1 § Nationell sysselsättningsplan

Statssekreterarna Jens Henriksson, Finansdepartementet, och Jan Grönlund, Näringsdepartementet

Presentation av Sveriges handlingsplan för sysselsättning år 2003/04

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Härmed förklarar jag sammanträdet med EU-nämnden den 24 september 2003 öppnat.

Första punkten på föredragningslistan gäller nationell sysselsättningsplan.

Medan statssekreterarna kallas in vill jag be kanslichefen informera om formalia i sammanhanget.

Anf. 2 Kanslichef INGRID LARÉN MARKLUND:

Ärendet ser vi i detta läge som information och inte som ett samrådsärende. Det här är alltså en plan som regeringen, såvitt jag förstår, ska fatta beslut om i morgon och skicka ned till EU-kommissionen. Sedan när sysselsättningsplanerna tas upp på ministerrådets dagordning blir det ett formellt ärende också för EU-nämnden.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Statssekreterarna Jens Henriksson och Jan Grönlund med medarbetare hälsas välkomna till EU-nämnden.

Vi börjar med presentationen. Ni får själva bestämma vem av er som ska börja. Varsågod!

Anf. 4 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Tack så mycket för den möjligheten! Varken Hans Karlsson eller Bosse Ringholm hade möjlighet att närvara här i dag. I stället kommer Jens och jag att redogöra för det huvudsakliga innehållet i Sveriges handlingsplan för sysselsättning. Det har också tagits fram en särskild PM i ärendet som skickats ut inför dagens möte.

Jag kan glädja er som sitter i arbetsmarknadsutskottet med att säga att Jens och jag kommer att dela på föredragningen här, så att det blir lite omväxling för er som nyss hört mig i samma ärende.

Som ni känner till bygger handlingsplanen på den politik som presenterats i budgetpropositionen, i vårpropositionen och i andra propositioner. Det är viktigt att understryka att handlingsplanen trots namnet egentligen inte innehåller några nyheter, men den är viktig ändå. Det här är snarast att betrakta som en sammanfattning av regeringens sysselsättningspolitik.

Den nya sysselsättningsstrategin är mer långsiktig och kopplad till Lissabonagendan och dess mål. Avsikten är att riktlinjerna ska vara i princip oförändrade under de tre kommande åren och om möjligt ända fram till år 2010.

Det nya treårsperspektivet kommer att ge handlingsplanen lite olika fokus varje år. I år ska den ha en strategisk inriktning och redovisa framtida åtgärder. Jag vill förtydliga att det handlar om insatser som redan presenterats i budgetpropositionen och i andra propositioner.

Nästa år kommer handlingsplanen att fokusera på resultat, och år 2005 kommer även utvärderingar av insatserna att presenteras.

I juli beslutade rådet om sysselsättningsriktlinjerna för år 2003. De innefattar tre övergripande mål och tio specifika riktlinjer. Med tanke på den åldrande befolkningen fick Sverige tre rekommendationer:

För det första bör Sverige förstärka insatserna för att upprätthålla arbetskraftsutbudet på lång sikt genom att utnyttja alla potentiella källor till arbetskraft, särskilt genom ett högre deltagande av invandrare.

För det andra bör Sverige minska antalet långtidssjukskrivna personer.

För det tredje bör Sverige arbeta vidare med reformerna av skatte- och bidragssystemen i syfte att öka incitamentet att arbeta och fullfölja reformen av skatterna på arbetsinkomst.

Sveriges politik för de tre målen, att genomföra riktlinjerna och besvara rekommendationerna, redovisas i handlingsplanen. Handlingsplanen inleds med en beskrivning av svensk ekonomi och arbetsmarknad och av hur Sverige arbetar för att nå de tre övergripande målen. Därefter följer för varje riktlinje en beskrivning av nuläget och framtida insatser. I flera av riktlinjerna ingår kvantitativa mål, som också redovisas. Slutligen framhålls hur fler aktörer kan involveras i arbetet med strategin, och finansiella resurser för att genomföra strategin kommenteras.

Rekommendationerna behandlas som en del av berörda riktlinjer. Jag kan väl också särskilt understryka att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar hela handlingsplanen.

Jag vill framhålla att den nya strategin inte har några riktlinjer riktade direkt till arbetsmarknadens parter. Parterna ska medverka i alla riktlinjer som berör dem, och parterna har liksom tidigare år bidragit med textförslag till handlingsplanen.

Vår avsikt med informationen i dag är att ge er i EU-nämnden en överblick över handlingsplanens struktur och innehåll. Eftersom vi har begränsat med tid kommer vi inte att ha möjlighet att gå in på alla detaljer, utan vi presenterar ett sammandrag.

Jag vill börja med att informera om de tre övergripande målen, som redovisas i del A i handlingsplanen.

Det första målet är att länderna ska sträva efter att nå full sysselsättning. I handlingsplanen framhålls att Sverige redan har nått EU:s sysselsättningsmål och på så sätt väl bidrar till att nå målen på EU-nivå. Även vårt 80-procentsmål redovisas.

Det andra målet är att främja kvalitet och produktivitet i arbetet. Den svenska ståndpunkten är att man med kvalitet i arbetet menar strävan till ett hållbart arbetsliv som gör det möjligt att komma in, utvecklas och kvarstå på arbetsmarknaden. Detta bidrar även till att höja produktiviteten. Här framhålls bland annat vår väl utbyggda politik för livslångt lärande.

Det tredje övergripande målet är att öka den sociala sammanhållningen och skapa en arbetsmarknad för alla. Sysselsättning är ett av de viktigaste verktygen för att öka den sociala sammanhållningen. I handlingsplanen poängteras vikten av att minska det långsiktiga behovet av socialbidrag och att integrera mindre gynnade grupper på arbetsmarknaden.

Sedan tänkte jag gå över till del B och ge en bild av vad de tio riktlinjerna innehåller. Jag ska redovisa de fyra första riktlinjerna översiktligt. Därefter redovisar Jens de sex följande riktlinjerna.

Den första riktlinjen uppmanar länderna att genomföra aktiva och förebyggande åtgärder för arbetslösa och personer utanför arbetskraften. I handlingsplanen redovisas bland annat arbets- och kompetenslinjen, som är grunden för den svenska arbetsmarknadspolitiken. De främsta uppgifterna är platsförmedling och att motverka brist på arbetskraft och rikta insatser till dem som har särskilt svårt att få ett arbete.

Riktlinjen har två kvantitativa mål: dels att alla arbetslösa ska erbjudas en ny start, dels om deltagande i aktiv åtgärd.

Sverige anser sig uppfylla båda målen för modernisering av institutionerna på arbetsmarknaden, och när det gäller utvärdering av åtgärdernas effektivitet framhålls den löpande dialogen med Arbetsmarknadsstyrelsen och med det särskilda institutet för utvärdering av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, IFAU i Uppsala.

Riktlinje 2 uppmanar länderna att uppmuntra skapandet av fler och bättre jobb genom att främja företagaranda och innovation. I handlingsplanen framhålls att villkoren för entreprenörskap ska förbättras och fler regelförenklingar genomföras. Även regeringens arbete med att ta fram en innovationsstrategi och att ge stöd till företagande inom främst utsatta grupper och utbildning i entreprenörskap framhålls. Vidare anges reformeringen av de så kallade 3:12-reglerna.

Riktlinje 3 uppmanar länderna att underlätta för både arbetstagare och företag att anpassa sig till förändringar och motverka flaskhalsar genom att till exempel främja yrkesmässig och geografisk rörlighet. I handlingsplanen framhålls vikten av ett livslångt lärande, elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet och ett arbetsliv som ger utrymme för alla individer. Likaså pekas det på regeringens arbetsmiljöarbete.

För att öka rörligheten framhålls i handlingsplanen förändringen av arbetslöshetsförsäkringen, arbetsmarknadsutbildningar inom bristyrken och en bättre validering av kunskaper.

I riktlinje 4 uppmanas länderna att genomföra strategier för livslångt lärande och förbättra kvaliteten och effektiviteten i utbildningssystemen. I handlingsplanen framhålls att regeringens strategi för att främja livslångt lärande innebär åtgärder på alla nivåer i utbildningssystemet och i arbetslivet.

Riktlinjen har även tre kvantitativa mål. Det första fokuserar på andelen med gymnasieutbildning i EU, det andra på andelen unga i EU som lämnar skolan i förtid och det tredje på deltagande i livslångt lärande i EU.

Sverige klarar målen om gymnasieutbildning och livslångt lärande. Regeringen prioriterar insatser för elever som riskerar att lämna skolan i förtid, men ytterligare insatser krävs för att nå det målet. I handlingsplanen betonas även vuxenutbildningen samt kompetensutveckling i arbetslivet.

Anf. 5 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Tack, Jan, och tack för möjligheten att få komma hit till EU-nämnden!

Jag tänker gå igenom de sex sista riktlinjerna.

I riktlinje 5 uppmanas länderna att se till att det finns ett tillräckligt arbetskraftsutbud, bland annat genom att tillvarata potentialen i alla grupper, främja ett aktivt åldrande och, när så är befogat, beakta det tillskott av arbetskraft som invandring är. I handlingsplanen framhålls att arbetet med att öka arbetskraftsutbudet är prioriterat. Inte minst mot bakgrund av den demografiska utvecklingen är det viktigt för att klara den framtida finansieringen av välfärdssystemet.

Sverige har ju ett relativt högt arbetskraftsdeltagande, särskilt bland kvinnor och äldre. Sverige har ändå fått två rekommendationer för att öka arbetsutbudet. Den första är att öka arbetskraftsdeltagandet bland invandrare och den andra att minska antalet långtidssjukskrivna. De här rekommendationerna behandlas i handlingsplanen. Bland annat framhålls att regeringen ständigt ser över möjligheterna att via lagstiftning eller andra insatser öka arbetsutbudet, till exempel genom att förbättra mottagandet och integrationen av invandrare och att göra personalförstärkningar inom arbetsförmedlingen.

För att minska sjukskrivningarna framhålls bland annat det elvapunktsprogram som regeringen har presenterat, anställningsstöd för långtidssjukskrivna som saknar ett arbete att gå tillbaka till och ökade möjligheter att pröva arbete med vilande sjukersättning. I handlingsplanen framförs även regeringens avsikt att tillsätta en parlamentarisk kommitté som bland annat ska se över det regelverk som styr möjligheterna till arbetskraftsinvandring från länder utanför EU eller EES.

Som Jan sade ska ett jämställdhetsperspektiv genomsyra hela handlingsplanen och redovisningen av samtliga riktlinjer.

I riktlinje 6 fokuseras det särskilt på jämställdhet. Länderna uppmanas att uppmuntra kvinnorna att söka sig till arbetsmarknaden. Målen här är väsentligt mindre skillnader mellan könen vad gäller sysselsättning, arbetslöshet och lön. I handlingsplanen redovisas regeringens jämställdhetspolitik de närmaste åren. Fokus kommer bland annat att vara på lika lön för likvärdigt arbete, på en jämn fördelning av makt och inflytande och på familjepolitik. Dessutom krävs det långsiktiga insatser för att minska könssegregeringen på arbetsmarknaden. I riktlinjen finns också integrerat det mål om barnomsorg som stats- och regeringscheferna beslutade i Barcelona.

I riktlinje 7 uppmanas länderna att främja integrering av personer som har särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Det kan vara funktionshindrade personer, invandrare och etniska minoriteter. I handlingsplanen framhålls att den reguljära aktiva arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken är grunden för att stödja de här personerna. Riktlinjen har två mål som uppmanar till en betydande minskning i varje medlemsstat av arbetslösheten bland mindre gynnade personer och att minska skillnaden mellan andelen arbetslösa EU-medborgare och andelen arbetslösa bland övriga länders medborgare. Den här skillnaden har ju i Sverige minskat under senare år.

I riktlinjen framhålls att mottagandet av nyanlända och deras etablering i samhället ska reformeras. Inriktningen ska vara ett snabbare inträde på arbetsmarknaden. Vidare redovisas bland annat den nya lagen om förbud mot diskriminering liksom personalförstärkning inom arbetsförmedlingarna samt den arbetsgrupp som finns med företrädare för Regeringskansliet och Svenskt Näringsliv. Vi framhåller även att funktionshindrade är en prioriterad grupp inom alla generella arbetsmarknadspolitiska program och att det finns program riktade till personer med just funktionshinder.

Riktlinje 8 handlar om att man uppmanar länderna att se över de ekonomiska drivkrafter som finns för att göra arbete till ett attraktivt alternativ och uppmuntra män och kvinnor att söka arbete, börja arbeta och stanna kvar i arbetslivet. Där redovisas regeringens långsiktiga arbete med att minska de kombinerade marginaleffekterna i skatte-, transfererings- och bidragssystemen samt den omfattande skattereform där regeringen har tagit tre steg.

Sverige har fått rekommendationen att fortsätta med att reformera skatte- och bidragssystemet för att öka incitamenten att arbeta. Minskade marginaleffekter finns också uppställt som ett mål i riktlinjen. Regeringens politik har bidragit till att de genomsnittliga marginaleffekterna har sänkts sedan år 1997. Även det reformerade pensionssystem som finns ger tydliga drivkrafter till arbete i höga åldrar.

Vidare betonas att höjningarna av de miljörelaterade skatterna balanseras av sänkt skatt på arbete. Också maxtaxan i barnomsorgen har sänkt marginaleffekterna för barnfamiljer, och en framtida utbyggnad av den allmänna avgiftsfria förskolan redovisas. I den här redovisningen nämns även att regeringen inom kort kommer att påbörja ett arbete i syfte att se över de samlade marginaleffekterna och att regeringen avser att genomföra det fjärde steget i den omfattande skattereformen, om det statsfinansiella läget så tillåter.

I riktlinje 9 uppmanas länderna att genomföra mångsidiga åtgärder för att minska andelen odeklarerat arbete samt att förbättra den kontroll som finns av efterlevnaden av lagstiftningen. Att mäta verksamheten i den svarta sektorn är väldigt svårt. I handlingsplanen framhålls att regeringen verkar för en mer effektiv användning av de kontrollverktyg som finns för att motverka odeklarerat arbete. Regeringen vill dessutom belysa riskerna med att stå utanför de reguljära systemen och arbetsmarknaden, bland annat när det gäller arbetsrätt, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och möjligheterna till pension.

I riktlinje 10 uppmanas länderna att genomföra en bred strategi för att minska skillnaderna i sysselsättningsnivå och arbetslöshet mellan olika regioner. Regeringens ambitioner att utjämna regionala skillnader redovisas i handlingsplanen. Även insatser för att skapa minst ett starkt lärosäte i varje län framhålls, och de regionala tillväxtavtalen och partnerskap på regional nivå lyfts fram.

Det här är de tio riktlinjer som finns.

Sedan skulle jag också vilja säga några ord om del C, som handlar om att man ska involvera alla berörda aktörer för att genomföra de här sysselsättningsriktlinjerna. Här ges en översikt över hur detta arbete utförs nationellt – inte minst dialogen och samarbetet med riksdagen, arbetsmarknadens parter och andra berörda organisationer. Dessutom redovisas de finansiella resurser som finns för att genomföra strategin nationellt. Europeiska socialfonden nämns i den här delen.

Detta är ett försök till en övergripande genomgång av den nationella handlingsplanen och dess innehåll. Handlingsplanen kommer att beslutas av regeringen. Därefter överlämnas den till kommissionen och rådet.

Anf. 6 ANDERS G HÖGMARK (m):

Ordförande! En plan av det slag vi nu fått ta del av blir med nödvändighet lite översiktlig. Det finns ju också mycket underliggande material.

Ärligt talat andas här ganska mycket belåtenhet över vad man har åstadkommit. Sådant är bra. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Men det finns inslag här som på något sätt lämnar ett antal nyanser därhän.

Det talas ju inte mycket om att vi i dag har misslyckats med att klara 4-procentsmålet när det gäller den öppna arbetslösheten. Det finns ingenting som redovisar att vi har misslyckats med att klara förvärvsmålet, 80-procentsmålet. Nu ligger vi på 77,2 % enligt budgetpropositionen. Man redovisar också att det under den kommande treårsperioden är svårt att nå detta. Det sägs inget nämnvärt om att man inte har riktig koll när det gäller att klara målet för att halvera ohälsotalet.

Man kan tycka mer eller mindre om den öppna samordningsmetoden. Vilken bedömning av värdet för den här metoden gör departementet?

Vi har fått tre rekommendationer. Rimligtvis har vi där viss hemläxa att göra. Planer är alltid bra, men man måste också ha bestämda mål. Min fråga är vad har regeringen nu har för mål – annars kan man ju inte följa upp rekommendationerna – när det gäller integrationsarbetet. I fråga om den första rekommendationen måste vi se till att få en bättre integrerad arbetsmarknad. Var har man för mål när man framöver ska göra uppföljningsarbetet på den punkten?

När det gäller ohälsotalet vet vi att det ska halveras – med hittills känt resultat.

Och vad har man för mål när det gäller att minska framtida marginaleffekter? Det redovisades att effekterna från år 1997 och fram till dags dato har reducerats något. Men det måste ju framför allt gälla framtiden. Vad är alltså målet när det gäller den reduktionen?

Sedan har jag en fråga om entreprenörskapet. Det talas om att Sverige har en fin tradition när det gäller entreprenörskap. Det var så ett antal årtionden tillbaka, men verkligheten i dag är att väldigt många patent och annat lämnar Sverige och framför allt hela Europaområdet för att tas upp i USA och Asien. Några åtgärder redovisas. Men har ni någon mer konkret målsättning när det gäller åtgärderna?

Ordförande! Ska man ha en chans att göra en rimlig utvärdering och uppföljning – det talas ju om det som en viktig beståndsdel i den här planen – måste man också ha tämligen koncisa och klara mål, för eljest blir uppföljningsarbetet ganska meningslöst.

Anf. 7 ANNELIE ENOCHSON (kd):

Fru ordförande! Risken finns att någon av oss upprepar sig lite med tanke på att vi haft en liten genomgång i arbetsmarknadsutskottet. Men i dag är det ju fråga om information och ej om samråd. Vi kommer också, om jag förstått det rätt, att jobba vidare med detta.

Först vill jag ta upp detta med de tre målen och full sysselsättning. Jag har en del funderingar i det avseendet. Vad innebär detta – att alla ska arbeta eller att det finns arbete för alla? Vi vet att ordet ”sysselsättning” definieras olika i olika länder. Andra länder har inte med sjukskrivna som vi. Då kan vi tala om att vi har en bra sysselsättning, men det kanske inte stämmer utifrån de här parametrarna.

I arbetsmarknadsutskottet hörde jag att Eurostat har ett arbete på gång för att försöka synkronisera det hela, och det låter bra. Annars kan vi ju inte jämföra oss med varandra. Det är alltså viktigt att man fortsätter det arbetet och tar upp detta.

Rekommendation nr 2 är att minska antalet långtidssjukskrivna. Där har vi onekligen inte lyckats nå så långt. Det går i stället åt fel håll, vilket man måste beklaga. Risken finns att vi fortsatt får en sådan här rekommendation. Eftersom jag inte varit med så länge i EU-nämnden vet jag inte om det här är en rekommendation som vi alltid får; det verkar vara så.

Rekommendation nr 3 är att arbeta vidare med reformer för att öka incitamentet för arbete. Inte heller där har vi väl till fullo lyckats. Risken finns att också den rekommendationen kvarstår.

Sedan har jag en fundering kring riktlinje nr 9 och detta med svartjobb. Det är viktigt att verkligen förenkla när det gäller företagarklimatet och att avlägsna avskräckande faktorer. Även där tycker jag att vi har en lång väg att gå. Jag tycker att texten är väl positiv jämfört med hur verkligheten ser ut. Jag tror att man måste synkronisera verkligheten med texten.

Anf. 8 KARIN PILSÄTER (fp):

Det är kanske ingen hemlighet att den öppna samordningsmetoden inte tillhör det som vi liberaler tycker är det allra bästa att ägna sig åt i Europasamarbetet och så. Men nu är det som det är med detta – det finns och det tar rätt mycket tid. Problemet illustreras väldigt tydligt här. Man får riktlinjer. Sedan gäller det att skriva ihop något som passar med det hela. Egentligen har det ingen inverkan på det nationella arbetet, och ska kanske inte heller ha det. Dock blir det väldigt mycket papper och sammanträden utan att det kanske påverkar så väldigt mycket.

När det gäller de gemensamma mål som här satts upp påtalar ni statistiskt helt korrekt att Sverige ligger bra till och att vi bidrar till att EU-genomsnittet närmar sig målen. Men samtidigt sjunker de svenska siffrorna på flera av de här punkterna. Det är ett faktum som jag inte kan spåra i den här rapporten. Jag kan inte spåra så att säga någon medvetenhet om att sysselsättningsgraden för äldre sjunker, att den totala sysselsättningsgraden sjunker och att sysselsättningsgraden förändras. Den faktiska pensionsåldern är ju inte på uppåtgående, utan den är på nedåtgående. Likaså sjunker sysselsättningsgraden bland invandrare mycket snabbare än bland befolkningen i övrigt.

Detta innebär att det är ganska uppenbart att det faktum att vi ligger på en bättre nivå än EU-genomsnittet inte är tillräckligt, utan det går här åt fel håll i förhållande till uppsatta gemensamma mål. Med tiden kommer Sverige snarare att bidra till att det blir svårare att nå målen om den här utvecklingen fortsätter.

Sedan har vi de olika sakområdena. Det är självklart att vi har olika åsikter. I och med att vi har olika åsikter om sakfrågorna har vi naturligtvis också olika åsikter om vad som borde stå i en sådan här handlingsplan. Men det är en annan sak – beslutat är beslutat.

I redovisningen är det mycket om de viktiga skattefrågorna som inte finns med, men rapporten kommer väl att bearbetas. Under punkten om skattefusk finns det alls ingen diskussion om skattekilar och deras inverkan på svartjobb. Jag tror att ni skulle kunna förbättra materialet genom att ta in ett sådant resonemang. Det gäller även förenklingsfrågorna. Något lite i förenklingsdelen har ju ändå blivit gjort som kan underlätta. Några som så att säga skattefuskar därför att det inte ens går att ta reda på hur man gör kan ju då ändå göra rätt.

När det slutligen gäller de regionala skillnaderna är statistiken lite missvisande i och med att de som står utanför arbetsmarknaden och som aldrig tagit sig in och går på socialbidrag inte registreras som arbetslösa. Detta är i rätt stor utsträckning ett storstadsfenomen. De långtidsarbetslösa på landsbygden däremot finns ofta med i statistiken. Här tycker jag att ni borde kunna föra in ett resonemang om att vid en bredare redovisning av hur landet ligger är de regionala skillnaderna inte fullt så stora som de kan framstå mellan storstad och landsbygd.

Anf. 9 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Fru ordförande! Vi i Vänsterpartiet har ju ställt oss bakom bland annat vårpropositionen – det gäller också andra förhandlingar – så jag ska gå in lite mer på riktlinjerna och ha lite synpunkter på dessa.

Det har ju varit information tillsammans med arbetsmarknadsutskottet. Men vi i Vänsterpartiet har ingen här i EU-nämnden som också sitter med i arbetsmarknadsutskottet, så jag har, tyvärr, inte haft möjlighet att ha kontakt med våra ledamöter i arbetsmarknadsutskottet för att lyssna på deras reflexioner. Därför har jag nog missat en del saker i sammanhanget.

När det gäller riktlinje 1 och EU:s mål 2, att medlemsstaterna ska se till att 25 % av de långtidsarbetslösa senast år 2010 deltar i en aktiv åtgärd, tycker jag att det är väldigt lågt. Nu uppfyller vi ju målet till 50 %, och det är bra. Men det borde egentligen vara mer än 50 %. Har ni några reflexioner i det avseendet?

När det gäller riktlinje 3 står det i texten här om att ”luckra upp överdrivet stränga bestämmelser i arbetsmarknadslagstiftningen”. Vårt parti har alltid eftersträvat en bra arbetsmarknadslagstiftning. Arbetsrätten är en viktig del av tryggheten på arbetsmarknaden. När jag läser texten undrar jag vad som ligger i formuleringen att ”luckra upp överdrivet stränga bestämmelser”. Vad menas? Går det att exemplifiera? Jag tycker att det egentligen är en onödig skrivning.

Där kommer också upp frågor om att öka rörligheten på arbetsmarknaden genom att till exempel förändra arbetslöshetsersättningen. Det är också ganska olyckligt. Jag hoppas att vi fortsättningsvis kan ha en relativt hög a-kassa. Det är viktigt. Det är också en trygghet för många.

I riktlinje 4 talas om insatser för elever. Det är viktigt. Vi ser att mycket mer kan göras. Jag är orolig för att 10,4 % i Sverige inte klarar skolan utan hoppar av i förtid. Kan ni gå in mer i detalj på de insatser som kan göras här? Det är många som inte har en särskilt bra framtid, när de hoppar av skolan.

Det är bra att ni lyfter fram jämställdhetsperspektivet. Det görs på ett tydligt och bra sätt. Det följer med hela vägen. Det är också bra att ni lyfter fram de funktionshindrade, att de är en prioriterad grupp. Vi har nog inte arbetat tillräckligt mycket med de funktionshindrade. Många har varit utestängda från arbete, det vill jag framhålla.

När det gäller riktlinje 8 skriver ni i handlingsplanen att pensionssystemet ger tydliga drivkrafter för fortsatt arbete i högre ålder. Det har visat sig att pensionssystemet ger ganska låga pensioner. Att jobba till exempel 40 år för att få hel pension kan kännas som lång tid för många. Jag tror att många är oroade för en alltför låg pension. Då går man och jobbar. Men det kan också betyda att ohälsan ökar.

Avslutningsvis vill jag ta upp riktlinje 9. I inledningen på riktlinje 9 står det ”avlägsna avskräckande faktorer”. Vad menar ni med det? Går det att ge några exempel?

Anf. 10 ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Den här sysselsättningshandlingsplanen är bra eftersom den bygger på överenskommelsen mellan Miljöpartiet, Vänstern och regeringen. Utgångspunkten är bra! Jag har dock vissa synpunkter och frågor, men inte av den allvarliga arten.

Först kan man konstatera att Sverige uppfyller de krav som finns i sysselsättningsstrategin. Det är mycket bra. Jag har dock invändningar mot den öppna samordningsmetoden, som Lissabonstrategin bygger på. Jag hör även här i EU-nämnden att många uppfattar det som krav, uppmaningar, och det är egentligen inte vad det handlar om. Detta är ingen EU-kompetens. Varje land har friheten att agera utifrån de förutsättningar och de beslut vi fattar nationellt. Det är viktigt att ha det i åtanke.

Många av de här rekommendationerna, även i det underlag vi har fått, går in på områden där det absolut inte finns någon EU-kompetens. Familjepolitik är ett bra exempel på det. Där har EU väldigt lite beslutande funktioner men man kommer ändå in på de aspekterna i sysselsättningsarbetet.

Jag saknar också något om förutsättningarna för sysselsättning. En av de viktigaste förutsättningarna för en bra sysselsättning är en egen penningpolitik. Nu har tack och lov svenska folket sagt att vi ska fortsätta med det. Det är bra att poängtera även om jag inser att jag har en mycket liten majoritet bakom mig i nämnden och regeringen för att ta upp det. Jag tänkte ändå att jag skulle nämna det.

Den rekommendation som jag tycker att vi ska ta åt oss mest är den som handlar om att minska antalet långtidssjukskrivna. Där pågår ett bra arbete nationellt, men vi har mycket kvar att göra. Där skulle jag framför allt vilja att hela texten om ohälsan belyser att det inte bara är i arbetslivet som ohälsan finns. Det handlar om hela livspusslet, att få det att gå ihop. Den aspekten bör komma fram där. Man måste ta ett ganska stort grepp i den frågan.

Det är bra att jämställdhetsperspektivet genomsyrar hela dokumentet. Det är också bra att man hänvisar till handlingsplanen mot fattigdom och social utestängning. Det är en väldigt bra sak.

Det är också bra att regeringen nu har ändrat sig om arbetskraftsinvandring. Man var emot den fempartiuppgörelse som riksdagen gjorde i våras, men nu verkar regeringen acceptera den och även prata för den. Det är väldigt bra.

Hela den här sysselsättningsstrategin bygger på att man ska utbyta goda erfarenheter. Då är min enkla fråga: Har vi fått några goda erfarenheter från de andra EU-länderna? Det är väl det som är hela syftet med sysselsättningsstrategin, att vi ska få impulser från andra länder om hur man har sett på problemen där, om man har andra aspekter på hur de kan lösas. Här är det väldigt mycket svenskt. Om jag inte minns fel var det också mycket svenskt när vi hade handlingsplanen uppe i höstas. Det talades lite om vad man har gjort i andra länder, om vi kan lära någonting och få impulser utifrån. Är det bara Sverige som gäller? Det tycker inte jag, som internationalist.

Anf. 11 MIKAEL ODENBERG (m):

Ordförande! Min reflexion är den att för varje ny nationell handlingsplan som presenteras desto större frågetecken kan man sätta kring hela denna sysselsättningsstrategi. Frågan är verkligen vad man kan lära genom att ta in nationella handlingsplaner från andra länder. Det finns fog för misstanken att de nationella handlingsplanerna är precis lika politiska och tendentiösa som vår egen.

I och för sig kanske man inte kan förvänta något annat. Det vore märkligt om den svenska regeringen lämnade in en handlingsplan till Bryssel som artikulerar den svenska parlamentariska oppositionens synpunkter på tillvaron. Det hade väl inte ens jag förväntat mig. Däremot hade det möjligen varit eftersträvansvärt att ha ambitionen att tackla de olika rekommendationerna och riktlinjerna från något mer objektiva utgångspunkter än man de facto gör i de här dokumenten.

Den övergripande rekommendationen om att arbeta vidare med reformerna av skatte- och bidragssystemen är inget som direkt kommer som en blixt från klar himmel. Det är en rekommendation som har funnits med i varenda sysselsättningsriktlinje och varenda ekonomisk-politisk riktlinje som kommissionen har utfärdat sedan vi gick med i unionen.

I varje sådant här dokument återupprepas triumferande att vi sakta trappar ned egenavgifterna och inför maxtaxan. Man får verkligen hoppas att kommissionen läser lite svenska tidningar, att de får lite översättningar, så att de kan få en något fördjupad bild av hur incitamentsstrukturen för att arbeta ser ut här i landet.

Så sent som i våras, i maj, hade vi ett seminarium i Riksdagshuset där man diskuterade en rapport från Internationella valutafonden. I den rapporten var en av huvudteserna att skattetrycket på arbete, som i det här landet är högst inom hela OECD, tillsammans med bidragssystemen skapar starka negativa effekter på arbetsutbudet och en ansenlig svart sektor. Det hade måhända varit ändamålsenligt att resonera kring en sådan slutsats i en nationell handlingsplan i stället för att på ett närmast Bosse Ringholmskt sätt bara upprepa vad som stod förra året.

Man kan anföra precis samma sak när det gäller riktlinje 2. Den handlar om företagsklimatet i vid mening. Här förs ett resonemang där man framhåller att Sverige sedan länge har en god tradition av entreprenörskap. Jag förmodar att det är det tidiga industrisamhället man tänker på, när Lars Magnus Ericsson och andra gjorde sina genombrott. I dag är det inte precis den allmänna bilden av situationen i Sverige, varken från näringslivets sida eller från den politiska oppositionens sida.

Man hänvisar till reformering av 3:12-reglerna. Det är någonting som ni har ältat i jag vet inte hur många år. Vi har Småföretagsdelegationens alla förslag som aldrig realiseras. Det är väldigt mycket prat och väldigt lite leverans.

För att göra ytterligare några iakttagelser kring tekniken när man skriver de nationella handlingsplanerna: När man inte har åstadkommit någonting alls redovisar man i stället sina mål, till exempel målet att halvera antalet socialbidragstagare. På andra punkter där man har misslyckats i sak, till exempel riktlinje 10, anger man i stället ambitioner.

Vi har en oerhört tudelad arbetsmarknad här i landet. I stora delar av landet, i hela Norrlands inland, står en tredjedel av den vuxna befolkningen utanför den reguljära arbetsmarknaden. Riktlinje 10 handlar om att minska de regionala skillnaderna, och vad skriver regeringen? Jo, i riktlinjerna redovisas att regeringen har höga ambitioner att utjämna regionala skillnader. Det är också en genomgående tendens: Mål och ambitioner redovisas när man inte har någonting att redovisa.

Om däremot riksdagen har gjort någonting och fattat skarpa beslut som man inte tycker om, då underlåter man att redovisa det. Jag kan exemplifiera med riktlinje 3 som handlar om att luckra upp överdrivet stränga bestämmelser i arbetsmarknadslagstiftningen. Där har riksdagen fattat beslut om undantag från turordningsreglerna som har just detta syfte. Men det beslutet tyckte man inte om i sak och därför redovisar man det inte heller.

Till sist har jag en fråga. Så här långt har jag tillåtit mig att göra en recension. Det har kanske, med all respekt, ett begränsat intresse att diskutera med herrar statssekreterare. Jag har en fråga som har med riktlinje 9 att göra. Där framgår att LO har bidragit med egen text till denna riktlinje. Jag undrar hur beredningsprocessen går till. Är det några andra som har bidragit med texter i utarbetandet och i så fall vilka?

Anf. 12 HILLEVI LARSSON (s):

Jag kan börja med att säga att det är mycket positivt att man tar fram en sysselsättningsstrategi. Det innebär att man lyfter upp sysselsättningen i hela EU som ett väldigt viktigt mål. Det har man tidigare inte gjort. Det är väldigt positivt att man gör det. Det är helt i svensk tradition och hittills också med mycket goda resultat. Sysselsättningen har gått upp i de flesta länder under den tid man har arbetat på det här sättet.

Vi är inne i en internationell lågkonjunktur nu, och det är bland annat det vi själva lider av. Vi har också i Sverige fått högre arbetslöshet. Jag förutsätter att man på något sätt tar hänsyn till det i de här texterna, alltså från EU:s håll. Jag menar givetvis inte att man ska sänka kravet på åtgärder. Samtidigt måste man dock inse att konjunkturen har oerhört stor betydelse för att sysselsättningen går ned.

Några var tidigare inne på svartjobb. Man kan göra det lätt för sig och säga att det beror på att vi har för höga skatter eller för krångliga system. Det finns ingen självklarhet i den analysen utan man kan alltid diskutera den. Det är intressant att se att det i många sydliga länder med lägre skatter och färre regler finns enorma skaror med gästarbetare som reser in. Myndigheterna ser till och med mellan fingrarna med det, därför att det är billig arbetskraft. Däremot tycker jag att det är bra att man utgår från att svartjobb faktiskt är ett brott och inte säger att det bara handlar om att vi ska sänka skatterna. Det känns som om man vill göra brottslingarna till lags. Tvärtom ska man se till dem som i dag följer lagarna och deras intressen, de som därmed kanske riskerar att bli utkonkurrerade av svartjobbare.

Det finns en ekobrottsmyndighet som har arbetat. När ni nämner att man ska göra användningen effektivare, gäller det då Ekobrottsmyndigheten eller gäller det samordning med polisen? Har man funderat närmare på hur det ska gå till? Jag tror att det är helt rätt inriktning. På ekobrottsmyndigheten säger man att det finns en mycket stor potential i att komma till rätta med både svartjobb och skattefiffel, där stora skattepengar försvinner.

Avslutningsvis uppfattar jag att vi ligger väl till jämfört med andra EU-länder. Jag vill bara fråga om det är rätt analys. Vi har visserligen några krav på oss men vi ligger ändå i toppen utifrån ett EU-perspektiv.

Anf. 13 LENNART HEDQUIST (m):

Ordförande! Jag har en kompletterande fråga angående riktlinje 9, som gäller bland annat den svarta sektorn och undandragande av skatt. Där talas det hela tiden om att man ska omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning.

Ibland anges det från visst håll som att den som gör eget arbete undandrar staten skatteinkomster. Om man däremot skulle anlita någon blir det skatteinkomster till staten. Det är en terminologi som är ganska försåtlig. Det är en sak att man bekämpar den svarta sektorn. Men det är en helt annan sak att misstänkliggöra människors eget arbete, till exempel i hemmet eller ideellt arbete som utförs i föreningar och organisationer.

Jag utgår från att man avser odeklarerade arbetsinkomster och inte odeklarerat arbete. När man vill skapa välstånd gäller det självfallet arbete som ger arbetsinkomster men också att det utförs arbete i största allmänhet här i landet.

Anf. 14 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Jag gör först en övergripande kommentar kring planen. Sedan hjälps vi åt att besvara frågorna från person efter person. Ni får skrika till i den mån ni tycker att vi missar att besvara frågor, för det vill vi självklart göra.

Det är flera som har varit inne på frågan om det här arbetet har något värde och om det verkligen är så bra med den här öppna samordningsmetoden och så vidare. Ulf Holm var inne på liknande tankegångar som vi har. Det ligger ett stort värde i att samarbeta kring frågor som rör sysselsättning på det europeiska planet. Däremot är det en avvägning mellan vad som ska vara nationell politik i det här fallet och vad som ska hanteras på EU-nivå. Vi tycker att den öppna samordningsmetoden är en bra avvägning.

Man kan naturligtvis, som flera är inne på, ställa sig frågan om regeringen tar rekommendationerna på allvar, om det här verkligen är på riktigt. Jag hoppas att den föredragning som vi har gjort här i dag och regeringens politik i övriga delar visar att regeringen prioriterar sysselsättningsfrågorna högt och att man därmed tar rekommendationerna på stort allvar.

Sverige har genomfört en rad åtgärder under senare år, till exempel när det gäller reformer av skatte- och bidragssystem. Sverige delar också kommissionens syn på att arbetsutbudet måste öka till exempel genom att invandrare integreras bättre på arbetsmarknaden och att sjukskrivningarna minskar. Jag ska komma tillbaka till det alldeles strax.

Vi inledde med att ta upp att det som presenteras i handlingsplanen inte är någon ny politik. Det är en sammanfattning av vad som finns i budgetpropositioner och andra propositioner. Man kan ta den senaste budgetpropositionen som exempel. Där redovisas tydligt svårigheter med att nå 80-procentsmålet när det gäller full sysselsättning men också de åtgärder som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänstern avser vidta för att nå 80-procentsmålet.

Jag ska också säga något ytterligare om processen. Det har varit viktigt i beredningsarbetet med handlingsplanen att ha en dialog med arbetsmarknadens parter. De är viktiga för den nationella handlingsplanen. Man kan ta det konkreta exemplet svartarbete. Det är en punkt där det egentligen bara är LO av arbetsmarknadens parter som har kommit med konkreta synpunkter. Det är bakgrunden till att vi har refererat det.

Handlingsplanen är, analogt med vad jag sade, skriven med viss ödmjukhet. Det är klart att Sverige och den svenska regeringen vill framhålla de goda insatser som vi ändå tycker görs på detta område, att vi ligger bra till jämfört med andra europeiska länder, apropå vad Hillevi Larsson sade. Men det finns naturligtvis mycket kvar att göra också när det gäller enskilda punkter som integration, sjukskrivningar och allt vad det kan vara.

Vi ska nu gemensamt försöka besvara frågorna person för person. Jag börjar med det Anders G Högmark tog upp. Du var inne på kvantitativa mål när det gäller ohälsa. Det är väldigt tydligt uttalat. Om jag förstod din fråga rätt undrade du hur det ser ut på andra områden.

När det gäller integration och personer på arbetsmarknaden med annan bakgrund än svensk är 80-procentsmålet lika giltigt som för alla andra. Där finns ett tydligt mål. Sedan kan man naturligtvis diskutera om man borde formulera sig tydligare när det gäller innovationsstrategi, nya företag och så vidare.

Du var också inne på marginaleffekter. Det ska vi be Jens Henriksson kommentera.

Anf. 15 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Får jag då också börja med Anders G Högmarks fråga. Han sade att det andades en viss belåtenhet. Det tror jag är fel uttryck. Jag tror att vi uttrycker det bättre på Socialdemokraternas valaffischer: Vi är stolta men inte nöjda. Det är det som ska finnas med här.

Det gäller två olika mål. Den första frågan gällde mål för invandrares sysselsättning. I den proposition som regeringen lade fram för riksdagen för några dagar sedan nämner regeringen ett mål för sysselsättning bland invandrare. Man skriver att regeringens mål är att sysselsättningsgraden för utrikes födda ska öka och närma sig den för hela befolkningen. Där finns ett mål som lyfts fram.

Den andra frågan gäller målen för marginaleffekter. Det är rätt att vi inte har något direkt mål om antal procentenheter. Man kan dock konstatera att marginaleffekten har sjunkit med ungefär 7 procentenheter under de senaste åren därför att vi har gjort ett antal reformer.

Många kanske uppfattar det som tjatigt att regeringen hela tiden lyfter fram maxtaxereformen. Men den var viktig ur ett marginaleffektsperspektiv. Det gäller också två delar av skattereformen, vilken regeringen har föreslagit tre steg i; kompensationen för egenavgifter och, stegvis höjt, den så kallade brytpunkten, så att en mindre andel betalar statlig inkomstskatt och med målet att den andelen skall utgöra 15 %.

Anf. 16 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Jag vill upprepa det som vi nämnde i arbetsmarknadsutskottet, att det är viktigt att siffror om full sysselsättning och så vidare är så jämförbara som det bara går mellan olika länder även om det finns inbyggda svårigheter. Jag vill understryka att det är något som Sverige uppmärksammar, inte minst i diskussioner med Eurostat, för att få mera likformighet.

Annelie Enochson tog upp det förhållandet att många som i dag inte är aktiva på arbetsmarknaden eftersom de är sjukskrivna ändå finns med i statistiken som sysselsatta, när man diskuterar full sysselsättning och 80-procentsmålet. Jag tycker att det är uttryck för en politisk ambition. De är faktiskt inte förlorade för arbetsmarknaden, om man får uttrycka det så. Det är en viktig politisk uppgift, och det är mycket av det som ohälsoarbetet syftar till, att göra det möjligt för människor som är sjukskrivna att faktiskt komma tillbaka till arbetslivet.

I förlängningen handlar det om att det här finns en stor grupp människor som det är viktigt att få tillbaka till arbete när det gäller möjligheter till sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Därför är det också rimligt att de inte räknas som förlorade för arbetsmarknaden, om man får uttrycka det så.

Annelie Enochson var också inne på svartarbete. Det ska jag be Jens Henriksson kommentera

Anf. 17 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Jag hade förberett ett långt svar på detta, och det gällde även frågan från Karin Pilsäter. Sedan märkte jag till min förvåning och glädje att Hillevi Larsson sade nästan allt jag tänkte säga. Jag tycker att hon uttryckte sig bra. Om man tittar på de länder som har en hög skattekvot och korrelerar med de länder som har skattefusk verkar det inte finnas något entydigt samband.

Jag tänkte också koppla på en fråga om skattefusk som man inte lyfter fram. Det passar bra att säga till Annelie Enochson och Karin Pilsäter. Pensionssystemet bidrar mycket till att minska svartjobbandet. Många märker att varje krona man jobbar in vitt medför högre pension, enligt den uppgörelse vi har. Jag tror att det kommer att ha ganska stor betydelse för att minska svartjobben.

Anf. 18 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Vi går vidare till ytterligare frågor som Karin Pilsäter tog upp. Samordningsmetoderna har vi berört. Karin Pilsäter var också inne på om siffrorna går åt fel håll, om till exempel sysselsättningen sjunker när det gäller invandrare. Det som avspeglar sig i handlingsplanen ska naturligtvis vara verkligheten som den ser ut. Vad jag förstår kan det vara så att sysselsättningen har sjunkit de senaste månaderna till exempel när det gäller invandrare. Om man ser det över tiden är det dock en positiv utveckling. Det är självklart att vi ska beskriva det som är verkligheten.

Jag skulle också vilja ta fasta på det som framhålls i budgetpropositionen och finansplanen. Regeringen pekar där på behovet av att göra insatser inte minst i anslutning till att nå 80-procentsmålet för vissa specificerade grupper. Där finns också med att man ska underlätta för de äldre på arbetsmarknaden.

Regionala skillnader är också ett område där det inte är alldeles enkelt att mäta statistiskt. Det finns också storstadsdimensionen, som det mycket riktigt pekades på. När det väl är sagt är det utan tvekan så att det finns stora regionala skillnader när det gäller sysselsättning och välfärd, vilket är skälet till att regeringen försöker föra en aktiv regionalpolitik som omfattar många områden, inte bara utgiftsområde 19 i statens budget.

Anf. 19 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Jag skulle också vilja säga något om den öppna samordningsmetoden. Jag tror att den är ganska effektiv. Ett sätt att se på det är att vi diskuterar detta just nu. Oppositionen kritiserar regeringen för att de inte tycker att vi gör tillräckligt. Det visar att fokus förflyttas till sysselsättningsfrågorna. Det är klart att regeringen känner sig pressad när oppositionen tar upp frågor. Om det därmed sker i alla EU-länder tycker jag att det är bra.

Min erfarenhet av den här typen av arbete hänger ihop med Lissabonprocessen. Där fick Sverige många guldmedaljer, som vi kallar det. Vi låg i toppen på många områden medan Frankrike låg sist. Av någon outgrundlig anledning har man knappt haft någon diskussion från fransk sida när det gäller detta.

När man har ett antal mål och punkter att checka av är den första reaktionen att det måste vara något fel på hur målen är satta eller hur man stämmer av dem. Man undrar varför man inte får någon guldmedalj och menar att det måste vara något fel. Därefter kommer ett inneboende tryck i det landet för att vidta reformer. Jag tror att den här nationella, det här sättet, den öppna samordningsmetoden faktiskt fungerar.

Anf. 20 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Då går vi vidare till Sven-Erik Sjöstrands frågor, synpunkter och kommentarer. Om jag förstod det rätt var du kritisk till den som du uppfattar det låga ambitionsnivån när det gäller riktlinje 1. Jag kan bara säga att vi också tyckte det. Men riktlinjen är resultatet av en kompromiss i EU-sammanhang. Jag delar din uppfattning att vi ska ha högre ambitioner än så.

Sven-Erik Sjöstrand tog upp a-kassan. Jag tycker inte att det bara handlar om ersättningsnivåer och att det främst skulle vara sänkta ersättningar som skulle underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Det handlar också om hur a-kassesystemet är utformat, tillämpningsregler och annat. Det är väl så viktigt, kanske viktigare än ersättningsnivåerna i sig.

Du tog också upp detta med gymnasieskolan och det förhållandet att många trillar ut, vilket också är helt riktigt. Såvitt jag förstår var det en viktig orsak till att den så kallade Gymnasiekommittén tillsattes. Syftet är att utifrån den kommittén arbeta fram ett förslag till proposition som åstadkommer en bättre fungerande gymnasieskola.

Du frågade också om pensionssystemet.

Anf. 21 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Jag tolkade mer frågan så att den gällde andelen äldre i befolkningen. Den demografiska utvecklingen ser ju ganska bra ut under de kommande åren i termer av att andelen 20–64 år ökar. Vad som händer är att de mellan 60 och 64 år ökar mer än andra. Vi märker då att sysselsättningsgraden 2002 hos personer 60–64 år ligger på endast 53,6 %, vilket är betydligt lägre än genomsnittet på knappt 75 % som gäller befolkningen sin helhet. Där måste vi ta till andra angreppssätt för att se hur vi kan se till att få mer folk i arbete snarare än att underlätta för folk att inte jobba.

Anf. 22 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Då går jag vidare till Ulf Holm som var inne på förutsättningarna för sysselsättning. Visserligen kan vi från olika partier kanske ha olika utgångspunkter, men nog är ambitionen att också tydligt redogöra för förutsättningarna för sysselsättning i det här programmet.

Jag delar också din uppfattning att när det rör det så kallade ohälsoområdet vet vi i och för sig att det finns ett starkt samband mellan arbetsmiljöförhållandena på arbetsplatsen och detta med sjukskrivningar. Men det är självklart att frågan är mycket mera komplex, och det bör också avspeglas i texten. Jag delar den uppfattningen.

Du var också inne på vad vi kan lära från andra. Det är väl bra att vi är bra, men vad kan vi lära från andra länder och har det någon effekt? Där upplever jag ändå att utbyte mellan länder, olika examinationer, seminarier och så vidare ökar mer och mer. Det som närmast är på gång inom det området är diskussioner och överläggningar med dels Holland, dels Finland. Men visst kan man göra mycket mer kring det temat, och det är någonting som är viktigt för oss att bevaka i de fortsatta diskussionerna.

Anf. 23 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

När det gäller Ulf Holms fråga om vi kan lära av andra länder vill jag bara nämna en sak. Vad som händer nu är att länder skriver sitt. Därefter finns det 15 handlingsplaner. De åker sedan in i beredningsorganisationen, och det är klart att de läses på både Finansdepartementet och Näringsdepartementet. Jag har nu jobbat i nio år, och jag tycker mig se en ganska stor skillnad. Numera integrerar vi det internationella överallt.

Andra eller tredje frågan när man föredrar ett ärende för en minister brukar vara: Hur gör man i andra länder? Det är ett väldigt viktigt sätt att kondensera det här. Vi vet alla som har varit med på en utskottsresa att man åker till ett land och kommer hem med anteckningar som kan vara svårtydbara och med sex sju böcker på olika språk. Det är rätt komplicerat att kondensera detta, men här får vi ett kondensat som faktiskt är bra.

Anf. 24 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Då går jag vidare till Mikaels inlägg. Du var inne på att när regeringen inte har tillräckligt mycket konkret att komma med anger man ambitioner, och så tog du upp regionalpolitik som ett exempel. Jag har som statssekreterare tidigare varit ansvarig för det området. Detta är oerhört komplicerat. Det är utan tvekan så att det finns stora regionala skillnader. Det är svåra frågor. Många politikområden måste bidra.

Det är klart att regeringen har höga ambitioner på det området. Tanken är förstås att dessa ambitioner har avspeglats i regeringsförslag av olika slag och kommer att göra det framgent. Jag vill påminna om att för till exempel två år sedan lade regeringen fram en omfattande regionalpolitisk proposition.

Du var också inne på förändringar av arbetsrätten och riksdagens uppfattning i turordningsregelfrågan som inte stämmer med regeringens uppfattning. Jag lyssnar på din synpunkt och tar till mig den, och sedan får vi värdera hur detta bör avspeglas i texten.

Anf. 25 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Jag vill bara göra några kommentarer om detta med målstyrning. Den erfarenhet som finns inom Regeringskansliet är att målstyrning har fungerat väldigt bra. Regeringen satte upp mål för de offentliga finanserna. Därefter blev ett mål för arbetslösheten, och nu finns det mål för sysselsättning och socialbidrag. Den erfarenhet som jag har är att det här fungerar väldigt bra. När man sätter upp mål riktas all kraft på att nå detta mål.

Rent konkret går det till så här när man sätter upp ett mål: Först tittar man på hur man tror att utvecklingen blir om man inte gör någonting. Därefter tänker man: Jaha, nu vidtar vi en massa åtgärder och ser hur långt man har kommit. Då kan man komma upp ytterligare en nivå, och sedan höjer man och sätter målet lite högre. Ribban ska vara hög, och det ska vara svårt att nå de mål som man sätter upp.

Det finns en oerhört stark kraft i hela Regeringskansliet i arbetet med att nå målen. De två mål som vi har framför oss 2004 är målet för sysselsättningen och socialbidragsmålet. I de prognoser som vi nu redovisar nås inte dessa mål, men regeringen säger att målen ligger fast och att man löpande kommer att vidta åtgärder för att kunna nå dem.

Anf. 26 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

I Hillevi Larssons inlägg kan både Jens och jag instämma väldigt mycket. Jag vill bara göra en kommentar till detta med svartarbete, vilket också kom tillbaka i Lennart Hedquists fråga. Jag tar det hela i ett sammanhang.

Jag tycker att du har en viktig poäng i detta med att svartarbete är någonting som också kan snedvrida konkurrensen inom EU på olika områden. Det finns alltså många skäl som gör att det måste vidtas särskilt kraftfulla åtgärder mot detta.

Jag vill särskilt framhålla att detta är något som bekymrar många av de nya länder som kommer in i EU. Också i det perspektivet är det långt mycket mer än bara en svensk fråga som handlar om kontroll i Sverige. Frågan är alltså väldigt viktig i ett EU-perspektiv.

Anf. 27 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Hillevi ställde också en fråga om huruvida vi menade Ekobrottsmyndigheten, men så är inte fallet. Vi menade Skatteverket. Vi ska naturligtvis se om vi inte kan skriva in det som Hillevi uttryckte.

Anf. 28 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Jens, ska du också kommentera Lennart Hedquists fråga om detta med den ideella sektorn?

Anf. 29 Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Jag kan inte säga att det fullt ut stämmer in, men jag tyckte att Lennart Hedquist hade en väldigt bra poäng. Det är tyvärr så att det ibland blir lite av EU-språk i sådana här skrifter. Det ska naturligtvis vara odeklarerad arbetsinkomst. Vi ska se över det, så jag tackar för den synpunkten.

Anf. 30 ANDERS G HÖGMARK (m):

Jag har bara ett par stycken kommentarer. Jag tror också att det är viktigt att man sätter upp mål. I det ligger också en glädje i att kunna uppnå målen.

Jag ska ta upp ett exempel som gäller integrationspolitiken. Någon sade här att regeringarna självfallet har samma mål oaktat från vilket land man kommer. Det visar på något sätt hur utopiska målen är, åtminstone i operativt hänseende. Vad har man för mål på 3–5 års sikt? Det är först då som man kan få en konstruktiv dialog och kanske också kritik regering och opposition emellan? Det är ändå lite grann av demokratins livsluft att kunna värdera om man uppnår eller inte uppnår målen.

Dessutom får de människor som jobbar ute i verkligheten en chans att uppnå målen och sedan sätta upp nya mål. I detta ligger också en glädje.

När det gäller den regionala obalansen framfördes det i samband man folkomröstningen att en förklaring till de stora skillnaderna var att man inte hade lokala valutor. I så fall hade man eliminerat de regionala obalanserna. Nu tror jag i och för sig inte att departementet argumenterar för att införa sådana, men frågan är då: Vad har man för mål där? Dessa obalanser har ju funnits i 10–40 år, under hela efterkrigstiden.

Alla regeringar kommer att ha samma problem att brottas med. Vad har man för operativ målsättning för att se om man lyckas? Återigen: Man kan uttala att alla ska ha samma möjligheter att lyckas, och regionalpolitiken har under årtionden haft mer eller mindre operativa målsättningar. Men vad har man för operativa målsättning här och nu?

Anf. 31 ANNELIE ENOCHSON (kd):

Det första målet är full sysselsättning. Om man nu har ett sådant mål fram till 2010, att det ska gälla totalt 70 %, måste det vara jämförbart. Annars fyller det ingen funktion. Min point är att det är viktigt att man mäter lika.

Det är självklart att de som är sjukskrivna är lika värdefulla. Värdet hos en människa består ju inte av om man är frisk är eller sjuk, eller om man har ett arbete eller inte. Det handlar inte alls om det. Vi måste få ett mått som det går att jämföra med. Annars har det inte något värde. Speciellt när man bara har övergripande tre mål, varav det ena är full sysselsättning, måste man definiera dessa betydligt tydligare än vad som görs i dag.

Anf. 32 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Jag börjar med det sista. Jag delar din uppfattning på den punkten. Ska det vara någon vits med att sätta upp mål på EU-nivå måste man bättre kunna genomföra dem. Jag kan försäkra dig att detta är frågor som i högsta grad är levande i vardagen på till exempel Näringsdepartementet och Finansdepartementet när vi för diskussioner med olika EU-institutioner om sysselsättningsmål, hur man ska mäta och vad som ska räknas. I grunden har jag precis samma uppfattning som du, och det är också det som regeringen i olika sammanhang försöker att driva.

Anders G Högmark ställde en fråga om behovet av kvantifierbara mål på olika nivåer. Jag tycker att man ska vara lite ödmjuk där. Visst, det finns ett behov av att sätta upp tydliga mål för att man ska kunna nå dem, precis som du var inne på. Det är inte alldeles enkelt när man kommer till att bryta ned målen på olika grupper och differentiera dem. Det kan också bli lite fel, om jag får uttrycka mig så. Det är viktigt att följa utvecklingen, och det gör vi inte minst inom arbetsmarknadspolitiken. Vi följer väldigt noga hur utvecklingen ser ut för olika grupper med olika etnisk bakgrund.

Men jag tror också att det kan bli kontraproduktivt om man gör fel. Som exempel kan jag ta upp den diskussion som anknyter till regionalpolitiken om detta med regionala sysselsättningsmål. Om man varierar dem kraftigt över landet, ska då inte 80-procentsmålet gälla i till exempel mitt gamla hemlän Jämtland eller ska målet vara bara 65 % där? Då kan det bli en väldigt snedvriden diskussion. Visst kan man ha kvantifierbara mål. Ja, vi kan göra mer. Men det är inte helt enkelt när man börjar att differentiera för mycket.

Anf. 33 ORDFÖRANDEN:

Då har jag ingen mer på talarlistan. Vi får tacka er så mycket för den här informationen och för att ni och era medarbetare kom hit. Vi går då vidare till punkt 2 på dagordningen som är övriga frågor.

Innehållsförteckning

1 § Nationell sysselsättningsplan 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Kanslichef INGRID LARÉN MARKLUND 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 4 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 1

Anf. 5 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 4

Anf. 6 ANDERS G HÖGMARK (m) 6

Anf. 7 ANNELIE ENOCHSON (kd) 7

Anf. 8 KARIN PILSÄTER (fp) 7

Anf. 9 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 8

Anf. 10 ULF HOLM (mp) 9

Anf. 11 MIKAEL ODENBERG (m) 10

Anf. 12 HILLEVI LARSSON (s) 11

Anf. 13 LENNART HEDQUIST (m) 12

Anf. 14 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 12

Anf. 15 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 13

Anf. 16 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 14

Anf. 17 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 14

Anf. 18 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 15

Anf. 19 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 15

Anf. 20 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 15

Anf. 21 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 16

Anf. 22 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 16

Anf. 23 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 16

Anf. 24 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 17

Anf. 25 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 17

Anf. 26 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 17

Anf. 27 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 18

Anf. 28 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 18

Anf. 29 Statssekreterare JENS HENRIKSSON 18

Anf. 30 ANDERS G HÖGMARK (m) 18

Anf. 31 ANNELIE ENOCHSON (kd) 18

Anf. 32 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 19

Anf. 33 ORDFÖRANDEN 19

Onsdagen den 24 september 2003

EU-nämndens uppteckningar