1 § Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför möte med Europeiska rådet den 21 mars 2003

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Härmed förklaras EU-nämndens sammanträde den 19 mars 2003 öppnat. Statsministern med medarbetare hälsas välkomna till EU-nämnden.

Som vanligt börjar vi med information för att sedan fortsätta med samrådet. Det är då Europeiska rådet som vi startar med.

Varsågod, statsministern!

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, fru ordförande! Europeiska rådets vårtoppmöte den 20–21 mars kommer självklart att domineras av krisen i Irak. Det grekiska ordförandeskapet har i sista minuten gjort vissa omdispositioner i mötets upplägg. Så har man till exempel strukit den redovisning av läget i konventsarbetet som Valéry Giscard d´Estaing skulle ha gett vid inledningen av mötet. Jag tycker att det är ett riktigt beslut att skjuta på denna diskussion till ett senare tillfälle.

Kanske ska man också lägga till att det är möjligt att det beträffande den oro som vi haft för tidtabellen kommer att se lite annorlunda ut i fortsättningen. Det kanske inte går så fort som vi trodde, utan allt kan förbytas i sin motsats. I stället kommer det kanske att ta för lång tid. Någonting händer alltså just nu – men inget konventsresonemang i Bryssel nu.

Den inledande delen av toppmötet kommer därför helt att ägnas åt Irak. Det är viktigt och bra att stats- och regeringscheferna samt utrikesministrarna gemensamt kan dryfta denna allvarliga kris. Risken är uppenbar att diskussionen äger rum i stort sett samtidigt som det militära angreppet inleds.

Från regeringens sida är utgångspunkten i diskussionen den som jag och Anna Lindh haft tillfälle att redovisa vid olika tillfällen under de senaste dagarna. Vi är starkt kritiska mot beslutet att tillgripa militära medel utan mandat från säkerhetsrådet. Det strider mot grundläggande folkrättsliga regler och kan få förödande konsekvenser både i regionen och för FN.

Genom resolution 1441 har säkerhetsrådet klargjort sina krav på Irak. Men det är också säkerhetsrådet, inte enskilda medlemsstater, som har att utvärdera det irakiska agerandet och som har rätt att besluta om våldsanvändning.

Vi beklagar att Irak inte omedelbart och fullt ut redovisat sitt innehav av massförstörelsevapen och aktivt gjort det möjligt för FN:s vapeninspektörer att verifiera detta. Det borde ha varit möjligt att ge inspektörerna den tid som behövs för att kunna slutföra sitt arbete. Jag hoppas att diskussionen vid toppmötet blir framåtsyftande.

Från regeringens sida finns det tre aspekter som jag vill betona i en sådan diskussion:

Efter en eventuell militär fas, som ju allting nu talar för kommer att inträffa och som just nu känns oundviklig, måste FN ges ett ansvar för att samordna återuppbyggnaden av det irakiska samhället. Att lämna denna uppgift till ett enskilt land vore olämpligt. Vi är från svensk sida givetvis beredda att lämna vårt bidrag till det humanitära stöd som behövs.
Det finns anledning att vara särskilt vaksam på kurdernas situation i händelse av ett militärt angrepp. EU bör på lämpligt sätt markera för den turkiska regeringen att man inte kommer att acceptera om den turkiska militären så att säga passar på att begå övergrepp mot den kurdiska befolkningen i norra Irak.
Även om Irakkrisen tydligt visat på sprickorna mellan EU:s medlemsländer i en viktig utrikespolitisk fråga bör detta inte tas till intäkt för att ge upp planerna på en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Inte minst situationen på Balkan kräver ett fortsatt enat agerande från EU:s sida. Mordet nyligen på premiärminister Djindjić är en tydlig illustration till det oroliga läget.

Irak blir dock förhoppningsvis inte den enda frågan som diskuteras. Vårtoppmötena instiftades för att följa upp Lissabonstrategin, den plan för att modernisera Europa som unionen beslutade år 2000. För mig är det viktigt att också årets möte trots krigshotet ägnar tid åt detta.

Lissabonstrategin var EU:s svar på ett 1990-tal präglat av stagnation och massarbetslöshet. Den svenska regeringen bidrog aktivt till att formulera dess mål om europeisk konkurrenskraft på världsnivå, full sysselsättning och en union bestående av aktiva välfärdsstater.

På svenskt initiativ kompletterades strategin vid toppmötet i Göteborg med en miljödimension och ett hållbart utvecklingsperspektiv. Nu hävdas det att den låga tillväxten i Europa visar att Lissabonstrategin inte fungerat. Jag menar att det är fel. Vad europeisk ekonomi nu går igenom är en traditionell lågkonjunktur som förstärks av spruckna börs- och IT-bubblor samt av osäkerhet och höga oljepriser i spåren av krisen i Mellanöstern.

En svag efterfrågan gör att strukturreformer som genomförts ännu inte resulterat i ökad tillväxt. Först när konjunkturen vänder ser vi effekterna av dessa reformer.

Jag kan instämma i den kritik som finns mot trögheten i genomförandet av strategin. Men samtidigt är listan över framsteg som gjorts under de senaste åren rätt imponerande. På inremarknadsområdet är det glädjande att en överenskommelse om ett gemensamt patent nu är klart. Detta är en fråga där Sverige länge varit pådrivande. Andra viktiga beslut är skapandet av en gemensam energimarknad för både hushåll och företag samt uppgörelsen om single sky, det gemensamma europeiska luftrummet.

Likaså har en uppgörelse om handel med utsläppsrättigheter för företag nåtts – ett beslut som är betydelsefullt för att Europa ska nå de mål vi åtagit oss inom ramen för Kyotoprotokollet. Stora framsteg har gjorts i arbetet på gemensamma regler för energibeskattning, och förhoppningsvis kan en slutlig uppgörelse nås vid det möte med EU:s finansministrar som just nu pågår.

På det sociala området har många medlemsländer, trots ett ansträngt budgetläge, fortsatt att bygga ut barnomsorgen i linje med de mål som toppmötet i Barcelona antog på bland annat svenskt initiativ. Trots lågkonjunkturen har det också skapats en halv miljon nya jobb inom EU under år 2002, och den strukturellt betingade arbetslösheten fortsätter att sjunka.

Jag delar kommissionens bedömning att detta tyder på att EU:s sysselsättningsstrategi, där aktiv arbetsmarknadspolitik och livslångt lärande är två hörnstenar, bidragit till mer flexibla och robusta arbetsmarknader.

Inför Europeiska rådets möte i morgon har den svenska regeringen betonat att fokus bör ligga på ett fortsatt genomförande av fattade beslut. Vi har också understrukit de enskilda medlemsstaternas ansvar och argumenterat för att stärka den öppna samordningsmetoden. Resultattavlor och grupptryck bör användas mer än hittills. Lissabonstrategins betydelse för att integrera de nya medlemsstaterna i EU har också lyfts fram.

Låt mig också nämna några konkreta frågor som den svenska regeringen vill driva.

Trots att den inre marknaden funnits i tio år finns det fortfarande brister som försvårar en gränsöverskridande handel med tjänster. Det är allvarligt med tanke på att tjänsteproduktionen i dag står för omkring 70 % av sysselsättningen i EU. Vi anser att åtgärder för att motverka dolda handelshinder på tjänsteområdet bör bli en viktig del av Lissabonstrategin under kommande år.

Den europeiska syssselsättningsstrategin, som blev en del av fördraget efter insatser från bland annat Sverige, ska ses över. Regeringen arbetar för att strategin blir mer fokuserad och bättre integreras i Lissabonstrategin samt att gemensamma mätbara mål även i framtiden ska utgöra ett viktigt inslag i arbetet.

Ohälsa i arbetet är ett problem i hela unionen. Kommissionen uppskattar att inom EU förloras omkring 500 miljoner arbetsdagar per år på grund av olyckor och arbetsskador. Vi vill därför lyfta fram arbetsmiljön som en viktig fråga dels inom ramen för sysselsättningsstrategin, dels genom skärpningar av existerande arbetsmiljödirektiv.

De demografiska utmaningarna får inte glömmas. Även om arbetslösheten nu ökar något är arbetskraftsbrist ett reellt problem på längre sikt. Reformer av pensionssystem och utbyggd barnomsorg är därför viktiga. EU måste inom ramen för den öppna samordningsmetoden driva på detta arbete.

Det viktigaste för att föra Lissabonstrategin framåt är att genomföra fattade beslut och att nå de mål som satts upp, inte att formulera nya – men ingen regel utan undantag.

Miljödimensionen tillfördes Lissabonstrategin på ett senare stadium än övriga delar. Vi menar därför att ytterligare några miljömål bör finnas med i slutsatserna från Europeiska rådets möte. Med en modern syn på miljöfrågorna är en sådan utveckling naturlig. Miljöhänsyn är inte ett hinder för ekonomisk utveckling. Rätt utformade kan de i stället utgöra en drivkraft för tillväxt och sysselsättning.

Att tillföra en progressiv miljödimension motverkar inte Lissabonstrategins mål om ökad konkurrenskraft och fler jobb utan gör det lättare att nå dem.

De områden där Sverige föreslår nya miljömål har alla en koppling till energisektorn och därmed också till våra åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Vi vill att andelen energi i EU som kommer från förnybara energikällor ska vara minst 12 % år 2010, att energieffektiviteten i EU – den totala energikonsumtionen i relation till BNP – i genomsnitt ska öka med minst 1 % per år samt att 5,75 % av allt bränsle för transporter inom unionen år 2010 ska komma från biobränslen.

Det finns en punkt som vi uttryckt tveksamhet till i förberedelserna inför toppmötet. Det grekiska ordförandeskapet har föreslagit att kommissionen närmare studerar möjligheterna till ett närmare samarbete på försvarsmaterielområdet. Den långsiktiga ambitionen är att inrätta en försvarsmaterielbyrå med frivilligt deltagande och med uppgift att koordinera utvecklingsprojekt samt upphandlingar.

Vår utgångspunkt är att allt samarbete på detta område ska vara mellanstatligt. Förslaget reser dessutom ett antal frågor bland annat av rättslig och finansiell natur som måste genomlysas ordentligt. Det pågår också en diskussion om dessa frågor i konventet. Ett flertal medlemsstater har, liksom Sverige, framfört att tidpunkten därför inte är den rätta att nu fatta bindande beslut i frågan.

Låt mig till sist nämna att Europeiska rådet också ska behandla ett förslag till nya rösträttsregler för ECB. Bakgrunden är att de nya länder som nu blir medlemmar i unionen också eftersträvar att införa euron. När detta sker behöver beslutsordningen i ECB effektiviseras. De nya reglerna innebär ett roterande rösträttsförfarande. Inget land har alltid rösträtt men rotationsreglerna ger stora länder rösträtt oftare än små. Alla länder i valutaunionen kommer dock alltid att ha närvaro- och yttranderätt vid penningpolitiska beslut. De nya reglerna börjar införas när 16 länder infört euron och genomförs fullt ut när 22 länder gjort det. Ett effektivt ECB-råd ligger i hela unionens intresse. Regeringen anser att det aktuella förslaget är en välbalanserad kompromiss som ska stödjas.

Detta är sammantaget min bild av vad som ska diskuteras på det kommande vårtoppmötet. Jag och mina medarbetare är nu beredda att svara på eventuella frågor.

Mina medarbetare är Helen Eduards, som jag inte tror har varit med förut på något EU-nämndssammanträde, och Pernilla Baralt, som väl också deltar för första gången här. Lars Danielsson förutsätter jag att ni har träffat förut.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Ordet är fritt vad gäller alla tre delarna: Irakkrisen, de svenska prioriteringarna och ECB-rösträttsreglerna.

Anf. 4 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru ordförande! Först vill jag tacka så mycket för föredragningen här. Låt mig börja med de tre punkter som statsministern föredrog – vilken roll Sverige nu ser sig ha i den rätt så uppenbara situation som toppmötet ändå kommer att genomföras, att titta närmare på vad som händer efter den militära fasen där FN kommer att ha en stor roll, liksom det samlade EU. Dessutom gäller det kurdernas situation. En tredje punkt som jag skulle vilja diskutera lite mer handlar om att den här omfattande krisen i det europeiska samarbetet inte tas till intäkt för att stanna upp, snarare tvärtom.

För min egen och för mitt partis räkning finner jag anledning att notera den omsvängning som vi ändå iakttagit från regeringens sida. Flera gånger har vi här i EU-nämnden diskuterat och understött den roll och det ansvar men också de möjligheter som Sverige har när det gäller att bidra i det europeiska samarbetet i denna del. Hela tiden har vi starkt understrukit Sveriges ambition att hålla frågan inom FN. Det är i FN som sådana här kriser ska avgöras. Det är FN som har mandat att åstadkomma någonting gemensamt. Tydligen finns det nu inga möjligheter att återföra detta till FN.

Jag kan bara konstatera att diplomatin inte gavs en fortsatt chans med Frankrikes veto i förväg. Det inträffade någonting som gjorde att läget inte var möjligt att vrida tillbaka. Därför är FN i denna del nu överspelat. Jag tycker att det är tragiskt och beklagar verkligen det som nu ser ut att ske i vår värld. Jag tycker också att det är synd att Sverige och Sveriges regering inte mer har funderat över vilken roll man har.

I EU-samarbetet nu och fortsatt har vi ju väldigt mycket att ta hem. Sverige har varit en stark anhängare av utvidgningen och har spelat en stor roll när det gäller att komma så pass långt som vi faktiskt har gjort. Som ett litet land har vi också stor nytta av att vara med i samhörigheten och av att vara med när de stora länderna gör upp, eller när de är osams.

Jag tycker inte att vi tillräckligt väl har spelat den rollen här mot slutet. Jag tror att det har funnits en väldigt stor möjlighet för Sverige att agera bro-brygga. Nu ser jag att man förknippas mer med Tyskland och Frankrike än med att ha en mer neutral position som hade öppnat möjligheter för kloka samtal och också för en samsyn efteråt.

Jag noterar här alltså hur vi ser en splittring i det europeiska samarbetet, något som oroar mig väldigt mycket och som jag tror kan få långsiktiga konsekvenser också på andra områden, alltså inte bara i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Därför hoppas jag att det är ett resonerande, klokt och relevant Sverige som, precis som statsministern nyss sade, tittar på vad som händer efteråt, på vilken roll vi har och på hur vi kan restaurera förtroendet. Jag beklagar den omsvängning som jag ändå tycker mig ana i statsministerns och utrikesministerns uttalanden under de senaste dagarna. Jag tror inte att de så att säga varit direkt hjälpsamma men de kan ju delvis återtas. Framför allt kan man ha en väldigt konstruktiv attityd mitt i denna otroligt oroliga situation.

Jag går så vidare till frågan om Lissabonagendan och vårtoppmötets ekonomiska dagordning, för det är väl så vi vill ha debatten – alltså att vi tar allt i ett svep.

Egentligen känns det rätt fjuttigt att samtidigt som vi pratar om krig och fred gå in och diskutera allmänna tjänster i unionen. Men eftersom detta nu är uppe och grekernas agenda är förelagd för oss på engelska vill jag fästa statsministerns uppmärksamhet på punkt 24.4, detta också med anledning av en tendens som jag sett i det europeiska samarbetet – att åternationalisering diskuteras i alla möjliga sammanhang. Framgångar som vi ändå haft vad gäller det europeiska samarbetet är att man inte skapar handelshinder eller försöker skydda vissa verksamheter. Det arbetet har varit väldigt framgångsrikt.

Sverige har också i denna del spelat en mycket konstruktiv roll genom att undanröja handelshinder, agera för liberaliseringar – även om man kanske kunde göra det ännu starkare – och ta undan snedvridande statsstöd. Därför tror jag att detta är väldigt viktigt. Precis som statsministern sade om vikten av åtgärder mot dolda handelshinder kan man inte gå i den riktning som det grekiska ordförandeskapet formulerar sig om under punkt 24.4 – alltså att EU:s statsstödsregler och konkurrensregler ska åsidosättas när det gäller allmänhetens tjänster. Här tror jag att det är viktigt att sätta ned foten och att göra det i tid.

Vad gäller Lissabonstrategin i övrigt känner jag väl inte samma entusiasm som statsministern. Men det är snart halvlek i sammanhanget, så låt oss se hur det blir. Allt som kan göras för att öka tempot i Lissabonstrategin tror jag behöver göras. Det är också de sakerna som då kommer att diskuteras. Det här är en konkret sak som jag tror att Sverige kan göra någonting åt.

Anf. 5 MATS ODELL (kd):

Som Gunilla Carlsson säger är det väldigt olika ämnen som ska tas upp. Men vi tar väl allt i ett svep trots allt.

För att knyta an till de tre punkter som statsministern tog upp som svenska aspekter på vad som ska hända efter det att den väpnade konflikten har övergått i en återuppbyggnadsfas – kanske också under konflikten när det gäller att hålla ett öga på vad som händer med kurderna – vill jag bara uttrycka ett stöd för de här ståndpunkterna.

När vi tittar på att inte ge upp planerna på en mer enhetlig säkerhetspolitik inom EU, den tredje punkten, är jag nog ändå inne på att det inte alls är för sent att vara brobyggare. För att kunna återupprätta en sådan vilja att agera gemensamt är det naturligtvis väldigt viktigt vad som nu sägs om den här konflikten.

Därför är min första fråga i anslutning till detta: Hur kommer Sverige att föreslå att man formulerar sig om det som nu händer – ska man bedöma eller beklaga, eller vilka valörer använder man? Valet av attityd till detta kommer väl ändå att vara en ganska avgörande sak för hur det ska finnas förutsättningar att samla ihop kretsen av EU-länder kring en mera gemensam syn på säkerhetspolitiken.

Att FN ska vara samordnare av återuppbyggnaden tycker jag också är en självklarhet.

När det sedan gäller Lissabonprocessen tycker jag att Europas ekonomiska utveckling, och därmed förutsättningar att trygga välfärden för sina medborgare, inger större bekymmer än vad Göran Persson här gav uttryck för – bara konjunkturen vänder ska vi se att Europa repar sig.

Jag tittade i ett material som jag fått mig tillskickat från en av de två svenska företag som är representerade i European Round Table of Industrialists, ERT – Volvo och Investor, som ju finns representerade bland de ca 50 stora företag i Europa som arbetar för en ökad konkurrenskraft. I materialet finns ett diagram som visar att sedan Lissabonprocessen tog fart har gapet mellan EU och USA hela tiden ökat fastän man lever under samma konjunktur. Vi har alltså hela tiden tappat mark. Om det här diagrammet är rätt, vilket jag antar att det är eftersom det kommer från Eurostat, ligger nu EU:s BNP per capita på ungefär 20 000 euro om året, medan amerikansk BNP per capita ligger på ungefär 40 000 euro om året. Här har vi alltså ett lopp där Europa fortsättningsvis tappar i konkurrenskraft.

Jag vill här gärna knyta an till ett brev som i det här fallet Lars Anell, representant för Volvo, skrivit – i Lissabon våren 2000 beslutades ju det om det här: Men tyvärr måste vi konstatera att mycket lite hänt när det gäller att förverkliga målen. Det är därför inte sannolikt att de kommer att nås 2010.

Hur vill Göran Persson kommentera den uppfattningen bland de stora svenska företag som nu deltar i det här arbetet?

Slutligen: Också när det gäller rösträttsreglerna i ECB stöder vi regeringens hållning att det här är en rimlig ordning. Jag har egentligen bara en fråga: Hur anser Göran Persson att detta ska implementeras i svensk lagstiftning – är det något som ska underställas riksdagen, eller räcker det med någon annan form av beslutsordning?

Anf. 6 TOBIAS KRANTZ (fp):

Först vill jag tacka statsministern för föredragningen.

Irakkrisen överskuggar förstås det möte som Göran Persson ska åka till. Jag tror att det finns en rätt bred samstämmighet om det beklagliga och bekymmersamma i det som nu har hänt och som är på väg att hända.

Jag och Folkpartiet tror att ett enigt FN skulle ha varit mer framgångsrikt när det gäller att se till att Saddam Hussein och Irak avrustar sina massförstörelsevapen än den kurs som nu har valts av vissa länder. Samtidigt tror jag att det är viktigt att i den diskussion som nu förs göra som statsministern gör, det vill säga fokusera på vad som händer efter det att ett militärt ingripande har skett. Hur jobbar vi vidare där? Jobbar vi vidare som enskilt land? Jobbar vi vidare som medlem av Europeiska unionen?

Jag tror också att det i den diskussion som förs är viktigt att faktiskt fokusera på det grundläggande problemet: att Saddam Hussein trots olika uppmaningar inte har avrustat. Trots att det har kommit flera resolutioner från FN har han inte gått med på de resolutioner som FN ställt upp på. Jag tror att det är viktigt att inte glömma det som är grundorsaken till att den här krisen har uppkommit.

Sedan skulle jag vilja ta upp en annan fråga som lite grann legat i korten inom ramen för den europeiska unionen, nämligen ett brittiskt förslag som finns om att man ska upprätta flyktingläger utanför EU:s gränser dit asylsökande ska skickas i avvaktan på att dessa människor får besked om de har rätt att stanna i EU eller inte. Det här är ett förslag som jag och Folkpartiet ställer oss väldigt kritiska och skeptiska till. Om Sverige ska kunna vara med och påverka i den här processen är det naturligtvis viktigt att vi på ett väldigt tidigt stadium är tydliga i diskussionen.

Jag menar att det här förslaget strider mot det som åtminstone är andan i Genèvekonventionen. Jag tror att det skulle riskera att skapa en väldigt negativ spiral när det gäller flyktingmottagning och den generösa och humana flyktingpolitik som åtminstone jag känner att vi måste värna.

Min fråga på denna punkt till statsministern är därför: Vilken är den svenska positionen i den här frågan, och hur tänker Sverige gå vidare?

Anf. 7 LARS OHLY (v):

I det här läget är det viktiga inte att blicka bakåt på det som sagts eller inte sagts i fråga om ett eventuellt krig mot Irak. Den svenska positionen i dagsläget är en bra position: en stark kritik mot beslutet att ställa FN åt sidan och ett konstaterande av att det strider mot grundläggande folkrättsliga bestämmelser och att det kan få förödande konsekvenser såväl i regionen som för FN. Där finns det alltså i dagsläget en uppslutning från Vänsterpartiet bakom regeringens hållning.

Det som lite grann ställer till det är att det i diskussionerna i Europeiska rådet kommer att finnas krigförande parter, om nu kriget hinner bryta ut, eller sådana som kan tänkas delta i ett krig som är på väg. Storbritannien är där. Spanien, som stöder den här attacken, är där. Danmark, som säger att de ska skicka trupp, är där. Detta gör naturligtvis att det blir oerhört viktigt för övriga länder att markera de brott inte bara mot FN och folkrätten utan också mot försöken att inom EU hålla ihop en gemensam utrikespolitik som det här ensidiga agerandet innebär.

I övrigt ökar arbetslösheten i stora delar av Europa. Arbetslösheten i Tyskland börjar nå avsevärda siffror. Även i Sverige har vi problem med sysselsättningen. Det är viktigt att se sambandet mellan sysselsättning och tillväxt på längre sikt, förutom alla de problem som arbetslösheten orsakar för människor och också med tanke på orättvisor. Därför menar jag att det just nu kanske viktigaste för att över huvud taget komma framåt i tillväxtfrågorna är att diskutera hur sysselsättningen ska kunna öka och hur arbetslösheten ska kunna trängas tillbaka.

När det gäller energifrågorna och de nya miljömål inom energisektorn som förespråkas här är det en rimlig hållning att förespråka en ny förnybar energi i större utsträckning. Men man måste också, tycker jag, ta upp frågan om sparandet. Slöseriet med energi i Europa i dag är anmärkningsvärt och bidrar inte till att underlätta en omställning av energin.

Det samarbete som förespeglas på försvarsmaterielområdet menar jag att vi ska avvisa. Det finns en tveksamhet i statsministerns uttalanden här, och den är hälsosam. Naturligtvis kan man inte förhindra några länder att samarbeta kring någonting men det bör inte ske inom EU:s ram, menar jag.

De nya rösträttsreglerna i centralbanken har vi tidigare avvisat, och vi står fast vid den hållningen. Vi menar att den nederländska och finländska reservationen är riktig och att Sverige aktivare borde ha drivit en sådan linje. Vi vet att vi inte haft en majoritet i nämnden bakom oss för detta men naturligtvis menar vi fortfarande att det rätta hade varit att tydligt markera att en sådan här förändring av rösträttsreglerna inte är i Sveriges intresse eller av intresse när det gäller att få Europeiska centralbanken att fungera på ett någorlunda rättvist sätt.

Tidigare menar jag att regeringen har varit mer kritisk än som framstår nu. Då har man åtminstone sagt att trots att det finns saker som vi inte stöder i detta förslag menar vi att detta är en kompromiss som är möjlig att stödja. Så sade till exempel Bosse Ringholm när vi hade frågan uppe här i nämnden för ett par veckor sedan. Nu fanns det inte ett uns av kritik mot själva förslaget. Det beklagar jag.

Slutligen den fråga som Tobias Krantz tar upp. Den var uppe på EU-nämnden i fredags i samband med att Anna Lindh var här. Jag uppfattade den svenska positionen som att man kommer att gå emot om det kommer ett brittiskt förslag om några sorts asylöar eller läger dit asylsökande ska söka sig och sitta fast i väntan på asylutredning. Jag hoppas att den inställningen står fast och att man ser till att den här frågan avförs från EU:s dagordning.

Anf. 8 AGNE HANSSON (c):

Även Centerpartiet står bakom den linje som regeringen nu mer samlat har i Irakfrågan. Jag tror att det är viktigt att uttala sig mycket kritiskt mot de brott som nu begås genom att man inte går via FN, går förbi folkrätten, och de konsekvenser det kan få.

Jag tror också att det är viktigt att Sverige agerar för ett fortsatt starkt FN. Med det menar jag att det gäller att ge stöd till alla dem som inte har accepterat en ordning med krig utanför FN:s ram. FN hade varit mer illa ute om USA lyckats köpa rösterna för ett krig mot Irak. I det läge vi nu befinner oss tycker jag ändå att det finns anledning att göra bedömningen att FN står stark, och det bör man också kunna spela på i de här sammanhangen.

Jag tycker också att det är viktigt att se framåt. Det jag skulle vilja tillägga med anledning av den strategi som regeringen har inför framtiden och som jag också delar är på vilket sätt man så fort som möjligt ska få USA och Storbritannien tillbaka till FN. Därför att det allvarligaste som skulle kunna hända är att man fortsätter att nonchalera FN också i framtiden. Det talar för att ett gemensamt ansvar för en uppbyggnadsprocess och för humanitärt stöd är riktigt och viktigt och att även Sverige kan ge sitt stöd till det. Jag delar den uppfattningen. Likaså att man har observans på kurdernas situation.

När det gäller Lissabonstrategin, en stor fråga som tyvärr kommer i skuggan av det som nu händer, vill jag betona skapandet av sysselsättning och tillväxtfrämjande åtgärder som de viktiga insatserna. Jag vill också uttala tillfredsställelse över att man har lyckats hitta en överenskommelse om handel med utsläppsrättigheter. Dessutom tycker jag att det är viktigt att man försöker arbeta mot dolda handelshinder och ha en hög profil på miljöfrågorna, som regeringen har deklarerat.

När det gäller samarbete om försvarsmateriel stöder jag också regeringens kritiska inställning att försöka undvika att det kommer till stånd. Min fråga är snarare vilka möjligheter vi har att klara det åtagandet.

Anf. 9 GUSTAV FRIDOLIN (mp):

Fru ordförande! Tack statsministern för föredragningen! Jag börjar likt alla andra med krisen i Irak och diskussionen om den. Vi från Miljöpartiet välkomnar de uttalanden som regeringen har gjort genom statsministern och utrikesministern under de senaste dagarna, då man klart har slagit fast FN:s ställning och FN:s suveränitet, där man slutit upp bakom den linje som allra starkast stöder folkrättens principer och där man också, anser vi, gjort en riktig analys av vilka följderna kan bli i Irak av det krig och de bombningar som nu planeras av USA. Vi hoppas inför mötet att denna analys och denna politik också avspeglar sig fullt ut i den linje som Sverige kommer att driva gentemot de andra länderna, i det stöd man kommer att ge de länder som har varit mer kritiska än andra till den upprustning och det krig som vi nu ser kommer. För oss från Miljöpartiet har detta resonemang också bäring på vår syn på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, hur man ska gå vidare och vikten av att kunna gå före och markera en viss linje.

När vi talar om Irakfrågan vill vi ge regeringen stöd för den linje man har markerat, att man ska stödja kurdernas sak. För oss är det uppenbart att risken fortsatt är att kurderna kommer i kläm vid en konflikt där man har många fiender från olika håll. Därför är det viktigt att detta markeras.

Inom Irakfrågan har också diskussionen kommit upp om vapenexport. Jag vill markera min sympati med dem som i debatten har uttalat sig kritiskt mot den svenska vapenexporten. Inom detta politiska område finns också en fråga där vi delar regeringens linje fullt ut, och det är kritiken mot förslaget om en gemensam försvarsmaterielpolitik eller en gemensam försvarsmaterielbyrå inom Europeiska unionen.

För att gå vidare till Lissabonstrategin vill jag peka på att miljökapitlet är särskilt viktigt för oss. Vi tycker att det är positivt att Sverige tydligare lyfter in energifrågorna, även om vi kanske gärna hade sett att framför allt målet med alternativa bränslen hade varit något vassare. Vi tror också, precis som Lars Ohly tidigare har sagt, att det finns en möjlighet att vara tydligare om sparande. Om man skulle komma till en sådan linje inom rådet är detta någonting som också ger återbäring, inte minst för Sverige.

Vi tror också, för att ha det sagt, att det finns fler miljömål som skulle kunna lyftas in i Lissabonstrategin än bara de som rör energiområdet.

Jag vill också klargöra min ställning rörande två frågor som ingår i debatten. Den ena gäller rösträttsreglerna i ECB-rådet. Vi har många gånger markerat att vi är väldigt kritiska mot det förslag som föreligger. Vi hade önskat att Sverige hade stött de reservationer som kommit från Nederländerna och Finland och som också har haft starkt stöd inom stora grupper av Europaparlamentet. Vi tror att det för rättvisan i ECB, för möjligheten att påverka, inte minst för svensk del efter ett eventuellt deltagande i EMU:s tredje fas – vilket vi i och för sig inte hoppas kommer – skulle vara klart olyckligt om de regler och de förslag som föreligger går igenom.

Den andra frågan rör det lägerförslag inom flyktingpolitiken som Storbritannien lyft fram och som Tobias Krantz tidigare ordat om. Det är farligt om det blir en ond spiral där en hårdare politik och ett sämre flyktingmottagande blir det som lastar över flyktingpolitiken på några länder inom unionen och där de som verkligen kommer i lidande position är flyktingarna. Här önskar jag verkligen ett tydligt klargörande från regeringen att man inte på något sätt kommer att stödja några förslag i den riktning som Storbritannien har lagt fram.

Anf. 10 JOE FRANS (s):

Ordförande! Det förtjänar att understrykas att Sveriges position att hävda FN-linjen är mycket viktig. För stora delar av världen är det mycket viktigt. Det är inte alla länder som har möjlighet att agera på samma sätt och hävda detta. Jag tycker att det är bra och viktigt att Sverige gör det.

Jag hoppas att Sverige och EU också medverkar till att återerövra FN som den ledande internationella aktören. Jag menar att det är viktigt. Det är också bra att man uppmärksammar kurdernas situation.

Dessutom menar jag att situationen förpliktar. Det har ändå gjorts en koppling till situationen i Israel och Palestina. När fredsplanen kommer upp tycker jag att det är viktigt att Sverige stöder den.

Anf. 11 BEATRICE ASK (m):

Det har sagts mycket klokt, och det mesta håller jag kanske med om. Men det finns en aspekt, om man nu ska se framåt, som man inte får glömma bort. Det hoppas jag att statsministern kommer att kommentera. Det är nödvändigheten att hitta formerna för att reparera och få en gemensam linje från EU. Det enda sättet att balansera USA på i stormaktspolitiken är faktiskt att vi får ett starkt Europa. Varje gång vi fegar ur eller far åt olika håll är det klart att ett stort land som USA kan ta alla poänger. Då kan vi tycka vad vi vill. Det är pinsamt nog på det sättet i tidigare historia, utan att blanda in vad man har för uppfattning i Irakkrisen, att USA har fått gå in och städa upp därför att vi på Europanivå inte har klarat av vårt bidrag.

Därför är moderniseringsarbetet inom EU och arbetet med att få ihop de här kombattanterna internt oerhört centralt om vi ser i ett längre perspektiv. Därför tycker jag att det är viktigt att man konstruktivt funderar på vad man kan göra och att man så långt som möjligt också försöker hålla ihop Europaländerna när det gäller de här frågorna. Jag tror att vi också skulle marginalisera oss om vi bara driver en separat Sverigelinje. Jag tror att vi har en uppgift att faktiskt långsiktigt försöka se till att man håller samman. EU bildades ju en gång därför att länderna hade lite svårt att hålla sams. Det vore väl bra om vi försökte komma ihåg det och långsiktigt jobba med den frågan också.

Jag tycker att man lite grann kan säga att ett skäl till att man inte lyckas är att FN inte heller har den konstruktion som gör att man alltid är stark. Man ska komma ihåg att USA betalar en stor del av de pengar som FN behöver. De kliver av när det inte passar. Ett starkt EU har en oerhört central betydelse både när det gäller att lösa Irakkrisen och andra kriser. Och jag tror att det framöver blir ännu viktigare. Det tycker jag att man ska ha i bakhuvudet när man åker ner till det här mötet och funderar över vad det är som ska göras och inte göras.

Där har Sverige en uppgift, för just nu tror jag att en del andra är så uppfyllda av allting annat. Jag är glad att det finns lite tankar som riktar sig framåt, vad som händer sedan och hur vi ska stabilisera det.

Men sedan tycker jag också att det i sakens namn ska sägas när vi diskuterar folkrätten – för jag håller med om att det är ett jättestort problem att det nu har blivit som det har blivit – att man inte heller ska glömma bort de problem som i grunden lett till att vi fått den här krisen. Det får inte bli så att USA helt plötsligt är boven i dramat. Vi har ju sakligt sett ett ganska stort bekymmer med den regim som man på olika sätt borde bekämpa. Där är vi alla egentligen överens. Det får inte försvinna ur diskussionen. Då blir ju den här krisen obegriplig för de flesta.

Anf. 12 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Fru ordförande! Jag ska försöka att svara på det mesta som har sagts. Jag konstaterar först att det finns ett brett stöd i nämnden för det jag har presenterat, och det känns bra.

Jag tror att jag ska börja med Beatrice Ask, därför att hon säger någonting som är mycket centralt och som vi ofta har svårt att tala om. Det är den dubbelhet som finns i debatten. Å ena sidan finns en rädsla för att vi får en unipolär värld där vi har en stor dominerande kraft som styr och ställer lite som man vill. När vi å andra sidan försöker bygga någonting i Europa, försöker hålla ihop och göra det starkare, ifrågasätts det, kritiseras och misstänkliggörs också ibland. Jag tror inte att man kan ha båda de positionerna samtidigt.

Vill man ha en värld där man kan balansera det amerikanska inflytandet krävs en stark Europaunion. Med en bakgrund i 1968 års generation har mitt politiska vuxna liv varit en resa där protesterna mot USA har sett mer eller mindre olika ut men alltid varit av den karaktären att de har varit stora. Det kanske de senaste fem–tio åren inte har varit lika intensivt som tidigare. Men det som är skillnad nu mot 1968 är att vi i Europa har ett verktyg som vi förfogar över och som positivt och konstruktivt kan byggas till en demokratisk kraft som faktiskt i ett globalt perspektiv balanserar Amerikas förenta stater. Det behöver inte vara en negativ tävlan. Det behöver inte vara en konflikt i detta. Det kan vara någonting mycket positivt. Det finns anledning att erinra om detta. Jag instämmer i den analys som Beatrice Ask gör i den meningen.

När vi diskuterar den monetära unionen är det också viktigt att säga att den för mig självklart är ytterligare ett sätt att stärka ett EU som jag ser som en viktig global aktör politiskt och ekonomiskt. Vi kan naturligtvis tänka att vi kan vara utan detta för svensk del. Man jag är ganska säker på att Europa i övrigt kommer att gå vidare i den riktningen och skapa den balans som vi så ofta tycker att någon bör etablera gentemot USA. Tänkvärt, inte minst för alla radikala människor som ju har ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka hitta balanser till den amerikanska dominansen. Här har vi en möjlighet.

Joe Frans tar också upp en diskussion som jag inte är säker på att vi kommer att beröra i Bryssel men som är viktig. Irakkrisen har en regional dimension. Det handlar om Mellanöstern. Likaväl som jag talar om att vi får vara uppmärksamma på situationen i norra Irak för kurdernas del, likaväl är det viktigt den närmaste tiden att vi håller hög beredskap för vad som kan hända i konflikten Israel–Palestina. Det är väldigt viktigt.

Men det kan också ur det här komma någonting, en ny ansträngning, en ny ansats. Det talas ju om att den roadmap som har presenterats förut återigen ska aktualiseras, inte minst inför ett revitaliserat palestinskt ledarskap. Vi får se vad som blir av detta. Vi har all anledning att understödja det och göra vad vi kan. Det är naturligtvis så att den konflikt vi ser i Israel och Palestina har betydande spridningseffekter i många avseenden och spelar en mycket större politisk roll än vad som enbart är kopplat till regionen. Det är ingen tillfällighet att man på Azorerna nu senast också talade om den konflikten. Men den är i sig inte någon ursäkt för ett brott mot folkrätten i Irak, naturligtvis inte. Så det är en viktig sak som Joe Frans tar upp.

Till Gustav Fridolin vill jag säga att jag kommer in mer på resonemanget om Irak och folkrätt sedan, men du och även Lars Ohly tar upp den diskussion som handlar om ECB:s rösträttsregler. Jag ser inga svårigheter med dem. Vi får se vad som händer med den reservation som föreligger. Jag vill erinra om att den holländska reservationen har den karaktären att man känner att de nog tycker att de är lite felaktigt behandlade i storleksordning i relation till andra länder. De borde alltså ha klassats högre och fått lite mer inflytande än att buntas ihop med länder av Sveriges typ. Det är inte någon särskilt principiell tyngd i en sådan kritik. Det är snarast ett nationellt intresse. Jag skulle tro att det blir stor enighet om detta.

Den finska reservationen har jag ingen information om. Vi får se hur de hanterar den när vi kommer fram till toppmötet.

Jag vill bara generellt säga att EU kommer att växa. EMU kommer att växa i den meningen att alltfler kommer att skaffa sig valutan. Det normala i Europa kommer att vara att man har denna valuta. Ju fler länder som ansluter sig till denna gemenskap, desto fler vill vara med och besluta kring bordet. Så populär blir valutan till sist att det blir så trångt kring bordet att det riskerar att bli överfullt och svårt att komma fram till beslut. Det kan till och med vara fler kring det bordet än som sitter kring bordet framför mig just nu, ytterligare fem–tio personer. Då får man praktiska problem med beslutsfattandet. Det är det ingen som vill ha.

Vi har redan en gång här tagit ställning till en likartad situation. Det var i anslutning till Nicefördraget där vi har talat om att när unionen blir så stor att det blir mer än 26 medlemsländer har inte varje land automatiskt en kommissionär var. Då hittar vi ett sätt att cirkulera detta. Om varje land ska ha en kommissionär i kommissionen kan det bli så till sist, när också Balkan och några andra länder som naturligt tillhör gemenskapen är inne, att det kanske är 30 eller 35 kring bordet. Alla förstår att detta måste hanteras. Vi har inga svårigheter med den principiella uppläggning som ECB nu har redovisat. Allt kan göras bättre naturligtvis, men som principiell utgångspunkt tycker vi att det håller.

Sedan vill jag väl säga om Irakdiskussionen att jag inte är säker på hur mycket som kommer att diskuteras, ärligt talat. Vi kan vara precis mitt i läget då kriget bryter ut. Jag vet inte om det var någon mer än jag, men det var det säkert, som följde den brittiska parlamentsdebatten i går. Det var väldigt hårda ord och kraftiga angrepp på Frankrike från Blairs sida. Samtidigt som Chirac från sin kant har svarat med rätt ampra uttalanden också från det hållet. Jag tror inte att miljön nu är sådan att det är så lätt att föra meningsfulla samtal. Här kan det mycket väl bli så att ordförandeskapet inte ens kommer att komma fram till slutsatstexter. Jag har svårt att se hur ett ordförandeskap nu på fredag morgon ska presentera skrivningar om Irakkrisen som är av sådant slag att de resulterar i enighet kring bordet. Jag har väldigt svårt att se det. Jag vet inte hur grekerna kommer att lösa det, men ett sätt är kanske att man just nu går förbi och bara har en diskussion utan slutsatser. Det är möjligt.

Vår position är ganska enkel att beskriva, tycker jag. Den har inte alltid varit populär. Nu är den populär, och det tycker jag känns bra. Men det fanns ju en tid då FN och stöd för FN uppfattades som stöd för krig. Det är inte så länge sedan, några månader sedan. Då var det inte populärt att försvara 1441 och folkrätten. Men det gjorde vi, likaväl som vi nu försvarar 1441 och folkrätten och kritiserar dem som bryter mot detta. Vår linje är och förblir stöd för folkrätt, stöd för FN. Ett och annat i FN-resolutionerna gillar vi inte. Då ska man försöka påverka resolutionerna. Men väl antagna är de för oss såväl som för alla andra bindande, och det är viktigt. Det har varit och är vår linje och den tänker vi fortsätta att driva. Den är hållbar, intellektuellt möjlig att försvara och i linje med svensk tradition.

Sedan ska FN byggas starkt igen. Jag delar Agne Hanssons uppfattning att det är klart att det fanns ännu värre scenarier än detta. Det fanns det. Å andra sidan är det här illa nog. Det är en djup kris. Samtidigt vet man ju att det är lätt att sprida ut domedagsstämningen. Det är så lätt att säga att nu går det här käpprätt åt fel håll. Vi som har varit med länge, och det har de flesta av oss i det här rummet, vet att saker och ting som för ett år sedan uppfattades som fullständigt omöjliga plötsligt är vardag ett år senare. Det blir troligen så här också, därför att min fasta övertygelse är den att inte ens den enda kvarvarande supermakten klarar sig utan världsopinionens stöd. Du kan vara stark ekonomiskt, du kan vara dominerande militärt, men i den öppna värld vi nu lever i blir också opinionens stöd någonting som denna stora makt måste söka.

I början av ett krig kan man ha en inhemsk opinion som stöder det. Så småningom kan en sådan opinion snabbt skifta. Skulle den i så fall också komma i samklang med en internationell kritik av åtgärderna blir det väldigt tungt för den sittande regeringen. Jag tror därför att världsopinionens stöd, protestyttringar, demonstrationer, politiska analyser, diskussioner, alternativa förslag och allt sådant som ligger i detta öppna meningsutbyte har en väldig kraft, kanske en större kraft nu än någonsin tidigare.

Reflektera ett ögonblick bara över vad ni har sett den senaste tiden. Colin Powell i säkerhetsrådet för att övertyga de andra i säkerhetsrådet, men lika mycket för att vinna en världsopinion. Det har kanske varit 100 miljoner, det kanske har varit 500 miljoner, det kanske har varit 1 miljard människor som samtidigt sett dessa direktsända sammanträden i säkerhetsrådet, haft uppfattningar om dem. Och precis som jag fått göra direkt efter har andra stats- och regeringschefer, andra ledande politiker omedelbart fått förhålla sig till det här och kommentera. Därmed har de satt en nationell dagordning. Omedelbart i anslutning till de här sakerna har demonstrationer hållits i stort sett samtidigt världen över i mycket löst sammansatta nätverk, spontant, därför att man har haft samma information och reagerat på samma sätt, därför att värderingarna omkring detta är till sin karaktär internationella och globala.

Det kan vara en ny tid vi lever i. Det kan vara så. I så fall är det hoppfullt. I så fall tror jag att det ganska snart kommer att etableras en ny samling omkring FN, ett forum för världspolitisk diskussion och opinionsbildning.

På något sätt gick det för långt under någon fas av den här diskussionen. Det var väl den amerikanske programledaren som lyckades få en intervju med Saddam Hussein. Ni såg den? Helt i linje med det här resonemanget utmanade han också George W. Bush på en debatt. Det är klart att det hade varit att kröna hela det resonemang jag nyss förde med en framgång i förtid, för att uttrycka sig försiktigt. Det är inte utan att jag känner att det kan vara så nu att det här kan komma att förändras snabbt. Så vi ska vara försiktiga med att skriva ut undergångsbeslutet vad gäller FN.

Nato har en situation som vi inte behöver bekymra oss om i den här församlingen. Det är inte vårt ansvar. Men det är klart att de har en intern konflikt nu som är oerhört svår att hantera. Den organisationen står kanske inför sin svåraste situation under sin historia.

Som vanligt är det väl så att lättast att hantera den här typen av konflikter har EU, därför att vi är vana vid det. Det är så här det går framåt i unionen. Vi bråkar med varandra, vi stökar. Det är som en bättre Miljöpartikongress, brukar jag säga. Ur det där kommer så småningom en samsyn att växa fram. Och det blir så nu med, tror jag. Vi brukar tycka att det där inte är så farligt. Jag har upplevt det så många gånger så jag tror att den konflikt som finns mellan Frankrike och Storbritannien om ett halvår kan vara bytt till något slags partnerskap. Jag är ganska säker på att det blir så om någon annan fråga eller i den här frågan.

Unionen fortsätter att växa. Unionen fortsätter att integreras. Unionen fortsätter att hitta sina arbetsformer. Men det är stökigt och det är bråkigt därför att det faktiskt just nu är 15 oberoende stater som försöker att hitta ett sätt att komma tillsammans. Där är jag ganska hoppfull. Det kommer att fortsätta att gå i den riktningen.

Vår position är FN-linjen. Just nu har vi samma uppfattning som Frankrike och Tyskland. Men jag vill inte beskriva den svenska positionen som en fransk position. Det är en svensk position, och det är FN-linjen. Frankrike kommer att fatta sina beslut. Det är inte alltid så att vi per definition kommer att följa dem. Just nu har vi samma uppfattning. Det är en svensk position, inte en fransk eller en tysk.

Sedan vill jag vända mig till Gunilla Carlsson som tog upp diskussionen om tjänster i allmänhetens intresse. En fantastisk formulering. Med det menas gamla fina monopol för vatten, gas, el, postdistribution och sådant. Det är det som det handlar om.

Fransmännen tycker att det går för fort. De vill inte öppna upp för konkurrens i de här sektorerna utan de vill ha sitt skyddat. De försökte att driva igenom ett direktiv om att man också ska få skydda det där. Detta skapar, om det sker, väldiga bekymmer. Några av oss har ju öppnat upp våra verksamheter för konkurrens, och vi kan inte ha en ordning där exempelvis stora statliga franska företag bedriver verksamheten på hemmaplan i monopolställning och gör jättelika vinster som de sedan använder för att köpa upp på de marknader där man har öppnat för fri konkurrens.

Detta går inte. Då bryter det här ihop, och det är den konflikten som våra grekiska vänner försöker hantera. Man uttrycker förståelse för Frankrike men säger att det måste ske inom ramen för en fri konkurrens utan handelshinder. Vi har inget intresse av att här skruva klockan tillbaka. Vi tror inte att det är möjligt.

Det här försöktes redan under det svenska ordförandeskapet vid Stockholmstoppmötet, och det var där väldigt nära att kommissionen vek sig och accepterade att man åter skulle nationalisera alltihop. I så fall har vi gått igenom en förändring av våra verksamheter som bara kommer att betyda förluster för oss, ingen framgång. Det här kommer alltså inte att släppas igenom.

Vad gäller Mats Odell behöver jag inte kommentera mer än vad du sagt om Irak, för det har jag redan förhållit mig till.

När det gäller jämförelsen mellan Europa och USA har vår vän Lars Anell uppenbarligen formulerat sig. Det tycker jag att han ska göra. Jag ska träffa honom och de andra parterna senare i dag för att diskutera inför Brysselmötet. Jag vill bara säga en sak, och det är att jämförelsen inte bara handlar om ekonomisk tillväxt. Den handlar också om exempelvis miljöfrågorna, om öppen arbetslöshet och om social sammanhållning. Ska man jämföra ska man jämföra helheten. Det finns mycket i Europa som vi är väsentligt mycket bättre på än USA, och det finns mycket som vi har anledning att lyfta fram som våra starka sidor. Sedan kan olika intresseorganisationer välja att fokusera på olika saker, därför att det ligger i deras intresse, men helheten tycker jag inte att vi behöver skämmas för.

Vidare är det klart att vi behöver bli bättre på tillväxt. Vi behöver växa snabbare. Delvis är det en konjunkturfråga, men vi har också en del strukturella problem. Den tyska ekonomin är naturligtvis motorn här, och det paket som den tyske kanslern presenterade häromdagen är ett försök att få upp den tyska tillväxttakten. Vi får se om det lyckas.

Sedan är jag inte säker på om vi behöver lagstifta om ECB-reglerna. Det kan vara så, Mats Odell att det här kommer upp också i konventet och att vi där får ta ställning till det. Vi får bli dig svaret skyldig på den punkten. Jag är inte säker på hur det exakt ska hanteras, men vi följer det naturligtvis, och jag skulle gissa att det kommer upp i konventsammanhang. Jag ser inga större problem med det lagstiftningsmässigt, men vi ska självklart inte missa det.

Till Tobias Krantz: Det behöver inte sägas, men det är rätt att du påminner om var fokus ska finnas i Irakdiskussionen. Vi har naturligtvis haft en rätt märklig situation, där fokus har varit på Europa, USA och Nato. Fokus ska naturligtvis vara på den irakiska regimen, men det kan finnas anledning att påminna om att vi inte lyckats särskilt bra med det.

De brittiska förslagen om något slags anläggningar för att ta emot stora flyktingströmmar tror jag inte ens är aktuella att läggas fram. De har mötts av bestämd kritik. Britterna är väldigt bekymrade över utvecklingen, för Storbritannien är ett av två länder i Europa som har tagit emot väldigt stora grupper av irakiska flyktingar, inte minst kurder. Man är ängslig för att den flyktingvåg som nu ska utlösas i oproportionerligt hög grad kommer att få bäras av britterna själva.

Det andra land som har samma situation är ju Sverige. Det gäller alltså Storbritannien och Sverige. Det massflyktsdirektiv som vi har drivit igenom i EU har vi nu anledning att om en sådan situation uppstår sätta i verket. Det gäller en solidaritetshandling som hela unionen ska stå för. Asyl är till för att ge människor skydd i händelse av fara för deras liv och hälsa, och det är inget som åligger ett eller två länder utan det är unionens gemensamma ansvar. Nu får vi ett test på hur det här fungerar. Det här är säkert något som vi får anledning att återkomma till.

Lars Ohly och även Gustav Fridolin tar upp frågorna om energieffektivisering. Vi har ett mål för energieffektivisering i det här papperet. Det kunde vara ambitiösare, men vi tror att vi här någonstans kanske får hem det. Det borde vara angeläget att sträva efter en decoupling, alltså en losskoppling av tillväxt från energianvändning. Det borde gå att göra. Det är här 1 % som vi talar om. Kan vi få unionen att anta det som målsättning i ett första steg går vi ändå åt rätt håll, men jag tycker inte att det är ambitiöst nog. Det är också en fråga om vad man tror att man kan få igenom.

Jag tillhör dem som tror att de stora förbättringarna och framstegen i energipolitiken fortfarande ligger på användningen av energi, där vi bedriver ett ohyggligt stort slöseri. Vi får se, men ett energieffektiviseringsmål är inskrivet i vårt förslag. Det kunde vara ambitiösare, men det här är vad vi tror att det nu är möjligt att få hem. Detta är också ett mål som vi har gemensamt med britterna.

Låt mig gå tillbaka till Irakfrågan. Lars Ohly talar om dansk trupp, och det beskriver bara den nordiska situationen. Danskarna ska skicka en ubåt. Fråga mig inte om den militära logiken i det – det är som det är. Danmark hamnar väldigt nära Storbritannien och USA i en Natoposition. Man ska i kväll ha en stenhård debatt i Folketinget, och därför är det nordiska statsministermöte som vi skulle ha haft på eftermiddagen inställt. Rasmussen måste prioritera sin folketingsdebatt, och det kan jag förstå med det opinionsläge som man där har. Norge, å andra sidan, Natomedlem utanför EU, följer stenhårt FN-linjen, går inte in i det militära men är under press från Nato. Sverige och Finland följer en mera klassiskt neutral linje med FN som uppbackning.

Jag tror att jag har kommenterat alla frågor mer eller mindre utförligt. Avslutningsvis: Det kan bli ett väldigt kort toppmöte. Det kan vara ett läge där det faktiskt helt enkelt inte går att tala med varandra på ett meningsfullt sätt. Det blir ett enormt medietryck, och det här är väl första gången som de som under så lång tid har fört en debatt via medierna möts rent fysiskt.

Jag håller alltså inte för otroligt att det blir ett kort toppmöte, att det blir mycket magra slutsatser och att det som toppmötet egentligen är till för att hantera, Lissabonuppföljningen, kommer att bli en bisak. Den middag som vi kommer att ha på torsdagskvällen, när vi talar öppet och osminkat med varandra, kommer säkert att vara den mest dramatiska fasen av toppmötet.

Därför kan jag om nämnden så vill kanske tänka mig att lägga in ett sammanträde på fredag kväll, när jag kommer tillbaka hem igen, och rapportera hur det har gått. Det kan bli rätt tidigt på fredag kväll – men det behövs kanske inte.

Anf. 13 HILLEVI LARSSON (s):

Det har här sagts många kloka saker både från statsministern och från ledamöterna vid bordet. Inte minst instämmer jag fullständigt i det som Beatrice Ask talade om.

Jag skulle vidare vilja säga något om det som Joe Frans var inne på, nämligen Palestinafrågan. Jag upplever att FN och även EU i den frågan har varit väldigt svaga. Här finns faktiskt resolutioner som man kan luta sig mot men som inte har följts. Det har inte fått några egentliga konsekvenser att de här resolutionerna inte har följts.

En försvårande omständighet är självklart självmordsbombningarna. Det är lätt att fördöma och bekämpa dem, men självmordsbombningar från extremister, som det faktiskt handlar om, kan inte berättiga Israel att ockupera Palestina i strid med de resolutioner som finns.

Palestinafrågan är ju i hela arabvärlden och den muslimska världen en väldigt viktig symbolfråga. Ytterligare en viktig fråga har varit Irak, där man har vänt sig mot sanktionerna. Man kan naturligtvis diskutera hur berättigad kritiken i Irak mot sanktionerna har varit, men utöver frågan om sanktionerna i Irak har Palestina varit den viktigaste symbolfrågan. Frågan i den kris som FN och även EU nu genomgår är hur man ska göra för att åtminstone försöka förstärka positionerna i Palestina. Risken är att positionerna försvagas även där. Detta kommer att leda till en ännu större spricka mellan arabvärlden och västvärlden, som Irakkriget bidrar till.

USA är, som vi alla vet, inblandat i Israelkonflikten. Häromdagen dödades en ung amerikanska, men jag tror inte att det kommer att leda till att USA ändrar sin hållning. Vad kan göras från EU:s håll för att försöka förstärka positionerna i EU men naturligtvis också i FN?

Jag har också en fråga som gäller situationen i EU. Jag är väldigt positiv till att man skulle kunna skapa mer av utrikespolitisk samordning i EU för att balansera USA. Det är ett skäl, men det finns naturligtvis också flera andra. Jag upplever det mycket så att det är Storbritannien som är hindret för detta.

Visserligen hoppar andra länder som till exempel Spanien och Danmark in i det, men det känns som om det är Storbritannien som är ledande i det samarbete med USA som det i praktiken handlar om.

Naturligtvis ska också nämnas att det kan uppfattas så att framför allt Tyskland men även Frankrike är lite av utbrytare. Tyskland sade direkt nej till ett krig, även om FN skulle stödja ett krig. I sak påverkar de dock inte så mycket som Storbritannien, som nu är berett att gå rätt emot FN och dessutom tillgripa militära medel.

Min fråga är hur statsministern ser på möjligheterna att sy ihop EU igen efter den här krisen och om han instämmer i min analys att Storbritannien är ett problem. Hur ska man göra för att få med dem på båten? Utan Storbritannien blir det inte mycket till utrikespolitik.

Anf. 14 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack för ordet och tack för dessa meningsutbyten, som jag tycker är mycket värdefulla och som också spiller över på en del andra frågeställningar.

Statsministern säger att det är en svensk position och inte en fransk, men jag vill återkomma till att bekymret är att Sverige i frågan om det franska vetot skulle agera likadant eller rösta nej. Det är därför som samarbetspartierna nu från att ha varit kritiska har blivit lyckliga medan jag har blivit bekymrad tillsammans med en mängd vänner i Öst- och Centraleuropa, som hade räknat med Sverige som en brygga i detta sammanhang. De känner sig mobbade av Chirac och menar att det här är tufft och svårt. Det är därför som jag framhärdar i att Sverige inom EU har en viktig roll att spela och även därför som jag tycker att agerandet faktiskt var ett svek mot FN och diplomatin, eftersom möjligheterna i förväg utdömdes.

Jag vill visserligen inte förlänga diskussionen, men jag begärde också ordet för att säga följande. Statsministern åker nu ned och är imponerad av den enorma opinionsbildning mot ett krig som just nu pågår runtom i hela världen, men den är inte så underlig. Det finns väl ingen människa som ställer sig upp och demonstrerar för krig. Ingen är för krig som sådant. Det är en självklarhet. Jag tycker att det var en stor kraft i 30 000 stockholmare, men 70 exilirakier gjorde faktiskt större intryck på mig. De får inte demonstrera. De har flytt ur sitt land därför att de vet att de annars både skändas och mördas om de uttrycker sin uppfattning. Jag tycker att det som de har att säga är väldigt viktigt.

Jag tycker att opinionsbildningen kring Amnestys listor över 16 000 försvunna i Irak under de senaste åren inte alls kommer fram och diskuteras särskilt mycket, och vi glömmer ofta bort att Irak är ett land som ligger i krig med sin egen befolkning. Det är verkligen ett land som inte följer FN:s spelregler.

Jag tycker alltså att i det ljus som EU:s statsministrar nu möts är det en gråzon för folkrätten. Men det finns också något som handlar om människorätt. Det var mindre än tio år sedan som EU insåg att man var tvungen att göra någonting för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, för man hade egentligen förödmjukats av att USA och Nato ingrep militärt i Kosovo utan FN-mandat. Så här i efterhand är vi rätt många som tycker att folkrätten har stärkts därför att Milošević och många andra står inför rätta för de brott som de har begått.

Så här i efterhand ser vi inga demonstrationer mot den utveckling som nu sker i vår del av världen, nämligen i Europa. Jag vill faktiskt med tanke på den imponeringsgrad som statsministern uppvisar inför den folkliga opinionsbildningen mot ett krig hoppas att man också tar med sig en viss ödmjukhet inför de insatser som har gjorts för att värna just människors rätt till liv och demokrati i vår del av världen, där andra länder har varit beredda eller faktiskt sett sig tvingade att ingripa.

Jag tycker att vi nu igen står inför ett stort bekymmer i EU, där den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är helt avklädd och naken. Jag återkommer till att Sverige har en oerhört viktig roll att spela för att försöka samla ihop de skärvor som möjligtvis finns kvar. Det är antagligen ingen avundsvärd situation att sitta med på den där middagen. Det är europeisk historia som skrivs, men det är tyvärr ingen ärevördig europeisk historia, för splittringen är rätt så uppenbar. Jag vill hävda att den svenska positionen och förmågan att fånga upp stämningsläget bland kandidatländer som blir nya EU-länder också är väldigt viktig. Det är därför jag tycker att det är angeläget att det än tydligare framgår att den svenska positionen inte är en fransk.

Anf. 15 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Fru ordförande! Vi är och har alla runtom det här bordet varit överens om att vi ska slå vakt om FN-linjen. Den intressanta frågan är vad som kommer att vara ett hållbart FN-spår framöver och om vi har legat rätt i det spåret. Det är inget tvivel om att viftandet, varningarna och ställningstagandena med veto som har funnits i den här processen, där alla parter har samarbetat, har lett till en spricka i FN och världssamfundet, även om syftet inte har varit detta. Syftet kanske har varit fred, men det har ändå skapats en spricka.

Det har också skapats ett utrymme för Saddam att omintetgöra eller ineffektivisera vapenkontrollpersonalens arbete, så att det inte har varit framgångsrikt. Det är i sig det som har lett fram till att inte alla parter har bedömt att det är meningsfyllt att fortsätta med de här vapenkontrollerna i Irak.

I den här situationen ser vi nu den svenska regeringen svänga inte så lite till stöd för ”vetomakterna” Frankrike och Tyskland. Jag tycker att det är bekymmersamt. Man motiverar detta med att folkrätten bryts genom att USA och Storbritannien går fram själva. Folkrättsexperterna är inte överens om den tolkningen, utan man ser att det kommer att vara en tolkning. Sannolikt kommer historien att avgöra vems tolkning som kommer att vara den rätta. Den svenska regeringen säger ganska frimodigt att USA nu bryter mot folkrätten, men det är inte alla överens om. Det finns ett diskussionsutrymme om vad som är allvarliga konsekvenser i resolutionen 1441, och det finns tidigare resolutioner som mynnar ut i att så kraftfulla åtgärder som militära åtgärder är möjliga för FN och att det redan finns en grund för detta.

Med detta vill jag ha sagt att vi också ska vara medvetna om att om det hade kommit fram till en ny omröstning och en ny resolution, skulle det ha kunnat leda till samma konsekvenser som man nu får när man har pressat USA och Storbritannien att gå sin egen väg. Tolkningen är inte självklar, och det är ett stort ansvar för dem som från början har spräckt det här samarbetet, hela världssamfundet, med att använda eller hota att använda sitt veto. Det är inte särskilt kul att Sverige ansluter sig till den gruppen.

Anf. 16 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Fru ordförande! Det sista inlägget finns det nog anledning att läsa om några gånger och jämföra med vad Mats Odell sade. Jag blir inte klok på Kristdemokraternas position, och det är viktigt att få den klarlagd. Är det så att Kristdemokraterna tycker att det anfall som nu Storbritannien och USA planerar är i linje med folkrätten? Säg det i så fall i stället för att göra angrepp på oss som hävdar följsamhet till FN:s resolution 1441! Det är en central del i det här resonemanget.

Jag vill också säga till Gunilla Carlsson att vi aldrig har stött ett franskt veto. Vi har fått frågan hur vi skulle rösta till den resolution som är framlagd och som amerikaner och britter hade jobbat fram. Vi skulle rösta nej, sade vi. Och när exempelvis Frankrike röstar nej betyder det ju med automatik att de andra ger sitt veto. Men vi kan lika gärna beskrivas som att vi har samma uppfattning som Chile, Mexiko, Angola eller något annat av de länder som också sade nej till den resolutionen men som inte är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet och har vetorätten. Det är viktigt.

Det blir alltså säkert inte någon angenäm middag att sitta på, men ändock är det så konstigt här i världen att jag är ganska säker på att det finns en hel del personer, närmare bestämt åtminstone tre, fyra partiledare i Sverige, som gärna skulle ersätta mig i morgon kväll på den middagen. Men jag åker ett tag till.

Till Hillevi Larsson: Nej, jag ser inte britterna och inte heller fransmännen som något problem. Men jag tycker att de kommer fel ibland, och vi har inte samma uppfattning som de. Vi kunde här lika gärna exempelvis ta upp ett resonemang om det inställda Afrikatoppmötet och fråga oss: Varför blir det inte av? Vi hade där kunnat uppröra oss över exempelvis hur Frankrike har hanterat Mugabe och Zimbabwe och därmed omöjliggjort väldigt mycket av den dialog som skulle ha varit naturlig mellan Afrika och Europa.

Från tid till annan agerar Frankrike och även Storbritannien som kanske något större makter än vad de i dag är, och det skapar en del bekymmer i unionen. Det där får vi slita med ett tag till. Så småningom tror jag att det där försvinner.

Jag är också angelägen om att framhålla att även om vi strävar efter en balans till USA, ska vi ha en transatlantisk länk. Jag tror att det är väldigt viktigt för oss i ett långt perspektiv att ha en bra relation till USA och ha ett nära samarbete. Jag delar många av de värderingar som finns i det amerikanska samhället. Den relationen ska vi alltså inte vara förutan, men det ska vara en jämbördig relation. För att vi ska vara jämbördiga kan det faktiskt vara bra om vi i Europa samlar ihop oss och i mer än ett avseende kan inte bara balansera utan kanske också väga tyngre än USA. Jag ser alltså inte britterna och inte heller fransmännen som ett problem. Ibland agerar de problematiskt. Ungefär så skulle jag formulera det.

Mellanösternfrågan kommer upp på middagen i morgon kväll. Det står redan i dagordningen att den kommer upp där liksom naturligtvis även kopplingen till Irakkonflikten.

Anf. 17 ORDFÖRANDEN:

Jag tänker här helt kort släppa in Holger Gustafsson i frågan om Kristdemokraternas linje. Det är viktigt att den kommer fram.

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Det är uppenbart att det behövs. Det som Mats Odell uttryckte här förut gäller hur Sverige bör ställa sig till FN-samarbetet efter kriget. Det var den frågan som vi diskuterade då. Det som jag vill ge uttryck för här är att den situationen att den svenska regeringen så att säga anslutit sig mot dem som markerar med veto gör att vår bedömning är att Sverige genom den markeringen har mindre möjlighet att bygga broar i det här sammanhanget, och vi beklagar i sig att det är på det sättet.

Det är ju inte så att man är helt överens om att resolution nr 1441 är ett solklart brott mot folkrätten. Där kommer en tolkning att så att säga leva vidare så småningom. Då menar jag att eftersom det är en sådan gråzon där, borde Sverige kanske inte vara så tydligt i att gå på vetostaternas sida. Då hade Sverige i en större neutralitet kunnat bygga broar i det här sammanhanget, och det hade vi uppskattat.

Anf. 19 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Fru ordförande! Jag vill bara få klarhet. Vi kan tolka det här, och det kommer att tolkas och diskuteras. Jag lutar mig nu mot Kofi Annan, som väl får vara den som just nu mest auktoritativt kan uttrycka tolkningen av folkrätten. Han är kristallklar på den här punkten. Har Kristdemokraterna någon annan värdering än den han ger uttryck för?

Anf. 20 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag kan säga att jag har lyssnat på flera folkrättsexperter som utvecklat att det inte är klart. Jag kan inte vara uttolkare av detta, men historien kommer att vara det, och då borde vi ha haft en större försiktighet, så att säga, att ansluta oss till den ena eller andra sidan, om vi vill vara brobyggare, och det är viktigt i den här krissituationen.

Anf. 21 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tycker Kristdemokraterna att USA och Storbritannien med den krigsförklaring som är utfärdad bryter mot folkrätten, eller ligger detta inom folkrätten?

Anf. 22 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Vi behöver inte ta ställning till detta utan vi har en försiktighet gentemot resolution 1441, därför att den kommer att tolkas i fortsättningen, och det hade varit fint om också regeringen hade haft detta. Då hade vi haft större möjligheter att agera i en sådan här situation med större neutralitet mellan de två parterna som kommer att strida om den här frågan framöver.

Anf. 23 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Bara en avslutande reflexion. Neutralitet i vår svenska mening betyder inte att vi inte har uppfattningar internationellt – det har aldrig varit innebörden av begreppet – utan vi har varit alliansfria, aktiva, pådrivande. Vi har alltid stått bakom FN. Multilateralism är att små och stora stater ska ha samma rätt och samma skyldigheter. Vi är upprörda just nu därför att vi upplever att det som nu pågår bryter mot FN:s regelverk, och det är därför som vi har protesterat.

Jag hoppas att den analysen är någonting som vi kan få en successivt mycket bred uppslutning omkring i Sverige, också bland de politiska partierna. Jag är ganska säker på att det här har en bred förankring i folkdjupet.

Anf. 24 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Jag vill kort ge ett stöd till Holger Gustafsson. Det försiggår i dag flygövervakning och värnande av luftrum sedan ungefär tio års tid utan något folkrättsligt stöd. FN har inte gett USA och Storbritannien rätt att se till att kurderna får en någorlunda dräglig tillvaro i Irak. Jag tog själv upp frågan om insatserna i Kosovokriget, som definitivt inte hade någon sanktion av FN men som jag tror i efterhand väldigt få nu skulle vilja gå ut och demonstrera mot. Därför tycker jag att det finns en betydande gråzon. Mot de olika uppfattningar som nu finns i Sverige borde man ha viss respekt som statsminister.

Anf. 25 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Ja visst, fru ordförande! Jag har respekt för olika åsikter. Det är bara bra om ni också framför dem tydligt och hörbart. En del av det som har sagts vid det här bordet har nog inte uppfattats tidigare. Jag är dock tacksam för majoritetsstöd för den svenska linjen.

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Jag sammanfattar de tre delarna, och jag konstaterar att det finns en bred majoritet för regeringens ståndpunkt i Irakfrågan. Vad gäller Lissabonstrategin finns det ett stöd för regeringens redovisade upplägg i de fortsatta förhandlingarna. Vad gäller rösträttsreglerna har vi redan tidigare en majoritet, och jag vill upprepa att vi har en majoritet för regeringens ståndpunkt även i dag

Med detta vill jag tacka statsministern med medarbetare för att ni kom hit.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet...............................................................................1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 5

Anf. 4 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 5

Anf. 5 MATS ODELL (kd) 6

Anf. 6 TOBIAS KRANTZ (fp) 7

Anf. 7 LARS OHLY (v) 8

Anf. 8 AGNE HANSSON (c) 9

Anf. 9 GUSTAV FRIDOLIN (mp) 10

Anf. 10 JOE FRANS (s) 11

Anf. 11 BEATRICE ASK (m) 11

Anf. 12 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 12

Anf. 13 HILLEVI LARSSON (s) 18

Anf. 14 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 19

Anf. 15 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 20

Anf. 16 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 21

Anf. 17 ORDFÖRANDEN 22

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 22

Anf. 19 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 22

Anf. 20 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 22

Anf. 21 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 22

Anf. 22 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 23

Anf. 23 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 23

Anf. 24 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 23

Anf. 25 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 23

Anf. 26 ORDFÖRANDEN 23

Onsdagen den 19 mars 2003

EU-nämndens uppteckningar