1 § Europeiska rådet

Statsminister Fredrik Reinfeldt

Utrikesminister Carl Bildt

Statsrådet Cecilia Malmström

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 19 och 20 juni 2008

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Då har klockan slagit tio. Jag säger välkommen till nämnden, statsministern, utrikesministern, statsrådet Malmström med statssekreterare och flera medarbetare och förklarar EU-nämndens sammanträde för öppnat.

I would also like to bid a very special welcome to the Members of the Indian Lok Sabha, that is the Indian House of Commons in Parliament, who are visiting Stockholm today. De är någonstans uppe på läktaren.

Särskilt välkomna också ni andra som sitter på läktaren och ni som följer sammanträdet på storbild i riksdagens infocentrum, på webben eller på tv där hemma eller på kontoret.

Det här är ett öppet möte med riksdagens EU-nämnd där vi får information av och sedan samråder med de berörda statsråden, statsministern främst, inför det toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer som avslutar den här veckan.

EU-nämnden är det organ i riksdagen där regeringen förankrar sina positioner inför beslut i EU:s ministerråd och inför Europeiska rådet, det som alltså brukar kallas toppmöten.

Nu är det alltså toppmötesdags igen. Statsministern ska snart inleda vårt samråd med att berätta om regeringens upplägg och positioner. Men jag ska säga redan nu att nämnden hade ett möte inför det förberedande rådsmötet nu i fredags med EU- och utrikesministrarna och att underlag inför det här mötet också finns tillgängligt på riksdagen.se, för er som vill titta mer.

Vi ska börja med att fatta beslut om Slovakiens införande av den gemensamma valutan, inför detsamma. Det beslutet fattas inte rent tekniskt på toppmötet, men vi ska fatta beslut inför det att stats- och regeringscheferna ändå ska diskutera det här. Det ska vi göra först. Sedan ska vi gå in på toppmötet i övrigt, så att säga.

Är det någonting som något av statsråden vill säga om just Slovakien och euron? Inte just i dag. Beslutet gäller alltså att Slovakien har möjlighet att inträda i samarbetet från den 1 januari 2009.

Då konstaterar jag, för det är det min roll är att göra i det här läget, att det finns stöd för regeringens upplägg inför fortsatta förhandlingar i den frågan. Vi har diskuterat det här förut och kommer att göra det snart igen.

Då ska vi gå in på själva toppmötessamrådet. Statsministern kommer alldeles snart att delge oss vad som förväntas och hur regeringen prioriterar inför mötet. Därefter kommer ledamöterna att få möjlighet att ställa frågor och samråda om detta. Detta håller vi på med i cirka en och en halv timma. Vi avslutar med att nämnden tar ställning till de positioner som regeringen här har redovisat.

Välkommen och varsågod, statsministern!

Anf. 2 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Tack för det! Fru ordförande och ledamöter av riksdagens EU-nämnd! Den 19 och 20 juni träffas Europeiska rådet i Bryssel. De viktigaste frågorna som står på dagordningen är effekten av de höga livsmedels- och oljepriserna, rättsliga frågor, klimat och energi, västra Balkan och grannskapspolitiken.

Men därtill kommer självfallet diskussionen efter utfallet av folkomröstningen i Irland om Lissabonfördraget i torsdags i förra veckan.

Självfallet var bakslaget en besvikelse för alla som vill ha ett mer öppet och effektivt europeiskt samarbete, men lika självklart är att vi alla respekterar utfallet av den irländska folkomröstningen.

Det viktiga är att vi inte drar några förhastade slutsatser innan vi har haft möjligheter att lyssna på den irländske premiärministern Cowens analys och kommentarer vid toppmötet.

Med några enstaka undantag har kommentarerna från medlemsstaterna hittills varit mycket försiktiga och avvaktande. Det tycker jag har varit en klok linje. Det var också i denna anda som utrikesministrarna förde sin informella diskussion i måndags.

Jag talade i går med den slovenske premiärministern Janša, som är ordförande i EU. Vi konstaterade att unionen har varit i samma situation tidigare och att man då har lyckats finna en väg framåt. Det har inte alltid varit lätt, men med gemensamma krafter har det varit möjligt.

Det avgörande är att EU:s medlemsstater håller ihop och har unionens bästa för ögonen. Det var också den slutsats som drogs vid det möte som jag hade med mina nordiska statsministerkolleger i måndags. Jag har även fört samtal om detta med Europaparlamentets talman.

Hittills har, som ni vet, 18 länder ratificerat fördraget. I dag är det tänkt att Storbritanniens ratificering av fördraget ska slutföras genom en omröstning i överhuset. Andra länder kommer att följa inom kort, och alla är naturligtvis måna om att markera sin inställning.

Detta gäller självklart också Sverige. Enligt tidsplanen kommer regeringen att överlämna en proposition om fördraget till riksdagen i september. Avsikten är att processen ska kunna slutföras under hösten.

Det är viktigt att vi inte ännu en gång fastnar i institutionella diskussioner i EU. Detta skulle riskera att försvaga unionen.

Det finns många viktiga frågor på EU:s agenda som måste hanteras. Det handlar om att skapa förutsättningar för fler jobb och bättre tillväxt. Vi behöver arbeta tillsammans för att hitta lösningar på migrationsfrågor. Vi vill ha en mer effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och ta krafttag mot den gränsöverskridande brottsligheten.

Jag tänker naturligtvis också på klimat- och energifrågan. Där är det avgörande med europeiskt ledarskap för att säkerställa att vi kan få till stånd ett nytt internationellt klimatavtal vid FN:s toppmöte i Köpenhamn i december 2009.

Detta kommer också att vara mitt kanske viktigaste budskap på detta möte, att vi ska förstärka vårt fokus på alla de frågor där vi har ett så uppenbart ansvar att i samarbete påverka framtiden till det bättre.

Om vi då lämnar fördragsfrågan kan jag konstatera att en annan central fråga på dagordningen är de stigande livsmedels- och oljepriserna. Deras orsaker och konsekvenser har varit ett återkommande tema i den internationella debatten under våren.

När det gäller livsmedelspriserna har kommissionen bidragit med en analys som pekar på att dagens höga livsmedelspriser har såväl strukturella som tillfälliga orsaker. De viktigaste anses vara ökad efterfrågan på mat i tillväxtländerna, stigande olje- och energipriser och en minskad produktion till följd av torka i viktiga producentländer.

Inom EU finns, som bekant, olika uppfattningar om hur denna utmaning bäst ska hanteras. Det gäller inte minst konsekvenserna för den gemensamma jordbrukspolitiken, livsmedelsproduktionen och handeln med livsmedel.

På kort sikt gäller det naturligtvis att undvika humanitära katastrofer i utvecklingsländerna, bland annat genom att stödja FN:s insatser inom World Food Programme. På längre sikt handlar det om att främja utvecklingen av ett mer effektivt jordbruk i framför allt Afrika.

En långsiktig lösning på livsmedelskrisen kräver också reformer på jordbruksområdet, främst i industrialiserade länder, öppna marknader och fritt verkande prismekanismer. Det handlar om att slopa handelshinder och minska jordbrukssubventioner. En strukturomvandling av jordbrukssektorn och en produktionshöjning är de bästa recepten för att sänka priser.

Det behövs mer handel, inte mindre, framför allt för att u-länderna ska få möjlighet att få avsättning för sina produkter.

De internationella handelsförhandlingarna inom WTO är här mycket centrala, detta eftersom ett snabbt avslut kan skapa bättre förutsättningar för jordbruksproduktion i utvecklingsländerna på medellång sikt, särskilt genom kraftigt sänkta subventioner och tullar i den industrialiserade delen av världen.

Internt inom EU handlar det på kort sikt om att stödja kommissionens förslag om ökad marknadsanpassning, sänkta tullar och kraftigt reducerade utgifter.

Det höga prisläget borde snarast öka möjligheterna att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken.

De höga oljepriserna visar behovet av att minska vårt beroende av fossila bränslen. Det gör vi genom att satsa på förnybar energi och ökad energieffektivitet. Detta kommer också att vara centralt i kampen mot klimatförändringarna.

Det är tänkvärt att den samlade energiproduktionen beräknas öka med 50 procent fram till 2030 om nuvarande produktions- och konsumtionsmönster fortsätter, enligt internationella energiorganet IEA. Då bör man också notera att Indien och Kina beräknas stå för 45 procent, alltså nästan hälften, av denna stora ökning.

Vi får inte låta oss styras av gammalt tänkande. Vi måste skapa ett mer ansvarsfullt och bredare förhållningssätt. Här ligger Sverige i framkant i förhållande till de allra flesta EU-länder.

I diskussionerna på torsdag kommer jag att varna för att den rådande situationen tas som en förevändning för olika former av, som det heter, kompensatoriska åtgärder. Jag menar då åtgärder som syftar till att bromsa jordbruksreformer och hindra ökad frihandel på livsmedelsområdet.

Jag kommer också att peka på de inflationsdrivande effekter som de stigande mat- och oljepriserna har för våra europeiska ekonomier. Detta understryker vikten av en ansvarsfull ekonomisk politik, en politik som orkar stå emot den nu rådande oron i världsekonomin.

Jag förutser ingen djupare diskussion om de rättsliga frågorna. Jag kan konstatera att den inriktning som anges för samarbetet kring gränsbevakning, brottsbekämpning och kampen mot terrorism är väl avvägd.

I rimlig balans anges mellan å ena sidan hänsyn till den enskildes rättigheter och å den andra gemensamma åtgärder för att bevaka de yttre gränserna samt öka samarbetet mellan medlemsländerna för att bekämpa brottslighet och terrorism.

När det gäller asyl- och migrationsfrågorna har vi från svensk sida särskilt drivit att sambandet mellan migration och sysselsättning ska lyftas fram.

Vid toppmötet kommer vi att upprepa EU:s ambition att utöva internationellt ledarskap i kampen mot klimatförändringar.

Det franska ordförandeskapet har som sin högsta prioritet att säkerställa att unionens klimat- och energipaket kan antas vid decembertoppmötet. Detta är en förutsättning för unionens trovärdighet i de internationella klimatförhandlingarna.

FN har fastslagit ett antal mål för att bekämpa fattigdomen i världen till år 2015, det vi brukar kalla millenniemålen.

Det är positivt att målen om biståndsvolymer och millenniemålen bekräftas i toppmötesslutsatserna. Att uppnå dessa är en trovärdighetsfråga för hela givarsamfundet.

Vad gäller den föreslagna handlingsplanen, Agenda for Action, tror vi att den kan vara ett bra stöd för att ytterligare inskärpa betydelsen av att EU-länderna lever upp till sina biståndsåtaganden.

Låt mig slutligen kort nämna avsnittet om den europeiska grannskapspolitiken, som uppmärksammar dels den sydliga, den så kallade Medelhavsdimensionen, dels den östliga dimensionen. Syftet med en Medelhavsunion är att ge samarbetet med EU:s södra grannländer ökad politisk kraft.

Sverige stöder ambitionen att stärka samarbetet i Medelhavsregionen. Det kommer att hållas ett toppmöte i Paris den 13 juli om Medelhavsunionen som jag planerar att delta i.

Tillsammans med Polen har Sverige drivit att även grannskapspolitikens östliga dimension ska utvecklas och förstärkas. Förslaget har fått brett stöd, och kommissionen uppmanas nu genom slutsatsen att presentera förslag om en östlig dimension under våren 2009.

En rad utrikespolitiska frågor kommer att diskuteras under utrikesministrarnas middag. Hit hör bland annat Kuba, Sudan och västra Balkan.

Vad gäller västra Balkan ska vi notera betydelsen av att Bosnien i måndags kunde underteckna det så kallade stabiliserings- och associeringsavtalet. Att detta land kunnat gå från öppet krig till europeisk integration på lite mer än ett decennium visar det europeiska samarbetets fortsatta betydelse som fredskraft i vår del av världen.

I och med detta har samtliga länder på västra Balkan, med undantag av Kosovo, stabiliserings- och associeringsavtal, och det kommer snart att finnas anledning att diskutera kommande framtida steg i våra ansträngningar i regionen.

Bekymmersam är den bilaterala konflikt som finns om namnet på Fyrom, det vill säga den förra jugoslaviska republiken Makedonien. Konflikten har djupa rötter, men det har hittills varit möjligt att gå vidare med användningen av det provisoriska namnet Fyrom.

Nu accepterar Grekland inte längre detta, och därmed har nya svårigheter uppkommit. Det är vår förhoppning att denna bilaterala fråga inte ska stå i vägen för landets fortsatta närmande till Europeiska unionen.

Vi har uppmanat regeringarna i såväl Aten som Skopje att inom ramen för de FN-ledda samtal som pågår vara beredda till en snar kompromiss.

Slutligen kommer det vid toppmötet att konstateras, vilket ordföranden också gjorde vid sammanträdets öppnande här, att Slovakien har uppfyllt de nödvändiga kriterierna för att man därmed kommer att införa euron som sin valuta från den 1 januari 2009.

Jag tackar för uppmärksamheten och är beredd att svara på nämndens frågor.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Jag ska säga att inbjudan till detta möte, det så kallade herdabrevet, finns delat till nämndens ledamöter.

Vi ska nu öppna för diskussion med partierna i storleksordning. Vi brukar bunta ihop några frågor åt gången. Ju kortare desto fler hinner vi med. Vi ska utgå från att frågorna är ställda till statsministern, men självklart är även utrikes- och Europaministrarna välkomna att svara om ni märker att det behövs.

Anf. 4 SUSANNE EBERSTEIN (s):

Jag tackar för informationen. Naturligtvis kommer toppmötet att präglas av oron över det nya fördraget och Irlands nej – ett litet land som utmanar stora EU-länder.

I Sverige, som också är ett litet land, finns en stor oro över framtiden för vår svenska arbetsrätt – den svenska modellen.

Tänker statsministern lyfta fram frågan? I Dagens Nyheter den 14 juni sade statsministern:

”I Danmarks fall blev det ju alldeles klara substantiella förändringar med ett antal undantag som danskarna fick med euron och annat, så det behöver inte vara av ondo att man tar ny ställning.”

Anf. 5 ORDFÖRANDEN:

Även jag skulle vilja ta upp fördraget. Vi ska bli ordförandeland nästa år, andra halvan 2009. Inte minst med detta perspektiv är det viktigt att få veta vad statsministern förväntar sig tidtabellsmässigt av EU-arbetet med fördraget. Det hade varit önskvärt för oss att ha fördraget på plats den 1 januari för att kunna ägna vår höst åt klimatet, jobben, brotten och andra frågor som är väldigt viktiga för oss och för att stärka EU:s roll i världen. Självklart vore det bra att ha skingrat så många orosmoln som möjligt till dess.

Jag vill också med anledning av den oro som har framkommit både i Irland och i Sverige understryka och återkomma till det breda stöd som hittills har funnits i Sveriges riksdag, både för det ursprungliga konstitutionella fördraget och för förslaget till det som nu kallas Lissabonfördraget. När vi röstade om det i kammaren förra sommaren åtnjöt det stöd från fem partier. 87 procent av ledamöterna röstade då för det, och jag hoppas förstås att vi kan hålla samma breda uppslutning bakom en proposition så fort den kommer från regeringen till hösten. Det är viktigt att vi som kan och vill håller tidtabellen så mycket vi kan.

Men jag vill fråga statsministern om han kan säga någonting mer om vad han tror om tidtabellen på den europeiska nivån och hur han förväntar sig att arbetet med fördraget kan gå framåt, med respekt för Irlands folkomröstning, nu närmast under franskt ordförandeskap.

Näste talare borde vara en centerpartist, men det har inte kommit någon centerpartist än. Därför går vi vidare till Folkpartiet.

Anf. 6 CARL B HAMILTON (fp):

Fru ordförande! Jag har två frågor. Den ena är mer en ekonomisk fråga som jag kanske ska rikta till statsministern. Den andra är mer en fördragsfråga som Cecilia Malmström kanske vill svara på.

Jag ska börja med att ställa frågan till Cecilia Malmström. Det står i dagens Financial Times att både den tjeckiska och den polska regeringen, eller statsledningen kanske jag ska säga, påstås ha problem med den fortsatta fördragshanteringen, dessvärre kanske inspirerade av det som har hänt på Irland. Man tar också upp frågan om huruvida det finns en risk för att en mindre grupp EU-länder nu tröttnar – de verkliga entusiasterna inom Europeiska unionen – på eftersläntrare som Irland och vill bryta sig loss och driva fram en fragmentering av Europeiska unionen och därmed en försvagning av unionen och en minskad möjlighet till utvidgning av unionen.

Min andra fråga är till statsministern. Jag vet att statsministern är ekonom i botten. När det gäller olje- och matpriserna finns det orsaker på kort och på lång sikt. Men det är klart att den här väldigt snabba uppgången knappast kan motiveras av Kina och Indien, där det under en längre tid har varit en snabbt växande efterfrågan, utan det handlar väl bland annat om oljepriserna och möjligen missväxten till exempel i Australien.

Vad jag vill fokusera på är egentligen det som personer som statsministern och politiker i allmänhet faktiskt kan hantera. Vi kan inte hantera missväxt, och vi kan inte hantera efterfrågan i Kina. Men det finns vissa saker som vi faktiskt kan fatta beslut om, och det är, precis som statsministern var inne på, handelspolitiken och frågan om stöd till grödor som konkurrerar med produktion av mat. Statsministern var själv inne på detta med förnybara energislag.

Detta tycker jag att man bör ta upp på ett toppmöte, nämligen risken att vi har gått för långt eller att vi har varit för oförsiktiga. Vi i de rika länderna har inte tänkt igenom vad vi gör beträffande att uppmuntra biodrivmedel och produktion som konkurrerar med mat. Det är viktigt att politikerna städar framför egen dörr innan de faller tillbaka på faktorer som de inte har kontroll över.

Det andra som jag tycker är bekymmersamt i den här texten är att Europeiska unionen väldigt mycket talar om för resten av världen vad den ska göra beträffande handelspolitik, subventioner i Nordamerika och så vidare. Det ligger under texten. Men man kanske ska sopa rent framför egen dörr även där, som statsministern var inne på, men vara mycket tydligare med att förstahandsansvaret vid ett europeiskt toppmöte inte ligger i att tala om för andra vad de ska göra utan att rannsaka sig själv.

Anf. 7 ORDFÖRANDEN:

Jag ska säga till er som tittar och inte sitter med här inne att den text som Carl B Hamilton refererar till sannolikt är förslaget till slutsatser från toppmötet. Mer om det kan ni hitta via riksdagens hemsida, riksdagen.se, om ni vill efter detta möte.

Anf. 8 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Jag ska först säga något om detta med svensk arbetsrätt. Vi har själva i vår analys också noterat att Socialdemokraterna och fackliga företrädare har uttryckt att fördragets vidare process och genomförande leder till en förstärkning av arbetstagares skydd och rättigheter. Det har varit en grund för att inte minst socialdemokratin och fackliga företrädare har sagt att det är välkommet att ratificera och genomföra detta fördrag.

Därför har vi svårt att se att någonting som hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen nu skulle vara aktuellt. Tvärtom finns det sådant som talar för att vi är på väg i en sådan riktning att vi förstärker rättigheter.

Det som då har uppkommit är den välbekanta Lavaldomen. Där var vi måna om att ta oss tid att analysera detta, och vi har bett en särskild utredare – Stråth – att titta på detta fram till den 15 december. Innan han fick det uppdraget förankrade vi den tidtabellen med fackliga företrädare för att vara säkra på att det skulle vara ett riktigt och bra sätt att genomföra detta.

Innan den analysen är genomförd bör vi vara försiktiga med att dra alla våra egna slutsatser, givet att vi trots allt är på väg i en riktning med Europeiska unionen som jag antar att frågeställaren faktiskt välkomnar.

Begär man ordet på Europeiska rådet bör man ha någon idé med det. Det bör alltså leda till något förslag eller uttrycka något som har en riktning. Vi ska akta oss för att omvandla Europeiska rådet, inte minst har det varit en svensk åsikt. Vi i Sverige är ju effektiva och tycker att vi ska använda samarbetet på ett bra sätt. Vi ska inte räcka upp handen för inhemska utspel som egentligen inte har någon substans eller som inte syftar till någonting utan som mest är ett sätt att säga något, oklart varför.

Om det inte går att precisera mer vad innehållet är, vad syftet är, vad man oroas över och vad det substantiella är har jag faktiskt svårt att se vad det är som vi ska föra fram.

I full förvissning om att jag tycker att det är viktigt att vi ska få behålla vår särart i detta fall har jag återkommande uttryckt att jag är mycket skeptisk till den långtgående lagstiftning som finns i Europa och som gör att flera av de länder som finns runt Europeiska unionens sammanträdesbord sitter med mer stela arbetsmarknader än den svenska. Jag vill absolut inte gå i den riktningen, och jag vill inte heller bli påtvingad den riktningen heller. Men jag har ingenting till stöd för att det skulle vara på väg i den riktningen. Det är därför som jag påpekar detta.

Hänvisningen till vad jag uttryckte när det gällde Danmark blir lite missvisande. Det var faktiskt så att Danmark folkomröstade om Maastrichtfördraget och fick nej. Efter att man i Danmark hade kommit överens går man efter en reflexionstid tillbaka och begär en lång rad undantag, som ju för övrigt rättsligt har förblivit kvar och, vill jag påpeka, också är en del av det kommande Lissabonfördraget, som man sedan i en andra folkomröstning hos det danska folket, givet dessa så kallade opt-outs, fick ett godkännande av.

Men det var en specifik process för att hantera ett folkomröstningsnej visavi ett i detta fall särskilt fördrag och som ledde till undantag när det gäller bland annat rättsliga frågor, säkerhetspolitik och euron. Jag förstår kanske inte riktigt kopplingen till just det.

När det gäller tidtabellsmässig påverkan bör man även här vara något ödmjuk och minnas att utgångspunkten är att lyssna på den irländske premiärministern.

Det har ju, som jag uttryckte det, huvudsakligen varit kloka och balanserade synpunkter på detta. Vi har väl noterat tre varianter.

Den ena är att dödförklara fördraget, kanske mest högljutt framfört av den tjeckiske presidenten. Jag tror att även den polske presidenten hade något uttryck i den riktningen, åtminstone initialt. Det verkar vara allas mening att det inte är klokt att uttrycka det på det sättet. Skulle man säga det ska vi leva med Nicefördraget med dess brister och vetskap om att det var en framarbetad kompromiss som väldigt många tycker är otillräcklig.

Den andra är att säga att Europa nu skulle slå till bromsen eller inleda någon ny reflexionsperiod. Då vill jag påpeka att det skedde samordnat av en grupp av länder, inklusive Sverige, efter att det hade blivit nej i både Holland och Frankrike. Men även det är nu någonting som önskas bort av det enkla skälet att vi vet ungefär vad det skulle innebära att ånyo försöka öppna och flytta fram nya kompromisser inom ett fördrag som redan har tillförts en lång rad kompromisser.

Därför förordar nog de flesta att man ska försöka med den lösning som trots allt har använts. Nu nämndes bland annat nejet till Maastrichtfördraget från Danmark. Man kan också lägga till nejet till Nicefördraget. Irländarna sade nej också till det förra fördraget, alltså det nu gällande.

Då gick man tillbaka i respektive land och begärde vissa, som i det danska fallet, opt-outs, och i det irländska fallet ett par förtydliganden. Med detta som grund kunde man sedan säga ja.

Det står att det är tänkt att fördraget ska träda i kraft den 1 januari 2009 eller en månad efter det att det sista landet har ratificerat det. Om alla fullföljer sin ratifikationsprocess – jag ska återkomma till ett par länder som det frågades om här också – kan vi nog förutse att vi vid årsskiftet trots allt kanske – jag säger kanske för man vet aldrig i politiken – står vid att 26 länder har ratificerat det inklusive Sverige. Då är vi i så fall helt beroende av vad som sker i den fortsatta hanteringen på Irland, och det kommer vi inte att ha några svar på den här helgen, det är jag övertygad om. Det kommer vi möjligen att återkomma till i höst. Och det måste bygga på att irländarna har uttryckt en väg framåt och rimligen också fått en hantering som har lett till ett kommande ja.

Det är alltså rimligt att anta att det blir en förskjutning. Hur lång den blir går i dag inte att säga.

Detta är väldigt intressant för oss eftersom den förskjutningen rimligen närmar sig och till och med går rakt in i det svenska ordförandeskapet. Det kan till och med bli så att det blir en diskussion om ikraftträdande mitt i det svenska ordförandeskapet. Alla som satte en krona på att det blir väldigt spännande med det svenska ordförandeskapet bör sätta en krona till eftersom det nu går i riktning mot att bli riktigt spännande. Men allt vet vi inte.

Detta är ungefär vad jag kan säga i dag, och jag tror att det är ungefär vad jag kommer att få höra den här helgen också.

När det gäller det polska problemet – Cecilia Malmström och andra får tillföra information om jag har otillräcklig information – sägs det att det polska parlamentet, sejmen, har godkänt det och att det mer handlar om att den polske presidenten inte har undertecknat det. Han har egentligen ingen i polsk konstitution legal möjlighet att ändra det, men han kan förskjuta det. Då är frågan: Vad betyder det? Det får vi höra de polska representanterna utröna.

I övrigt pågår nu en genomgång av om det möjligen finns något annat. Jag nämnde till exempel det faktum att brittiska överhuset ska pröva detta i kväll. Här gäller det att följa vad som sker. Men det är en mycket tydlig ambition från vart och ett av medlemsländerna att ändå fullfölja ratifikationsprocessen.

Sedan kan jag bara instämma i att det är väldigt viktigt att komma ihåg vad vi kan göra när vi talar om påverkan på matpriser. Jag är till exempel väldigt övertygad om att det till det vi sade, efterfrågan, dåliga skördar och oljepris, också går att sätta upp en prishöjande faktor som redan är för mycket införd och som dessutom tillför protektionism. Det kostar alltså pengar att via protektionistiska åtgärder dämpa möjligheterna till handel och de skalfördelar som därmed följer. Vi har redan introducerat en lång rad skyddsåtgärder som i sig också gör att priset stegras. Det kommer att vara vårt påpekande till dem som säger att det nu är dags för ännu mer.

Där ska vi vara öppna med att Europa är delat. Sverige tillhör den grupp av länder som talar för att minska jordbrukssubventioner, ta ned protektionismen. Snarare bör vi från vår utgångspunkt ställa oss frågan: Är det inte märkligt att vi i det läge där vi alltså har rusande matpriser fortfarande ger stöd till lantbrukare för att de inte ska använda lantbruksareal? I ett läge där vi behöver ökad produktion ger vi alltså fortfarande stöd för att brukbar jord inte ska användas. Det är mycket märkligt.

Nu hör vi i och för sig att produktionsinvesteringar sker här i Sverige och i en del andra länder av det enkla skälet att de också kan räkna. De räknar hem att det är mycket intressantare att nu öka sin produktionsareal. Till det kommer, och det är det vi menar också är effekten av att minska subventionerna och stöden, att vi behöver förstärka produktiviteten ytterligare. Det går att pressa mer ur den jord vi använder via effektivare produktionsmetoder.

Det är bara att se på den svenska resan – från ett land där nära nog hela befolkningen behövdes för att försörja oss med mat, och det räckte ändå inte, till ett läge i dag där kanske två tre procent av befolkningen finns i lantbrukssektorn, och då kan vi ändå exportera. Det säger något om vilken enorm produktivitet vi har lyckats åstadkomma här. Vi kan säkert göra mer. Andra länder kan definitivt göra mer. Titta på en del av länderna i östra Europa! Jag nämnde Polen. Där finns enormt mycket kvar att göra när det gäller att öka produktiviteten.

Vi menar att det som håller tillbaka produktivitetsökningarna just är många av de här stöden och protektionistiska åtgärderna. Jag kommer att vara mycket tydlig i vad jag tror faktiskt är en mycket bred svensk samsyn kring hur man ska möta detta. Och jag vet att jag kommer att ha vänner i Europeiska unionen. Jag vet att det finns en del som inte håller med också. Det är därför jag tror att det här blir en ganska bra och lång diskussion om hur man ska tackla de problem som påverkar oss alla och som också riskerar, det hör jag nu från alla länder, att ge inflationsimpulser och omvandlas till inflationsförväntningar i alla våra ekonomier. Därför ska man ta det på stort allvar.

Anf. 9 Statsrådet CECILIA MALMSTRÖM (fp):

Fru ordförande! Jag ska bara komplettera det statsministern just har sagt. Det är ju så att det polska parlamentet har ratificerat fördraget med stor majoritet och att den polske presidenten ska skriva under. Han har kanske gett uttryck för något man snarare ska uppfatta som ett inlägg i en inhemsk polsk debatt. Men de polska företrädarna tror inte att det här kommer att försena processen något nämnvärt.

I Tjeckien är det så att Lissabonfördraget ligger i den konstitutionella domstolen för bedömning just nu – precis som vi har haft det i Lagrådet, där det precis har fått klartecken – och kommer att göra så över sommaren och hösten. Det är väl känt att den tjeckiske presidenten har varit emot både detta Lissabonfördrag och mycket av EU i allmänhet, så det förs naturligtvis också en politisk debatt i Tjeckien. Men fördraget finns i konstitutionsdomstolen som planerat, och de tjeckiska företrädarna har vid våra kontakter aviserat att de avser att fortsätta sin ratificeringsprocess som planerat.

Anf. 10 SUSANNE EBERSTEIN (s):

Jag måste säga att jag tycker att det är ganska magstarkt av statsministern att skjuta fackföreningsrörelsen framför sig när det gäller oron för arbetsrätten. Att säga att de tycker att det här fördraget är bättre än det förra är ju inte på något sätt skäl för att vi kan strunta i arbetsrätten. Det är tvärtom det som fackföreningsrörelsen är oerhört oroad över, även om de tycker att det här fördraget är bättre än det som vi nu har.

Danmarks undantag var ett annat fördrag, javisst. Det vet jag också. Men nu är ju Irland i en liknande situation, och för att lösa upp det här kan det faktiskt hända att de får långtgående undantag, till exempel att utstationeringsdirektivet inte ska gälla dem. Då blir det ju väldigt svårt för Sverige.

Statsministern säger sig vilja stämma i bäcken när det gäller arbetsrätten och talar om vår särart. Se där! Det finns väl två sätt att angripa det här på vid toppmötet, att tala med kollegerna och berätta för dem att vi i Sverige är väldigt oroliga för arbetsrätten och den svenska modellen och att visa ledarskap på det sättet, just genom att lyfta fram den här frågan.

Anf. 11 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Jag har inte någon grund för att säga att jag är orolig, givet vad jag beskrev, nämligen att vi tar möjligheten att ha vår speciella konstruktion med kollektivavtal och avtalsslutande parter i ett omfattande ansvarstagande som grund för svensk lönebildning på stort allvar. Det är någonting som har tjänat oss väl, huvudsakligen, ska jag säga. Men vi menar också att vi i olika fördrag har en uttryckt respekt för detta, och det går i riktning mot att det snarare förstärks.

Oron har ju uppkommit som en följd av Lavaldomen, vars exakta juridiska konsekvenser vi är i färd att utreda. Vi har bett en utredare att titta närmare på detta fram till den 15 december. Vi har förankrat det med fackföreningsrepresentanter. Då bör vi rimligen invänta den analysen för att konstatera om det verkligen finns någon grund för att hävda att här skulle stå några stora värden på spel.

Så tycker jag att man ska agera. Man ska först veta att man verkligen har någonting som det finns anledning att uttrycka oro för och i så fall möjligen föra in en ambition att få någon förändring.

Men jag vill starkt avråda från att koppla det till fördraget. Det är ju det som det hela tiden finns en risk att vi glider mot, att låta det bli en del av fördragsdiskussionen. Då glömmer vi bort det som är utgångspunkten, och det var det jag ville påpeka för vice ordföranden. Jag har inte drivit någon fackföreningsrörelse framför mig. Jag har bara återgivit vad de själva har angivit i sin syn på det kommande Lissabonfördraget. Och de har uttryckt att just för att det förstärker rättigheterna för arbetstagare tycker de att detta är ett fördrag som är bra.

Då bör vi med det som utgångspunkt, och annat naturligtvis, fullfölja vår svenska ratifikationsprocess och inte äventyra den med att framställa det som att vi nu ska göra om detta i någon del som ju kommer att ge följdverkningar och leda till följddiskussioner, försena hela fördragsprocessen. Därför tycker jag helt enkelt inte att det är ett klokt förslag. Det var bara det jag ville uttrycka.

Anf. 12 SVEN GUNNAR PERSSON (kd):

Fru ordförande! Tack statsministern för introduktionen till det här samtalet! Jag uppskattade särskilt att statsministern uttryckte en vilja att medverka till att den situation som nu har uppkommit till följd av folkomröstningsresultatet i Irland inte får flytta fokus eller ta ned kraften i arbetet för de viktiga frågor och uppgifter som EU har och som vi som enskilda länder, nationer, folk, familjer eller kommuner inte kan lösa själva utan som är unikt viktiga för EU, inte minst när det gäller att befästa det globala ledarskapet i klimatfrågan, men även de andra frågorna som statsministern nämnde.

Jag skulle vilja att du utvecklar lite mer hur vi kan driva arbetet vidare på de här viktiga områdena i relation till den uppkomna situationen. Vad kan Sverige göra för att driva på?

Jag har en komplementfråga när det gäller klimatet. Statsministern nämnde det franska ordförandeskapets ambitioner att verkligen komma fram till ett beslut. Men i de ambitionerna finns ju också vissa frågetecken. De kompromisser som man kan vara beredd att göra och den risk för urvattning av det klimat- och energipaket som faktiskt ligger på bordet skulle det också vara intressant att höra statsministerns syn på.

Anf. 13 JACOB JOHNSON (v):

Irlands nej till Lissabonfördraget har skett i enlighet med Irlands konstitutionella regler och EU:s egna regler. Därmed har ju Lissabonfördraget de facto fallit. Jag anser att Sverige därför måste verka för att ratificeringen avbryts.

Att gå vidare med ratificeringen kommer att uppfattas som ett underkännande av fördragets bestämmelser och ett underkännande av den irländska folkomröstningens resultat. Det förstärker bilden av EU som ett elitprojekt och kommer att försvaga EU:s legitimitet och därmed också riskera ett lägre valdeltagande i valet till Europaparlamentet om ett år.

Det finns inget nyhetsvärde i vad Sverige tycker, och man kan säga att Sverige inte har haft några uppfattningar som avvikit från EU-elitens i en enda viktig fråga under hela processen. Oavsett om det blir förändringar i själva fördragstexten eller i ett protokoll som tillfogas fördraget rör det sig om ett nytt fördrag som vi måste ta ställning till. I det här läget bör Sverige utnyttja tillfället vid toppmötet till att föra fram de icke-juridiska garantier för den svenska modellen som vi fick i anslutningsfördraget. Nu måste de bli juridiskt bindande, särskilt eftersom Lavaldomen kom efter stats- och regeringschefernas undertecknande av Lissabonfördraget.

Jag har tre frågor med anknytning till detta till statsministern.

Tänker statsministern respektera Irlands nej och verka för att ratificeringsprocessen avbryts?

Är statsministern villig att resa frågan om juridiskt bindande undantag för den svenska avtalsmodellen i det nya fördraget?

Om Sverige trots allt ratificerar det fallna Lissabonfördraget i höst måste ju Sverige en gång till ratificera det kommande nya fördraget. Hur ser statsministern på det?

Anf. 14 ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Tack så mycket, statsministern, för inledningen till det här EU-toppmötet! Vi hade samråd redan i fredags med utrikesministern och EU-ministern och tog upp några av de här frågeställningarna då.

Den irländska debatten inför folkomröstningen tyckte jag var ganska intressant därför att den på vissa punkter har varit väldigt lik den svenska. Det har handlat om Lavalmålet, neutraliteten, militariseringen av EU och frågan om små staters inflytande i EU med det nya Lissabonfördraget.

Jag kan tycka att det är bra när statsministern säger att man ska respektera folkomröstningens resultat. Men vad betyder att respektera folkomröstningens resultat? Det här är ju andra gången på tre år som det här fördraget har fallit. Förra gången man hade folkomröstning, i Frankrike och Holland, och de sade nej, blev det en tankepaus. Det blev förvisso mer en paus än en tanke men man avbröt hela ratificeringen i de länder som var kvar.

Nu när ett litet land som Irland röstar nej ska man plötsligt tuffa på som om ingenting har hänt. Det säger lite om inställningen till små och stora länder i EU. Det finns alltså en dålig respekt för små länders inflytande i EU. Det är också ett dåligt tecken på att folkets röst inte spelar någon roll, eftersom statsministern säger att vi fortsätter som om ingenting har hänt. Sedan får Irland lösa sitt problem själva. Det här är inte Irlands problem. Det är EU:s problem. Det handlar om att det är ett dåligt folkligt förtroende för EU och vad det nya Lissabonfördraget kan innebära.

Jag vill också kommentera att det finns ett brett stöd i riksdagen för det nya Lissabonfördraget. Det är sant. Men det fanns det på Irland också. Det var 162 av 166 ledamöter i Irlands parlament som ville ha Lissabonfördraget. Men folket hade en annan uppfattning om EU:s utveckling och om EU:s framtid, och det måste man lyssna på.

Andra frågor som ska upp på toppmötet handlar mycket om oljepriserna. Där hade vi en diskussion i fredags där regeringens ståndpunkt är att kompensatoriska åtgärder används med försiktighet, det vill säga att det finns länder som nu vill sänka skatten på fossila bränslen för att gynna detta. Där tycker jag och Miljöpartiet att regeringens linje måste vara att säga nej till att tillåta kompensatoriska åtgärder, därför att det enda man gör med en sådan åtgärd är ju att befästa beroendet av olja.

Man borde i stället satsa mycket mer på att gynna förnybara energikällor. Det man gör är att man bara befäster dagens konsumtionsmönster och produktionsmönster. Det är inte ett hållbart system för framtiden. Det är en farlig väg om EU nu börjar tillåta att man sänker skatter på olja, bensin, etcetera när vi samtidigt har en diskussion om hur vi ska nå ett klimatavtal i Köpenhamn nästa höst.

Då måste EU verkligen visa att man har tagit ett politiskt beslut om att göra något åt klimatproblemen.

När det gäller livsmedelspriserna handlar det mycket om att vi ska producera bättre. Då vill jag påminna om att det finns starka krafter som vill föra fram GMO:er som en lösning på problemen, framför allt bioteknikindustrin. Jag vädjar att statsministern ser till att det inte kommer in några slutsatser med skrivningar om att gynna GMO:er, för det finns inga vetenskapliga belägg för att GMO:er skulle leda till en bättre eller större produktion av livsmedel.

Slutligen, fru ordförande, kommer jag till det som kanske är min standardfråga. Jag har svårt att se vad som är den svenska linjen på toppmötet. Är den att försvara de slutsatser som finns, eller har man någon hjärtefråga som statsministern kommer att lyfta fram och verkligen jobba för? Gäller det att lyfta upp klimatfrågan ännu mer, eller är det någon annan fråga? Jag har väldigt svårt att se det i det underlag som är utskickat och som har tagits upp här på mötet.

Anf. 15 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Till Sven Gunnar Persson kan jag säga att jag bedömer att Europeiska unionen har mycket viktiga frågor framöver. Klimatfrågan är uppenbar. Huvudfrågan under det franska ordförandeskapet är att försöka få kommissionens bördefördelningspaket på plats. Det kommer att vara mycket svårt. Vi har vad jag skulle kalla en mindre revolt i östra Europa mot det paketförslag som lades fram i mitten av januari. På Östersjöstaternas råd i Riga kommer jag att samtala med flera av dessa representanter. De har uttryckt sig ungefär så här: Givet att det är en väldig nedgång i vår ekonomi och att vi uppfattar att detta lägger krav på oss att använda resurser för klimatstyrning upplever vi att vi har väldigt litet utrymme eller råd med det. Vi tycker att det är fel att vi pressas på detta genom beslutet.

Det finns en del som har sagt ungefär så här: Kommissionens förslag är bra och balanserat, men det fungerar inte riktigt för vårt land. Då brukar vi påpeka att kommissionens förslag faktiskt byggde på att det skulle vara balanserat utifrån de respektive ländernas utgångspunkter. Därför har, som vi har lärt oss här i Sverige, idén om att nå en genomsnittlig andel förnybar energi i svensk uttolkning blivit att vi ska gå från 40 till 49 procent. Det vill säga att alla inte ska till 20 utan att en del redan har passerat. Den svenska uttolkningen innebär 49, men för andra länder innebär det ett väsentligt lägre tal. Detta att vissa säger att det inte funkar för dem är precis vad vi under hösten ska diskutera. Det säger en del om vilket läge vi just nu har och att det är väldigt många röster emot. Det tycker jag att EU-nämndens ledamöter ska vara medvetna om. Det är där vi står just nu.

Detta pekar på betydelsen av europeiskt ledarskap från kommissionen och från de länder som, likt Sverige, ligger längst fram när det gäller klimatfrågan. Det är jag väldigt tydlig med. Det gäller både nu och under kommande svenskt ordförandeskap. Vi har en viktig Östersjöstrategi som det finns ett starkt växande intresse för i vår omvärld. Den är ett svenskt initiativ som vi nu intensivt arbetar med att formera för att gynna tillväxt, rörlighet och Östersjöns miljö.

Vi har migrationsfrågor, som förmodligen också kommer upp på kommande toppmöte. Vi skulle kunna nämna en lång lista.

Detta är något jag minns från det mycket långa toppmötet vi hade – EU-nämndens ledamöter minns nog hur de satt midsommarnatten igenom och väntade på beslut från Europeiska rådet. Slutsatsen på morgonen var att man inte ville prata mer institutionella frågor; nu ville man prata om det som rör människors vardag. Man ville ägna sig åt politik. Någon sade: Inga institutionella frågor på minst tio år. Det kanske är en klok utgångspunkt för dem som undrar hur den folkliga förankringen ska bli bättre: Låt det handla om det som människor känner oro för eller utmaningar kring. Det är mycket av detta som nu ligger framför oss.

Därför är det väldigt viktigt att nu hantera det som har skett på Irland på ett sätt som inte förlamar EU:s förmåga att agera och vara pådrivande i de mycket viktiga frågor som nu ligger framför oss.

Det direkta svaret på frågan om samtal om detta är att jag på fredag morgon ska ha ett eget möte med presidenten Sarkozy och Tjeckiens premiärminister Topolánek. Det är dessa tre som nu utgör 18-månadersprogramments grupp eller trojka. Vi ska bland annat diskutera för att säkerställa att vi får framflyttning i de mycket viktiga frågor som jag nu nämnde.

Min bedömning är som sagt att det hela blir väldigt beroende av att vi hanterar Irlands nej på rätt sätt. Då kommer jag över på Vänsterpartiets och Jacob Johnsons frågor här. Låt mig ge direkta svar på frågorna. Jag ger svaret nej på frågorna 1 och 2. Det vill säga att jag inte tänker medverka till att hävda att fördraget nu skulle ha fallit eller att vi ska avbryta processen på något sätt. Jag menar att vi då missar den poäng som jag framhöll inledningsvis: Det måste bli upp till den irländske premiärministern, Irlands regering och politiska representanter att uttrycka vad det irländska folket egentligen sade.

När det gäller Irland bör man göra en randanmärkning. I de olika mätningar som görs om synen på EU rankas Irland ofta bland dem som är mest positiva i hela Europa till Europasamarbetet. Det kan knappast tolkas som att det irländska folket helt plötsligt har bytt fot. Åtminstone har jag ingen grund för att hävda det. Möjligen är det något med diskussionen med Spanien som har lett dem till att kanske svara på andra frågor än dem som folkomröstningen skulle handla om. Sådant har hänt i folkomröstningar förut i historien. Men det är väldigt svårt för oss att dra slutsatser av detta. Jag var inte med på Irland. Jag har inte följt kampanjen. Vi måste visa respekt för det irländska ledarskapet att göra detta.

Detta börjar vi med nu under helgen. Det kommer rimligen inte att bli färdigt nu. Det blir kanske mer en avrapportering av vad som har skett och initiala bedömningar. Jag ser framför mig att detta får vänta ett tag, så återkommer vi till eventuella slutsatser av det.

Utgångspunkten måste sedan vara hur irländarna tolkar att de vill förhålla sig till detta under många år framarbetade fördrag – om det finns möjligheter att kanske göra något slags justering av det slag vi har sett tidigare. Men det är för tidigt att säga. Jag tycker att det är en rimligare ordning för att inte bara ta bort många års arbete och det faktum att detta är ett fördrag som har stöd i många andra länder. 18 länder har redan ratificerat det.

Apropå folkomröstningar nämndes det faktum att den sommaren då det blev nej i Holland och Frankrike blev det först ja i Luxemburg och Spanien. Det har gått i lite olika riktningar. Då enades många om en reflexionsperiod. Vi fick en omarbetning. Det gjordes förändringar som ledde fram till en ny kompromiss. Men jag ser alltså inte det framför mig i det här fallet.

När det gäller Ulf Holms resonemang om kompensatoriska åtgärder bör vi påpeka att skatter inte är en EU-kompetens. Vi fattar inte beslut om huruvida man kan göra förändringar på skattesidan, och jag tycker inte heller att vi ska överföra den typen av kompetens till EU. Jag kommer dock i den diskussion som följer att också argumentera emot. Jag tror helt enkelt inte att detta är rätt sätt att möta det. Vi ska ha vår inhemska diskussion om hur det land som är världsledande på användning av CO2-skatter ska förhålla sig till våra egna CO2-skatter.

Ni ska komma ihåg att Sverige lägger koldioxidskatt i en omfattning av i runda slängar 1 000 kronor på varje utsläppston. I Europa i snitt talar vi om 200. I stora delar av världen finns ingen CO2-skatt. Om en del som knappt har någon CO2-skatt nu kommer och börjar tala om ytterligare lättnader kommer jag att säga att det är fel åtgärd.

Det finns många som är pressade av höga bensinpriser, också i vårt land, men det leder också till precis det man säger. Prismekanismerna fungerar i så måtto att man blir mer aktsam och funderar mer på effektivitet och på det förnybara. Här kan vi se en utveckling i Sverige som rör sig ganska fort. Det handlar om intresse för miljöbilar, inväxling av det förnybara, förstärkt av gröna certifikat och annat som vi använder i Sverige och som också Miljöpartiet har varit med och tagit fram och känt varmt för. Det tycker jag att vi ska vara mycket nöjda med.

I grunden är vi överens. Man ska varken fatta den typen av beslut eller ställa upp på resonemang som bygger på riktade skattelättnader av det slaget. Det är möjligt att något enskilt land kommer att framföra det.

Anf. 16 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Låt mig bara komplettera statsministern på utrikesområdet med anledning av Ulf Holms fråga. Vilket blir det svenska avtrycket – är det något som skulle ha sett annorlunda ut om vi inte hade suttit runt bordet? Det är en rätt rimlig frågeställning.

Låt mig ta upp några punkter. Bland annat har vi det lösliga partnerskapet, som är ett initiativ som Polen och vi har tagit. Östersjöinitiativet och Östersjöstrategin har statsministern redan nämnt. De är redan på gång. Nu blir det en endossering från Europeiska rådets sida på det här viktiga initiativet.

Sedan vill jag nämna Kubadiskussionen. Jag hade en rätt utförlig och synnerligen öppen redogörelse för diskussionen vid EU-nämndens slutna sammanträde när vi träffades senast. Det ledde till att det inte kunde fattas något beslut. Det har skjutits upp till utrikesministrarnas middag. Det är väl en offentlig hemlighet att Sverige tillhör de länder i EU-kretsen som tar frågor om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter på Kuba på störst allvar. Det tycker jag att vi ska känna en viss heder för. Vi är också pådrivande när det gäller att det nu blir en mötesdeklaration också om Burma och Zimbabwe.

Anf. 17 LEIF PAGROTSKY (s):

Fru ordförande! Jag tycker att det har sagts många intressanta och kloka saker i den här diskussionen, till exempel det som Ulf Holm sade om respekten för små länder och om skillnaden i reaktionen när ett stort land säger nej och när ett litet land gör det. Han pekade på behovet av att vi visar Irland samma respekt som vi har visat Frankrike, och det tror jag att alla håller med om här. Jag har i och för sig inte sett något som pekar på annat.

Jag tycker också att statsministern gjorde en väldigt bra analys av det beslutsläge som nu har uppstått efter folkomröstningen på Irland. Han säger att vi nu har tre alternativ: att dödförklara hela projektet, att riva upp det framförhandlade fördragsförslaget och börja en ny ratificeringsprocess i alla länder eller att hitta en annan teknik som undviker detta men ändå tillgodoser Irlands behov. Erfarenheten är ju att det i EU:s medlemskrets finns en betydande uppfinningsrikedom när det gäller att lösa uppdykande formella problem av det här slaget. Vi har erfarenhet från de svenska medlemskapsförhandlingarnas EMU-undantag, till exempel, liksom från en del andra sammanhang. Allt pekar väl på att det är det tredje alternativet som det kommer att handla om. Det är det man försöker, och sannolikt kommer man väl att lyckas. Blir det något av de två andra alternativen är det för att det har blivit katastrof i processen.

Jag uppfattar också att detta är statsministerns bedömning. När man då har detta som sitt huvudalternativ tycker jag dessutom att det är en klok strategi att börja med att säga att vi ska vänta på vad den irländske statsministern kommer att redovisa för tolkning av resultatet, vad som kan behövas och så vidare.

Det är då spelet börjar, och då gäller det att vara förberedd och genomtänkt och veta hur man själv ska spela sina kort i den diskussion som börjar då. Att bara vänta på detta och säga att vi sedan får se ökar risken för att man ska bli förbisprungen av utvecklingen och att det plötsligt etableras en lösning som det är svårt att agera efter. Därför har jag en uppmaning till statsministern. Jag ska inte formulera det som en fråga eftersom jag inte har någon ytterligare möjlighet att kommentera. Jag vill uppmana statsministern att tydligare och mer ambitiöst tänka igenom vilka möjligheter som kan tänkas öppnas för Sverige att återigen väcka viktiga svenska frågor, till exempel sådant som har att göra med det som Susanne Eberstein tog upp, alltså den oro som finns i Sverige när det gäller arbetsrätten.

Det finns en oro för att den utredning som kommer efter den tidpunkt då regeringen planerar att riksdagen ska ha ratificerat avtalet kommer fram till att det inte går att göra något åt det hela och att det går åt skogen med den svenska modellen. Den oron finns, även om många menar att den är obefogad. Vi vet ingenting om hur det läget ser ut nu.

Det finns andra saker. Irland är rädd för att EU ska lägga sig i skattefrågorna. Vi är i Sverige överens om att det ska vara en nationell fråga. Men den irländska oron är den omvända. De kanske vill ha frihet att bli ett Liechtenstein, att bli ett fortsatt europeiskt skatteparadis och att åtgärder för att underlätta ett normalt skattepolitiskt samarbete i Europa ska stoppas vid Irlands gräns, och vi får nya problem. Där måste vi vara beredda att vara stentuffa.

Det handlar om att agera i svenskt intresse vad gäller de irländska regelverken och vad gäller möjligheter som kan dyka upp, och som nu diskuteras i alla möjliga länder i hela Europa, hur man ska använda den nya situationen till att stärka sina egna intressen. Där tycker inte jag att vi ska avstå från att driva svenska intressen av rädsla för att det ska bli oro och för att andra länder ska komma efter: Tänk, det kanske uppmuntrar Tjeckien, Polen eller någon annan att ställa krav! Här har vi att agera för våra väljare och Sveriges intressen. Alkoholfrågorna kan vara ett annat sådant alternativ.

Min andra fråga – det är ytterligare ett område där jag vill knyta an till något klokt som redan har sagts – gäller det som Carl Hamilton från Folkpartiet sade. Jag vill gärna understryka att jag instämmer i att när man pratar om matpriser, inflation, oljepriser, energifrågor och annat bör EU vara mer lågmäld när det gäller pekpinnar åt andra och mer aktiv när det gäller vad man kan göra själv. Carl B Hamilton pekade på några.

Jag skulle vilja uppmana statsministern att på toppmötet redan under den punkt som handlar om inflationen ställa som ett krav att EU omedelbart suspenderar livsmedelstullar, som i dag verkar prishöjande i EU och som driver på att den europeiska centralbanken nu pratar om höjda räntor trots att vi går mot en lägre konjunktur. Detta är en åtgärd som ni vid bordet råder över. Ni behöver inte vänta på en WTO-förhandling som kan ta åratal. Ni kan göra det nu, i det läge där Europas konjunktur, Europas räntor och Europas urholkade reallöner befinner sig i dag.

Jag tror att vi i det svenska partiväsendet skulle vara helt överens om att applådera statsministern om han kunde åstadkomma detta med ett kraftfullt, aktivt och pådrivande inlägg, och inte bara vänta och se vad alla andra ska säga och sedan eventuellt bestämma vad man ska instämma i.

Anf. 18 BENGT-ANDERS JOHANSSON (m):

Fru ordförande! Jag ska ägna mig åt en realpolitisk fråga, och inte en institutionell fråga, som jag vet att alla tre ministrarna är djupt engagerade i. Det handlar om livsmedelspriserna.

Vi talar om livsmedelspriser, men bakom det ordet finns det hundratals miljoner människor som i dag svälter, inte minst barn och kvinnor, och naturligtvis män. Det handlar alltså i väldigt stor utsträckning om en solidaritetsfråga.

Statsministern räknade upp ett antal orsaker till detta och nämnde bland annat torka. Som om inte det vore nog hörde vi i dag på morgonen att miljontals hektar är översvämmade i USA, vilket nu kommer att driva på matpriserna ännu mer. Majspriserna är de högsta någonsin.

Vi närmar oss nu väldigt snabbt ett svenskt ordförandeskap, och som statsministern nämnde ingår han numera i ledartrojkan. Det gör att statsministerns roll ökar dramatiskt de närmaste 18 månaderna. Jag vet att statsministern är engagerad i den här typen av frågor.

De förslag som finns med i kommissionens papper här räcker naturligtvis inte, och dessutom är det en väldig spread på ett antal insatser. Därför skulle jag vilja höra: Vilka frågor anser statsministern, eller möjligtvis också utrikesministern, är de viktigaste när det gäller EU:s inre arbete å ena sidan och det globala samarbetet å andra sidan – det handlar lite grann om två spelplaner – dels på kort sikt, dels på lång sikt. Jag tror att det är viktigt att både vi och de som hör detta vet vad den svenska prioriteringen är inför framtiden.

Anf. 19 STAFFAN DANIELSSON (c):

Jag har en aktuell fråga om punkt 8, som handlar om kampen mot terrorism och där vikten av att EU-länderna samarbetar om detta och förebygger detta lyfts fram.

Vi har en aktuell diskussion i Sverige i dag om ett instrument för att skydda Sverige mot allvarliga yttre hot, till exempel terrorism, genom underrättelseinhämtning genom det förslag till signalspaning även i kabelnätet som nu är föremål för debatt. Det finns aspekter på integritet, där det är mycket viktigt att så långt som möjligt förebygga det intrång som det innebär, men har också bäring på landets säkerhet.

Mina frågor till statsministern i denna svåra fråga gäller vikten av att Sverige tar sitt ansvar för att kunna möta detta hot som riskerar att drabba alla länder inom EU och medborgarna och vikten av att vi, liksom andra, kan använda denna underrättelsemetod. Det är en nog så jobbig avvägning – jag är medveten om detta – men de andra länderna använder denna metod för information under noga kontrollerade former. Sverige reglerar nu detta i stor öppenhet. I andra länder är det oftast hög sekretess och ligger inom Försvarsmakten.

Min fråga är: Hur bedömer statsministern att vi kan ta vårt ansvar för att skydda vår befolkning mot de här yttre hoten och hjälpa till inom EU genom att det här kommer på plats?

Det andra gäller den öppenhet som Sverige visar när vi diskuterar det här, reglerar det och bygger in mycket åtgärder till skydd för integriteten. Där tror jag att det är viktigt att Sverige kan påverka och trycka på så att den öppenheten sprider sig även till andra länder. Min fråga är om Sverige kan jobba och driva på även i den riktningen.

Anf. 20 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Jag vill understryka att jag har markerat vikten av att lyssna in det irländska ledarskapet och att inte dra slutsatser innan premiärminister Cowen haft möjlighet att uttrycka bedömningar åtminstone initialt. Jag är rätt övertygad om att svaret inte ges den här helgen utan att vi kommer att återkomma till detta, förmodligen senare i höst. Det är mitt upplägg.

Jag är också väldigt övertygad om att Sverige kommer att företräda linjen, som många andra också, att inte skilja på stort och litet land utan visa att det här är ett samarbete där vi försöker jobba ihop oss tillsammans och det just därför gäller att lyssna in, avvakta och inte börja snickra nya, färdiga tidtabeller som om det inte spelade någon roll vad som ska ske.

Förprocessen är den att det har varit åratal av framarbetande av detta fördrag, via Giscard d’Estaings stora arbete, med närvaro av svensk regering och svenska riksdagsrepresentanter, fördragsförhandlingar och sedan omförhandlingar. Det har varit många år av arbete.

På Youtube går det att hitta den lilla sekvensen när jag och Cecilia Malmström skriver under – så fick jag göra reklam för det också. Det var en väldigt fin stund. Vi skriver då under detta fördrag. Det innebär att förhandlingen nu är över och att det är dags att ratificera i de respektive parlamenten.

Då föreslår Leif Pagrotsky någonting som är riktigt svårt, nämligen att jag – och rimligen alla andra – räcker upp händerna och presenterar en liten lista på saker som vi alla vill se förändrade.

Ja, då är det institutionell förlamning och kaos som följer. Tror ni att vi då kraftfullt kommer att kunna driva klimatförhandlingar mot övriga delar av världen? Får vi på plats en Östersjöstrategi? Kan vi möta de andra problemen som jag nämnde? Nej, det ska ni inte ha några som helst illusioner om. Det är receptet på institutionell låsning. Det är precis det Leif Pagrotsky beskriver.

Det påminner mig om en annan sak. Det har varit en hel del telefonerande, och några av samtalen har kommit till Sverige. Det har väldigt mycket handlat om: Vad tycker de svenska Socialdemokraterna? Det är faktiskt det jag har fått ägna mig mest åt att svara på.

Alla inser – det vet också Leif Pagrotsky, som har varit statsråd och följt det här på nära håll – vilka konsekvenser precis den här typen av förslag får. Det är ett sätt att begära fram en lösning som sätter stopp i maskineriet.

Det fanns en del sådana initiala kommentarer om handbromsar och allt vad det var, men det verkar ha ändrats till att den nuvarande uppfattningen hos majoriteten av socialdemokratin är att vi ändå ska verka för en ratifikation, och inte göra den typen av handuppräckningar som här föreslås. Det är åtminstone det jag har sagt till dem som har frågat. Sedan får Socialdemokraterna naturligtvis företräda sina egna uppfattningar. Det är jättebra om de gör det – det är väldigt många som längtar efter dem. Det är bra att det också framförs på socialdemokratiska förmöten och liknande.

Ni får faktiskt ursäkta, men det Leif Pagrotsky sade var en väldigt tydlig position av ett annat slag än att nu genomföra en ratifikationsprocess – bara så att vi vet vad det är vi får höra här i dag. På något annat sätt går det inte att uttolka det.

När det gäller att suspendera tullar tror jag att jag gjorde väldigt klart att det kommer att vara min uppfattning att vi bör förorda mindre av protektionism, borttagande av protektionistiska åtgärder och säga nej till kompensatoriska åtgärder. Det är inga som helst problem att framföra det. Problemet är att alla inte tycker likadant. Sedan får vi se hur den diskussionen går.

Det för över till Bengt-Anders Johanssons frågor om vad som nu är viktigast. Ja, det är två saker som är väldigt viktiga. Det ena är att genomföra WTO-förhandlingarna till ett lyckosamt slut. Det kopplar nämligen ihop hela världshandeln och möjligheterna att få undan tullar och protektionistiska åtgärder världen över. Det är kanske det enskilt viktigaste. Alla vet att det är ett tidsfönster som löper med nuvarande amerikansk administration och att det görs ansträngningar att nu få detta till ett slut.

Det andra instrumentet, som vi just nu inte riktigt vet var det ligger tidsmässigt, är att det också är inbyggt en så kallad budgetöversyn som kopplar in en översyn av den europeiska jordbrukspolitiken. Där har vi många synpunkter: Den är för omfattande. Den är för subventionsinriktad. Den behöver moderniseras och tas ned i omfattning. Det tycker vi både med vår syn på jordbruk och från den utgångspunkten att vi är nettobidragsbetalare. Det är vår bestämda uppfattning att det är väldigt viktigt att göra ett bra jobb där.

Vid tidigare EU-nämndsgenomgångar har jag också påpekat vikten av att vara tydlig mot Frankrike och Tyskland, att inte göra separatöverenskommelser av ett slag som låser hela EU-systemet till fortsatt omfattande användning av jordbrukssubventioner. Vi är tydliga med vad vi tycker, men vi är inte ensamma i Europa. Det finns risker förknippade med detta.

Det är de två enskilt viktigaste processerna både på kort och på medellång sikt som ligger framför oss.

Jag vill bara säga till Staffan Danielsson att vi tycker att det finns skrivningar – det sade jag i mitt initiala anförande – som är fortsatt väldigt balanserade i synen på detta. Jag vill gärna påpeka att även det är en svensk position, att inte tala om terrorbekämpningen enkom från en militär eller polisiär utgångspunkt utan också föra in integritetsaspekter och skydd av mänskliga rättigheter. Det finns sådana skrivningar i balans i slutsatstexterna som vi tycker möter upp mot det som Staffan Danielsson frågar efter.

Anf. 21 CHRISTER WINBÄCK (fp):

Fru ordförande! Jag har en fråga angående Zimbabwe, som det också kommer att pratas om på toppmötet. Det är ett land som för närvarande lider under stora ekonomiska svårigheter och förtryck. De hade för en tid sedan presidentval, som vi vet resultatet av. Det kommer nu i närtid att ske en ny omgång av det valet, och vi vet att oppositionen lider under våld och förtryck och har svårt att uttrycka sina möjligheter. I dag är Sydafrikas president Mbeki på väg dit för att diskutera med ledningen i Zimbabwe och se vad man kan göra för att försöka få fria och rättvisa val den 27 juni. EU har uttalat att man ser bekymrat på situationen och att man på något sätt uppmanar Zimbabwe att genomföra detta på ett bra sätt.

Min fråga är: Vad kan vi göra från Sveriges sida för att ytterligare påverka EU att kraftfullt se till att det blir fria och rättvisa val i Zimbabwe?

Anf. 22 SVEN GUNNAR PERSSON (kd):

Jag har en fråga i samma riktning. Vi i Europa och EU har en historia bara några tiotal år tillbaka där vi har sett hur länder har förvandlats från diktaturer till demokratier och nu finns med i centrum av gemenskapen och i arbetet. Länder som bara för några år sedan var förödda av krig och hemskheter är nu på väg in och närmar sig oss. EU har en väldig erfarenhet av demokratiskapande, demokratibyggande, konfliktlösning, konfliktförebyggande, demokrati och mänskliga rättigheter.

Min fråga gäller egentligen Kuba: Hur kan vi stå fast vid och stärka EU:s position när det gäller att på ett rimligt sätt medverka till demokrati på exempelvis Kuba?

Jag hade också en fråga om Zimbabwe. Mellanöstern är ett annat område där EU ska kunna vara en kraftfull röst och aktör för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag skulle vilja höra hur statsministern och kanske utrikesministern ser på möjligheterna att ytterligare stärka den viktiga kraft som EU kan vara på de här områdena.

Anf. 23 JACOB JOHNSON (v):

Till att börja med svarade inte statsministern på min fråga om hur ratificeringen av ett eventuellt nytt fördrag ska ske efter det att Irland kommer att få eventuella undantag. Det är ju ett nytt fördrag, och då måste vi ta ställning till det också.

Den fråga jag nu tänkte ställa går till statsministern och/eller utrikesministern. Den gäller relationerna mellan EU och Israel. Det framgår inte av rådsslutsatserna, men såvitt jag har förstått pågår förhandlingar med Israel om uppgradering av associationsavtalet. Vi vet alla att Israel bryter mot avtal om mänskliga rättigheter när man utvidgar sina bosättningar på ockuperad mark, genom muren och isoleringen av Gaza.

Israels agerande hotar hela tanken om en tvåstatslösning. Snart är de palestinska områdena så perforerade av israeliska bosättningar på Västbanken att en tvåstatslösning blir en chimär. Sverige och EU kan inte i detta läge uppmuntra Israel med ett utvidgat associeringsavtal. Tvärtom bör EU säga upp sitt avtal med Israel med hänvisning till den israeliska praktiken.

Min fråga till statsministern och/eller utrikesministern är: Kommer Sverige att väcka denna fråga på Europeiska rådet? Och vad är regeringens åsikt i sakfrågan?

Anf. 24 MAX ANDERSSON (mp):

Fru ordförande! Jag vill börja med att instämma i föregående talares mycket viktiga fråga. Jag vill också uttrycka min stora glädje över att det irländska folket med klar och tydlig majoritet har röstat nej till Lissabonfördraget.

Det här är tredje gången detta fördrag faller på tre år. Rent formellt innebär det att ratifikationsprocessen borde avbrytas. Vi vet alla att så tyvärr inte kommer att ske. Men den demokratiska legitimiteten i Lissabonfördraget är slagen i spillror, och det är alldeles utmärkt.

En människa som intar en mer ödmjuk hållning skulle kunna dra slutsatsen att det inte verkar ha kunnat röstats igenom när folken har fått säga sitt. Han eller hon skulle kunna anta att det är något fel på fördraget. Statsministern väljer i stället att spekulera i att EU-länderna kanske har röstat på något annat. Jag tycker att det är fel.

Statsministern väljer också att motivera linjen att man ska försöka köra över det irländska folkets nej med risken för att EU skulle bli handlingsförlamat. Anser statsministern verkligen att EU har varit handlingsförlamat de senaste tre åren sedan Frankrike röstade nej till EU-konstitutionen? Om han inte anser det – vad har han då för bakgrund till att påstå att man måste gå vidare med Lissabonfördraget för att undvika ytterligare institutioner?

Fördraget är dåligt. Det blir nedröstat. Våga tänka tanken att det kanske är fel att bygga ett Europas förenta stater!

Ordförande! Med anledning av statsministerns svar på Miljöpartiets frågor vill jag anmäla avvikande mening gentemot regeringens upplägg av förslaget på slutsatser från EU-toppmötet.

Anf. 25 ORDFÖRANDEN:

Det är noterat och även väl känt. Det är bara bra att upprepa Miljöpartiets ståndpunkt.

Anf. 26 MAGDALENA STREIJFFERT (s):

Fru ordförande! Mina frågor rör sig om de rättsliga och migrationspolitiska områdena – punkterna 4 och 5 i slutsatserna. Jag blev lite orolig när statsministern sade att migrationsfrågan ska kopplas till sysselsättning.

Jag vill understryka att jag tycker att det är positivt att man öppnar för arbetskraftsinvandring och att det blir fler lagliga vägar för människor att komma hit och arbeta. Men vi ska också komma ihåg att EU även håller på att arbeta med en gemensam asyl- och flyktingpolitik. Det handlar om människor som flyr undan krig och förföljelse och som utifrån undertecknade konventioner och beslutade skyddsgrunder ska få möjlighet att stanna här. Det är inte arbetsfriheten som ska avgöra detta. Man måste hålla isär de två frågorna.

Jag tycker att det skulle vara bra om statsministern kunde markera detta, särskilt i samband med att ett antal ledare i Europa, bland annat i Frankrike och Italien, har uttalat ganska negativa saker om just flykting- och asylpolitiken. När vi nu ska ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik bör Sverige verkligen bli drivande för att den ska vara generös och human och bygga på höga normer.

Risken är att det blir en restriktiv flyktingpolitik men att vi i stället öppnar för arbetskraftsinvandring. Så hoppas jag inte att det blir.

Jag vill också ställa en fråga utifrån att irländarna sade nej till reformfördraget. Nu skriver man att man vill ha det här klart till 2010. Men jag antar att det bygger på att reformfördraget är på plats så att man kan fatta ett majoritetsbeslut om de rättsliga frågorna och inte ett konsensusbeslut. Frågan är om man i så fall kanske behöver skjuta fram också denna process.

Min sista fråga är kort. Den handlar om Frontex. I punkt nr 5 står det att man ska utveckla Frontex och förstärka det. Det finns massiv kritik från bland andra UNHCR och Amnesty mot att Frontex, som är EU:s gränsövervakare, bryter mot mänskliga rättigheter därför att man inte ger människor möjlighet att söka asyl.

Jag undrar lite om Sveriges hållning till det här. Man kanske skulle ha haft med lite också om de frågorna när man nu utvärderar Frontex. Det ska inte bara göras av dem själva, utan av utomstående, och man bör ha med detta i tankarna.

Anf. 27 ORDFÖRANDEN:

Till er som nu undrar vad det reformerade fördraget är kan jag säga att det är samma sak som Lissabonfördraget. Det är det som kallades så sedan. Det ska inte råda någon förvirring om det.

Anf. 28 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Merparten av frågorna tror jag ska gå till utrikesministern. Jag ska bara säga att när det gäller Zimbabwe gjorde de nordiska statsministrarna ett uttalande vid sitt möte i måndags. Jag låter i övrigt Carl Bildt svara alldeles strax på de utrikespolitiska frågorna.

Låt mig bara säga något om asylfrågorna och de rättsliga frågorna. Till skillnad från frågeställaren skulle jag absolut vilja hävda att alla vägar in i ett land påverkar varandra. Det är till exempel så att om man bara har en enda dörr in i ett land, och på den dörren står det asyl, finns det en uppenbar risk att dit söker sig dem som vill ha asyl, men också alla andra som inte har någon annan dörr att välja på.

Den svenska erfarenheten är att det leder till ett överlastat asylsystem där människor som egentligen inte alls har tänkt sig eller haft för avsikt att söka asyl utan mer söker sig till en bättre tillvaro i hopp om att kunna få jobb och en annan framtid väljer den dörr som är den enda vägen in. Att därför ha bättre legal grund för att komma in i ett land, bland annat med bra, fungerande regler för arbetskraftsinvandring är både ett bättre sätt att skapa vägar in i ett land och i grunden ett bättre sätt att se till att asyldörren fungerar. Jag skulle absolut vilja hävda att frågorna hör ihop i vår nationella kontext.

Men jag håller med om beskrivningen av hur viktigt det är att den ambition som är uttalad att få en gemensam asylpolitik fram till 2010 verkligen kan genomföras. Precis som frågeställaren påpekar skulle det inte vara bra om det för lång tid framöver blev kvar en möjlighet till nationellt veto. Detta inskärper bara att det är ännu viktigare att vi nu hanterar den uppkomna situationen på ett sätt som ändå kan föras vidare till att få det nya fördraget på plats. En av dess förtjänster är nämligen att vi på det sättet kan säkerställa att vi får ett bättre beslutsfattande på hela det rättsliga området.

När det gäller Frontexskrivningen har vi mer tolkat detta i respekt av fortsatt nationellt uppdelad gränsövervakning. Det är inte på något annat sätt som texten nu ska tolkas. Möjligen kan det leda vidare till en fortsatt diskussion. Som jag sade i mitt inledande anförande förutser vi egentligen ingen längre diskussion på detta område.

Det ska dock sägas att om det fullföljs som fransmännen har tänkt sig blir det första mötet i höst en migrationspaktsdiskussion. Då har vi all anledning att föra långa diskussioner om både skrivningar och slutsatser.

Anf. 29 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru ordförande! Innan jag svarar på Jacob Johnsons fråga angående Israel kan jag med mycket stor tillfredsställelse notera att vi nu förefaller att ha ett avtal om vapenvila runt Gaza som träder i kraft klockan 06.00 i morgon bitti. Det är mycket betydelsefullt. Om den vapenvilan fungera i tre dygn finns det förutsättningar att vi får en substantiell förbättring av försörjningsläget för Gaza. Det är klart att det här är ett framsteg i en fredsprocess som i övrigt är skakig, icke minst på grund av bosättningspolitik och andra saker. Men vi ska notera det positiva som inträffar.

Vi arbetar för en uppgradering av relationerna med Israel. Det gör vi alla – eller förlåt, alla regeringar i alla fall. Men vi har också en koppling till fredsprocessen. Det kommer inte att tas upp på detta möte, för det har vi i realiteten lagt bakom oss tidigare. Men kopplingen till fredsprocessen är självklar i det sammanhanget.

Låt mig sedan bara nämna något om Zimbabwe. Det finns en text, och jag tror att den texten kommer att skärpas. Jag tycker att den bör skärpas. De rapporter vi får inför den andra valomgången den 27 juni är förfärande. Det är en terrorkampanj, framför allt utanför städerna, som vi har begränsad insikt i. Men förmodligen har upp till 100 människor dödats. Det är en renodlad terrorkampanj som också har lett till att internationella hjälporganisationer och internationell insyn i praktiken har spärrats ut från stora delar av landet. Vi vet inte riktigt vad som pågår, men vi har anledning att frukta i stort sett det värsta.

Vad kan vi göra i detta läge? Vi kommer att uppmuntra Zimbabwes folk att trots detta gå till valurnorna och rösta. Vi kommer att mycket tydligt uppmuntra Afrikanska unionen, Sadc, Sydafrika och de som finns närmare i regionen att försöka få in så många observatörer som möjligt. Det kommer alls icke att vara möjligt att observera detta val på det sätt vi har anledning att ställa krav på. Men någon observation är bättre än ingen observation. Möjligen kan man påverka så att det faktiskt sker en röstsammanräkning och att vi får ett valresultat som redovisas. Fria och rättvisa val kommer det inte att bli under dessa omständigheter, som är förfärande. Men jag kan försäkra att vi gör allt det vi kan göra.

När det gäller Kuba är det viktigt att den europeiska unionen är en lika stark och tydlig röst för frihet och demokrati på Kuba som vi är i varje annat fall runt om i världen. Detta är en kommunistisk diktatur – en av de utomordentligt få som finns kvar. Jag tror att till och med vissa andra partier har börjat inse att så är fallet. I hela det latinamerikanska och karibiska området är detta det enda land som icke tillåter fria val. Vi kan ha synpunkter på herr Chávez i Venezuela, men det är dock val som hålls där – av något slag. Men här tillåts över huvud taget inte detta. Huvuddelen av oppositionen spärrar man in i fängelse.

Vi har ingenting emot en dialog med den kubanska regeringen. Vi är redo för en sådan. Det har vi beslutat om tidigare. Vi har inga problem med det. På grundval av våra mycket tydliga värderingar har vi inga begränsningar när det gäller att tala med någon, enligt min mening. Men det ska ske på grundval av tydliga värderingar och regeringar; det vill jag be att få understryka eftersom jag vet vart Max Andersson var på väg i sin fråga i det hänseenden.

Men den dialogen ska vi föra också med företrädare för den demokratiska oppositionen. När det blir mer högnivåbesök från europeiska länders sida på Kuba är det viktigt att det blir kontakter inte bara med företrädare för den kommunistiska regimen utan också, där så är möjligt, med företrädare för den demokratiska oppositionen. Så gärna dialog, men mycket tydlig position, tydliga värderingar och tydliga krav på frihet och demokrati också på Kuba!

Anf. 30 ORDFÖRANDEN:

Om inte Europaministern vill lägga till något börjar vi närma oss slutet på sammanträdet. Det är min roll att sammanfatta det vi har gjort.

Jag vill börja med att skilja på fördragsfrågan och de övriga frågorna eftersom läget ju är lite olika i de här två. Vad gäller fördragsfrågan är det som EU-nämnden gör att samråda om regeringens position inför beslut och att ge regeringen riksdagens position till känna – alltså vad riksdagens tycker om regeringens position.

Det har vi gjort i flera år när det gäller Lissabonfördraget. Riksdagens position inför Lissabonfördraget lades fast förra året. Det har vi röstat om i kammaren och utskottsbehandlat enligt alla konstens regler. Fem partier står bakom detta – alliansen och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet stod tyvärr inte bakom det då, men det är den gällande riksdagspositionen. För er skull kan jag gärna upprepa att jag vet att ni inte håller med. Men så är det med bred majoritet.

Vi har då att förhålla oss till om det har hänt något nytt. Om det kommer nya förslag ska vi samråda om dem här. Av det statsministern har framfört hör jag inget sådant. Det här är ett konstaterande av det som har hänt i Irland. Sedan får vi se och höra om det kommer några nya förslag. Då ska vi så klart samråda om dem då. Därför konstaterar jag i dag att jag tackar för informationen i den här frågan.

Anf. 31 JACOB JOHNSON (v):

Fru ordförande! Jag anser att en ny situation har uppkommit i och med att Irland har röstat nej till Lissabonfördraget. Det är en ny situation. Den hade vi inte tidigare.

Därför anmälde jag avvikande mening mot regeringens agerande, dess tänkta handling.

Anf. 32 ORDFÖRANDEN:

Vänsterpartiets åsikter i frågan är väl kända, kommer att finnas i stenografiska uppteckningar från EU-nämnden och har gått ut i tv-sändningen nu. Men vi har inte någon ny regeringsposition att förhålla oss till, något nytt förslag eller fördrag. Det är det som styr EU-nämndens agerande.

Därför tackar vi för informationen i den här frågan, inklusive de väl kända ståndpunkterna från både regering och riksdag där vi vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har haft avvikande meningar hittills.

Vad gäller de övriga frågorna på toppmötet finns de förslag till slutsatser som tidigare är utsända till nämnden och som statsministern, utrikesministern och statsrådet Malmström har kommenterat här. Där har vi att förhålla oss till en ståndpunkt. Den finner jag sammanfattningsvis att det finns majoritet för. Vi har alltså majoritet i nämnden för regeringens ståndpunkt med avvikande meningar från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det är det vi kan göra i dag i nämnden. Förra året firade några av oss midsommar här i huset med lättöl, jordgubbar och ganska dålig pizza, om jag ska vara ärlig, i stället för sill och nubbe och sådant. Vi hoppas kunna fira midsommar som vanligt i år. Men om det skulle komma några nya materiella förslag eller några nya regeringsförslag är nämnden naturligtvis beredd även i år att samråda i den form som krävs. Jag vill gärna påpeka att det går att göra även i skrift och på telefon om det är något litet papper bara.

Men vi ställer upp där och om det krävs, för det är viktigt även för oss, liksom jag vet att det är för regeringen, att regeringens politik har fortsatt starkt stöd i Sveriges riksdag. Så vi får återkomma helt enkelt om anledning gives.

Innan jag avslutar sammanträdet vill jag tacka er som inte är med här i salen för ert intresse och påminna både er och oss här inne om att statsministern kommer tillbaka och berättar hur det gick i en så kallad återrapport. Den görs normalt sett i riksdagens kammare, men nu på tisdag kl. 13.00 när återrapporten sker har kammaren tyvärr sommaruppehåll. Därför sker den återrapporten här i Skandiasalen i Riksdagshuset i EU-nämnden.

Det är också ett öppet möte, eftersom de här mötena ska vara öppna. Tyvärr har SVT 24 tydligen också sommaruppehåll, enligt de uppgifter jag har fått. Därför vill jag särskilt uppmärksamma representanterna för massmedierna på att det sammanträdet är öppet även för er och sänds i riksdagens webb-tv för er som vill följa det så.

Ni är välkomna tillbaka då, ledamöter, statsråd och övriga. Tack så mycket för i dag!

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 2

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 5

Anf. 4 SUSANNE EBERSTEIN (s) 5

Anf. 5 ORDFÖRANDEN 6

Anf. 6 CARL B HAMILTON (fp) 6

Anf. 7 ORDFÖRANDEN 7

Anf. 8 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 7

Anf. 9 Statsrådet CECILIA MALMSTRÖM (fp) 10

Anf. 10 SUSANNE EBERSTEIN (s) 10

Anf. 11 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 11

Anf. 12 SVEN GUNNAR PERSSON (kd) 11

Anf. 13 JACOB JOHNSON (v) 12

Anf. 14 ULF HOLM (mp) 12

Anf. 15 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 13

Anf. 16 Utrikesminister CARL BILDT (m) 16

Anf. 17 LEIF PAGROTSKY (s) 16

Anf. 18 BENGT-ANDERS JOHANSSON (m) 18

Anf. 19 STAFFAN DANIELSSON (c) 18

Anf. 20 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 19

Anf. 21 CHRISTER WINBÄCK (fp) 20

Anf. 22 SVEN GUNNAR PERSSON (kd) 21

Anf. 23 JACOB JOHNSON (v) 21

Anf. 24 MAX ANDERSSON (mp) 22

Anf. 25 ORDFÖRANDEN 22

Anf. 26 MAGDALENA STREIJFFERT (s) 22

Anf. 27 ORDFÖRANDEN 23

Anf. 28 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 23

Anf. 29 Utrikesminister CARL BILDT (m) 24

Anf. 30 ORDFÖRANDEN 25

Anf. 31 JACOB JOHNSON (v) 25

Anf. 32 ORDFÖRANDEN 25

Onsdagen den 18 juni 2008

EU-nämndens uppteckningar