1 § Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 16 och 17 juni 2005

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Klockan har passerat nio. Mötet är öppnat.

Till att börja med hälsar vi statsministern och utrikesministern med medarbetare välkomna till dagens samråd med EU-nämnden angående kommande toppmöten mellan EU:s regeringschefer.

Jag ger ordet först till statsministern för en allmän inledning. Därefter får ledamöterna möjlighet att ställa frågor i ett första block om det konstitutionella fördraget och i ett andra block om övriga frågor som långtidsbudgeten och yttre förbindelser.

Till att börja med kommer jag att släppa fram tre–fyra frågeställare innan statsministern får svara och kommentera. Blir det brist på tid går vi tillbaks till modellen med alla partier i samma runda. Men eftersom det har varit ett önskemål om tre–fyra frågeställare åt gången, så börjar vi så.

Först har statsministern ordet. Varsågod.

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack så mycket, och godmorgon! Två frågor väntas dominera toppmötet den 16–17 juni, den fortsatta processen för ratifikation av EU:s nya fördrag samt EU:s långtidsbudget. Dessutom finns förslag till omfattande slutsatser som behandlar bland annat utrikespolitiska frågor, rättsligt samarbete och miljöarbetet inom EU. Här förutser jag dock endast kortfattade diskussioner.

Toppmötets huvudfråga är den om EU:s nya fördrag och den fortsatta ratifikationsprocessen. Detta kommer att diskuteras vid stats- och regeringschefernas möte på torsdagen. Diskussionen är av största vikt för att klargöra förutsättningarna för den fortsatta processen.

Jag vill börja med att upprepa vad jag tidigare har sagt i nämnden. Regeringen är positiv till förslaget om ett nytt EU-fördrag. Från svensk horisont har jag svårt att tro att vi kan få en bättre fördragstext än denna, givet att 25 och snart ännu fler medlemsländer ska kunna enas kring den.

I och med utslaget i den franska och den nederländska folkomröstningen har emellertid osäkerhet uppstått om fördragets status. Lika lite som det rungande jaet i den spanska folkomröstningen i februari satte stopp för andra länders ratifikationsprocesser, borde de franska och nederländska nejen göra det nu. Samtidigt finns potentiella svårigheter i att driva på en nationell ratifikationsprocess om fördragets status är oklar. Hur de franska och holländska regeringarna väljer att följa upp omröstningsresultatet är därför av avgörande betydelse också för oss.

Vad Europa behöver i dagsläget är således ökad klarhet och en för EU gemensam inriktning för den fortsatta processen. Enligt regeringen kan en sådan inriktning innehålla följande element.

För det första: Tidsfristen för ratifikationer av det nya fördraget i Europa bör sträckas ut. Att nuvarande fördrag skulle kunna ratificeras av samtliga EU-länder till oktober 2006 får anses uteslutet. I stället bör det lämnas öppet för enskilda länder att fortskrida med sina ratifikationer i den takt som de bedömer lämplig.

För det andra: Att i dagsläget sätta en ny tidsgräns för när ratifikationerna ska vara avslutade känns varken nödvändigt eller görligt. För detta är bland annat osäkerheten i Frankrike och i Nederländerna fortfarande alltför stor. I stället bör vi inom EU kunna fastställa en tidpunkt, exempelvis om ett år, då vi samlas igen och återupptar diskussionerna om en bortre tidsgräns för ratifikationsprocesserna. En sådan så kallad rendezvousklausul har använts förr inom EU med mycket gott resultat.

För det tredje: Vi måste använda denna period för att reflektera kring och föra en öppen debatt om EU:s och Europas utveckling. Opinionsundersökningar i bland annat Frankrike och Nederländerna visar att människors ställningstaganden ofta rör mycket mer än EU:s fördrag. Fördragets kritiker har vitt skilda bevekelsegrunder och politisk hemvist. Det som dock tycks förena många är en oro över utvecklingen i Europa, den sociala tryggheten, globaliseringens effekter, jobben och att EU-projektet drivs för snabbt. Detta är en oro som ska tas på största allvar. Bland annat måste vi diskutera hur EU-samarbetets mervärde på olika områden kan öka och förtydligas.

Det är huvudsakligen dessa element som jag avser att framföra vid Europeiska rådets diskussion på torsdag. Jag kommer också att mycket noga lyssna till mina kolleger. Förhoppningsvis kan toppmötet bringa ökad klarhet i hur andra länder tänker sig hantera sina ratifikationsprocesser. Jag anser att vi behöver en sådan klarhet för vår egen hantering av EU:s fördrag. Om toppmötet inte åstadkommer detta förutser jag att den svenska ratifikationsprocessen tills vidare kan komma att skjutas upp.

Toppmötets andra huvudfråga rör det finansiella perspektivet, det vill säga EU:s budget för perioden 2007–2013. Det luxemburgska ordförandeskapet har intensivt verkat för att en uppgörelse ska nås vid detta toppmöte. Flertalet medlemsländer, inklusive vi själva, stöder i princip den ambitionen. Samtidigt kan konstateras att ett antal medlemsländer har grundläggande problem som hittills inte har kunnat lösas ut. Motstridiga intressen återstår att jämka. Det offentliga meningsutbytet under den gångna veckan om den brittiska rabatten på EU-budgeten och behovet av nedskärningar på jordbrukssidan illustrerar detta. Det luxemburgska ordförandeskapet har en diger uppgift framför sig.

För regeringens del är det naturligtvis innehållet i själva långtidsbudgeten som är av största vikt, mycket viktigare än den exakta tidpunkten för en uppgörelse. Det förslag till långtidsbudget som fram till nu har kommit från kommissionen och ordförandeskapet är inte tillfredsställande för svensk del. Över tiden har vi dock fått allt bättre gehör för våra ståndpunkter. Och det senaste förslaget från ordförandeskapet innebär en klart förbättrad position för Sveriges del jämfört med kommissionens första förslag.

Den svenska regeringens övergripande målsättning i budgetförhandlingarna är att säkerställa en rimlig nettoposition för Sverige och samtidigt skapa en mer modern och framåtsyftande EU-budget. Tillsammans med fem länder verkar Sverige i den så kallade enprocentsklubben för att hålla nere nivån på den totala EU-budgeten.

För några månader sedan föreslog kommissionen en budgetnivå på motsvarande 1,26 % av EU-ländernas bni. Det senaste förslaget till uppgörelse utgår från en utgiftsnivå på 1,06 %. Vi har alltså kommit en bra bit på väg mot den budgetrestriktivitet som vi vill se. Men ytterligare nedskärningar bör fortfarande vara möjliga. Även med en budget runt 1 % behövs emellertid åtgärder för att jämna ut skillnaderna mellan enskilda länders så kallade nettopositioner. När inbetalningar och återflöde vägs samman befinner sig Sverige tillsammans med Nederländerna och Tyskland med en orättfärdig betalningsbörda.

Mycket av det som EU gör måste få kosta. Utvidgningen med nya länder i öst är ett utmärkt exempel på sådant som vi är villiga att solidariskt betala för. Men att svenska medel, tack vare EU:s föråldrade budgetstruktur, bland annat används för regionalpolitiska insatser i relativt rika länder i södra Europa är inte rimligt. Därför verkar regeringen för lösningar på EU-budgetens inkomstsida som syftar till att lätta Sveriges relativa börda. Vi är nöjda med att nyligen ha fått ett explicit erkännande från ordförandeskapet av de extrema nettobetalarnas problem och noterar konstruktiva ansatser från ordförandeskapets sida att finna konkreta lösningar. Vi håller på att diskutera en modell som så långt det är rimligt tillgodoser våra behov. En försvårande faktor i sammanhanget är det motstånd som denna typ av särlösning väcker bland vissa länder. Inte sällan är invändningarna som starkast bland relativt rika länder med gott återflöde från EU. Med nära koppling till kraven på EU-budgetens inkomstsida verkar regeringen också för förändringar på utgiftssidan. Utgifterna bör orienteras mot insatser som kan vara ett stöd i främjande av en dynamisk och god ekonomisk utveckling. Lissabonstrategins prioriteringar – tillväxt, sysselsättning, forskning och utveckling, hållbar utveckling – bör tydligare genomsyra budgetens struktur. Särskilt hög prioritet bör ges forskning och utveckling.

Regeringen skulle gärna också se större satsningar på det rättsliga och inrikes området liksom inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Samtidigt finns utrymme för besparingar och moderniseringar på andra områden. Regeringen anser exempelvis att ytterligare nedskärningar är möjliga i EU:s strukturfondsstöd. Dessa medel bör dessutom huvudsakligen gå till EU:s nya medlemsländer, inte till gamla och förhållandevis rika länder.

En mer modern budgetprofil skulle inte bara skapa bättre förutsättningar för Europa som helhet att stå sig i den globala konkurrensen. Minskade utgifter på strukturfonds- eller jordbrukssidan och ökade på exempelvis forskning och utveckling skulle också relativt sett vara mer fördelaktigt för vårt land.

Till detta kommer givetvis sådana frågor som i återflödeshänseende är av specifikt nationellt intresse. Regeringen verkar för att svenska gleshetsområden fortsatt ska vara föremål för särskilda satsningar i EU-budgeten. Dessutom driver regeringen bland annat att gleshet ska beaktas vid fördelning av stöd till landsbygdsutveckling, liksom att åtgärder för att stimulera transnationellt samarbete i exempelvis Östersjöregionen bör främjas.

Dessa, herr ordförande, är regeringens prioriteringar i förhandlingarna om en ny långtidsbudget. Det finns många detaljer i detta som jag vet att statssekreterare Lars Danielsson ska ha ett särskilt samråd med nämnden om i morgon.

Jag är som sagt osäker på om en slutuppgörelse kan nås vid toppmötet senare i veckan. Motsättningarna är fortfarande stora. Men vi måste givetvis från svensk sida vara beredda på en slutuppgörelse redan nu. Jag förutser i så fall ytterligare samråd med nämnden via telefon.

Herr ordförande! Avslutningsvis vill jag för nämnden kort redovisa några av de andra frågor som rådet väntas uttala sig om och som regeringen fäster stor vikt vid.

EU-arbetet med hållbar utveckling förs vidare. Den strategi som Sverige tog initiativ till under sitt ordförandeskap 2001 ska under den närmaste tiden genomgå en översyn. Inför denna ger nu Europeiska rådet sina politiska riktlinjer.

Från svensk sida värnar vi om en integrerad syn på hållbar utveckling med miljöhänsyn, sociala och ekonomiska hänsyn liksom konkreta mål och åtaganden. Från svensk sida välkomnas också det förslag till integrerade riktlinjer för genomförande av Lissabonstrategin som arbetats fram. Europeiska rådet väntas godkänna detta riktlinjepaket som sedan blir styrande för arbetet med de handlingsprogram som ska utarbetas på nationell nivå. Riktlinjerna och de nationella handlingsprogrammen utgör enligt regeringen centrala inslag i förverkligandet av strategins målsättningar.

Europeiska rådet ska vidare behandla samarbetet på rättsliga och inrikes området, det så kallade Haagprogrammet, samt EU:s handlingsplan mot terrorism. Slutsatser väntas också på toppmötet i en lång grad angelägna utrikespolitiska frågor, inklusive Kosovo, Mellanöstern, Irak och Moldavien.

Från regeringens sida fästs, avslutningsvis, särskild vikt vid det uttryck för politiskt stöd för FN-toppmötet i september som vi förutser ska komma ut från Europeiska rådets möte.

Med detta, herr ordförande, är jag och mina medarbetare beredda att tillsammans med utrikesministern svara på nämndens frågor.

Anf. 3 CARL B HAMILTON (fp):

Tack för redogörelsen från statsministerns sida.

När det till att börja med gäller det konstitutionella fördraget är det naturligt att tidsfristen utsträcks. Jag tycker att det är viktigt som nu sades, att tanken är att man ska ha en återsamling om ett år och då bestämma en ny tidpunkt. Det gäller ju att hålla uppe ett visst tryck och framför allt kanske perspektivet att de tillkommande medlemsländerna ska kunna tänkas bli medlemmar inom överskådlig tid och inte ska känna sig utestängda, för därmed skulle reformprocessen i de här länderna riskera att stanna av.

Jag tror att det är viktigt att man använder den här tiden inte bara till en paus utan till en aktiv paus där man exploaterar den tid som man får för att göra någonting. Då vill jag ställa min första fråga till statsministern, som brukar berömma sig av att vara en av de två, tillsammans med Tony Blair, som har suttit längst i ledningen i Europeiska unionen och utövat ledarskap. Vad är det för initiativ och vad är det för ledarskap som statsministern tänker utöva under den här tiden på europeisk nivå – vi kan återkomma till den nationella – för att få en sådan här meningsfull debatt och diskussion i ett europeiskt forum?

Jag tror också att det är viktigt att från början säga att vi syftar till att få ett fördrag i hamn. Det kan vara om två, tre eller fyra år, men det ska vara slutmålet. Det är möjligt att man kanske ska fokusera bara på de två första delarna av fördraget eller göra någon annan modifiering, men jag tror att man ska ha det målet tydligt.

Innebörden av det som statsministern sade var att i avsaknad av klarhet på den europeiska nivån är det ingen idé att regeringen lägger fram en proposition till riksdagen i höst om en ratifikationsprocess i Sverige. Jag tror att det är en ovälkommen men dock ofrånkomlig slutsats i den situation som vi har. Det får vara slut på den typen av folkomröstningar som har ägt rum där man egentligen inte begär att folket ska rösta ja eller nej utan att majoriteten ska rösta ja. Ska vi ta det på allvar och införa ett nytt synsätt, tror jag att slutsatsen att vi även lägger vår nationella ratifikationsprocess på is tills vidare är den ofrånkomliga men som sagt inte särskilt välkomna slutsatsen.

Här återkommer jag till frågan hur vi nationellt ska använda den här tiden. Jag ska inte gå in på några längre utläggningar om det, men det är ju en viktig uppgift för oss inte minst i riksdagen och i de politiska partierna att ta sig an. Men som sagt gäller min fråga ledarskapet på den europeiska nivån.

Anf. 4 HILLEVI LARSSON (s):

Jag instämmer i att det nog är rätt bra att man tänker till lite nu och inte snabbar på processen, utan att vi tar en betänketid om vad detta innebär. Jag tror att det är en avvägning mellan att å ena sidan respektera folkomröstningarna och att å andra sidan faktiskt lyssna till alla de europeiska länderna, för det är trots allt 25 länder, inte endast två. Jag tror att vi även ska tolka folkomröstningsresultaten lite. Jag tror inte att det betyder att man har sagt nej till allt i fördraget, exempelvis till öppenheten, att få ett slut på hemlighetsmakeriet. Jag har väldigt svårt att tro att folken i Frankrike och Holland har sagt nej även till detta, för det skulle ju faktiskt föra politiken närmare medborgarna.

Jag tror att det är viktigt att man inte helt dömer ut det här fördraget, som faktiskt också har tagits fram i en väldigt demokratisk process i dialog med medborgarna under nästan två år, vilket är ett helt nytt sätt för EU.

Om jag noterade rätt har frågan om utvidgningen strukits i ett sent skede. Den har ju varit en hjärtefråga för Sverige, och vi hade en väldigt drivande roll i frågan när vi var ordförandeland. Jag kan förstå att man kanske lägger frågan på is nu och tar upp den i samband med diskussionen om fördraget. Däremot tror jag att det är viktigt att man inte stoppar upp processen, möjligtvis försenar men inte stoppar upp den. Jag ser som ett av huvudmålen att EU ska bli ett alleuropeiskt projekt och inte bara en kristen liten rikemansklubb. Detta får naturligtvis ta den tid det tar. Men man ska vara medveten om att nuvarande fördrag tillåter maximum 27 medlemmar. Jag ser det som en stor vision att i framtiden ta med de tidigare krigshärdarna i före detta Jugoslavien. Det skulle vara fantastiskt symboliskt viktigt att ta in dem i gemenskapen.

Min fråga är om utvidgningsprocessen kommer att tas upp i samband med fördraget och hur tankegångarna är kring det.

Anf. 5 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack för redogörelsen! Moderaterna skulle också välkomna ett samlat konstitutionellt fördrag som tydliggör både ansvar och befogenheter för unionen och som ökar öppenheten och gör att vi kan få en bättre lagstiftning men också att en större union ska kunna fungera.

Nu är det ett rätt så osäkert läge i EU. Det vi dock ser är att vi också tenderar väldigt mycket att titta på det gamla Europa, på grundarländerna Tyskland och Frankrike. Det kanske är naturligt eftersom varje land nu har ett veto när det konstitutionella fördraget ska antas. Men vi vet också att tio andra länder har sagt ja till det förslag som ligger. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg när man nu ska ta sig vidare.

Jag tror att det finns en stor insikt hos Europas ledare om att gemensamma utmaningar måste vi i ökande grad lösa tillsammans. Därför tycker jag att det är en klok politik att nu inte ha för bråttom på den nationella arenan utan rådgöra med 24 andra länder om hur de ser på det uppkomna läget för att få en bra bild av vad man kan göra i den här rätt så svåra situationen.

Moderaterna föreslog redan i förra veckan att man ska arbeta på det sätt som statsministern nu föreslår vad gäller tidsfrister, att man skjuter på hela processen. Därför tycker jag att detta är bra ståndpunkter som vi kan ställa oss bakom

Men jag måste också ta tillfället i akt att ställa en fråga till statsministern. Alla behöver den här tiden för eftertanke och reflexion och möjlighet att fundera över vilket aktivt ledarskap man själv har utövat för att få Europasamarbetet att verkligen uppfattas som meningsfullt. Statsministern nämner det som jag tror är mycket av förklaringen till att medborgarna vänder sig mot sina regeringar. Man är orolig för att Europa stagnerar, att ekonomin inte fungerar och att det kommer för få nya jobb. Men statsministern sade ingenting om den andra stora utmaningen, nämligen att fortsätta att säkra demokrati och stabilitet i vårt närområde, och det gäller utvidgningen.

Jag tror nämligen att den här processen inte kan ses isolerat. Därför är vi flera som är oroliga när utvidgningsfrågan i toppmötesslutsatserna synes struken från dagordningen. Det spelar stor roll vid toppmötena vilka signaler som sänds. För att kunna garantera stabilitet och demokrati i närområdet är det oerhört viktigt att man fortsätter med de riktiga utmaningarna. Även om man lägger det konstitutionella fördraget på is kan man ju inte lägga sakfrågorna på is. Då måste man kunna sända tydliga signaler om att processen fortsätter på västra Balkan gentemot vårt närområde, Ukraina, Moldavien, men också Turkiet.

Därför undrar jag hur statsministern nu har agerat med närstående. Det var ett nordisk-baltiskt toppmöte i veckan som gick. Vilka gemensamma initiativ har man tagit för att bilda en union i unionen, för att driva på i detta som är en svensk hjärtefråga? Och vad har statsministern sagt nu när toppmötesslutsatserna inte behandlar utvidgningen? Vad har man vidtagit för åtgärd?

Anf. 6 MATS ODELL (kd):

Den hårda kärnan i det som Göran Persson säger här är att regeringen inte tänker lägga fram någon proposition i höst i den här frågan. Vi som har följt den spännande processen inom vänsteralliansen har naturligtvis på tungan att fråga om det är Lars Ohlys ultimatum som ligger bakom. Men jag tror inte att det är så. Vi har ju alla kunnat följa hur processen har tagit stopp i Frankrike och Nederländerna.

Det är väldigt bra att det nu blir en paus för eftertanke. Det som jag förvånas lite över är att statsministern inte har förankrat hos riksdagens partier och partiledare det faktum att det nu inte blir någon proposition, utan det kommer först i dag som en överraskning, kan man väl säga, för många här.

Icke desto mindre ska vi nu utnyttja den här tiden. Jag tycker att det är en bra process som statsministern lägger fram, att det nu blir en period då vi kommer att samråda med de övriga 24 länderna och se vad det är som eventuellt behöver förändras. Vi delar regeringens uppfattning att det utkast till fördrag som nu finns är bra.

Min fråga är: Vilken process nationellt ser statsministern som en idealbild för hur vi ska förbereda oss? Hur ska riksdagen kunna involveras i processen på ett bra sätt som leder fram till ett slutligt fördrag framöver?

Anf. 7 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det tycks råda en bred samsyn om vad jag sade, och det är jag glad för, därför att det är den rimliga slutsatsen. Vi har ingen som helst anledning att i det här oklara läget driva på en process när vi inte riktigt vet var den kommer att sluta i andra länder. Det är klokt att ta den här pausen och tänka efter.

Carl B Hamilton, om jag börjar där, tar upp frågan om – en del andra kom in på den också – vad jag tänker göra på europeisk nivå för att vända den här debatten. Först är jag naturligtvis glad för förtroendet. Det är alltid stimulerande.

Men jag tror att det är en sak som vi bidrar med mer än något annat land, och det är att vi har en samhällsmodell som fungerar väl också i tider av internationell oro och omställning. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har vi anledning att peka på att globaliseringen, öppenheten mot omvärlden, inte nödvändigtvis måste betyda att man satsar på stora nedskärningar i de sociala trygghetssystemen eller att det nödvändigtvis måste kombineras med jättelika skattesänkningar. Det är det som människor är rädda för ute i Europa.

Det är många gånger de länder som har drivit den mest utpräglade nyliberala politiken som nu får ett bakslag. Så sent som i den debatt som jag hade för ett tag sedan med moderatledaren lyfte han fram Holland som det goda exemplet på ett land som man skulle kunna följa. I Holland sade två tredjedelar av folket nej till den här författningen. Men jag tror inte att de sade nej till författningen, däremot att de sade nej till en samhällsutveckling som präglas av allt större oro för de holländska välfärdssystemen, för hur sjukvården fungerar. De är också rädda för vad utvidgningen för med sig i framtiden och Hollands plats i Europa.

De människor som kommer sämst ut vid globaliseringen, har också rätt att vara med och har rätt att känna trygghet. Här tror jag att vi kan bidra genom att visa att det går att förena en omfattande välfärdspolitik med en bättre ekonomisk utveckling än vad som gäller i Europa i övrigt. Där har jag min stora insats att göra.

Jag börjar den redan nästa vecka genom att föra exakt det här resonemanget och samtalet med min partivän, inkommande ordförandeskapets ledare, Tony Blair, som jag besöker på tisdag i nästa vecka. Jag pratade också med honom i förra veckan om just nödvändigheten av att få en debatt kring hur Europa kan gå vidare med en ekonomisk utveckling i en tid av ökad öppenhet utan att vi för den skull hamnar i hårda samhällen. Det är Blairs inriktning, och där kommer jag att vara med och vara så aktiv som jag kan efter min förmåga.

Samtidigt ger jag rätt till Hamilton i en del. Jag har varit med väldigt länge och har sett upp- och nedgångar i unionen. Man kan inte utesluta att någonting händer vid det kommande toppmötet. Det har hänt förr att överraskande initiativ har tagits. Men det känns inte realistiskt just nu, utan jag tror att vi har den situation som jag har beskrivit när det gäller författningen. Holländare och fransmän kommer inte att vara villiga att visa vad de tänker göra utan man kommer att hålla på det beskedet.

Genom åren har vi också haft en diskussion om Europaprojektet i den här kretsen och i andra sammanhang. Jag har ibland tillhört dem som har beskyllts för att vara nästintill EU-skeptisk eller EU-negativ när jag har sagt att det kanske går lite för fort och att det måste bygga på den inrikespolitiska utvecklingen i varje medlemsstat. Det här är trots allt ett samarbete mellan självständiga stater. De konstruktioner som vi har åstadkommit i Bryssel och i Strasbourg är viktiga, men de tar inte över de initiativ som finns i medlemsstaterna.

När den arbetslöshetsutveckling som vi har sett i vissa europeiska länder blir så stor att människor blir oroliga för framtiden slår detta igenom också i deras uppfattningar om EU-projektet. Det finns alltså en grundläggande insikt som jag har förkunnat under många år och som utgår ifrån att det är utvecklingen i medlemsstaterna som ytterst avgör i vilken takt som man kan gå vidare med Europaprojektet. Jag tycker nog att de här folkomröstningarna väldigt tydligt illustrerar detta.

Hillevi Larsson tar upp utvidgningen. Laila Freivalds kämpade tappert för denna, och vi har i slutsatserna fått in en referens till tidigare slutsatser. Det var så långt som vi kom den här gången. Men det är ingen hemlighet att utvidgningen som sådan är en omständighet som har spelat en stor roll, inte minst i den franska folkomröstningen. Den franske presidenten fick tidigt i sin kampanj gå ut och säga att när det gäller Turkiets medlemskap i EU ska det hållas en särskild folkomröstning för att få bort den frågan – som de trodde – från den här folkomröstningen. Nu kom den ändå att spela en stor roll både i Nederländerna och i Frankrike. Det är klart att i den meningen är utvidgningen närvarande i dessa folkomröstningar.

Sedan ska vi inte heller underskatta vad det betyder i de sex kärnländerna – om jag uttrycker mig så – att unionen så snabbt har förändrats. Från början bestod unionen av sex, sedan nio, sedan tolv, sedan femton, sedan plötsligt tjugofem och snart blir det trettio medlemsstater. Det är klart att det som byggdes en gång som en replik på andra världskriget ser i dag helt annorlunda ut.

Hur ser folkopinionerna i Tyskland och i Frankrike ut när det handlar om Tysklands och Frankrikes möjligheter att utöva inflytande och att styra denna union? Hur har den diskussionen förts, och hur snabbt har detta anpassats? Det är också en diskussion som är ohyggligt viktig att föra och också att förstå.

Vi har ibland beskrivit Sverige som ett lite udda land därför att vi skulle vara mera EU-kritiska än andra. Det finns några som har älskat att beskriva oss som något slags myrområde i Europas utkant, en randstat. Det är inte sant. Vi har i grova drag samma typ av EU-opinioner i Sverige som finns i Europa i övrigt. Det är också viktigt att inse. Vi är inte på något sätt udda.

Nu har utvecklingen hunnit ikapp några andra stater. Man har testat frågorna i folkomröstningar, och man har släppt fram opinioner som man tidigare inte har sett. De finns där, och jag tror att man gör väldigt klokt i att fortsätta att driva utvidgningsprocessen med respekt för det som nu lyfts fram i många av kärnländerna – om jag uttrycker mig så – i Europeiska unionen.

Kristdemokraterna i Tyskland är några av de stora motståndarna, det vet ju Mats Odell om. Jag har ingen anledning att recensera högern i Österrike och den franska högern. Jag konstaterar bara att så ser det ut. Den här diskussionen rymmer inte bara ett förhållningssätt till inflytande och makt i unionen, utan ibland kan man också höra ganska obehagliga övertoner av konfessionellt slag. Det gör mig verkligt bekymrad.

Vi har anledning att fortsätta att driva på utvidgningen. Vi tror på den visionen. Vi tror att det här är ett sätt att bygga ett Europa som är en union för hela Europa. Men det är klart att det förorsakar spänningar och konvulsioner i en del länder, och det måste vi också som goda politiker förstå och se. Däremot behöver vi inte acceptera dem, men så här ligger det till.

Det är ett tyskt val i höst, och det kan mycket väl medföra en kantring i maktförhållandena. Det återstår att se, men opinionsmätningarna tyder på det. Det regeringsparti som är på väg in har vid flera tillfällen högt och tydligt deklarerat sin syn på exempelvis Turkiets medlemskap i EU. Det är ingen hemlighet. För inte så länge sedan var man också ute och deklarerade sin syn på Bulgariens och Rumäniens eventuella framtida inträde, som man uttryckte det. Det är alltså en strid som pågår. Vi måste se den.

Jag uttrycker mig på inget sätt utan nyanser i den här frågan. Jag förstår det inrikespolitiska spelet och den inrikespolitiska situationen i dessa länder. Bara genom att förstå den kommer vi själva att kunna välja rätt strategi för att driva utvidgningen vidare. Vi måste ha känsla för detta. För vår del är utvidgningen fortsatt viktig, och vi ska göra vad vi kan för att driva på processen. Men det sker just nu en utveckling i Europa som går åt andra hållet. Det vore dumt att inte se den.

Mats Odell hade någon släng om Lars Ohly. Vi ska inte göra honom större än vad han är. Han har definitivt inte dragit med sig fransmännen och holländarna och inte heller påverkat de borgerliga partierna förra veckan. Men han har väl uttryckt en uppfattning som finns i det partiet sedan ganska lång tid tillbaka.

För min del är det viktigt att säga att jag tycker att fördraget i grunden är ett bra fördrag. Jag gör bedömningen att kan vi ratificera detta kan det mycket väl vara sista gången som vi har en chans att ratificera ett fördrag av det här slaget under överskådlig tid. Det vore dystert om vi inte klarade av den saken. Fördraget tillför så många kvaliteter utan att för den skull överföra makt och inflytande till unionen från nationalstaten som är av grundläggande förändrande karaktär.

Det är klart att det här är ett bra fördrag. Men med de klara folkomröstningsresultaten i Frankrike och i Holland har det skapats ett nytt läge av oklarhet, och det måste vi inse.

Det är de kommentarer som jag har, herr ordförande. Men det var inte heller mer precisa frågor än så.

Anf. 8 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag får väl fortsätta att utveckla Vänsterpartiets syn. Vi tycker att EU:s regler är klara. Alla länder måste anta fördraget för att det ska kunna träda i kraft. För Vänsterpartiet har saken varit klar. Konstitutionen dog när Frankrike röstade nej. Liket kallnade vid den holländska omröstningen. Situationen blev ju inte bättre när britterna ställde in sin folkomröstning. Det är för oss helt orimligt att i detta läge gå vidare och godkänna konstitutionen. För oss är det en demokratifråga. Vi bör lyssna på alla länder.

Jag välkomnar det som statsministern säger om att detta öppnar upp för att ratificeringsprocessen inte ska fortsätta i Sverige. Det tycker vi är bra. Det behövs en tankepaus.

Angående den danska folkomröstningen har Margot Wallström sagt att processen har gått i stå. Jag skulle gärna vilja att statsministern kommenterade detta.

Det är, som sagt, bra att ta en tankepaus, analysera och öppna upp för en stor och folklig debatt om EU:s framtid. Det tror jag är väldigt viktigt. I så fall kanske vi kan få ett bättre framtida fördrag än den nu förkastade konstitutionen.

Jag vill avsluta med att fråga statsministern: Tycker du att varje land självt ska avgöra om de vill ta ställning respektive skjuta upp eller avstå, eller måste det komma ett klart budskap från toppmötet?

Anf. 9 MAUD OLOFSSON (c):

Jag vill också passa på att tacka för rapporten. Jag tror att det är en tid av reflexion som väntar både Sverige och EU framöver. Det är viktigt att analysera både de ja-röster och de nej-röster som har fällts. De som har röstat ja till fördraget har ju sina motiv. Jag tror inte att något av de länder som har uttryckt sina åsikter instämmer i precis varje ord och varje textremsa i fördraget, men man har landat i ett ja eller ett nej.

Det är också viktigt att se vad de nya medlemsländerna menar med sitt ja. De ställer naturligtvis stora förhoppningar till det framtida EU.

Detta får inte bli en tid av passivitet. EU har ju brottats med stora problem tidigare. Det som har varit kännetecknande för EU har varit en ständigt pågående process där man har försökt att lösa olika problem, och det gäller också för den här delen.

Det man konstatera är att varje land måste på det här toppmötet få en chans att beskriva hur man ser på både de ja-röster och de nej-röster som har lämnats.

Den diskussion som handlar om EU-fördraget visar en brist på kommunikation med Europas medborgare. Statsministern tog upp några exempel på vad som borde diskuteras på EU-nivå, och det var ett antal områden som jag tycker borde vara av nationell karaktär. Visst kan man ha den sociala dimensionen, men socialpolitik är ju nationella frågor som ska lösas på nationell nivå. Jobbpolitik är också en fråga som ska lösas på nationell nivå.

Det är oerhört farligt om vi ger sken av att EU ska ta på sig ännu fler uppgifter när Europas medborgare i själva verket säger att EU ska bli smalare men vassare, det vill säga att man ska ägna sig åt de frågor där EU:s kompetens är absolut nödvändig och där nationerna är för små för att klara dem själva. Det gäller miljöpolitiken, kampen mot brottsligheten, fred, säkerhet, handel och så vidare. Det är tydliga områden där EU har en speciell kompetens. Men vi ska inte ge sken av – och det tror jag inte heller är resultatet av de nej som har kommit fram och den diskussion som vi har här i Sverige – att EU ska ta på sig ännu mer uppdrag..

Därför är det väldigt viktigt att vi i den fortsatta debatten för en ordentlig diskussion om vad vi vill med EU och vad vi vill att EU ska ägna sig åt. Där behövs också en tydlig debatt här i Sverige.

Jag tycker att utvidgningsfrågorna är väldigt viktiga. Det finns ett antal länder som är osäkra demokratiskt, ekonomiskt, säkerhetsmässigt och så vidare. Har dessa länder och människor ingenting att längta till och se fram emot är det naturligtvis svårt att se hur man skulle kunna fortsätta en positiv process för demokrati. Därför är det väldigt viktigt att Sverige fortsätter att hävda utvidgningen. Den ska naturligtvis förankras, men vi måste också se att EU finns som en möjlighet för dessa länder framöver.

Det finns ju olika delar i fördraget. Det finns både beslutsordningar och kompetenskatalogen. Som jag har uppfattat det är det inte så stora diskussioner om beslutsordningen. Att öppna upp ministerråden och att parlamenten får en större roll är någonting som upplevs som positivt. Det är mera öppet och mer demokratiskt. Men när det handlar om kompetenskatalogen, alltså vad EU ska ägna sig åt, finns det mera att ifrågasätta.

Jag skulle vilja veta från statsministern om det finns någon diskussion bland EU:s regeringschefer: Kan vi gå framåt med beslutsreglerna? Kan vi fatta ett antal beslut som leder till att vi får ett mer demokratiskt och öppet Europa snabbare medan vi tydligare diskuterar kompetenskatalogen för att se om man kan få ett smalare men vassare EU som ska ägna sig åt rätt frågor?

Jag tycker att det är bra att vi också här i Sverige får tid för reflexion. Men det som statsministern meddelade i dag är lite knepigt, att vi inte ska fatta något beslut i höst. Jag delar den uppfattningen, man jag tycker att det är lite märkligt att den diskussionen inte har förts med oss partiledare eller med riksdagen, utan det har meddelats på detta ensidiga sätt.

Jag tror att det är det som gör att EU-debatten också här i Sverige är väldigt svår att föra. Regeringen tar själv ensidigt på sig uppdraget att leda EU-debatten när man skulle kunna involvera riksdagen och Sveriges medborgare på ett mycket tydligare sätt så att vi tillsammans tar på oss ett ansvar för att förankra EU-arbetet i Sverige.

Vi från Centerpartiet har drivit detta med demokratikonvent, och vi tror fortfarande att det är viktigt att vi anstränger oss till det yttersta för att diskutera EU:s uppdrag med Sveriges medborgare. Det är ingenting som har fallit i och med att man tidsförskjuter den här processen, utan det är någonting som kommer att behövas ytterligare framöver. Jag hoppas att regeringen också lyssnar på vad medborgarna säger i det här sammanhanget. Vi vill vara med och diskutera EU:s uppdrag. Demokratikonvent kan vara ett sätt att åstadkomma den tydliga förankringen.

Men frågan är: Kan man när det handlar om beslutsordningen ta ett snabbare steg framåt för att öppna upp Europa medan vi lugnar ned oss när det gäller kompetenskatalogen för att få ett smalare men vassare EU?

Anf. 10 ULF HOLM (mp):

Tack så mycket, statsministern, för din föredragning.

Hela bakgrunden till grundlagsförslaget var ju ett beslut för några år sedan i Laeken. Stats- och regeringscheferna hade då fått en insikt om att EU måste närma sig människorna. Det var grundsatsen.

Nu har man tagit fram ett förslag som jag, som statsministern vet, inte tycker är bra, men det är det som ni har kommit överens om. Nu har man ställt den frågan till folk i några andra länder genom folkomröstning, och svaret har blivit ett rungande nej. Det är ett totalt misslyckande när det gäller vad människor tycker att EU ska syssla med.

Jag tycker att det är lite synd att statsministern viftar bort nejen så lätt. Både i Frankrike och i Holland var det EU-frågor som man diskuterade inför folkomröstningarna. Hollands preliminära valundersökning visade att Turkietfrågan berörde bara några få procent. Det var ingen stor fråga i Holland, utan den stora frågan var EU-budgeten och hur mycket Holland ska betala. Det handlade om euron som folket i Holland inte fick någon chans att ha en folkomröstning om, som vi hade i Sverige där det svenska folket sade nej.

Resultatet av dessa folkomröstningar innebär att fördraget, enligt alla konstens regler, nu är dött därför att alla länder måste vara överens om det ska ratificeras. Det borde också föras en diskussion om var fördraget ska begravas, och det går inte bara med en enkel begravning utan det måste handla om slutförvaring därför att det har fått ett underkännande.

Men nu pratar statsministern om att vi ska skjuta upp och ha en betänketid. Då blir den automatiska följdfrågan: Skjuta upp för vad? Två länder har sagt nej. Är statsministern inne på att Frankrike och Holland om ett år ska ha nya folkomröstningar om exakt samma sak? Eller vad är det som ska hända under tiden? Den stora frågan är vad som ska hända med det fördrag som finns.

Statsministern sade väldigt tydligt att människor känner oro inför utvecklingen av EU – Vilket EU vill man ha egentligen? – och att EU har gått för snabbt fram. Den uppfattningen delar jag helt och hållet, herr statsministern. Men samtidigt sade du också i din inledning att du tycker att EU ska bestämma över mera, till exempel inom det rättsliga området. Jag får inte detta att gå ihop. Man kan inte säga att EU borde stanna upp och bestämma över mindre och i samma andetag säga att EU ska bestämma över mera. Det är förmodligen detta som gör att människor känner oro för EU:s framtid.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på dessa frågor av statsministern.

Anf. 11 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag börjar med det sista först. Att svara på den fråga om Ulf Holm ställer, att både ha mer att säga till om samtidigt som det går för fort, kräver att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Då blir det svårt, det inser jag.

Människor i Europa ser att vi har samhällsproblem som nationalstaterna inte klarar att lösa själva. Det förstår vi instinktivt eller baserat på kunskap. Det är bara att titta på den grova brottsligheten som ju är gränslös. Har du hört talas om prostitutionen, Ulf Holm? Har du sett några uppgifter om människohandeln, handeln med barn och ligor som härjar? Har man förstått att så ser den världsdel ut som vi lever i och att brottsligheten hela tiden ligger långt före de nationella poliserna inser man att vi måste ha ett europeiskt svar. Om brottsligheten har blivit internationell måste också kampen mot brottsligheten bli internationell. Det är ju det vi talar om.

Man skulle kunna föra samma resonemang om ett annat område som inte borde vara dig främmande, och det är miljöförstöringen. Vi kan vara hur duktiga som helst i Sverige – och vi tycker nog att vi är ganska framgångsrika på många områden – men vart vindarna för nedfallet och hur strömmarna i vattnen går kan vi inte reglera med nationell politik. Det måste vara fler som arbetar på samma sätt som vi. Det krävs mer av EU i detta sammanhang, inte mindre.

Samtidigt upplevs det säkert på andra områden som att EU är för klåfingrigt och går för långt. Det är både–och. Det gäller att kunna se de dubbla perspektiven, och jag har inga som helst svårigheter att förklara eller försvara detta. Tvärtom tror jag att det är en diskussion som är lätt att föra, som är begriplig och som det finns ett starkt folkligt stöd för, inte bara i vårt land utan också i Europa i övrigt.

Det är sant att vi inte vet vilken situation vi har om ett år. Vi vet inte hur Frankrike och Holland ska hantera sina nej. Det är väldigt viktigt för oss att vinna klarhet på den punkten särskilt med tanke på att resultaten är så tydliga och valdeltagandet var så högt. Det var ju verkligen riktiga folkomröstningar. Som du vet trodde man länge i Holland att valdeltagandet inte ens skulle överstiga 30 %, och då skulle inte folkomröstningen räknas.

Nu blev valdeltagandet någonstans mellan 60 och 65 % med ett 62-procentigt nej. Det var på riktigt. Hur ska man hantera ett sådant nej? Hur gör en regering? Kan man komma tillbaka om ett år och säga att man tänker köra det hela en gång till? Jag tror att det skulle bli väldigt svårt. Samtidigt är det den holländska regeringen som ska svara på den frågan, inte vi.

Vi som tror att det här fördraget är bra och rimligen borde antas ska naturligtvis inte måla in oss själva i en ratifikationsprocess som inte kan fullföljas på riktigt därför att ett, två eller tre länder redan har bestämt sig för att det här inte går. Klarheten vinns genom att de deklarerar hur de ska hantera sina nej. Där tycker jag att Tony Blair och Storbritannien har rätt när man säger att man redan har tagit ställning genom att skjuta på sin process just av det skälet. Samtidigt får inte detta utvecklas till något slags svartepetterspel där man skickar något slags skuldbörda sinsemellan och skyller på någon annan.

I det här fallet är det väl ganska lätt att se vad som behöver klaras ut. Men vi vet inte ett dugg om hur läget är om ett år. Därför är den här tekniken med rendezvous-clause ganska bra. Vi träffas igen om ett ungefär år och bedömer då läget och tar ställning om det är meningsfullt att gå vidare och om det är meningsfullt att sätta en bortre tidsgräns. Om ett år bör positionerna rimligen ha klarnat något. Så tror jag att det fungerar.

Sedan är det rätt att det fanns väldigt många uppfattningar om EU i de här folkomröstningarna. I den franska folkomröstningen – som jag har tittat på – fanns det de som tyckte att fördraget var alldeles för lite federalistiskt. De som drömmer om ett Europas förenta stater tyckte att det var att kasta bort kraft att anta en sådan halvmesyr. Sedan fanns det de som tyckte att fördraget var för federalistiskt. Båda dessa kom överens om att säga nej till detta. Hur ska man då kunna enas om ett alternativ? Det är när man kommer dit som man inser att det blir knepigt.

Det är alldeles rätt att den ekonomiska dimensionen spelar en väldigt stor roll för Holland. De tycker att de betalar för mycket till unionen, och det kan jag hålla med om att de gör. De betalar ännu mer än Sverige, och vi tycker att vi betalar för mycket. Det är inte så konstigt.

För att komma över på nästa fråga som Maud Olofsson har berört tyckte ju holländarna att de förlorar inflytande i EU. Det har ju vi också gjort delvis genom att rösträttsreglerna har justerats, men jag tycker att vi har fått en mer rättfärdig balans mellan stora och små länder. Det har varit, och är fortfarande, en väldigt kraftig övervikt i röstreglerna för små stater. Holland har ju varit giganten bland de små. Ibland har man i olika lösningar strävat efter att få räknas som tillhörande de stora, men man har liksom aldrig kommit dit, utan man har fått släpa på sina 10-miljonersgrannar i Belgien. Ofta har man fått skaffa sig distans till dem i rösthänseende.

Jag kommer ihåg Niceförhandlingarna. De var oerhört dramatiska när det handlade om Hollands distans till Belgien i exempelvis röststyrka. Detta är en gammal konflikt som också spelar en stor roll.

Det här gör att det inte är så alldeles lätt att säga att man ska bryta ut rösträttsreglerna och köra en särskild omgång med dem, som Maud Olofsson tyckte kunde vara en tanke värd att pröva. Jag utesluter inte att vi hamnar där så småningom, men det ska också ratificeras. Om man kommer in på hur man fattar beslut i en union är man verkligen inne i kärnan i det demokratiska systemet, och det kan inte gå förbi en ratifikation i medlemsstaternas parlament.

Och innan vi har hunnit så långt har det gått väldigt lång tid, det tror jag. Då undrar jag om EU-nämnden ser ut som den gör i dag, men den ser nog helt annorlunda ut. Jag undrar om ens någon är kvar av dem som sitter vid bordet i dag när den frågan skulle bli aktuell. I så fall ska det här fördraget först haverera ordentligt. Sedan ska man börja om. Så ska den förhandlingen köras med allt vad det innebär. Därefter ska det ratificeras. Låt oss säga att vi då är 10 år framåt i tiden. Det är inte alls orealistiskt att tro det.

Men det kommer säkert att diskuteras. Som vi alla vet består fördraget av olika delar. Man kan tänka sig att någon tycker att man kan anta en del och släppa en annan. Men jag bedömer att en sådan ansats är i praktiken att börja från början, och man kan inte komma runt den besvärliga ratifikationen. Rösträttsreglerna är redan nu en av de faktorer som fällde det holländska nejet. Därmed sagt att det inte är någon enkel väg att gå, även om jag inte utesluter att vi kanske hamnar där så småningom.

När det gäller utvidgningen tror jag att en av de verkligt stora och svåra påfrestningarna för unionen i utvidgningssammanhang är vår jordbrukspolitik. Ju större unionen är, desto fler stater som har en undervecklad ekonomi som vill delta i unionens arbete med ett stort inslag av människor som lever av jordbruk, desto större påfrestningar blir det naturligtvis på unionens budget. Den är en konflikt som successivt byggs upp mellan EU och frihandelsförhandlingarna globalt, WTO-förhandlingen.

Just nu när vi alldeles strax ska göra upp en budget är ju inte jordbrukspolitiken särskilt närvarande därför att den löses ju ut separat. Men för att åstadkomma ett EU som kan växa behövs det inte bara ett nytt fördrag. Vi kommer också att behöva en ny ansats i jordbrukspolitiken.

Jag skulle också önska att de resurser som då friställs kunde användas till en ännu mer radikal regionalpolitik i unionen, där landsbygdsutveckling naturligtvis kan vara ett inslag.

Maud Olofsson har rätt. Unionen ska syssla med det den ska syssla med. Vi har inga delade meningar på den punkten. Jag tillhör inte dem som har tyckt att unionen ska expandera in på nya områden på ett sätt som inte är nödvändigt. Men på varje område jag ser där nationalstaten inte räcker till och där människor kräver handling måste vi hitta ett nytt demokratiskt uttryck för att möta samhällsproblem. Och det enda vi har att tillgå på överstatlig eller mellanstatlig nivå, vilken fråga det än kan vara, är EU. Där bör EU vara starkt. Men på andra områden ska man hålla tassarna borta, exempelvis skattepolitik, socialpolitik och allt sådant.

Det är inte det jag åsyftar när jag talar om vilken debatt vi ska föra i Europa, utan jag tror att den debatt som vi ska föra i Europa ska visa att globalisering och internationalisering inte skapar förlorare, inte är något som det inte går att kombinera med en politik som syftar till jämlikhet och solidaritet. Tvärtom är det nog så att ska vi klara den globalisering vi står inför är det just för att vi håller ihop våra samhällen och ger en rimlig trygghet åt vanliga människor.

Det tycker jag att vi bör ägna oss åt att tala om. Annars blir globaliseringen bara ett hot, och det närmaste uttryck som många människor kan se för globalisering och internationalisering är just EU. Även om det inte alls är så det fungerar är det ändå det man kommer på. Både i Sverige och i andra länder blir det man kan peka på, lägga skulden på, inte så sällan EU. Det är oftast oegentligt, men det är en underliggande rädsla, ängslan över för den egna situationen, som tar sig detta uttryck. Det måste vi förstå och ta till oss. Svaret är inte att EU ska börja beskatta och bedriva socialpolitik, självklart inte. EU ska, där är vi helt överens, ägna sig åt de frågor som vi inte klarar i nationalstatens regi.

Sven-Erik Sjöstrand tror jag inte tar upp några nya frågor egentligen. Han vill ha en kommentar om min uppfattning om det som Margot Wallström har sagt om den danska folkomröstningen. Jag har egentligen ingen anledning att vare sig kommentera vad hon säger eller ha en uppfattning om vad danskarna ska göra med sin situation. Det är deras beslut. Som du vet var jag i Danmark i förra veckan, i fredags. Då var den här diskussionen stor i Danmark. Vi hade då ett nordisk-baltiskt statsministermöte och diskuterade den uppkomna situationen. Jag kan väl säga att i den kretsen, när vi samrådde informellt, ligger den ansats som vi har diskuterat här i dag väldigt nära det tankeutbyte som vi hade där också. Den ryms väl inom den nordiska och baltiska kretsen.

Samtidigt ska vi också komma ihåg att många länder redan har ratificerat. Vid bordet då satt letterna och litauerna, som nu båda är klara med sina beslut. Där satt också esterna, som är på väg fram men som nu har gjort halt – av tekniska skäl, säger de. Där fanns finnarna och vi, som har en likartad process och ligger väldigt tätt intill varandra både i arbetsmetod och i tempo. Och så var det danskarna, som har sin folkomröstning i september. Det är lite olika arbetssituation men i grova drag var vi överens om att ungefär så här måste det nog just nu bli – utan att vi i en sådan krets naturligtvis fattar några beslut. Det gör vi ju inte. Där stannar jag, herr ordförande.

Anf. 12 ORDFÖRANDEN:

Tack så mycket. Då lämnar jag öppet för en kort uppföljningsfråga per parti när det gäller fördraget.

Anf. 13 CARL B HAMILTON (fp):

När jag efterlyste ledarskap på europeisk nivå fanns det ett stänk av ironi, trodde jag, i det jag sade. Men jag är så dålig retoriker att statsministern inte uppfattade ironin. Jag tror alltså att det är viktigt, om nu Göran Perssons regerings budskap går ut till Europas länder och nyhetsförmedlare att man ställer in den här ratifikationsprocessen i höst, att vi från svensk sida, från regeringens sida, också har ett konstruktivt bidrag om vad man ska göra dessutom, så att det inte bara är ett negativt budskap som kommer från Sverige.

Då tror jag inte att det är någon bra start att säga att den svenska samhällsmodellen är förträfflig och att det är vårt budskap till Europas folk. Jag tror faktiskt att man får säga mer, särskilt som det är så att när socialdemokratiska ledare presenterar denna samhällsmodell i anföranden är Europakopplingen ofta helt frånvarande – dessvärre, för jag tror att den finns.

Jag skulle vilja säga att ett alternativt anförande vore att säga något om att de grundläggande motiven för den europeiska unionen var tidsbundna. Det var hot om krig mellan Frankrike och Tyskland. Det var Sovjetunionens hot mot Västeuropa. Det var livsmedelsbrist i Europa. Allt det är borta och vänt till sin motsats. Nu är det nya problem som kräver europeiskt samarbete. Det är ekonomisk stabilitet och ekonomisk tillväxt som grund för välfärdsstater. Som några har varit inne på här är det också internationell kriminalitet, miljöproblem, socialt ansvarstagande och så vidare.

Det räcker inte att komma och predika den svenska välfärdsmodellens förträfflighet. Jag tror faktiskt att man får ha ribban betydligt högre och vända sig till Europas folk så att de förstår att man försöker anknyta till vad de tycker och tänker.

Sedan tror jag också, avslutningsvis, att för det som ska göras på EU-nivå, och det är ju en del saker, det är statsministern, Folkpartiet och många här i salen med två undantag överens om, måste det också finnas en bra demokratisk kontroll. Jag kan inte för min del se något alternativ till Europaparlamentet. Det har inte nämnts här, men det måste ju ändå få en viktig roll för att utöva parlamentarisk kontroll. Man kan diskutera att det ska reformeras, men jag tror inte att vi kan bortse från detta och avstå från att diskutera Europaparlamentet även fortsättningsvis i en sådan här europeisk diskussion. Vi kan inte bara hålla oss till nationalstaten och det mellanstatliga.

Anf. 14 CHRISTINA AXELSSON (s):

Herr ordförande! Jag hoppas verkligen att de diskussioner som kommer att föras på toppmötet inte bara kommer att inrikta sig på fördraget utan att man också tar upp viktiga frågor som det finns embryon till i det här förslaget till fördrag. Jag tänker då i första hand på de ansträngningar som behöver göras för att få upp EU:s konkurrenskraft och sysselsättning på banan igen på ett hållbart sätt, alltså den så kallade Lissabonstrategin.

Nu finns det med i kommissionens förslag till skrivning i utkastet, men jag vill ändå fråga statsministern: Hur ser du på om övriga medlemsländer nu verkligen kommer att fortsätta ansträngningarna med Lissabonstrategin även om man kommer att diskutera det här förslaget till fördrag väldigt mycket?

Anf. 15 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Herr ordförande! När jag ville diskutera utvidgningen ägnade sig statsministern mer åt att recensera andra partiledare i Europa. Vad gäller Sverige hänvisade han bara till sin utrikesminister. Men jag frågade: Vad har statsminister Göran Persson själv gjort? Vad har han gjort i sina samtal med sin vän Tony Blair? Vad har han gjort med sina nordisk-baltiska kolleger? Vad sade han när han inställde sig hos rådets ordförande Juncker om den fortsatta utvidgningen? Det är viktigt nu, när EU upplever en kris vad gäller fördraget, att man håller fast vid fattade beslut, att man fortsätter utvidgningen, att man löser sakfrågor och också att man kan visa en reformförmåga på ekonomins område.

I dag skulle vi ha samråd inför Europeiska rådets möte om hur Sverige ska agera tillsammans med 24 andra länder. Tydligen är det otänkbart att vårt land skulle kunna sälla sig till de länder som vill gå vidare, som redan har sagt ja, eller att vi likt Luxemburg skulle kunna fortsätta vår process så att man skulle ha det här nordiska ledarskapet; att finländare, ester och svenskar tillsammans beslutar sig för att vi gärna vill pröva om inte processen ändå kan fortsätta. Dagens möte kommer ju nu uteslutande att tolkas som att statsministern väljer att vid detta tillfälle redovisa att man nu avblåser den svenska processen. Jag tycker att det är väldigt synd om det blir utfallet av det här samrådet.

Jag hade hoppats på att vi skulle gå härifrån och veta att man nu vill avvakta Europeiska rådets möte för att sedan fatta beslut om hur vi i Sverige ska kunna ta ett gemensamt ansvar för den fortsatta processen. Jag tror att det är viktigt för ett ledarskap i Sverige men också för att regeringen inte ska uppfattas som undanfallande i Europapolitiken.

Anf. 16 MATS ODELL (kd):

Det är inget tvivel om att det här är en dyster dag såtillvida att en process som skulle leda fram till ett effektivare samarbete i Europa, en process som skulle leda fram till att fler länder, fler folk, skulle kunna ansluta sig till den här gemenskapen, har stannat upp. Risken är väl också, som flera har varit inne på, att andra viktiga processer inom EU också stannar upp. Det är där jag också vill ställa en fråga om exempelvis Lissabonprocessen.

Vi ser ju nu hur arbetslösheten fortsätter att öka på vår kontinent, hur vi fortsätter att få en växande äldre befolkning med stora utmaningar på socialpolitikens område, stora utmaningar för att klara av välfärden, äldreomsorg och så vidare för alla oss som nu blir allt äldre. Och så går det här i stå. Det är naturligtvis en delikat situation. Jag vill ändå ställa frågan till Göran Persson om det som nu ska hända på det här toppmötet. Finns det något läge där regeringen trots allt kan komma att lägga fram en proposition under hösten? Finns det ett sådant utfall eller kommer Sverige att motsätta sig om det i övrigt skulle bli en process framåt där det blir meningsfullt? Kommer svensk politik ändå då att bli att säga nej till att lägga fram en proposition?

Sedan, herr ordförande, sade Göran Persson om jag noterade rätt här att tidsfristen bör sträckas ut för att fördraget hade förutsetts träda i kraft den 1 november. Men det står ju faktiskt i artikel 447 att om så inte sker föreskrivs, i samma artikel, att fördraget träder i kraft den första dagen i den andra månad som följer efter att det sista ratifikationsinstrumentet har deponerats. Så det är väl redan förutsett att den här processen kan sträckas ut – i praktiken hur länge som helst – utan att något nytt särskilt beslut behöver fatts i den delen.

Anf. 17 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Herr ordförande! Jag sade tidigare i mitt inlägg att för oss i Vänsterpartiet är det klart att fördraget har förkastats. Jag tolkar statsministern i dag som att han säger: Vi väljer att avbryta processen i Sverige. Det tycker vi i Vänsterpartiet är bra. För när man analyserar nejen i Frankrike och Holland ser i alla fall jag att det är arbetarrörelsens väljare som står för merparten av nej-rösterna. Det ser man både i Frankrike och i Nederländerna. Det är också merparten av de socialdemokratiska väljarna som i strid med partilinjen röstat nej. Och segermarginalen har ju varit ganska stor. I Holland tror jag också att man kan utläsa att det är många ungdomar och kvinnor som säger nej.

Jag tror att det är mycket bra om det här begravs. Därför måste jag fråga statsministern: Anser inte du också att konstitutionen har fallit och att en omförhandling är det minsta som behövs? Jag är tacksam för att man tar en tankepaus, men vi tror att det behöver göras en omförhandling. Vi måste ha den här diskussionen inom EU. Tankegångarna måste ut och diskuteras. Det har aldrig gjorts. Det har varit ett elitprojekt från början till slut.

Anf. 18 MAUD OLOFSSON (c):

För det första tror jag att det är väldigt viktigt att vi från svensk sida markerar, som statsministern har sagt, att det här fördraget i grunden är bra. Det är en kompromiss mellan länderna som vi tar ställning till, men i grunden är det bra. Där vill jag också säga att jag tycker att det är lika viktigt att respektera de ja som är sagda som att respektera de nej som har kommit. Det kan ju inte vara så att de som har röstat nej dominerar hela den här debatten. Vi har faktiskt tio medlemsländer som har sagt ja. De måste finna samma respekt för sina ja som den vi visar de nej som är sagda.

Jag tycker också att det är viktigt med det som statsministern är inne på, att vi inte ska lägga skulden för allt det som är besvärligt och det som det är problem med på EU. Men där har statsministern egen skuld, tycker jag. Vi har ju samma diskussion här i Sverige. Mycket av det som är dåligt och som medborgarna upplever som besvärligt är EU:s fel medan allt det goda är regeringens förtjänst. Jag tror nog att det finns en möjlighet till självrannsakan även på det här området, också från statsministern själv.

Det finns något som jag tror är viktigt om vi pratar beslutsregler och kompetenskatalog. Jag inser också problemen med beslutsreglerna, att det inte är alldeles enkelt att komma fram, för det finns också en diskussion om det. Men det jag försöker göra är att se om vi kan hitta några konstruktiva vägar att ta oss fram för att se till att den här processen fortsätter? Jag tycker att det är väldigt viktigt att den inte går i stå utan att EU fortsätter att utvecklas till ett levande projekt.

Risken i det som händer nu, tror jag, är att EU vänder sig otroligt mycket inåt och inte kan leverera det som medborgarna förväntar sig för att vi ägnar så mycket tid åt det inre arbetet. Då skulle jag inför det här toppmötet också vilja skicka med statsministern en diskussion om vad de europeiska ledarna, EU, nu ska göra för att motsvara de förväntningar som medborgarna faktiskt har på EU att leverera när det gäller kampen mot brottsligheten, när det gäller kampen för en bättre miljö, för att stärka freden och säkerheten i Europa. Jag tror att det är det som kommer att vara avgörande för den tilltro till det framtida EU-projektet som medborgarna ska ha.

Då får man nog akta sig för att bli för mycket introvert och inåtvänd och mer försöka ha både en strategi för hur vi för processen framåt när det gäller fördraget och för vad vi gör för att ägna oss åt de stora frågorna. Vi måste också sortera och lägga bort de frågor som EU-medborgarna upplever ska finnas kvar på nationell nivå. Här kan ju statsministern visa ett tydligt ledarskap om han ställer upp på smalare men vassare. Då finns det också en möjlighet att faktiskt driva EU i den riktningen också vid det här toppmötet.

Anf. 19 ULF HOLM (mp):

Samrådet gäller vad statsministern ska föra fram för talan i rådet. Han ställde själv frågan: Är det meningsfullt att gå vidare? Då min uppfattning: Nej, det är inte meningsfullt att gå vidare. Konstitutionen har fått avslag enligt det regelverk som finns i fördraget och enligt gällande beslutsordning. Det är det som det är viktig att ta fast på. Jag tyckte inte att jag fick något bra svar på om det är så att Frankrike och Holland ska ha nya omröstningar för att folket svarade ”fel” enligt den gängse EU-elitens uppfattning. Det tror jag är väldigt farligt.

Statsministern antydde också att vi som är emot EU är rädda för utvecklingen och för framtiden. Det vänder jag mig starkt emot. Däremot vill vi ha ett annat Europa än det som grundlagen ger uttryck för. Det är en helt annan fråga, herr statsminister.

Statsministern tog också upp detta med kärnan i demokratin gällande beslutsregler. Och det är verkligen kärnan. Kan man inte förstå beslutsreglerna, det vill säga hur besluten fattas i EU, är det också svårt att känna delaktighet, och att känna delaktighet i samhället är A och O. Inte ens vi i riksdagen har ju beslutsreglerna i EU klara för oss enligt ett tv-program nyligen, inte majoriteten i alla fall kanske. Det är ju ett av grundproblemen i EU. Vi vet inte vem som fattar besluten. Det är ett stort problem, och kan man inte få rätsida på det bör man också ha så få beslut som möjligt på EU-nivå – eller helst ha ett annat stort alleuropeiskt samarbete.

Jag tycker att EU ska ha mindre att bestämma över men visst är hållbar utveckling viktigt. De beslutsreglerna finns där. Nu är EU det samarbetsorgan som finns, och då får vi ju utnyttja det. Det är grundläggande saker. Men jag tycker inte att EU samtidigt ska utvecklas på andra områden, som att vi ska ha EU-president och andra befogenheter, som EU i säkerhetsrådet, försvarspolitik och så vidare. Där måste man verkligen stanna upp och se till att man inte får mer makt inom de områdena. Det är det som är det viktiga, att verkligen stanna upp EU-processen, få bort en del EU-beslut och föra dem åter till nationell nivå.

Anf. 20 ORDFÖRANDEN:

Då får statsministern avsluta det här blocket, om fördraget, innan vi går in på den sista frågerundan, som handlar om budgetplanen med mera.

Anf. 21 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Jag ska börja med att läsa vad jag sade, för jag måste säga att jag blev lite förvånad över en del inlägg i den här omgången. Jag tar det en gång till. Slutsatsen i mitt resonemang, efter att jag gått igenom allting, lyder så här: ”Men jag kommer också att mycket noga lyssna till mina europeiska kolleger. Förhoppningsvis kan toppmötet bringa ökad klarhet i hur andra länder tänker sig hantera sina ratifikationsprocesser. Jag anser att vi behöver en sådan klarhet, för vår egen hantering av EU:s fördrag. Om toppmötet inte åstadkommer detta, förutser jag att den svenska ratifikationsprocessen tills vidare kan komma att skjutas upp.”

Det är alltså viktigt att Frankrike och Holland berättar hur de ska hantera sina nej. Om de säger att detta ligger fast, det blir ingenting av det, är det rimligt att vi tar ett års tankepaus. Kommer beskedet att vara detsamma efter ett år har naturligtvis fördraget fallit. Så är det ju. Men om det efter något års tänkande är ett annat budskap eller att man återigen säger att vi vill förhandla om det eller det, då har vi ny information, då har det också fallit.

Vill man gå tillbaka och ha en ny folkomröstning har naturligtvis Holland och Frankrike rätt att göra det precis som Irland och Danmark har gjort en gång tidigare även om jag inte upplever att det är alldeles realistiskt att tro att det ska inträffa. Men det finns ju där. I vilket beslut vi hamnar för den svenska propositionens del avgörs alltså efter att vi har haft toppmötet kommande torsdag–fredag. Det är självklart. Jag sade ingenting annat.

Sedan tycker jag att herr vice ordföranden är alldeles för blygsam när han beskriver sin egen retoriska förmåga. Det var definitivt ingen i det här rummet som undgick den ironi som fanns i hans väl framförda inlägg. Det var fullständigt omöjligt att missa annat än för dem som är mycket okänsliga, sådana personer som jag, som naturligtvis tog det på fullt allvar och valde att svara på frågan dum som jag var.

Men även med detta i beaktande tycker jag nog att jag hamnade rätt. Det är nog trots allt det här det kommer att handla om när vi diskuterar stämningsläget i Europa och vilken samhällsmodell Europa ska ha. Den franska diskussionen ligger ju definitivt där. Jag tror att vi har något att bidra med. Sedan har vi självklart också i vår modell europeiska referenser. Vi ska inte undvika att lyfta fram dem.

Diskussionen om EU-parlamentets roll får vi nog komma tillbaka till. Det är en väldigt stor diskussion. Hur de gränserna ska dras i framtiden är naturligtvis ohyggligt viktigt för unionens karaktär. Men jag tror inte att tiden i dag medger den diskussionen, och vi kommer inte heller att fördjupa oss i den under kommande toppmöte.

Christina Axelsson tar upp frågan om Lissabonstrategin och de ansträngningarna. Jag kan bara utgå från att det vi har sagt på det området gäller och att vi verkligen anstränger oss och håller i den processen. Tyvärr måste jag säga att den budget som vi snart ska diskutera inte ger vid handen att det är de sakerna som prioriteras. Vi lägger fortsatt mer på en jordbrukspolitik i Europa som inte hör framtiden till än vad vi exempelvis väljer att satsa på forskning. Vi kanske får ett ordförandeskap som får ihop budgeten just för att man sparar på de framåtsyftande bitarna omkring forskning och utveckling men behåller en ganska märklig regionalpolitik och jordbrukspolitik. Det är klart att budgeten, som vi snart kommer in på, drar åt fel håll. Men vi tänker fortsätta kämpa för det vi är överens om.

Gunilla Carlssons anförande tror jag att jag svarade på genom att läsa upp det där lilla stycket ur mitt inledningsanförande igen. Samtidigt kan jag inte undanhålla mig från att peka på att Gunilla Carlsson har en jätteuppgift framför sig i den högerallians som finns bland partivännerna ute i Europa. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att tala väl om utvidgningen, men gör det med dina österrikiska partivänner. Du träffar kanske inte de tyska kristdemokraterna, men det kanske det är andra som gör här. Tala med dem. Det är viktigt. De kommer att ha ett enormt inflytande på Europa framöver som det nu ser ut. Det är väl där som slagfältet står.

I det här rummet har vi väl traditionellt varit mycket överens om hur vi ser på utvidgningen. Den har varit en svensk prioritet och är så fortsatt. Men vi kan konstatera att utvidgningen är något som nu börjar spela en växande europeisk roll i den meningen att det blir inrikespolitik i några stora länder. Där har vi definitivt anledning att vara lite oroliga.

Till Mats Odell: Jag läste också för din konsumtion upp det där stycket, för att vara klar på den punkten. Jag har ingen anledning att kommentera det du sade i övrigt. Du hade rätt i sak om de här finesserna i fördraget, de här författningarna som du pekade på. Å andra sidan kommer man inte runt den politiska komplikationen.

Maud Olofsson tror jag kom tillbaka till sina tidigare uppfattningar. Jag har försökt svara på dem förut. Detsamma gäller Sjöstrand.

Till Ulf Holm: Det är klart att ett område som vi kanske ska åternationalisera om vi inte löser ut det på ett vettigt sätt utan fortsätter att spendera jättelika utgifter är jordbrukspolitiken. Det är möjligt, för den är så specifik och har så många bottnar. Det handlar inte längre bara om livsmedelsproduktion utan också om exempelvis kulturlandskapets bevarande. Men det är en annan diskussion. Jag förutsätter att den debatten hålls levande.

För min del, herr ordförande, läste jag det stycke som var en sammanfattning av vad jag sade. Det blir alltså oerhört viktigt nu att få de besked som är nödvändiga för att vi ska kunna gå vidare med den svenska ratifikationen. Får vi inte dem är det naturligtvis bättre att vi tar en paus och väntar ett år eller så innan vi tar ställning till hur vi ska göra. Det är slutsatsen.

Anf. 22 ORDFÖRANDEN:

Tack så mycket. Då går vi in på blocket om budgetplanen med mera.

Anf. 23 CARL B HAMILTON (fp):

Statsministern sade att vi nu hade kommit en bit på väg när det gäller procenten som ska avsättas i avgift till EU, från 1,26 till 1,06. det låter kanske inte så mycket med 20 hundradelar, men det är faktiskt väldigt många miljarder det rör sig om.

Jag tycker inte att vi får fördumma diskussionen i den meningen att vi bara diskuterar procentsatser och tiondelar. Vi bör också, som statsministern i och för sig också var mycket inne på, diskutera vad pengarna används till. Jag skulle vara beredd att betala en och en halv procent om jag visste att pengarna gick till goda ändamål. Och jag skulle i och för sig också kunna tänka mig att dra ned det till en halv procent om vi blev av med jordbrukspolitiken och en del av regionalstödet, eller kanske hela regionalstödet, till de rika länderna i Västeuropa. Jag tycker att vi måste föra den diskussionen och hålla två tankar i huvudet samtidigt, både kakans storlek och hur kakans olika delar ser ut, hur det spenderas för olika ändamål.

Låt mig också mycket kortfattat säga att det finns oro för regionalpolitiken i Sverige vid en minskad EU-budget. Vår hållning är ju att regionalpolitik och kommunalt skatteutjämningssystem kan man bestämma om i Sveriges riksdag. Vi behöver inte gå via EU och Bryssel för att bestämma det. Vi kan göra det efter eget huvud. Vi kan naturligtvis också kopiera det som EU gör. Om man tycker att det är överlägset det som vi kan tänka ut här hemma, på egen hand, kan vi kopiera det på Helgeandsholmen.

Jag tycker att det är viktigt att säga att regionalpolitikens omfattning och inriktning i Sverige till syvende och sist bestäms i Sveriges riksdag med hänsynstagande till eventuell politik i Europeiska unionen.

Anf. 24 SYLVIA LINDGREN (s):

Ordförande! Jag vill ställa en fråga om arbetet med långtidsbudgeten och dess konsekvenser. Det är väl inget tvivel om att i dragkampen om EU:s pengar ställs nya medlemmar mot gamla, rika mot fattiga och bidragsgivare mot bidragstagare.

Historien är ofta densamma. Man vill betala så lite som möjligt och få ut så mycket som möjligt. Det gäller också för regionalpolitiken naturligtvis. Ändå vill väl Sverige och övriga nettobetalare att de nya EU-länderna ska få en större del av det regionalpolitiska stödet. Det ska naturligtvis användas där det behövs mest. Visst känns det väldigt bra, åtminstone för oss, när styrkan är solidariteten och att den är starkare än egenintressena.

Ändå måste vi väl erkänna att det finns områden i vårt avlånga land som också har speciella svårigheter och behov av regionala stöd. Jag tänker på glesbygdskriteriet som kan vara ett sådant.

Min fråga till statsministern blir därför: Ser statministern några framgångar för att Sverige även i framtiden ska kunna tillgodogöra sig dessa stöd i särskilt utsatta områden?

Anf. 25 LARS LINDBLAD (m):

Jag hoppas att det går att höra vad jag säger trots att jag är rysligt förkyld.

Jag vill understryka att Sverige i detta läge måste försöka delta aktivt i förhandlingarna och inte förhålla sig passivt till dem, utan försöka hitta en lösning när det gäller att väga samman de olika hänsyn som finns. Det är viktigt att man gör det, inte minst efter den diskussion vi hade tidigare. Det är viktigt att EU kommer framåt.

Vi har delat regeringens syn på nettofrågan. Det är ingen här inne som har svenska folkets stöd för höjda medlemsavgifter. Ingen av oss har något att vinna på en större budget som slår fast en föråldrad struktur med stor andel av jordbrukspolitik och strukturstöd.

Känslan man får är att det verkar vara ett ganska låst läge.

Min fråga till statsministern är: Finns det någon form av nyckel till den låsta dörren i Storbritanniens försök kring den brittiska rabatten kopplat till jordbrukspolitiken? Finns det någon form av möjlighet i detta där Sverige också skulle kunna agera?

Som statsministern själv sade tidigare är det viktigt att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt när det gäller EU-frågorna. På den ena sidan har vi nivån på budgeten som är en viktig svensk fråga. Den andra sidan är minst lika viktig för Sveriges del, nämligen att fylla budgeten med ett innehåll som är rimligt från Sveriges perspektiv.

Det pratades om glesbygdskriterier för att hämta hem nettoflödet. Minst lika mycket gäller det de moderna delarna av budgeten, nämligen forskningspolitiken där Sverige har väldigt mycket att hämta hem och att vidhålla det excellenskrav som vi vill ha på grund av att vi där har mycket pengar att tjäna. Där har också EU en roll när det gäller den kvalitativa forskningen.

Det är mer en fråga om det finns möjlighet för Sverige att agera aktivt i förhandlingarna och försöka lösa en del av frågorna eftersom vi också finns med i gruppen av sex länder som har hållit emot i nettofrågan. Det gäller ju att försöka hitta en kompromiss som gärna ligger nära Sverige, men dock är en kompromiss.

Anf. 26 MATS ODELL (kd):

För oss kristdemokrater är det väldigt viktigt med en ansvarig och stram budgethantering, inte bara inom EU utan också nationellt, regionalt och lokalt.

Vi har samrått om den här frågan tidigare ett antal gånger med både statsministern och finansministern. Vi har stött regeringens uppfattning att det är 1 % av medlemsländernas bni som vi strävar efter. Vi kan också gratulera till att utvecklingen har gått i den riktningen, vilket statsministern mycket riktigt konstaterade.

Vi har också inriktningen att resurserna ska allokeras till de nya medlemsländerna när det gäller regionalpolitiken. Samtidigt får inte Sverige som är en stor nettobetalare bli utan en rimlig återbäring till vår egen regionalpolitik och vårt eget jordbruk. Det är oerhört viktigt att regeringen slår vakt om detta. Här har vi varit väldigt kritiska bakåt i tiden. Det finns anledning att bevaka den delen.

Jag har samtidigt samma fråga som Lars Lindblad. Det gäller det utspel som Storbritanniens regering har gjort. De inser naturligtvis att den brittiska rabatten är i farozonen och har lagt in jordbrukspolitiken som en rimlig regulator för att nå en uppgörelse. Vi vet ju att jordbrukspolitiken inte är uppe för förhandling och debatt nu.

Tror Göran Persson att det är en möjlig framgångsväg att med någon typ av omförhandling av jordbrukspolitiken nå en mer rimlig fördelning så att britterna får släppa ifrån sig sin rabatt?

Anf. 27 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

I Vänsterpartiet stöder vi enprocentslinjen och anser att det inte finns något utrymme för kompromisser.

Vi talade om den brittiska debatten. Jag har sett att också Berlusconi i Italien vill ha mer pengar och hotar med att blockera budgeten. Här är ju stor oro.

Jag har också sett att s-gruppen i EU-parlamentet i ett initiativbetänkande under förra veckan röstade för en höjning med 100 miljarder euro mer än den position Sverige intog från början tillsammans med de nettobetalande länderna, det vill säga alliansen av sex länder.

Jag undrar vilken nivå Sverige kommer att lägga sig på. Blir det närmare den nivå som enprocentsgänget lagt sig på eller närmare den nivå som s-gruppen i EU-parlamentet har lagt sig på?

Vi har en bilaga till Förslag till slutsatser. Det är integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning, det vill säga Lissabonstrategin. Det finns väl rätt så bra synpunkter här. Överst står det att säkerställa ekonomisk stabilitet för en hållbar tillväxt. Det är bra. När man läser vidare står det: dynamiskt, fungerande ekonomi, konkurrenskraftigt företagsklimat, en företagsvänlig kultur med mera.

Det är 24 punkter. Jag har inte sett något om jämställdhet. Jag saknar det. Bör inte jämställdhet och kanske likalönbegrepp komma med i riktlinjer när det gäller tillväxt, sysselsättning och Lissabonstrategin? Kan inte Sverige under toppmötet arbeta för att få med det i slutsatserna?

Anf. 28 MAUD OLOFSSON (c):

Herr ordförande! Utgångspunkten är naturligtvis att vi ska hushålla med våra resurser, oavsett om vi är på EU-nivå eller på svensk nivå.

Det är ändå viktigt att säga att om man beslutar om en verksamhetsplan måste man också kunna fullfölja den. Verksamhetsplan och budget hör ju intimt samman. Om man ska klara trovärdigheten gentemot EU:s medborgare kan man inte lova mer än man kan finansiera. Det finns en risk att man inte ser den tydliga kopplingen.

Jag tycker också att det är viktigt att prata om nettobetalning. Enprocentsnivån är ju på det sättet ett enkelt sätt att uttrycka det. Men vad är nettoflödet? Vad är nettobetalningen för varje enskilt land? Det är det som är det intressanta.

Om jag tittar på regionalpolitiken och jordbrukspolitiken, som ju kritiseras mycket av statsministern och också av andra här i salen, måste jag ändå säga: Tack och lov att EU har den höga ambitionen när det gäller regional utveckling och jordbrukspolitik. Det finns anledning att diskutera utformningen, men den höga ambitionen har ju varit en av grunderna för att hålla samman EU. Om vi tillåter några delar av EU att hamna på efterkälken när det gäller ekonomin ökar också spänningarna inom EU. Det är ju därför som man har en sammanhållningspolitik som gör att också EU kan utvecklas framöver.

Man kan se goda exempel där regionalpolitiken har spelat en viktig roll. Det gäller till exempel Irland. Det gäller också jordbrukspolitiken.

Jag tror att det är viktigt att se den roll som både regionalpolitik och jordbrukspolitik har spelat.

Framöver ser jag en ny viktig uppgift som är kopplad till det vi behöver göra i Europa, nämligen minska oljeberoendet. De gröna näringarna kommer naturligtvis att spela en helt avgörande roll för om vi ska kunna få nya bränslen och ny energi till Europa, och minska koldioxidutsläppen och öka tillgången till de alternativa bränslena. Det är då svårt att se att jordbruket inte ska kunna få spela den viktiga rollen framöver i de nya medlemsländerna och också när det gäller svenskt jordbruk.

Jag tror att det är väldigt viktigt att vi ser den roll som jordbruket och landsbygden kan spela framöver. Vi måste också använda budgeten för att styra i den riktningen.

Något som jag tycker är lite underligt – här vill jag gärna höra statsministerns åsikt – är att när man har diskuterat budgeten har EU:s administration tillåtits växa under de här åren. Sveriges position är också tydligen den att vi har varit med och finansierat den och sagt att den får öka.

Är det något som regeringen aktivt har medverkat till, eller är det en kompromiss som vi har varit tvungna att ställa upp på? Finns det möjlighet att titta på administrationskostnaden, som enligt mina uppgifter skulle ha ökat med 3 % under de här åren? Jag tycker att det låter väldigt mycket att släppa i väg det så.

Den sista delen handlar om att om vi nu kommer överens om budgeten är det viktigt att se att Sverige också tar tillbaka och är med och medfinansierar. Jag hoppas att de ambitioner som alla här uttrycker om hur viktigt det är att de nationella parlamenten anslår pengar till regionalpolitik och jordbruk också följer med in här i riksdagen. Det har varit ett av de stora bekymren att trots att EU har haft pengar tillgängliga för Sverige har vi inte varit med och medfinansierat och tagit hem alla medel.

Jag hoppas att den ambitionen också ligger kvar hos regeringen och hos riksdagens övriga partier. Svenskt jordbruk, svensk landsbygd och svensk glesbygd måste också få finnas med i den ekonomiska utvecklingen i Europa.

Anf. 29 ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! När det gäller budgeten sade Carl B Hamilton att han gärna kunde betala mer. Jag kan säga att jag gärna kan betala mindre, och att 1 % är maximum.

Jordbrukspolitiken är en viktig del av detta. Vi tycker att den har slirat ur fullständigt. Det kanske kan vara en öppning, det som Tony Blair har gått ut med, nämligen att man vill ha en förhandling för att diskutera den engelska rabatten. Statsministern får gärna analysera det. Därmed inte sagt att jag gillar den engelska rabatten. Den borde avskaffas. Men det kan ju vara ett sätt att öppna debatten att avskaffa eller i varje fall i första steget minimera EU:s jordbrukspolitik och därmed sänka budgeten.

När det gäller andra delar, nämligen det som ordföranden kallar övriga frågor och som jag tycker är ganska mycket i dokumentet, har vi hållbar utveckling som statsministern själv tog upp. Det är tyvärr inte så mycket nytt. Det finns en bilaga med allmänna principer som inte är så skarpt formulerade. Det ska vara både ekonomiskt, socialt, miljömässigt och sunt – det är ett nytt ord. Man skulle kunna strama upp det något, tycker jag.

Det finns många punkter om kampen mot terrorism. Man skriver att kampen mot terrorism ska bli effektiv. Det står däremot inte ett ord om rättssäkerhet eller föreningsfrihet. Vi vet att Greenpeace blev fängslat i Köpenhamn förra veckan för att man demonstrerade mot GMO. Det var de nya terroristlagarna som angavs som skäl för att anmäla Greenpeace och ställa dem inför domstol.

Där tycker jag att man går alldeles för långt. Där är det väldigt detaljerat jämfört med punkterna om hållbar utveckling som är mycket mer allmänna och luddiga.

Det är en slagsida som jag tycker att statsministern bör göra något åt.

Det finns också ett avsnitt om biståndet. Om EU ska ha en biståndspolitik bör man ju ha radikala mål. Om man ska använda EU:s budget till något vettigt kan bistånd vara en sådan sak. Det är väl lite svagt att skriva 0,56 % fram till 2010. Man borde lägga ribban högre.

Samtidigt är det bra att man tar med att biståndets kvalitet är viktig.

Jag saknar, liksom Sven-Erik Sjöstrand från Vänstern, att det inte finns ett ord om jämställdhet och kvinnors betydelse för bra bistånd och så vidare.

Jag beklagar skrivningarna om EU:s försvarsbyrå och EU:s säkerhets- och försvarsakademi som finns med. De skrivningarna får statsministern gärna försöka ta bort.

Jag har en fråga kring punkt 88 som handlar om narkotika. Man skriver att man ska trappa upp tillgången till förebyggande åtgärder för sprutnarkomaner samt göra insatser för att minska skadeverkningarna. Jag tänker genast på Hollands harm reduction som är just minska skadeverkningar och där man har i stort sett fri narkotika. Statsministern måste vara väldigt uppmärksam på att få bort de skrivningarna så att man inte öppnar för narkotikalobbyn i EU som vi alla vet är väldigt stark. Jag hoppas att vi gemensamt försöker mota tillbaka den så gott vi kan.

Det är viktigt att ni tittar på de skrivningarna igen och försöker få bort det värsta.

Anf. 30 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag ska kommentera några saker.

Jag börjar med Carl B Hamilton som klargör vad det handlar om, tycker jag. Det är viktigt att komma ihåg det som Carl B Hamilton säger. Budgetens storlek per se är naturligtvis egentligen underordnad vad som finns i den. Jag är heller inte rädd för en större budget än den här, men inte med det här innehållet. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att leva med en EU-budget som är mindre. Jag kan tänka mig att både regionalpolitik och jordbrukspolitik kunde hanteras på ett annat sätt än vad som nu görs.

Jag delar helt den uppfattningen.

Sverige har en nackdel i de här sammanhangen. Vi har skött vår regionalpolitik själva. Vi faller ju inte inom de kriterier som EU ställer upp för områden som är eftersatta eftersom vi har sett till att ha en utjämning över landet. Vi har inte reellt fattiga områden i Sverige. Vi har till exempel en kommunal skatteutjämning som en första säkerhetsåtgärd. Vi har kollektivavtal som gör att människor som jobbar i glesbygd har samma grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden som de som jobbar i storstad.

Vi har lagt ned mycket tid och kraft på att hålla ihop vårt glest befolkade mycket stora land. Det finns länder som inte har fört en sådan politik utan har rejält eftersatta områden och där andra delar av landet är ohyggligt framgångsrika med en ekonomisk nivå som är överlägsen den vi har i Sverige. Ändå ska vi betala avgift till EU för att det landet ska klara ut sin regionalpolitik i stället för att man beskattar de bättre bemedlade i de länderna så att de själva klarar ut sin regionalpolitik. Det är inte hållbart. Det går inte.

Mycket av detta vill vi naturligtvis ifrågasätta, och vi ifrågasätter det.

Vi betalar regionalpolitiska pengar både till Irland och till Spanien. Det finns definitivt ingen anledning att göra det egentligen. Nu ska det trappas ned, men det går för sakta. Vi vill betala en avgift till EU som används för att satsas i de nya medlemsländerna. Där behövs pengarna, och där gör de nytta. Spanien och Irland kan klara ut sitt eget själva. De har resurser för det. Det behöver inte vi beskatta svenska medborgare för. Det är en mycket enkel och begriplig hållning.

Jag håller helt med Carl B Hamilton. Jag åternationaliserar hellre jordbrukspolitiken än fortsätter med de stolligheter som vi håller på med nu. Det innebär ju inte att vi ska ha en politik för det svenska jordbruket som är njugg eller dålig. Tvärtom. Vi kommer att få ägna stora samhällsresurser framöver åt att hålla vårt landskap öppet. Ett sätt kan vara, som jag har tagit upp vid flera tillfällen, att aktivt och hårt satsa på att använda åkern för att producera exempelvis energi. Det kan mycket väl vara så.

Det är bättre att det sker smalare och vassare än att det går via den mycket klumpiga EU-budgeten. Det skulle jag vilja säga. EU:s budget har inte någon riktigt bra inriktning i det här sammanhanget. Den nya reformen med frikopplingen är visserligen något som kanske resulterar i ett bättre beteende, men så här långt tycker jag inte att det känns bra.

Hamiltons resonemang har jag inga som helst svårigheter att instämma i.

Sedan ska det göras också. Då är vi inte alltid i majoritet, om jag uttrycker mig så, jag och Carl B Hamilton i de europeiska organen.

Sylvia Lindgren tar upp glesbygdskriteriet. Jag tror att vi kommer att klara det i förhandlingarna. Säker är man ju inte förrän det är i mål, men den genomgång vi hade med luxemburgska ordförandeskapet gav vid handen att det skulle ligga i ordförandeskapets förslag.

Så till Lars Lindblad. Det är möjligt att den brittiska rabatten är en nyckel och att man kan byta det mot en revidering av jordbrukspolitiken. Varför inte? Om en sådan diskussion skulle starta har vi verkligen ingen anledning att vara annat än positiva. Jag är inte så säker på att det kommer att ske. Allt sådant ska ju tas till vara. Det är ett gott initiativ. Du har alldeles rätt när du säger att den budget som nu kommer att läggas fram inte är tillräckligt modern. Det är för lite i forskning och för lite i utvecklingssatsningar. Vi hävdar, precis som du, excellenskriteriet. Forskningspengarna ska fördelas efter en kvalitetsbedömning. De ska inte bara smetas rakt ut. Det gynnar Sverige. Det är också ett europeiskt intresse. Om man ska använda forskning och utveckling som en spjutspets för att möta exempelvis amerikansk konkurrens får det inte vara regionalpolitik av forskning och utveckling. Det måste vara excellenskriteriet som ligger i botten.

Det förslag som nu ligger är inte bra på det området. Det är där man har kommit åt att pruta – på 1a, som det heter – på dessa medel. Det ser inte bra ut, även om vi kämpar för att det ska bli mer och för att excellens ska bli kriteriet.

Även Mats Odell tar upp den brittiska rabatten och för samma resonemang som Lars Lindblad. Jag nöjer mig med kommentaren till Lindblad också för Odell.

Sven-Erik Sjöstrand har noterat att den socialistiska gruppen i Europaparlamentet har tagit ett beslut och frågar vilken grupp vi kommer att stödja, enprocentsgruppen eller den gruppen.

Det är inget tvivel om att det finns en väldig spännvidd i uppfattningen mellan dem som sitter i Europaparlamentet och dem som är aktiva på nationell nivå. Jag gissar att när vi alla kommer till Europaparlamentet möter vi företrädare som har sitt politiska engagemang där. De har den utsiktspunkten och tycker att de skulle kunna åstadkomma mer och vill ha lite större resurser för det. Jag tror inte på det. Jag tror att enprocentsnivån är det rimliga. Dit ska vi sträva. Men vi ska återigen inte glömma bort vad denna procent används till. Det kan verka futtigt med 1 %, men det är fruktansvärt mycket pengar. Det räknas på hela den europeiska bruttonationalinkomsten. Det är stora belopp. Det är inte bara nivån utan också användningen.

Jag noterar att du har hittat en lapsus i dokumenten. Att inte jämställdhet är upptaget måste vara ett misstag från ordförandeskapets sida. Vi har alltid bevakat det. Vi ska göra det nu också. Det är självklart. Jag tackar för påpekandet.

Maud Olofsson kommer i sitt inlägg också in på administrationen. För enprocentsgruppen är det nödvändigt att frysa administrationskostnaderna om vi ska få vår budget att gå ihop. Det är vårt krav. De måste ligga still. Det är också något som understryks när man ser att de stora byråkratierna i Bryssel har en egen inneboende kraft att växa. Så är det. Därför måste det vara en budget i restriktivitet. Frys dessa utgifter.

Jag tycker att regionalpolitik och nationell politik bör undvika Europanivån i detta sammanhang. Det gäller åtminstone oss och länder som har kommit en bit i ekonomisk utveckling. För de andra länderna som ska starta sina ekonomier behövs det. Där ska vi vara med och satsa, men inte i övrigt.

Ulf Holm tycker att jordbruksutgifterna har slirat i väg. Det är inte sant det heller. Jag är inte nöjd, som ni hör, med hur vi använder resurserna, men de har inte slirat i väg. Redan för något år sedan kom vi överens om att jordbruksutgifterna räknas upp med bara 1 % per år nominellt. Det innebär att det är en blygsam uppräkning. Om inflationsutvecklingen i EU ligger på 2 % är det ju 1 % real nedräkning per år fram till 2013. Dessutom ska i det beloppet under det taket också tas in Rumänien och Bulgarien när de kommer till. Det kommer att kosta ytterligare 6 miljarder euro. De kostnaderna slirar inte i väg. Det gör de inte. Däremot kan man fråga sig om de används på ett rationellt sätt.

Narkotikapolitiken tar Ulf Holm också upp. Jag har ingen som helst annan uppfattning än han. Jag är glad att narkotikapolitiken är nationell. Vi kommer aldrig att gå i den liberala riktningen. Vi kommer att vara stenhårda i det här sammanhanget. Det finns de ute i Europa som har en annan uppfattning och, som jag tycker, inte så sällan flummar runt och tror att det är världens häftigaste sak få röka hasch och ser inte vilka enorma risker det ligger i det och vilken inkörsport det är till ett liv i elände.

Narkotikapolitiken är och förblir nationell. Den ska EU hålla fingrarna borta från. Skrivningar som går åt fel håll ska vi bekämpa – så långt vi orkar, ska läggas till.

Det är i korthet några kommentarer, herr ordförande.

Anf. 31 ORDFÖRANDEN:

Då har vi nått slutet på dagens sammanträde. Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns en majoritet för regeringens här redovisade ståndpunkter.

Vi tackar statsministern, utrikesministern och medarbetare.

Jag förklarar mötet avslutat.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf. 3 CARL B HAMILTON (fp) 4

Anf. 4 HILLEVI LARSSON (s) 5

Anf. 5 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 6

Anf. 6 MATS ODELL (kd) 7

Anf. 7 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 7

Anf. 8 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 10

Anf. 9 MAUD OLOFSSON (c) 10

Anf. 10 ULF HOLM (mp) 12

Anf. 11 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 13

Anf. 12 ORDFÖRANDEN 16

Anf. 13 CARL B HAMILTON (fp) 16

Anf. 14 CHRISTINA AXELSSON (s) 17

Anf. 15 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 17

Anf. 16 MATS ODELL (kd) 18

Anf. 17 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 18

Anf. 18 MAUD OLOFSSON (c) 18

Anf. 19 ULF HOLM (mp) 19

Anf. 20 ORDFÖRANDEN 20

Anf. 21 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 20

Anf. 22 ORDFÖRANDEN 22

Anf. 23 CARL B HAMILTON (fp) 22

Anf. 24 SYLVIA LINDGREN (s) 22

Anf. 25 LARS LINDBLAD (m) 23

Anf. 26 MATS ODELL (kd) 24

Anf. 27 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 24

Anf. 28 MAUD OLOFSSON (c) 24

Anf. 29 ULF HOLM (mp) 26

Anf. 30 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 27

Anf. 31 ORDFÖRANDEN 29

Tisdagen den 14 juni 2005

EU-nämndens uppteckningar