Onsdagen den 3 november 2004

EU-nämndens uppteckningar 2004/05:7

1 §  Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 4 och 5 november 2004

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Först hälsas alla välkomna – TV-tittare runtom i landet, statsministern och utrikesministern med medarbetare samt EU-nämndens ledamöter och personal. Med detta förklarar jag mötet öppnat.

I dag har regeringen kommit hit för att samråda med riksdagen och för att informera inför det kommande toppmötet mellan EU:s regeringschefer.

Flera punkter finns på dagordningen, bland annat det så kallade Haagprogrammet om hur EU ska kunna bekämpa terrorhot, organiserad brottslighet, illegala flyktingströmmar och människosmuggling.

Upplägget är tänkt enligt följande. Ordet ges först till statsministern för en inledning. Därefter får ledamöterna ställa frågor, en fråga per parti i varje omgång innan statsministern och utrikesministern får svara och kommentera. Sammanträdet beräknas hålla på i högst två timmar. Det bör räcka till tre frågeomgångar.

Statsministern inleder alltså. Varsågod!

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, herr ordförande! På min vänstra sida har jag utrikesministern och på min högra sida statssekreterare Lars Danielsson och den utrikespolitiska rådgivaren Helen Eduards. Ambassadör Sven-Olof Petersson och departementsrådet Katarina Areskoug finns också med här.

Det holländska ordförandeskapet har anmält att toppmötet den 4 och 5 november ska ägnas åt i huvudsak fyra frågor:

• Wim Kok ska redovisa slutsatserna i sin rapport om Lissabonprocessen.

• Europeiska rådet väntas anta ett nytt flerårsprogram för rätts- och inrikesfrågor, det så kallade Haagprogrammet – uppföljningen till Tammerforsprocessen.

• Vi ska diskutera hur EU-frågorna bättre kan förankras i våra länder.

• Vi har, som vanligt, en rad aktuella utrikespolitiska frågor, främst om Irak och sannolikt också om EU:s samarbete med Ryssland.

Mötet inleds med en avrapportering från Wim Kok, före detta premiärminister i Nederländerna. Han ska presentera de slutsatser om den kommande halvtidsöversynen av Lissabonstrategin som en oberoende högnivågrupp tagit fram. Rapporten utgör en viktig del i förberedelserna inför vårtoppmötet 2005.

Presentationen kommer att följas av en diskussion kring de mer principiella frågor som Koks rapport väcker om exempelvis vikten av reformer för att säkerställa tillväxt och välfärd. Men några beslut kommer inte att fattas, och det blir inga slutsatstexter om innehållet i rapporten. Detta är bra. Från svensk sida har vi understrukit att det är vårtoppmötet nästa år som beslutar om Lissabonstrategins framtid.

Utan att föregripa Wim Koks rapport, som blir offentlig först senare i dag, vill jag göra några allmänna reflexioner utifrån vad vi har uppfattat att Kokgruppen väljer att lyfta fram.

Det är angeläget att Lissabonstrategin också i framtiden består såväl av ekonomiska reformer som av välfärds- och miljöpolitik. Alla dessa delar bidrar till tillväxt och fler jobb. Att Kokgruppen betonar detta är särskilt glädjande eftersom det när arbetet inleddes fanns de som förespråkade en mer ålderdomlig syn – de såg miljö och välfärd endast som kostnader och ville nedprioritera dessa delar av Lissabonstrategin.

Min slutsats efter knappt fem år av Lissabonprocessen är att arbetet behöver mer fokus och att vi bör lyfta fram ett begränsat antal mål som särskilt angelägna. Att Kokgruppen betonar denna princip är viktigt. Sedan måste vi förstås diskutera huruvida Kokgruppen i alla delar har gjort ett riktigt urval när det gäller vilka mål som bör lyftas fram. Men principen som sådan hoppas jag att vi kan få ett brett stöd för.

Kokgruppen – i denna ingår som svensk representant LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin – understryker också att genomförandet av fattade beslut kan påskyndas om Lissabonfrågorna i ökad utsträckning förankras i medlemsstaternas inrikespolitik. Jag delar den bedömningen. Utarbetandet av nationella handlingsplaner för Lissabonstrategin kan bidra till detta. Sådana planer kan sedan bli underlag för diskussioner i parlamenten och för överläggningar med arbetsmarknadens parter.

Jag vill också informera nämnden om att jag i går tillsammans med Frankrikes president, Tysklands förbundskansler och Spaniens premiärminister sänt ett brev till vår nederländska kollega. I brevet föreslås att vi som en del av uppföljningen av Kokrapporten ägnar särskild uppmärksamhet åt ungdomars situation. Vi föreslår en europeisk pakt för ungdomen för att stimulera till kraftfulla åtgärder mot ungdomsarbetslöshet, öka utbudet av utbildning för ungdomar samt förbereda initiativ för att förbättra möjligheterna att kombinera arbets- och familjeliv.

På rätts- och inrikesområdet ska Europeiska rådet anta ett nytt flerårigt arbetsprogram efter det tidigare Tammerforsprogrammet. Det nya så kallade Haagprogrammet sätter fokus på frågor som vi under en längre tid har drivit från svensk sida: Det betonar behovet av uppföljning och utvärdering av fattade beslut innan nya projekt dras i gång. Det lyfter fram rättssäkerhetsfrågorna liksom behovet av att utveckla det brottsförebyggande arbetet. Det understryker vikten av ett förbättrat informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter. Detta är en nyckelfråga för att vi ska kunna utveckla samarbetet mot gränsöverskridande brottslighet.

I programmet uppmanas rådet också att besluta om en övergång till omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutande med Europaparlamentet i frågor som rör asyl, migration och viseringsregler. Redan Nicefördraget öppnade för denna möjlighet. Det är enligt min mening mycket viktigt att asylsökande behandlas på samma sätt i hela Europa.

Diskussionen om så kallade asylläger utanför Europa är lyckligtvis avslutad för denna gång. Det enda som kvarstår är att kommissionen i nära samråd med FN:s flyktingkommissarie ska studera genomförbarheten av ett gemensamt asylförfarande utanför EU. Sverige har konsekvent betonat vikten av att ett gemensamt asylsystem kombineras med ett ökat stöd till ursprungsregioner och transitländer. Några snabba eller ensidiga lösningar på flyktingsmuggling finns inte.

Även på andra områden tar programmet väl hänsyn till svenska ståndpunkter. Det talar inte längre om att inrätta en europeisk åklagare utan om att vidareutveckla åklagarsamarbetet inom Eurojust. Samma sak gäller frågan om europeisk gränspolis, som stött på motstånd från Sverige och många andra medlemsländer. Haagprogrammet slår fast att frågan om gränssamarbetets fortsättning kan aktualiseras först i samband med utvärderingen av den nya gränskontrollbyrån under år 2007. Den frågan finns alltså inte ens på dagordningen i dag.

Under rubriken ”Communicating Europe” kommer vi att diskutera hur engagemanget för EU-frågorna kan öka. EU:s Europaministrar och EU:s statssekreterare har vid ett flertal tillfällen under det senaste året diskuterat detta. Kommissionen planerar att presentera en kommunikationsstrategi vid halvårsskiftet år 2005.

För oss är det viktigt att de lösningar och metoder som utarbetas är flexibla och ger utrymme för anpassning av olika frågeställningar till förhållandena i respektive medlemsland. Denna uppgift kommer såvitt jag förstår att anförtros den svenska kommissionären, kommissionens förste vice ordförande Margot Wallström.

På det utrikespolitiska området kommer Irak att tilldra sig särskilt intresse. Premiärminister Allawi medverkar vid fredagens lunch med EU:s stats- och regeringschefer samt utrikesministrar. Detta blir ett naturligt tillfälle att se hur EU med utgångspunkt från den Irakstrategi som antogs i juni i år kan vidareutvecklas och ge stöd för den politiska och ekonomiska återuppbyggnaden i landet.

Vidare förutser jag att Ryssland kommer att diskuteras med tanke på toppmötet mellan EU och Ryssland den 11 november. Inriktningen är nu att konkretisera samarbetet på fyra områden: ekonomi, extern säkerhet, rätts- och inrikesfrågor samt kultur och vetenskap.

Samtidigt som vi måste gå vidare i strävan att knyta Ryssland närmare de europeiska strukturerna måste också Ryssland leva upp till sina åtaganden. Vid den gångna helgens nordisk-baltiska statsministermöte hade vi möjlighet att diskutera detta mer i detalj. Jag blev då stärkt i min uppfattning att den utvidgade unionen vunnit viktig kompetens i hur vi på bästa sätt hanterar vår gemensamma relation till Ryssland. Särskilt viktigt är att EU har ett tydligt och gemensamt förhållningssätt till samarbetet med Ryssland.

Till sist gäller det frågan om den nya kommissionen. Detta är inte i formell mening ett ärende för toppmötet. Men jag föreställer mig att det ändå kan bli viss diskussion i frågan vid toppmötet eller i anslutning till toppmötet.

För mig är några saker särskilt viktiga. Den situation som vi nu befinner oss i är en fråga för den tillträdande kommissionens ordförande och Europaparlamentet. Om kommissionsordföranden kommer till slutsatsen att han måste göra någon form av skifte i kommissionen bör han diskutera det med berörd regering. Europeiska rådet som kollektiv bör inte gå in i den processen. Däremot måste rådet på nytt godkänna förteckningen över kommissionärer om ordföranden vill göra förändringar.

Europaparlamentet har enligt Nicefördraget rätt att godkänna eller förkasta kommissionen i dess helhet. Men parlamentet har inte rätt att välja och vraka bland enskilda kommissionärer och säga ja till vissa och nej till andra.

Jag hoppas att det, om alla dessa principer respekteras, går att så snart som möjligt finna en lösning på den nu uppkomna situationen. Vi behöver en ny kommission som kan ta sig an de viktiga uppgifter som väntar i det europeiska samarbetet.

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp):

Jag tror att jag i den här omgången börjar med två frågor. Den ena rör mellanstatlighet och överstatlighet i Haagprocessen, och den andra rör Lissabonprocessen.

För det första är det Haagprogram som statsministern redogjorde för och som rör det rättsliga samarbetet, asyl, migration, polissamarbete och åklagarsamarbete ett väldigt centralt politikområde.

För det andra ska man vid det här mötet besluta inte bara om att samarbeta utan också om hur besluten ska tas – det vill säga att man ska samarbeta på så sätt att beslut fattas med kvalificerad majoritet, vilket innebär att ett enskilt land i värsta fall kan mot sin vilja bli nedröstat.

Det här är ett väldigt tydligt exempel på ökad överstatlighet på några centrala politikområden i EU. Min fråga till statsministern är därför: Hur stor är risken vid det här mötet att ett eller flera länder, en eller flera regeringar, som brukar hylla ett mellanstatligt, mera lösligt samarbete får kalla fötter och tycker att det här går för långt? Även Sverige inkluderas naturligtvis i frågan eftersom inte minst statsministern själv brukar stå på mellanstatlighetens grund.

Min andra fråga gäller, som sagt, Lissabonprocessen. Jag tycker också att det är bra att man fokuserar på färre indikatorer – om man kan dra ned från 100 till 14 eller något sådant och fokusera på sysselsättning och uthållig tillväxt. Men en fråga som Wim Kok ställer är hur detta ska levereras. Hur mycket man än gör återstår faktiskt ändå att den politiska viljan i EU:s medlemsstater har varit för dålig.

Vad ska EU:s toppmötesdeltagare göra på den punkten? Och vad tänker statsministern göra vid toppmötet? Vilka initiativ och tankar finns hos statsministern när det gäller att förbättra den politiska viljan bland medlemsstaterna?

Till exempel borde man – som en idé – jämföra sig med andra OECD-länder utanför Europa eftersom det ändå är de som man ska tävla med. Grundtanken i det här programmet är ju att man globalt ska bli mera konkurrenskraftig.

Anf.  4  CHRISTINA AXELSSON (s):

Jag måste säga att jag är väldigt glad över det initiativ som statsministern har varit med om att ta inför Wim Koks redovisning genom att skriva brevet och lyfta fram ungdomars situation och genom att i brevet också trycka på behovet av att förbättra möjligheterna att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv – viktiga frågor, inte minst för dagens ungdomar som måste förena föräldraskap med karriärvägar i arbetslivet.

Men jämställdhet mellan könen är också en viktig fråga. Fortfarande är det så att kvinnor i Europa har en lägre sysselsättningsgrad, tjänar mindre och oftare jobbar deltid eller har tidsbegränsade anställningar.

Jag vill därför fråga statsministern: Har du för avsikt att också särskilt lyfta fram yngre kvinnors situation?

Anf.  5  LENNART HEDQUIST (m):

Ordförande! Inför det här mötet hade jag tänkt att till statsministern ställa just frågan om vilka slutsatser han drar av att man i Lissabonprocessen efter de här åren inte alls har nått de mål man satt upp. Tvärtom är det snarare så att Europa, hur man än jämför, fortsätter att halka efter.

Nu säger statsministern att han drar slutsatsen att det är viktigt att fokusera på ett mindre antal mål. Ja, det är ju en allmänt erkänd kunskap att det är väldigt farligt att i sådana här situationer sätta upp alltför många mål. Då kan det lätt bli inget av något så att säga.

Statsministern betonar just att det är viktigt att fokusera. Kanske kan man hoppas på att det blir färre mål och ett större fokus också i inrikespolitiken.

Sett till just Europapolitiken och Lissabonprocessen undrar jag: Vilka är de mål som statsministern tycker att man under de kommande åren ska fokusera på?

Efter vad som har hänt de senaste dagarna kan man väl också se faran i att inte bedriva politiken långsiktigt och uthålligt utan att i stället ta till kortsiktiga ad hoc-åtgärder. Utan att dra en alltför långtgående slutsats av vad som hänt i Trollhättan under den senaste tiden är det väl ändå uppenbart att det måste komma fram, att det måste belysas, hur viktigt det är att man bedriver politiken långsiktigt och uppnår önskade resultat den vägen – inte att fem i tolv åstadkomma någonting som man dessutom inte vet om det leder till önskat resultat.

Jag har också en fråga beträffande den så kallade Europarlamentarismen och agerandet från partigrupperna i Europaparlamentet i anslutning till tillsättandet av den nya kommissionen: Hur avser statsministern att säkerställa att det inte utvecklas en Europarlamentarism i parlamentet? Jag undrar alltså hur statsministern avser att säkerställa att ministerrådet väldigt tydligt sätter ned foten och anger att det är fråga om mellanstatlighet.

Anf.  6  INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! Också jag vill lite grann anknyta till det som Lennart Hedquist avslutningsvis sade om diskussionen kring kommissionstillsättningen. Min och mångas vision om Europa är ett ”Mångfaldens Europa”. Men man kan väl se tendenser till att det har utvecklats till ”Enfaldens Europa”, det vill säga att tillfälliga opinioner och politikens dagsländor så att säga styr hela debatten och kan få långtgående konsekvenser.

Både statsministern och jag har väl ibland ”konstiga åsikter” som vi inte exploaterar politiskt därför att vi inser att de inte har i politiken att göra. En gång i tiden var jag samhällskunskapslärare, men som en sådan skulle jag aldrig utnyttja min ställning utifrån mitt partipolitiska hemvist. Självklart redovisar man och jobbar och faller in i den roll som man ska ha; man går inte utöver de ramarna.

Är inte statsministern oroad över tendensen till enfaldighet i debatten – alltså att man inte accepterar att det kan finnas olika åsiktsbilder?

Sedan skulle jag vilja säga några ord med anledning av Haagprogrammet. Där tas inte drogproblematiken upp, men det pekas på att man senare i höst ska titta på den saken. Jag vill bara skicka med att det gäller att se till att programmet inte blir för svagt beträffande drogerna.

Det är väldigt viktigt med det brottsförebyggande arbetet och med samarbetet inom det rättsliga området. Det stöder vi fullt ut. Vi tycker att det i huvudsak är ett mycket bra program.

Här talas det om det brottsförebyggande arbetet, om preventionen. Egentligen finns det två huvudstrategier när det gäller det brottsförebyggande arbetet: dels tillfällesstrukturen – att man förhindrar tillfällen till brott – dels, och det egentligen kanske mest grundläggande, brottsbenägenheten, alltså att förhindra benägenhet till brott. Det sistnämnda handlar mer om impulskontroll och om införlivande av värderingar och sådant. Jag förmodar att det mer är tillfällesstrukturen som tas upp i Haagprogrammet; jag kan inte tänka mig att EU är berett att ge sig in på uppfostringsfrågorna.

Det talas också om den organiserade brottsligheten. Det är bra att man arbetar mot kriminella organisationer. I Sverige har vi en ganska svag lagstiftning på den punkten, delvis beroende på att vi inte har någon organisationslagstiftning. Mina funderingar kretsar kring om statsministern avser att ta något initiativ för att följa upp detta på hemmaplan i kampen mot de kriminella organisationerna.

Det var en intressant sak som statsministern nämnde när det gäller detta med europeiska åklagare – att man inte tänker vidareutveckla den tanken. I stället ska man använda sig av Eurojust. Betyder det att artikel III-274 i det konstitutionella fördraget redan är föråldrad? Statsministern undertecknade ju det fördraget i fredags, vill jag minnas.

Det här är i stort sett de frågor jag hade.

Anf.  7  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Herr ordförande! Också jag har några frågor om Lissabonprocessen och några frågor – dessa kanske betydligt fler – om Haagprogrammet. Jag inleder med Lissabonprocessen.

Jag tycker att det är väldigt bra att sätta fokus på ungdomarnas situation och på att deras situation lyfts fram.

Det är också bra att man fokuserar på vissa mål. Jämställdheten bör vara ett sådant prioriterat mål.

Men när jag läser de svenska kommentarerna ser jag att man säger att Sverige vill driva frågan om att reformera välfärdssystemen. Kan statsministern mera konkret säga vad som menas? Det kan ju vara att försämra välfärdssystemen, men det kan också vara att förbättra välfärdssystemen. Går det alltså att lite mer konkret säga något i det avseendet?

För att sedan övergå till Haagprogrammet kan jag säga att jag kan läsa det med lite delade meningar. Jag får en känsla av att det är ganska mycket av repressiva åtgärder i programmet.

Det talas om en gränspolisbyrå och om ”gränsförvaltningsfonder” – något som kanske mer eller mindre kan betraktas som ”utvisningsfonder”. Det talas också om en snabbinsatsstyrka för gränskontroller. Där talas det om teknisk och operativ assistans. Är det på ledningsnivå, eller kommer det att innebära att Sverige ska gå med i en gemensam gränspolisstyrka? Jag hörde statsministern i sin inledning säga att det först ska vara en utvärdering. Jag tycker att det är väldigt snabba steg som tas här. Det vore bra om statsministern kunde uttrycka sig lite klarare om detta.

Det talas även om ökade kontroller och om en gemensam viseringspolitik. Vi i Vänsterpartiet hoppas att Haagprogrammet kan vridas i en lite bättre riktning. Jag hoppas att statsministern slåss för asylrätten och för samtliga länders ansvar för att skydda människor på flykt. Det skrivs inte så mycket om detta, så jag undrar om statsministern vill ta upp den frågan och visa att vi från svensk sida verkligen vill slå vakt om asylrätten och skydda människor på flykt. Det finns, som sagt, inte mycket av det i det här programmet.

Jag stannar här och återkommer senare med följdfrågor.

Anf.  8  JAN ANDERSSON (c):

Jag ska ta upp en fråga som gäller legitimiteten för hela EU-projektet, något som vi säkert lite till mans funderar på.

En viktig del i sammanhanget är självklart att EU sysslar med de frågor som EU ska syssla med. Centerpartiet har formuleringen ”smalare men vassare”.

En annan viktig del är hur vi kommunicerar EU-frågorna, något som kommer upp på mötet. Det är lite intressant att det är Margot Wallström som kommer att hålla i det här. Efter EU-omröstningen hade ju Wallström åsikter om ledarskapet för svensk del när det gäller att kommunicera EU-frågor.

Min fråga till statsministern är: Vilka svenska erfarenheter och idéer kommer statsministern att ta med sig i det här arbetet?

Anf.  9  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Tack så mycket herr statsminister för föredragningen! I den här första rundan tänker jag koncentrera mig på Haagprogrammet, som väl är det mest intressanta – eller i alla fall en av de viktigare punkterna – och där man faktiskt tar väldigt många steg mot ökad överstatlighet. I och för sig följer det vad som står i Nicefördraget där den här möjligheten ges. Men jag är förvånad över att Sverige är ett av de länder som är med på detta steg, just därför att formuleringarna i Haagprogrammet inte, tycker i varje fall jag, liksom står på de asylsökandes sida.

Det blir helt enkelt mycket svårare att komma över taggtråden in i ”Fästning Europa”. Jag trodde faktiskt att det fanns en ganska stor enighet i Sveriges riksdag om att förhindra denna utveckling.

Gränskontroller, gränspolis, gemensamma asyl- och viseringsregler och annat är på gång. Visst, för vissa saker ska man först ha ett arbetsprogram tillsammans. Det ska utvärderas till år 2007. Men vad händer därefter? Genom beslutet på detta toppmöte om att gå från enhällighet till kvalificerad majoritet öppnar man dörren för att Sverige i framtiden kommer att bli nedröstat på just punkterna om att stoppa ett gemensamt asylläger utanför EU – det som Sverige stridit för inte ska få genomföras.

Genom att man inom EU går över till kvalificerad majoritet kan ju detta bli verklighet mot Sveriges vilja. Då är frågan: Är det ett sådant EU som Sverige vill vara med och bygga inför framtiden? Mitt svar på den frågan är nej. Det är egentligen ingen fråga till statsministern. Detta är ett samråd, och då vill jag framföra från Miljöpartiets sida att vi inte ställer upp på att Sverige ska rösta för Haagprogrammet som det ser ut.

Anf.  10  ORDFÖRANDEN:

Då får statsministern svara och kommentera.

Anf.  11  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, herr ordförande! Jag gör det strukturerat på så sätt att jag börjar med Lissabon, sedan säger jag några saker om överstatligheten och så tar jag upp den dimension som Ingvar Svensson var inne på angående kommissionens sammansättning – det var det som det handlade om – och sedan, vad gäller Haagprogrammets tekniska delar, får Lars Danielsson svara på frågorna om dessa. Haagprogrammet är ju nu uppe som riktlinjediskussion och inte i konkreta delar för beslut. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag börjar med Lissabon. Vad är det som har gjort att inte Lissabonprocessen har lyckats? Man kan vända på det och säga så här: Vad är det som har gjort att inte andra europeiska länder har nått de resultat som Sverige har nått? Skulle Europa i övrigt ha nått de resultaten skulle vi ha betraktat Lissabonprocessen som en stor framgång.

Jag tror att en orsak till våra framgångar är att vi sedan tio år tillbaka har klarat våra offentliga finanser genom ett samarbete som har funnits i riksdagen med olika partier. De delar framgången. Detta har resulterat i låg inflation. Vi har under de sista tio åren sammanlagt 12 % inflation i Sverige. Det har för Sverige resulterat i en högre ekonomisk tillväxt än i samtliga andra länder, om man tar som snitt i OECD, EU och gruppen av EU-länder som är medlemmar i eurosamarbetet.

Det har resulterat i en produktivitetsutveckling, alltså ett sätt att arbeta effektivare, smartare och mer konkurrenskraftigt i exportindustrin som genomsnittligt, enligt amerikanska bedömningar, ligger på 6 % per år de senaste tio åren. Där slås vi av bara ett land i världen, och det är Sydkorea.

Det har resulterat i mycket stabila offentliga finanser med utrymme för både privat konsumtionstillväxt och ett hävdande av en stor gemensam sektor. Det har resulterat i att vi har bibehållit och kunnat öka vår sysselsättningsgrad. Det har också resulterat i att vi är det land i Europa som sätter av de största resurserna till forskning och utveckling som andel av vår ekonomi.

Det är inget dåligt facit, och det är inte heller särskilt konstigt att vi mot den bakgrunden har velat vara med och påverka debatten i Europa med det vi tycker är viktigt att lyfta fram. Vi tillhör dem som hävdar ett välfärdssamhälle av vårt snitt. Där delar vi erfarenheten inom EU inte minst med Danmark, som ju är ett land med i stort sett samma typ av skattefinansierad välfärd. Vi delar erfarenheten att denna satsning på trygghet och väl fungerande offentliga system har drivit på tillväxt och utveckling. Vi vill gärna att andra länder tittar på vad vi har gjort, utan att vi fördenskull slår oss för bröstet och säger att allting är perfekt. Det finns naturligtvis mycket som kan utvecklas också hos oss.

Därför blir viktiga mål i det här sammanhanget sysselsättningsgrad, att fler människor är i arbete och att vi utvecklar arbetsmarknaden och samhället på ett sådant sätt att vi gör det möjligt för unga människor att kombinera ansvarstagande för familj med en professionell karriär. Det är en självklarhet i Sverige. Titta på siffrorna i Europa, och ni kommer att se att vi har en utveckling i många stora medlemsländer där man efter fullföljd utbildning väljer att även om man lever i ett äktenskap inte ha barn, och det är förfärande låga födelsetal i vissa länder bland dem som har skaffat sig en högre utbildning.

Familjepolitik, jämställdhet och satsning på en barnomsorg som är till för alla har visat sig vara någonting som för Sveriges, Danmarks och några andra länders del har varit en förutsättning för att bibehålla tillväxtkraften. Det vill vi gärna dela med andra. Christina Axelsson tar upp frågan om jag kommer att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Självklart! Det har vi gjort hela tiden sedan vi kom in i unionen. Det är tre saker som vi har fokuserat på sedan dess: full sysselsättning, jämställdhet och miljöhänsyn.

Det sista är också någonting som måste avspeglas i Lissabonprocessen. Det finns, kan jag upplysa damer och herrar om, ett visst motstånd ute i Europa mot att betrakta miljöfrågorna som någonting som kan driva tillväxt. Det finns en mycket gammalmodig syn där, som betraktar miljöfrågor som en broms för ekonomisk utveckling, som någonting som hindrar industriell produktion. Ja, det är klart att det gör det om det är så att man accepterar att vi fördärvar den gemensamma tillgång vi har i form av luft, vatten och mark. Men om vi ska lämna över någonting till nästa generation som är friskt och hälsosamt, ja, då måste vi i grunden förändra en del av de processer som vi har skaffat oss i de industrialiserade länderna. Det nya kommer i sin tur att driva ny produktion, ny forskning och ny utveckling. Det är självklart att detta ska vara någonting som vi lyfter fram i en Lissabonstrategi och att vi inte tappar den dimensionen. Det är lika självklart att vi ska lyfta fram detta med jämställdhet och socialt ansvarstagande som det är att fundera på hur skattesystemen ser ut och hur olika typer av incitament i det ekonomiska livet utvecklas för att ekonomin ska fungera väl.

Det är den sammanhållna strategin som jag kommer att tala för, och där tycker jag att vi står på en så pass säker grund i dag att vi utifrån egna erfarenheter också kan redovisa exempel som andra självklart kan följa, om de vill följa oss. Ytterligare andra kanske har andra värderingar och avstår från det, men det har fungerat hos oss, och det känns det viktigt att få dela med sig av.

Jag tänker inte sitta där, Sven-Erik Sjöstrand, och tala för en reform av sociala system i Europa som är av det slaget att de ska försämras. För mig är ordet reform förknippat med en gradvis utveckling av samhället på ett sådant sätt att allt större frihet skapas för de breda folklagren utan att man inskränker andras frihet. Däri ligger en djup ideologisk skillnad gentemot dem som talar om revolution. Det är en klassisk skiljelinje i vänsterdelen av politiken.

Jag vill reformera pensionssystemen i Europa. Det är det stora hotet som vi ser mot den europeiska ekonomin: åldrande befolkningar och dåliga pensionssystem. Det finns ingenting farligare på sikt än ett Europa som släpar med gamla ofinansierade pensionssystem när vi får en befolkning som så småningom kommer att bestå av alltfler pensionärer. Det kommer att förorsaka spänningar, motsättningar och ett ständigt stigande skattetryck, kan jag försäkra mina damer och herrar om. Den lösning som Europas politiker kommer att ha på framtida pensionsproblem kommer nämligen att vara att säga att vi ska förbättra pensionerna när en majoritet av valmanskåren består av pensionärer. Har man då inte i tid sett till att man har finansierat dem återstår bara skattesidan att använda sig av. Det här gör att jag tror att några länder i södra Europa successivt kommer att höja sitt skatteuttag just av det här skälet. Vi kommer att få ett skatteuttag i Europa som konvergerar, går ihop, och jag tror inte att vi kommer att anpassa oss särskilt mycket nedåt. De andra kommer av demografiska skäl successivt att trycka upp sitt skatteuttag. Då gäller det att ha väl fungerande system som naturligtvis premierar både arbete och ett rationellt beteende.

Jag vill alltså gärna ha reformer, och gärna resultat, men resultat som människor förknippar med goda reformer. Det tycker jag är viktigt.

Lissabonprocessen kommer också, förhoppningsvis efter ett initiativ som nu tas av fyra länder, det vill säga Frankrike, Tyskland, Spanien och Sverige, att få en koncentration på unga människors situation. Är det något jag känner oro över så är det den halva av ungdomsgruppen under 30 år som inte kommer till högskolan. Många av de ungdomarna hamnar i en situation som innebär en mycket svag ställning på arbetsmarknaden. De arbetar i timanställningar eller på korta vikariat inte bara under en kort introduktionstid, utan under flera års tid kan det handla om att man inte vet riktigt hur många timmar man ska jobba i nästa vecka, och beskeden kommer sent. De har en svag ställning. Arbetsrätten i Sverige utnyttjas på detta sätt. Andra länder har säkert en liknande situation. Dessa ungdomar har svårt att få ett hyreskontrakt därför att de inte har någon fast anställning, och vi begär av dem att de ska vara med och ta ansvar för nästa generation genom att det vore kul om de också tog ansvar för barn. Det här går inte ihop. Vi har en utomordentligt utsatt situation för dessa ungdomar.

Den andra hälften av dem under 30 år som hamnar i högskolesystemet och kommer in i den verksamheten har vi sörjt ganska väl för, även om det där också finns anledning att försöka förbättra. Vi diskuterar studentbostäder, vi har förbättrat studiemedelssystemet och vi bygger ut högskoleplatser. Det är en jättesatsning, och det är en oerhört viktig del av vår framtidsstrategi. Men den halva som inte kommer till denna verksamhet får inte glömmas bort. Det finns i vårt land en del varnande signaler, och det finns ute i Europa rätt mycket av bekymmer som vi ser växer fram i dessa grupper. De har en svag ställning. Vi måste ta oss an detta problem på djupaste allvar.

Detta om Lissabonprocessen. Jag är naturligtvis beredd att svara på fler frågor om den, men rent allmänt, som svar på frågan varför det inte har fungerat bättre: För få regeringar har tids nog gjort den hemläxa de borde ha gjort, inte minst vad gäller strukturreformer och offentliga finanser. Vi har gjort det så här långt, men vi behöver ständigt ha detta under uppsikt för att förbättra oss.

Vad gäller överstatlighet är jag anhängare av ett mellanstatligt samarbete. Jag tycker om att gå till Sveriges riksdag och här hämta riktlinjer innan vi åker till Bryssel. Jag tycker att det är ett alldeles utmärkt arbetssätt. Och jag tycker om att det är Sveriges riksdag som ytterst lägger fast de riktlinjer som ska gälla för vår Europapolitik.

I vissa frågor är det så att vi ser att det vi kan åstadkomma genom mellanstatligt samarbete inte räcker till. Då har jag den uppfattningen, som politiker, demokrat och reformist, att vi ska skaffa oss en ny politisk arena där inte de nationella parlamentens räckvidd når. Det kan gälla en sådan sak som miljöfrågan. Den är det tydligaste exemplet av alla. Alla som brinner för en miljöpolitik som är radikal och i grunden förändrar förutsättningarna för det sätt vi nu lever måste ju också förstå vikten av att ha en politisk nivå där man kan ta beslut som åstadkommer detta, och det klarar inte nationella parlament av. Där behövs överstatlighet.

På det område vi kallar för Haagprocessen ser vi ett annat område där vi har ett problem som inte längre nationalstaten hanterar. Jag fasar för en utveckling där vi i Europa får en konkurrens staterna emellan om vem som har den hårdaste flyktingpolitiken och asylpolitiken. Jag fasar för en utveckling där man börjar skyffla runt människor som behöver skydd i Europa, därför att man har olika förhållningssätt från land till land. Det kommer att skapa ett Europa som består av många små fästningar som ligger kloss i kloss och där någon in i det längsta försöker hävda humanismens idé och princip och så småningom får ett inrikespolitiskt problem av det skälet som kanske inte går att hantera. Det där måste vi se, annars är vi dåliga politiker, och vi måste förstå att det här krävs en gemensam europeisk ansats. Här håller inte längre enbart beslut i nationalstaternas parlament. Där är jag anhängare av överstatlighet.

Jag är också anhängare av överstatlighet för att jaga busar och kriminella. Jag menar inte de busar som vi förmår att gripa med lagens långa arm baserad på nationell lagstiftning. Dem klarar vi säkert av också i fortsättningen. Men den grövre brottsligheten, den brottslighet som inte väjer för att ta människoliv, den brottslighet som handlar med andras liv i form av prostitution, narkotikatrafik och sådant som ligger på gränsen mot terrorism: för den typen av brottslighet räcker vi heller inte till i nationalstaternas parlament, utan vi måste samarbeta med andra. När brottsligheten blir internationell blir också vårt politiska svar med nödvändighet i vissa delar internationellt. Det jag är anhängare av är en sådan överstatlighet. Inte en enda paragraf som vi kan ta i Sveriges riksdag med verkningskraft ska föras åt det hållet, men när inte Sveriges riksdag orkar med, därför att utvecklingen ser annorlunda ut, ja, då måste vi hävda demokratins principer genom att någonstans kunna ta politiska beslut som svar. Då gäller naturligtvis att i de lägena får vi vara överstatliga.

Det är den principiella utgångspunkten. En del kan nog kalla det här för subsidiaritet, det vill säga att man tar besluten på rätt nivå, eller på så låg nivå som möjligt – eller på så hög nivå som möjligt, beroende på hur man vill se det. Jag kallar det helt enkelt för det vanliga: att behålla politikens handlingskraft och därmed ytterst stärka tilltron till demokratin. Lars Danielsson kan paragraferna, och han kommer att gå in på detta i detalj och redogöra för de här sakerna. Och om han skulle glömma någonting är jag beredd att foga till!

Vad sedan gäller kommissionen ligger i Ingvar Svenssons fråga underförstått en kritik av att man pekade ut Buttiglione i debatten. Den kritiken delar inte jag. Det var rätt att kritisera den italienske kommissionären för hans synpunkter. En sak är att plocka ut en enskild kommissionär och därmed rösta nej till honom eller henne. Någonting annat är att kunna föra en fri debatt om vad han eller hon säger och kritisera synpunkter och åsikter. Sedan är det upp till kommissionspresidenten att lyssna väldigt noga. Är den här personen en person som kommer att kunna ingå i ett lag som jag som helhet presenterar för parlamentet och får godkänt för, eller är den här personen eller de här personerna av sådant snitt att de kommer att dra hela kommissionen i elände därför att parlamentet säger nej? Det där är en mycket sofistikerad politisk avvägning.

Förra gången stod Romano Prodi i exakt samma läge. Han valde att säga: Okej, jag hör vad ni säger, men jag går ändå fram med kommissionen: Rösta ned den, och jag avgår. Det var en så dramatisk situation vid det tillfället. Han fick godkänt för den kommissionen. Barroso gick inte ens fram till omröstning. Jag har ingen som helst anledning att värdera vad han gjorde – det är inte min sak att göra. Nu sitter han i en situation där han har skaffat sig extra tid. Han för samtal med några regeringar – dock inte med den svenska: vår nominering är på inget sätt ifrågasatt – och han kommer att komma tillbaka, förhoppningsvis ganska snart, med ett förslag, och det är i sin helhet kommissionen ska prövas.

Jag var olycklig över att man tidigt i Europaparlamentet började tala om att parlamentet kommer att ha en majoritet som består av konservativa och liberaler, och därför ska den nya kommissionen också ha en sådan sammansättning, eller den nye kommissionspresidenten ska hämtas ur de politiska familjerna. Jag har ingenting emot att man hämtar kommissionspresident ur de politiska familjerna, men det ska inte ske med det motivet. Inför vi den ordningen att en majoritet i Europaparlamentet också ska styra en partipolitisk sammansättning av kommissionen, ja, då närmar vi oss med väldigt snabba steg en kommission som kommer att likna en regering i en parlamentarisk demokrati, och det är inte det här parlamentets funktion och karaktär. Det är viktigt att säga.

Sedan hoppas jag också att vi kommer att se en kommission som får arbetsro och får chans att syssla med de verkligt stora och svåra frågor som den har framför sig. Ta bara en sådan sak som exempelvis en fortsatt utvidgning med Turkiet. Ta bara en sådan sak som hur vi ska hantera de europeiska snabbinsatsstyrkorna. Ta bara en sådan sak som hur vi ska utveckla stabilitetspakten för att få eurosamarbetet att fungera, eller ta något annat av alla de stora projekt som just nu rullar på. Det krävs en kommission på plats.

För mig är det viktig att säga att kommissionen är det gemensamma organ vi har, och det är viktigt för små stater att kommissionen fungerar väl och hävdar det gemensamma EU-trycket. En kommission som redan från början blir skadeskjuten därför att sammansättningen inte är av sådant slag att den inger förtroende kommer på sikt att hamna i väldiga bekymmer. Jag tror att Barroso därför gjorde det enda rimliga och nödvändiga. Han tar ny sats, och jag hoppas att han kommer att lyckas.

Det är de allmänna synpunkterna på de frågor som har rests. Nu lämnar jag över till Lars Danielsson att svara på frågor om Haagprocessen. Det jag har hoppat över i form av synpunkter kommer jag att kunna komma tillbaka till.

Anf.  12  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det är viktigt att understryka, som statsministern sade, att Haagprogrammet ju är ett riktlinjedokument, alltså ett program för hur unionen ska arbeta med de här frågorna under den kommande femårsperioden. Det kommer ju sedan att följas upp i varje enskilt fall med diskussioner i rådet och i vissa fall också i form av medbeslutande av parlamentet där varje direktiv och varje lagstiftningsförslag diskuteras i detalj.

Jag ska kort kommentera de enskilda frågor som restes. Ingvar Svensson tog upp frågan om brottsförebyggande. På det brottsförebyggande området handlar det ju i första hand om att utnyttja tätheten i EU-samarbetet till ett erfarenhetsutbyte om vilka nationella erfarenheter man kan ha av brottsförebyggande i de olika medlemsländerna, och viss forskning och annat kan göras gemensamt också. Men syftet med EU-samarbetet här är ju inte på något sätt gemensamma regelverk utan erfarenhetsutbyte.

Ingvar Svensson frågade också om artikeln i det nya fördraget, III-274 om den europeiska åklagaren, redan är obsolet. Nej, tvärtom. Men vad som har diskuterats i upptakten till det som så småningom blev Haag-programmet var ju om man redan nu snarare skulle i förskott ta ut ytterligare några steg när det gäller inrättande av den europeiska åklagaren. Det är det som nu är bortsorterat. Frågan om europeisk åklagare är kontroversiell. Det finns flera medlemsländer som vi själva som har en hel del frågetecken kring detta – en del är till och med väldigt starka motståndare. Vad som nu slås fast i det här Haag-programmet är att man inte ska föregripa det nya fördraget, utan först är det en fördragsdiskussion, sedan förhoppningsvis ratifikation, och sedan får man i så fall återkomma till frågan om europeisk åklagare.

Sven-Erik Sjöstrand är orolig för att den gemensamma gränspolisstyrkan trots allt står och lurar om hörnet och kan vara någonting som vi mot vår vilja tvingas in i. Så är det inte. Det här är ju en fråga som har diskuterats ganska ingående på ett antal toppmöten, också i rådet, och det finns väldigt mycket delade uppfattningar om detta. Som statsministern sade i sin inledning är frågan förd åt sidan tills vidare. Nu handlar det om att inrätta den så kallade gränskontrollmyndigheten, där inte minst frågan om dess placering är kontroversiell. När så småningom det är klart och dess initiala verksamhet är utvärderad, ja, då säger man att man ska komma tillbaka till frågan. Detta är, som vi vet, en fråga där det råder mycket delade uppfattningar. Många länder delar vår uppfattning att frågor om gränskontroll är en fråga för nationella myndigheter. Man kan utnyttja EU-samarbetet för att förbättra samarbetet mellan dessa nationella myndigheter, men det är inte fråga om att inrätta någon gemensam styrka som vi ser det.

Sven-Erik Sjöstrand är också orolig för att asylrätten på något sätt försvinner. Jag vill erinra om att om man nu tittar på det lagstiftningsarbete som har ägt rum inom unionen under det så kallade Tammerforsprogrammet, alltså de senaste fem åren, ser man att ett grundläggande element i det här lagstiftningsarbetet har varit just att hela tiden bevaka Genèvekonventionerna och se till att det är de som är grunden i EU:s gemensamma arbete på det här området. Där tycker jag att vi har varit mycket framgångsrika, faktiskt.

Ulf Holm är orolig för att frågan om asylläger på något sätt skulle slinka in bakvägen genom någon form av kvalificerad majoritets-omröstning. Så är inte fallet. Diskussionen om asylläger i tredjeland som har ägt rum under sista tiden visar ju att det är en mycket liten grupp av medlemsländer som vill ha kvar det här på dagordningen. Det handlar om enstaka medlemsländer. Det finns en stor majoritet i unionen, till vilken vi själva hör, som avvisar tanken på asylläger i tredjeland. Jag tror inte att vi behöver vara oroliga för att den frågan i närtid kommer tillbaka.

Anf.  13  ORDFÖRANDEN:

Då går vi in på den andra frågeomgången. Får jag då uppmana ledamöterna att hålla sig till en uppföljningsfråga, annars hinner vi inte med en tredje omgång.

Anf.  14  BÖRJE VESTLUND (s):

Jag vill också koncentrera mig på just Haagprogrammet. Min fråga handlar snarare om detta: Vilken inställning har de andra länderna till de förslag som har lämnats? Delar man vår uppfattning om att man ska ha en gemensam asyl- och invandringspolitik? Hur menar man annars att Haagprogrammets intentioner ska kunna genomföras?

Anf.  15  BEATRICE ASK (m):

Jag tycker att det var bra att höra att statsministern tycker om att gå till riksdagen och få riktlinjer. Det gör att man inte bara behöver ställa frågor, och om vi nu bara får en så är det ju bra.

När det gäller brevet från Chirac och Schröder kan jag instämma i de allmänna synpunkter som statsministern gav uttryck för. Samtidigt hade det ju varit bra om vi som bilaga till det här brevet hade fått de här herrarnas motsvarigheter till Lars Danielsson. Då hade vi vetat vad som ligger bakom och vad man tänker sig. Det är ju inget tvivel om att en hel del av de frågor som man rent allmänt talar om här är nationella frågor. Jag anser ju inte att vi ska ha en europeisk familjepolitik. Jag tycker fortfarande att den obligatoriska grundskolan är en nationell angelägenhet. Jag tycker att det vore bra om man kunde göra bättre program på gymnasie- och högskolenivå, och där har ju EU redan tidigare varit framgångsrika. Det är svårt att ha någon synpunkt på just den delen utan att ha bilagorna eller de konkreta förslagen.

Jag tror också att det är en bättre strategi man har valt i Haagprogrammet där man försöker göra det som verkligen är EU:s uppgift riktigt bra. Här har man ju valt en strategi som innebär att man följer upp det vi från svensk sida har sagt, nämligen att vi nu bör koncentrera oss på att se till att det som är gjort blir bra i stället för att hela tiden hitta på nya saker.

Det visar sig, när det gäller brottsbekämpningssamarbetet, att det är en del länder som inte gör sin hemläxa och inte genomför det vi redan har bestämt. Det är också så att vi själva naturligtvis måste fundera över vad vi klarar av att åstadkomma.

Det första jag skulle vilja skicka med statsministern till mötet är påpekandet att en förutsättning är att man från EU:s sida blir lite bättre när det gäller tidsplanering. Det händer inte sällan att ärenden kommer med mycket kort tidsmarginal som gör det nästan omöjligt för Sverige och för departementet att hinna med en vettig remissomgång. Det är svårt för parlamentet att involveras, och det är ännu mer omöjligt att föra en offentlig debatt om ganska centrala principbeslut. Det här är ingen bra ordning. Det tycker jag är en konkret sak som statsministern ska ta med sig, därför att ska vi kunna fungera bättre och sätta lite tryck på länder att genomföra det vi säger måste också arbetsordningen fungera. Vi anstränger oss i Sveriges riksdag för att hitta former för att vara effektiva, men ibland blir det nästan ogörligt när handlingarna har kommit till ministern på morgonen och ska dras i EU-nämnden samma dag. Vi kan inte göra ett bra jobb om vi inte har kunnat ta del av den senaste versionen.

Det kan låta som en väldigt praktisk fråga, men jag tror att den är reell. När arbetsförutsättningarna blir sådana är det svårt för oss nationellt att övertyga medborgare och väljare om förträffligheten i EU-samarbetet, för vi kan ju inte själva riktigt försvara det som då ska diskuteras.

Det andra är en fråga som gäller vad statsministern kommer att berätta för kollegerna och säga om vår egen förmåga att genomföra saker och ting. Vi har problem att få fram följdlagstiftning samtidigt som vi ska ta viktiga principbeslut. Det här har vi en diskussion om i riksdagen varje gång vi ska ta ett rambeslut. Men det här innebär också att vi har svårt att i tid hinna genomföra lagstiftningsförändringar på områden där vi kanske principiellt är med. Här måste någonting göras för att vi ska bli duktigare.

Det andra exemplet på det här är att vi vet att kunskapsnivån om SIS-systemet och Schengen är väldigt ojämn ute i landet, och det beror på att polismyndigheterna inte skickar folk på utbildning och inte ser till att tillräckligt många har skaffat sig kunskap om det nya – och nu ska vi få ett nytt SIS-system.

Hemläxan är att jag vill veta: Vad kommer vi att svara? Kommer vi att göra något mer än det vi redan gör, och inte bara tala om att vi är bra på mycket? Kan vi få skicka med synpunkten om att vi nu vill ha en vettig arbetsordning också från Bryssels sida?

Anf.  16  KARIN GRANBOM (fp):

Det är tänkt att EU år 2010, alltså inom fem år, ska ha en helt gemensam flykting- och asylpolitik. Trots att flyktingtrycket mot unionen inte är större än tidigare ser vi en hårdare och mer restriktiv flyktingpolitik som ska formas. Den utvecklingen är beklaglig. Därför vill jag att statsministern utvecklar vilka initiativ Sverige kommer att ta för att säkerställa att EU och Sverige i framtiden kommer att ha en generös flyktingpolitik.

Jag vill också diskutera frågan om illegal invandring. Haagprogrammet syftar ju bland annat till att bekämpa detta. Ett sätt att avlasta trycket från illegala invandrare, men också från flyktingar och asylsökande, är att öppna fler legala vägar in i Europa. Vilken ställning tar regeringen i frågan om en ökad arbetskraftsinvandring till EU och hur kommer det ställningstagandet fram i EU-sammanhang?

Slutligen vill jag ställa en fråga om Kina.

Vad gör regeringen för att skaffa allierade och bygga koalitioner som stöd för den otvetydiga svenska hållningen att det gällande vapenembargot för export från EU-länder till Kina ska vara kvar?

Vi vet att Tyskland och Frankrike är motståndare. Potentiella allierade till Sverige är möjligen Danmark, Storbritannien och Nederländerna.

Vilka initiativ tar regeringen i den frågan?

Anf.  17  INGVAR SVENSSON (kd):

Jag vill först tacka för klargörandet från Lars Danielsson när det gäller Haagprogrammet.

När det gäller Lissabonprocessen kom statsministern med ett påstående om att barnomsorgen har betydelse för nativiteten. Det är förmodligen rätt om man tar det i en mycket vid bemärkelse. Förmodligen menade statsministern kollektiv eller offentlig barnomsorg i sammanhanget. Då är det väl en sanning med modifikation eftersom vi har haft kollektiv barnomsorg i Sverige i kanske 35 års tid, och nativiteten verkligen inte har legat på någon jämn och hög kurva – om man uttrycker sig mycket försiktigt.

Jag håller med statsministern om att miljöfrågorna verkligen är en tillväxtkraft. Det tror jag förtjänar att betonas i diskussionen.

När det gäller kommissionen – det var egentligen därför jag begärde ordet – menar jag givetvis att man ska kritisera kommissionärer och verkligen granska dem noggrant. Det är inte det jag avser med min fråga. Det handlar om den tendens till ytlighet som vi också har haft här i Sverige. Vi är experter på att välja amerikansk president, till exempel. Jag har fått frågan från medier vem jag skulle välja. Jag måste säga att jag inte begriper det. Jag kan inte göra en kvalifikation av vem som är bäst som amerikansk president.

Det handlar om bristen på analys och risken för enfald som jag tycker att man har sett i kommissionsdebatten. Det kan leda till att långsiktigheten skadas och att vi får en intolerant tolerans.

När det gäller frågan om tillsättningen av kommissionärer och partipolitik kanske statsministern ska vara något försiktig. Om man tittar på serien av svenska kommissionärer har de väl haft en något ensidig partipolitisk inriktning.

Anf.  18  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag vill först tacka statsministern för svaret på frågan om Lissabonprocessen. Jag tror att vi har precis samma syn. Jag tycker också att det är bra om vi kan reformera och få en gradvis utveckling av välfärdssystemet.

Tyvärr stod det inte så mycket i reflexionspapperen, och det var väldigt bra att statsministern gjorde ett förtydligande. Det är väl också bra om vi kan lyfta fram goda svenska exempel. Det finns ju ganska många sådana.

Det finns mycket att säga om asylpolitik. Om vi ser på gränspolisbyrån är det något som man för bara några år sedan inte diskuterade alls. När jag ställde frågor till Thomas Bodström om gränspolis och vi hade detta uppe i justitieutskottet sade man: Det vi kommer att samarbeta kring är vissa konferenser och vi kommer att ha viss utbildning tillsammans.

Allt går väldigt snabbt. Det är därför jag är lite orolig för att det som i dag är en nationell fråga kommer att bli en gemensam fråga. Lars Danielsson har nu tydliggjort att vi inte arbetar för att gränspolisfrågan ska bli någon gemensam fråga, utan att det är en nationell angelägenhet.

När man pratar om solidaritet och rättvis bördefördelning inom EU tycker jag att man ska titta på hur Dublinkonventionen slår. En hel del kommer in via EU:s yttre gräns. Många asylsökande kommer in där. Länder som Polen och Ukraina tar emot många flyktingar; Italien också, så klart.

Borde man inte titta lite mer på Dublinförordningen och se vilken effekt den har på koncentrationen av flyktingar? De koncentreras ju till Syd- och Östeuropa. Hur ser statsministern på detta? Borde man inte ta upp det igen för att kanske få en något mer rättvis asyltillströmning?

Många som söker asyl kan ju själva förklara till vilket land man vill söka. Man kanske inte vill stanna i Italien eller Grekland; man kanske vill till Tyskland eller Sverige. Den friheten bör man ha när man söker skydd och söker ett bättre och värdigare liv.

Anf.  19  JAN ANDERSSON (c):

Jag återupprepar min fråga om hur vi kommunicerar – inte bara informerar – EU-frågorna. Om vi ska få någon långsiktighet i detta samarbete krävs det givetvis att det finns en stark legitimitet, inte bara i det här rummet utan även hos medborgarna. Det tror jag är en central fråga på sikt.

Vilka idéer, erfarenheter och inspel kommer Sverige att göra för att bättre kommunicera EU-frågorna?

Anf.  20  ULF HOLM (mp):

Tack för svaren från statsministern och statssekreteraren, även om jag givetvis inte är nöjd med svaren.

När det gäller Haagprogrammet låter det bra när statsministern säger att vi måste jaga brottslingar. Det tycker nog alla partier. Frågan är på vilket sätt. Frågan är vad begreppet jaga brottslingar på EU-nivå egentligen betyder. Betyder det att vi ska ha en gemensam polis? Det vill ju vissa EU-stater som har diskuterat det. Det var uppe bland konstitutionsfrågorna att vissa ville ha det. Frågan är om vi i så fall ska ha samma brottsregister och samma straff för de brott som begås och så vidare.

Det är detta som är problemet. Med det här riktlinjedokumentet, som statssekreteraren sade, öppnar man trots allt dörren för vidareutveckling av vissa idéer. Det är inte säkert att det blir Sveriges idéer om hur man ska lösa de här frågorna som kommer att gälla. Det kan lika gärna bli de främlingsfientliga krafternas – som finns i vissa länder. Då har vi plötsligt öppnat för dem i stället.

Det är det som är det negativa med att öppna upp i de här frågorna. Lars Danielsson sade att han inte tror att vi behöver oroa oss för frågan om asylläger i tredjeland. ”Tror inte.” Jag tycker inte att det låter särskilt starkt. Det öppnar verkligen för en vidare diskussion.

Man kan då ställa sig frågan: Har Sverige några synpunkter på det dokument som ska diskuteras på toppmötet – Haagprogrammet – som man vill lyfta upp i sista sekund? Min andra fråga är: Finns det indikationer från andra länder på frågor som man vill lyfta upp i sista sekund? Ibland blir det lite ketchupeffekt på toppmötena. Man lyfter upp en fråga, och sedan kommer det flera. Finns det några signaler om det?

Jag tog inte upp frågan om Lissabonstrategin i första vändan, utan tar den nu i stället.

Jag stöder givetvis statsministerns arbete när det gäller att lyfta upp miljöfrågorna och jämställdhetsfrågorna på en högre nivå. Vi har ju diskuterat det tidigare, och vi vet att det finns ett stort motstånd från vissa EU-länder just när det gäller att lyfta upp miljöfrågorna i det här dokumentet. Där har statsministern allt mitt och Miljöpartiets stöd.

Samtidigt blir man lite orolig när man hör att man lyfter upp timanställningar som ett problem för ungdomar. Jag håller med om det. Timanställningarna är ett jättestort problem. Frågan är bara: Vill vi att den frågan ska lyftas upp på EU-nivå? Det betyder i så fall att arbetsrättsliga frågor ska bestämmas på EU-nivå. Där säger jag och Miljöpartiet bestämt nej. Det tycker vi inte. Det är nog bättre att vi hanterar den frågan i Sverige än att vi skickar ut den till Bryssel.

Anf.  21  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det sista är jag helt överens med Ulf Holm om. Det har man inte med att göra i Bryssel – inte ens i Lissabon. Lissabonprocessen är en öppen samordning. – Det är ett svar även till Beatrice Ask. – Vi jämför oss med varandra och kan på så sätt hämta exempel som är goda eller dåliga, ansluta oss eller undvika. Det är vad det handlar om.

Jag tycker att det är en styrka att vi, när vi diskuterar Europas utveckling också kan diskutera en sådan fråga som ungdomars situation. Det handlar också om legitimiteten för EU-projektet. Jag är helt övertygad om att om man lämnar så stora fält utan en diskussion finns det säkert en del – inte minst unga människor – som kommer att tycka att unionen inte är legitim.

Det är också ett sätt att svara på det som Jan Andersson tar upp. Det finns ingen snabb lösning på det som vi ibland beskriver som misstro från ganska breda folklager i Sverige, och även i andra länder, mot Europaprojektet. Det finns ingen snabb lösning på detta. Det handlar om att i vardagen visa att det gör skillnad.

I länder som har en historia där man fortfarande minns världskrig är det naturligtvis mycket lättare att peka på en utveckling och säga: Titta vi har 60 år av framgångsrikt samarbete, och vi har en fredlig utveckling.

Det är ett argument som är lika giltigt för oss, men det bär inte på samma sätt i folkdjupet.

Våra finska vänner har ett 1900-tal då man hela tiden har fått mycket nogsamt passa på vad den stora grannen i öster säger. Då är det naturligtvis en enorm förändring att vara inne i en union där man för första gången inte behöver relatera till den typen av hänsynstagande.

Det rymmer naturligtvis en säkerhetspolitisk dimension som vi inte har eller har haft. Sverige är ett land som har haft en god utveckling – en enastående utveckling. Vi kan berömma oss om att ha utvecklat en egen social modell. Vi kan berömma oss om att ha haft stor uppslutning omkring våra demokratiska institutioner, folkrörelsebaserat. Det är på många sätt ett samhälle att vara stolt över.

Den samhällsförändring vi nu är inne i, med globaliseringen och den snabba förändringen av produktionens villkor, skakar om mycket av de gamla förutsättningar vi har byggt på. Det skapar en otrygghet hos många människor. Vi tror att den otryggheten bäst möts med att vi håller fast vid vår modell om en gemensam trygghet i sociala försäkringar och i andra avseenden.

För en del kommer den nya tiden att vara något som man förknippar med EU, och man säger att det var EU-medlemskapet som resulterade i den här utvecklingen. Vi som sitter här vet att så är det inte. Vi vet att den här utvecklingen hade kommit oavsett svenskt medlemskap i EU. Just genom EU-medlemskapet har vi kanske fått möjlighet att väga av lite bättre och sätta emot lite kraftigare mot det vi inte tycker om i den nya globala utvecklingen.

Att föra ett sådant resonemang tar tid. Ibland är det komplicerat. Ibland är man inte lycklig över de resultat som nås. Men det är ett träget och troget arbete för europeiska värden och värderingar och internationell solidaritet, ändå fasthållande i en svensk identitet.

Det fördrag vi ska ta ställning till, och som vi skrev på i förra veckan, bör föregås av en diskussion där alla vi som sitter kring detta bord försöker popularisera en diskussion kring EU utan att för den skull göra den ytlig. I Sverige har vi ambitionen att ha en bred diskussion om fördraget innan det antas. Om det ska ske genom att vi också ber 2004-kommittén jobba ett år till återstår att se. Vi har där ett tillfälle att bättre förankra EU-frågorna.

Vi kommer nog ändå att se att många människor rent av tycker att det var lite bättre förr. Den känslan finns i alla samhällen, och skulle ha funnits även om vi inte hade varit medlemmar i EU. Vår uppgift är att visa att vi, just genom medlemskapet i EU, fick lite större möjligheter att hävda den politiska linje som nog gör att vi även i framtiden kan säga att det finns hopp om att vi kan förändra, reformera och förbättra. Vi har de politiska verktygen.

Lätt är det inte, men stimulerande. Vi får hjälpas åt. Jag känner mig så trygg i det avseendet, när jag ser ut över församlingen. Jag förstår vilka krafter som här slumrar. När ni väl kommer loss kommer det här naturligtvis att bli en fantastisk framgång. Jag ser Jan Andersson i bygdegårdar starkt pläderandes för EU, mer än bara när det gäller jordbrukspolitik. Det ska vi hjälpas åt med.

Lars Danielsson tar sedan hand om frågan om Haagprocessen.

Sven-Erik Sjöstrand säger något som jag vill bejaka. Du talar om något som jag tycker att vi inte ska underskatta, nämligen att det går väldigt fort.

Beatrice Ask är också inne på det – kanske i ett mer nära perspektiv. Det är en process som ibland producerar papper och dokument med för kort framförhållning. Det håller jag med om. Vi borde kunna vara bättre där. Det är en dimension på det.

Det Sven-Erik Sjöstrand tar upp, nämligen att de stora processer vi startar har en tendens att skapa sitt eget momentum, är alldeles uppenbart. Vi kan ta en sådan sak som utvidgningen. Det gick mycket fortare än vad många av oss trodde var möjligt. Nu står vi inför en diskussion om Turkiet. Alla säger att det kommer att ta 20–30 år. Det tror inte jag. Jag tror att det kommer att gå fortare än så. Hur mycket fortare vet jag inte.

Unionens karaktär är sådan att när ett beslut väl är taget går det igång väldigt starka krafter som driver processen åt ett visst håll. Om det är åt rätt håll är det ju bra, men ibland tycker vi inte om den riktning som processen tar och då ska vi se upp.

Det finns all anledning att vara på sin vakt när det gäller en sådan sak som en gränspolis. Det vill vi inte ha. Det finns de som vill ha det. Ibland kan en sådan process gå väldigt fort. Vi ska se upp med det.

Jag tror att jag svarade på Beatrice Asks frågor. Det gällde att det vi har i vårt brev naturligtvis är sådant som rör den öppna samordningens metod. Det är tankeutbyte och utbyte av exempel länder emellan. Det är viktigt. När det gäller framförhållning i fråga om dokument – remisser och sådant – har jag heller ingen annan synpunkt än den du uttrycker.

När det gäller hur vi själva gör vår hemläxa kan jag säga att vi granskas av kommissionen. Det sker något slags ranking av unionens medlemsstater. Vår finansminister Bosse Ringholm, som ju har fått komma upp till de högre höjderna i Regeringskansliet och ersatts av Pär Nuder, har ett idrottsintresse som är väl dokumenterat. Han brukar beskriva detta som något slags Europamästerskap i ekonomi med prispallar och medaljer. Det är väldigt klämkäckt. Där hamnar Sverige väldigt bra. Vi gör vår hemläxa på många områden, dock inte på alla. Det finns områden där vi släpar lite efter.

En del direktiv som vi får från unionen är numera ramdirektiv. Det tar tid att få in i vår lagstiftning. Där ska vi inte slarva. Hellre något år mer och att det blir rätt än att vi trycker till väldigt fort bara för att vara bäst i klassen. Vi ligger bland de länder som i regel är först. Vi behöver inte skämmas på den punkten. Utvecklingen går mot ramdirektiv. Ramdirektiven är av det slaget att det är mer komplicerat att hantera. Det tar mer tid.

Om Bosse Ringholms efterträdare kommer att ha samma fäbless för prispallar och medaljer återstår att se. En sak är säker: Den blivande idrottsministern kommer att bevaka att det blir på det viset. Vi får se vem som drar längsta strået.

Karin Granbom talade om generös flyktingpolitik. Jag har också talat för det. Karin Granbom och andra som är anhängare av en generös flyktingpolitik ska också tänka nästa tanke. Om vi hamnar i ett Europa där vi ser en utveckling där man tävlar i motsatsen, vad är då viktigast för oss? Är det att se till att Europa som helhet får en flyktingpolitik som är anständig och som baserar sig på internationellt antagna konventioner? Vi kanske hamnar i ett läge där Sverige säger att vi ensamt driver den här linjen och därmed åtminstone inför oss själva är befriade från dåligt samvete, men andra sticker åt olika håll och sedan skyfflar man solidariteten över nationsgränsen till ett grannland. Det är den utvecklingen jag är rädd för. Den finns faktiskt redan i Europa.

Titta på den sammanställning som gjordes i någon av våra förvillande lika morgontidningar för ett tag sedan, över hur det ser ut med invandring och asylmottagning i Europas länder. Där ser man att vi redan har den här utvecklingen. Är det bra? Nej, det är det inte. Vi borde få en generös europeisk hållning med gemensamma regler där vi tar ett ansvar som präglas av de internationella konventioner som finns. Därför tror jag att det här är rätt politik att driva.

Vad gäller frågan om arbetskraftsinvandringen vill jag säga att det inte finns några sådana initiativ i den här diskussionen. Jag tror att Europa har ett annat problem just nu. Vi har en kvardröjande arbetslöshet i stora grupper i många länder. Vi tycker att vi har en hög – för hög – arbetslöshet i Sverige. Vi gör vad vi kan för att pressa tillbaka den. Vi ligger bäst till också där, kanske att något land kan tävla med oss. I dagens Europa finns det enorma resurser av arbetskraft som inte tas i anspråk. Vi talar om målet att komma upp till 70 % sysselsättningsgrad. Det ligger faktiskt 8 %-enheter under den svenska.

Arbetskraftsinvandring har jag i princip ingenting emot, men det finns andra sätt att försörja Europa med arbetskraft, nämligen att vända sig till de arméer av arbetslösa som redan finns på vår kontinent.

Kinafrågan överlåter jag åt utrikesministern.

Ingvar Svensson tycker jag är på ett strålande debatthumör i dag. Särskilt gillar jag hans bikt kring den amerikanska politiska situationen. Det är inte lätt att veta vad som är rätt och fel för USA. Många av oss har ju, utifrån våra partiers utgångspunkter, tyckt att Kerry skulle ha varit det bästa valet. Andra tycker Bush. Amerikanska folket har uppenbarligen sagt sitt och vill behålla sin president i ett val som har resulterat i en kluven nation. Det är så.

Vi hoppas att samarbetet med Europa kan förbättras. Där ser vi kroken över till detta sammanträde. Den transatlantiska axeln är för mig oerhört viktig. Det handlar i dag inte i första hand om säkerhetspolitik. Som jag ser det handlar det om ett ekonomiskt och politiskt samarbete. Både USA och Europa kommer att komma till korta om vi inte hittar ett bättre sätt att samarbeta med varandra. Vi behöver varandra. Förhoppningsvis kommer George W Bushs andra mandatperiod att rymma en öppning för mer samarbete med Europa. Om det blir så vet vi inte, men vi kan hoppas på det. Det vore bra både för USA och för Europa.

När det gäller våra nomineringar av kommissionärer vill jag säga att det är två personer som har varit svenska kommissionärer så här långt. Vi ska vara lite försiktiga med att dra slutsatsen att det är en partipolitisering som skulle vara otillbörlig. Jag tror inte att någon annan vid det här tillfället skulle ha platsat i kommissionen på en så framskjuten placering som den Margot Wallström fick; ingen annan nominering skulle ha slagit den. Jag lyssnade ändå runt ganska noga. Hon är socialdemokrat, över detta är jag både stolt och nöjd, men framför allt företräder hon Sverige på en framskjuten plats som är av det slaget att vi inte hade fått den om vi hade nominerat någon annan. Det är jag ganska säker på.

Jag känner till Kristdemokraternas avvaktande dröjande attityd till frågan om barnomsorg. Hämta kraft och stöd hos konservativa och kristdemokrater i södra Europa. De tittar på vår barnomsorg. De förstår att om det ska vara möjligt för unga familjer att kombinera utbildning, professionell verksamhet och ansvar för familj krävs att vi har en samhällelig barnomsorg av hög kvalitet. Det känner jag mig trygg med. Det känns trevligt att se. De kanske vill organisera det på olika sätt. Det kan man alltid diskutera, men det är genom samhällets försorg som det kommer att vara möjligt.

Det är de politiska frågor som jag ska svara på. Utrikesministern får ta Kinafrågan och Lars Danielsson de kvarvarande frågorna kring Haagprocessen.

Anf.  22  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Karin Granbom tog upp frågan om EU:s vapenembargo mot Kina. Det var en sanktion som EU införde 1989 tillsammans med en rad andra sanktioner när de förfärliga händelserna på Himmelska fridens torg inträffade. Sedan dess har ju alla de sanktionerna avvecklats en efter en. Det är bara vapenembargot som är kvar.

Det finns några länder inom EU som vill att vapenembargot också ska lyftas. Frågan har varit uppe för utrikesministrarna några gånger. Frågan är inte uppe för toppmötet. Kina är inte på dagordningen över huvud taget. Det utesluter naturligtvis inte att någon regeringschef ändå vill ta upp frågan.

Vår egen statsminister brukar inte dra sig för att ta upp angelägna frågor. Inte Kina, dock. Om Kina skulle tas upp kommer frågan att avvisas. Frågan hanteras av utrikesministrarna och situationen är den att det pågår ett arbete inom EU att se över den kod man har gemensamt för vapenexport. Man vill se om man inte kan skärpa den så att ett lyftande av vapenembargot mot Kina, lyftandet av vapenembargot mot andra länder – det mot Libyen lyftes nyligen – inte leder till att man ökar försäljningen av vapen till de länder man tidigare haft ett embargo mot. Det arbetet pågår.

Sverige, och en del andra, tycker att det är viktigt att man noga följer den utveckling som pågår i Kina när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Det finns mycket där som vi tycker måste göras i Kina. Det finns en dialog med Kina om det. Även den tycker vi ska få fortsätta ett tag.

Utrikesministrarna har enats om att det är för tidigt att ta upp frågan om vapenembargot.

Anf.  23  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Börje Vestlund frågade om inställningen från de andra medlemsländerna till Haagprogrammet och samarbetet på rätts- och inrikesområdet.

När det gäller strävan mot en gemensam asyl- och migrationspolitik är stödet mycket starkt. Det är en växande och mycket bred insikt om att det här är ett politikområde där vi måste försöka enas om ett gemensamt förhållningssätt. Detta förhållningssätt bör baseras på att vi har som målsättning att i första hand försöka undanröja orsakerna till flykt och påtvingad migration. Vi måste försöka bli bättre på att ge skydd till dem som behöver skydd. Vi måste ha en bättre ansvarsfördelning mellan EU:s medlemsländer. Vi måste också finna effektiva åtgärder mot dem som organiserar illegal invandring.

Detta finns det ett mycket brett stöd för, och det är i denna anda som arbetet bedrivs.

När det gäller det rent rättsliga samarbetet är däremot svårigheterna mycket större. Vi har väldigt olika rättssystem i Europa. De kolliderar ibland med varandra, även om de utgår från samma värdegrund. Därför finns det, tror jag, ganska små förutsättningar att gå snabbt fram på det området. Många länder vill heller inte det.

Det är också svar på Ulf Holms fråga om hur debatten om Haagprogrammet kommer att bli i sista minuten. Jag tror att medlemsländernas företrädare kommer att göra samma typ av markeringar som statsministern gjorde i sin inledning. Man pekar på sådant som man tycker är mindre bra. Från en del håll kanske man kommer att uttrycka viss otålighet över att det går för sakta. Jag vet att Frankrike till exempel tycker att man omgående borde införa en europeisk åklagare. Det kommer säkert president Chirac att säga. Men det finns inget stöd för det.

Jag tror inte att det finns risk för någon ketchupeffekt som ligger implicit i din fråga, det vill säga att det kommer att hända saker som vi nu inte beskriver. Det blir en normal politisk diskussion med markeringar i de frågor som respektive stats- och regeringschef tycker är viktigast.

Till Sven-Erik Sjöstrand vill jag säga att jag tycker att det är en rimlig och vettig position att försöka se om man inte kan utvärdera lite bättre vad Dublinkonventionen har lett till innan man går vidare. Som statsministern sade var detta ett av de teman som vi från svensk sida generellt sett vill understryka. EU borde bli lite bättre på att stanna upp, titta på vad man har gjort och utvärdera resultatet innan man går vidare i nya ambitiösa förslag.

På många politikområden i EU finns det en tendens att fly in i framtiden. Man stannar inte upp och ser på vad man har åstadkommit. Det som du pekar på som en rimlig åtgärd tycker jag ligger helt i linje med vad regeringen vill se som en vägledande princip, det vill säga lite mer utvärdering innan vi rusar vidare till nästa projekt.

Anf.  24  ORDFÖRANDEN:

Vi hinner med en tredje och sista runda.

Anf.  25  CARL B HAMILTON (fp):

Först ska jag bara klargöra att Folkpartiet också vill ha gemensamma regler på flykting- och asylområdet. Frågan gäller hur man försöker säkerställa att dessa gemensamma regler ligger på en hög och generös nivå.

Sedan tycker jag att statsministern undvek den här frågan om Lissabonprocessens praktiska genomförande. Det är naturligtvis frestande att inför TV-publiken tala om Sverige, men ta på de europeiska glasögonen, Göran Persson, och se till det europeiska perspektivet.

Statsministern är ju ändå en intellektuell person – jo, jag har observerat det – och duger det inte om statsministern reser ned till Europa och säger: Ta en blåkopia på Sverige och åk hem med det så löser ni problemet med Lissabonprocessen på hemmaplan. Och så började statsministern med de offentliga finanserna. Men där ser vi ju i de andra europeiska länderna att stabilitetspakten har krackelerat. Vi har även Lissabonprocessen som inte har gått i lås i de allra flesta länder. Jag ska inte diskutera Sverige här, det får vi debattera vid ett annat tillfälle. Men vad är det för budskap, ”budskap” låter så messianskt, men vad är det för tankar och initiativ som statsministern har för att komma ned till de andra länderna och försöka inympa ett svar på den centrala fråga som Wim Kok ändå ställer: Hur försöka mobilisera en politisk vilja, eller förmåga kanske man ska säga, i de europeiska länderna så att man faktiskt får snurr på Europas ekonomiska utveckling? Det gäller inte minst för att möta det problem som statsministern tidigare talade om, nämligen dessa arméer av arbetslösa människor i Europa. Det är ett europeiskt perspektiv som jag efterfrågar, inte en exposé över Sverige.

Beträffande överstatligheten och mellanstatligheten bara noterar jag att statsministern ändå landade på den här slutsatsen att det beror på hur utvecklingen ser ut. Det gäller miljö och brottsbekämpning, och sedan kan man lägga till några andra områden där regeringspartiet har landat på lite överstatlighet. Det är företagsskatter, arbetstider och säkerhetsfrågor. Jag läser statsministern som en pragmatiker snarare än som en principiell anhängare av mellanstatlighet. Jag tycker att det är en viktig fråga att fortsätta diskutera, för det är en av kärnfrågorna i den europeiska utvecklingen.

Jag skulle slutligen vilja ställa en konkret fråga som jag tycker är väldigt viktig, och det gäller Turkiet. Det är möjligt att det är utrikesministerns bord. Turkietfrågan ska avgöras först vid decembermötet, men i det utlåtande som kommissionen har gjort, där kommissionen rekommenderar att man ska inleda medlemskapsförhandlingar, finns en skrivning som är principvidrig, och som är helt oacceptabel ur folkpartistisk synpunkt, nämligen att Turkiets medborgare för all framtid skulle kunna diskrimineras. Man ska ha en skyddsklausul mot turkiska medborgare som vill arbeta i övriga Europa. Detta skulle vara ett permanent inslag i Turkiets medlemskap på ett sätt som det inte är för något annat medlemsland tidigare. Övergångstider: ja. Men permanent diskriminering: nej. Instämmer statsministern i den hållningen?

Anf.  26  KENNETH G FORSLUND (s):

Herr ordförande! Jag skulle vilja fråga statsministern lite om de eventuella diskussioner som kommer på mötet om situationen i Mellanöstern. Alldeles oavsett hur det amerikanska valet slutar öppnar det sig där faktiskt nya möjligheter vad gäller USA:s agerande i den här konflikten. Det är en ny situation utifrån det beslut som har fattats i det israeliska Knesset om att lämna Gaza och situationen kring PLO och den palestinska myndigheten med avseende på Arafats tillstånd. Det är ju ändå så att man just nu visar att man, även när Arafat inte är på plats och det möjligen kan ifrågasättas hur utgången blir, i någon mening fungerar. Har EU en uppfattning om att det möjligen håller på att uppstå ett gyllene tillfälle att få fart på den här processen igen?

Sedan undrar jag vilka åtgärder för att förbättra situationen i Mellanöstern som statsministern avser att, om möjligt, ta upp på Europeiska rådet. Och vad kan EU bidra med den närmaste tiden för att stabilisera och utveckla situationen i framför allt de palestinska områdena?

Anf.  27  ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr ordförande! Statsministern nämnde inledningsvis att det är viktigt att samarbetet mellan Europa och USA förbättras. Vi kan inte leva i något slags spänningsförhållande. Det finns många viktiga uppgifter för Europa och USA tillsammans. En sådan uppgift är definitivt situationen i Irak. Oaktat utfallet av valet: Vad kommer Sverige att vilja att EU ska driva och forma för politik, gärna i samarbete med USA eftersom statsministerns utgångspunkt var att man inte kan hålla på var och en på sitt håll? Finns det där några speciella frågor? Och var bedömer statsministern att EU:s beredskap och intresse finns för att öka insatserna där? Hur ser bedömningen ut beträffande att USA kanske är något mer lyhört för dessa ambitioner från EU:s sida?

Det var den ena frågan. Den andra handlar om Ryssland. Statsministern nämnde inledningsvis också att det var några frågor. Det var rättssäkerhet, ekonomisk utveckling och kulturfrågor. Kommer Sverige att ta upp några speciella frågor utöver detta till exempel inom Östersjösamarbetet och den marina miljön i Östersjön? På samma sätt kommer ju andra EU-stater framöver att ha intressen i svartahavsregionen, och det kan finans intressen som vill lyfta dem. Ryssland har alltid velat komma fram till havet, men det är bra om de gör det på ett rent och snyggt sätt.

Sedan hade det, herr ordförande, varit mycket frestande att ta upp frågan om Lissabonprocessen och framför allt EU som ett politiskt projekt, om att kunna balansera av de stora, globala koncernernas intressen så att vi kanske framöver kan undvika att få lite av den budgivning som vi har sett nu i Trollhättan där i stort sett den som bäst kan göra avsteg från etablerade avtal och annat eventuellt kan göra affärer.

Anf.  28  INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! Jag har bara ett par kommentarer. Statsministern glider undan lite från en del frågeställningar som jag tar upp. Vi ska inte ha en svensk barnomsorgsdebatt här, men statsministern sade faktiskt att det fanns ett samband mellan barnomsorgen och nativiteten, och jag hade lite invändningar om att den statistiken kanske inte var helt relevant.

Sedan började statsministern prata om något helt annat. Likadant har vi den här partipolitiseringen. Det var statsministern som tog upp kritiken i samband med den här diskussionen om kommissionens majoritet och kritiserade partipolitiseringen där. Då sade jag att det kanske vore förståndigt att iaktta en viss försiktighet i glashuset.

Anf.  29  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Herr ordförande! Först vill jag säga att jag är väldigt tacksam för att både statsministern och Lars Danielsson säger att det behövs mer utvärdering till exempel när det gäller Dublinförordningen. Det kanske också behövs utvärdering när det gäller helheten i asylprocessen, för det finns egentligen mycket att säga om den.

Eftersom processen inom EU kan gå väldigt snabbt har jag några synpunkter till. Det är ju ett riktlinjedokument, Haagprogrammet, men det kan gå snabbt. Det kan bli snabba beslut. Så jag skulle vilja säga att det skrivs mycket om terrorism i Haagprogrammet. Och det görs det i en hel del dokument i dag. Men frågor om personlig integritet och rättssäkerhet lyfts inte fram i programmet. Det hade vi hoppats att man skulle kunna lyfta fram lite mer. Det är viktigt att också kommentera detta och försöka få en bra rättssäkerhet när det gäller både skrivningar och program.

En annan fråga när man läser i Haagprogrammet är att beslut som straffpåföljd och vad som är brottsligt nu tycks ligga på ministernivå. Jag är lite orolig för riksdagens makt. Kommer den att undermineras? Som också sades här har vi ju olika rättskulturer och också lite olika traditioner. Det här får inte ske för snabbt.

Sedan vill jag avluta med att säga något om att vi behöver en bred diskussion om fördraget. Så är det naturligtvis. När jag läser Haagprogrammet ser jag att det nästan förutsätts att alla medlemsländer ska godkänna fördraget. Många medlemsländer kommer att ha folkomröstning, och jag hoppas att Sverige också kommer att ha en folkomröstning, för vi behöver den här breda och rättvisa diskussionen. Jag tror absolut att en folkomröstning skulle vara bra för att få en acceptans, i så fall, från svenska folket.

Anf.  30  JAN ANDERSSON (c):

I morse när jag åkte upp kunde man se hur frosten hade lagt sig över Sverige och att vintern är på väg. Man kan ju fråga sig vad det har med EU-frågor att göra, men vi vet ju att när vintern är på väg finns risken att oljetankerna som är på väg till Ryssland för att hämta olja via Östersjön fryser fast. Det har vi sett förra året. Miljöfrågorna lämpar sig ju ytterligt väl. Vad jag förstår kommer det här inte att stå på dagordningen för mötet med Ryssland. Det är inte en fråga utan snarare en önskan att man för in miljöfrågorna, framför allt i Östersjön, formellt eller informellt, när man träffar Ryssland på toppmötet.

Anf.  31  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Jag tackar för svaren jag fick på mina tidigare frågor. Lars Danielsson sade att EU har en förmåga att fly in i framtiden. Det kan nog stämma ganska bra. De flyr in ganska snabbt nu också, vilket flera har konstaterat, och kanske utan någon större eftertanke. Då skulle jag vilja komma in på frågan om folkomröstning om EU-konstitutionen. Vi har två år på oss nu, nästan på dagen. Det var ju i fredags som det signerades i Rom.

Med all respekt för EU 2004-kommittén, vars verksamhet jag kanske inte riktigt har snubblat över så mycket under de här två åren i riksdagen, tror jag kanske inte att man ska överskatta deras förmåga att se till att det blir en stor svensk debatt. Jag tror ju att en stor svensk debatt om svenska folkets syn på EU och vilken framtid vi vill ha faktiskt bäst åstadkoms av en bred diskussion genom folkomröstning om EU-konstitutionen. Precis det kommer nio tio andra EU-länder att ha. Jag tror väl också att den frågan kommer att diskuteras i korridoren under EU-toppmötet eftersom det nu faktiskt börjar dra ihop sig för de första länderna att ha folkomröstning inom ett par månader.

Jag hoppas att statsministern en morgon ska ha vaknat och faktiskt ändrat uppfattning. Jag väntar på det. Det kanske blir på julafton, men det kanske också blir redan vid den här frågestunden inför EU-toppmötet. Jag skulle gärna vilja se en folkomröstning i Sverige snarast.

Anf.  32  ORDFÖRANDEN:

Då får statsministern svara och kommentera. Varsågod!

Anf.  33  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack. Först har vi folkomröstningsfrågan. Lika lite som vi styrs av att nio tio länder har bestämt sig för en folkomröstning i EU-frågan styrs vi av att femton sexton andra har bestämt sig för att göra det på det sätt som vi tänker göra det på, genom att ratificera det efter riksdagsdiskussion och riksdagsbehandling. Det är viktigt att komma ihåg. Andra bestämmer inte åt oss hur vi tar ställning till ett fördrag. För några månader sedan var det populärt att diskutera Tyskland, som ju skulle folkomrösta. Alla påstod ju det. Det verkar som att den saken är avförd från den tyska debatten. Det påverkade mig inte då och det påverkar mig inte nu heller.

Varför vill vi inte ha en folkomröstning? Ja, inte för att vi är principiella motståndare till folkomröstningar utan för att det här fördraget inte har den karaktären att det i grunden förändrar relationen mellan Sverige och den europeiska unionen. Vi har folkomröstat om vårt medlemskap vid ett tidigare tillfälle. Vi är medlemmar. Vi har antagit fördrag tidigare utan att gå till folkomröstning som har varit av den karaktären att de inte förändrar relationen mellan Sverige och EU. Det här är ytterligare ett sådant fördrag. Alltså bör det ratificeras av Sveriges riksdag. Så ser vårt resonemang ut. Det är inget unikt resonemang i Europa. Tvärtom är det det vanligaste. Men detta att det är vanligt i Europa är inte det som har fått oss att hamna här, utan det är för att vi tycker att argumentationen håller och är riktig.

Så småningom kanske också Ulf Holm vaknar upp en vacker dag, frostnupen som Jan Andersson sade, och kommer underfund med att han kanske hade fel. Och så får man snubbla in i den debatten då. Då får vi försöka hjälpa upp Ulf Holm på fötterna igen. Välkommen bland snubblarnas skara! Därmed har jag också givit svar till Sven-Erik Sjöstrand, som ju är en annan ivrig anhängare av detta institut i den parlamentariska demokratin.

Jan Andersson tar upp miljöfrågorna i anslutning till Ryssland. Ryssland tas också upp av Anders G Högmark. Om vi får ett läge att föra in Östersjöns miljöfrågor gör vi det gärna. Det är viktigt. För mig är det just nu av avgörande betydelse att EU samlas i en ny Rysslandspolitisk ansats. Under det italienska ordförandeskapet kom vi lite i otakt, om jag uttrycker mig försiktigt. Vi behöver ha en nystart för Rysslandspolitiken.

Det är väldigt viktigt att det blir en gemensam europeisk politik så att vi inte får ett starkt inslag av bilaterala relationer mellan Moskva och andra stora huvudstäder i Europa. Det är bättre att vi nu lägger fast en politik som EU står samlat bakom. Det är oerhört viktigt. Och det är viktigt att den också, när den utvecklas, bör rymma frågor av sådant slag som flera har pekat på, exempelvis Östersjöns miljösituation, transport av olja i tankfartyg utan dubbla skrov och sådana saker. Det är självklart, men om vi lyckas föra in det på det här toppmötet eller inte vet jag inte. Den samlade ansatsen är ändå väldigt viktig.

Anders G Högmark hade en fråga om Trollhättan. Det fanns med där. Jag kan säga att jag är väldigt glad att vi har Europaunionen, för en del av det beteende som vi har haft i svensk politik, nämligen att vi har avstått från långtgående subventioner till vår exportindustri, har vi inte sett motsvarigheten till i andra europeiska länder. Det har funnits stora inslag av subventioner – både öppna och dolda. Sådant är EU:s olika organisationer väldigt vaksamma på. Jag känner mig tryggare med den situation vi nu har för Trollhättans del inne i unionen än vad jag skulle ha känt mig i det som föregick den situationen, då vi stod utanför unionen. Det är ett betydligt starkare skydd för ett litet land i en dragkamp med ett större land. Därför är det så oerhört viktigt att vi har en stark kommission som vid sådana här tillfällen agerar oberoende, kraftfullt och kompetent. Det är ett utmärkt exempel på en situation då kommissionen ska utöva ett inflytande. Det handlar om små länders intressen.

Vad gäller relationen till USA är det klart att vi kommer att få en diskussion om Irakfrågan. Den lämnar jag till utrikesministern, liksom Mellanösternfrågan, som Kenneth G Forslund tar upp i sin bredare ansats. De hänger ju också delvis ihop och kopplas inte utan anledning också till det amerikanska valet. Utrikesministern får svara på de frågorna.

Sedan har vi Ingvar Svensson igen, som ägnar sin tid åt barnomsorgen. Visst känns det väl bra, så här på gamla dar, att få göra det. Jag tycker inte att vi på något sätt behöver vara oroliga för den svenska modell vi har valt. Andra sneglar på den. Det är klart att allt inte är bra här heller. Den är resurskrävande, och den har en pedagogisk ansats som är långt mycket större än bara barnpassning. Det är en förskoleverksamhet som andra tittar på ute i Europa.

Hur det här sedan kopplas till unga människors förutsättningar och förmåga att ta ansvar för hem och familj kan vi diskutera, men jag är övertygad om att det är ett ohyggligt viktigt inslag då man ska få det dagliga pusslet att gå ihop. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är så att detta också bidrar till att vi får en vilja att sätta fler barn till världen – ”den enda påtagliga kopplingen till framtiden som vi egentligen har”, som Olof Palme sade.

Carl B Hamilton har ju, herr ordförande, till och med gått så långt att han har utnämnt mig till en tänkande varelse – en intellektuell människa. Jag känner mig glad över denna uppmärksamhet och utmärkelse från Folkpartiets ledande ekonomiske politiker. Det är klart att vi inte kan lägga en blåkopia på det svenska och resa ned till Bryssel. Så dumma är vi ju inte. Men en och annan frågar om de svenska erfarenheterna.

Du kunde själv, för jag förstår att du läser Financial Times, för någon vecka sedan se en helsida där man jämför Sverige och Tyskland. Jag hade själv tillfälle att, på direkt inbjudan i en sittning av det här slaget, sitta med den tyska regeringen och prata om den svenska erfarenheten gentemot den tyska situationen just nu. Vi vet att den svenska utvecklingen diskuteras mycket, inte minst i franska medier. Jag har nyligen också haft ett mycket långt samtal med president Chirac om de här sakerna.

Vi ska naturligtvis passa oss för att säga att det vi har gjort går att översätta till andra länder. Det är så mycket av tradition och kultur som kommer in i bilden. Men en sak är jag ganska säker på, något som också Financial Times skrev i en ledarkommentar någon vecka före den här helsidan. Det var en liten reflexion med anledning av World Economic Forums rating av konkurrenskraft länder emellan, där man säger att det kanske är så att det går att kombinera de höga skattetryck som finns i de nordiska länderna med en konkurrenskraft. Det kanske inte bara går att kombinera. Det kanske till och med är så att om den typen av politik utformas på ett riktigt sätt blir den i sig en förutsättning för bibehållen konkurrenskraft. Trygghet driver på utveckling. Tillväxt och ett högt skattetryck är möjligt att förena om de gemensamma trygghetssystemen utformas på ett sätt som stimulerar till arbete.

Det där vill jag gärna berätta om. Jag tycker inte att det är en dålig historia. Jag kan notera att alltfler vill lyssna till den. Vi har också någonting att berätta om, en reformering av pensionssystemet, som andra har framför sig. Där kan jag väl ge ett erkännande till Carl B Hamilton och hans parti för att de har varit en konstruktiv partner i en reformering av pensionssystemet. Där många länder ständigt slits in i mycket dramatiska inrikespolitiska konflikter omkring just hur man ska reformera pensionssystemet har vi under stor enighet i flera år lyckats förbereda oss för det som komma skall. Det vill jag också berätta om.

Det är klart att vi också är lite stolta över att vi lyckades vända ett rekordartat underskott i offentliga finanser – Carl B Hamilton vet mer än någon annan hur högt det var – till ett överskott som vi sedan har lyckats hålla genom åren. Men inte tror jag att det går att lägga en blåkopia. Det gör det inte. Ekonomi och ekonomisk politik är så intimt förknippat med politisk tradition och politiska majoritetslägen just nu i parlamenten runtom i Europa att det inte går att översätta. Goda exempel kan man kanske låna. Sverige har några goda exempel. Låt oss vara stolta över dem men inte nöjda med det som finns i övrigt. Där ska vi förbättra oss.

Pragmatiker – ja. Pragmatism är en del av det som utvecklas hos partier som får ta regeringsansvar. Det är inte alltid så att man på en gång kommer fram med allting som man måste och vill göra. Man får ta det lite i omgångar. Man får ibland göra på stället halt och vänta lite på att läget utvecklas så att det går att gå framåt. En sådan pragmatisk hållning utmärker partier som har haft regeringsmakt. De som inte har haft det tror i regel att allting går att genomföra på en mandatperiod, och de får därmed ofta också efter den mandatperioden finna sig i att återvända i opposition. Jag är gärna pragmatiker också i fortsättningen.

Anf.  34  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Då tar jag de utrikespolitiska frågorna. Att USA-valet nu är överstökat kommer förhoppningsvis att leda till att samarbetet mellan EU och USA kan utvecklas, särskilt i de delar där vi tycker att USA har varit för passivt. På toppmötet är det ju två konfliktområden som är uppe och som kommer att diskuteras av stats- och regeringscheferna. Det första är Irak. Det finns ju en strategi som EU har utarbetat för sin medverkan i återuppbyggnaden av Irak. Den har börjat genomföras. Det handlar om att ha en politisk dialog med företrädarna för Irak, och premiärminister Allawi kommer som sagt till ett lunchmöte med regeringscheferna. Då kommer EU att presentera vad man i övrigt kan erbjuda Irak i den fortsatta processen.

Man har genomfört en rad beslut från EU:s sida i fråga om Irak, och man har genomfört missioner för att komma underfund med på vilket sätt EU kan hjälpa till i de väntande valen. De är oerhört viktiga, och det behövs mycket stöd för att valen ska kunna genomföras. Det är mycket angeläget att de blir genomförda.

Samtidigt måste man vara väl medveten om att vad EU kan göra, och det gäller egentligen alla som vill vara i Irak och hjälpa till, frivilligorganisationer och hjälporganisationer av olika slag, är beroende av säkerhetsläget. Det är oroande, för våldsamheterna i Irak ökar i stället för att minska.

Nu görs det ju en kraftsamling från USA:s och de allierades sida för att stävja utvecklingen, men det kommer att bli en grannlaga uppgift för alla ansvariga oberoende av om det är EU eller företrädare för enskilda länder eller organisationer, att ta ställning till om situationen är sådan att man har möjlighet att gå in i Irak och utföra ett faktiskt arbete. Vi hoppas på det, och Sverige är angeläget om att EU skapar förutsättningar för det.

Den andra fråga som kommer att diskuteras av regeringscheferna är ju Israel–Palestina-konflikten. Det är inget tvivel om att det nu finns nya möjligheter. Bland annat hoppas vi att det genomförda valet i USA innebär att USA aktiverar sig som en viktig partner i det här sammanhanget. Den kvartett som finns, som ju har åtagit sig att föra fredsprocessen framåt, som består av USA, Ryssland, FN och EU, har ju varit mycket passiv fram till nu. Det beror i stor utsträckning på USA:s passivitet.

Vi hoppas att den är förbi. Vi ser att det finns ett intresse från USA:s sida att aktivera sig. Knessets beslut att ge stöd till premiärminister Sharon för ett återdragande från Gaza ser vi som en möjlighet. Det är oerhört viktigt att EU står fast vid de principer som EU har slagit fast, nämligen att ett tillbakadragande från Gaza bara är ett första steg. Det är fredsprocessen, såsom den har lagts fast av kvartetten, som gäller. Det måste alltså bli en fortsättning på tillbakadragandet även från Västbanken. Det är de folkrättsliga reglerna som gäller. Ska det göras förändringar i de beslut som har fattats om gränsdragningar måste det ske genom förhandlingar. Och det behöver genomföras förhandlingar.

Det finns nu en strategi utarbetad av EU för hur EU ska hjälpa till att föra den här fredsprocessen framåt. Det handlar i stor utsträckning om att ge stöd till den palestinska myndigheten. Det faktum att president Arafat är sjuk och frånvarande hindrar inte att EU intensifierar sin dialog med företrädare för den palestinska myndigheten.

Det som finns av konkreta åtgärder i den här strategin, det efterlystes här, är för att nämna några att EU kan gå in och säkerställa att den palestinska myndigheten bygger upp civil polis så att man kan ansvara för säkerheten. Det är oerhört viktigt. Det gäller också att den palestinska administrationen, som fungerar mycket dåligt, byggs upp. Det gäller inte minst de olika säkerhetsmyndigheter som finns och att ansvaret för dem samlas hos regeringen och premiärministern. Det gäller att man genomför ett ingående reformarbete när det gäller hur denna palestinska myndighets administration fungerar.

Det handlar också om att säkerställa att val kan genomföras. Det är viktigt att kräva att det finns en tidsplan för genomförandet av val och att ge stöd till att genomföra förberedelserna, registreringen av röstberättigade. I strategin ingår också att EU ställer upp med observatörer vid genomförande av val. Sverige har drivit mycket hårt att vi tycker att EU ska vara närvarande trots att det i första hand är lokalval som man ska genomföra. Det ger en viktig grund för de fortsatta valen.

Det här är en del av det som finns i strategin. Den kommer att presenteras för regeringscheferna, och man kommer säkert att diskutera på vilket sätt ytterligare EU kan skärpa sin profil och också ta upp en mycket aktiv dialog med just USA för att säkerställa att hela fredsprocessen faktiskt nu börjar röra sig framåt.

Anf.  35  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Jag skulle vilja göra en komplettering. Jag glömde nämligen att svara på Carl B Hamiltons fråga om Turkiet.

Jag gör ingen annan bedömning än den Carl B Hamilton gör. Permanent undantag är inte förenligt med ett fullt medlemskap.

Anf.  36  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens redovisade ståndpunkter inför kommande toppmöte.

Vi tackar statsministern, utrikesministern och övriga regeringsrepresentanter.

Mötet är härmed avslutat.

Innehållsförteckning

1 §  Europeiska rådet 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp) 4

Anf.  4  CHRISTINA AXELSSON (s) 5

Anf.  5  LENNART HEDQUIST (m) 5

Anf.  6  INGVAR SVENSSON (kd) 6

Anf.  7  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 7

Anf.  8  JAN ANDERSSON (c) 7

Anf.  9  ULF HOLM (mp) 8

Anf.  10  ORDFÖRANDEN 8

Anf.  11  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 8

Anf.  12  Statssekreterare LARS DANIELSSON 13

Anf.  13  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  14  BÖRJE VESTLUND (s) 14

Anf.  15  BEATRICE ASK (m) 14

Anf.  16  KARIN GRANBOM (fp) 16

Anf.  17  INGVAR SVENSSON (kd) 16

Anf.  18  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 17

Anf.  19  JAN ANDERSSON (c) 17

Anf.  20  ULF HOLM (mp) 18

Anf.  21  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 18

Anf.  22  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  23  Statssekreterare LARS DANIELSSON 23

Anf.  24  ORDFÖRANDEN 24

Anf.  25  CARL B HAMILTON (fp) 24

Anf.  26  KENNETH G FORSLUND (s) 25

Anf.  27  ANDERS G HÖGMARK (m) 25

Anf.  28  INGVAR SVENSSON (kd) 25

Anf.  29  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 26

Anf.  30  JAN ANDERSSON (c) 26

Anf.  31  ULF HOLM (mp) 26

Anf.  32  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  33  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 27

Anf.  34  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 30

Anf.  35  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 31

Anf.  36  ORDFÖRANDEN 31