Onsdagen den 4 mars 2009

EU-nämndens uppteckningar 2008/09:23

1 §  Informellt möte med stats- och regeringscheferna

Statsminister Fredrik Reinfeldt

Återrapport från informellt möte med stats- och regeringscheferna den 1 mars 2009

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Då har klockan slagit 16 och jag förklarar dagens sammanträde med EU-nämnden öppnat.

I dag har vi sammanträde angående återrapport från det informella mötet med stats- och regeringschefer som statsministern var på i söndags den 1 mars. Det här sammanträdet sänds i efterhand på riksdagens webb-tv, men jag hälsar er välkomna som redan nu följer sammanträdet till exempel på plats. Det här är ju ett öppet möte. Vi ska strax höra statsministern rapportera om mötet i söndags.

Jag ska först anmäla att nämndens ledamöter har fått de gemensamma riktlinjer för pressmeddelandet som antogs vid mötet. Det var inte ett formellt möte och därför antogs inte några formella papper. Det här papperet finns utsänt till ledamöterna, så att de kan referera till det om de vill.

Nu ska vi lyssna på statsministern, och därefter har vi möjlighet att ställa frågor om mötet. Jag beräknar att detta möte slutar inom en timme. Välkommen och varsågod, statsministern!

Anf.  2  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Ledamöter av riksdagens EU-nämnd! Det som började som en finanskris har nu utvecklat sig till en djup ekonomisk kris som berör oss alla. Vi ser det i växande problem för företag att finna avkastning för sina produkter och tjänster på en vikande världsmarknad, och vi ser det också i varsel och ökande arbetslöshet.

Tillväxten i världsekonomin förutses bli den lägsta sedan andra världskriget. Många oroar sig för framtiden, och vi måste ta deras oro på allvar.

Det informella mötet med Europeiska rådet den 1 mars, i söndags, var ett viktigt tillfälle för EU:s stats- och regeringschefer att diskutera läget och vilka åtgärder som bör vidtas för att bemöta krisen. Jag är nöjd med resultatet av mötet. Vi enades om vikten av att EU agerar gemensamt och samordnat. En åtgärd i medlemsland får inte skapa problem i ett annat medlemsland. Det finns också bred enighet om vikten av att respektera den inre marknadens spelregler om konkurrens och statsstöd och likaså att subventionskapplöpning och protektionism inte är rätt väg för att ta sig ur krisen. Kortsiktiga åtgärder för att skydda nationella marknader, företag och jobb från konkurrens är inte en hållbar lösning utan resulterar endast i långsiktigt sämre välfärd för oss alla.

Vi är också överens om vikten av att få kreditflödena genom bankerna att fungera igen och att få klarhet i omfattningen av bankernas osäkra tillgångar. En viktig väg framåt blir att säkra samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna i enlighet med den så kallade de Larosièrerapporten för att få till stånd få men effektiva regleringar. Detta är den linje som Sverige drev redan vid finanskrisens inledning.

Vi var också överens om vikten av att ta ett helhetsgrepp om problemen i banksektorn i Östeuropa. Möjligheten att överföra kapital inom en bankgrupp mellan moder- och dotterbolag ansågs vara en viktig åtgärd för att återupprätta stabilitet. Det fanns ett brett stöd bland medlemsstaterna för det gemensamma initiativet mellan Världsbanken, Europeiska investeringsbanken och EBRD för att stödja banksektorn i Östeuropa.

Fru ordförande! Den återhämtningsplan som Europeiska rådet beslutade om i december förra året motsvarande 1 ½ procent av bnp, och tillkommande effekt av användande av automatiska stabilisatorer innebär en stimulans av EU:s ekonomi motsvarande 4 400 miljarder kronor. Sverige ligger här i topp bland medlemsländerna med direkta satsningar motsvarande 40 miljarder kronor på jobb och omställning i viktiga framtidsinvesteringar på infrastruktur, forskning och utbildning samt i reformer för att värna välfärden. Till det ska också räknas de svenska effekterna av att vi använder automatiska stabilisatorer.

De finns samtidigt en risk att dessa ekonomiska stödpaket genomförs till priset av ökande underskott i de nationella budgetarna. Sverige tillhör fram till nu inte de länderna, och det tål att understrykas. Men enligt kommissionens senaste prognos väntas 16 medlemsstater ha ett budgetunderskott som överstiger 3 procent av bnp år 2010. Det betyder att de formellt bryter mot reglerna i tillväxt- och stabilitetspakten. I ljuset av detta enades vi om att medlemsstaterna på medellång sikt ska försöka återskapa balans i de offentliga finanserna. Även detta kommer att vara en viktig åtgärd för att återupprätta stabiliteten.

Även frågan om läget i den europeiska bilindustrin, fordonsindustrin, diskuterades. Jag framhöll att grundproblemet är att det finns en överkapacitet i produktionen av bilar i Europa. Nyckeln till den europeiska fordonsindustrins framtid ligger inte i att konservera de existerande strukturerna. Framtiden ligger i stället i bilarnas minskade miljöpåverkan genom bättre motorer, alternativa bränslen och bättre anpassning av produktionskapaciteten till den efterfrågan som finns. Detta var också ett synsätt som flera av medlemsstaterna ställde sig bakom.

Krisen gör att vi ser en daglig ökning av arbetslösheten. Det talas om vikten av att utnyttja EU:s socialfond och globaliseringsfond för att begränsa ökningen av arbetslösheten. För egen del betonar jag behovet av att fortsätta med strukturella reformer på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. Fokus bör läggas på individers anställningsbarhet, på stöd för omställning, långsiktiga möjligheter för företagande och arbete, snarare än subventioner riktade till enskilda företag. Likaså måste vi fortsatt fokusera på att hitta fler vägar för att underlätta övergången mellan olika arbeten och för inträde på arbetsmarknaden för dem som står utanför.

Den brittiske premiärministern Gordon Brown informerade om förberedelserna inför G 20-mötet i London som ska hållas den 2 april. Det fanns bred enighet om att EU bör spela en ledande roll i arbetet med att återupprätta medborgarnas, företagens och den finansiella sektorns förtroende. Det formella Europeiska rådet den 19–20 mars kommer bland annat att användas för att förbereda EU:s position vid G 20-mötet.

Det är lättare att se till långsiktighet och det gemensammas bästa i goda tider. I tider av ekonomisk kris och arbetslöshet lockas länder i stället lätt till åtgärder som är kortsiktiga och med fokus bara på den egna marknaden. Söndagens möte visar på styrkan i EU-samarbetet och viljan att finna den bästa gemensamma vägen framåt. Vi kunde enas om att fortsätta att agera gemensamt och samordnat för att hantera krisens fortsatt dystra prognoser om såväl den europeiska som den gällande världsekonomin. Dessutom bekräftades några av EU:s mest väsentliga principer såsom vikten av att respektera den inre marknadens spelregler och att motverka protektionism.

Mötet resulterade inte i några formella slutsatser men däremot ett pressuttalande, som ordförande nämnde, som nämnden säkert har tagit del av.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Jag lämnar öppet för frågor.

Anf.  4  SUSANNE EBERSTEIN (s):

Fru ordförande! Tack för återrapporten! Just nu i de oroliga tider vi lever i kommer oroväckande rapporter inte bara om dålig ekonomi i de olika länderna utan också om nationell egoism och utökad protektionism. Vad gjorde statsministern för inlägg i just den frågan? Hur ser statsministerns agerande ut framgent när det gäller sådana saker?

Anf.  5  ORDFÖRANDEN:

Vi gör som vi brukar, nämligen att vi buntar ihop ett par frågeställare. Då går nästa fråga till mig som moderat representant.

Jag har egentligen två korta frågor. Den ena gäller stabilitets- och tillväxtpakten, det vill säga det gemensamma ramverket för att sköta statsfinanserna. Det är glädjande att höra att mötet var ganska enigt om att inte börja dra på reglerna utan att upprätthålla dem och uppmana till balans i statsfinanserna. Kan statsministern säga mer om hur det de facto ska gå till? Som statsministern sade är det 16 länder som bryter mot reglerna om underskott redan nu. Det är naturligtvis en sak att säga bra saker på en lunch och en annan sak att genomföra det i praktiken, särskilt när ekonomin går dåligt.

Jag vill be statsministern kommentera klimatet mellan öst och väst. Inför mötet var det diskussioner. Nio central- och östeuropeiska länder hade ett särskilt möte inför mötet. Det var alla möjliga rykten om en klyfta som var på uppgång mellan den rika och fattiga delen, krav på särlösningar och mycket annat. Även i det fallet är det goda nyheter och bra besked att höra att det öppna och enhetliga Europa vann diskussionen den här gången. Också där vill jag fråga hur klimatet ser ut framöver vad gäller fortsatt östutvidgning. Halva nämnden var i Kroatien häromdagen. Det är ett av flera länder som är angeläget om att östutvidgningen kan fortsätta trots att det är dåliga tider och många vänder sig inåt.

Anf.  6  STAFFAN DANIELSSON (c):

Jag har också en fråga med koppling till klimatet, nämligen klimatet mellan Frankrike och bland annat Sverige vad gäller bilindustrin.

Dagen innan meddelade en fransk minister att stödpaketet som Frankrike kommer att genomföra inte kommer att innehålla krav på ”var eller hur franska bilar ska tillverkas i framtiden”. Franska bilar kanske tillverkas i Frankrike rent definitionsmässigt – vad vet jag?

Min fråga gäller Frankrikes stödpaket och uttalande från presidenten. Det har inte varit bra. De har väl i vanlig ordning haft en strategi. Strategin var uppenbarligen att ta i ordentligt, och sedan har man släppt och backat, det vill säga att inte villkora på det sättet. Jag är lite orolig för att om man läser det finstilta i det kommande stödpaketet kan det fortfarande finnas inslag som inte är bra och som har fått passera därför att man har antagit rubrikerna.

Har statsministern någon synpunkt på detta? Hur kommer kommissionen att följa stödpaketen för att garantera att de verkligen är i linje med vad vi från Sverige driver, det vill säga fria marknadskrafter och konkurrens och inte felaktiga statsstöd?

Anf.  7  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Jag höll ett inlägg där jag påpekade att EU har en stor potential sett till sin inre marknad, till sina statsstödsregler, till det omfattande arbete som har genomförts till stöd för tillväxt och företagande, Lissabonstrategier, som bör användas även nu. Många års upparbetad kunskap och upparbetat stöd för hur vi långsiktigt ska skapa konkurrensvillkor i Europa är inte något som slutar att gälla en regnig dag. Då ska detta användas till sin fulla potential.

Det är därför jag säger att jag tycker att det var ett bra möte eftersom jag anser att fler hade inlägg på det temat. Det var en sorts stundens allvar inför medierapportering och diskussioner som har haft lite karaktär av att vända skyddet hemåt. Vi kunde också konstatera att världen befinner sig i någon sorts tendens till deglobalisering, ren nationalisering av stora kreditflöden. Det har gått fort, och det är mycket marknadsburet. Se på våra stora svenska företag som tidigare använde sig av banker som inte längre finns eller egen finansiering via egna certifikat som inte längre fungerar, som kommer hem och knackar på inhemska institutioners dörrar och säger att de vill ha kreditlinor i Sverige, vilket tränger ut små och medelstora företag. Det är inte en process som bara har skett i Sverige. Det sker över hela Europa. I förlängningen av det kommer också krav på att allt som görs till stöd ska vara skattepengar som bara kommer till nytta för egna medborgare. Sedan landar vi i den typen av spiraler.

Jag tycker att det fanns en stor medvetenhet om detta. Mitt inlägg präglades helt av detta, det vill säga att stå upp mot protektionism och minnas behovet av gränsöverskridande tänkande och lösningar.

När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten inskärptes att även denna måste efterlevas. Det har i Ekofin funnits formuleringar om hur man kan acceptera grund för kortvariga avvikelser. Vi har i dag från Riksgäldskontoret fått signaler om att även Sverige kan komma att hamna i den situationen att vi får underskott som överstiger 3 procent. Det är svårt att säga vilka europeiska ekonomier som detta år inte kommer att komma i närheten av detta eller till och med överskrida satta nivåer. Då har man varit rätt noggrann med att säga att det handlar om tillfälliga kontrollerbara underskott. Den som då närmar sig den typen av underskott får vinnlägga sig om att vara aktsam när det ropas på nya åtaganden om offentliga utgifter och ofinansierade stödpaket till olika intressen.

Varför är det så viktigt? Om vi samlat i Europa driver upp mycket stora underskott och ökar skuldsättningen av våra stater kommer det i sin tur att leda till ett tryck uppåt på räntor, behov av skattehöjningar för att korrigera detta eller nedskärningar i kärnan av välfärden.

Det är därför vi redan nu frågar efter exitplaner, alltså att länder som har mycket stora obalanser och stora underskott beskriver hur de ska kunna ta sig tillbaka till finanspolitisk balans. Jag vill inskärpa att vi talar om underskott på över 10 procent för innevarande år i en del länder och att flera är på väg i den riktningen.

Även här fanns det, tyckte jag, en förståelse för detta. Det var mer av förståelse för att vara finanspolitiskt försiktig nu och mindre av att ropa på stora finanspolitiska stimulanser, vilket kanske mer var stämningen i höstas. Samtidigt ska vi, som sagt, reflektera över den siffra jag nämnde. Översatt i svenska kronor har vi nu finanspolitiska stimulanser på över 4 400 miljarder. Det är enorma stimulanser som vi har sett komma på plats i Europa på kort tid.

Många inskärpte att de ogillar bilden av ett Europa som delas mellan öst och väst. Det var framför allt representanter för regeringar i östra Europa som påpekade detta. Man hade ett förmöte, men nämndens ledamöter ska vara klara över att det inte är något nytt att vi har förmöten. Jag brukar ha nordisk–baltiska förmöten. Det är inte för att skapa splittring inom EU, utan ett sätt att förbereda sig med grannländer och jämföra utgångspunkter.

Vi ska inte överdramatisera detta. Det var väldigt viktigt för flera länder i östra Europa att säga att man inte upplever att man har de största problemen, medan andra är väldigt tyngda av problem.

Det har framgått att två länder, Lettland och Ungern, har IMF-stöd på plats. Ytterligare ett har i dag meddelat att man förhandlar med IMF, nämligen Rumänien. I en del fall är man väldigt utsatt. Före mötet gjorde den ungerske premiärministern ett utspel som handlade om ytterligare stora stödfonder som skulle riktas till östra Europa.

Jag tror att vi får inse att detta måste hanteras bilateralt med vart och ett av länderna och utgå från de eventuella problem som det enskilda landet har. Det är så IMF och ofta grannländer fungerar. I detta finns också EU med, och har funnits med. Det såg vi i Lettland, och det har vi sett i Ungern.

Detta kopplar, som sagt, till östutvidgning, alltså länder som sitter i förhandlingar eller i närtid förväntas ansöka om medlemskap. Det handlar också om det östliga partnerskapet, alltså öster om EU, som är tänkt att sättas upp under tjeckiskt ordförandeskap i maj.

I ärlighetens namn finns där några av de länder som vi kanske har störst anledning att känna att de har stora ekonomiska bekymmer som vi måste förhålla oss till. Ukraina kanske är det mest tydliga exemplet på detta.

Det är riktigt, som ordföranden påpekar, att vi – jag är beredd på det – under svenskt ordförandeskap kommer att behöva använda en del tid åt utvidgningsfrågor eftersom det finns lite delade meningar inom EU om hur man ska se på utvidgning. Det finns också en tidsplan för Kroatien som blir allt mindre trovärdig när det gäller att få förhandlingarna klara under svenskt ordförandeskap.

En uppenbar del som försvårar det är att det finns en bilateral konflikt mellan Slovenien och Kroatien. Slovenien har fryst elva förhandlingskapitel av totalt 35, tror jag, så det är en betydande del. Man säger att man inte kommer att öppna dessa elva förhandlingskapitel innan denna bilaterala gränskonflikt är löst.

Jag träffade den nye slovenske premiärministern i söndags. Jag framförde till honom att vi ser med stort ogillande på det sättet att agera eftersom vi under lång tid har hävdat att det är konditionalitet som råder – det minns vi själva. Vi har ett visst regelverk som bestämmer vad som gäller för att man ska få bli medlem. I det ingår inte att man är osams med sina grannar. Det får man lösa med sina grannar, annars kommer vi att få en väldigt konstig ordning som inte längre är att man ska möta vissa kriterier utan handlar om allt annat än det. Det är viktigt att inskärpa.

Vi har ett annat land som vi förhandlar med, nämligen Turkiet. Där har vi nu 18 kapitel frysta. Det är också i stor utsträckning en bilateral konflikt med Cypern. Jag försvarar nu viktiga grundläggande principer inom Europeiska unionen. Det kommer jag att behöva göra även under hösten. Det är helt riktigt som ordföranden påpekar att vi ännu inte vet hur detta går.

När det gäller relationerna med Frankrike och synen på fordonsindustrin vill jag säga att just innan vi träffades i söndags, jag tror att det var i fredags, meddelades att kommissionen hade godkänt det franska fordonspaketet. Det är så vi vill att det ska gå till, att kommissionen granskar fordonsstöden. De rapporterna är inte offentliga, så vi vet inte allt som står i dem.

Det svenska fordonspaketet kommer också att granskas utifrån statsstödsregler.

Meddelandet var att det franska var accepterat. Det tycker jag är bra. Det beror säkert på att fransmännen själva har gjort en del justeringar, eller – så kan det vara ibland – på att någon politiker säger mer än vad som står i papperen. Inte vet jag. Jag tycker i alla fall att det är glädjande att det har hetat på det sättet.

Jag tycker att det är en god poäng att se var franska bilar byggs. Jag var i Slovakien förra måndagen. Där produceras en miljon bilar. Det finns inte något slovakiskt bilmärke. Det är väldigt många Peugeot som man bygger i Slovakien. Det visar just på betydelsen av att tänka gränsöverskridande när det gäller fordonsindustrin. Mycket av det vi förr uppfattade som nationella bilmärken ägs i dag ofta från andra delar av världen och har en produktion som är spridd över flera länder. Att tänka ensidigt nationellt blir väldigt konstigt om man ser hur den faktiska strukturen ser ut. Därför är det också viktigt att inskärpa att vi inte har stödpaket som är protektionistiska eller nationellt isolerade.

Det är det som är kommissionens arbete. I det här fallet var deras svar att fransmännen fick accept för de stöd de har tagit fram. Det tycker jag är bra.

Anf.  8  SUSANNE EBERSTEIN (s):

Jag tackar för svaret. Sverige kommer ju, precis som statsministern säger, att få ta över ordförandeklubban när det kanske till och med är väldigt mycket besvärligare än nu. Det finns väl all anledning att vara noga med att fortsätta kampen mot protektionism och nationell egoism.

En annan fråga som kommer att vara väldigt aktuell för oss är fördragsfrågan. Fanns det någon diskussion över huvud taget om den?

Anf.  9  CHRISTER WINBÄCK (fp):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för återrapporten! Det var glädjande att det fanns enighet mellan medlemsstaterna om att man skulle ha gemensamhet i hur regelverket för återhämtning ska se ut och att förtroende var ett nyckelord, åtminstone i det offentligt uttalade. Det var också glädjande att protektionistiska strömningar var undanröjda så här långt.

Vad jag förstår varnades det på detta informella toppmöte för hur prognoserna ser ut framöver och Trichet, chefen för ECB, varnade för att kommande prognos skulle kunna vara mycket sämre än den som varit förelagd. Vi är alltså fortfarande på väg åt fel håll.

Jag har två frågor. Vad innebär egentligen de Larosières rekommendationer konkret för oss i Sverige?

När det gäller meddelandet om osäkra banktillgångar som kommissionen har diskuterat undrar jag om man på något sätt har tagit till sig de svenska erfarenheterna av banktillgångar.

Anf.  10  JACOB JOHNSON (v):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för återrapporten! Jag har en fråga inför G 20-mötet den 4 april. I riktlinjerna för pressmeddelandet, alltså inte pressmeddelandet utan riktlinjerna, hänvisas det till att beakta resultaten från Berlinmötet den 22 februari med Merkel, Brown och kompani. Där talas det om en ny finansiell struktur. Jag tycker mig ha hört statsministern uttala sig skeptiskt om det och att han inte riktigt tror på det. Jag skulle vilja be statsministern utveckla det lite.

Är det inte så i den här krisen att detta måste tas upp på global nivå, och bör inte hela processen ledas av FN när det gäller reformeringen av Internationella valutafonden till exempel?

Anf.  11  ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för återrapporten! Med tanke på de höga stämningarna före mötet verkar det ändå ha varit ett ganska lugnt möte där enighet nåddes på flera punkter.

Jag har en formell fråga. Det gäller de gemensamma riktlinjerna för pressmeddelanden som verkar vara ett nytt påhitt. Det står att man enades om att vidta åtgärder enligt följande. Det påminner ganska mycket om slutsatser från ett EU-toppmöte. Jag utgår från att det trots allt är det på något sätt.

När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten var EU-parlamentets talman Pöttering i en debattartikel i Dagens Industri veckan innan väldigt tydlig med att han tyckte att de länder som bryter mot stabilitets- och tillväxtpakten skulle straffas. På det här mötet var det viktiga, sade statsministern, att de offentliga finanserna på medellång sikt ligger i enlighet med tillväxtpaktens mål. I slutsatserna står det långsiktig hållbarhet. Jag vet inte om det är en glidning. Jag delar åsikten att målet bör vara medel- och långsiktigt med tanke på den oerhörda situation som flera länder står inför nu. Jag skulle vilja ha statsministerns synpunkt på detta.

Under avsnittet om att föra tillbaka den reella ekonomin på rätt spår saknar jag några ord om att man också ska göra en omställning till den gröna miljötekniksektorn. Nu står det bara att man ska ha den inre marknaden som en motor för återhämtning till stöd för tillväxt och sysselsättning. Det skulle vara bra om man lade till, vilket statsministern har påpekat flera gånger när det gäller fordonsindustrin, att kravet är att man också tar steget mot förnybara och alternativa energikällor. Det står ingenting i pressmeddelandet eller slutsatserna om det.

Statsministern sade också att ni enades om att ett medlemsland inte får skapa problem med andra EU-länder. Jag tycker att det är ett skrämmande uttalande såtillvida att det visar på en EU-protektionism. Man får inte ha någon nationell protektionism. Det talas också om att man inte får flytta sysselsättning inom EU. Jag skulle vilja påtala att det är viktigt att man inte ser EU som en fästning och att det finns länder runt om EU som man inte heller ska agera protektionistiskt mot. Det är frihandel som bör gälla.

Det är farligt om detta smittar av sig på fler EU-länder. Vi har haft en lång diskussion med flera EU-länder om just protektionism och frihandel. Jag vill gärna ha statsministerns synpunkter på det.

Anf.  12  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Det raka svaret är att fördragsfrågan inte diskuterades under lunchen, men den upptar mycket av min tid just nu av det skälet att vi förutser att vi har att förhålla oss till att försöka få fram de svar som Irland har efterfrågat, bland annat legala garantier när det gäller skatter, neutralitet och sociala frågor; med det menar man abort. Det pågår ett arbete för att förbereda det. Vi hoppas att det ska kunna föras i hamn under tjeckiskt ordförandeskap.

Det finns flera spår i detta, men därefter förväntar vi oss att irländarna utlyser en förnyad folkomröstning någon gång under det svenska ordförandeskapet. Det kommer i sin tur att leda till en process där Nicefördrag ska övergå till Lissabonfördrag. Även om inte alla svenska väljare följer detta till varje komma och punkt – det gäller nog de flesta väljare i Europa – inser jag att övergången tidsmässigt och energimässigt kommer att kräva mycket av oss, för den är inte okomplicerad. Det var dock inte föremål för stora diskussioner under själva lunchmötet.

När det gäller Europeiska centralbanken är det alldeles korrekt att alla prognosmakare som uppdaterar visar sämre siffror än den förra prognosen; det gäller i Sverige och det gäller i världen. Vi har en djup och bred recession, sjunkande bnp-tal. Det känns som att det kommer ännu sämre rapporteringar innan det blir bättre.

de Larosièrerapporten är en beskrivning av bakgrunden till varför vi hamnade i den finansiella turbulensen – situationen i USA, det lånades mer än vad det fanns betalningsförmåga till, hur detta spreds över världen och vilka lärdomar som ska dras av detta.

Det är en grund för att framför allt arbeta med sådant som transparens, som vi i Sverige betonar, det vill säga att man ska kunna se igenom vad som är bra eller sämre krediter. Det är också en diskussion om hur nya, gärna globalt täckande, regleringar kan se ut och vikten av tillsyn, alltså skarp tillsyn som fungerar.

Kommer detta att påverka Sverige? Ja, i den meningen att det är tänkt att, som sagt, fungera gränsöverskridande. Det finns en stor diskussion om huruvida finansiell tillsyn ska vara nationell helt och hållet eller om det ska finnas till exempel EU-gemensam finansiell tillsyn. Det påpekades att detta för mer över till G 20-processen och till samtalen som ska föras i London. Det uttrycktes stöd för väldigt mycket av det som den här rapporten formulerade. Det är klart att vi följer detta med intresse, eftersom hur man väljer att hantera de här lärdomarna och situationen spelar stor roll också för oss.

Jag inskärpte än en gång det jag sade i min inledning, och det är också svar på Jacob Johnsons fråga. Den som ropar fram en ny världsordning tycker jag lite grann får bevisa vad den ska innehålla innan åtminstone jag reser mig upp och säger att det är en bra idé. Det är lätt att hålla ett politiskt anförande och säga det, men det är svårare att få på plats.

Det är inte för inte som en del av Bretton Woods-institutionerna och världens sätt att hantera kriser ser ut som de gör. Det är ganska gedigna erfarenheter och viss upparbetad kunskap som vi trots allt talar om.

Det är därför vi har haft som grundinställning att ska det komma nya regleringar ska de verkligen prövas för att man ska se om de fungerar, och de ska inte vara onödigt många. Det är också en grund för protektionism eller för att det ena landet har en utgångspunkt som andra inte har.

När det gäller de osäkra banktillgångarna inskärpte vi betydelsen av att vi fortsatt än i denna dag inte har kontroll över hur mycket dåliga krediter vi har i de globala kreditsystemen. Det är fortsatt inte helt klarlagt i USA. Det är inte alldeles klarlagt i Europa. Och det är en grund för den fortsatta misstron, alltså bristen på förtroende som är en del av problematiken som vi har att hantera.

De svenska erfarenheterna är väldigt efterfrågade på lösningssidan och liknar delvis de koordinerade insatser som vi har satt in, alltså hur man kan operera för att uppkapitalisera en bank som är solvent men ge den utökad förmåga att kunna låna ut, hur man kan separera dåliga från bra krediter och också över en tid gå in med statligt övertagande fast med en tydlig exitstrategi.

Allt det här är erfarenheter från det tidiga svenska 90-talet, och jag vet att de som var med då får i kontakter världen över ägna mycket tid åt att beskriva de svenska erfarenheterna. Jag träffade en amerikansk professor på Island, som jag tror att jag nämnde i vårt telefonsamtal från Reykjavik, som refererade till att han överallt läser om svenska bankerfarenheter, mycket beroende på att man fortsatt i USA söker svar. Hur hanterar man fortsatt nödlidande finansiella institutioner i detta jätteland? Ja, det finns svenska erfarenheter att referera till och som gör att det är viktigt att vi håller oss aktiva i de här processerna, även nu inför G 20.

Ska processen som ger den nya finansiella strukturen vara FN-ledd? Jag har påpekat några gånger att vi tycker att det är bra när vi använder institutioner där även Sverige finns med och många andra små och medelstora länder. Det är bland annat därför vi tycker att IMF är en bra form. Vi tycker att det är sämre när väldigt få och stora länder möts och säger att nu ska de lösa det här. G 20 är någonstans mittemellan.

Vi finns bara med i den delen att EU är representerat. Jag tror, som sagt, att det kommer att visa sig att det inte är alldeles enkelt att få på plats den nya stora strukturen. Jag noterade att Gordon Brown och Barack Obama möttes i Washington – i går var det väl – där Obama hade antytt viss tveksamhet inför ropet på mycket omfattande och nya regleringar. Jag är inte alldeles förvånad över den responsen från USA.

Det kommer säkert inte att vara alldeles enkelt att gå framåt med G 20-processen. Jag tycker att det är viktigt att den i alla fall är så pass öppen att också mindre länder kan ha ett inflytande. Vi med vår utgångspunkt har sagt att vi gärna ser att IMF och Världsbanken fås att fungera bättre och moderniseras till vår tid. Det är kanske en viktigare utgångspunkt än att tro att man helt ska kunna göra om världsordningen.

När det gäller tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten refererade jag att Ekofin, baserat på förslag också från kommissionen, pekade på vissa lättnader som kunde accepteras i förhållande till, till exempel, accepterade finanspolitiska stimulanser eller att det var direkt konjunkturkoppling till kortvariga tillfälliga budgetunderskott. Den diskussion som förs handlar om länder som mer varaktigt ligger på större underskott än 3 procent och som dessutom nu spär på stora underskott och kanske närmar sig över 10 procents budgetunderskott.

Jag känner att här blir det en fortsatt diskussion. Ska man strikt tillämpa stabilitets- och tillväxtpakten är det mycket riktigt så att det är dags att man kallar in till olika former av översyn, och kanske till och med straff som finns i förlängningen. Det är notabelt att det är en del av de stora ekonomierna snarare än de små som har problem i det här hänseendet.

Jag tror att denna diskussion framför allt kommer att fortsätta i Ekofinkretsen. Det berördes nu mer som att det är viktigt att vi erkänner våra erfarenheter från tidigare att det var allvarligt för Europa att ligga i stor skuldsättning och med stora underskott. Vi tog lång tid på oss, också här i Sverige, att få ned skuldsättning och att jobba med varaktiga överskott i våra offentliga finanser. Det är klokt att återgå till den politiken.

När det gäller den gröna teknologin nämndes det faktiskt. Vi har väldigt omfattande koordinerade finanspolitiska stimulanser. Det finns också en del som kommer upp inför det ordinarie toppmötet som belöper på 5 miljarder euro som vi till innehåll stöder men när det gäller finansiering har haft lite synpunkter på.

Där finns en hel del av det Ulf Holm eftersträvar. Det beskrivs också på det sättet, stöd till grön omställning och liknande.

Jag tror att jag vid tidigare tillfälle har sagt att nackdelen med de informella toppmötena är att de inte antar formella slutsatser. I stället ägnar man sig åt att skriva pressmeddelanden, och det präglas lite av ordförandeskapet. Skälet till att det står guidelines är att det är EU-ordföranden som sedan i alla fall håller sin presskonferens och pratar, i det här fallet den tjeckiske premiärministern Mirek Topolánek.

Det var likadant i höstas med Nicolas Sarkozy. Det är en svår form. Det är ett bra sätt att utbyta erfarenheter men inte bra för beslutsfattande. Därför ska vi inte se detta som något annat än ett pressmeddelande. Det är inte koordinerade slutsatser. Det är inte något vi har tröskat igenom med Coreper och med förankring i EU-nämnden såsom vi ska gå till väga. Dessutom har vi ett inkommande toppmöte om bara några veckor. Då kommer vi att ha precis alla dessa frågor, med formella texter dessutom, tillbaka igen.

Anf.  13  ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Statsministern glömde eller missade att svara på frågan om EU-protektionismen.

Anf.  14  CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru ordförande! Det var ett kort möte som vi hade inför det här mötet. Därför kunde inte alla få chansen att ställa sina frågor. Jag fick inte heller tillfälle att då påpeka för statsministern vikten som vi socialdemokrater känner av att statsministern också tar upp likabehandling av arbetstagare, speciellt efter Lavaldomen, Rüffert, med flera.

Nu tänkte jag fråga statsministern om statsministern den här gången, när ni pratade om respekten för konkurrensregler och att stå emot protektionism och annat, tog upp vikten av att vi faktiskt har lika lön för lika arbete, oavsett från vilket land man kommer. Det handlar också om att man vad gäller tjänster ska se till att de som kommer hit och arbetar har samma rättigheter när det gäller arbetsmiljöförhållanden och annat som våra svenska arbetstagare har.

Jag tänkte även ställa en fråga med anledning av Lissabonfördraget som kommer upp. Det fanns flera spår på det papper vi såg som Irland hade fått med. Där stod det också om arbetstagares rättigheter. Nu nämnde inte statsministern det, men jag vill höra om inte även det är något som statsministern funderar på. Hur ska man förhålla sig till det?

Anf.  15  ORDFÖRANDEN:

Jag vill säga till er som följer det här utifrån och inte jobbar med det hela dagarna att det papper som det refereras till lades fram i samband med slutsatserna från det toppmöte som avhölls i december. Det går att hitta i dokumentationen från decembertoppmötet och den återrapport som vi hade efter det, för den som vill gräva vidare.

Anf.  16  BJÖRN HAMILTON (m):

Fru ordförande! När det gäller EU:s regler och hur de efterföljs och om man vill vara lite konspiratorisk kan man undra lite grann om EU:s regler, framför allt inom konkurrensområdet, håller på att glida. Man hör hur vissa saker accepteras och andra inte. Men eftervärlden får väl döma när man har fakta på bordet vad som egentligen har hänt.

Det som är intressant, tycker jag, är hur man förhåller sig i den här krisen till de energi- och miljömål som unionen diskuterar och som jag hoppas man kommer att anta inför konferensen i Köpenhamn under hösten. Är det något från de diskussioner som fördes nu som statsministern tycker kan påverka, kanske i negativ riktning eftersom vi har den ekonomi vi har, de förutsättningar som Köpenhamnsmötet ändå bör ges?

Anf.  17  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Till Ulf Holm vill jag bara säga att jag instämmer i att global frihandel är det vi eftersträvar. Vi önskar att den så kallade Doharundan ska kunna föras i hamn för att vi ska få en bra grund för detta, framför allt i en värld där riskerna för protektionism inte är isolerade till Europa. Det finns verkligen ingen strävan att ha någon sorts idé om att detta ska vara något isolerat för Europa, inte från våra utgångspunkter.

Den fråga där det här tas in, som jag har noterat, är i klimatpolitiken. Flera använder mer långtgående användning av styrmedel i Europa som en grund för oro att det i sin tur ska leda till att produktion flyttar till andra delar av världen med lägre klimatambitioner. Det är det som de kallar carbon leakage.

Det är egentligen det tydligaste exemplet där Europa mot övriga världen kommer in som en aspekt och som delvis präglade hanteringen vid decembertoppmötet, tycker jag. Annars är vi helt överens. Jag kommer att fortsätta att hävda just detta. Det är inte europeisk frihandel, det är global frihandel som är det eftersträvansvärda.

Jag beklagar att inte alla fick möjlighet att ställa sina frågor när jag var i Reykjavik. Det är trots allt ett informellt toppmöte utan slutsatser. Vi tyckte att vi ändå ville ge möjlighet till en dialog, men det präglades lite av att jag också hade andra åtaganden i Reykjavik.

Frågorna kring uttolkningen av Laval och likabehandling togs inte upp av någon på detta toppmöte. Det vill inte säga att frågorna inte behöver diskuteras eller föras vidare. Nu var det väldigt kopplat till finanssektorn och den typen av krishantering.

Att säga lika lön för lika arbete är kanske att delvis vrida frågan. Det har mer handlat om huruvida nationella regelsystem för arbetsmarknadsmodeller ska accepteras.

Man bör minnas att Sverige inte har den modell som de flesta länder har med lagstadgade minimilöner. Då blir det lagstiftningen som talar om vad som är rätt lön för ett visst arbete. Vi har en strävan efter att få acceptans för kollektivavtalsmodellen. Då blir det i kollektivavtal, i avtal mellan arbetsmarknadens parter, som man lägger grund för lönebildningen.

Det är inte samma system. Då ska man vara lite försiktig när man uttrycker lika lön för lika arbete. Frågan är vem som ska bestämma det. Ska vi i riksdagen fatta beslut om det, eller är det avtalsslutande parter på arbetsmarknaden som ska göra det?

Vi försöker ställa oss frågan om ett Europa med en fri rörlighet för arbetskraften kan öppna för osjyst konkurrens. Gäller krav på svenska löner som möjliggör svensk levnadsstandard för jobb utförda i Sverige? Det är det vi har försökt ställa frågan om, kopplat bland annat till Lavaldiskussionen. Vi tycker att vi har stöd för att vi inte behöver göra stora förändringar, vare sig i inhemsk lagstiftning eller i vår svenska modell.

Vi har all anledning, tycker vi, att känna att den kommer att accepteras runt om i Europa. Det är i mindre delar av den svenska arbetsmarknaden som vi för diskussioner om huruvida det möjligen behövs en lagjustering.

I går hade jag lunch med den socialdemokratiska gruppledningen i Europaparlamentet. De tog upp dessa frågor med mig och sade att det är viktigt för Europas socialdemokrater att det inte finns en osjyst konkurrens, att de ser att jag förhoppningsvis har möjlighet att adressera dessa frågor. I den sociala oro som i krisens spår finns runt om i Europa finns också den typen av oro. Jag ska gärna ta på allvar att en sådan oro finns.

Av Socialdemokraternas Europadokument har jag förstått att man tänker göra detta till en valfråga i Europaparlamentet, på Europanivå. Möjligen blir grundfrågan då var någonstans konflikten finns, mot vem så att säga, och vad det är som ska ändras. Det är inte alldeles klart. Det finns bland annat en del direktiv som i så fall möjligen ska öppnas upp.

De flesta som följer Europapolitiken är överens om att det tar lång tid att göra om dessa direktiv, och det är inte alldeles säkert var man landar. Alla är faktiskt överens om, oavsett i vilken riktning man vill att förändringen ska gå, att det har just detta till följd. Vi får helt enkelt följa processen till Europaparlamentsvalen, och sedan får vi som sagt se hur vi på Europanivå har att förhålla oss till den här frågan – tills det svenska ordförandeskapet tar vid.

När det gäller Irlands fjärde punkt, som nämndes, är det den stora diskussionen nu. Irland fick löften om legala garantier på bara tre områden. Sedan finns det en skrivning om rättigheter kopplade till arbetsmarknaden. Skälet till att jag här är väldigt noggrann – och jag kan säga att jag här hade fullt stöd av den socialdemokratiska gruppledningen i Europaparlamentet – är att om man ger en legal gränsöverskridande garanti som även är kopplad till arbetsmarknaden kommer det att leda till nya protokoll. Då måste alla ratificera om Lissabonfördraget innan vi kan införa det, och alla säger till mig att det inte är acceptabelt. I det beskedet känner jag ett starkt stöd från Europas socialdemokrater.

Därför säger vi till irländarna att det inte är ett löfte om en legal garanti vi talar om. Det är ganska viktigt eftersom dessa diskussioner just nu pågår, alltså vad det är för typ av legala garantier som ska utformas mellan rådssekretariatet och den irländska regeringen.

Vad gäller klimatmålen inför Köpenhamn, slutligen, inskärps här och vid andra tillfällen bara att det kommer att vara mycket betydelsefullt att arbeta för att hålla ihop Europa. Det är nämligen många som i klimatarbetet ser en möjlighet till tillkommande egen finansiering. Ordföranden hade en formulering där hon beskrev fattiga delar av Europa, och det är så man nu agerar, den självbild man har, i delar av EU. Man säger att man har ont om resurser och behöver stöd för att kunna klara klimatomställningen.

Detta ska ses i kretsen av 27. Ni kan ju tänka er hur det blir när hela världen samlas och en lång rad andra länder kommer på plats och säger att de är fattiga, att de inte har resurser, att de vill ha stora finansieringsfonder för att kunna möta klimatomställningen. Det kommer att vara en kärnfråga. Jag förutser att vi redan vid det kommande toppmötet nu i mars kommer att behöva diskutera hur finansieringsfonder till stöd för omställning ska se ut. Och då kommer världen inte att vara överens om att den fattigaste delen ligger i östra Europa utan i andra delar av världen. Listan på vilka som ska betala, vilka som i det sammanhanget ska betraktas som rika, kommer inte att vara särskilt lång.

Jag noterar bara, med hänvisning till det som Björn Hamilton tar upp, att det kommer att krävas mycket arbete. Jag samtalade precis innan jag kom till EU-nämnden med generalsekreteraren för att diskutera fortsatta ansträngningar och hur Sverige kan vara ett stöd för FN:s ambitioner att även hålla i gång den globala processen. Också det tycker jag ligger i det svenska ansvaret.

Det handlar inte bara om att försöka hålla ihop EU utan även om att vara konstruktiv, till stöd för den globala processen. Då måste man inskärpa det som jag berättade för EU-nämnden var viktigt för oss från svensk sida, nämligen att vi också har finansieringsstöd som vi direkt riktar mot de minst utvecklade länderna i världen.

Så som flexibla mekanismer och finansieringsstöd nu är utformade är de mer riktade till länder som egentligen har lite större egna resurser – läs Kina – och för lite till de allra fattigaste. Här måste vi justera om ifall vi ska gå i mål med klimatöverenskommelsen i Köpenhamn och dessutom få på plats den klimateffektiva politik som jag tror att världen behöver.

Anf.  18  CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru ordförande! Jag har full respekt för att statsministern har mycket på gång och mycket annat att göra än att överlägga med EU-nämnden. Det var inte det jag vände mig mot. Jag sade bara att vi inte hann med att påminna om den viktiga frågan. För tydlighets skull vill jag säga att jag verkligen värnar om kollektivavtal och den svenska modellen. Samtidigt tycker jag att det är glädjande att statsministern nu säger att han tagit intryck av den socialdemokratiska parlamentsgruppen i EU-parlamentet, för tydligen har statsministern inte tagit intryck av den svenska riksdagsgruppen i det svenska parlamentet under den tid som gått sedan dessa domar kom. Det är bra om han lyssnar på någon. Då kan vi kanske hoppas att den här frågan kommer att lyftas upp och diskuteras.

Jag tycker inte heller att man ska öppna upp Lissabonfördraget, men man kan i samband med att nästa land kommer in och blir medlem lägga till exempelvis ett socialt protokoll. Det vore lämpligt om man i sådana anteckningar – oavsett om det är pressmeddelanden eller antagna ståndpunkter – kunde säga att man är för den arbetsmarknadsmodell som finns i respektive land och ska respektera den. Det tycker jag skulle vara bra. Jag hoppas att statsministern gör ett inlägg på nästa toppmöte. Vi får väl återkomma till frågan.

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Vi återkommer till nästa toppmöte och det som står på agendan där.

Anf.  20  JACOB JOHNSON (v):

Fru ordförande! Statsministern är skeptisk till en ny ekonomisk världsordning bland annat för att den är svår att genomföra. Det kan jag i och för sig ha viss förståelse för och även dela bedömningen att den är svår att genomföra. Inte desto mindre är behovet stort. Om man ser på dagens finanskris och på klimatkrisen visar de på ett stort behov.

Från Vänsterpartiets sida har vi exempelvis föreslagit en finanskommission nationellt, en bred kommission som i detta syfte skulle kunna titta på både nationella och internationella åtgärder. Att USA:s president uttalat viss tveksamhet är kanske inte så konstigt, för en av de stora delarna i en förändrad världsordning är naturligtvis minskat inflytande från USA:s sida. Det är väl ganska fundamentalt, och det är klart att man då kan förstå att USA är skeptiskt.

Jag förväntar mig att regeringen kommer att precisera den svenska ståndpunkten inför Europeiska rådet den 19 och 20 mars, och sedan får vi återkomma till frågan. Jag tror att den kommer att bli ganska långvarig och mycket viktig.

Anf.  21  ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Jag vill tacka statsministern för svaret på frågan om EU-protektionism. Det vill vi från Miljöpartiet verkligen sätta upp ett varningens finger för, att det inte får bli en sådan utveckling på grund av den finansiella krisen.

På frågan om den gröna omställningen svarade statsministern att det är på gång en återhämtningsplan på 5 miljarder euro – det ska beslutas om två veckor – där regeringen håller med om innehållet men kanske inte om finansieringen. Jag vill uppmärksamma statsministern på att i återhämtningsplanen för de projekten går endast 15 procent till förnybara energikällor och 85 procent till fossila, det vill säga det gamla. Den når inte ens upp till EU:s eget klimatmål om 20 procent förnybara energikällor. I så fall har statsministern nu och två veckor framåt en hemläxa för att öka andelen till åtminstone ett minimum om 20, helst 30, procent.

Det står i pressmeddelandet också om den europeiska globaliseringsfonden. Jag vet inte om den egentligen togs upp eller om det bara är sådant som tjeckerna skrivit. Den svenska regeringen, Arbetsmarknadsdepartementet, motsätter sig faktiskt omarbetningen av den, eller har åtminstone invändningar mot delar av den. Jag undrar därför vad det egentligen är som gäller på den punkten.

Anf.  22  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Jag och min regering har tagit intryck av diskussionerna i anslutning till Lavaldomen. Vi tillsatte till och med en helt egen utredning för att analysera vad konsekvenserna möjligen skulle bli för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den utredningen har nu lagts fram och också gått ut på remiss. Det ger oss möjlighet att analysera det hela. Signalerna, såsom de ser ut, är att hotscenarierna om att vi skulle få se ett slut på den svenska modellen inte riktigt stämmer.

Vi uppfattar det så att vi fortsatt har möjlighet att inom Europeiska unionen få respekt för vår svenska arbetsmarknadsmodell med kollektivavtal och att det i så fall bara handlar om smärre lagjusteringar. Exakt hur de ser ut är vi ännu inte klara över. Dessutom kommer Lissabonfördraget, när det väl kommer på plats, att förhoppningsvis ytterligare stärka arbetstagarnas rättigheter i den särskilda rättighetsstadga som finns kopplad till Lissabonfördraget. Vi tycker nog att det helt enkelt går i en bra riktning, och det försöker vi också säga. Det är inte så att vi inte hörsammar oron, men vi kanske inte helt landar i samma ståndpunkt beträffande vad som ska göras åt det.

Jag vet inte riktigt vad det är som efterfrågas, alltså vad som ska vara följdåtgärden. Om detta kan man naturligtvis föra diskussioner. Ska det öppnas upp direktiv? Är det klokt? Hur lång tid tar det? Vad landar det i för nya slutsatser? Vad är vi i så fall beredda att justera? Får vi då in krav på ändringar av den svenska arbetsmarknadsmodellen? Ingenting av detta kan tas för givet i ett EU med 27 medlemsländer med i dag en ganska disparat syn på hur en arbetsmarknad ska fungera.

När det gäller Jacob Johnson diskussion om synen på en ny världsordning sade jag nog snarare att vi har upparbetade erfarenheter och stor klokskap som vi får försöka utveckla. Den värld vi lever i är inte en lätt värld att styra. Det finns alltid en respekt för var beslutsfattandet ska finnas. Först ropar man på globalt beslutsfattande, men sedan var Jacob Johnson snabb med att säga att amerikanerna inte fick ha något inflytande över det. Det är ungefär så det brukar bli. Man vill tala om vilka länder som inte ska få ha några synpunkter, och märkligt nog tycker amerikanerna annorlunda.

Med det vill jag bara ha sagt att man utgår från sina egna erfarenheter. Vi som ett mindre land tycker inte att de stora ska besluta allt utan vi ska också ha inflytande. Sedan får man utifrån det försöka hitta en process där man värker fram någonting som är nytt. Jag tror mer på den metoden, att pragmatiskt och genom erfarenheter värka fram något, snarare än att utropa nya världsordningar. Men det kan ju bero på att jag inte heller tror på revolutionen som arbetsmetod. Jag delar Jacob Johnsons uppfattning att detta återkommer inför marstoppmötet – ifall det verkligen blir fråga om att koordinera en G 20-ståndpunkt.

Beträffande de 5 miljarder euro som Ulf Holm tog upp vill jag säga att ingen föreställt sig att denna mindre del av de samordnade finanspolitiska stimulanserna ska lösa målet om att öka förnybar energi. Det har vi ett nationellt ansvar för. Vi ska vidta nationella åtgärder som, inom ramen för hur beslutet ser ut, dessutom är möjliga att göra gränsöverskridande. Man kan alltså med investeringar i svensk förnybar energi uppnå sina åtaganden i andra länder eftersom vi kanske har bättre förutsättningar för förnybar energiproduktion än andra länder. Det finns således även gränsöverskridande moment. Det ska vi inte lägga på EU.

Jag vill absolut understryka att jag inte tycker att vi ska ropa fram det ur EU:s budget. Jag anser att det ska vara verifierbart och uppföljningsbart, med ett nationellt ansvarstagande. Det är så vi har slutit överenskommelsen, och det är därför vi gjorde bördefördelningen, om ni minns det, alltså att vi sade 20 procent som ett genomsnitt, men det översattes sedan till olika siffror för olika länder. Sverige fick 49 – vi är högst i EU med den siffran – och alliansregeringen har ingått en överenskommelse där vi sagt att vi i vår kommande klimatproposition vill sätta målet till 50 procent. Vår avsikt är att halva vår energiproduktion ska vara förnybar fram till 2020, och till det tänker vi använda egna styrmedel, inte minst certifikat som möjliggör utbyggnad av vindkraft.

Jag är medveten om dessa delar, och jag tar hela tiden upp de samtalen, bland annat i kontakterna med Östeuropa. Där talar man mycket om försörjning, alltså infrastrukturen för fossil bränsleanvändning, och säger: energieffektivitet, omställning, mer förnybart. Ulf Holm skulle vara stolt om han hörde mig i dessa samtal, för jag tror att vi har ett väldigt likartat synsätt. Jag håller med om att det inte får bli en diskussion som bara handlar om att transportera fossila bränslen. Det krävs omställning, att det förnybara släpps fram, och det har varje land inom ramen för överenskommelsen åtagit sig att, med nationellt bestämmande, också göra.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Den nämnda återhämtningsplanen, klimatfördraget och mycket annat återkommer på det formella toppmötet den 19 och 20 mars. Om det har vi ett öppet EU-nämndssammanträde den 18 mars kl. 13.00 i Skandiasalen. Det är även öppet för dem utifrån som vill följa sammanträdet.

Därmed tackar jag statsministern för informationen i dessa frågor och förklarar dagens sammanträde avslutat.

Innehållsförteckning

1 §  Informellt möte med stats- och regeringscheferna 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  4  SUSANNE EBERSTEIN (s) 3

Anf.  5  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  6  STAFFAN DANIELSSON (c) 4

Anf.  7  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 4

Anf.  8  SUSANNE EBERSTEIN (s) 7

Anf.  9  CHRISTER WINBÄCK (fp) 7

Anf.  10  JACOB JOHNSON (v) 7

Anf.  11  ULF HOLM (mp) 7

Anf.  12  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 8

Anf.  13  ULF HOLM (mp) 11

Anf.  14  CHRISTINA AXELSSON (s) 11

Anf.  15  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  16  BJÖRN HAMILTON (m) 11

Anf.  17  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 12

Anf.  18  CHRISTINA AXELSSON (s) 14

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  20  JACOB JOHNSON (v) 14

Anf.  21  ULF HOLM (mp) 15

Anf.  22  Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 15

Anf.  23  ORDFÖRANDEN 17