1 § Nationell sysselsättningsplan

Statssekreterarna Jan Grönlund och Sven Hegelund

Presentation av Sveriges handlingsplan för sysselsättning år 2002.

Anf. 1 VICE ORDFÖRANDEN:

Vi har i dag bara ett formellt ärende, plus naturligtvis övriga frågor, och det gäller den nationella sysselsättningsplanen. Det är ett informationsärende, inte i formell mening ett samrådsärende.

Jag hälsar statssekreterarna Jan Grönlund från Näringsdepartementet och Sven Hegelund från Finansdepartementet med medarbetare välkomna. Vi har fått utsänt en information om Sveriges handlingsplan för sysselsättning år 2002, som har kommit med handlingarna. Nämnden har också tagit fram ett underlag som ligger på bordet här.

Jag lämnar ordet till Jan Grönlund.

Anf. 2 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Tack, herr ordförande. Vi har delat upp det så, Sven Hegelund och jag, att vi ska göra var sin kort inledning innan det ges möjlighet att ställa frågor till oss.

Regeringen kommer i morgon att fatta beslut om Sveriges handlingsplan för sysselsättning 2002. Handlingsplanen kommer att överlämnas till kommissionen och rådet den 2 maj och självklart också till riksdagen vid samma tidpunkt. Tyvärr kan varken Björn Rosengren eller Bosse Ringholm närvara i nämnden i dag. Det har fallit på vår lott att informera om det huvudsakliga innehållet. Precis som ordföranden sade har ni också fått en PM från Regeringskansliet inför dagens möte.

Jag kommer att inleda med att kort berätta om årets handlingsplan och fokusera på det nya avsnittet om fler och bättre jobb. Sven Hegelund redogör därefter för de åtgärder som regeringen har vidtagit mot bakgrund av rådets rekommendationer till Sverige.

Det är nu den femte handlingsplanen som ska överlämnas till kommissionen och rådet. Som ni känner till från tidigare år bygger handlingsplanen på den politik som presenterats i budgetpropositionen för innevarande år, alltså i detta fall år 2002, och även i årets vårproposition. Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll för genomförandet av sysselsättningsriktlinjerna. Parterna har liksom förra året bidragit med texter till de riktlinjer som särskilt riktar sig till dem.

I handlingsplanen redogör regeringen för Sveriges sysselsättningspolitik utifrån EU:s gemensamma sysselsättningsriktlinjer. I år har vi gjort en särskild ansträngning för att sätta in sysselsättningsriktlinjerna i ett EU-sammanhang. Inledningsvis beskrivs därför EU:s arbete inom ramen för den s.k. Lissabonstrategin och EU:s arbete för att nå full sysselsättning.

Liksom tidigare år redogörs för den ekonomiska politiken och utvecklingen på arbetsmarknaden. I förslaget till handlingsplan understryks att regeringens övergripande mål är full sysselsättning. Nytt för i år är att medlemsstaterna ska beskriva de utmaningar som de står inför för att uppnå fler och bättre jobb. Utmaningarna ska inte bara beskrivas. Det ska också anges hur de ska hanteras.

I detta avsnitt beskrivs inledningsvis den demografiska utmaningen, sysselsättningsutvecklingen och arbetskraftsutbudet. Analysen fokuserar särskilt på yngre personer, utlandsfödda, äldre och kvinnor. Vidare redogörs för regeringens politik för att hantera de demografiska utmaningarna.

Särskild vikt fästs vid nödvändigheten av samverkande åtgärder inom olika politikområden, nationella mål för styrning av politiken, en aktiv arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning, betydelsen av att uppmuntra och möjliggöra för äldre att stanna kvar längre i arbetskraften, förändringar i skatte- och bidragssystemen så att dessa ska främja arbete samt slutligen betydelsen av att förbättra kvalitet i arbetet och främja ett livslångt lärande för att kunna uppnå ett långsiktigt hållbart arbetsliv. Framför allt berörs vikten av att minska ohälsan i arbetslivet. Regeringens elvapunktsprogram inom området har en central betydelse.

Nu lämnar jag över till Sven Hegelund, som ska redogöra för regeringens svar på rekommendationerna från Europeiska rådet.

Anf. 3 Statssekreterare SVEN HEGELUND:

Tack för det. I likhet med tidigare år ska länderna i handlingsplanerna svara på de rekommendationer som rådet beslutade om den 18 februari i år. Sverige fick då tre rekommendationer. Den första gällde att fortsätta reformerna för att minska skattetrycket på arbete, framför allt för låginkomsttagare, samt att ytterligare förbättra reformeringen av skatte- och bidragssystemen. Den andra rekommendationen gällde att fortsätta initiativen att ta itu med den nuvarande obalansen mellan kvinnor och män inom yrken och sektorer. Den tredje rekommendationen gällde att säkerställa de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet.

Huvudpunkterna i Sveriges svar på den första rekommendationen om fortsatta reformer av skatte- och bidragssystemen är följande.

För det första har reformer vidtagits på skatteområdet. Ett tredje steg i inkomstskattereformen har tagits. Det innebär att kompensationen för den allmänna pensionsavgiften har utvidgats till att motsvara tre fjärdedelar av pensionsavgiften. För låg- och medelinkomsttagare medför det en skattesänkning på mellan 500 och 700 kr per månad. I kombination med den höjning av grundavdraget som genomförts som en del av den gröna skatteväxlingsstrategin förväntas andelen som betalar statlig inkomstskatt att minska från 19 %, som den låg på 1999, till 17 % år 2002. Regeringen har nu tagit två steg i den gröna skatteväxlingen, som innebär höjt grundavdrag och sänkta löneskatter. Regeringen har också presenterat ett förslag till individuell kompetensutveckling i arbetet, som ju är ett led i denna skatteväxling.

För det andra har förändringar genomförts i arbetslöshetsförsäkringen, studiemedelssystemet, barnomsorgen, föräldraförsäkringen och pensionssystemet. Dessa förändringar syftar till att stimulera till arbete och ökat arbetskraftsdeltagande. Åtgärderna förväntas bidra till att sysselsättningen och arbetsutbudet ökar.

I vårt svar på den andra rekommendationen om den könssegregerade arbetsmarknaden har vi inledningsvis beskrivit orsakerna till den nuvarande obalansen. Könsuppdelningen hänger nära samman med utbyggnaden av den offentliga sektorn på 60- och 70-talen. Den offentliga sektorn var mer flexibel när det gällde att erbjuda arbetsvillkor som gjorde det möjligt för kvinnorna att komma in på arbetsmarknaden. För att komma till rätta med obalansen arbetar regeringen med att bryta könsbundna studiemönster och att minska deltidsarbetslösheten. Dessutom har AMS tilldelats särskilda medel för projekt som syftar till att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Jämställdhetslagen har också skärpts. Man får komma ihåg att det tar tid att bryta obalansen, men regeringen tar frågan på stort allvar och för en aktiv politik för att komma till rätta med problemet.

I svaret på rekommendationen om att säkerställa effektiviteten i de arbetsmarknadspolitiska programmen lyfter vi inledningsvis fram att arbetsmarknadspolitiken har fått en ny inriktning med tydligare fokus på att tillsätta lediga platser och även på att arbeta gentemot utsatta grupper. Detta är inte minst viktigt i arbetet med att integrera utrikesfödda. Därutöver utvärderas arbetsmarknadspolitiken kontinuerligt, bl.a. av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Statskontoret och Riksrevisionsverket. Regeringen följer kontinuerligt upp AMS verksamhet och har skärpt kraven på återrapportering från AMS om de arbetsmarknadspolitiska programmens effektivitet.

Utöver svar på rekommendationerna innehåller handlingsplanen också resultatuppföljning och redovisning av nya initiativ mot bakgrund av de 18 sysselsättningsriktlinjerna. Riktlinjerna är, som ni vet, indelade i fyra s.k. pelare: att förbättra anställningsbarheten, att utveckla det som på svenska kallas företagarandan, att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga och att stärka jämställdhetspolitiken. Om nämnden så önskar kan vi nämna några av de initiativ och åtgärder som presenteras i budgetpropositionen för 2002 och i årets vårproposition. De finns annars redovisade i den PM som ni har framför er.

Jag stannar där. Vi är nu beredda att svara på frågor, både Jan Grönlund och jag.

Anf. 5 MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Även om detta formellt sett är ett informationsärende och inte ett samrådsärende tycker jag att regeringen kunnat kosta på sig att ge ett något bättre underlag till EU-nämnden än den här ganska kortfattade promemorian. Det är inte bara vad man tar upp i den nationella sysselsättningsplanen som har relevans för den, utan också hur man skriver. Det är egentligen det som är det intressanta. Även om regeringen inte tar ett formellt beslut förrän i morgon och inte ska lämna över planen till kommissionen förrän den 2 maj tycker jag att nämnden borde kunnat få del av ett utkast till själva plantexten.

Det här är nu den femte gången. Vad man kan förstå av promemorian kommer denna femte upplaga av den nationella sysselsättningsplanen att präglas av en betydande kontinuitet i förhållande till de tidigare planerna. Det gäller också kritiken. Den präglas också av en betydande kontinuitet. Vi känner igen den sedan gammalt. Jag ska därför inte bli så långrandig, utan jag vill bara ge några korta kommentarer just med anledning av de rekommendationer som kommissionen har riktat till Sverige.

När det gäller skatterna är det bara att konstatera att hur mycket regeringen än ordar om kompensation för egenavgifter och höjda grundavdrag har Sverige alltjämt ett vid varje jämförelse mycket högt skattetryck. Vi har en betydande tyngdpunkt på låginkomsttagare i beskattningen. Vi är inte oväntat i grunden missnöjda med vad regeringen har åstadkommit på den punkten.

Också när det gäller frågan om företagarklimat kvarstår den kritik som vi har riktat under en serie av år mot att regeringen inte är beredd att vidta åtgärder exempelvis för att modernisera den arbetsrättsliga lagstiftningen. Man kommer ingen vart när det gäller att förenkla krångliga regelsystem. Småföretagardelegationens förslag framstår som en symbol för oföretagsamheten på det området.

Också när det gäller den könssegregerade arbetsmarknaden har väldigt lite uträttats. Jag noterar att LO kom med en utredning som indikerade att löneskillnaden mellan män och kvinnor har ökat med 1 000 kr i månaden sedan Socialdemokraterna återkom till regeringsmakten för åtta år sedan. Det är inte precis något gott betyg. I strykklass är de kvinnor som arbetar i offentlig sektor – inte sällan inom vård och omsorg.

Också när det gäller arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet har vi anledning att rikta skarp kritik mot regeringen. Det är i stort sett 1 ½ miljon människor i arbetsför ålder som inte går till jobbet i dag därför att de inte har något jobb att gå till, därför att de har förtidspensionerats eller därför att de är långstidssjukskrivna. Det är ett betydande problem.

Jag tycker att arbetsmarknadspolitikens misslyckande syns allra bäst när det gäller invandrargruppernas situation på den svenska arbetsmarknaden. Den svenska arbetsmarknadspolitiken av klassiskt snitt har uppvisat en dokumenterad oförmåga att hjälpa dessa människor in på arbetsmarknaden. Om detta nämns ingenting.

Jag skulle avslutningsvis också vilja säga att jag tror att man gör klokt i att vara lite återhållsam med de kvantitativa målen. Det börjar nu bli modernt att ange kvantitativa mål både inom unionen och på hemmaplan. Det antyds i promemorian att man sätter upp kvantitativa mål.

Jag tror att erfarenheten av 4-procentsmålet är att man bör vara lite sparsmakad när man sätter upp denna typ av kvantitativa mål av det enkla skälet att det väldigt lätt leder politiken fel. Jag tycker att 4-procentsmålet illustrerar detta väl, eftersom målet i sig har lett till betydande inslag av statistikpolitik, där åtgärderna har varit inriktade på att kortsiktigt uppfylla målet snarare än att lägga om politiken i en riktning som varaktigt kan ge fler människor riktiga jobb.

Det är den 2 maj vi ska få se den nationella handlingsplanen. Vi får läsa noga då. Vi har anledning att tro att vi kommer att känna igen det mesta i den, precis som regeringen känner igen det mesta i vår kritik.

Anf. 6 INGER STRÖMBOM (kd):

Jag vill till att börja med hålla med Mikael Odenberg när det gäller att EU-nämnden i sin helhet säkert hade uppskattat att få se lite mer av den text som kommer att redovisas. Det är väldigt svårt att ta ställning till eller fundera ordentligt över innehållet när vi bara har en promemoria.

När jag lyssnade på Jan Grönlund kunde jag inte undgå att göra en reflexion. Han talade, om jag hörde rätt, om att det behövs åtgärder för yngre, för äldre, för kvinnor och för utlandsfödda. Kvar är alltså bara gruppen medelålders män i Sverige som inte behöver särskilda åtgärder. Det visar att det är allvarligt i Sverige.

Jag skulle vilja ställa en fråga om beskrivningen av sysselsättningsläget i Sverige. Vi håller alla med om att det är angeläget att skapa fler jobb. Kommer det att göras en ärlig beskrivning av sysselsättningsläget i Sverige? 60 % av den sysselsättningsökning vi har haft sedan 1997 förklaras av att personer har fått jobb genom att de har gått in som vikarier för dem som är sjuka. Kommer det en ärlig beskrivning av ansträngningarna för att skapa bättre företagarklimat, så att vi får fler jobb?

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp):

Vi driver i andra forum debatten om hur man egentligen ska göra för att förbättra ekonomins funktionssätt och människors möjlighet att försörja sig på eget arbete. Jag har ett par frågeställningar.

Det måste vara roligt för regeringen att ändå kunna konstatera att någon del av minoritetspolitiken fungerar, eftersom man inte behöver ha särskilda program för vita medelålders män. I alla fall en minoritet klarar sig hyggligt.

Det som jag tänkte fråga om är den könssegregerade arbetsmarknaden. Det anges här att arbetsmarknaden i Sverige är den mest könssegregerade arbetsmarknaden i gemenskapen. Man godkänner definitionen och medger att vår arbetsmarknad är en av de mest könssegregerade. Men det är ingen svensk företeelse att kvinnor finns i vård och omsorg och på dagis. Det är inte bara i Sverige kvinnor finns i traditionella kvinnoyrken. Det är inte i den delen vi är unika, utan det unika är att kvinnor finns i den offentliga sektorn och män i den privata. De förslag ni pekar på har ingenting alls med det att göra.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man godkänner påståendet att jämställdhetsreformerna inleddes 1999. Det pekas på saker som i varje fall jag känner igen sedan längre tillbaks. Information om könsbundna studievägar har man lämnat på gymnasieskolorna i många decennier. Det var redan på 30-talet som gifta kvinnor fick rätt att arbeta, osv. Världens mest jämställda regering tillträde hösten 1994, om jag inte är felunderrättad.

Eftersom regeringen tycker att det är viktigt att vi arbetar med denna typ av program och skickar riktlinjer och rekommendationer till varandra i Europapolitiken måste man ta påpekanden mer på allvar. Om man tycker att ett påpekande om att arbetsmarknaden är könssegregerad är viktigt måste man ta det mer på allvar och berätta hur man tänker följa upp det. Det gäller egentligen också alla de andra punkterna. Om man inte gör det blir det helt meningslöst.

Lösningen på problemet att arbetsmarknaden är så könsuppdelad i vårt land kan inte vara AMS brytmedel för jämställdhetsprojekt, som funnits i decennier och som i stort sett aldrig leder till något vettigt.

Vi ser nu att könssegregationen, förutom att medverka till ökade löneskillnader, fler långtidssjukskrivningar och stress, också är tillväxthämmande.

Anf. 8 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

I princip är beskrivningen när det gäller Sveriges handlingsplan för sysselsättning riktig. Det tycker vi i Vänsterpartiet. Men är det principiellt riktigt att rådet ska ge rekommendationer för arbetsmarknadspolitiken? Arbetsmarknadspolitiken är ändå en nationell angelägenhet.

Vi i Vänsterpartiet måste säga att en del av ledorden är borgerliga. Jag tar ett exempel: Individualitet och flexibilitet är ledord i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Det är klart att Vänsterpartiet inte riktigt står bakom den typen av skrivningar. Vi vill markera det.

Det står inte mycket om de funktionshindrade i vårt samhälle. Det rör sig om 1,5 miljoner människor. Man vet att många människor med funktionshinder vill ut på arbetsmarknaden. Det är fråga om tillgänglighet. Det är också en fråga om att ta ansvar och vilja ordna jobb för de arbetshandikappade och funktionshindrade. Det står väldigt lite skrivet om det.

Kan ni redogöra lite mer för hur man har tänkt stärka möjligheten för dessa grupper att få jobb på framtidens arbetsmarknad?

Anf. 9 MARTIN NILSSON (s):

Det är valår, herr ordförande. Det märks i argumentationen.

Jag tycker i stort att regeringen presenterar ett bra underlag som grundar sig på de beslut som har fattats av en majoritet i kammaren. Jag tycker att man i grund och botten gör en bra redovisning.

Man kan självklart raljera över de faktum att många grupper på svensk arbetsmarknad har sämre möjligheter, att invandrare har lägre sysselsättningsgrad och att kvinnor lönediskrimineras och diskrimineras vad gäller anställningsvillkor. Man kan naturligtvis säga att vi inte ska vidta några speciella åtgärder. Man kan absolut säga att löneskillnaderna i den offentliga sektorn är för stora.

Jag tycker att regeringen gör en bra redovisning. Regeringen har vidtagit bra åtgärder när den har skärpt jämställdhetslagen och inte bara brytt sig om löneskillnader i offentlig sektor och avsaknad av företagsamhet inom traditionellt kvinnliga arbetsområden utan också berört manliga områden. Jag tycker att man har gjort en bra sammanställning. Jag tycker också att det är bra att man lyfter fram ohälsotalen och det elvapunktsprogram som arbetats fram.

Jag tycker att regeringens beskrivning är riktig. De mål och rekommendationer som finns här är bra. Det är bra att det finns en tydlig agenda att jobba utifrån. Vänsterpartiet må tycka att man använder borgerliga nyckelord, men detta är områden där det har funnits en klar majoritet, där Vänsterpartiet har ingått, för att vidta konkreta politiska åtgärder. Jag har lite svårt att förstå just den synpunkten.

Jag har ingen avvikande mening utan tycker att det i stort sett är ett bra dokument som läggs fram. Jag ser fram emot den slutliga planen.

Anf. 10 Statssekreterare SVEN HEGELUND:

Jag tänkte börja, och sedan kommer Jan Grönlund att fylla på.

Först vill jag ta upp frågan om underlag. Det är en fråga som vi har haft uppe tidigare. Vi har haft som princip att lämna färdiga dokument till riksdagen. Eftersom det ännu inte finns något färdigt dokument – det vi nu har är fortfarande preliminärt – har vi valt att i stället i en fyllig promemoria beskriva innehållet i handlingsplanen. Vår uppfattning är att det täcker innehållet i handlingsplanen. Det är möjligt att det kan förbättras, men det är den princip vi har haft.

Det nämndes att vi fortfarande har ett högt skattetryck. Det har vi. I och för sig tycker vi från vår sida att kommissionen har en tendens att jämföra äpplen och päron lite för mycket. Det är ju så att vi i Sverige beskattar något som inte beskattas utomlands, nämligen transfereringar. I andra länder är transfereringarna obeskattade. Dessutom finansieras en del offentlig verksamhet med avgifter i andra länder. De bokförs inte som skatter, men i praktiken är det fråga om skatter.

Beaktar man dessa faktorer kommer man fram till att skillnaderna i skattetryck är mindre mellan Sverige och Danmark, som gör på detta sätt, och andra länder. Men det är klart att vi fortfarande, även efter den justeringen, har ett ganska högt skattetryck. Vi har inte minst problem med marginaleffekter för låg- och medelinkomsttagare. Det gör vi någonting åt genom de åtgärder som har vidtagits i skattereformen, där vi nu har genomfört tre steg. Vi kommer i höst att göra en värdering av det samhällsekonomiska utrymmet för att ta även det fjärde steget i den reformen.

Samtidigt har vi vidtagit åtgärder för att minska andelen som betalar statlig skatt. Målet är 15 %. Vi har tagit ett par steg i rätt riktning även på det området.

När det gäller den könssegregerade arbetsmarknaden bör man komma ihåg att Sverige trots allt har kommit långt när det gäller kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden. Vi har i Sverige en förvärvsfrekvens på strax under 80 % för både kvinnor och män. För kvinnor är det en väldigt skillnad mellan Sverige och många av de övriga EU-länderna i det avseendet.

Sedan är det ju sant att kvinnorna i väldigt stor utsträckning har sökt sig till den offentliga sektorn. I mitt inledningsanförande var jag inne på att det var en följd av att den offentliga sektorn tidigare var bra på att erbjuda mer flexibla arbetsvillkor. Det underlättade för den enskilda att förena yrkes- och familjeliv. Nu utvecklas även den privata sektorn i det avseendet. För närvarande arbetar 47 % av kvinnorna i den privata sektorn. Det är fortfarande en låg andel, men det görs insatser för att öka den.

Det är ett långsiktigt arbete att bryta könsmönstren på arbetsmarknaden. Det handlar mycket om ungdomars studieval. Vi räknar med att det kommer att ske ett generationsskifte i arbetskraften på flera centrala områden under kommande decennier. Då är det viktigt med målinriktade insatser som kan ge resultat.

Löneskillnaderna är fortfarande stora mellan kvinnor och män. År 2000 var kvinnors lön i genomsnitt 82 % av männens. Rensar man för skillnader i ålder, utbildningsnivå, arbetstider osv. är genomsnittet 92 %, dvs. skillnaden är väsentligt mindre. Det här visar vikten av att bryta de här yrkesvalen och se till att vi får ett jämnare deltagande från båda könen på alla delar av arbetsmarknaden.

Jag vill peka på att JämO driver ett antal projekt för att minska lönegapet mellan män och kvinnor. Skärpningen av jämställdhetslagen är också ett viktigt instrument för att få till stånd en utveckling i rätt riktning.

Det här med förtidspensioner och långtidssjukskrivningar nämndes. Vi delar uppfattningen att det är ett allvarligt problem. Regeringen har ju det s.k. elvapunktsprogrammet för att komma till rätta med detta. Det är viktigt att det här programmet drivs med kraft. Sedan återkommer vi också i budgetpropositionen med uppföljning och eventuella ytterligare åtgärder.

Erfarenheterna av kvantitativa mål togs upp. Vi tycker att erfarenheterna av 4-procentsmålet har varit goda. När 4-procentsmålet sattes upp var det väldigt många som var mycket tveksamma till möjligheten att nå det. Nu nådde vi ändå 4-procentsmålet. Vi tycker att det är ett väldigt stort framsteg. Nu är inriktningen att nå sysselsättningsmålet 2004, dvs. en reguljär sysselsättning på 80 %. Vi räknar med att vi ska kunna göra det.

Sedan var det en fråga om att rådet ger rekommendationer på det här området. Det är en direkt följd av fördraget. Rådet ska ge rekommendationer. Sedan kan man alltid diskutera var gränsen mellan unionsgemensamma frågor och subsidiaritet går någonstans. Vi kan väl också ibland tycka att man går lite långt i rekommendationer, i alla fall i detaljgrad. Men jag tror att detta är någonting som håller på att finna sin form.

Vi tycker att det är väsentligt med flexibilitet på arbetsmarknaden. Jag tycker inte att vi ska sträva efter inflexibilitet på arbetsmarknaden – tvärtom.

Anf. 11 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Sven Hegelund har egentligen sagt det mesta. Jag ska bara lämna några kommentarer. Jag kan hålla med om att detta med rekommendationer från tid till annan blir lite väl detaljerat. Samtidigt kan det naturligtvis också vara ett väldigt bra verktyg i utformningen av politiken.

Sedan skulle jag vilja beröra detta med statistikpolitik och hur man räknar fram och tillbaka, om man täcker in alla grupper i olika åtgärder och om det är ett tecken på att det är väldigt allvarligt osv. Man kan lika gärna vända på det och säga att det visar en insikt. Det visar också på höga ambitioner. Jag är naturligtvis av den senare uppfattningen. Jag tycker också att de kvantifierbara målen har varit värdefulla, precis som Sven sade. Jag tycker också att man måste titta bakom statistiken och de resultat som nås, t.ex. inom ramen för aktivitetsgarantin som vi hade möjlighet att diskutera med arbetsmarknadsutskottet för någon vecka sedan. Där ser man att det inte är någon statistikpolitik, utan här handlar det faktiskt om att erbjuda enskilda individer som står utanför bra möjligheter att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Det är det som är själva syftet.

I det perspektivet är det också regeringens uppfattning att man i politiken måste utgå från individen. I den meningen ska arbetsmarknaden vara individinriktad. Man ska utgå från den enskilda individens förutsättningar när de olika åtgärderna utformas.

Sedan behöver jag inte kommentera detta med jämställdheten. Det har Sven Hegelund gjort på ett förtjänstfullt sätt. Men jag vill avsluta med att beröra vad regeringen gör för att förbättra möjligheterna för arbetshandikappade. Det är också en utomordentligt viktig fråga. Jag tycker att det finns anledning att vara både ödmjuk och för all del också självkritisk när man diskuterar de här frågorna. Utan tvekan är insatser för funktionshindrade en väldigt prioriterad fråga för regeringen. Inom t.ex. AMS jobbar man mycket hårt och målmedvetet med de här frågorna och för att använda de medel som riksdagen avsätter för det här ändamålet. Men jag tycker faktiskt att man kan vara lite ödmjuk där och säga att det finns mycket mer att göra. Man kan bli bättre på att både använda åtgärderna och se till att de ger största möjliga effekt.

Det är också därför som regeringen nu har initierat en översyn av hur de arbetshandikappades ställning ska stärkas på framtidens arbetsmarknad. Konkret hittills är det två utredningar tillsatta, en som rör Samhall och dess verksamhet och en som rör verksamheten med lönebidrag.

Anf. 12 LARS OHLY (v):

Herr ordförande! Som Sven-Erik Sjöstrand sade är det en korrekt beskrivning av de beslut som har fattats och det som är på gång på olika områden. Därmed inte sagt att Vänsterpartiet står bakom allt. Ingreppen i kollektivavtalsrätten är t.ex. ett beslut som har fattats av en borgerlig majoritet inkluderande socialdemokratin.

När det gäller det som står som rekommendationer från rådet vill jag säga att det är politik det handlar om. Så länge man inte bara säger att vi ska skapa fler jobb och minska arbetslösheten, kommer man in på politik där vi har olika uppfattningar. Det här är ett politiskt område där det är mycket tydligt att det inte finns en samstämmighet om hur man bäst bekämpar arbetslöshet. Jag och Mikael Odenberg är i grunden oense, men inte om målet. Jag tror faktiskt att Mikael Odenberg har ett gott syfte och vill bekämpa arbetslösheten, men din politik leder åt ett helt annat håll. Jag tror att Mikael Odenberg säger exakt detsamma om den politik jag står för. När då rådet rekommenderar att man ytterligare ska förbättra reformerna när det gäller skatter och bidrag för att förbättra incitamenten att arbeta är det politik. Det handlar om att man lägger bördan för arbetslösheten på den arbetslösa. Det finns ett antal arbetslösa som tydligen behöver bättre incitament för att de ska ta jobb. Men det är inte det stora problemet enligt Vänsterpartiet.

Då kan man fråga sig hur ett riksdagsbeslut står i förhållande till den rekommendationen från rådet. Det gäller riksdagsbeslutet att ge regeringen i uppdrag att höja a-kassan när det statsfinansiella läget så tillåter. Om vi gör någonting åt det som här beskrivs som någonting positivt, nämligen att man har försämrat villkoren för dem som är arbetslösa längre än 100 dagar, eller om vi höjer tak och golv i a-kassan, kan vi då säga att vi har bidragit till att uppfylla rekommendationen om att förbättra incitamenten för de arbetslösa att arbeta? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Jag skulle inte säga att det är syftet heller. Syftet är att de arbetslösa inte ska behöva betala dyrt för den arbetslöshet som de själva inte har någon skuld i. Jag tycker att man går över detta med att råden kommer med sådana här förnumstiga rekommendationer lite lätt. Dessa rekommendationer bygger på en borgerlig politisk syn.

I övrigt har jag ingenting emot den PM som har tagits fram. Jag tycker att det är ett bra underlag. Byggd på detta kommer säkert handlingsplanen att vara korrekt i den bemärkelsen att den beskriver vilka beslut som har fattats.

Anf. 13 MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Jag känner mig väldigt överens med Lars Ohly, i alla fall när det gäller den första halvan av hans inlägg.

Men det var inte därför jag begärde ordet. Det gällde detta med kvantitativa mål. Jag inser att vi kommer lite i periferin av den direkta handlingsplanen, men det är ju så att det finns en tendens både på unionsnivå och på nationell nivå att söka efter kvantitativa mål. När regeringen sätter upp kvantitativa, mätbara mål för de statliga myndigheterna är det en sak. Det kan vara operativt effektivt. De kvantitativa mål som sätts på nationell och europeisk nivå tenderar ju att bli lite grann av en politisk proklamation snarare än ett operativt mål. Då menar jag att det finns skäl att välja dessa mål med viss omsorg för att de inte ska leda fel.

Jag tror att målet om en sysselsättning på 80 % kan vara ett vettigt sätt att försöka kvantifiera en målsättning på arbetsmarknadsområdet. Vi backade också upp det riksdagsbeslut som innebar att man satte detta mål. När man däremot sätter ett 4-procentsmål för den öppna arbetslösheten menar jag att det är väldigt uppenbart att det riskerar att leda politiken fel. Att nå den här politiska proklamationen blir så viktigt att väldigt mycket energi, resurser och åtgärder inriktas på att flytta bort folk ur gruppen öppet arbetslösa i statistiken utan att de nödvändigtvis kommer närmare ett riktigt jobb för den sakens skull. Om man får den typen av fel inriktning av politiken som en följd av att man har valt att kvantifiera ett mål för den öppna arbetslösheten är den kvantifieringen per definition fel.

Jag menar att det finns ganska många exempel på just en sådan statistikpolitik. Det kanske allra tydligaste exemplet var när Arbetsmarknadsstyrelsen år 2000, när målet skulle uppnås, gjorde precis tvärtemot vad verket har gjort de senaste 20 åren, dvs. i en väldigt stark sysselsättningskonjunktur ökade man plötsligt kraftigt inslaget av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I den situationen borde man rimligtvis ha gjort tvärtom, dvs. försökt att ställa fler människor till arbetsmarknadens förfogande i stället för att ta bort därifrån och sätta dem i åtgärder. Jag menar att detta var ett tydligt exempel på att myndigheterna nu inriktade sig på att försöka uppfylla det kvantitativa mål för den öppna arbetslösheten som regeringen hade satt upp. Det var viktigt att inte chikanera denna politiska proklamation som var gjord. Enligt min mening ledde det politiken fel.

Mot den här bakgrunden menar jag att man bör vara mer sparsmakad när man sätter de här målen. Jag säger egentligen inte detta för att fortsätta att älta detta med en öppen arbetslöshet på 4 %, utan därför att jag tycker att man ser tendensen också på unionsnivå. På fler och fler områden finns det en vilja att sätta den här typen av kvantitativa mål. Jag tror att man ska tänka sig för ganska noga.

Anf. 14 VICE ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Jag tänkte själv lägga till några punkter. För det första ligger detta under artikel 128, som har påpekats. Jag tror att det kan vara bra att påtala den legala grunden i sådana här promemorior. Då har man tydliggjort processen. Jag vill också säga att vi kommer tillbaka till ärendet i höst när vi får den rapport som rådet ska lämna. Då har vi ett samrådsärende i nämnden kring detta. Detta är ju ett underlag för den processen. Frågan kommer ju tillbaka till rådet i den delen.

Det andra jag ville säga handlar om öppenhet och dokument. Jag tycker att man i Regeringskansliet ska överväga att den medlemsstat som kanske mer än någon annan förespråkar öppenhet kanske ska fundera på hur man ska hantera öppenhet när det gäller de egna dokumenten även om de inte är färdiga i en slutgiltig version. Vi har haft den här diskussionen förut i nämnden. Jag vill att ni ska ta med er det hem för övervägande. Det är ju vad det är denna gång, men det kommer ju en sjätte gång nästa år.

Slutligen skulle jag vilja faktiskt vilja säga en sak, inte minst med anledning av vad som hände i Frankrike i söndags, nämligen att jag tror att det är viktigt att man har en öppen och ärlig attityd när man ska redovisa problem. Det finns en tendens till självgratulationer i regeringars sätt att hantera arbetslösheten och siffrorna. Jag tror att man binder ris åt egen rygg om människor inte känner igen sig i verkligheten och de officiella proklamationerna. Det är en mycket allvarlig sak. Det gäller inte bara Sverige, utan det gäller många länder inom EU.

Anf. 15 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Jag håller med om det sista ordföranden sade. Jag tycker att det finns all anledning att vara både ödmjuk och självkritisk när man redovisar saker och ting. Det var också någonting som jag försökte att ge uttryck för när det gällde insatser för arbetshandikappade. Jag tycker att det görs väldigt mycket bra, men det kan göras väldigt mycket mer. Vi har ingen anledning att vara nöjda med resultaten. Det gäller flera andra områden inom arbetsmarknadspolitiken i övrigt också. Det ska man självfallet våga tala om också.

Vi får naturligtvis lyssna och ta med oss det som har sagts när det gäller redovisningen till riksdagen och öppenheten i processer. Men Sven Hegelund har ändå redogjort för bevekelsegrunderna för hur det hanterats det här året.

Det kom upp en diskussion om incitament och sådana saker. Jag tycker att frågan om a-kassan är väldigt viktig från flera utgångspunkter. För det första handlar det, precis som Lars Ohly sade, om de arbetslösas försörjning och att den gruppen inte ska straffas genom lägre ersättning. Man ska ha en arbetslöshetsersättning som det går att klara sig på.

För det andra finns det, vad jag förstår, inte någon forskning som pekar på att man inte skulle kunna ha en hög a-kassenivå så länge man kombinerar det med krav på aktivitet. Det är ju ett viktigt inslag också i regeringens och riksdagens arbetsmarknadspolitik att det inte ska handla om passiva stödåtgärder. Det ska vara en i högsta grad aktiv arbetsmarknadspolitik.

Anf. 16 Statssekreterare SVEN HEGELUND:

Jag kan fylla på lite grann när det gäller detta med kvantitativa mål. När det gäller 4-procentsmålet ska jag kanske inte upprepa vad vi sade tidigare, men däremot noterar jag att vi har en samsyn när det gäller värdet av 80-procentsmålet. Det tycker jag är bra.

Vi tycker att de här kvantitativa målen fyller en funktion genom att göra politiken tydlig och fokuserad på det vi vill uppnå. Målen ska självfallet väljas med omsorg. På den punkten är vi helt överens.

Vi tar till oss detta med legal grund. Vi ska försöka att vara tydliga på den punkten.

När det gäller det sista om öppenhet ska vi fundera på hur vi ska göra för att kunna redovisa bättre i fortsättningen. Jag tycker möjligen att det var väl drastiskt med jämförelsen med Frankrike. Jag tycker nog att vi försöker att på ett öppet och ärligt sätt beskriva vad regeringen gör. Jag tycker att den jämförelsen kanske är väl orättvis.

Anf. 17 ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Jag ska inte gå vidare på den linjen. Vi skulle kunna fortsätta länge på den, men jag ska avstå från det.

Därmed tackar vi för denna information. Jag upprepar att vi i höst kommer att få ta ställning till detta när rådet ska anta sina rekommendationer på grundval av den typen av rapporter. Tack ska ni ha.

Innehållsförteckning

1 § Nationell sysselsättningsplan 1

Anf. 1 VICE ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 1

Anf. 3 Statssekreterare SVEN HEGELUND 2

Anf. 5 MIKAEL ODENBERG (m) 3

Anf. 6 INGER STRÖMBOM (kd) 5

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp) 5

Anf. 8 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 6

Anf. 9 MARTIN NILSSON (s) 6

Anf. 10 Statssekreterare SVEN HEGELUND 7

Anf. 11 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 8

Anf. 12 LARS OHLY (v) 9

Anf. 13 MIKAEL ODENBERG (m) 10

Anf. 14 VICE ORDFÖRANDEN 11

Anf. 15 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 11

Anf. 16 Statssekreterare SVEN HEGELUND 12

Anf. 17 ORDFÖRANDEN 12

Onsdagen den 24 april 2002

EU-nämndens uppteckningar