Onsdagen den 21 mars 2001

EU-nämndens uppteckningar 2000/01:24

1 §  Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 23 och 24 mars 2001

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Mina vänner! Jag har fått rapport om att Sören Lekberg har blivit fast i Köpenhamn. Det innebär att jag har hamnat i den här stolen. Det ska väl kunna gå bra.

Innan vi går in på vad vi ska göra för dagen vill jag hälsa Fredrik Reinfeldt välkommen som suppleant i nämnden.

Då vänder vi oss till statsministern med medhjälpare och hälsar er välkomna för denna genomgång som ska hållas inför Europeiska rådets möte i Stockholm mot veckoslutet.

Varsågod!

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack herr ordförande! Jag vet att nämnden har varit inne i flera substansfrågor förut, så jag går inte in i detalj på annat än det som nämnden frågar om. Jag nöjer mig med att ge en allmän överblick över vad jag förväntar mig att Stockholmstoppmötet ska ge för inriktning för fortsatt europeiskt arbete.

Det är i huvudsak två delar som Stockholmstoppmötet kommer att utmärkas av. En del är uppföljningen av Lissabonprocessen. Vi har ingen ambition att uppfinna några nya processer, tvärtom. EU lider snarast av för många icke verkställda beslut och för många lysande idéer om nya processer som aldrig har satts i sjön. Vi har all anledning att se till att Stockholmstoppmötet blir en första rejäl uppföljning av Lissabonprocessen. Det vi ska ägna oss åt är en diskussion om ekonomi, sysselsättning och social sammanhållning i Europa. Det är den ena delen av toppmötet.

Den andra delen av toppmötet kommer att gälla unionens utrikesrelationer. Unionens utrikesrelationer är, när vi är överens i unionen, en oerhört kraftfull markering och ett tungt politiskt uttryck, men det kräver, som ni vet, enhällighet. Vi kommer att diskutera flera utrikesfrågor under Stockholmstoppmötet.

Jag börjar med Lissabonprocessen. Vad gäller Lissabonprocessen är vår ambition att vi i slutsatserna från Stockholm ska återupprätta den ansats som fanns i Lissabonmötets slutsatser men som föll bort efter ett tag i diskussionen. Lissabonslutsatserna blev väldigt mycket betraktade som en ren ekonomisk reformkatalog, ofta utifrån ett liberaliseringsperspektiv. Den andra delen i Lissabonprocessen, som ju handlade om social sammanhållning, föll bort, i alla fall i debatten. Om vi ska ha en förutsättning att samfällt gå framåt och att samla alla 15 med enhälliga beslut omkring en fortsatt ekonomisk reformkatalog måste vi också ha en social sådan. Därför kommer vi att använda det franska ordförandeskapets inspel i Nice omkring en social agenda för unionen och på så sätt kom-plettera den ekonomiska reformagendan med en social agenda. Att modernisera den europeiska modellen är vad det handlar om.

Jag sade att vi inte vill uppfinna några nya processer, men vi är naturligtvis av den uppfattningen att Lissabonprocessen är en levande process. Den kommer naturligtvis att successivt förändras över åren. Saker och ting läggs till, och saker och ting tas bort. Så är det ju i politiskt arbete. Det vi ser att vi kommer att tillföra Lissabonprocessen är tre saker.

Först är det Europas demografiska situation som är alarmerande och som kommer att ha en enorm inverkan på all nationell politik i Europa och därmed också på den europeiska unionens beteende framöver. Vi har ett grånande Europa, enkelt uttryckt. Det är en stor triumf för välfärdssamhället i sig att folk lever längre, att folk mår bättre och att folkhälsan utvecklas. Men samtidigt är det långsiktigt ett bekymmer att få barn föds i Europa därför att vi får en växande press på offentliga finanser, pensionssystem, vård och omsorg. Samtidigt kan vi i ett längre perspektiv se en brist på arbetskraft.

Den demografiska frågan ska tas upp. Många av de lösningar som diskuteras i anslutning till den demografiska frågan ryms ju mycket väl i det som de franska vännerna kallar för den sociala agendan. Här har vi jämställdhet mellan män och kvinnor. Här har vi utvecklingen av kvaliteten i arbetet. Här har vi livslångt lärande. Det är sociala insatser som alla syftar till en modernisering av Europa och till att vi ska expandera arbetskraften. När vi nu ser problemen i ett långsiktigt perspektiv, med brist på arbetskraft, är det ju en lätt smitväg ut att säga att vi löser detta med immigration till Europa. Det kanske också så småningom kommer att vara någonting som vi diskuterar, men vi har fortfarande 14 miljoner arbetslösa. Vi har en skrämmande låg nivå på deltagandet på arbetsmarknaden i åldrarna 55–64 år. I stora delar av Europa går kvinnorna fortfarande inte ut på arbetsmarknaden. Det finns alltså mycket att göra i en socialt inriktad reformoffensiv som syftar till att arbetskraften ska växa, som syftar till att underlätta för en varaktig ekonomiskt tillväxt. På så sätt står den sociala agendan i en direkt relation till våra förutsättningar för att bedriva ekonomisk utveckling. Välfärden är produktiv.

Det är den demografiska frågan.

Sedan gäller det det teknologiska området. Lissabonmötet var väldigt hårt fokuserat på informationsteknologin. Det är inte utan att vi så här ett år efteråt tycker att det börjar kännas lite nattståndet. Det visar väl hur fort det går och att också EU-toppmöten kan gripas av stundens eufori. Jag säger inte att det här är en oviktig teknologi; det vore fullständigt vansinnigt. Tvärtom är det en kärnteknologi för framtiden, men detta behöver kompletteras med andra ansatser. Vi tycker att EU tenderar att släpa efter på det biotekniska området. Vi kommer i anslutning till det kommande forskningsprogrammet att profilera oss på detta, men vi kommer också att be kommissionen att gå igenom hela EU:s ansats och att inte väja för de svåra moraliska och etiska frågor som finns i anslutning till denna teknologi.

Det tredje som vi vill addera är en länk mellan Stockholm och Göteborg. När vi pratar om ekonomisk utveckling och social cohesion, social sammanhållning, finns det i detta perspektiv naturligtvis anledning att också lägga in de ekologiska frågorna, om vi ska tala om en hållbar ekonomisk utveckling. Men i det här sammanhanget ska man se de ekologiska kraven som en drivkraft för ekonomisk utveckling. Min övertygelse är att det knappast finns någon starkare drivkraft i dag för ekonomisk utveckling än just de ekologiska kraven. Vad det handlar om är ny teknologi, som löser de problem som vi ser. Det är jättelika investeringar. Det är utbildningsprogram. Det är forskning. Det är nytt, och det som är nytt driver tillväxt. Det handlar om att etablera den kopplingen mellan Stockholmstoppmötet och Göteborgsmötet och om att vi sedan i fortsättningen i Lissabonprocessen har en ekologisk dimension när vi årligen följer upp hur utvecklingen är i Europa omkring ekonomi och social sammanhållning. Det är det tredje som vi vill tillföra.

Sedan handlar det om den ekonomiska reformdagordningen. Vi har långt gående ambitioner. Jag är inte säker på att vi fullt ut lyckas ena alla 15 omkring dem. Jag är inte säker på att alla 15 tycker att det jag just sade omkring den sociala dagordningen är så där alldeles lysande heller för den delen. Här finns, som ni vet, starka nationella olikheter som man sedan ska försöka skriva bort i slutsatserna, om det nu går.

När vi kommer in på den ekonomiska dagordningen handlar det om att fullfölja den inre marknaden. Där sätter vi upp ambitiösa mål för att också andra länder implementerar den inre marknadens krav i sin egen nationella lagstiftning – Sverige och Danmark är kanske de som har lyckats bäst. Det ska inte vara mer än en och en halv procent utestående lagstiftningskrav vid periodens slut – vid 2001 års utgång. Det är ett något trubbigt sätt att använda benchmarking men ändock ett sätt att visa att det fortfarande finns rätt mycket kvar att göra i många länder för att de faktiskt ska kunna leva upp till de beslut som redan har fattats omkring den inre marknaden. Det är ett kraftfullt beslut. Jag tror att vi får hem det i Stockholm.

Vi kommer att gå vidare med diskussionen omkring avregleringen på gas- och elmarknaden. När det gäller detta vet ni också att det är väldigt laddat ute i Europa. För många är detta nationella symbolfrågor. Vårt vaktslående om Vattenfall framstår som näst intill en krusning på den politiska ytan jämfört med exempelvis de starka känslor som avregleringen av el- och gasmarknaden väcker exempelvis i Frankrike, men detta ska ändock hanteras under toppmötet. Vi ska, till skillnad från i Lissabon, försöka sätta årtal, så att vi får mål för när de här marknaderna ska vara öppna. Och vi ska inte sätta dem för långt bort, 2003 för el och 2004 för gas. Vi får se om detta går hem. Jag är inte alldeles övertygad om det, men vi börjar där och sedan driver vi positionerna framåt.

Vi kommer också att gå vidare med en diskussion om att genomföra telekompaketet och postdirektivet snarast möjligt. Det betyder att detta förhoppningsvis ska kunna antas redan i år av unionen. Det är också kontroversiellt, men för oss som har gått in i den här typen av avregleringar är det ju oerhört viktigt att också andra följer efter. Här faller unionen egentligen sönder i två delar, grovt, de som har gjort det och de som inte har gjort det. Det är klart att om de som inte har gjort det här fortsatt har nationella monopolföretag som gör ganska kraftiga vinster i monopolen och sedan använder vinsterna för att slå sig in på de avreglerade marknader som vi exempelvis har öppnat upp skapas det ju en spänning nationerna emellan i Europa som är högst påtaglig. Det är för att hantera den situationen som det här måste drivas framåt. När någon har öppnat upp och den principiella inriktningen är bestämd måste alla följa efter. Det finns liksom ingen väg tillbaka. Anden är så att säga släppt ur flaskan.

Vi har två intressanta program, Financial Services Action Plan och Risk Capital Action Plan. Båda har presenterats. Sedan har Lamfalussy-gruppen gått igenom hur det här ska drivas fram till ett beslut. Enkelt kan man väl säga att man med dessa två, om man tar dem, skapar en europeisk finansiell marknad. Det här kan vi kanske få hem i Stockholm. Om vi lyckas med det i Stockholm har vi gjort något riktigt stort, men säker är jag inte därför att här finns naturligtvis flera spänningar. En spänning är den som gäller gentemot parlamentet. Här handlar det om att man ska börja med ett lagstiftningsarbete som är av ramkaraktär. Sedan går man vidare i detaljer. Detaljerna ska man då hantera med hjälp av en kommitté som är sammansatt av experter, lite folk från olika typer av organisationer, nationella och europeiska, som kan hantera saken. Det tycker inte parlamentet om. Det vill ha ett veto i den processen. Jag tror att om vi öppnar en sådan möjlighet hamnar vi ganska snart i ett läge då processen kommer att gå i stå, men det är inte bara parlamentet som har den där typen av invändningar. Det finns också en del nationalstater som gärna vill gå vidare med det här men som vill ha en möjlighet till call back av vissa frågor, alltså att de kan ta tillbaka en del frågor för nationellt begrundande. Det är egentligen av samma karaktär som den invändning som parlamentet har, men det är säkert lättare att få gehör för det i gruppen av 15 än för parlamentets synpunkter. Jag tror att vi kommer fram en bit i den här frågan, men jag är inte säker på att vi kommer att gå ända i mål, men min målsättning är att driva det på ett sådant sätt att vi, när vi är färdiga på lördag eftermiddag eller lördag lunch, ska kunna presentera det här som ett substantiellt bidrag till en fortsatt strukturell reformering av europeisk ekonomi.

Vi kommer att gå vidare med gemenskapspatenten. Som numera alla vet krävs det enhällighet för beslutsfattande. Det är inte så lätt. Det är inte alla som alltid har artikel 308 till hands i bakhuvudet vid intervjuer i medierna, men om man nu har artikel 308 kan man vara ganska trygg. Som ni vet är det språkfrågan som är jobbig här. Jag tycker inte att det är så konstigt heller. Det är ju en av de skiljelinjer som går i europeisk politik som inte är höger och vänster, utan den är av nationell karaktär. Det handlar om det egna språket och den kulturella identiteten. Spanjorer och portugiser är utsatta för ett hårt tryck om att träffa en kompromiss, men de har varit starkt avvaktande. Det finns egentligen ingen invändning i sak – det är inte mitt intryck när jag har träffat dem i huvudstäderna och talat om detta. Men det finns en ovilja och en rädsla för språkfrågan. Den är naturligtvis inte att vifta bort. Vi går vidare med det ändå under toppmötet, så får vi se hur långt vi kommer.

Sedan gäller det the single European sky och the upper European space, som ju alla vet var den startar. Det är väl där som rymdfarkosten Mir just nu befinner sig, misstänker jag. Det här ska vi försöka börja med också. Det är självklart också en del av resonemanget om den inre marknaden. Vi fortsätter med en modernisering av regelverken för små och medelstora företag och e-Europe, hela den ansats som ju Lissabon födde och som kommissionen sedan har jobbat vidare med på ett klokt sätt. Där finns också telekomdirektiv och allt sådant kopplat till e-Europe.

Vi får se om vi tar upp Galileofrågan. Jag har ingen ambition att köra ihjäl den frågan, om jag uttrycker mig politiskt slarvigt. Vad menar jag då? Jo, det finns starka motsättningar omkring den. Det gäller inte så mycket i sak – det verkar som att alla tycker att det här är en ganska bra sak att göra – men däremot hur det ska finansieras och att finansieringen inte är trovärdig. Om vi hamnar i ett läge då vi ser att vi halkar tillbaka till i stort sett samma slutsatser som i Nice finns det ingen anledning att köra frågan en gång till. Vi kommer från svensk sida naturligtvis att se till att vi är konstruktiva i det här försöket att föra processen framåt. Det finns en del övrigt att önska, milt sagt, omkring hur finansieringen av det hela beskrivs.

Vi kommer naturligtvis också att diskutera broad economic guidelines. Jag förutsätter att finansministern har dragit detta med EU-nämnden, men det är klart att det här toppmötet hålls i en atmosfär som är av det slaget att man nu är lite osäker i Europa om i vilken utveckling ekonomin går. Den amerikanska doppar; det är alldeles uppenbart. Det finns en oro. Börserna lever rövare. De hoppar uppåt, och de hoppar nedåt, värre än Sifosiffrorna. Det här är någonting som naturligtvis kommer att prägla klimatet. Europa har alla förutsättningar att vara en ekonomisk kraft som tar vid och driver inte bara den europeiska ekonomin utan också världs-ekonomin. Hur ska vi skicka signalen i Stockholm om att vi är medvetna om det bekymmersamma läget utan att vi för den skull säger att vi är djupt oroliga? Någonstans mitt emellan ska vi hamna. Det är tillförsikt och framtidstro men samtidigt en insikt om att läget faktiskt kan bli allvarligt om vi inte gör rätt saker. Där någonstans ska vi ligga i debatten och också i kommunikationen utåt från mötet. Det stämmer nog ganska väl in också på svensk ekonomi just nu. Den är på det sättet inte särskilt avvikande.

Jag tror också att vi kommer att vara väldigt tydliga när det gäller att vi alla, oavsett om vi är medlemmar i EMU eller inte, strävar efter att få en framgångsrik lansering av euron. En del tycker om den där valutan. Andra hatar den. Men en sak vet vi. Om introduktionen skulle bli misslyckad drabbar det naturligtvis oss alla ohyggligt hårt, så vi kommer att vara tydliga på den punkten.

Jag tror att detta i grova drag är det som vi kommer att diskutera som är kopplat till Lissabon. Det är alltså en strävan att nu efter Nicemötet återigen sätta den ekonomiska dagordningen utifrån sysselsättning och ekonomi och ge en ny kraft åt den ekonomiska politiken.

Sedan har vi våra utrikesrelationer. Det kommer att vara fyra saker som jag nu förutser. President Putin gästar toppmötet. Han möter gruppen av 15. Det blir naturligtvis, med tanke på att vi senare i vår har president Bush i samma position, en signal om att så här kan unionen möta två stora politiska aktörer i den globala diskussionen. Det är inte oviktigt med tanke på ryssarnas gamla bilaterala tendens. De har alltid haft bilaterala kommissioner och olika typer av upplägg då man som stort land har haft en direkt relation med varje enskild stat. Nu möter man alltså gruppen av 15, och vi sitter tillsammans och står för en gemensam syn och för gemensamma principer och vill föra en dialog med Putin i huvudsak om den ekonomiska utvecklingen. Självklart kommer vi också att beröra sådant som vi har olika uppfattningar om. Vi måste skicka signaler exempelvis om Tjetjenien. Sedan kommer Anna Lindh att tillsammans med utrikesministrarna ha en motsvarande sittning med Ivanov, den ryske utrikesministern. Då kommer man naturligtvis att ägna mer tid åt den här typen av politiska frågor.

Jag vill att mötet med Putin ska vara konkret. Det ska vara ett möte mellan jämbördiga parter i den meningen att vi inte behöver sitta och ge pekpinnar åt Ryssland om vad man ska göra och inte göra. Jag tror att man är ganska medveten om det själv. Däremot handlar det om vad vi kan göra för att gemensamt faktiskt se till att det blir en bättre ekonomisk utveckling, i EU och i Ryssland, och vilka principer som bör vägleda en sådan utveckling. Det ska gärna ge konkreta resultat, t.ex. att man hjälper ryssarna med förberedelser för WTO-medlemskap, att man öppnar för Europeiska investeringsbankens utlåning till miljöprojekt i Ryssland och, vilket är symboliskt viktigt, att man stöttar det inkommande jubileet i Sankt Petersburg. Det är i och för sig en sorglig historisk bakgrund, men det är ju som det är. Det känner vi ju till, alla vi som har läst historien. Men det är ändå en viktig signal. Det är en vacker stor europeisk stad som firar sitt 300-årsjubileum, och ryssarna fäster stor vikt vid detta. Unionen bör också vara på plats. Och så är det ett par andra frågor som också är konkreta som vi säkert kommer att diskutera. Det är den här ansatsen vi har haft från det svenska ordförandeskapets sida, att vara ärliga omkring sådant som vi inte tycker om i Ryssland samtidigt som vi inte satsar på isolering utan på dialog och samarbete där så är möjligt. Putin möter gruppen av 15. Sedan har han och jag en gemensam presskonferens.

Vi kommer också på eftermiddagen att ta emot Makedoniens president som kommer att träffa oss och redogöra för sin bedömning av läget på Balkan och i Makedonien. Det spelar sedan över till en diskussion på middagen då vi sitter i gruppen av stats- och regeringschefer och utrikesministrar. Då diskuterar vi naturligtvis också Balkan. Men därutöver kommer vi att diskutera situationen i Korea.

Ni vet att Kim Dae Jung, när han besökte Stockholm i december, riktade en vädjan till det kommande ordförandeskapet att stötta den solskenspolitik som han har lanserat på den koreanska halvön. Jag lovade att pröva saken. Jag har diskuterat saken nu i samtliga huvudstäder. Vi har också haft en delegation i både Nord- och Sydkorea, under Hans Dahlgrens ledning. Vad vi nu kan se är att om vi får ett positivt svar av nordkoreanerna den här veckan – ett positivt svar innebär att de ska förbinda sig att fortsätta den här processen, att de också vill ta emot EU på högsta tänkbara politiska nivå, alltså Kim Jung Il-nivå, och att de ser att EU har en roll att spela i sammanhanget – så kommer vi säkert att få en enad grupp av europeiska länder som ger signalen: Åk till Korea och ge stöd åt den här processen! Det är också ett uttryck för utrikesrelationer, den kraft som ligger i det och den roll som vi kan spela om vi är överens. Det är alltså konsensus som är förutsättningen. Detta diskuteras också på middagen.

På middagen diskuteras också Mellanöstern, som alltid, höll jag på att säga. Svenska ordförandeskapet har ju redan varit aktivt och ägnade nästan hela januari månad åt att dagligen tala med Barak, Arafat, Shlomo Ben-Ami och allt vad de heter, dessa ledande personer, i ansträngningen att lösa den här konflikten. Då fick vi för första gången signalen om att också israelerna var intresserade av en internationalisering av konflikten i den meningen att andra än USA kunde komma in och spela en roll för att lösa konflikten. Det är någonting som vi har strävat efter länge. Andra i det här sammanhanget är EU och FN. Det kan inte uteslutas att också en ny israelisk regering tycker att EU kan spela en roll i sammanhanget. Då kan vi för första gången vara i det läget att vi får en förfrågan från regionen till EU om en medverkan aktivt för att facilitera fredsprocessen. Då infinner sig ju frågan: Kan EU spela en sådan roll? Har vi samma uppfattningar om hur den här konflikten ska hanteras, och hur ser de i så fall ut? Kan de fästas på papper? Låt oss ta reda på den saken? Det bör middagssamtalet sluta i på kvällen i Stockholm. Och uppdraget att ta reda på det här bör rimligen gå till Javier Solana som senast vid Göteborgstoppmötet bör komma tillbaka med en rapport. Jag säger senast därför att man kan mycket väl tänka sig att någonting händer under våren, och då ska vi inte behöva sitta som en lame duck i väntan på Göteborgstoppmötet. Här ska vi alltså nu också finna ut om vi kan göra någonting gemensamt. I så fall blir det också en utrikesrelation som unionen kommer att stå för.

Det här är i korthet vad jag förutser ska diskuteras. Naturligtvis har vi också av och till en jordbrukspolitisk diskussion hängande över oss. Unionen är ju i ett långvarigt kärleksförhållande till jordbruket. Det känner ni till; det har sin historiska bakgrund. Väldigt mycket av unionens resurser används för jordbruksstöd, och det är en jordbrukspolitik som ju vi i Sverige öppet har kritiserat och som vi gärna skulle vilja se i grunden förändrad. Vi vet också att detta är politiskt laddat inom unionen. Runt hörnet är det alltid något val i något stort land som gör det omöjligt att just nu ta upp den här diskussionen. På något sätt känns det så. Ändå har vi i anslutning till mötet i Berlin enats om att 2003 göra en översyn av jordbrukspolitiken. De perspektiv vi nu har för jordbrukspolitiken sträcker sig fram till 2006. När jag startar Stockholmstoppmötet kommer jag att säga ungefär så här:

Alla är vi djupt engagerade i jordbruksfrågan. Den sätter den politiska dagordningen i många av våra länder just nu, men Stockholmstoppmötet är ämnat att hantera ekonomi, sysselsättning och social sammanhållning, och jag vill att vi ägnar tiden åt detta. Vi ska naturligtvis inte glömma jordbruksfrågan. Därför kommer vi att i våra slutsatser lägga fast vissa principer för hur vi ser på jordbrukspolitiken och på den hantering som den aktuella krisen har varit föremål för.

Jag tror att stats- och regeringscheferna, efter att nu ha lyssnat i samtliga huvudstäder, är väldigt tillfreds med en sådan ordning. Det finns i dag ingen som har sagt till mig att de i Stockholm vill ta upp en diskussion om principerna för jordbrukspolitiken eller vill ta upp en diskussion om de ekonomiska insatserna i den europeiska jordbrukspolitiken. Förhoppningsvis blir det här resultatet, men säker kan jag ju aldrig vara. Men om också det första vårtoppmötet, som vi har för att följa upp unionens ansträngning för att förbättra sysselsättning och ekonomi, likafullt skulle ägnas åt jordbrukspolitik är det på något sätt en signal om ett systemfel i unionen som vi faktiskt väldigt gärna skulle vilja undvika. Det är en hårt trängd näring. Den behöver naturligtvis en solidaritetsyttring, och det ska den självfallet få.

Herr ordförande! Detta är fritt så som jag just nu upplever Stockholmstoppmötet. I den här föredragningen har jag blandat svenska positioner med hur jag ser det utifrån en ordförandestol. Just nu är det väldigt svårt för mig att hålla isär de här positionerna i detalj i alla delar. Det är en öppenhjärtig beskrivning av politiska möjligheter och problem. Det kan bli en framgång i Stockholm. Det kan också bli så att vi går vidare från Stockholm med ganska små justeringar av dagordningen. Då blir det utrikesfrågorna som kommer att vara det dominerande intrycket från Stockholm.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Jag tackar statsministern för den här redovisningen. Då finns det utrymme för frågor och kommentarer.

Anf.  4  MATS ODELL (kd):

Herr ordförande! Jag vill gärna börja med att upprepa att vi kristdemokrater står bakom och i huvudsak stöder den inriktning som ordförandeskapet har inför Stockholmsmötet. Jag kommer att beröra de delar som handlar om uppföljningar av mötet i Lissabon och de ekonomiska frågorna. Holger Gustafsson kommer att ta upp utrikesrelationerna och jordbruket.

När jag säger att vi stöder det här inkluderar det också den sociala agendan. Vi tror faktiskt att det är viktigt att vi har den dimensionen. Den sociala marknadsekonomin är en viktig dimension för oss kristdemokrater. Vi tycker att ambitionerna att också ha en dialog om de lite hårdare delarna är bra. Cardiffprocessen, som jag tycker har en tendens att hamna i bakgrunden, bör också komma med i den dialogen. Man bör faktiskt diskutera de åtgärder som skulle behövas för att motverka den konjunkturavmattning som väldigt snabbt kommer över oss västerifrån. Det är alldeles uppenbart att vi, när vi står på toppen av en högkonjunktur, fortfarande har ungefär 14 miljoner arbetslösa människor inom EU-området. Av allt att döma börjar den högkonjunkturen nu avmattas.

Statsministern säger att klimatet under den här mötet naturligtvis kommer att präglas av den kraftiga inbromsning som nu sker i världs-ekonomin. Han talar om att broad economic guidelines kanske kommer att komma upp. Då är min konkreta fråga: Vore inte detta ett utmärkt tillfälle för EU att också visa politiskt ledarskap i ett akut läge där kraftfulla åtgärder skulle kunna göra att fler människor inte behöver bli arbetslösa? Borde man inte ta upp de riktigt tuffa frågor som kommissionen tar upp i sina olika förslag, som IMF tar upp, som Världsbanken tar upp och som OECD tar upp som rekommendationer? Mycket av det som nu finns i texterna är väldigt välvilligt. Det talas om diskussioner, och jag tycker det är positivt. Men är inte detta också ett tillfälle att försöka ta lite mer tydliga och kraftfulla steg för att kanske vidta några samlade åtgärder för att motverka den konjunkturnedgång som nu kommer?

Anf.  5  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Herr ordförande! Först vill jag säga att det är väldigt glädjande och bra att både Rysslands och USA:s presidenter kommer till de här två toppmötena. Vi har ju alldeles speciella relationer med Ryssland som grannar. Det känns väldigt bra att man kan ägna tid åt den relationen. Dessutom är det bra att USA:s nya president får möjlighet att komma in i de europeiska relationerna i ett tidigt skede. Jag tycker att det är mycket glädjande att ordförandeskapet har lyckats med detta.

Jag har en fråga som gäller krisen i forna Jugoslavien. Man ska ju träffa presidenten för Makedonien. Jag tänker då på den konflikt som håller på att blossa upp där nere just nu. EU har ju sagt att vi ska bygga upp ett early warning-system. Mina frågor till statsministern är: Hur fungerar detta i dag? Vilka konkreta insatser gör man för att verkligen sätta stopp för detta i ett tidigt skede? Vi vet ju konsekvenserna av att inte vara ute tidigt nog med konkreta åtgärder. Jag skulle gärna vilja få en redogörelse för hur man ser på detta just nu. Vad säger det systemet? Hur griper vi oss an den frågan?

Jag ska vara kortare när det gäller jordbrukspolitiken. Den har vi diskuterat mycket tidigare. Det är ju enkelt för alla som förstår lite om ekonomi att se att det som händer inom jordbrukspolitiken i Europa just nu innebär att inkomsterna minskar radikalt för näringen och att kostnaderna för både BSE och mul- och klövsjukan stiger väldigt kraftigt. När kostnaderna stiger och intäkterna blir mindre fattas det pengar. Enligt min uppfattning är lönsamheten i denna bransch inte sådan att den kan hantera detta själv. Vi i Sverige, och även andra, har sagt att vi inte kommer att skjuta till några nya pengar. Enligt min uppfattning går den ekvationen inte ihop. Där behövs det ett svar i Stockholm. Det svaret kan naturligtvis antingen vara att länderna tar ett ansvar för livsmedelsproduktionens lönsamhet, trots det som sagts tidigare, eller också konstaterar man att de ökade intäkterna måste hämtas från marknaden. Jag tycker i så fall att det vore ärligt och uppriktigt att säga det från ordförandeskapet, så att ekvationen går ihop både för oss konsumenter och för jordbrukarna som befinner sig i en producerande situation. Min fråga är: Kan statsministern säga någonting om vilka signaler som kommer för att den här ekvationen ska gå ihop?

Anf.  6  PER WESTERBERG (m):

Herr ordförande! Jag har några frågor och kommentarer. Vi ser nu hur ekonomin börjar sacka efter i Sverige och Västeuropa. Det är en mycket kraftig nedgång i industrins orderingång trots alla de uttalanden från i höstas om att vi inte skulle få så mycket överspill från nedgången i USA, Japan och flera andra länder. Då sätts naturligtvis fokus på en del av de ekonomiska och för den delen även sociala reformerna.

Lissabonmötet och informationsteknologin nämndes här. Man borde kanske mer gå mot bioteknik och ekologi numera. Jag vill peka på att det väldigt ofta är så att man överskattar nya teknologier vid själva introduktionen, men underskattar deras betydelse när det gäller förändringar av ekonomin i det längre perspektivet. Då gäller det att inte ändra fokus för snabbt. Det gäller snarare att se till att man utvecklar dessa teknologier och forskningen gemensamt.

Även om det inte är en europeisk fråga att besluta gemensamt om detta i alla delar, tycker jag att det finns skäl att titta på expertutbytet och möjligheten för arbetskraftsinvandring, både tillfällig sådan och mer långsiktig. Framför allt bör man titta på expertutbytet för att få de kreativa miljöer som jag tror är viktiga.

När det gäller den inre marknadens utveckling skulle jag också vilja säga att det är viktigt att sätta upp målsättningarna på anslagstavlorna. Men det gäller också att se till att de avregleringar som ska ske i Europa får genomslag. Jag delar uppfattningen att det behöver ske. Det får inte vara så att de monopol som används i vissa länder för att göra affärer missbrukas och ger osund konkurrens i andra. Jag tycker mycket väl att man skulle påminna om den europeiska konkurrenslagstiftningen här. Jag skulle också vilja säga att det kanske finns skäl för Sverige att se upp så att inte vi framstår som bromsklossar. Vi har sett tendenser till detta på telemarknaden och gasmarknaden under senare år. Där har vi inte varit så framstående och haft väldigt svårt att hänga med i de avregleringar och de konkurrensutsättningar som EU har drivit fram.

Det är bra med nya ramverk och att man ser till att man får en sund europeisk marknad när det gäller riskkapitalmarknaden och de finansiella marknaderna. Men jag kan inte undgå att markera hur den svenska kronan varierat bara den senaste veckan. Det har varit uppemot 10 % mot euron. Den mycket instabila kronan gentemot euron och dollarn skadar i synnerhet mindre och medelstora företag. Det är framför allt gentemot dollarn som vi har haft stora fluktuationer.

Den fjärde frågan jag skulle vilja ta upp gäller byråkratin och avregleringen. Jag noterar att vi har kommit en bit på väg i Sverige. Men det finns anledning att sätta fokus på detta även i det europeiska arbetet. Jag efterlyser även initiativ på den punkten under det kommande mötet. Här har vi Prodis uttalande och artikeln 308. Europapatenten är viktiga, inte minst för de små länderna och inom IT, bioteknik m.m. Det är viktigt att man kommer fram där för att vi ska få en starkare och mer högteknologisk utveckling i Europa.

Anf.  7  CHRISTINA AXELSSON (s):

Jag skulle vilja ställa en ganska konkret fråga. Den handlar om jämställdhet. Statsministern sade att det skulle komma upp under det demografiska avsnittet. Jag hoppas och förmodar att vi har någonting i rockärmen att komma med. När man tittar på deltagarna på det här toppmötet, som lär vara 51 personer, är 45 av dem män. Därför antar jag att vi måste ha någonting extra att komma med. Problemet är ju inte de nordiska länderna, utan framför allt de övriga. De har mycket kvar att lära av oss. Jag skulle vilja höra lite mer om vad som kommer att komma upp.

Anf.  8  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Det här toppmötet är en intressant händelse för Sverige. Människor talar om det ute i landet. Jag skulle vilja lägga ett underifrånperspektiv på det. Vad kommer ut av detta? Vad är det för signaler som kommer ut från mötet på fredag och lördag?

Det som oroar människor är naturligtvis den ekonomiska situationen och arbetslösheten. Det är sådant som människor brottas med varje dag. Vi får ju oroande signaler här. Då välkomnar jag det som statsministern sade om utbildning och omskolning av människor så att de finner en ny roll på arbetsmarknaden. Det är väldigt viktigt.

Sedan var statsministern också inne på avregleringen och liberaliseringen på olika områden. Jag välkomnar det som statsministern sade om att man nu försöker ha fasta tidpunkter och ett körschema när det gäller avregleringen. Jag tror att det är viktigt att man sätter höga mål och att man sedan försöker leva upp till dem.

En annan sak som jag tror att många funderar över när det gäller utrikespolitiken är Mellanösternfrågan. Den har sitt eget liv på något sätt, och de signaler vi får från USA nu tyder på att man där sänker sin ambition. Jag tror att det då, precis som statsministern sade, finns ett utrymme för EU att gå in. Jag tror att det är väldigt viktigt att EU gör det. EU har haft en alldeles för låg profil när det gäller Mellanösternkonflikten. Här borde man kunna bidra mer än vad man har gjort tidigare. Det skapas ju också ett utrymme för det.

På TV ser man nu eldar från två håll. Det ena är eldar i Makedonien. Man ser hus brinna. Här måste EU också ta ett ansvar. Man bör diskutera den frågan, och jag förstår att det finns utrymme för det. Men det handlar inte bara om att diskutera, utan också om att komma ut och berätta om konkreta åtgärder och hur man tänker bidra till att lösa den här konflikten som kan bli något mycket stort om man inte stämmer i bäcken.

Det andra som folk ser i TV är eldar från landsbygden där man bränner djur – kor och får. Det upprör naturligtvis människor. Därför tror jag att det är viktigt att även jordbrukspolitiken kommer upp. Man bör använda det här tillfället till att förklara jordbrukspolitiken och vad man vill med den för människor. Det vore konstigt om inte jordbrukspolitiken får ta utrymme under det här mötet. Det är det som människor talar om så mycket i dag. Det syns i köttkonsumtionen osv. Jag menar att detta är ett tillfälle att ta upp jordbrukspolitiken. Jag menar inte att man kan lösa det i ett kortare tidsperspektiv, men man bör ge en klar signal om att detta är en viktig del. Jordbrukspolitiken står ju för mer än hälften av EU:s budget.

Slutligen skulle jag vilja ställa en fråga om Putins besök. Det är välkommet att det nu finns möjlighet att diskutera med Ryssland på den nivån. Jag skulle vilja föra in det finska uppslag som fanns om den nordliga dimensionen i det sammanhanget. Är den nordliga dimension död eller finns det ett utrymme för att väcka liv i den, och då i kontext med Putins besök? Det finns ju ett gemensamt intresse i vår del av världen när det gäller Norden och kontakterna med Ryssland.

Anf.  9  ÅSA TORSTENSSON (c):

Herr ordförande! Jag tycker att det är bra att statsministern i det här sammanhanget poängterar vikten av att hålla tidtabeller och sätta upp tidtabeller och även så tydligt markerar den sociala agendan. Den är ju viktig i det resonemang som nu börjar med anledning av den ekonomiska oro som sprider sig.

Jag har en fråga som är kopplad till Stockholmsmötets samband med Göteborgsmötet. Statsministern tog upp vikten av få in ekologiska krav. Jag skulle vilja få ett förtydligande av var miljöfrågorna kommer in på Stockholmsmötet. Jag ser vikten av att lyfta fram de sociala frågorna i det här skedet, men även miljöfrågorna är viktiga. I det sammanhanget kommer man naturligtvis också in på jordbrukspolitiken.

En fråga som statsministern inte nämnde över huvud taget är de svårigheter som finns i diskussionerna om öppenheten. Kommer den frågan att lyftas upp och bearbetas under detta toppmöte?

Anf.  10  CARL G NILSSON (m):

Antingen vi vill eller inte kommer väl jordbrukspolitiken att komma upp. Då är det nödvändigt att vi har en beredskap och en position för hur vi ska hantera den frågan. Det står väl alltmer klart att en reformering är nödvändig, och den behöver förmodligen ske snabbare än de årtal som har angetts, 2003 respektive 2006. I en sådan reformering tror jag att det är nödvändigt att det produktionsinriktade jordbruket, som svarar för 90–95 % av vår livsmedelsförsörjning, ges sådana villkor att livsmedelsproduktionen kan konkurrera på världsmarknaden. Om man inte kan göra det finns det ju risk för att andra kontinenters produktion blir vinnare. Då finns det risk att vi skadar och kanske slår ut delar av både primärproduktion och livsmedelsindustri, som ju är en väldigt viktig del av det europeiska näringslivet. Det kan naturligtvis inte ske utan en övergångs-period.

Dessutom har vi i dag en enorm sammanblandning av jordbrukspolitik, miljöpolitik och regionalpolitik. Jag tycker att det har visat sig svårt att lösa sådana här vitt skilda frågor genom att blanda ihop politiken. Vi menar att jordbrukspolitiken är en politik och de andra är en annan.

De kommande WTO-förhandlingarna kommer förmodligen att ha större betydelse än inriktningen av den europeiska jordbrukspolitiken. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt – och det är en uppmaning – att EU snarast bör skapa en position inför WTO-förhandlingarna så att vi kan skaffa oss ett initiativ i det avseendet.

Anf.  11  YVONNE RUWAIDA (mp):

Det finns ju inget riktigt substantiellt material från ordförandeskapet om vad toppmötet ska innehålla. Det finns lite underlag som man kan utgå ifrån på Internet. Man kan titta vad har Prodi har sagt inför toppmötet, och man kan läsa vad Anna Lindh sade i EU-parlamentet. Men det finns liksom ingen tydlig dagordning och inget tydligt underlag som man kan ta ställning till. Jag tycker att det är en nackdel med Europeiska rådet. Man antar en massa slutsatser utan att dessa innan har fått den demokratiska förankring som de bör ha. Man säger ju också i Trumph-Pirisrapporten att de slutsatser som Europeiska rådet tar bör minska i omfång. Jag vill ge Göran Persson rådet att inte göra alltför många slutsatser. Det är bättre att göra färre som är mer demokratiskt förankrade. Det är vår grundinställning.

Sedan har jag några sakfrågor. I sitt tal inför EU-parlamentet tog Romano Prodi upp några frågor, och jag skulle vilja att Göran Persson talade om vad regeringen tycker i de frågorna. Bl.a. sade Romano Prodi att EU måste forma en invandringspolitik för att få unga människor i andra länder med de rätta färdigheterna att flytta till EU. Då undrar jag om Göran Persson, liksom Romano Prodi, vill se en invandringspolitik där EU suger till sig personer med rätt utbildning samtidigt som man nekar andra invandrare eller flyktingar att komma. Jag hoppas verkligen att Sverige säger ifrån här. Det är inte den typen av invandringspolitik som vi vill se.

Sedan tar man också upp att man ska ha som ambition att alla ska arbeta längre upp i åldrarna. Det är egentligen en väldigt stor fråga som inte bara hör hemma på toppmötet. Men om man ska ha som mål att folk ska jobba längre upp i åldrarna samtidigt som vi ser att folk bränner ut sig mer och mer på arbetsmarknaden, undrar jag hur man tror att det ska gå ihop.

Ni kommer också att diskutera det ekonomiska läget. Jag tycker att det Göran Persson sade om att man ska se på det ekonomiska läget med framtidstro och tillförsikt är bra. Jag tror att det är farligt att prata om en ekonomisk kris, för då skapar man en ekonomisk kris. Vi ser ju en hel del tecken på en nedgång i världsekonomin. Det är en situation som måste följas. Men när man skriker att vargen kommer, kommer också vargen ibland. Jag tror att det är lite farligt att skapa den typen av signaler, speciellt när vi politiker gör det. Jag tycker att det som Göran Persson sade i den frågan var bra.

När det gäller Makedonien undrar jag vad man kommer att ta upp på Europeiska rådet. Nu ber ju Makedonien omvärlden om vapen. Man vill gärna köpa upp vapen. Jag tror inte att mer vapen i den här regionen kommer att bidra till att skapa fred. Jag tror däremot att det vore väldigt viktigt om det kom civila observatörer i stor mängd. Det skulle kunna bidra till att skapa ett lugn i situation. Detta är väldigt svåra frågor. Jag är lite rädd för att de insatser som EU gör i dag kommer att vara otillräckliga och att vi kommer att få se en större konflikt på Balkan i framtiden. Den här typen av inbördeskrig är ju väldigt svåra att stoppa när de väl har fått full effekt. De är otroligt svåra att få grepp om senare. Därför är det väldigt viktigt med insatser i ett tidigt skede.

När det gäller Mellanöstern undrar jag vad som är regeringens linje. Jag tycker att det vore önskvärt om EU kunde spela en större och aktivare roll än vad man har gjort tidigare. Där har vi en situation som har urartat väldigt mycket. Läget är mycket svårt i Mellanöstern. Det gäller inte bara Israel–Palestina-frågan. Det påverkar hela Mellanöstern och relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen. Jag ser med oro på den utveckling som vi har i dag. Vi har hamnat i ett dödläge. Jag har ingen större framtidstro när det gäller att vi ska få fred mellan israeler och palestinier. Då blir också den roll som EU spelar väldigt viktig. Jag tycker inte att EU har tagit sitt ansvar fullt ut. EU har bl.a. utlovat pengar till den palestinska myndigheten eftersom palestinierna inte får sina egna skattemedel från israelerna. De här pengarna blev försenade. Alla pengar har inte betalats ut. Den palestinska myndigheten har akuta ekonomiska problem. Samtidigt har vi en extremt hög arbetslöshet på den palestinska sidan. Detta skapar en social oro som naturligtvis inte bidrar till att skapa stabilitet i konflikten. Jag undrar hur det kan komma sig att EU väntade med att betala ut pengar och fortfarande inte har betalat ut alla pengar till den palestinska myndigheten.

Jag tror att vi har ett läge i Mellanöstern där det krävs insatser från omgivningen för att sätta fart på processen. Jag skulle kunna gå in ganska djupt i den här frågan, men det tänker jag inte göra. Palestinierna är öppna för att EU medverkar, men vad jag förstår är israelerna tveksamma till EU:s medverkan i den här processen. De vill än så länge hålla sig till att USA ska ha en roll. Jag tror att det vore väldigt bra om EU agerade i den här frågan.

Anf.  12  WILLY SÖDERDAHL (v):

Under ordförandeskapet prioriterar Sverige de tre E:na, Employment, Environment och Enlargement. Employment kommer ju upp i Stockholm, och Environment kommer upp i Göteborg. Nu har vi hört att det finns en koppling däremellan också. Jag instämmer i det som Åsa Torstensson sade om det viktiga med den här kopplingen. Det jag undrar över är det tredje E:et, Enlargement. Statsministern nämnde inte någonting om det. Var kommer det in?

Sedan finns det också ett fjärde E, Equality, som Christina Axelsson tog upp här. Jag tycker att det också bör finnas med både i Stockholm och Göteborg. Frågan gäller alltså var de tredje och fjärde E:na kommer in.

Av Britta Lejon fick vi en redogörelse som öppenhetsfrågorna, som Åsa Torstensson också var inne på. Man för förhandlingar på två fronter där. Jag undrar om det kommer upp eller om det inte kommer upp.

Anf.  13  ORDFÖRANDEN:

När det gäller Lissabonslutsatserna har vi fått redovisningar av olika fackministrar. Jag ska inte gå igenom våra kommentarer där. Vi får hoppas att de har satt sina spår. Jag gör den allmänna iakttagelsen att här finns två parallella stråk, dels Cardiffprocessen, dels Luxemburgprocessen. Den förra handlar om att fullfölja den inre marknaden. Där finns avregleringar, avveckling av statliga stödformer och sådana saker. Där finns det konkreta förslag. Där kan man fatta majoritetsbeslut. Där är det möjligt att gå fram på ett annat sätt. Om Frankrike krånglar, vilket det gör när det gäller elmarknaden, kan man faktiskt ha lite muskler även gentemot en storstat.

Men i den andra delen som gäller sysselsättningsfrågor och den sociala agendan, som statsministern var inne på, blir det mer målsättningar, rekommendationer, benchmarks och riktlinjer. Det är nog gott och väl, men man får ju inte samma kraft i de här frågorna. Vi har själva sett hur rekommendationer till medlemsländerna om att sänka skattetrycket inte alltid har efterlevts av alla medlemsländer.

Jag tror att om man ska kunna hoppas på framgång ska man kanske koncentrera insatserna på de områden där det finns möjligheter att fatta beslut, även om det är lite bångstyrigt på sina håll. Det gäller framför allt det som har med den inre marknaden att göra.

Upprättandet av en finansiell marknad nämndes. Det har inte kommenterats närmare. Där skulle jag vilja säga att det är bra om vi kan få igenom så mycket som möjligt av Lamfalussyrapporten.

Vad det handlar om är egentligen den interna beslutsprocessen. Syftet är att lättare komma fram till beslut. Jag tror att det ursprungliga förslaget därvidlag är så bra som det kan bli. Man kan förstå att kompromisser får göras, men de bör innebära så små avvikelser som möjligt från Lamfalussyrapporten. Jag tror framför allt att det är viktigt att det normala kommittologiförfarandet behålls, så att man inte river upp detta och samtidigt lägger in ett nationellt veto mot vad som sker i det här arbetet.

Vad gäller den sociala sidan tycker jag att det är bra att man tar upp åldrandets problem. Det problemet har vuxit fram successivt och kommit med på slutet i ordförandeskapets program. Det har vuxit ut till en stor fråga, och det är berättigat. Det här är ett område där jag tycker att EU ska engagera sig, trots att man kanske i de flesta fall inte kan ta beslut på ett mera effektivt sätt.

Hittills har EU ägnat sig åt det som man kallar andra pelaren, alltså fondförsäkringar eller pensionsförsäkringar och gemensamma regler för fondbolag över gränserna. Det är gott och väl, men även första pelarens pensioner med de offentliga pensionssystemen är värda att analysera inom EU från den synpunkten att man måste se till att de inte blir finansiellt äventyrliga när vi går in i åldringsexplosionen.

Men vi ska också, och det är något som inte någon annan part än EU kan göra på ett bra sätt, se till att de nationella, ofta kollektiva fördelningssystemen inte blir ett hinder för geografisk rörlighet över gränserna. Som det nu är är det ganska svårt för den som för en ambulerande tillvaro runt omkring i Europa under yrkeskarriären att hålla reda på sina pensionsrätter på olika håll och utkräva dem på slutet.

Det här talar för en fortsatt övergång till fonderade system med individuell anknytning, det som vi i Sverige har börjat med och som jag antar att statsministern kommer att berömma sig av när det gäller t.ex. premiereservdelen.

Jag har själv sysslat rätt ingående med de här problemen. Jag ska inte hålla någon föreläsning om detta, men jag vill nämna att jag i går presenterade en rapport som heter Nya utmaningar för ett åldrande samhälle, som jag ska passa på att överlämna till statsministern, så att han hinner läsa in den.

Till slut vill jag ta upp jordbrukspolitiken. Jag förstår ambitionen att inte spräcka toppmötet på ett gräl om jordbrukspolitiken, men man kommer inte undan att frågan finns. Då talar jag inte bara om BSE och mul- och klövsjukan, som tenderar att dominera den aktuella debatten, utan också om den stora frågan om reformering av jordbrukspolitiken. Den har nämligen ett direkt samband med utvidgningen.

Vi har under de senaste veckorna haft kontakt med Estland och Slovenien, som tidigare har ställt krav på övergångsanordningar osv. De säger nu att de avstår från detta. De har inga problem på jordbruksområdet, men vad de har problem med är att EU inte förmår samla sig till en gemensam position. Om man väntar sig att få fram ett genombrott i utvidgningsförhandlingarna, måste man i EU självt samla sig till en gemensam position.

Jag vet att tidtabellen här ligger en bit framåt, men diskussionerna måste påbörjas, så att man inte kommer alldeles oförberedd till detta. Det finns, som Carl G Nilsson var inne på, också en annan aspekt. Det är även ett prioriterat mål för det svenska ordförandeskapet att få i gång en ny WTO-runda. Ska vi göra det måste vi vara beredda att ha en mera flexibel inställning till jordbrukspolitiken än den som EU intog i Seattle och som faktiskt, om det inte hade varit för andra problem, också hade kunnat stjälpa hela processen.

Jag nöjer mig med de här kommentarerna. Jag har dragit ut lite på tiden, men jag hoppas att det kan vara av värde att höra vad riksdagens partier tycker och tänker i dessa frågor.

Anf.  14  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Det är i allra högsta grad värdefullt. Jag kan konstatera att jag känner mig styrkt av genomgången. Det är också i den här kretsen uppenbarligen ett slags framväxande konsensus i synen på möjligheterna att bedriva en alltmer samordnad ekonomisk politik i Europa. Jag känner också när jag reser runt mellan huvudstäderna att det växer fram en samsyn. Man kan tycka vad man vill om det, men det är faktiskt så det är.

Jag ska inte försöka att kommentera alla de frågor som har ställts, det är inte rimligt, men några av dem. Jag börjar med ordförandens reflexioner.

Den oerhört viktiga kopplingen mellan jordbrukspolitik och utvidgning är verkligen värd att reflektera över. Till dem som har tagit upp utvidgningen, exempelvis Willy Söderdahl, vill jag bara säga att vi återkommer till den saken vid det väldigt stora toppmötet i Göteborg, då också kandidatländerna är representerade. Där får vi se om slutsatserna i utvidgningsfrågan går igenom, men det beror ju på den behandling som de får under våren. Detta är alltså inte på något sätt bortglömt, men det blir inte aktuellt i Stockholm annat än som en möjlighet för någon närvarande stats- eller regeringschef att förklara de positioner som man har intagit i förhandlingarna. I övrigt sker detta i Göteborg.

Lars Tobissons fråga om utvidgning och jordbruk är dock central. För oss är utvidgningen en betydligt större och viktigare fråga än en reformerad jordbrukspolitik, även om också den är stor. Vad vi måste göra är att se till att frågorna inte drivs på ett sådant sätt att jordbrukspolitiken så att säga tar utvidgningsprocessen som gisslan. Det finns väl en risk för att det kan sluta så om man agerar lite oskickligt. Då kan så småningom någon säga: Vi gör inte utvidgningen förrän vi vet hur den nya jordbrukspolitik som vi ska få i Europa ser ut.

Vi är ju i Sverige överens vad gäller processen att ta fram en europeisk jordbrukspolitik. Men även om jag kan dela Carl G Nilssons uppfattning att WTO-förhandlingarna säkert blir den starkaste drivkraften för detta framöver, delas inte vår rationella syn på detta rakt av i Europa. Det är en större och mer komplicerad fråga ute i Europa än vad det är i Sverige. Hamnar vi då i ett läge där vi på något sätt först ska ena oss om detta, kan utvidgningsprocessen komma att fördröjas. Jag blir förvånad men naturligtvis glad om vi lyckas etablera en jordbrukspolitisk översyn tidigare än 2003. Jag blir förvånad men väldigt glad om vi får en ny jordbrukspolitik före 2006.

Om vi ändå skulle säga att det överenskomna årtalet 2006 görs till något slags förutsättning för utvidgningen, har vi en helt annan tidtabell än den vi siktar på för utvidgningsprocessen. Här måste man hela tiden väga för och emot. Jag tror att vi nu har maximalt goda politiska förutsättningar att driva utvidgningsprocessen i EU. Det kan vara ett annat läge i en ny konjunktur i Europa, och att då komplicera den bilden den här våren med att också ägna kraft åt en diskussion om jordbrukspolitiken kan vara att göra utvidgningsprocessen en otjänst. Men vi söker oss fram, vi är öppna och vi för gärna en diskussion.

Sedan önskar jag ju att jag vore lika kraftfull som herr ordföranden med att visa musklerna gentemot trilskande länder, men det kan vi inte göra i Europeiska rådet. Där gäller ju enhällighet omkring slutsatserna. I ministerrådet kan vi så småningom göra detta med det politiska pris som det har. Det är alltid en avvägning som i slutänden måste göras.

Jag vet inte om det någon gång i någon riktigt stor fråga har inträffat att exempelvis Tyskland eller Frankrike har körts över av de andra med kvalificerat majoritetsbeslut. Kanske har det hänt i någon mindre fråga, men jag undrar om det har inträffat i någon riktigt stor fråga. Jag vet inte om det skadar det svenska ordförandeskapets bidrag till den europeiska integreringen, men vi väntar med den saken. Jag inser också att det är andra beslutsregler i ministerråden än i Europeiska rådet.

Till Willy Söderdahl vill jag också säga att vi inte tar upp öppenheten här. Den hör inte hemma på det här toppmötet, däremot naturligtvis jämställdheten, som också Christina Axelsson pekade på. Vi har här arbetet med direktivet om likabehandling av kvinnor och män på arbetsmarknaden, diskussionen om löneskillnaderna mellan män och kvinnor, benchmarking-idéer omkring barnomsorgsutbyggnad och sådana saker som är oerhört viktiga för en jämställdhetspolitik. Sådant kommer definitivt att stå på dagordningen i Stockholm.

Sedan kan man bara beklaga att kretsen ser ut så som den gör. Vi ska framöver fundera över vad vi kan göra åt den saken. Där råder man trots allt inte över mer än en femtondedel av delegationernas sammansättning, och den är i den här delen inte så illa uppbyggd som rådet är i övrigt.

Mats Odell hade större principiella synpunkter. Han var inne på broad economic guidelines. Dessa har föredragits av finansministern. Jag upprepar dem inte, men det är klart att vi träffas vid en tidpunkt då saker och ting som vi säger betyder väldigt mycket. Också vad vi kommer fram till i form av slutsatser betyder väldigt mycket. Vi är medvetna om detta, och det är något som jag ordentligt har tryckt på om i huvudstäderna under min rundresa.

Jag tror också att väldigt många är angelägna om att signalera något slags ny plattform för fortsatt arbete efter Nice, för att komma tillbaka till mer av frågor som rör folk i deras vardag, precis som K-G Biörsmark var inne på. Nice blev ju väldigt mycket av hur man fördelar makt och inflytande. Det är någonting för dem som är politiskt verkligt intresserade av den typen av frågeställningar. Jag tror att vanligt folk ger sjutton i det, enkelt uttryckt. Visst är det viktigt att vi kommer in i en diskussion om sysselsättning som är offensiv.

Cardiffprocessen har nämnts av flera, också av Mats Odell. Den ekonomiska dagordning som vi har i Stockholm är ju Cardiffprocessen, och där sker substantiella framsteg, om vi får som vi vill i den svenska positionen.

Vad gäller kraftfulla åtgärder finns det olika skolor. En är ju en mera aktiv ekonomisk-politisk hållning, som Carlsson–Rasmussen-rapporten pekade på möjligheten av 1995–1996. En annan är ju strukturella reformer som finns i Cardiffrapporten, en tredje är den balanserade ansats som egentligen finns i Lissabonprocessen. Vi kommer att röra oss i det kraftfältet.

Holger Gustafsson frågade om early warning och andra har ställt frågor om situationen på Balkan. Lars Danielsson ska säga några ord om de sakerna. Holger Gustafsson tar som vanligt upp sakliga frågor omkring jordbrukspolitiken. Det är svårt att invända mot det som han säger annat än att jag tror att vi skulle begå ett väldigt stort misstag om vi nu i Stockholm började signalera förändrade ekonomiska perspektiv för den europeiska jordbrukspolitiken. Vi vet inte hur situationen ser ut om någon månad. Erinra bara er själva att det för 14 dagar eller tre veckor sedan var BSE som totalt upptog vårt jordbrukspolitiska intresse! Nu är det mul- och klövsjukan, och om tre veckor kan det vara något totalt annorlunda. I botten ligger likafullt ett behov av att se över vår jordbrukspolitik.

Vi har ännu inte någon kris i de finansiella perspektiven eller i EU:s budget. Den kommer väl så småningom, och då kommer Holger Gustafssons diskussion upp, men jag tror att det vore dumt att föregripa den, särskilt som vi inte vet om den ännu kommer att inträffa. Det är om man drar ut den här utvecklingen så att säga i tangentens riktning som vi får en ohållbar situation, men det är inte säkert att det blir på det viset.

Till Per Westerberg vill jag säga att vi inte på något sätt har en ambition att skruva ned våra ansträngningar omkring informationsteknologin, tvärtom. Det rådde för något år sedan en eufori där detta var det enda saliggörande, den enda vägen framåt, men denna visade sig som så ofta annars vara lite för smal och riskfylld. Det finns också andra vägar framåt. En är biotekniken, och i korsningen mellan bioteknik och informationsteknologi ligger väldigt mycket av möjligheter.

Ska EU hålla jämna steg med USA är det här ett område där vi faktiskt måste förbättra våra prestationer. För Sverige är det här oerhört viktigt. Vi är framstående både i informationsteknologi och i bioteknik. Som av en händelse har vårt lilla hårt drabbade land med alla de fel och brister som vi har ändock lyckats med bedriften att ligga i världstopp i de två teknologier som just nu är de som förknippas med modernitet och framgång. Det är märkligt, men så är det.

Vad sedan gäller synpunkterna på kronan är det ju ingen som är glad över kraftiga svängningar i valutorna, men vi kan väl hämta kraft av att vi håller på att närma oss den svängning som euron har genomgått under det gångna året. Vi befinner oss alltså inte i något dåligt sällskap.

K-G Biörsmark talade om den nordliga dimensionen. Det var ett begrepp som finnarna skapade, och det var bra. Vi behöver den typen av begrepp,

men innehållet har så att säga ännu inte kommit på plats. Och vilket är innehållet? I stor utsträckning kommer det att vara EU:s relationer med Ryssland. Vad vi nu gör i Stockholm är att vi fyller den nordliga dimensionen med ett innehåll. Hur vi ska förpacka detta återstår fortfarande att se.

Vi kan också säga att vi hade ett mycket framgångsrikt möte i Helsingfors för någon vecka sedan, där vi också nu etablerar en finansiell facilitet för den nordliga dimensionen genom att NIB, EEB och EBRD tillsammans med kommersiella aktörer i övrigt går in för att bygga ett paket för satsningar i Ryssland och i Baltikum. Det är oerhört lovande.

Sedan har vi allt det som rör frågan om miljön i Barentsområdet. Också det kommer att reflekteras i slutsatserna.

Den nordliga dimensionen är alltså inte på något sätt glömd, tvärtom. Vad vi gör är att vi fyller den med innehåll, som en naturlig fortsättning på den finska ansträngningen.

Åsa Torstenssons diskussioner om ekologi har jag redan berört. Det finns enligt min uppfattning inte möjlighet att långsiktigt bedriva en ekonomisk politik som är hållbar, om den inte också bygger på en ekologiskt hållbar syn. Vi har genom åren lärt oss att det är när vi hittar en kombination av sunda ekonomiska principer och sociala ambitioner och utför detta på ett sådant sätt att det inte skadar grundförutsättningarna för liv som vi kan säga att vi har en riktigt god utveckling. Därför bör den dimensionen tillföras till det här ekonomiska resonemanget.

Jag ser, som jag inledningsvis sade, ekonomisk utveckling i samklang med ekologiska krav som något som är i allra högsta grad modernt, vitalt och tänkbart i den utmaning vi har framför oss vad gäller produktion av ny elektrisk energi. Detta öppnar fantastiska möjligheter för utveckling av ny produktion baserad på forskning. Vi ser nu väldiga framsteg, inte minst i svensk industri, i utveckling och produktion av sådant som rymmer lösningar på problem som är av ekologiskt slag.

Att visa att detta inte är en fara för ekonomisk utveckling, inte en broms utan tvärtom en drivkraft, är en ansats i Stockholm. Göteborg innebär en mer traditionell miljöpolitisk ansats. Kopplingen till den ekologiska utvecklingen kommer att stämmas av löpande varje år.

Yvonne Ruwaida tog upp många frågor. Jag tror att Yvonne Ruwaida kanske missade en del av det som jag sade innan hon kom in. Underlaget i Stockholm bygger på sådant som är tröskat i rådskonstellationer. Jag misstänker att statsråden har varit här och berättat om forskningspolitik, ekonomisk politik och sociala ambitioner. Nu summerar vi upp det här. Jag hoppas verkligen att ni har fått underlag så att det räcker till. Om inte är vi beredda att förse er med mer. Själva dagordningen för toppmötet finns i mitt brev, som också är utlagt på Internet. Jag kan försäkra er att vi har mer material, om ni vill ha det.

Vad gäller arbetskraften har jag i min inledning också sagt att om det övriga EU hade samma deltagande i arbetskraften som vi exempelvis har i Sverige för 55–64-åringar, skulle vi ha en radikalt annorlunda situation i Europa. Vi lider av en situation i Europa där många människor under krisens 80-tal helt enkelt bara pensionerades bort ur arbetskraften, också unga människor. De behövs i dag i produktionen, och de lever ett mycket dåligt liv.

Det finns ingenting värre än att stämplas ut i 50-årsåldern såsom icke varande behövlig och hamna i en försörjning på miniminivå, dessutom utan några som helst förutsättningar att kunna förbättra sin situation. Det är en hantering av människor som är förödmjukande, och den situationen är inte ovanlig i Europa. Det land som har det lägsta deltagandet i arbetskraften mellan 55 och 64 år ligger på en nivå om 25 %. Det är ett land som i andra sammanhang betraktas som ganska välbeställt.

Så här ser det ut. Jag sade vidare, kanske också innan Yvonne Ruwaida kom, att jag ser det som angelägnare att attackera detta än att öppna en immigrationspolitik för att lösa vår framtida brist på arbetskraft. Jag tycker inte om en politik där vi från EU:s sida skulle gå ut och säga – om vi nu skulle stanna för detta, men det tror jag inte att vi gör – att vi ska plocka de bäst utbildade och de yngsta till Europa. Det kommer inte att gå att driva en sådan politik. Likafullt kan vi ha det problemet runt hörnet när utvidgningen väl är på plats. Det kan nämligen mycket väl vara så att med den fria rörlighet som arbetskraften då får kan vi komma att få se en ström av unga välutbildade människor som söker sig till de nuvarande medlemsländerna, bort från ansökarländerna. Då kommer det verkligen att skapa spänningar i unionen.

Det här har jag sagt under hela våren, till tyskar, polacker, ungrare, tjecker och andra som vi just nu för förhandlingar med om arbetskraftens fria rörlighet. Tyskarna vill ha långa övergångstider för att skydda sig från arbetskraft som annars skulle välla in i Tyskland. Ansökarländerna är djupt upprörda över denna inskränkning i friheten för deras medborgare. Jag vill säga att detta är en debatt som totalt kommer att förändras på några års sikt. Det blir den omvända situationen. Vad vi kommer att få se är att dagens 15 medlemsländer får kraftig brist på arbetskraft. Det går åt det hållet. Konjunktursvackor och sådant kan komma emellan, men över tiden går det åt det hållet. När den unga och välutbildade arbetskraften själv med hjälp av det nya regelverket söker sig in i de 15 länderna kommer konflikterna att växa.

Det här är en stor och viktig fråga, som kommer upp också under det belgiska ordförandeskapet.

Vad gäller EU och Palestina har vi faktiskt från unionens sida i större utsträckning än andra infriat våra åtaganden. Jag tror att det var för något år sedan som arabvärlden ställde i utsikt 1 miljard dollar som insats i Palestina. Detta har inte betalats ut. Det beror, såvitt jag förstår, i stor utsträckning på att man inte är nöjd med de finansiella system som finns. EU har tryckt på att det måste utvecklas sunda principer för budget och hantering av pengar. Samtidigt som vi säger detta och ställer resurser till palestiniernas förfogande måste vi driva på israelerna att lyfta sina hinder och betala ut den skatteuppbörd som rimligen ska tillfalla den palestinska myndigheten.

Det gäller att hela tiden objektivt och rättvist för båda sidor påpeka det som vi tycker att de bör göra och redovisa vad vi är beredda att göra. Det bygger naturligtvis för vår del fortsatt på de principer som är fastlagda i Sveriges riksdag för vårt Mellanösternengagemang och som är baserade på FN:s resolutioner. Så måste det vara.

Vi har för första gången en ordentlig roll att spela, och vi har trovärdighet på båda sidor. Det blev så att vår trovärdighet på båda sidor kunde utnyttjas och kanske också kommer att kunna utnyttjas under vår tid som ordförande i EU. Jag tycker faktiskt att det känns oerhört uppfordrande. Jag kommer senare på eftermiddagen att tala med Yasir Arafat, och jag pratade i förrgår med Shimon Peres, just nu fungerande israelisk premiärminister när Sharon är utomlands.

Vi tänker inte släppa det här. Vi ska göra vad vi kan, samtidigt som jag precis som Yvonne Ruwaida känner en dysterhet över hur situationen utvecklas. Men det är inte värdigt människan att ge upp, som Alva Myrdal en gång i tiden uttryckte det. Det gäller i allra högsta grad för Mellan-östern.

Anf.  15  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Jag vet inte om statsministern är mindre provocerande än vanligt eller om samstämmigheten har brett ut sig i EU-frågorna, men just nu har ingen begärt ordet. Det kan ju också bero på att jag sitter som ordförande.

Låt mig bara knyta en reflexion till något som statsministern sade i slutet av sitt inlägg och som har med invandringsfrågorna att göra. Vi rör oss ju nu mot en ökad personlig rörlighet. Jag tror inte att problemet bara är att vi kan råka få många som flyttar från nuvarande kandidatländer till medlemsländerna. Inte minst i arbetet med den rapport som jag överlämnat har jag sett vilken kraft åldringsexplosionen får och vilken brist på arbetskraft som vi går emot.

Det blir ju då så att alla nuvarande medlemsländer kommer att konkurrera om invandrad arbetskraft som har kompetens att utföra väsentliga jobb. Det är inte säkert att Sverige med sitt lilla språkområde och med sitt hårda skattetryck kommer att visa sig särskilt framgångsrikt i den kampen. Vi kan mycket väl få släppa ifrån oss många fler än vi kan dra till oss. Vad det här kommer att kunna betyda i fortsättningen är någonting att fundera över även nationellt.

Anf.  16  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag kan lägga till ytterligare en sak som komplicerar bilden för Sveriges del, även om jag självklart inte delar synpunkten om skattetrycket. Att språket har betydelse är säkert en viktig iakttagelse. Vi får bilda något slags allians med norrmän och danskar för att slå vakt om bokstaven ”å”. Det är viktigt. Men bortsett från det är vår situation också den att de reserver som Europa i övrigt har att hoppas på har vi i Sverige tagit i anspråk. Vi har varit framgångsrika med att sätta människor i arbete och att skapa ett bra samhälle, men vi kan inte en gång till exempelvis få ut kvinnorna på arbetsmarknaden eller få ut de äldre i arbetskraften. Det har vi redan gjort, så vi har ett svårare läge än andra. Därvidlag delar jag Lars Tobissons uppfattning.

Anf.  17  PER WESTERBERG (m):

Herr ordförande! Jag hade egentligen samma synpunkt om arbetskraftsinvandringen eller snarare arbetskraftsutbytet. För att Europa ska kunna vara mycket framstående inom IT, inom olika typer av ekologi, inom bioteknik, måste vi där få större möjligheter till arbetskraftsutbyte med andra länder. Får vi inte hela tiden en input, kommer vi att bli väldigt isolerade. Det finns ganska betydande problem med arbetskraftsutbytet, som jag tycker att Europa inklusive Sverige måste tackla på ett klokt sätt.

Anf.  18  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

De förebyggande insatser som unionen har gjort i Makedonien har egentligen varit väldigt omfattande. Det har där sedan ganska lång tid tillbaka funnits ett antal obeväpnade observatörer. De har nu utökats till 30, så informationsgivningen till EU är mycket snabb och omfattande.

Det har förts en omfattande politisk dialog om Makedonien. I måndags den här veckan har Makedoniens utrikesminister träffat EU:s utrikesministrar i allmänna rådet. Solana var tillsammans med vår polchef på UD Sven-Olof Petersson nere i Makedonien i går. Anna Lindh åker i morgon dit med Solana och Patten. Det har hela tiden sett ut så här, med många politiska kontakter.

Den kanske allra viktigaste förebyggande åtgärden blir när vi inom kort kan underteckna ett stabiliserings- och associeringsavtal med Makedonien, som förhoppningsvis ska ge ett stadigare ramverk för Makedoniens införlivande i de europeiska strukturerna.

Samtidigt kan man konstatera att det enda som kanske trots allt hade bitit på de kanske 500–600 beväpnade albanska extremister som nu ställer till problem väl hade varit att Kina inte, som skedde för snart två år sedan i FN:s säkerhetsråd, hade blockerat ett fortsatt mandat för FN:s förebyggande gruppering, den s.k. Unpredep, där vi ingick tillsammans med övriga nordiska länder. Det var ett exempel på hur man missbrukar vetorätten. Det är lätt att vara efterklok, men hade Unpredep funnits kvar i dag skulle man möjligen ha kunnat undvika en del av det som händer i dag.

Även om EU har varit framgångsrikt har man uppenbarligen inte lyckats förhindra de stridigheter som vi nu har sett.

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Vi är nu klara med den här genomgången. Vi tackar för den information och de synpunkter som vi har fått, och vi konstaterar att vi kl. 14.00 på tisdag i kammaren får veta hur det har gått.

Innehållsförteckning

1 §  Europeiska rådet 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 8

Anf.  4  MATS ODELL (kd) 8

Anf.  5  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 9

Anf.  6  PER WESTERBERG (m) 9

Anf.  7  CHRISTINA AXELSSON (s) 10

Anf.  8  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 10

Anf.  9  ÅSA TORSTENSSON (c) 11

Anf.  10  CARL G NILSSON (m) 12

Anf.  11  YVONNE RUWAIDA (mp) 12

Anf.  12  WILLY SÖDERDAHL (v) 14

Anf.  13  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  14  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 16

Anf.  15  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  16  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 21

Anf.  17  PER WESTERBERG (m) 21

Anf.  18  Statssekreterare LARS DANIELSSON 21

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 22