta som har med EU att göra. Den här typen av diskussion förs nu alltså parallellt i flera länder.

Anf. 15 ORDFÖRANDEN:

Låt mig komplettera där. När det gäller kostnadsersättningen ska den inte bara täcka hotellkostnader utan också resor inom valkretsen, det vill säga svenska parlamentariker får inte ersättning för resor inom Sverige, endast till sin hemort. Också det förklarar kostnadsersättningen. Jag har själv haft den en gång i tiden.

Anf. 16 CARL B HAMILTON (fp):

Det är bra att vi har en expert här. Jag vet inte om det är ordföranden eller statssekreteraren som ska svara på min fråga, men täcker kontorsschablonen också assistenthjälp och hyra i parlamentet?

Jag ser att du skakar på huvudet. Okej, inte det.

Det här är, som Ingvar Svensson var inne på, en långkörare. Den kritik som tidigare framförts framför allt från svensk sida har varit att kostnadsersättningen har varit en schablon, och man har inte behövt redovisa de faktiska kostnaderna. Detta är nu ändrat. Tidigare har det också varit stark kritik mot att det inte har varit nationell beskattning utan en annan beskattning som gällt. Det är också nu ändrat.

Sverige har över den här dryga tioårsperioden fått igenom dessa två viktiga krav. Det vore väldigt konstigt om Sverige nu inte säger att det är en, kanske inte särskilt lycklig, men med ett skohorn acceptabel kompromiss.

Anf. 17 JAN ANDERSSON (c):

Jag tycker att det är viktigt att man lyckas knyta igen säcken i det här ärendet.

När det gäller kostnadsersättningen kan man säga att även om det är principen vi tar ställning till är 3 600 en principiellt hög, tycker jag, schabloniserad nivå. Men det är betydelsefullt att få ett avslut i frågan.

Anf. 18 LARS LINDBLAD (m):

Även jag tillhör de ledamöter som tycker att den här frågan i storlek är en relativt begränsad fråga men har fått alldeles för mycket utrymme i nämnden, på rådsmötena och så vidare. Den behöver lösas någon gång, vi kan inte hålla på så här år efter år.

Givetvis finns det egenheter i detta som är tveksamma, och de har lyfts upp på det här mötet. Även lönenivån kan få en del regionala effekter som kan bli rätt knepiga. I Estland kommer det att innebära att en estnisk parlamentariker kommer att tjäna fem sex gånger mer än sin egen premiärminister. Då kan man fundera över hur det är. Samtidigt brukar de flesta av oss tycka att man, i alla fall om det inte gäller konkurrensutsatt verksamhet, ska ha någorlunda lika lön för lika arbete. Någonstans där får man försöka landa. Då har vi ändå kommit ganska långt jämfört med var vi började.

Därför kan vi också acceptera detta men, återigen, med en viss vånda över en del egenheter i det. Men med detta löses de värsta problemen, bland annat reseersättningarna. Enskilda parlamentariker som reser med billiga biljetter har tidigare kunnat lägga undan mycket pengar. Sådant ska man försöka undvika, och det löses med detta. Därför känner vi att vi kan släppa frågan och någorlunda acceptera den här förhandlingslinjen i den här utformningen.

Anf. 19 ULF HOLM (mp):

Det gäller den principiella frågan. Lars Lindblad säger att de värsta delarna försvinner nu. Frågan är vad de värsta delarna är. Vad är det som är uppmärksammat? Det är mycket detta att man får ersättningar utan att visa upp kvitton. Det är det värsta. Den ändringen kan ta mig tusan EU-parlamentet självt fixa. Men man vägrar. Det är faktiskt för EU-parlamentet självt att ändra statuterna och fastställa detta. Det behöver inte Europeiska rådet göra. Det kan parlamentet göra, precis på samma sätt som de som fastställer kostnadsersättningar och traktamenten, men de vägrar att göra det därför att de tjänar pengar på det. I stället tvingar de Europeiska rådet att göra något slags ledamotsstadga, mot mångas vilja. Det är klart att det är lönsamt med ett gemensamt arvode med EU-parlamentet när man säger att man ska ha en EU-skatt på det. Den är på 13 %, medan skatten i de flesta länder är betydligt högre än 13 %. Så de flesta tjänar på det ekonomiskt.

Det kallar jag utpressning från EU-parlamentets sida. Jag är besviken över att så många går i den fällan.

Parlamentet kan göra ändringarna först, och därefter skulle stats- och regeringscheferna kunna diskutera helheten, om man nu är intresserad av det när det gäller arvoden för alla ledamöter.

Jag är inte beredd på den ändringen i dag.

Jag hade dock en fråga om något som jag upptäckte nu lite senare. Du berättade om reseersättningen och sade att det gäller reseersättning i delegationer och utskott, om jag förstod det rätt. Du nämnde inte resor till och från hemorten. Jag utgår från att det gäller den reseersättningen också. Det är nämligen den som man tjänar mest pengar på.

Du nickar, och då är i alla fall den saken klar.

Sedan har jag samma frågor som tidigare, och jag är inte nöjd med förslaget som det ligger nu. Jag tycker att Europeiska rådet inte ska göra någonting, utan det är EU-parlamentet självt som ska ta initiativet först och ändra i sina statuter innan vi börjar diskutera frågan.

Anf. 20 CARL B HAMILTON (fp):

Alla verkar känna som att det här är ett val mellan pest och kolera. Då väljer man den ena. Jag vet inte om det är pesten eller koleran, men vi har i alla fall en majoritet för någonting.

Det brev som du föredrog tidigare och som innehåller rätt mycket information är sekretessbelagt. Jag träffade Herman Melzer här utanför tillsammans med kanslichefen, och han verkade vara väl informerad om brevet. Hur ska vi hantera den här informationen? Vad säger kanslichefen? Det kanske är en fråga till kanslichefen i första hand?

Anf. 21 Kanslichefen INGRID LARÉN MARKLUND:

I första hand tror jag att det är en fråga för statssekreteraren om hur känsligt förhandlingsläget är.

Anf. 22 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Vad gäller den senare frågan: Vi fick det här förslaget bland de allra första underhand. Man är medveten om att vi mycket tydligt har markerat att vi ville ha en ordentlig samrådsprocess med den här kretsen innan vi går vidare. När vi fick det underhand vidtog vi den försiktighetsåtgärden att sätta på sekretesstämpeln. I dag gör jag den bedömningen att det inte är ett så känsligt förhandlingsläge, utan det går att tala om detta i offentligheten. Vi kommer därmed att i våra handlingar kryssa över hemligstämpeln så att det är i öppenhetens tecken.

Som svar till Ulf Holm vill jag säga att reseersättningarna betalas mot kvitton för resor till och från Europaparlamentet. Enligt de nya reglerna är det mot uppvisande av kvitton för flyget etcetera.

När det gäller övriga resor: Ersättning för resor i tjänsten inom det land där ledamoten valts mot uppvisande av kvitton. Schablonen är tänkt att täcka hotellkostnader vid resor i det land där ledamoten valts.

Som jag sade är jag den första att hålla med om att den här schablonen kan synas vara högt satt. Den fastställs av Europaparlamentet. Jag ser inga problem med att instruera vår representant i Coreper att markera att vi anser att detta schablonbelopp är något högt, men ändå med den klara inställningen att vi inte anser att det faktum att vi tycker det bör fälla förslaget. Vi vill fortfarande tillstyrka förslaget, om alla andra gör det.

Till Carl B Hamilton: Ersättningen för assistenter ligger utanför det beloppet.

Anf. 23 ULF HOLM (mp):

Jag har en följdfråga. Det märks att jag har suttit i EU-parlamentet, jag kan alla detaljer här.

Du sade: Mot uppvisande av kvitton. Det är en sak. Jag menar ersättning mot kvitton, vilket är en helt annan sak. Uppvisade av kvitton skedde även när jag satt i parlamentet, men man fick ersättning enligt en schablon, vilket innebar att man trots det kunde plocka ut ett högre belopp. Jag menar att det ska vara ersättning mot uppvisande av kvitton.

Anf. 24 KARIN GRANBOM (fp):

Jag skulle vilja ställa en fråga som gäller å ena sidan kostnadsersättningen för kontorsmaterial och så vidare och å den andra sidan reseersättningen. Är det så att resor i hemlandet och hotellkostnader i hemlandet går på reseersättningen och inte på kostnadsersättningen? Är det fortfarande så att dessa 3 600 enbart ska räcka till kontorsmaterial?

Anf. 25 ORDFÖRANDEN:

Det kanske var jag som förvirrade det här. Tidigare var det så att det skulle täcka in lokaler i valkretsen och resor i valkretsen. Det är möjligt att det inte är likadant i det nya förslaget.

Anf. 26 LARS LINDBLAD (m):

Jag skulle vilja ställa en fråga till om beskattningsprincipen. Som jag uppfattade det ligger pensionspengarna och försäkringspengarna utanför detta. Vad är motivet till att man har en EU-skatt? Den rimliga principen borde väl vara att parlamentarikern som bor i en kommun och utnyttjar den service som finns där också betalar kommunalskatt och statsskatt fullt ut. Vad är egentligen motivet? Är det någon form av återbäring till unionen? Den principen skulle man egentligen titta på. Det är som sagt ganska långt kommet i förhandlingsspelet, men det skulle vara intressant att få svar på frågan.

Anf. 27 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag undrar om vi kunde få lite mer kompletterande information om sjukersättningen för hela familjen. Finns det någon kalkyl på vad kostnaden är? Vad innefattar det? Innefattar det olycksfallsförsäkring, sjukhusvård med mera? Är det samma här, att de som får ut sjukersättning i form av till exempel sjukpenning också får nationell skatt?

Jag måste säga att vi från Vänsterns sida inte anser att förslaget är godtagbart. Vi är fortfarande kritiska och tycker att beloppet ligger alldeles för högt.

Anf. 28 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag vet inte om Ulf Holm och jag lägger olika betydelser i ordet ”uppvisa”. Det är helt klart att detta tolkas som att det inte handlar om att visa upp kvittot, vifta med det och sedan ta tillbaka det. Det gäller att bifoga kvittot, precis som man gör när man skickar in en reseräkning i riksdagen. Det är det som är den stora förändringen. Det är ersättning med bara det belopp som anges. Det kallar jag ”mot uppvisande av kvitto”. Det kanske man kan beskriva på ett annat sätt, men det är helt klart att det är detta som var ett av de viktigaste kraven på förändringen. Det sker en hel del i parlamentet, även om Ulf Holm inte är där.

Karin Granbom frågade vad den här schablonen ska täcka. Det är kontorskostnader, telefon, inkluderande mobiltelefon, porto – det är väl ingen som skickar brev längre – inköp av böcker, veckotidningar och tidningar, Internetavgift, kopieringsapparat, representationsaktiviteter, hotellkostnader som uppstår i samband med resa i det egna hemlandet, det vill säga att det bara är hotellkostnader. Resekostnader täcks, som jag sade tidigare, bara i den mån man har kvittot som man visar upp. Då får man ersättning med motsvarande summa som finns på kvittot.

Vad är motivet till en EU-skatt? Det är en mycket rimlig fråga. Jag tror att vad man har tänkt sig är att ha något slags jämställdhet mellan personer som är anställda i EU-systemet – kommissionen, rådet och så vidare – och parlamentarikerna. Vi har i bred enighet i den här kretsen invänt mot det resonemanget. Vi har menat att parlamentarikerna är, precis om du själv påpekade, bosatta i sitt eget land och borde därför inte jämställas med anställda i kommissionen till exempel. Det är det som är drivkraften bakom idén. Men det har vi lyckats hantera på det sätt som jag tidigare angivit.

Vad är det som exakt täcks i olycksfalls- och sjukförsäkringar? Vi börjar komma in på vad jag skulle vilja kalla överkurs, men även en överkurs kan vi ibland klara av. Vi ska säga med en gång att vi inte har fått alla tillämpningsbestämmelser från parlamentet i de här frågorna och vet inte exakt vad det täcker, om det finns något högkostnadsskydd, tak, om du kan skönhetsoperera dig på parlamentets bekostnad. Jag utgår från att de möjligheterna inte finns, men vi har inte fått de exakta tillämpningarna. Jag tror att det är rimligt att utgå från att tillämpningen förmodligen är aningen mer generös än vad vi är vana vid i det svenska systemet.

I övrigt tror jag inte att det går att vara mera precis. Jag åtar mig gärna att förse Sven-Erik Sjöstrand med mer detaljerad information, men jag måste nog få gå till läggen, som Jan Myrdal brukade säga.

Anf. 29 LENNART HEDQUIST (m):

Jag hade en kompletterande fråga i anslutning till kvittodiskussionen mellan Ulf Holm och Lars Danielsson.

Man ska inte tro allt man läser i tidningar om hur systemet har fungerat. Men jag har fått det intrycket att EU-parlamentariker kan ta ut en förstaklassbiljett för till exempel hemresan och få ett kvitto på den och sedan ”casha” in den biljetten på flygplatsen och ta en billig biljett. Därmed har de ett kvitto på den dyra biljetten. Åtminstone är det så det har framställts i en del av pressen. Man får det intrycket att EU-parlamentarikerna väldigt gärna åker billigt. Då borde det väl vara det som gör sig gällande.

Anf. 30 ORDFÖRANDEN:

Jag kan svara på den frågan. Det är riktigt som Ulf Holm säger, att så här långt har det varit så. Men det blev en förändring under den första perioden som vi svenskar satt där nere. Man skulle visa att man hade rest. Då räckte det med boardingkortet, inte priset på biljetten utan den tag man får när man går ombord på planet.

För att försvara Europaparlamentarikerna till en viss del måste jag säga att det inte är så att det här är satt i system. De svenska socialdemokraterna till exempel betalade tillbaka sitt överskott på ett särskilt konto som parlamentet har tillhandahållit. Jag tror att det är fler som gör likadant. Det här är inte en debatt som bara finns i Sverige, utan den finns i andra länder också. Icke förty tror jag att det är klokt att man rensar upp i det här träsket. Det är nog tillräckligt många som använder sig av systemet. Jag tror att det här kommer att leda till att man, även om vi höjer nivån på lönerna, totalt sett kommer att förlora på det som parlamentariker, men det är bra att få ordning och reda i systemet.

Det verkar som att vi inte kan komma längre än så här. Men det här är ett första viktigt steg.

Anf. 31 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det du beskriver betraktar jag som försök till bedrägeri eller bedrägligt beteende. Det finns inga system som är riktigt vattentäta. Men jag kan säga också att när Europaparlamentets talman Borrell presenterade sin syn på detta vid ett informellt Europaministermöte i slutet av april aviserade han bland annat en stärkt intern revision. Man ska på ett bättre sätt följa upp efterlevnaden av reglerna. Jag hoppas att parlamentet lever upp till det åtagandet.

Anf. 32 ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt. Det finns inga fler övriga frågor.

Anf. 33 CARL B HAMILTON (fp):

Det skulle kännas konstigt om vi skildes åt en sådan här dag utan att statssekreteraren har fått ge sin syn på utfallet i den franska folkomröstningen och vad det innebär för Sverige.

Anf. 34 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Det är helt klart att resultatet av den franska folkomröstningen är ett allvarligt bakslag för dem som tycker att det nya fördraget innehåller element som gör unionen mer demokratisk, öppnare, mer effektiv och mer anpassad till de krav vi i dag vill ställa på Europeiska unionen.

Processen för att godkänna fördraget, som ni alla känner till, är sådan att samtliga medlemsländer måste godkänna det innan det kan träda i kraft. Vad som är sagt i fördragets sista del är att man anger datumet den 1 november 2006 som ett slags bortre tidsgräns vid vilket medlemsländerna ska ha godkänt fördraget. Det finns där en mekanism som säger att om minst 80 % av medlemsländerna godkänt fördraget vid den tidpunkten, underförstått att alla inte har gjort det, ska Europeiska rådet samlas för att diskutera frågan. Det är den formella delen av det hela.

Ett medlemsland har sagt nej. Vi har ännu inte fått någon ordentlig reaktion från detta lands regering om hur man tolkar resultatet och vilka slutsatser man drar av resultatet av folkomröstningen. Det allmänna anförande som president Chirac höll på valnatten innehöll en hel del eleganta konjunktiv men mycket lite av innehåll när det gäller vad man avser att göra -- av helt naturliga skäl.

Vi har den holländska folkomröstningen i morgon.

Det finns flera scenarier här. Den reaktion vi märker ute bland EU:s medlemsländer är ungefär följande. Det absolut övervägande antalet medlemsländer, framför allt dem som redan har godkänt fördraget, som bekant nio länder, men också bland dem som fortfarande har en bit kvar i ratifikationsprocessen, anser att ratifikationsprocessen bör fortsätta i varje medlemsland. Sedan kommer man så småningom till en punkt där man måste se om alla medlemsländer har godkänt eller inte, men fördraget anger den tidpunkten formellt sett till den 1 november 2006.

Det här är den viktigaste grundhållningen. Samtidigt är det självklart att alla med politiskt ansvar måste känna en lyhördhet inför den signal som i det här fallet de franska väljarna har sänt. Även om dessa väljare bara omfattar 3 ½ % av unionens samlade befolkning är det ändå givetvis en betydelsefull signal att ett lands väljare med en så pass klar majoritet säger nej till fördraget. Det här är en väckarklocka som man inte på något sätt kan bara lägga åt sidan.

Jag tror att de flesta nu vill avvakta resultatet av folkomröstningen i Nederländerna. Jag föreställer mig också att denna fråga, det vill säga hur den uppkomna situationen ska hanteras, blir huvudfrågan vid Europeiska rådets möte den 16—17 juni. De övriga frågor som ska diskuteras där kommer säkerligen att behandlas mycket kortfattat. Det är fortfarande oklart om man ens kommer att försöka att ha någon form av realförhandling vad gäller till exempel det finansiella perspektivet, men mycket talar för att så kanske inte blir fallet.

Vad blir då det troliga utfallet av Europeiska rådets möte? Ja, jag tror att huvudinriktningen är att man vill att processen ska fortsätta. Man kan konstatera, om man antingen talar med vissa huvudstäder eller läser exempelvis en känd engelskspråkig morgontidning med orange blad, att det i Storbritannien, som har annonserat en folkomröstning, uppenbarligen finns en framväxande uppfattning att det möjligen kan vara klokt att skjuta planerna på en folkomröstning något framåt. Det här finns det ännu så länge bara underhandsuppgifter om. Vi får väl se om och när den brittiska regeringen väljer att ta ett sådant steg. Jag skulle tro att man kanske också från brittisk sida vill avvakta diskussionen i de övriga medlemsländerna och i Europeiska rådet.

Om vi ska ta i beaktande vad som har hänt vid tidigare liknande tillfällen, framför allt det irländska nejet till Nicefördraget, men man kan möjligen dra vissa paralleller till det danska nejet till Maastrichtfördraget, är det för de övriga medlemsländerna väsentligt hur det aktuella landet självt anser att den uppkomna situationen ska hanteras. Vi har, än så länge, inte någon tydlig signal från Frankrike om hur det här ska hanteras. Det är inte upp till oss att spekulera i om fransmännen vill anordna en ny folkromröstning om X år eller vill göra något annat. Men vi tycker nog att det är rimligt att avvakta ett tydligare besked från den franska regeringen hur man själv ser på situationen. Det har vi alltså inte. Motsvarande gäller då om opinionssiffrorna i Nederländerna är riktiga om det blir ett holländskt nej.

Man kan hypotetiskt tänka sig att den franska regeringen säger: Vi vill förlänga tidsgränsen för vid vilket fördraget ska vara godkänt till någon period som ligger senare än den 1 november 2006.

Man kanske inte i det här läget vill tala om nya folkomröstningar. Det ligger i sig en utmaning av en folkopinion om man gör det. Men den möjligheten är inte osannolik. Samma sak kan möjligen gälla för holländarna.

Innan denna klarhet är vunnen är det väl vår uppfattning att det enda rimliga är att fortsätta vår egen ratifikationsprocess såsom planerat, där som bekant nästa etapp är att regeringen på torsdag avser fatta beslut om en lagrådsremiss och omedelbart överlämna denna remiss till Lagrådet. Lagrådet har aviserat att man under en tvåveckorsperiod kommer att granska förslaget, framför allt utifrån dess relation till vår egen grundlag och sedan säga vad man tycker om det.

Sedan får vi se vad diskussionen i framför allt Europeiska rådet ger vid handen. Vi får ta den i beaktande och så småningom i så brett samförstånd som möjligt försöka enas kring vilka eventuella konsekvenser den kan få för den svenska processen, huruvida den kan fortsätta som planerat eller huruvida det finns anledning att diskutera eventuella avvikelser.

Situationen är fortfarande i mångt och mycket oklar. I oklara situationer brukar det alltid vara klokt att bevara handlingsfriheten. Vi menar att det bästa sättet att bevara handlingsfriheten är att fortsätta processen som planerat tills vidare med lagrådsremissen, att gå in i diskussionen i Europeiska rådet. Med exakt vilka ingångsvärden är något som i sista hand statsministern kommer att samråda med nämnden om den 14 juni. Det är ungefär det man kan säga i det här läget. Man kan säkert säga mycket mer, men det kanske man inte bör göra.

Anf. 35 ORDFÖRANDEN:

Vi återkommer till Europeiska rådet. Vi ska också ha ett samråd med statssekreteraren inför allmänna rådet. Det är inte riktigt klart när. Det är skolavslutningarna som ställer till framöver, både för statssekreteraren och ledamöterna. Vi får kanske ha ett extra möte nästa vecka. Vi får återkomma till det.

Anf. 36 JOE FRANS (s):

Det gällde frågan om 80 % av länderna. Är det fråga om 20 länder eller är det befolkningen?

Anf. 37 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Det är antalet länder.

Det här var något som lades in i fördraget av de länder som vill öppna för en möjlighet att ha ett fördrag som godkänns på ett annat sätt än genom att varje medlemsland godkänner fördraget. Det är, som bekant, en princip som vi i bred enighet i riksdagen har sagt att vi inte kan acceptera.

Det här är utformat på ett sådant sätt att vi menar att det inte är orimligt att ha ett stadgande som säger att om inte alla länder har godkänt det måste Europeiska rådet diskutera situationen. Vad gör man? I ärlighetens namn måste man säga vad som ligger bakom. Det brukar alltid vara klokt att säga som det är här i livet.

Anf. 38 ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi statssekreteraren och medarbetare. Mötet är avslutat.

Innehållsförteckning

1 § Europaparlamentets ledamotsstadga 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON 1

Anf. 3 LENNART HEDQUIST (m) 4

Anf. 4 ULF HOLM (mp) 4

Anf. 5 KENNETH G FORSLUND (s) 5

Anf. 6 ORDFÖRANDEN 5

Anf. 7 KARIN GRANBOM (fp) 5

Anf. 8 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 5

Anf. 9 INGVAR SVENSSON (kd) 6

Anf. 10 CARL B HAMILTON (fp) 6

Anf. 11 LENNART HEDQUIST (m) 6

Anf. 12 Statssekreterare LARS DANIELSSON 6

Anf. 13 LENNART HEDQUIST (m) 7

Anf. 14 Statssekreterare LARS DANIELSSON 7

Anf. 15 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 16 CARL B HAMILTON (fp) 8

Anf. 17 JAN ANDERSSON (c) 8

Anf. 18 LARS LINDBLAD (m) 8

Anf. 19 ULF HOLM (mp) 9

Anf. 20 CARL B HAMILTON (fp) 9

Anf. 21 Kanslichefen INGRID LARÉN MARKLUND 10

Anf. 22 Statssekreterare LARS DANIELSSON 10

Anf. 23 ULF HOLM (mp) 10

Anf. 24 KARIN GRANBOM (fp) 10

Anf. 25 ORDFÖRANDEN 10

Anf. 26 LARS LINDBLAD (m) 11

Anf. 27 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 11

Anf. 28 Statssekreterare LARS DANIELSSON 11

Anf. 29 LENNART HEDQUIST (m) 12

Anf. 30 ORDFÖRANDEN 12

Anf. 31 Statssekreterare LARS DANIELSSON 12

Anf. 32 ORDFÖRANDEN 13

Anf. 33 CARL B HAMILTON (fp) 13

Anf. 34 Statssekreterare LARS DANIELSSON 13

Anf. 35 ORDFÖRANDEN 15

Anf. 36 JOE FRANS (s) 15

Anf. 37 Statssekreterare LARS DANIELSSON 15

Anf. 38 ORDFÖRANDEN 15

Tisdagen den 31 maj 2005

EU-nämndens uppteckningar