Tisdagen den 21 juni 2005

EU-nämndens uppteckningar 2004/05:39

1 §  Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Återrapport från Europeiska rådets möte den 16 och 17 juni 2005

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Klockan har passerat fyra och mötet är öppnat. Vi hälsar statsministern och medarbetare välkomna till dagens möte med EU-nämnden. På dagordningen står återrapport från Europeiska rådet från den del som rörde långtidsbudgeten.

Statsministern inleder. Därefter lämnar jag öppet för frågor från ledamöterna i partirundor av klassisk modell. Blir det långa inlägg kan jag komma att ge statsministern ordet efter tre eller fyra frågeställare. Annars får statsministern svara när samtliga partier yttrat sig.

Jag räknar med att vi håller på i drygt en timme men inte längre än till klockan halv sex då vi senast bryter. Det bör räcka till två frågerundor, det vill säga två inlägg per parti. Först har statsministern ordet. Varsågod.

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, herr ordförande, och tack för möjligheten att informera EU-nämnden. Ni vet hur läget var. Vi skulle ha haft möjlighet att träffas i kammaren i lördags morse. Men vi bröt upp så sent från Bryssel att det var meningslöst. Vi kom hem nästan i tid till kammarens öppnande. Det var inte praktiskt möjligt. Jag tackar därför för möjligheten att informera om den fråga som är utestående, budgetfrågan. Sedan finns det också chans för nämnden om ni så vill att beröra andra frågeställningar.

Vid den inledande diskussionen om flerårsbudgeten under fredagen upprepades i stor utsträckning kända ståndpunkter från medlemsländerna. Några sydeuropeiska länder ansåg sig fortsatt missnöjda med en alltför snabb utfasning av det regionalpolitiska stödet. De nya medlemsländerna sade sig i huvudsak kunna acceptera ordförandeskapets förslag.

Frankrike och Tyskland vädjade om kompromissvilja hos andra samtidigt som de avvisade, särskilt från fransk sida, varje form av slutsatser från mötet som ifrågasatte uppgörelsen från oktober år 2002 om utgifterna på jordbrukspolitikens område.

De budgetrestriktiva och reforminriktade länderna – med Storbritannien, Nederländerna och Sverige i spetsen, och de visade sig sedan vara fler – pekade på att budgetens nivå fortsatt var för hög och fördelningen av utgifterna inte var sådan att den bidrog till att lösa EU:s mest akuta problem eller skapa en mer framåtblickande struktur. Det holländska och svenska nettobidragsproblemet underströks.

Efter en utdragen runda av bilaterala konsultationer presenterade ordförandeskapet sent på fredagskvällen ett sista kompromissförslag. De viktigaste elementen var följande.

Först ökade man budgetnivån från 1,05 % till 1,06 % av bni. Sedan föreslogs en höjning av stödet till regionalpolitiska åtgärder från 303 till 330 miljarder euro över perioden. Främsta mottagare av den förbättringen blev Spanien. Därefter föreslogs ett särskilt forskningsanslag på 10 miljarder utanför den reguljära budgeten som finansieras av Europeiska investeringsbanken. Dessutom föreslogs ett tak på den brittiska rabatten på ca 6 ½ miljard euro jämfört med de ca 4 ½ miljard som är genomsnittet för innevarande budgetperiod.

Ytterligare åtgärder föreslogs också för att lätta den holländska och svenska nettobördan. Det extra påslag som erbjöds Sverige uppgick till omkring 150 miljoner euro per år. Det kan tyckas vara en ansenlig summa. Men den är inte tillräcklig för att åtgärda vår negativa nettoposition.

Det var uppenbart redan innan den sista sessionen inleddes på fredagskvällen att förslaget inte skulle räcka som en kompromiss. På vissa punkter var ändringarna helt enkelt inte tillräckligt långtgående. Dit hörde åtgärderna för att lätta de stora nettobetalarnas börda. På andra punkter innebar det nya fördraget enligt svensk mening rena försämringar genom exempelvis det ökade regionalpolitiska anslaget till i första hand länder i södra Europa.

Fem länder kom så småningom – Storbritannien, Nederländerna, Spanien, Finland och Sverige – att anmäla att de inte kunde stödja förslaget. Italien och ytterligare några länder hade också en negativ grundinställning men avstod av olika skäl från att ge sin mening till känna. Andra länder avvisade ytterligare förändringar av det slag som hade kunnat underlätta inte minst för de stora bidragsgivarna.

Ordförandeskapet tvingades därför att konstatera att det inte fanns någon uppgörelse och att stafettpinnen i stället gick över till det brittiska ordförandeskapet. Så långt om vad som skedde vid toppmötet. Låt mig göra några reflexioner kring detta.

Det faktum att det inte gick att nå en överenskommelse om flerårsbudgeten är ett tecken på en ganska grundläggande skillnad i synen på vad EU bör ägna sig åt och hur samarbetet bör utvecklas. Litet förenklat kan man säga att det handlar om en diskussion mellan två grupper av länder. En vill i grunden bevara nuvarande budgetstruktur trots att både EU:s utvidgning och förändringar i omvärlden skapar behov av en mer modern och disciplinerad budget. En annan vill se en omläggning av budgeten men anser inte längre att det är hållbart att fyra femtedelar av EU:s utgifter går till jordbruks- och regionalpolitik.

Att dessa skillnader inte kunde överbryggas i fredags är, när man tänker på saken, inte helt förvånande. Jag tror att vi inom EU behöver ytterligare diskussion kring hur principerna för hur de gemensamma resurserna ska fördelas och hur budgeten kan blir mer framåtblickande. Att i en sådan översyn också granska EU:s jordbrukspolitik är en självklarhet.

Jag hoppas också att det blir en ökad insikt bland samtliga 15 gamla EU-länder om att det är de nya medlemsländerna som måste prioriteras och att en sådan insikt sprider sig. Vi har i Sverige vant oss vid en bred uppslutning kring att EU bejakar önskan hos länder i vårt grannskap att bli medlemmar. Vi var pådrivande när EU gick från 15 till 25 medlemsländer och har konsekvent anfört att utvidgningen också måste slå igenom i budgetsammanhang genom att stöd omdirigeras från de gamla till de nya medlemsstaterna. När en av följderna av utvidgningen blir att de 15 tidigare medlemsländerna måste avstå en del av sitt regionalstöd till de nya tio uppstår en konflikt.

Herr ordförande! Även om det var olyckligt att en uppgörelse om flerårsbudgeten inte gick att föra i hamn ska inte de konkreta effekterna av detta överdrivas. Det räcker att erinra att uppgörelsen om de nu gällande finansiella perspektiven träffades först nio månader innan budgetperioden började. I dag återstår 18 månader till en motsvarande startpunkt.

Även om kommissionen anser sig behöva mer tid denna gång mot bakgrund av det större antalet medlemsländer bedömer vi att det grovt räknat finns ytterligare sex till nio månader till förfogande för reella förhandlingar.

Ett viktigt ingångsvärde i dessa fortsatta förhandlingar är att Sveriges nettobetalningsproblem nu är erkänt. Tillsammans med främst Nederländerna har vi varit framgångsrika med att tydliggöra detta för övriga.

Vi skulle fortsatt helst se att en så kallad nettokorrigeringsmekanism infördes som på ett transparent och objektivt sätt förhindrade att länder som Sverige och Nederländerna och då även Storbritannien behöver bära en orimligt stor börda. Vi kommer nu att gemensamt att arbeta vidare på att uppnå lösningar på vårt nettoproblem.

En annan viktig erfarenhet är att det har varit värdefullt för Sverige att samarbeta med fem andra stora betalare. Även om meningsskiljaktigheter mellan gruppens medlemmar kom i dagen under den sista veckan har det på det stora hela taget varit en mycket värdefull allians som vi varit en del av.

Detta är de reflexioner jag vill göra, herr ordförande, med anledning av diskussionen om budgetförslaget.

Jag har i dag också, som ni vet, varit i London och träffat den brittiske premiärministern och fortsatt diskussionen. Jag vill bara göra klart att vi på inget sätt har något slags allians med Storbritannien, självklart inte. Det är en mediekonstruktion. Däremot har Storbritannien samma ansats som vi, nämligen att försöka att ändra budgetens struktur.

Ingen i Storbritannien tror att det är möjligt att lägga fram ett budgetförslag som kommer att i grunden förändra utbetalningen av pengar i närtid. Men man vill i anslutning till budgetförslaget starta en debatt och en diskussion eller ge ett utredningsuppdrag om en ändrad inriktning av budgeten och nya principer för den. Det är väl vad som rimligen ligger inom räckhåll alldenstund som dessutom kommissionen har flaggat för någonting liknande.

Kommissionens president hade som sista inlägg under kvällen något slags försök att starta om processen med en inbjudan till en översyn av EU:s utgiftsstruktur som man skulle kunna sikta på att presentera år 2008. Det blev inte möjligt att över huvud taget ta den utsträckta handen från kommissionen. Det var inte ett sådant stämningsläge i rummet.

Det pågår just nu väldigt många diskussioner som är av det slaget att de ligger i linje med den uppfattning som EU-nämnden har uttryckt vid flera tillfällen. Jag tror att vår position successivt kommer att vinna gehör. Därmed inte sagt att det i närtid blir ett utfall i strukturen i budgeten som gör att vi kommer att bli tillfredsställda. Men det går åt vårt håll, enkelt uttryckt.

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp):

Herr ordförande! Låt mig ta tillfället i akt och börja med en formfråga som var ett tvisteämne i samband med utrikesministerns återrapport i kammaren, nämligen hur det har gått till.

De sista åtta timmarna av budgetdiskussionen hade jag fyra samtal med statssekreteraren Lars Danielsson. Det sista samtalet övergick i ett samtal med Göran Persson. Utgångspunkten för underhandskontakterna var, bara för att det ska vara klart var EU-nämnden har varit med, att regeringen inte hade mandat från EU-nämnden att ingå någon överenskommelse såsom det beskrevs erbjudits Sverige och som statsministern har redogjort för här. Det gäller även de förbättringar i budet som kom successivt. Om en överenskommelse skulle ha ingåtts hade under alla förhållanden EU-nämnden fått samlas och ändra mandatet till något sådant om det hade blivit aktuellt.

Jag ser samtalen såsom att regeringen förklarade och rådgjorde om förhandlingsläget och varför regeringen inte ansåg att det var motiverat att söka få ett ändrat mandat till stånd från EU-nämnden. Jag i min tur informerade sedan företrädare för de tre andra allianspartierna. Jag vill säga detta för att det ska vara helt klart vad som skedde den kvällen under de åtta timmarna.

Sedan har jag i anslutning till budgetdiskussionen några frågor. En fråga som jag tror att många likt mig på sätt och vis hajade till inför, även om jag i telefonkontakterna var väl informerad, var när statsministern nu vid presskonferensen antydde att även om Sverige hade varit ensamt kvar så hade vi kanske inlagt ett veto.

För Folkpartiets del hade vi varit mycket benägna att i så fall stödja ett sådant veto om regeringen varit benägen att göra det. Det är naturligtvis en sak att göra det för ett ensamt litet land som Sverige eller att göra det tillsammans med annan grupp. Sakligt sett har det en annan innebörd. Jag vill ändå ta upp den här frågan, eftersom den varit uppe på presskonferensen i samband med statsministerns besök hos Tony Blair.

Det är viktigt att understryka att det finns en väldigt fast vilja och majoritet i EU-nämnden för att framför allt fokusera på en förändring av strukturen i EU:s budget. Som jag och mitt parti uppfattar det är frågan om ett visst antal miljoner i nettobidrag något underordnad frågan och betydelsen av att få en annan inriktning av budgeten bort från jordbruket. Det gäller för både Sveriges och Europas men också tredje världens skull. Det är dess produkter som utestängs av den nuvarande jordbrukspolitiken.

Den fråga som smyger sig på är den som statsministern presenterade här. Man är emot mer pengar till jordbruket och en omriktning av regionalpolitiken. Men vad är regeringen för? Vad är det för ökade utgiftsområden som regeringen ser framför sig som ska ersätta detta? Det är den ena frågan.

Den andra reflexionen är detta. Man kan säga att Sverige tillhör en mindre grupp som är mer modern. Det är vad statsministern ger uttryck för. Samtidigt vill jag peka på den avgrund som trots allt finns mellan Tony Blair och Göran Persson i synen på tjänstehandelsfrågorna. Där tycker Tony Blair att det är väldigt viktigt och vill ta vara på tjänstehandelsdirektivet medan jag uppfattar det som att Thomas Östros i EU-nämnden har lagt ut en matta av invändningar mot det liggande direktivet. Rätt ska vara rätt.

Anf.  4  SONIA KARLSSON (s):

Herr ordförande! Tack, statsministern, för återrapporten. Jag kan också instämma i Carl B Hamiltons redogörelse för formfrågan och att samrådet med EU-nämnden har tillgått på rätt sätt.

Statsministern sade att han tror att våra synpunkter successivt kommer att kunna vinna gehör. Vilka initiativ kommer att tas, och hur kommer Sverige att driva sin uppfattning i de fortsatta förhandlingarna om EU:s långtidsbudget under det brittiska ordförandeskapet? Vilka möjligheter ser statsministern att få gehör för det som är så viktigt, att vi kan satsa mer på forskning och utveckling och mindre på jordbruk och regionalstöd till de redan rika länderna?

Jag uppfattade att det nu fanns fem länder som varit med. Är det kanske lättare att också få med sig de nordiska länderna? Jag är intresserad av vad statsministern tror om detta när frågan ska drivas vidare.

När det gäller hur EU ska finansieras har det rått och råder en bred enighet i Sverige om att finansieringen ska ske genom en avgift till EU-budgeten. Kommissionen har väckt tankar om att EU skulle finansieras av en skatt, det vill säga att det som kallas egna medel skulle förändras. Har det diskuterats? Hur har i så fall diskussionerna gått? Många länder, och däribland Sverige, har tidigare avvisat en EU-skatt. Jag undrar om de andra ländernas motstånd kvarstår.

Anf.  5  LENNART HEDQUIST (m):

Herr ordförande! Jag vill tacka statsministern för återrapporteringen. Jag vill också ansluta mig till den redogörelse som Carl B Hamilton lämnade angående hur samrådet har skett. Jag vill göra det tillägget att jag tycker att den position som Sverige har intagit, och som har grundats på regelbundna samråd i EU-nämnden, har regeringen uppenbarligen drivit på ett bra sätt i överläggningarna. Det fanns uppenbarligen aldrig förutsättningar att ändra det mandat som EU-nämnden hade givit på grund av det som framkom under Europeiska rådets överläggningar.

Det är förmodligen så att det så kallade sammanbrottet möjligen kan leda till något gott i och med att det nu är en rad faktorer som kan leda till en modernisering av EU-budgeten och budgetplanen. Där kunde det vara av intresse att veta lite mer om vad överläggningarna med det nya ordförandelandet och Tony Blair har givit.

I ordförandeskapets slutsatser från Bryssel står det att man ger en komplimang till Luxemburg som har drivit ett högt tempo i diskussionerna. Sedan står det att det budgetpaket som framlagts har i många avseenden varit bra. Man har menat att tempot nu måste bibehållas det närmaste halvåret.

Där kunde det vara av stort intresse att veta hur statsminister Persson uppfattar att Tony Blair kommer att upprätthålla det tempot mer konkret. Vad kan man räkna med för tidsplan i det avseendet?

Det var en sak som man kunde haja till inför i redovisningen i medierna. Det gäller vad ordförandelandets premiärminister Juncker sade. Han menade att man hade gjort stora ansträngningar att försöka få en kompromiss. Det var uppenbarligen så att han själv var besviken över att man inte hade nått det resultatet.

Han sade bland annat att de nya länderna var benägna att göra påtagliga eftergifter, och de gamla länderna var det inte. Jag skäms, sade han. Det kunde vara av intresse att veta mer konkret vilka eftergifter de nya länderna var beredda att göra. Det framgick inte riktigt av vad statsministern sade.

Samtidigt är det uppenbart att de nya länderna tillsammans med bland annat Sverige och förmodligen också Storbritannien skulle kunna leda arbetet in mot att göra en modernisering av EU:s budgetstruktur. Då är det av intresse att veta lite mer konkret vad de nya länderna framförde.

Anf.  6  INGVAR SVENSSON (kd):

Statsministern rodnar väl över allt beröm han får här i dag. Jag ska också instämma i det, även om hotet om vetot var ganska riskfritt i sammanhanget.

Det är riktigt att man bör arbeta med en annan inriktning av budgeten och att man ska vara restriktiv med utgifterna. Det är kanske också så som Lennart Hedquist var inne på. Tänkandet inom de gamla 15-länderna lever kvar i ett 15-perspektiv i stället för i ett 25-perspektiv. Det hindrar kompromissviljan framöver. Det är en process som får ta sin tid.

Herr ordförande! Jag hade en fråga om ratificeringsprocessen. Jag kanske ska ta den i andra omgången. Vad säger ordföranden om det?

Anf.  7  ORDFÖRANDEN:

Du kan ta den frågan också.

Anf.  8  INGVAR SVENSSON (kd):

Det är intressant med reflexionspausen när det gäller fördraget. Jag ställde ett par frågor till utrikesministern i lördags men fick inga svar. Den ena frågan har jag fått svar på i dag via Internet. Lagrådet fortsätter sin granskning av fördraget, och det är bra.

Regeringen anser att fördraget inte innebär att man behöver ändra grundlagen. Antag att man i ett senare skede kommer fram till att det behövs. Om man då drar i gång en ratificeringsprocess i början på nästa mandatperiod skulle det teoretiskt sett kunna leda till att man skulle kunna ratificera tidigast efter valet år 2010. Hur ser statsministern på det? Är det sent eller är det en ganska rimlig tidpunkt i processen?

Anf.  9  SERMIN ÖZÜRKÜT (v):

Först och främst vill jag tacka statsministern för återrapporteringen. Jag ska till skillnad från de föregående talarna fokusera mig på sakfrågan i stället för på formfrågan. Vi stöder helt regeringens linje när det gäller Sveriges ställning i EU:s långtidsbudget. Det gör vi av vissa anledningar.

Den första anledningen är att Englands linje om att ta hänsyn till hela sanningen och strukturfrågan i sin helhet är helt riktig.

För det andra finns en klyfta mellan Chiracs politik och böndernas och arbetarnas intressen.

För det tredje tycker vi att den franska regeringen försöker komma undan dessa inrikesproblem genom att ställa svaga grupper mot varandra, som den polske rörmokaren eller den muslimska bulgaren.

För det fjärde har bönderna en globaliseringskritik. Det handlar inte bara om nationella särintressen i det här fallet. De är kritiska till hur EU:s regelsystem tvingat dem att ställa om sina jordbruk till storskaliga industrijordbruk.

Till sist är Sverige nettobetalare och får inte tillbaka pengarna. Det är en fråga som vi konsekvent har drivit sedan många år tillbaka.

Anf.  10  JAN ANDERSSON (c):

Också jag vill tacka för en bra återrapport.

Jag har en fråga som rör stämningsläget mellan de nya och de gamla länderna. Vi vet att de nya har satt stort hopp till EU-medlemskapet. Det visade sig först att det som skulle varit en fri rörlighet kanske i praktiken inte var så fri som man hade önskat.

Det visar sig också när man kommer till skarpt läge i budgetförhandlingar att de gamla länderna är ganska duktiga på att roffa åt sig. Det är till och med så, som vi har hört tidigare, att de nya är beredda att göra eftergifter för att få ihop en budget. Hur är stämningsläget i de nya länderna kontra i de gamla?

Anf.  11  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Tack, statsministern, för återrapporten. Den har vi nu fått i två delar. Det är faktiskt ganska bra. Jag vill också instämma i berömmet för att du under toppmötet var så tydlig med den svenska positionen.

Jag är också glad över att du för första gången, i varje fall såvitt jag vet, vågade använda uttrycket ”lägga in veto” mot ett förslag på ett EU-toppmöte. Vid det förra EU-toppmötet när jag föreslog att du skulle göra det om papperet om hållbar utveckling vägrade du att ta det ordet i mun. Det var uppenbarligen inte lika viktigt. Jag är glad att statsministern har förstått att det kan vara verkningsfullt.

Vi delar från Miljöpartiets sida positionen att framför allt jordbrukspolitiken och regionalpolitiken måste minska ordentligt i EU. Det är vi helt eniga om. Frågan är då vad vi ska satsa på i EU.

Där noterade jag en sak när du hade slutat med den formella återrapporten. Du talade om vad som hände i London i morse vid mötet med en engelske premiärministern. Du sade att det nu troligtvis inte var möjligt att ändra budgetens struktur. Syftet var i stället att starta en debatt om nya principer.

Jag är lite frågande inför om du faktiskt inte tror att vi kommer att kunna ändra budgetramarna. Jag hoppas att jag missförstod dig. Syftet med att stoppa det förslag som nu har lagts fram är väl att budgeten nu faktiskt ska ändra sig något. Sedan kommer kanske utfästelser om ännu större ändringar längre fram, om jag förstått medierapporteringen om vad statsministern sade.

Jag skulle också vilja fråga om en punkt från toppmötet där jag inte fick svar från utrikesministern gällande punkterna om terrorism. Man drog ganska långtgående slutsatser. Orden rättsäkerhet och föreningsfrihet finns inte omnämnda. Det står bara att kampen mot terrorism ska blir mer effektiv. Det kan man tyda på många olika sätt. Jag hade hoppats på att Sveriges position skulle ha varit betydligt tydligare.

Den andra frågan togs upp på EU-nämndens möte före toppmötet. Jämställdhetsfrågan nämndes i samband med Lissabonstrategin. Jämställdhetsfrågan skulle finnas med i underlaget. Jag tror att det kallas integrerad gemenskapspolitik för tillväxt och sysselsättning.

Sysselsättning nämndes inte. Jag har bestämt för mig att statsministern lovade att kämpa för detta på EU-toppmötet. Men jag kan tyvärr fortfarande inte hitta ordet jämställdhet bland punkterna.

Anf.  12  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag tror att Lars Danielsson kan fylla upp svaret på några av de sista frågorna som ställdes av Ulf Holm.

Jag börjar först med Carl B Hamilton som liksom andra tar upp diskussionen om vetot. Jag är ingen vetokramare, höll jag på att säga. Veto är en åtgärd som man inte ska tillgripa. Viftar man med det för ofta är det förbrukat. Det gör att man måste vara väldigt försiktig innan man börjar tala om det. När man väl talar om det måste man vara beredd att fullfölja. Det är en sådan logik i det, annars är det förbrukat för alltid.

Jag har varit ohyggligt försiktig med att använda uttrycket. I det här läget kändes det berättigat, av det enkla skälet att det är en stor principfråga. Det hade en väldigt tydlig majoritet i EU-nämnden. Det är en situation då Europa rimligen ska ändra inriktning, ta en annan väg. Men jag gör det inte med någon glädje, därför att det är ett misslyckande, på sätt och vis, att i slutänden få lägga in sitt veto. Och det är en oerhörd politisk ansträngning att göra det, särskilt om man är ensam. Men har man väl tagit det sin mun måste man också orka göra det om man är ensam. Det var vi beredda att göra. Samtidigt var det naturligtvis så att fler hade tänkt ungefär samma tanke, så det blev inte så spetsigt.

Fem sade nej. Det var nog ett par till kring bordet som sade nej egentligen, om man lyssnade på vad de sade, men som inte uttryckte det på så sätt. Danskarna argumenterade för ett nej, men kunde till nöds, ungefär, ställa upp, Österrike likaså, Italien likaså. Det kanske var åtta länder rentav som fanns på en mycket kritisk linje.

Ordförandeskapets försök att driva hem förhandlingen misslyckades. Jag har ingen anledning att kritisera ordförandeskapet, utan jag kan bara säga så här: Det var inte moget för en uppgörelse nu. Det var fåfängt att tro att man skulle komma fram till en uppgörelse vid det här tillfället. Satsar man då mycket politisk prestige på att göra det blir nederlaget naturligtvis lite bittert.

Det är väl det vi nu bevittnar, att för många lade in för många hårda argument för tidigt. Jag tror säkert att det går att fortsätta de här förhandlingarna och komma fram till något slags resultat så småningom, även om det nu krävs en period av reflexion och omstart.

Jag förutser ingen enkel diskussion för premiärminister Blair i Europaparlamentet de kommande dagarna. Ni som har varit där vet ju att det är en ganska tuff miljö politiskt. Jag är inte säker på att alla gillade vad som hände på toppmötet, om jag uttrycker mig försiktigt, bland dem som sitter där.

Icke desto mindre kommer den brittiske premiärministern att vara den politiske ledare som dels innehar ordförandeskapet i EU, dels har en ställning bland Europas stats- och regeringschefer som gör honom särskilt lämpad att anföra en framtidsdebatt. Han är känd över hela unionen. Han har ett färskt politiskt mandat på hemmaplan. Han har inte den typen av bekymmer som en del andra stora länders premiärministrar och regeringschefer har. Det gör att han sitter i en styrkeposition. Dessutom, vilket jag tycker är attraktivt, har de uppfattningar som ligger väldigt nära dem vi har.

Låt mig bara säga om den brittiska rabatten, som diskuteras så ofta, att vi inte är anhängare av den, därför att den har en konstruktion som vi inte tycker är rimlig.

Å andra sidan har britterna också ett nettoproblem av det slag som vi har. När vi begär en korrigering av vår nettosituation är vi i samma sällskap som britterna befinner sig i. Tony Blair sade i går i underhuset i sin redovisning att vad han sökte var en nettokorrigeringsmekanism. Och skulle det kunna gå så långt att vi hamnar där, att vi exempelvis lägger ett tak på nettobidraget för medlemsstaterna, skulle man få en metod som var allmängiltig och som fångade upp vårt problem, holländarnas problem och britternas problem, och flera andras problem som växer in i den situationen. Det där kanske håller på att lösa upp sig och gå åt rätt håll.

Vad är vi för? Först och främst får det inte råda något missförstånd på en punkt. Vi har ingen anledning i något EU-land att svika bönderna. Vi måste ha någon typ av jordbrukspolitik också i fortsättningen. Men det behöver inte vara EU:s kärnuppgift. Att det var det en gång i tiden, när Europas befolkning svalt, är väl ganska lätt att förstå. Och att EU som mål för sin politik hade maximal livsmedelsproduktion var också helt rimligt och riktigt. Det hängde i ganska länge innan EU bytte fot i den frågan. Då var man så framgångsrik att man födde inte bara Europas befolkning utan också en stor del av världen i övrigt, dessutom till priser som vi var tvungna att betala för en gång till.

Det är den överskottssituationen som vi nu sitter i och som vi ska ta oss ur, och kommer att ta oss ur med hjälp av WTO – det är jag ganska säker på. Men då lämnar den oss med ett annat problem, nämligen kulturlandskapet, landsbygdsutveckling – en helt annan ingång i den här diskussionen, som vi måste ha någon typ av överenskommelse omkring i Europa men som gärna kan vara nationellt finansierad.

Jag har väldigt svårt att förstå varför Sverige ska skicka i väg 2 kr till Bryssel för jordbrukspolitik och få tillbaka 1 kr eller 1:50 kr för att vi i huvudsak ska hålla i gång en jordbrukspolitik i de gamla 15 medlemsländerna, som dessutom skapar en överskottssituation som är svår att hantera på världsmarknaden. Det är moget för reform, men när väl detta är sagt, skapar det ingen enkel situation att ta hand om det. Vi ska inte tro att vi kommer bort ifrån dessa frågor, men de sköts bättre på nationell nivå.

Cohesion – sammanhållning – är däremot någonting som jag tror att EU ska ägna sig åt, särskilt riktat mot nya medlemsländer. Och det ska vara en nationell ansats. Det finns ingen som helst anledning för oss att beskatta svenska medborgare, betala en relativt hög avgift till EU och sedan se att pengarna används i länder som egentligen har bättre ekonomiska förutsättningar just nu än Sverige. Det är väldigt svårsmält, och det ska vi inte syssla med.

Däremot tror jag ingen invänder mot att vi ska göra stora insatser i östra och centrala Europa, i nya medlemsländer. På samma sätt bör där kunna ske en succéartad utveckling, som har skett på Irland, som har skett i Spanien och som delvis har skett i Portugal och Grekland. Det är rimligt och riktigt. Den typen av politik tycker jag att vi ska fortsätta att ägna oss åt, men ha en nationell ansats. Rimligen bör man kunna kräva av varje medlemsland att de själva först försöker klara ut sina regionalpolitiska bekymmer. I den utsträckning det inte går ska solidaritet inom unionen gälla.

Vi behöver satsa mer på forskning och utbildning. Blair var i dag oerhört tydlig om sin ambition att lyfta fram den typen av frågeställningar. Man kan jämföra med den tävlan som Europa är utsatt för, tävlan med inte minst asiatiska forskningsinstitutioner och universitet, där man satsar ohyggligt målmedvetet och långsiktigt. Europa måste ha ett svar. Det kan vara ett område där vi rimligen ska kunna spendera mer av våra resurser och fördela det efter kravet på excellens.

Jag är inte så där alldeles övertygad om att vi kommer att ha en konflikt med britterna om tjänstedirektivet. Jag tror att en del av de saker som har sagts från det brittiska hållet säkert kommer att modifieras. Jag skulle gissa att väldigt mycket av den svenska positionen kan komma att vara mainstream i EU så småningom. Vi får se.

Sonia Karlsson! Jag har antytt lite vad som bör ligga framför oss av ny struktur. De nordiska länderna: Ja. Det var två och ett halvt nej från Norden till det som nu presenterades, och det är väl ganska bra. Tittar man på nettobidragssituationen som den stod när vi slutade förhandlingen börjar vi ligga ganska likartat – vi närmar oss varandra, och vi har samma intressen, trots att vi har lite olika struktur på våra ekonomier. Det är bra.

EU-skatt: Nej. Det är nog egentligen bara kommissionen som drömmer om detta. Där kommer man in på en åtgärd som jag i snart tolv års tid i den här församlingen bestämt har motsatt mig, och fortsätter att motsätta mig. Skulle skattepolitiken på något sätt föras till unionen förändrar unionen sin karaktär. Det går inte att låta en kommission som består av några tjänstemän, utsedda på något slags konstigt sätt runtomkring i Europa, sitta och beskatta Europas befolkning. Det måste ett parlament göra, som är äkta folkvalt. Och ska parlamentet i EU-sammanhang få beskattningsrätt har vi en federal samhällsorganisation som växer fram. Den finns det inget stöd för, inte i den här församlingen och inte i Europa i övrigt heller. Tvärtom är det som vinner stöd i Europa i dag det mellanstatliga samarbetet. Det är inget tvivel om det.

Alltså: Nej till den typen av idéer.

Lennart Hedquist pratar om tempot för de kommande förhandlingarna. Britterna kommer att göra ett allvarligt försök – det är jag ganska övertygad om – att få en budgetuppgörelse. Om det lyckas återstår att se. Jag tror att det var Ulf Holm som var inne på det, det som jag sade på slutet.

Vi kommer inte att få en ny budgetstruktur i och med att vi får en uppgörelse om budgeten. Det är naturligtvis en övergångsfas som vi kommer att komma in i. Vi kommer att få principbeslut. Vi kommer att få bortre årsgränser, limits och sådant för att gå in i en ny fas, och en del kommer väl att drivas åt rätt håll. Det är så det måste hanteras. Britterna kommer att göra ett allvarligt försök att åstadkomma detta.

Det finns element i debatten just nu som kanske blockeras av hetsiga temperament här och var, men lyssnar man noga på vad som sägs borde det gå att hitta den typen av öppningar. Ta exempelvis detta att Frankrike bestämt har motsatt sig att man över huvud taget ska peta i jordbruksuppgörelsen från 2002. Ändock accepterade fransmännen att Bulgarien och Rumänien ska in med ett anspråk på 6 miljarder euro under samma tak. Det är naturligtvis ett avsteg från den uppgörelse vi har gjort. Det finns alltså en flexibilitet, en rörelsevilja, som om den hanteras på rätt sätt vid rätt politiskt tillfälle tror jag kan lösas ut.

Juncker skämdes – det är möjligt att han gjorde det. Jag tycker inte att han har anledning att göra det. Jag tycker att det är ett felaktigt uttryck.

Väldigt mycket av den här budgetdispyten döljer egentligen vad det handlar om. Det handlar inte om att vi, någon av oss, inte vill satsa pengar på de nya medlemsstaterna. Tvärtom – det är ställt utom allt tvivel. Men vi tycker inte att det är rimligt att 80 % av jordbrukets utgifter går till de gamla medlemsstaterna. Vi tycker inte att det är rimligt att fördelningen på regionalpolitiken fortfarande i stort sett är 50–50 mellan gamla och nya medlemsstater. Vi som betalar väldigt mycket till detta tycker att det är dags för en reform.

Juncker själv tillhör dem som har det största återflödet av alla. Jag tittade på tabellen och noterade att han ligger på nästan 3 % i återflöde. Luxemburg är unionens rikaste land, men det är så speciellt att man inte ska jämföra sig med det. Det har en särskild struktur.

Det vi var framme vid häromnatten var att Bulgarien får nästan 5 % i återflöde, 4,91. Jag kan ta några andra länder: Estland får 4,64, Litauen 4,21, Lettland 4,49, Slovakien 5,93 och Slovenien 3,42. Det är stora belopp. Inte minst våra baltiska länder kommer ut väldigt bra av detta. Det här är inte ifrågasatt på något sätt – tvärtom. Det är i allas intresse.

Vilka eftergifter var de villiga att göra? Det preciserades inte. Det var Marek Belka, Polens premiärminister, som när allting hade brutit ihop och faktum var etablerat att det inte blev någon uppgörelse sade från den sidan: Okej, vi är villiga att klättra ned något på våra krav, eller på det vi har fått, i utbyte mot att det kan medverka till en kompromiss. Jag uppfattade det snarast som en politisk markering, inte som en reell förhandlingsinvit. Hade det varit en reell förhandlingsinvit borde ordförandeskapet ha fångat upp det tidigare och kunnat använda det i sista omgången för att kanske åstadkomma ett lite bättre utfall. Men det gjordes inte. Jag betraktar det som en politisk markering.

Ingvar Svensson är inne på det jag tycker är helt centralt i den här konflikten. Det är i gruppen av 15 som den finns. Det är i fråga om hur vi fördelar inom den gruppen som svårigheterna ligger. Det hänger kvar.

Det är klart att det är svårt för Irland och Spanien att fasa ut. De ska gå ned från väldigt kraftiga bidrag. Irländarna har legat upp mot 5 % av bnp i nettobidrag från unionen och har ”taktat” på bnp-siffror som ligger på 25 000–30 000 dollar per capita. Det är naturligtvis en enorm injektion som vi gör och har gjort i den ekonomin. Nu ska de växla ut det här. Och det är de villiga att göra – de säger att de köper det. Spanjorerna ska också växla ut sitt. Alla som har gjort en budget vet att varje procent som ska reduceras på marginalen är smärtsam. Det är klart att de har vant sig vid de här pengarna. De har flutit in. Det är bara att åka bil i Spanien så ser man vilken enorm investeringsaktivitet det har varit i infrastruktur.

Det har vi stått för i stor utsträckning. Det har varit viktigt ganska länge, men nu tycker vi att de kan klara sig själva. Att då byta en infrastrukturinvesteringsfinansiering från europeiska bidrag till egen skattefinansiering eller vägavgifter är ingen lätt politisk operation, men den måste de göra. Det är därför som det har förorsakat konflikter.

Ingvar Svensson tar upp ratifikationsprocessen och om 2010 är en rimlig tidpunkt. Jag törs inte ha en uppfattning om det. Jag har bara den uppfattningen om fördraget att jag tvivlar starkt på att vi kommer att få ett annat fördrag att ta ställning till. Ingen av oss som sitter här nu kommer att vara med om den saken. Att börja om förhandlingarna om fördraget kommer att ta väldigt lång tid. Antingen kommer det att bli det här fördraget, eller också blir det ingenting. EU kommer då att successivt få väldiga bekymmer.

Vad svenska Lagrådet kommer fram till vet jag inte – det får vi avvakta och se. Vi driver processen dit fram. Det är inte aktuellt för regeringen att lägga fram någon proposition. Klarhet vanns inte vid det här toppmötet, utan osäkerheten kvarstår.

Det är klart att den holländske premiärministern säger det enda han kan säga: Jag kommer inte att under den här mandatperioden kunna lägga fram en ny fråga för det holländska folket. Det går inte. Vi har fått ett tydligt svar. Det är en avförd fråga.

Därmed är det ett besked så gott som något. Det har resulterat i att både irländare och danskar har avblåst sina folkomröstningar. Det blir inte en avblåst folkomröstning i Luxemburg, utan den kommer att genomföras. Vi spekulerar inte om dess utfall; det kan mycket väl bli så att de godkänner fördraget, och det kan också bli så att de förkastar det. Det pågår en ratifikationsprocess just nu i de belgiska regionala parlamenten som ska till, som också kommer att fullföljas. Men det är väl det sista som nu sker av aktiviteter omkring det här. Sedan får vi se nästa år.

Det blir ingen proposition under innevarande mandatperiod. Om det blir någon nästa återstår fortfarande att se. Blir det ingen nästa, blir det inte ett fördrag under den tid som vi överblickar. Det är min bedömning.

Jag tror inte på dem som säger att man ska bryta ut någonting i fördraget och sedan gå med något slags ”konstitution light”. Det är bara att säga till de tio som redan har ratificerat: Sorry, ni förstod inte vad ni gjorde, och nu får ni börja om igen och ta en lättprodukt. Det är också en mycket knepig sits.

Vi hade en lång diskussion om detta, men på mitt förslag stannade vi för uppfattningen att vi ska ha en rendezvous-clause. Nästa år så här dags någon gång, senast, bör vi träffas och lägga fast hur det ser ut framöver. Jag är inte särskilt optimistisk, om jag säger så. Men ett bättre fördrag lär vi inte få under överskådlig tid, om vi vill fortsätta utvidgningen av EU – det är det det handlar om.

Det är väldigt många som vill ge Ukraina ett medlemskapsperspektiv. Det är många som tycker att förhandlingarna som nu ska starta med Turkiet ska resultera i ett medlemskap. Det är många som tycker att alla Balkans länder har rätt att vara med. Det finns de som tror på att Norge ska bli medlem i EU, Island till och med. Allt detta är naturligtvis satt i fråga om vi inte har en ordning att fatta beslut inom unionen som fungerar.

Det är mycket som ligger i vågskålen just nu. Men det fördes åt sidan. Efter eller före 2010 blir i ett sådant perspektiv, trots allt, en ganska trivial fråga.

Sermin Özürküt tar också upp den press som både löntagare och bönder utsätts för. Det finns en social oro i stora delar av Europa, och den ska man inte underskatta. Det var den sociala oron som den franske presidenten och hans regering mötte i folkomröstningen. Det förstår vi. Det är därför jag säger att när vi talar om en ny struktur för budgeten innebär inte det att vi kommer att hamna i ett läge där vi sätter svenska jordbrukare, finska eller tyska, på bar backe. De måste ha någonting annat i stället som löser deras situation. Hur det sedan ska förenas med WTO-reglerna återstår att se.

Stämningsläget tar Jan Andersson upp. Det var inte bra, men inte mellan gamla och nya. När jag pratade med Tony Blair i dag var vi nog överens om att det är rätt viktigt att det brittiska ordförandeskapet klargör positionerna väldigt tydligt för de nya medlemsländerna, så att de förstår vad den här striden egentligen handlar om. Stämningsläget var irriterat mellan de 15 – där fanns konflikterna. Det var dessutom dokumenterat långt innan vi kom in i möteslokalen, på ett sådant sätt att det hade varit en sensation om vi hade orkat ta en kompromiss, efter det som hade sagts veckorna innan, inte minst mellan Storbritannien och Frankrike. Där finns det.

Det är klart att de nya medlemsländerna hade velat ha en uppgörelse och var ledsna för det. Samtidigt tycker jag att erfarenheten säger att EU:s sätt att ta beslut och driva processer mycket väl kan komma att resultera i att man i en ganska nära framtid kommer tillbaka till det här igen.

Men stämningsläget var inte bra. Det kan man lugnt säga.

Jag tror att jag har svarat på Ulf Holms frågor om hur man hanterar vetot, hur en budgetprocess ser ut och hur nästa beslut kommer att se ut. De frågor som han tar upp om terrorism och jämställdhet tror jag att Lars Danielsson har svar på.

Anf.  13  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Mot bakgrund av att toppmötet så totalt dominerades av frågan om flerårsbudgeten och fördraget blev diskussionen kring övriga frågor, bland annat de som Ulf Holm tar upp, mycket kortfattad.

När det gäller terrorismen är det viktigt att komma ihåg att bakom de fyra paragrafer i slutsatserna som toppmötet enades kring finns en omfattande dokumentation och en omfattande diskussion, som särskilt justitieministern har samrått med nämnden om löpande. Här finns, tycker vi, i kampen mot terrorismen inom EU:s ram fullt godtagbara garantier för rättsäkerhet av olika slag och föreningsfrihet. Att de sedan inte återspeglas direkt i slutsatserna kan man både beklaga och ha synpunkter på, men det innebär inte, som sagt var, att rättssäkerhetsfrågorna har försvunnit.

Jag vill också understryka att den särskilda paragrafen om finansiering av terrorism, särskilt genom antagande av en uppförandekod för att förhindra att välgörenhetsorganisationer missbrukas för att finansiera terrorism, är ett mellanstatligt samarbete, som gör det möjligt för enskilda medlemsländer att ha de garantier man så önskar för att det här inte ska inkräkta på föreningsfriheten.

När det gäller jämställdheten och de så kallade integrerade riktlinjerna kan man konstatera att den bilaga som finns i slutsatserna egentligen bara är ett antal rubriker som beskriver vad de integrerade riktlinjerna innehåller. Om man sedan tittar på vad som finns under rubrikerna kan man konstatera att jämställdheten och det vi på modern svenska brukar kalla mainstreaming finns mycket väl dokumenterade. Jag skulle vilja säga att för första gången finns nu i de så kallade breda ekonomiska riktlinjerna principen om mainstreaming fastslagen. Det har inte funnits tidigare.

Mot den bakgrunden gjorde vi bedömningen att här har jämställdhetsaspekterna på ett mycket bra sätt lyfts in i hela den här processen. Det var därför som vi såg det helt relevant att ytterligare understryka detta. Det har kommit fram på ett bra sätt, inte minst genom ett aktivt svenskt arbete.

Anf.  14  ORDFÖRANDEN:

Det finns plats för en uppföljningsfråga per parti.

Anf.  15  SYLVIA LINDGREN (s):

Jag vill sälla mig till kören som tackar statsministern för återrapporteringen.

Själv känner jag väldigt starkt, inte minst i dag, att avstånden har inga hinder och världen blir allt mindre. Det är fantastiskt att höra: På förmiddagen var det överläggningar och diskussioner i London, och kl. 16 är det öppet sammanträde med EU-nämnden. Det går fort. Det finns inga tidsperspektiv längre i avståndsbedömningarna.

Vi har här fått klart för oss att Sverige vill ta både ett bredare och ett djupare grepp på EU:s budget än på den som låg på bordet i fredags, och då inte minst inom jordbrukspolitiken, som här har redogjorts för. Statsministern har betonat vikten – också i dagens överläggningar – av forskningen och utvecklingen, inte minst spetsforskningen.

Finns det andra områden som nu kommer att lyftas fram när tidsplanen har bromsats upp? Hur påverkar de utdragna diskussionerna om långtidsbudgeten den fortsatta utvidgningen? Går det verkligen att säga att mycket av det läggs åt sidan? Självklart påverkar det som händer i dag väldigt mycket framtiden. Hur har diskussionen om stöd till EU:s närområde, särskilt i framtida eventuella medlemsländer, gått?

Anf.  16  HENRIK VON SYDOW (m):

Jag har en fråga om det som många diskuterar just nu, och det är på temat ledarskap, eller statsmannaskap, kanske man kan säga.

Jag noterade att statsministern hävdar att Blair sitter i en styrkeposition just nu. Den som läser både brittiska och andra europeiska tidningar efter toppmötet ser att tonen är en annan. Man pekar på att han har ett valresultat bakom sig som var ett bakslag för honom själv. Man pratar om opinionen i Storbritannien. Man pratar förstås om det som statsministern också lyfte fram, att det är en irritation mellan de 15 gamla medlemsländerna.

Jag är nyfiken, statsministern. Om vi här lyfter blicken och tittar bortom det ledarskap som vi så ofta refererar till –Chirac, Schröder och Blair – och ser just på det ledarskap som har kommit in i unionen och hur de nya EU-länderna har uppträtt och agerat: Vilket politiskt ledarskap finns det i de nya EU-länderna att notera, inspireras av och kanske arbeta tillsammans med, och som skulle kunna verka för någonting som nu återkommande är åsidosatt, nämligen gemenskapsintresset, i tider när alltfler talar allt högre om nationella intressen? Vilka goda konstruktiva krafter finns det där? Vilka är nyckelgestalterna för detta? Hur är vår relation till det här?

Anf.  17  KARIN GRANBOM (fp):

Jag vill komma tillbaka till processen kring förslaget till ny konstitution. Det är väldigt viktigt att vi betonar tänkandet, och inte pausen, i den tankepaus som vi har kommit överens om att vi ska ha. Mot bakgrund av att statsministern i dag har varit i Storbritannien och träffat sin kollega Blair tänkte jag ställa en fråga utifrån hur de gör där för att gå vidare med förslaget.

Vad jag kan uttolka från gårdagens The Times är att Blair har föreslagit någon form av arbetsgrupp, eller någon typ av forum, där de ska lyssna på politiker, affärsmän, akademiker och andra experter på alla sidor i debatten. Det är oklart om det är enbart britter som det ska lyssnas på eller om det är européer generellt.

Min fråga är: Hur ska vi i Sverige fylla tankepausen med tänkande? Kan vi på något sätt inspireras av det de gör i Storbritannien?

Anf.  18  SERMIN ÖZÜRKÜT (v):

Jag tänker ställa en fråga om just jämställdhetsarbetet.

På det senaste EU-nämndsmötet inför toppmötet påtalade vi att jämställdhetsperspektivet saknades i förslaget till Lissabonstrategin. Statsrådet förklarade för en stund sedan för oss principen om mainstreaming när det gäller jämställdhetsarbetet. Det är väl glädjande, men det räcker inte till.

Jag vill först och främst fråga om det finns medel avsatta för jämställdhetsarbete.

Sedan har jag en kort fråga till. Det gäller det genusinstitut som ska inrättas inom EU. Regeringen har tidigare sagt att det ska vara två separata institut och att det hela inte ska förenas med Institutet för mänskliga rättigheter.

Min fråga är därför: Har det varit någon diskussion om just den punkten och vad hade vi i så fall för ståndpunkt angående detta?

Anf.  19  JAN ANDERSSON (c):

Jag har inte någon fråga. Snarare gäller det ett resonemang kring jordbruksbitarna i det här. Jordbruket som näring är kanske i större utsträckning än andra verksamheter beroende av långsiktiga förutsättningar. Det är ju en oerhört långsiktig verksamhet.

Precis som statsministern konstaterar har vi ett läge där vi har mer än tillräckligt av livsmedelsproduktion. Samtidigt vet vi att det runt hörnet finns något annat som vi verkligen har otillräckligt av. Det gäller då olja och fossila bränslen.

Det gäller mer ett resonemang som går ut på att om ändringar ska göras ska de inte göras kortsiktigt och ryckigt så att man rycker undan förutsättningarna och därmed drar bort resurser i form av mark som sedan inom en mycket snar framtid mer än väl kan behövas för att klara bränslesituationen och energisituationen på ett sätt som passar i vårt kretslopp.

Anf.  20  ULF HOLM (mp):

Jag kan vara enig med statsministern om att EU är omodernt. Det är ju vad vi från Miljöpartiets sida brukar säga, så det kan jag helt och hållet hålla med om. Då tycker nog vi i Miljöpartiet att en av de punkter som EU kanske kan syssla med just är detta med hållbar utveckling. Därför drog vi parallellen till att du vid förra toppmötet absolut inte var intresserad av att förändra EU, göra EU mer modernt och lyfta fram hållbar utveckling som en viktig och prioriterad fråga för EU att syssla med. Men nu, herr statsminister, när det handlar om ekonomi drar du plötsligt i nödbromsen. Det var mest dit jag ville komma med diskussionen om vetot.

Jag stöder dig helt och hållet när det gäller hur du agerade på EU-toppmötet, så där har jag inga invändningar.

Sedan får jag väl nästan vända mig till Lars Danielsson och säga att jag, på ren svenska, tycker att det är ganska dåliga bortförklaringar. Vid det förberedande mötet sade statsministern i fråga om jämställdheten mycket tydligt: Denna fråga ska vi lyfta upp. Det är viktigt att jämställdhetsfrågan finns med bland de 24 punkter som finns uppskrivna här och att det måste synas.

Det är möjligt att EU-toppmötet blev väldigt jobbigt och att man koncentrerade sig på andra delar. Men man får inte låta allt annat bara slinka igenom så att säga till följd av uttröttningsstrategi, utan vid varje tillfälle som ges måste frågan lyftas fram ordentligt.

På samma sätt är det med kampen mot terrorismen. Det står väldigt tydligt under punkt 19 om de prioriterade punkter som EU ska syssla med. Där borde Sverige se till att också punkten om rättssäkerhet förs in och så vidare.

Jag tycker nog att det är beklagligt att Sverige lät de två frågorna passera utan att begära ordet på EU-toppmötet.

Anf.  21  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Lars Danielsson kan svara på det sistnämnda. Men chansen kommer tillbaka. Vi kommer att se till att det här hävdas. Dessutom finns det med i de dokument som ligger bakom här, så jag känner mig inte på något sätt orolig för detta. Detta ska vi kunna hävda. Men försök förstå att det när vi klockan två på natten, eller vad det nu var, bröt inte var dags att ta upp en diskussion om europeisk jämställdhetspolitik. Det fungerar så, och det måste ni förstå. Ja, kanske var klockan ett.

Detta väl sagt vänder jag mig till Sylvia Lindgren. Ja, det finns naturligtvis områden som växer i betydelse. Jag tillhör dem som tycker att cohesion är viktigt. Det är en solidaritetshandling. Forskning och utveckling liksom rätts- och inrikesområdet kan också vara ett sådant område samt närområdet. Närområdet får mer i de förslag som nu växer fram, så nog finns det en chans att lägga våra resurser på ett sådant sätt att vi skapar en win-win situation. Det finns stora närområden till unionen som kan betyda väldigt mycket för vår utveckling om de får ordning på sin struktur och om de får ordning på sina regelverk och på så sätt får en marknad som ligger granne med den gemensamma marknaden och som också tillför tillväxt. Där behöver vi lägga mer av ansträngningar.

Henrik von Sydow, jag vet inte vilka brittiska tidningar du läser. Det finns inget som helst fog för ditt påstående att Blair inte haft stöd i Storbritannien för sin uppfattning. Möjligen har Financial Times någon tysk kolumnist som har kommit fram till en annan uppfattning, men den ska man nog inte förväxla med den brittiska opinionen. Tvärtom tror jag att jag aldrig har träffat en brittisk premiärminister som efter ett toppmöte varit så hyllad i den brittiska mediekören och i parlamentet som den jag träffade nu. Det går att förvissa sig om det genom att ta del av ett urval brittiska tidningar, allt från tabloider över till mer seriösa produkter.

Sedan är det ju så att vår kontinentala press i övrigt inte är nådig i kritiken av Storbritannien och inte heller av de europeiska ledarna, inte minst i Tyskland och Frankrike. Det är en väldigt hård attack på den franske presidenten i franska medier, även om man där också försöker sprida gracerna så att även andra får sin släng av sleven för att uttrycka det så.

Jag vill inte sitta och peka ut några av dem som finns i Öst- och Centraleuropa som politiska ledare av det slaget att de kan spela en viktigare roll än andra. Man vet aldrig hur det där utvecklar sig. Min tes genom åren har varit, och är fortfarande, att väldigt mycket av det som utspelar sig på EU:s toppmöten reflekterar en hemmaopinion. Stats- och regeringschefer som sitter risigt till hemma har väldigt små utrymmen för att ta tuffa beslut och träffa radikala kompromisser i ett Europasammanhang – det där hänger ihop.

Vi har ett stort nytt medlemsland som leds av en utomordentligt skicklig premiärminister, min partivän Marek Belka, men som just nu är i det läget att han har velat avgå som premiärminister. Dock har hans president vägrat honom att få lämna in sin avskedsansökan. Det är klart att det inte blir det mest kraftfulla agerandet när man har en sådan inrikespolitisk situation.

Går man igenom nästan varje medlemsland på den kanten hittar man, vill jag påstå, undantagslöst regeringar som har inrikespolitiska problem. Jag tror inte att jag hittar några som är i det läget att de kan sägas ha en komfortabel situation där man kan ägna kraft och tid åt att lägga huvudintresset vid en europeisk framtidsdebatt, utan de får springa till sina parlament vid misstroendeomröstningar och utfrågningar av än det ena, än det andra slaget. Ungefär så ser det ut.

Blair är i det läget i en unik position med ett nytt mandat och en kraftig majoritet i de lagstiftande församlingarna – visserligen med en valmotgång men ändå för tredje gången omvald. Han är utomordentlig lämpad att anföra detta.

Karin Granbom! Jag skulle vilja påstå att det här brittiska forumet påminner lite grann om vår 2004-kommitté, eller vad den nu heter – de är inte så olika. Det är bara det att jag tror att den typen av kommittéer, forum, inte fångar det som är problemet. Det är viktigt att det utbytet finns, men också där – för att återge vad britterna säger – vill jag säga: Det som är bekymret med exempelvis oppositionen mot fördraget är snarast att unionen inte sysslar med det som Europas medborgare tycker att vi borde syssla med. Därmed tappar man en del av sin legitimitet, kredibilitet.

Det i sin tur, säger britterna, sänder signalen – jag håller med om det – att man då borde börja diskutera vad EU egentligen ska syssla med. Man borde komma bort från den gamla struktur som budgeten representerar och få en ny ansats som ligger mer i linje med det som är tillväxtorienterat och framtidsinriktat och som väldigt många viktiga opinionsbildare ser – sådant som vi borde ta i. Det är snarast där det ligger.

Lyckas britterna med en sådan omstart får man, tror jag, en vettigare diskussion om fördraget. Lyckas man inte kan inga forum i världen så att säga råda bot på den växande klyfta som finns mellan en europeisk elit, inte minst representerad i de europeiska institutionerna i Bryssel, och medborgare runtomkring i unionens länder.

Det sägs ofta att det skickas chockvågor genom EU när man så att säga har olika typer av konflikter på toppmöten. Men varken på den tyska landsbygden eller i Mellansveriges städer eller i byarna utefter Atlantkusten är det väl många som lyfter på ögonbrynen över detta som sker. Det är ofta en diskussion för de europeiska eliterna. När människor upplever att det inte är en diskussion som angår dem kommer motståndet rakt över att växa.

Det där tror jag att britterna ska försöka adressera. Också vi borde göra det, men lätt är det verkligen inte.

Vi diskuterade inte genusinstitutet. Detta var inte uppe. Vi har därför ingen anledning att över huvud taget uttrycka en uppfattning om den saken.

De ståndpunkter vi har kring mainstreaming är naturligtvis någonting som vi känner vinner gehör i den europeiska kretsen. Alltfler inser att en av Europas absolut nödvändiga strukturella åtgärder är att mobilisera hela befolkningen i arbetet. Det klarar man inte utan en vettig jämställdhetspolitik. Vi har också en demografisk utveckling i Europa som är illavarslande. Inte heller det klaras av utan en vettig jämställdhetspolitik, så det är mycket som talar för att den ansats vi har valt i Sverige kommer att vara någonting som också tas i andra länder. Så känner jag att det är. Men detta var alltså inte uppe till diskussion på det här toppmötet.

Till Jan Andersson vill jag säga: Ja, det behövs långsiktighet i en sådan näring som jordbruket, naturligtvis också i skogsbruket – de areella näringarna har den karaktären.

När du talar om vikten av att börja utveckla en energiproduktion på våra åkrar är jag den förste att hålla med. Jag tror att det är en möjlighet att skapa en nödvändig produktion på åkern. Jag tror att det i det långa loppet är väldigt svårt att motivera en yrkeskår att hålla ett kulturlandskap öppet om det inte används för någon typ av produktion. Annars går det lätt över i ett slags parkskötsel, och det är inte vad svenskt jordbruk egentligen vill syssla med.

Skulle det vara så att det är här som framtiden ligger skulle jag ju väldigt gärna vilja se ett ökat nationellt utrymme för att göra satsningar i en sådan sektor, naturligtvis inom ramen för ett regelverk som unionen sätter upp så att vi inte får en konstig flora av subventioner som växer fram och som det inte går att följa. Men det är klart att forskning och utveckling samt hållbar utveckling i en energiproduktion som baseras på en resurs som vi har och som vi har utvecklat under flera hundra år är attraktivt – mycket mer attraktivt än dagens jordbrukspolitiska ansatser. Där är vi inte riktigt ännu, men jag förstår precis vad du säger.

Slutligen vill jag säga att jag tror att Ulf Holm har så att säga kritiserat Lars Danielsson så hårt att jag tycker att det lite grann har gått till överdrift. Danielsson är en hygglig person som har gjort så gott han har kunnat, och jag har försökt förklara varför inte jag gjorde mer än jag egentligen borde ha gjort på området. Men vi kommer tillbaka.

Anf.  22  ORDFÖRANDEN:

Tack så mycket! Nu har vi klarat av två frågerundor, och det är dags att avsluta. Vi tackar statsministern och medarbetarna för återrapporten. Trevlig sommar! Mötet är härmed avslutat.

Innehållsförteckning

1 §  Europeiska rådet 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp) 4

Anf.  4  SONIA KARLSSON (s) 5

Anf.  5  LENNART HEDQUIST (m) 5

Anf.  6  INGVAR SVENSSON (kd) 6

Anf.  7  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  8  INGVAR SVENSSON (kd) 6

Anf.  9  SERMIN ÖZÜRKÜT (v) 6

Anf.  10  JAN ANDERSSON (c) 7

Anf.  11  ULF HOLM (mp) 7

Anf.  12  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 8

Anf.  13  Statssekreterare LARS DANIELSSON 13

Anf.  14  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  15  SYLVIA LINDGREN (s) 14

Anf.  16  HENRIK VON SYDOW (m) 14

Anf.  17  KARIN GRANBOM (fp) 15

Anf.  18  SERMIN ÖZÜRKÜT (v) 15

Anf.  19  JAN ANDERSSON (c) 15

Anf.  20  ULF HOLM (mp) 16

Anf.  21  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 16

Anf.  22  ORDFÖRANDEN 19