Onsdagen den 18 juni 2003

EU-nämndens uppteckningar 2002/03:30

1 §  Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 19 och 20 juni 2003

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Härmed förklarar jag EU-nämndens sammanträde av den 18 juni 2003 öppnat. Jag vill hälsa statsministern med medarbetare välkomna till EU-nämnden. Jag vill också hälsa alla andra som kommit hit eller som lyssnar i infocentrum eller på annat sätt på sammanträdet.

Innan vi börjar vill jag berätta varför vi i EU-nämnden har bestämt oss för att ha det här sammanträdet öppet. Vi tycker nämligen att det är viktigt att berätta om hur vi jobbar med EU-frågorna och hur vi har samråd med regeringen.

EU-nämnden har sammanträde nästan varje vecka hela året, utom i augusti när EU tar semester. Detta möte har vi lagt lite tidigare eftersom mötet med statsministern behövde vara lite tidigare.

Inför varje EU-nämnd kommer den minister till EU-nämnden som har sakansvaret och som ett par dagar senare ska åka på ministerrådsmöte. Vi går igenom föredragningslistan, och vi får information och en återrapportering från föregående möte. Vi kontrollerar att de olika utskotten i riksdagen har fått information och har haft diskussioner i sakfrågorna. Vi ställer oss bakom regeringens ståndpunkt i de fortsatta behandlingarna, eller också kan vi konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt och den svenska linjen.

Det är väldigt viktigt att EU-nämnden och riksdagen gör så här. Vi är ju med i den demokratiska processen och behöver ett folkligt stöd. Men det är också viktigt att de nationella parlamenten har en stark roll i EU-arbetet.

Så kommer vi till dagens sammanträde. Vi genomför det på precis det sätt som vi alltid gör när statsministern kommer till EU-nämnden. Statsministern börjar med en inledning. Därefter lämnas ordet fritt till de ledamöter som vill ställa frågor. Skulle det dyka upp en sekretessfråga kommer kanslichefen och vi i presidiet att lösa det.

Vi talar i mikrofon därför att mötet tas upp på band, och så är det alltid med EU-nämndens sammanträden. Vi har också stenografer som gör stenografiska anteckningar.

Nu statsministern är det din tid, så varsågod, Göran Persson! Härmed ger jag alltså ordet till dig.

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, fru ordförande! Låt mig börja med att introducera mina medarbetare, som är statssekreterare Lars Danielsson, kanslirådet Helen Eduards och Pernilla Baralt, politiskt sakkunnig.

Vi ska svara på era frågor och redogöra för den svenska positionen inför det toppmöte som börjar i morgon i Thessaloniki i Grekland – det grekiska ordförandeskapets avslutande toppmöte. Där kommer det i huvudsak att handla om det konvent som just har avslutats men inte i den meningen att vi tar ställning till det, utan det blir en diskussion och en rapport. Vidare kommer det att handla om asyl och migration. Det blir det som kommer att stå på dagordningen och som är centralt. Men självklart finns det därutöver också andra frågor som tas upp vid andra tillfällen under mötesdagarna. Jag återkommer senare till det.

Först har vi konventet och dess slutrapport. EU:s framtidskonvent har nu levererat ett underlag inför regeringsförhandlingarna om ett nytt fördrag. På det hela taget är vi nöjda. Det har gått, kan vi säga, vår väg. Den öppna modell som konventet arbetat efter har visat sig kunna leverera ett förenklat och mer översiktligt fördragsutkast. Konventet har lyckats besvara de frågor som ställdes vid toppmötet i Nice och Laeken och har dessutom tagit sig an en mängd andra viktiga framtidsfrågor för EU.

Konventet föreslår förstärkningar och förbättringar av EU:s alla institutioner utan att balansen för den skull rubbas mellan dem. Detta är bra. Konventets slutsatser på detta område tycks i huvudsak ha mottagits väl runtomkring i Europa.

Rådets effektivitet och kontinuitet stärks genom en vald ordförande av Europeiska rådet med ett begränsat mandat, genom att man separerar utrikesfrågor och allmänna så kallade horisontella frågor så att arbetet kan samordnas bättre samt genom fleråriga arbetsprogram. Samtidigt behålls den principiellt viktiga rotationen av ordförandeskapet i alla råd utom det som ska syssla med utrikesfrågor.

Principen ett land–en kommissionär slås fast, samtidigt som konventet föreslår hur Niceöverenskommelsen om kommissionens storlek ska utvecklas när unionen får fler än 26 medlemmar. Det är ju regel. När vi blir fler än 26 kan vi inte ha ordningen med en kommissionär per land – fullvärdig.

Nu föreslås att man väljer en lösning som jag preliminärt tycker är ett konstruktivt förslag med 15 kommissionärer som har rösträtt och 1 kommissionär per land därutöver utan rösträtt. Med strikt rotation för länderfördelningen mellan de två kategorierna verkar det rimligt. Hur den strikta rotationen ska gå till – det ska vara strikt och jämlikt länderna emellan – är ännu inte utvecklat och fäst på pränt. Men det är en viktig förutsättning för att vi ska tycka att det här känns rimligt.

Rimligt är också att Europaparlamentet föreslås få mer medbestämmande på ytterligare några områden av gränsöverskridande karaktär.

Öppenheten stärks för EU:s alla institutioner och när EU-länderna stiftar lag. I och med att Europeiska centralbanken nu föreslås bli en formell EU-institution kommer den då också att omfattas av EU:s regler vad gäller öppenhet. Jag tvivlar på att det i fortsättningen blir så att en europeisk premiärminister som uttalar sig om bankens verksamhet anmäls till ett slags konstitutionsutskott för ett debattinlägg – det tror jag inte händer i framtiden.

Konventets förslag kretsar i huvudsak kring hur samarbetet och inte minst beslutsformerna ska bli effektivare. Några egentliga nya uppgifter tillförs inte unionen. Den tidigare formuleringen om att målet bör vara an ever closer union är struken.

Unionens grundläggande värderingar och mål blir också tydligare. Här har vi arbetat för att ge jämställdheten, sysselsättningen, miljön och en långsiktigt hållbar utveckling en starkare ställning i de grundläggande texterna.

I ett antal detaljfrågor har vi och andra medlemsländer synpunkter på det förslag som konventet presenterat. Dessa frågor kommer att behöva diskuteras inom ramen för regeringskonferensen, som ju nu följer efter detta konvent.

Toppmötet i Thessaloniki blir alltså inte tillfället för att ta ställning i enskilda frågor. Förslaget till konstitutionellt fördrag blir snarare en möjlighet till inledande reflexioner kring vad vi kommer att syssla med.

Förutom att sammanfatta resultatet från konventet kommer vi i Thessaloniki framför allt att diskutera tidtabell och formerna för den kommande regeringskonferensen. Regeringen har från början drivit kravet på en tillräckligt lång reflexionspaus mellan konventets avslutande och starten på regeringskonferensen. Detta är nödvändigt för att ge tillräcklig tid för samråd om våra positioner med riksdagen. Det förslag som nu ligger är att regeringskonferensen ska inledas i oktober.

Eftersom riksdagens behandling av regeringens skrivelse om konventsresultatet inte beräknas vara klar förrän i november är detta inte idealiskt. Mot bakgrund av att diskussionerna i regeringskonferensen med all sannolikhet inte blir skarpa förrän efter någon månad menar vi dock att det bör vara möjligt att leva med den föreslagna tidtabellen utan att vi vare sig brister i respekt för riksdagens behandling eller försämrar våra förhandlares möjligheter att agera.

Vidare har vi arbetat för att undertecknandet av det nya fördraget inte sker förrän de nya medlemsländerna är fullvärdiga medlemsländer, det vill säga efter den 1 maj 2004. Detta tycks nu vara accepterat.

På det hela taget är det alltså ett bra utfall av konventet. Som alltid får man inte allt, men i huvudsak är det ett bra utfall. Det är klart att det är glädjande att se att de framgångar vi fick i målsättningar, inte minst i samband med Amsterdamfördraget, nu skrivs in i det nya fördraget. Särskilt viktigt för oss i Sverige är att man till exempel talar om full sysselsättning, jämställdhet, god miljö och social marknadsekonomi – sådant som vi ju rimligen tycker att ett samhälle bör präglas av – och det är också målsättningen för den europeiska unionen.

Sedan har vi asyl- och migrationsfrågorna – ett annat mycket viktigt och känsligt område som ska behandlas i Thessaloniki. Jag är övertygad om att detta är ett politikområde som kommer att få allt större plats på EU:s dagordning och att vi här kommer att behöva ta ett allt större gemensamt ansvar. Det är en ohållbar situation att vi ska ha en ordning där några länder driver en politik som präglas av humanism och solidaritet och andra driver en politik som präglas av att man inte tar sitt ansvar. Det kommer inte att gå att hålla ihop en union på så sätt. Därför växer detta område som ett gemensamt politikområde för unionen där vi solidariskt tar ett gemensamt ansvar. Det är förhoppningsvis också inriktningen när vi möts i Thessaloniki.

Politiken måste grundas på humanism, solidaritet och rättssäkerhet liksom på gällande internationella konventioner.

Den viktigaste grunden för arbetet inom EU är de beslut som fattades i Tammerfors hösten 1999. Där beslutade vi att skapa en gemensam asyl- och migrationspolitik inom unionen senast i maj 2004. Det är viktigt att den tidtabell för enskilda lagförslag hålls som vi lade fast förra året.

I korthet handlar det nu om följande.

Först och främst finns det ett allt större intresse inom EU för att förstärka samarbetet kring EU:s yttre gränser. Vi välkomnar ett sådant närmare samarbete, men det ska vara baserat på principen om mellanstatlighet i de operativa delarna. Mycket mer kan göras inom EU för att utbyta operativa erfarenheter, goda exempel, information och utbildning. Vi har i Östersjöområdet visat hur mycket som kan åstadkommas genom ökat samarbete mellan ansvariga myndigheter i medlemssstaterna.

Regeringen är principiellt mot en gemensam bevakning av våra externa gränser genom till exempel en gemensam gränskontrollstyrka. Detta är ett nationellt ansvar och bör förbli så.

Det förslag som nu ligger talar endast om att kommissionen bör undersöka behovet av nya mekanismer för att effektivisera det mellanstatliga samarbetet för bevakning av de yttre gränserna.

En annan viktig fråga som kommer upp är den om att öka de gemensamma finansiella resurserna på asyl- och migrationsområdet och att åstadkomma en bättre bördefördelning.

Jag anser att asyl och migration kan vara ett område där det kan finnas goda argument för att öka den gemensamma finansieringen. I dag kostar detta område mindre än 1 % av EU:s totala budget. En eventuell ökning av de gemensamma resurserna kan dock endast ske inom ramen för existerande EU-budget. Ska detta öka, ska någonting annat minska.

Vad EU i huvudsak sysslar med på utgiftssidan är, som vi vet, två saker: jordbrukspolitik och regionalpolitik. Ska vi dela bördorna på detta område, ska man pressa tillbaka utgifterna på de andra. Det är det inte lätt att göra – det inser alla – men där bör vi lägga oss i position.

Denna principiella diskussion om finansiering kommer att vara med oss under en längre tid. Det finns därför anledning för regeringen att återkomma i den här frågan, inte minst inom ramen för diskussionerna om nästa flerårsbudget – Agenda 2007.

Det finns en diskussion om så kallade säkra asylzoner, en sorts uppsamlingsplats utanför unionen dit flyktingar ska vända sig med sina asylansökningar. Det här var ursprungligen ett brittiskt förslag. Ett av huvudsyftena med förslaget var att komma till rätta med det stora antalet ogrundade asylansökningar inom EU. Det har ju också vi i Sverige. Detta förslag har sedan omarbetats av kommissionen och det grekiska ordförandeskapet.

Regeringen har från första början av flera skäl markerat sitt starka motstånd till detta förslag. Det viktigaste skälet är att den asylsökande måste ha rätt att få sin ansökan prövad i det land vederbörande först anländer till, enligt regeln om så kallat första asylland. Att etablera speciella zoner dit man efter ansökan i ett EU-land kan skickas är inte bara inhumant utan bidrar också till att skapa ett oklart läge i förhållande till gällande internationella konventioner.

Diskussionen handlar nu om att man ska tillåta att detta förslag prövas i så kallade pilotprojekt som sedan utvärderas av kommissionen. Vi kan inte hindra att enskilda medlemsländer bestämmer sig för att göra försök med skyddszoner. Men vi kommer att fortsätta att motsätta oss att EU-finansiering används för projekt som inte uppfyller grundläggande krav på humanitet och står i förenlighet med gällande konventioner på området.

Sista frågan i detta block kommer att handla om att förbättra integrationen av tredjelandsmedborgare som lagligt vistas inom unionen. Regeringen välkomnar att samarbetet nu stärks på detta område. En framgångsrik invandringspolitik förutsätter en framgångsrik integration. Att lyckas med integrationspolitiken är också avgörande för att uppnå målet om en hög sysselsättningsnivå inom unionen. Vi tror därför att det kan vara möjligt och lämpligt att utnyttja Lissabonstrategin för att utveckla den nationella politiken på integrationsområdet.

Fru ordförande! Vi kommer också att diskutera ekonomiska frågor i Thessaloniki. De allmänna ekonomiska riktlinjerna är som regel alltid uppe på våra toppmöten – det vill säga vägledningen om hur den ekonomiska politiken bör föras inom unionen. Vår grundhållning är att riktlinjerna bör främja en hållbar tillväxt, såväl ekonomiskt som socialt, och samtidigt inte skapa negativa miljökonsekvenser.

Vi kommer också att kort beröra den reviderade europeiska sysselsättningsstrategin. Fokus för dessa riktlinjer kommer att ligga på att öka arbetskraftsutbudet för att möta den demografiska utmaning som Europa står inför. Detta är helt i linje med regeringens position.

Sedan kommer vi att diskutera utvidgningen samt utrikespolitiska frågor.

Vårens och försommarens folkomröstningar i Europa vittnar om att EU:s utvidgning går som vi har hoppats och trott. Det har ju varit massiva demonstrationer vid dessa folkomröstningar för den europeiska unionen, både som projekt och som idé. Vi har kunnat se siffror på 70–80 % stöd i folkomröstningarna i de nya medlemsländerna.

Vi har också att diskutera målsättningen om att slutföra Bulgariens och Rumäniens anslutningsförhandlingar under 2004.

EU bör också uppmuntra Turkiet att fortsätta sitt reformarbete inför den utvärdering som ska ske av Turkiet om ett och ett halvt år.

Västra Balkan har en särskilt framträdande plats vid helgens möte. Europeiska rådet ska anta den så kallade Thessalonikiagendan för västra Balkan och på midsommardagen anordna ett särskilt toppmöte med ledare från regionen för att diskutera dess närmande till EU. Att västra Balkans framtid ligger inom EU är oomtvistligt.

För att underlätta ett närmande vill regeringen stärka den befintliga samarbetsformen – de så kallade stabiliserings- och associeringsavtalen. Ökade medel avsätts för detta. Ett viktigt budskap till länderna på västra Balkan förblir dock att takten i deras närmande till EU först och främst bestäms av deras egen förmåga att genomföra nödvändiga reformer.

När man ser på utvecklingen i Central- och Östeuropa måste man konstatera vilken oerhörd kraft för samhällsförändring som den europeiska unionens medlemskap är. Se bara på våra baltiska grannar och den fantastiska samhällsförändring som de har gått igenom! En del saker har varit smärtsamma men långsiktigt inriktade på att skapa bättre förutsättningar för den egna befolkningen att i frihet och i samarbete med andra bygga samhällen som präglas av välstånd och demokrati. Det är ju detta som det handlar om.

Nu har också den processen börjat på Balkan – det av krig så sönderslitna Balkan, det av blod besudlade Balkan – och det i vår tid! Det är inte så länge sedan Sveriges riksdag ägnade dagar åt att diskutera krigen på Balkan. Nu är dessa länder på väg in i en process där ett framtida medlemskap i EU är en stimulans för att bygga samhällen som präglas av rättssäkerhet och demokrati.

Ibland ska vi i Sverige med vår historia erinra oss att detta också är en utgångspunkt för det europeiska samarbetet, någonting som vi inte alltid i första hand tänker på mot bakgrund av våra egna erfarenheter. Men för dem som i dag bor på Balkan är detta på många sätt hoppet om framtiden. Det är många som bor i vårt land som kanske hellre hade bott kvar på detta Balkan men som tvingades därifrån, som tvingades på flykt. Nu ser de möjligheten att börja bygga upp sina egna länder igen. Där spelar EU en viktig roll.

Relationerna till EU:s nya grannar behöver särskild uppmärksamhet. EU:s utvidgning får inte skapa nya skiljelinjer, säger vi. Detta är viktigt. Unionens samarbete med Ukraina, Moldavien och Vitryssland måste fördjupas, vilket sker inom ramen för den strategi som kallas för Wider Europe.

På lång sikt bör vi verka för ett stort frihandelsområde som inkluderar de södra Medelhavsländerna, Ryssland, Ukraina, Moldavien och Vitryssland.

Jag är övertygad om att den ekonomiska integration som detta medför kommer att bidra positivt till dessa länders reformprocess. De kommer inte att dela våra institutioner men de kommer att dela väldigt mycket av våra ekonomiska möjligheter, för tillsammans med dem kan också vi växa och utvecklas. Det är ett nytt Europa som tar form.

EU:s dialog med länder på längre avstånd bör också fördjupas. Ett resultat av det informella samrådet mellan de nordiska och baltiska statsministrarna i Stockholm den 6 juni var enigheten om att EU bör söka intensifiera dialogen med arabvärlden, till stöd för demokrati och ekonomisk utveckling.

Jag har tillsammans med mina fem nordisk-baltiska kolleger i ett brev till det grekiska ordförandeskapet och president Simitis föreslagit att EU försöker utveckla idén om partnerskap mellan unionen och arabländerna för en fördjupad dialog. Brevet har delgivits nämnden för information.

Jag kan väl här också säga att vi nu för första gången har haft ett organiserat möte mellan de tre nordiska EU-medlemmarna och de tre baltiska inkommande EU-medlemmarna. Det är också ett uttryck för en ny situation i Europa. Många av oss har upplevt en tid då dessa baltiska stater inte ens hade sin frihet utan var delar av en sovjetunion. Om någon för 15 år sedan skulle ha beskrivit visionen att vi satt i ett Europa som växer på detta sätt, ett Europa som skulle präglas av att här i norra Europa växer fram en nordisk-baltisk enighet, samsyn, mellan sex självständiga och fria stater som har valt att samarbeta inom en europeisk union, hade vi kanske inte trott att det var sant. Men nu är vi där, och det visar den kraft som ligger i detta samarbete.

Hoten mot internationell fred och säkerhet ska vi möta, och det ska göras på bred front. EU:s många instrument för konfliktförebyggande och krishantering måste utnyttjas på ett mer effektivt sätt. EU:s utrikesministrar gav i våras EU:s höge representant Javier Solana i uppdrag att utveckla en gemensam säkerhetsstrategi. Europeiska rådet kommer att ges en första redovisning av Solanas arbete, som sedan ska slutföras under de kommande månaderna.

För svensk del känns det angeläget att strategin har en bred ansats, beaktar grundorsaker till konflikter och hot, lyfter fram multilateralt samarbete och FN samt betonar vikten av konfliktförebyggande.

I den allmänna diskussionen om globala hot är det viktigt att lyfta fram insatser mot spridningen av hiv/aids, tbc och malaria. Insatserna måste öka både i den direkta kampen mot sjukdomarna och genom ett långsiktigt stärkande av bland annat hälso- och sjukvården i drabbade länder.

President Chirac och premiärminister Blair har skrivit ett brev till sina kolleger, där de uppmanar till en gemensam europeisk ansträngning för att öka bidraget till den globala fond mot aids, tbc och malaria som finns i Genève. Jag har inget problem med detta förslag eftersom Sverige redan tillhör de största givarna. Det mest effektiva sättet att bekämpa de hot som dessa sjukdomar utgör vore dock om alla EU:s medlemsländer levde upp till FN:s mål för utvecklingsbistånd, nämligen 0,7 % av BNP.

Jag vill också nämna det grekiska ordförandeskapets förslag att Europeiska rådet ska ge berörda underorgan i uppdrag att förbereda tillskapande av en försvarsmaterielbyrå. Vid ett senare tillfälle får vi ta ställning till byråns mandat och uppgifter. Vi anser att en försvarsmaterielbyrå bör bygga på frivilligt samarbete mellan medlemsstaterna och ordnas på ett sätt som inte stör existerande samarbete.

Fru ordförande! Låt mig sluta med att säga att Europeiska rådet kommer att kunna godkänna den handlingsplan för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen som utarbetats på svenskt initiativ. Den blir ett viktigt bidrag till det toppmöte mellan EU och USA som äger rum i nästa vecka och som kommer att diskuteras. Dessutom blir det givetvis de sedvanliga diskussionerna om aktuella utrikespolitiska krishärdar som Mellanöstern, Irak, Iran, Nordkorea och kanske också Demokratiska republiken Kongo.

Avslutningsvis: Europaparlamentets talman har i ett brev till det grekiska ordförandeskapet efterlyst Europeiska rådets synpunkter på det förslag till regler för löner, skatter och ersättningar för Europaparlamentariker som parlamentet nyss röstat om. Jag har noterat att ett antal borgerliga Europaparlamentariker stödde förslagen om höga löner och delvis bibehållande av den märkliga ordningen kring kostnadsersättningar vid omröstningarna i Strasbourg nyligen. Jag utgår dock ifrån att regeringen har fortsatt stöd från EU-nämnden i sin strävan att bidra till en lösning på denna segdragna fråga som inte ger onödig näring åt bilden att Europaparlamentarikerna får oskäligt goda villkor och att de också naturligtvis för sina arvoden skattar i sitt eget land.

Jag vill också informera om att Sverige tillsammans med de nordiska och baltiska länderna inför toppmötet skrivit ett brev till ordförandeskapet och kommissionen om behovet av ökad sjösäkerhet inte minst i Östersjön. Vi vill att EU stöder vårt önskemål att förklara Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde samt driver på Ryssland för att fasa ut enkelskroviga fartyg så snabbt som möjligt. Även detta brev har delgivits nämnden för information.

Med denna information och dessa synpunkter, fru ordförande, har jag försökt att översiktligt gå igenom toppmötet. Sedan är varje toppmöte till sin karaktär sådant att någonting annat kan hända som tar över dagordningen, och då får vi försöka att hantera det som dyker upp. Ett toppmöte är i allra högsta grad en levande politisk miljö, och där speglas på ett eller annat sätt också nästan varje lands egen nationella politiska situation. Jag vet alltså inte riktigt vad som kommer att hända under den kommande midsommarhelgen. När ni andra har den finaste stunden på året med midsommarstång, med färsk potatis, gräslök, gräddfil och allt vad ni konsumerar därtill, sitter jag och Anna Lindh och nöter med slutsatstexter och annat. Vi kommer att tänka på er, men inte med så stor avund, för någonting finare finns inte än att som svensk politiker få vara med om att forma Europas utveckling.

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp):

Fru ordförande! Tack för redogörelsen! Jag trodde på slutet att statsministern skulle ge walk over till oppositionen i Thessaloniki, men så blev det inte.

Jag och vi andra här utövar, som ordföranden tidigare sade, kontrollmakten. Vi på oppositionssidan har naturligen fler frågor att ställa till statsministern än hans eget parti, men samtidigt vill jag säga att det naturligtvis finns lockelser att redogöra för det egna partiets ståndpunkter. Jag ska dock i stort sett försöka behärska mig och göra det som jag ska göra här, nämligen grilla statsministern om de positioner och ståndpunkter som han och regeringen kommer att driva.

Låt mig börja med konventet. Det gäller först procedurfrågorna. Mitt första spörsmål är om statsministern kommer att förutse att det bara blir procedurfrågor som diskuteras. Om det inte blir så utan man glider in på sakfrågorna – inledande reflexioner, sade Göran Persson – hur kommer i så fall statsministern att beskriva den egna hållningen med tanke på att den inte är förankrad i EU-nämnden när man kommer in på substansfrågor?

Statsministern nämnde en sak som jag tyckte var intressant och viktig med tanke på den situation som vi har, nämligen ECB:s ökade öppenhet. Jag vet inte om det var en lapsus av statsministern, men det finns ju också en annan viktig sak att notera om ECB i konventsförslaget, nämligen att förutom målet om prisstabilitet ska ECB i fortsättningen även ha som mål att stödja den allmänna ekonomiska politikens mål. Dessa mål är bland annat social marknadsekonomi och full sysselsättning. Vi har alltså ett primärt mål men också ett antal andrahandsmål som jag tycker är mycket viktiga att lägga märke till.

Det vore intressant om statsministern ville kommentera det som jag uppfattar som ECB:s tyngdpunktsförskjutning eller om man så vill vidgade ansvarstagande för den ekonomiska politiken i Europa.

Jag går så över till asylfrågorna. Det är riktigt att, som jag uppfattar det, nämnden starkt tagit avstånd tanken på skyddszonsläger. Britterna och andra vill nu ta upp frågan om pilotprojekt. Statsministern säger, om jag förstod det rätt, att Sverige inte kan motsätta sig sådana så länge man själv betalar för det här. Däremot kan Sverige motsätta sig det om det skulle finansieras med EU-pengar.

Då undrar jag: Kommer statsministern att argumentera mot det här förslaget och säga att vi tycker att det här är fel – med eller utan EU-pengar tycker vi att detta är ett dåligt förslag – så att man så att säga stigmatiserar det här förslaget så mycket som möjligt? Vi kan inte riktigt genomskåda vilka möjligheter som finns att motsätta oss det rent formellt.

Vi instämmer naturligtvis i ståndpunkten att det behövs minimiregler för att hantera asyl- och flyktingfrågorna inom den europeiska unionen och i att detta är en av vår tids allra största frågor.

Vad gäller huruvida man ska bevaka de yttre gränserna med mellanstatlighet i verkställigheten vill jag fråga om det som statsministern sade om gemensam finansiering är en ny position från regeringens sida. Jag känner mig lite osäker på om det är en ny position eller bara en tyngdpunktsförskjutning.

Beträffande den ekonomiska politiken befinner vi oss ju i en lågkonjunktur. Kommer stabilitetspaktens problem att tas upp? En fråga som enligt Financial Times kommer att tas upp under den här punkten eller i korridorerna är frågan om en ny chef för ECB, där det finns problem. Beslutet om vem som ska bli chef för ECB är väldigt viktigt för Sverige, även om vi står utanför eurosamarbetets inre kärna, eftersom ECB har ett avgörande inflytande på penningpolitiken även i vårt land.

Min fråga är om statsministern känner sig bakbunden av det faktum att vi står utanför. Kommer det att anses förmätet att statsministern om han så vill anlägger synpunkter på vem som ska bli ny chef för ECB? Är det inte ett demokratiskt underskott att vi inte kan delta fullt ut i den diskussionen?

Statsministern sade att man måste ställa krav staterna på västra Balkan att genomföra reformer. Samtidigt är det fråga om vad Gunnar Myrdal kallade soft states, och frågan är vad Sverige och EU gör för att stärka de här länderna till exempel som rättsstater.

Jag tycker att det var väldigt bra att det i förslaget till rådsslutsatser finns tankar om att styrkan i Kongo ska förstärkas och förlängas även efter augusti. Det ligger mycket väl i linje med den ståndpunkt som något parti nyligen framförde i riksdagen men dessvärre inte fick med sig majoriteten för.

Jag tyckte vidare att det var intressant att statsministern sade att om man inrättar en försvarsmaterielbyrå får den inte störa det existerande mönstret. Ska man tolka det så att den inte får ha udden riktad mot USA?

Beträffande förmånerna i Europaparlamentet vill jag framhålla att Folkpartiets ledamöter avstått från en del av dessa, bland annat på pensionssidan. Jag föreställer mig att vi har samma ståndpunkt som regeringen på den punkten.

Fru ordförande! Jag får väl återkomma om det behövs.

Anf.  4  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru ordförande! Det är intressant att konstatera att konventet, som kommer att diskuteras mycket nere i Thessaloniki, bara är en del i det hela. Det är framför allt i en regeringsförhandling som man ska fatta de tunga besluten. Icke desto mindre kommer det väl att ske en hel del positioneringar redan nu. Jag kan konstatera att konventsförslaget inte ledde till de stora sprången, där EU tillskansar sig mycket mer makt, utan att det är en uppstädning som har skett. Man bygger vidare på det EU som vi känner i dag, som kännetecknas av handel och marknadsekonomi och där människor möts.

Som moderat är jag väldigt glad över att vi har fått mera skrivningar om fri handel. Konventet slår också fast att EU inte ska vara en transfereringsunion. Precis som statsministern sade ska EU inte ha beskattningsrätt och inte tillskansa sig mer av rättigheter eller ansvar på det sociala området som bättre hanteras på en nivå närmare människor.

Jag tycker också att det är bra att vi i och med konventsförslaget har fått en stärkt utrikespolitik och en bättre krishantering, men jag vill utifrån en riksdagsståndpunkt också påminna om att det förpliktar oss att ha en förmåga att möta upp mot de åtaganden som nu sker via EU.

Konventet har också engagerat sig för att man ska fatta enklare beslut. Jag delar inte statsministerns uppfattning att balansen inte rubbas. Jag är rätt orolig för att den klassiska maktdelning som EU har kännetecknats av får sig en rejäl törn. Det är anmärkningsvärt att i ett litet land som Sverige, som har mycket att vinna på att gemenskapsmetoden behålls, fortsätter regeringen tvärtemot det som riksdagen har fattat beslut om och som hela EU-nämnden utom Socialdemokraterna för bara några månader sedan ställde sig bakom, att driva frågan att ministerrådet ska ta sig mer makt.

Statsministern sade att det nu handlar om en vald ordförande, men i konventet har det ju diskuterats mycket om det skulle vara en president eller en chairman, och nu har man landat på en president. Jag tycker fortfarande att det är en alldeles för tung position, som ger rådet för mycket av makt och möjligheter framför allt att skapa överenskommelser som inte är så väl förankrade och som inte har kunnat granskas i vare sig parlament eller riksdag. Därför går det en väldigt klar skiljelinje i detta. Jag konstaterar bara att jag inte tror att något annat land hade vågat ha en regering som så självsvåldigt skulle kunna driva sina egna uppfattningar utan att ha stöd för detta i riksdagen.

Också frågan om den så kallade passerellen, en maktöverflyttning som rådet ges rätt till, är oroande för mig. Jag skulle vilja höra vad statsministern anser om den. Rådet får rätt att flytta över frågor efter vissa procedurer, frågor som det i dag krävs enhällighet för men där man ska kunna börja fatta beslut med kvalificerad majoritet. Jag anser att detta strider mot den mellanstatlighet som EU också är ett uttryck för. Vi borde ha ratificeringsprocesser om sådant skulle ske.

Jag vill också ur ett riksdagsperspektiv poängtera att vi nu får mycket tuffare tag vad gäller subsidiaritetsprincipen, och det tycker jag är bra. Det är utmärkt att riksdagen bättre kan bevaka vilka frågor som inte lämpar sig så bra att ta upp i Bryssel och att vi gör bättre från oss på hemmaplan. Från moderat sida tycker vi att det vore bra om vi kunde göra gemensam sak, så att det också blir möjligt för ett land att domstolspröva detta. Man ger subsidiaritetsprincipen en starkare roll genom att de nationella parlamenten kan stoppa en del förslag, men det skulle också kunna ske i domstolen.

Även utvidgningsfrågorna kommer upp i Thessaloniki. Det är ju faktiskt en fantastiskt rolig tid, då statsministern missar sin sill men sitter och fattar gemensamma beslut. Kanske har han med sig lite egen sill. Det är en otroligt spännande tid när vi ser hur många länder som vill ansluta sig till EU och får sitta med vid gemensamma sammanträdesbord och forma det nya föränderliga Europa. Jag är glad att socialdemokratin nu är så entusiastisk över de nya länder som genomför omröstningar. Så sent som 1989 fanns det en viss tveksamhet om hur vi skulle ha det i Östersjösamarbetet och i det framväxande EU. Nu har vi ett helt nytt Europa och – skulle jag vilja säga – ett helt nytt debattklimat, där Sverige har spelat en väldigt viktig roll för ansökarländerna.

Reformprocesserna måste fortsätta inom EU, men förhandlingsetappen är ju nu klar, och om ett år har EU ytterligare ett antal medlemsstater. Det är en fantastisk framgång, men mycket återstår. Jag tror att statsministern när man diskuterar det initiativ som kallas Wider Europe gör alldeles rätt i att inte diskutera nya gränser i vår del av världen utan ser till att vi kan präglas av öppenhet och delaktighet, inte minst för länderna på Balkan.

Slutligen skulle jag eftersom lönefrågan kom upp helt apropå bara vilja säga att vi från Moderaternas sida håller fast vid exakt samma upplägg som statsministern och regeringen hade 2001, när vi själva satt i ordförandeställning, för att få ett slut på ohemula kostnadsersättningar och få sjysta löner i Europaparlamentet. Vi står alltså på precis samma sida: nationell beskattning, inget skattefrälse och försvarbara löner. Det finns ingen anledning att söka strid i den frågan.

Anf.  5  MATS ODELL (kd):

Jag vill börja med att instämma i Göran Perssons bedömning att vi har anledning att i huvudsak vara nöjda med resultatet av konventet. Jag ska återkomma till ett par punkter i det sammanhanget.

När det gäller de övriga dagordningspunkterna ska jag för att spara tid bara kort säga att vi står bakom de förslag till svensk position som statsministern har redogjort för. De inkluderar löne- och skattefrågor vad gäller Europaparlamentariker. Jag vill ändå, fru ordförande, ta upp två punkter som berör konventet och som kanske faller tillbaka på statsministerns inledande formulering om att vi är nöjda över att det har gått vår väg. Ja, det har gått statsministerns och Anna Lindhs väg men kanske inte EU-nämndens väg.

Det gäller först frågan om en vald Europapresident. Där har ju jag tillsammans med min kollega Ingvar Svensson i en granskningsanmälan bett konstitutionsutskottet att granska regeringens hantering av den frågan. Det har resulterat i en ganska skarp reprimand på just den punkten. Men det är en sak för sig, som vi kan lägga bakom oss. När vi blickar framåt har jag en fundering på hur Göran Persson redan i morgon tänker anmäla det allvarliga problem som man faktiskt har i den här frågan. Är det inte så, Göran Persson, att det blir nödvändigt att under den här punkten avisera att skott kommer? Det är ett skarpt läge. Det finns ingen majoritet i Sveriges riksdag för en vald Europapresident som ska sitta i upp till fem år.

Flera av mina kolleger har här redogjort för bakgrunden till detta. Vi tror att detta är helt fel väg för den här unionen att utvecklas framöver. Hur tänker Göran Persson hantera detta? Är det inte lika bra att redan i morgon avisera att Sverige i praktiken, i alla fall som det nu ser ut, kommer att bli tvingat att under regeringskonferensen lägga in ett veto på den här punkten? Det är en skarp fråga till Göran Persson. Är det inte tvunget att redan i morgon avisera att det nuvarande parlamentariska läget innebär ett veto mot en vald Europapresident?

Den andra frågan är lite av motsvarande karaktär. Det handlar om att i konventets förslag till nytt fördrag har Nicefördragets förbud mot ett så kallat närmare samarbete, eller som det tidigare hette ”flexibel integration”, när det gäller försvarspolitiken tagits undan. Det här innebär att länder som vill ska kunna gå före och starta ett samarbete på försvarspolitikens område inom EU:s ram.

Nu har ju bland annat vi kristdemokrater tillsammans med några andra partier och Socialdemokraterna ganska nyligen ingått en säkerhetspolitisk överenskommelse. Min fråga är på den punkten bara hur statsministern kommer att hantera detta spörsmål. Är det rimligt att släppa fram det här? Jag vill för egen del gärna säga att vi i vårt parti inte är färdiga med den frågan. Det gäller hur statsministern ser på den hanteringsfrågan när det här nu kommer upp. Är det också här så att man behöver anmäla problem? Tänker statsministern ta upp förhandlingar i Sverige omkring hur denna fråga ska hanteras?

Anf.  6  CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru ordförande! Min fråga gäller också konventet. Jag kan glädja mig åt att det nu står att full sysselsättning är ett av unionens mål. Det står också att unionen ska främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Men jag vill fråga statsministern om inte ECB med den nya målsättningen för den europeiska centralbanken i framtiden förutom inflation även måste ta hänsyn till sysselsättningen. Jag tror att det är viktigt att få konventets förslag på det här området ordentligt belyst, inte minst inför vår folkomröstning i september. Som Carl B Hamilton sade är ECB:s huvudmål fortfarande att upprätthålla prisstabilitet, men det finns ju också med att man utan att åsidosätta detta mål ska stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen för att bidra till att förverkliga unionens mål.

Anf.  7  BÖRJE VESTLUND (s):

Fru ordförande! När nu konventet har lagt fram sitt slutliga dokument säger statsministern att man har fått in skrivningar om miljön, men räcker dessa skrivningar? Det händer ju väldigt mycket i vårt land och framför allt i unionen. Inte minst gäller det de stora sjöolyckor som vi har fått ta del av och som haft stora konsekvenser såväl för människor som för djur och växter.

Jag har två frågor. För det första: Är du nöjd med de slutliga skrivningar som har kommit på miljöns område? För det andra: När kan vi förvänta oss att Östersjön blir förklarat som ett känsligt innanhav av huvuddelen av länderna, så att en sådan förklaring får reellt genomslag inte bara i de svenska vattnen?

Anf.  8  MIKAEL ODENBERG (m):

Fru ordförande! Jag tänker beröra två saker. Den ena är frågan om en vald ordförande eller president, som flera andra frågeställare har varit inne på. Även om det nu inte blir några substantiella överläggningar utan, som statsministern uttryckte det, mer en tid för inledande reflexioner, är det klart att det inte är ointressant för nämnden att höra vilka slutsatser som statsministern drar av det förhållandet att det finns en gedigen majoritet emot den av konventet föreslagna lösningen med en vald rådspresident. Detsamma gäller vilka slutsatser statsministern drar av det förhållandet att riksdagen för mindre än två veckor sedan faktiskt riktade klander mot hans sätt att agera tidigare i den frågan.

Ministerrådet är ju en institution inom unionen som förvisso är viktig för dem som tycker att unionens arbete främst ska bygga på mellanstatlig grund och att de överstatliga inslagen ska vara begränsade. Så till vida är det ju fullt legitimt att vilja stärka ministerrådet som institution inom unionen och hävda dess position i balans mot kommissionen, som ju också har viktiga funktioner.

Men jag vill ändå göra den reflexionen att man med en vald rådspresident knappast stärker ministerrådet generellt som institution. Möjligen stärker man ministerrådet i den speciella sammansättning som det europeiska rådet utgör, men Europeiska rådets möten är ju till skillnad från de flesta andra ministerrådsmöten mindre väl förberedda. Många beslut förefaller stundtals tas på ett ganska ad hoc-mässigt sätt, där nya processer sätts i gång och där vi i EU-nämnden ofta efter det europeiska rådets möten kan bli ganska förvånade över hur pass långtgående beslut som ändock har fattats när stats- och regeringscheferna har samlats.

Den andra fråga som jag skulle vilja ta upp gäller den yttre gränsbevakningen. Jag noterade i nyhetsprogrammen i går att bland annat italienarna nu lyfter fram den frågan. Den står på agendan för Europeiska rådets möte.

Från moderat sida har vi inga invändningar emot den tydliga markering som statsministern gjorde, nämligen att vi från svensk sida har varit och principiellt kommer att fortsätta att vara emot en gemensam yttre gränsbevakning. Vi ser detta som ett nationellt ansvar.

Statsministern underströk också att den mellanstatliga grunden gällde för det operativa samarbetet. Då blir min fråga om den formuleringen ska tolkas som en öppning från regeringens sida att acceptera någon form av finansiellt samarbete för att över unionen stödja de medlemsländer som har en yttre gräns, vilket förvisso inte alla har. Det är ändå fullt möjligt att argumentera för att den yttre gränskontrollen har ett gemensamt EU-intresse och för att det kan finnas skäl att understödja de länder som bär bördan av en lång yttre gräns.

Anf.  9  JOE FRANS (s):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för en genomträngande och fyllig redogörelse. Jag har två frågor och en kommentar. Jag vill börja med att säga att det initiativ som Blair och Chirac har tagit och som du berörde när det gäller kampen mot hiv/aids, malaria och tuberkulos är väldigt viktigt och lovvärt. Jag hoppas att statsministern har möjlighet att stödja det initiativet. Infektionssjukdomar är som bekant den vanligaste dödsorsaken för unga människor i utvecklingsländerna. Årligen infekteras över 300 miljoner människor av de här sjukdomarna, och 5 miljoner människor dör av dem varje år. Jag är säker på att statsministern delar min analys av konsekvenserna och att vi ska hjälpa till att uppbåda stöd för detta initiativ.

Jag har också en fråga om konventet. Statsministern har klargjort en hel del, men jag undrar om statsministern kan vara lite tydligare i frågan om den gemensamma utrikespolitiken. Det är bra att det görs ändringar som kan leda till att EU tidigt kan staka ut en gemensam position. Det är också bra att enhällighetsprincipen kvarstår och att det inte sker några nya kompetensöverföringar. Samtidigt har det väckts en del diskussion kring solidaritetspakten och hur den ska utvecklas och om huruvida några länder kan gå före med att utveckla ett mer avancerat försvarssamarbete.

Det skulle också vara intressant att få en reflexion från statsministern om den gemensamma gränsöverskridande kampen mot brottslighet över gränserna.

Min andra fråga handlar om massförstörelsevapen. Det är bra att den frågan återigen finns med på dagordningen. Den har också berörts av statsministern. Det handlar inte bara om kärnvapen utan också om biologiska och kemiska vapen. Jag vill veta om den strategi som Sverige har tagit initiativ till också gäller Mellanöstern och andra delar av världen och hur man konkret kommer att arbeta med detta härnäst.

Anf.  10  LARS OHLY (v):

Jag ska försöka hålla mig något kortare än Carl B Hamilton.

Anf.  11  ORDFÖRANDEN:

Det blir inte svårt!

Anf.  12  LARS OHLY (v):

Det givna rådet till statsministern om konventet i det här läget är att inte låsa fast sig vid några positioner. De nationella parlamenten är fördragets herrar. Det är vi i riksdagen som slutgiltigt ska ta ställning för Sveriges del vad gäller fördragsändringar. Vi har inte hunnit diskutera konventets förslag i detalj, knappt ens i övergripande mening. Därför är det rimligt att det inte sker någon större diskussion eller ens att man låser fast sig kring någon sorts inriktning kring de olika förslagen. Konventet har lagt fram ett förslag. Det är ett viktigt bidrag till den diskussion som ska föras i regeringskonferensen, men det finns inte någon möjlighet att säga att konventets ord är några slags kungsord som inte kan ändras. Tvärtom kan man ändra på i princip allting om man är överens om det.

Några frågor som har tagits upp visar ändå att det finns en utveckling som jag menar är något oroväckande. Det ena är att man kommer att övergå till att fler frågor ska beslutas med kvalificerad majoritet i stället för enhällighet. Det betyder att fler frågor kan avgöras på så sätt att ett land kan köras över. Det blir möjligt att fatta beslut i fler frågor än vad som redan sker trots att alla inte är överens.

Det andra är att man ger ett starkare medbestämmande till EU-parlamentet. Det är helt i linje med dem som vill ha en federalistisk utveckling, nämligen något slags folkvalt parlament i Europa som också till slut får avgörande beslutanderätt i olika frågor och inte bara medverkar i ett medbestämmandeförfarande. EU-parlamentets ökade status leder till att man ser mer och mer av tendenser till en statsbildning i Europa.

En majoritet i riksdagen och i nämnden har varit överens om att Sverige bör avfärda presidentfrågan. Jag förutsätter att statsministern följer det rådet.

Det finns tankar i konventsförslaget om ett närmare samarbete på försvars- och säkerhetspolitikens område. Det är mycket oroväckande. Du kommenterade över huvud taget inte detta. Du var inne på många frågor vad gäller konventets förslag, men du sade ingenting om säkerhets- och förvarssamarbetet. Jag skulle gärna vilja ha någon form av kommentar till de tankar som finns. Jag vet att regeringens representant i konventet, Lena Hjelm-Wallén, i de första kommentarer jag har hört var nöjd med mycket men sannolikt inte med detta.

Jag ger allt stöd till synsättet att arbetet med regeringskonferensen inte ska gå för snabbt. Vi ska ge oss tid och möjlighet att diskutera konventets förslag och de förslag som eventuellt i övrigt kan komma upp på regeringskonferensen innan man slutgiltigt sätter sina signaturer under ett nytt fördrag.

Jag går över till asyl- och migrationsfrågorna. Jag vill hålla med Carl B Hamilton i hans råd att inte bara ta avstånd från idén som sådan att EU ska upprätta öar utan också ta avstånd från själva tanken på att man skulle ha någon sorts uppsamlingsläger för flyktingar. Det är ett synsätt där flyktingar och asylsökande ses som ett problem. Det måste vi vända oss bort från. Jag hoppas att Sverige förstärker sin position så att vi kan vara kritiska mot vår egen flyktingpolitik. Den är minsann inte något föredöme. Tvärtom är den många gånger ett skamligt uttryck för en ganska inhuman rättsosäkerhet för många människor. Därför menar jag att vi måste starkt ta avstånd från alla tankar på någon sorts uppsamlingsläger dit flyktingar ska hänvisas när de vill in i den europeiska unionen.

Två frågor väcktes här. Den ena var närmast roande, nämligen om sysselsättningsfrågornas ökade betydelse för Europeiska centralbanken. Den var snarast ett inlägg i den pågående EMU-debatten än ett råd inför toppmötet. Carl B Hamilton lyfte också fram frågan om det inte är ett problem att vi inte får vara med och bestämma vem som ska få vara chef för Europeiska centralbanken. Det vore det naturligtvis om vi tvingades följa de beslut som fattas i Europeiska centralbanken. Men det vill vi inte. Hittills verkar det tvärtom som om en majoritet av svenska folket anser att vi ska stå utanför. Varför ska vi då välja den som ska leda denna centralbanks arbete? Vi får i stället vänja oss vid att försöka välja en bra riksbanksledning i Sverige. Sedan kan vi föra en valuta- och räntepolitik utifrån nationella förhållanden.

Den sista kommentaren, fru ordförande, gäller EU-parlamentarikernas villkor. Jag tycker att statsministern inte ska slå sig så mycket för bröstet och hänga ut de borgerliga ledamöterna i EU-parlamentet, när det var bara en socialdemokratisk ledamot i EU-parlamentet som röstade emot höjningen i månadslön. En ledamot, Ewa Hedkvist Petersen, tillsammans med miljöpartister och vänsterpartister röstade emot att EU-parlamentariker ska få 78 000 i månaden. Kanske ska man vara lite försiktig med att därmed kritisera de borgerliga ledamöterna när ni egentligen står på samma sida.

Anf.  13  LENNART HEDQUIST (m):

Tack, fru ordförande! Jag har också några frågor som gäller närmast preciseringar av vad statsministern sade beträffande asyl- och flyktingpolitiken.

Den första frågan gäller den eventuellt gemensamma finansieringen. Jag tolkade statsministern att han såg framför sig att man i framtiden, även om man räknar med fortsatt mellanstatlighet, ändå bör kunna diskutera en gemensam finansiering. Jag tolkar för egen del att det bör gälla helheten. Det innebär att vi också inom ramen för en kompromiss i de frågorna även kommer att kunna svara för en del av det gemensamma gränsskyddet.

Den andra frågan gäller förslaget om de så kallade uppsamlingslägren – efter det att britterna har dragit tillbaka sitt ursprungliga förslag. Jag har noterat att den idé man nu har diskuterat, bland annat i kommissionen, enligt ett TT-meddelande har stöd av FN:s flyktingorgan UNHCR. I vilken utsträckning har regeringen efterhört bakgrunden till UNHCR:s ställningstagande? Det är ändå specialistorganet, och det organets synpunkter är särskilt intressanta.

Min tredje fråga gäller samma TT-telegram om den brittiska ståndpunkten och vad brittiska regeringen hävdar, nämligen att ca 50–75 % av de asylsökande till Europa inte har flyktingskäl. Statsministern var själv inne på att det är erfarenheter som vi delvis har även i Sverige. Har regeringen någon indikation på ungefär hur stor andel av de asylsökande till Europa som inte har flyktingskäl?

Anf.  14  MARGARETA ANDERSSON (c):

Tack, fru ordförande! Jag har några frågor om procedurfrågorna inför den fortsatta regeringskonferensen och det ställningstagande vi så småningom ska göra.

Det har tidigare diskuterats att hålla folkomröstningar om det nya fördraget, att det till och med skulle vara en gemensam folkomröstning i hela EU-området. Är det något som fortfarande diskuteras? Diskuteras folkomröstningar i något land? Kan det fördröja proceduren?

Jag instämmer med Börje Vestlunds frågor om miljöpolitiken. Är de frågorna tillräckligt väl tillgodosedda i det förslag som finns eller kommer man från regeringens sida att trycka på dem mer?

Sedan är det punkten Övriga frågor. Det finns ganska många konfliktområden i världen. Iran är ett sådant område. Det området nämnde statsministern i föredragningen. Vad gör EU i Afghanistan? Det har blivit tyst om Afghanistan de senaste månaderna. Det har ibland sagts att det har varit tragedier, skottlossning och annat.

Ett annat konfliktområde som omnämns med låg frekvens är Kashmir. Det händer saker och ting, och Indien och Pakistan börjar prata med varandra. Sedan händer ingenting, och sedan slåss man lite mer. Det är också ett område där EU borde fundera lite grann om det går att göra en insats. Det är ofta stora frågor om mänskliga rättigheter. Det är ett oerhört mänskligt lidande i dessa områden och på många andra ställen. Republiken Kongo togs upp tidigare, så det behöver jag inte nämna.

Är det möjligen jordbruksfrågorna som kan hamna på Europeiska rådets agenda?

Anf.  15  GUSTAV FRIDOLIN (mp):

Tack, fru ordförande! Jag ska försöka att undvika att trampa i samma fälla som några av mina kolleger och missta detta möte som en del i upptakten inför EMU-folkomröstningen.

Först vill jag kort säga några ord om lönefrågan. Jag tycker i och för sig att det är positivt att statsministern tydligt markerar mot att inte ge onödig näring åt den ibland rättmätiga bilden av EU-parlamentarikernas förmåner. Där borde i och för sig Sverige tydligare markera mot varje höjning av EU-parlamentarikernas löner.

Jag har några frågor angående konventet. Jag har uppfattat statsministern i den offentliga debatten som varandes en av dem som absolut inte vill se ett EU med federalistiska förtecken eller ett EU som alltmer utvecklas mot en stat, inte minst i det tal som statsministern höll inför riksdagen i februari i år. Nu när konventets arbete föreligger säger statsministern att han är nöjd med resultatet. Jag har lite svårt att se vad denna nöjdhet ska ligga i. Vi ser att fler och fler beslut kommer att kunna fattas med kvalificerad majoritet. Vi ser att vi ska få en utrikesminister för EU. Vi ser tydliga skrivningar om att EU ska skaffa sig gemensamma medel. Vi ser en tydligare samordning av den ekonomiska politiken. Vi ser att flera befogenheter kan bli delade som kan leda till att EU får mera makt.

Det här är ingen liten fråga som vissa ledamöter av EU-nämnden kan försöka få det att låta som. Det här är en stor fråga, och det är ett stort beslut som ska fattas. Det är ett beslut som faktiskt inte går i den riktning som statsministern tidigare medgett att han stöder. Därför vill jag ha någon form av reflexion kring konventets slutfördrag utifrån förutsättningarna som åtminstone vi i Miljöpartiet ser är ett tydligt steg mot en EU-stat – speciellt som det helt saknas en prövningsbar närhets- och subsidiaritetsprincip, som vi tidigare har varit inne på.

En fråga i detta komplex handlar faktiskt om uppbyggandet av en stat, nämligen frågan om en vald ordförande i ministerrådet – EU-president som det heter i den offentliga debatten och på andra språk än svenska. Statsministern säger att effektiviteten stärks av en vald ordförande. Vi är medvetna om att det är statsministerns uppfattning, men statsministern är troligtvis lika medveten om att det inte är vår uppfattning. En majoritet av riksdagen har fattat beslut om att den svenska linjen är att inte ha en vald ordförande, inte ha en EU-president. EU-nämnden har klargjort det. Då känns det lite illa att statsministern inte på samma sätt klargör att det är något man ska meddela vid mötet i Thessaloniki. Jag förutsätter att den linje som drivs där är att Sverige inte ställer upp på en EU-president enligt det sätt konventet har skissat på.

Utifrån det jag hitintills har sagt kommer jag till slutsatsen att detta är en stor fördragsändring. Då hamnar man i formfrågan om hur det här ska hanteras. Vi ser att danskarna ska folkomrösta. Vi ser att spanjorerna ska folkomrösta. Vad jag förstår ska även irländska, portugisiska och möjligen franska och nederländska väljare få säga sitt om denna stora förändring av EU. Har det inte föresvävat statsministern att också i Sverige ordna en folkomröstning om EU-konventets slutresultat, eller rättare sagt regeringskonferensens slutresultat, om den framtida konstitutionen för EU, att låta svenskar få samma rätt som danskarna och spanjorerna att säga sitt om EU:s utveckling?

Jag har en sista liten kommentar om konventsfrågorna. Konventets slutresultat har i vissa delar fått ganska hård kritik från den europeiska miljörörelsen. Börje Vestlund var tidigare inne på den viktiga frågan om Östersjön. En annan viktig fråga är det som i den tidigare svenska debatten kallades för miljögarantin, nämligen rätten för enskilda medlemsstater att gå före på miljöområdet. Nu har Sverige stött på patrull när vi har velat skydda torskbeståndet med hjälp av ett stopp på fiske av torsk. Vi har nu en kemikaliepolitik som har utarbetats inom EU där flera medlemsstater nog skulle tycka att det vore förnämligt om de kunde få rätt att gå före på området. Vi ser i konventsfördraget att någon sådan möjlighet inte verkar finnas. Det finns inga förutsättningar för ett land att gå före och skydda sin egen befolkning, sitt torskbestånd eller ta ett ansvar för hela unionen.

Inom vissa områden, till exempel försvarspolitiken, betonas rätten för vissa länder att gå före. Inom andra områden är det omöjligt, till exempel miljöpolitiken. Jag vill höra en reflexion om det.

Flyktingpolitiken kommer också upp på mötet. Statsministern pratade mycket om fördelningen av pengar. Jag vill markera från Miljöpartiets sida att vi inte stöder någon slutsats som handlar om att gemensamt ge pengar till den gränskontroll som i dag sköts i sydliga Europa. Den italienske ministern Umberto Bossi fick i veckan, tack och lov, äta upp uttalandet om att beväpna kustbevakningen med skarpladdad ammunition för att skjuta mot flyktingar som närmade sig kusten. Tack och lov fick han äta upp det, men vi ser vilken flyktingpolitik som förs där. Jag hoppas att en ny svensk linje inte handlar om att från EU:s sida ekonomiskt stödja en sådan flyktingpolitik.

Sedan kommer jag till den fråga som mina kolleger har pratat mest om i sina inlägg, nämligen frågan om olika läger, skyddszoner, i andra delar av Europa. Dels hoppas jag att statsministern kommer att argumentera emot, dels vill jag ge rådet att klargöra att i varje form EU blir inblandat i dessa försök kommer vi att lägga in ett veto.

Anf.  16  KARIN GRANBOM (fp):

Tack för det, fru ordförande! Under våren har vi i EU-nämnden diskuterat kommissionens förslag om att inrätta en europeisk nät- och informationssäkerhetsbyrå. Jag har vid ett antal tillfällen uppmanat regeringen att aktivt verka för att den byrån förläggs i Sverige. När det gäller IT och elektronisk kommunikation har Sverige varit ett föregångsland. Detta gör att Sverige har goda möjligheter att bli lokaliseringsland för den byrån.

Då jag har frågat om vilken beredskap Sverige har haft om placeringen av byrån skulle komma upp till diskussion har jag fått ganska vaga svar. Svaren har ofta varit i stil med att man inte ska ta upp placeringsfrågan innan byråns arbetsuppgifter är klara. Det svaret har jag viss förståelse för. Men nu när frågan har behandlats ganska länge och byråns verksamhet ska inledas redan nästa år, anser jag att det är viktigt att ha en intressant ansökan att presentera. Vid senaste mötet om dessa frågor sade statssekreterare Jonas Bjelfvenstam att frågan eventuellt skulle komma upp på Europeiska rådet. Därför vill jag fråga statsministern om vilken beredskap Sverige har om frågan om lokalisering av nät- och informationssäkerhetsbyrån skulle komma upp på mötet.

Anf.  17  URBAN AHLIN (s):

Tack, fru ordförande! Det finns en diskussion som jag tycker är ganska intressant på dagordningen. Det är just relationen mellan EU och USA, den transatlantiska länken. Det är någonting som statsministern ska diskutera tillsammans med alla europeiska regeringschefer och utrikesministrar under en arbetslunch. Jag är lite nyfiken på att höra vad statsministern kommer att säga över sin medhavda sillburk!

Anf.  18  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, fru ordförande! Jag ska försöka att svara på alla frågor. Det är kanske något lättare än vad det verkar vid första anblicken. Det är i stort sett samma frågor. Ni får ursäkta om jag inte exakt följer den disposition ni själva har haft i era frågor. Det är ingen på något sätt sidovördnad mot någon. Jag börjar med Carl B Hamilton, och jag tar de frågor han hade. Därmed svarar jag direkt eller indirekt på några av era andra frågor och upprepar sedan inte svaren.

Vi diskuterar på detta toppmöte, Carl B Hamilton, inte substansfrågor kopplade till konventet. Där finns ingen anledning nu att sätta ned foten i några substansfrågor. Nu börjar en förberedelseperiod för vår egen del i samarbete med andra – like-minded – av lika uppfattning. Nu handlar det om att få till stånd en reflexionsperiod, en reflexionsprocess, och under den processen lägger vi fast våra positioner inför den formella regeringskonferensen. Det som finns i substans är snarast proceduren.

Det kommer att göras allmänna reflexioner. Det kommer att riktas mycket av tack och uppskattning till Giscard d’Estaing för hans arbete. Det är definitivt värt respekt. Det finns mycket i det som är bra. Det finns ett och annat som inte är fullgånget. Det är vi också överens om. Det vore konstigt om man hade kommit fram till den slutliga formuleringen av ett europeiskt fördrag. Det är en levande materia, och den kommer att fortsätta att utvecklas.

Det är intressant att Carl B Hamilton tar upp diskussionen om ECB. Det pågår i Europa en diskussion om penningpolitiken. Den har pågått inom konventet, och den kommer att fortsätta i regeringskonferensen. Här får man en mer nyanserad, vidare, diskussion om penningpolitikens uppgift. Prisstabilitet ja, men också full sysselsättning, eller som vi i andra sammanhang säger: ekonomisk tillväxt och utveckling. Det är någonting som kommer att vara bra för Europa. Det är självklart också någonting som vi gärna vill vara med och påverka. Den europeiska penningpolitiken som den nu kommer att utformas kommer att påverka Sverige, oavsett om Sverige är med i EMU eller står utanför. Får vi en penningpolitik som inriktar sig mer på tillväxt kommer den att dra med sig den europeiska ekonomin åt rätt håll samtidigt som prisstabiliteten bevaras. En sådan utveckling kommer också att gynna Sverige. För mig och Carl B Hamilton är det naturligt att säga att vi självklart vill ha ett ord med i laget i utvecklingen av en sådan politik. Det är vår egen framtid det handlar om. Det är klart att vi har den uppfattningen.

Samtidigt diskuterar vi den framtida direktörsfunktionen för denna viktiga bank. Vad jag vet är den franske förre centralbankschefen och finansministern Trichet klar med sina juridiska frågor. Det kan mycket väl bli en snabb handläggning bland de länder som finns inne i samarbetet. Vi är inte med i det sammanhanget. Vi har under den senaste tiden sett att alltfler signaler har skickats om en särskild grupp som fattar beslut i dessa frågor. Det är inte att förvånas över. Andra har inte kommit in eller kanske aktivt valt att ställa sig utanför. Då är de inte heller med. Det beklagar jag.

Jag tror inte att stabilitetspakten kommer att tas upp i substansdiskussionen i Grekland. Om den kommer upp är vår uppfattning att vi inte ska ändra stabilitetspakten för att lösa några av dagens bekymmer med underskott som en del länder har. Det får man klara ut på annat sätt. Däremot kan man självklart för framtiden föra en diskussion om att reformera stabilitetspakten. Jag tycker att den har fungerat väl under konjunkturnedgången. Den är viktig för mig och för regeringen. Vi kan därmed säga att vi har en ordning som möjliggör en nationell finanspolitik med beslut i varje lands riksdag och parlament omkring skatter, avgifter, reformer och andra utgifter samtidigt i kombination med en europeisk penningpolitik. Stabilitetspakten är central i det sammanhanget. Den fungerar. Men i och med att den fungerar kan den därmed alltid göras bättre. I det arbetet vill vi gärna vara med.

Carl B Hamilton frågar om det som Gunnar Myrdal kallar för soft states. Det är de länder som är inne i ett tidigt utvecklingsskede på Balkan. Den process som vi kallar för stabilitets- och associeringsprocess syftar till att ge dessa länder en stadga som gör att de klarar grundläggande krav på en rättsstat. Det är det som SA-processen syftar till. Där är EU en oerhört aktiv part, pådrivande utan att för den skulle ta över ansvaret. Här menar jag att det är ytterligare ett uttryck för den konstruktiva insats som EU gör. Det finns en process för detta.

Sedan var det frågan om en försvarsmaterielbyrå. Vi har självklart inget intresse i Europa att skapa konflikter med USA. Det vore kontraproduktivt. Samtidigt som det är sagt är vi i Sverige betydande tillverkare av kvalificerade vapensystem. En stor del av vår teknologiska utveckling industriellt är kopplad till dessa företag. Det har haft betydande spin-off-effekter för civil produktion kopplad till det militära. Nu ser vi att om vi inte ska ha en situation i framtiden med en stat som producerar militär utrustning, i klartext USA, krävs det att vi i Europa kommer samman och stöttar varandra i utvecklingen av nya system. Vi kommer inte i Sverige att ha råd att fortsätta med den utveckling vi har haft förut i avancerade vapensystem. Det krävs alltså samarbete. Det är en svår avvägning. Här handlar det om att gå in i linje med de letters of intent som tidigare har skrivits, avsiktsförklaringar, utan att ge avkall på vår egen suveränitet och vår egen alliansfrihet. Insikten att vi själva inte klarar att producera har drivit oss in i det samarbetet.

Vi behöver inte konkurrera med USA, men vi måste inse att om det ska finnas någon annan producent vid sidan om USA måste vi samarbeta i Europa om en sådan produktion. Det ligger i det resonemanget. Det är i sin linda och bör utvecklas.

Där kan jag knyta an till Urban Ahlins fråga om den transatlantiska relationen. Den är viktig för Europa. Den är också viktig för USA. Ibland har vi en uppfattning i Europa att det skulle vara en ensidig relation, att vi skulle vara i det läget att vi bestämmer om vi ska ha en transatlantisk axel eller inte. Det är också fråga om att vi som samarbetspartner med USA ekonomiskt och inte minst politiskt i olika forum ska vara attraktiva som partner. Det dubbla synsättet på den transatlantiska axeln är viktig. Här har vi haft en koncentration till den militära dimensionen, vilket jag inte betraktar som den centrala. Relationen är av större vikt ekonomiskt och politiskt. Där handlar det om att Europa på sikt måste klara sin egen attraktivitet som partner genom att vi har en ekonomisk utveckling som gör att vi inte marginaliseras i världen. De sakerna ligger också i en transatlantisk dialog.

Det här innebär inte att vi inte ska vara kritiska mot USA vid de tillfällen USA bedriver fel politik, men det innebär också att vi ska inse att vi orkar så oerhört mycket mer tillsammans om vi kan ha gemensamma positioner i till exempel multilaterala organ som FN – om det är aktuellt.

Det här är en viktig diskussion, och den kommer jag att med liv och lust delta i. Den handlar då inte i första hand om Nato utan den handlar om andra saker.

Jag tror att Gunilla Carlsson säger något centralt för hela konventet. Jag vill understryka vad hon säger, nämligen att EU naturligtvis inte är en organisation som utvecklas i stora språng. Det är en gradvis förändring i takt med att EU växer och samarbetet fördjupas. Det går inte fort. Det måste vara så. Nu handlar det om att övertyga 25 parlament direkt i parlamentsomröstningar eller indirekt i folkomröstningar att det vi har gjort är klokt, riktigt och väl avvägt. Då går man inte fram med stora språng, utan det sker gradvis.

Jag delar helt uppfattningen att det här inte är något revolutionerande annat än att jag tycker att vi har gett bra svar på de svåra frågor vi ska lösa, nämligen hur man får ett effektivt beslutsfattande i en union som består av 25 medlemsstater och inte 15. Hur länge kan vi driva linjen att i de flesta viktiga frågor ha enhällighet? Om vi vill ha en effektivt fungerande organisation, en effektivt fungerande union, är det lättare att komma fram till enighet när det är sex. Det gick bra när det var nio. Det knakade betänkligt när det var 12. Vi har själva sett hur svårt det är att prestera enhällighet när det är 15 – för att inte tala om 25.

Någonstans här måste även den som egentligen inte gillar det här samarbetet inse att för oss som gillar det är det på det viset att vi vill att unionen ska orka någonting också, kunna ge svar på äkta europeiska frågor om miljöförstöring, gränsöverskridande brottslighet, arbetslöshet och allt sådant elände. Ska man attackera detta och hantera det måste man också kunna komma fram till beslut. Därmed växer inslaget av omröstning med kvalificerad majoritet. Man håller det borta från vissa områden där vi fortsätter att kräva enhällighet, som exempelvis skatter, försvarspolitiken och den grundläggande utrikespolitiken, som ju är väldigt nära förknippade med nationalstaternas suveränitet. Det är en balansgång mellan kraven på effektivitet och respekten för nationellt beslutsfattande. Jag tycker att man har hamnat någotsånär rätt.

Jag är inte särskilt bekymrad, ska jag säga, för skrivningar omkring försvarssamarbetet. Där finns i botten fortsatt, precis som förut, att om man ska ändra dess karaktär ska det ytterst ske med ett enhälligt beslut. Då äger vi möjligheten att säga att vi inte är med på det och att vi stoppar den utvecklingen, om det får en utformning som strider mot vår grundläggande säkerhetspolitiska doktrin om alliansfrihet. Vi äger fortfarande den bromsspaken.

Det finns de som vill gå vidare i en mindre grupp och utveckla en gemensam försvars- och utrikespolitik. Vi tror att det är fel väg att gå. Vi är motståndare till detta. Vi tror att det kommer att splittra unionen, och vi tror att det kommer att ge ett väldigt förvirrat intryck. Vi tror heller inte att det på något sätt kommer att bli resultatet. Här hittar vi en allians mellan oss som är alliansfria, Sverige, Finland, Irland och Österrike. Vi tycker inte om det där. På andra kanten finns många Natoländer som säger att en sådan utveckling skulle försvaga Nato. Jag kan mycket väl tänka mig att bland de nya Natoländerna i Öst- och Centraleuropa är entusiasmen måttlig över en utveckling där EU börjar utveckla en egen försvarskapacitet.

Så ser det ut. Jag är inte orolig för vad som har skett i konventet. Vi kunde ha haft bättre skrivningar, men resultatet tror jag kommer att bli precis som det var förut. Det här avgörs ytterst med ett enhälligt beslut. Vi vet var vi har vår lägsta linje under vilken vi inte kommer att gå.

Jag vill också säga till Gunilla Carlsson angående uttrycket ”passerellen” att vi inte är glada över den saken, att man skulle föra över från enhällighet till majoritetsbeslut. Vi tycker inte om detta och kommer också att markera det. Men det är samma sak där. Det finns ju alltid en spärr inbyggd i att det måste vara enhällighet. Å andra sidan är det stora saker det handlar om. Man kan tänka sig att man får tillfälliga majoriteter i något land som utnyttjas av en regering i något sammanhang och så går det lite för lätt. Man ska varna för det. Vi tycker inte om det.

Sedan vill jag säga när det gäller samarbetet kring Östersjön och synen på de baltiska staterna att vi möjligen kan strida om detta, men det sitter faktiskt en person i rummet här i dag och följer diskussionerna, Anita Gradin, som tillsammans med Ingvar Carlsson mer än några andra tog konkreta regeringsinitiativ 1990 i fråga om Östersjösamarbetet. Hedras den som hedras bör.

Lönerna kan jag väl strunta i. Det verkar som om vi är överens om att vi där ska ha en nationell beskattning och vettiga villkor i övrigt.

När det gäller Mats Odells frågor tror jag att vi ska vänta med att binda oss i diskussionerna kring rådsordförande och rådspresident. Det är märkligt att ingen har kommenterat hur konventet har föreslagit att kommissionen ska se ut. Det är en väldigt stor och principiellt genomgripande förändring. Jag signalerar att vi nog bör vara positiva till den. Men den saken måste vi diskutera närmare innan vi låser fast oss.

Det blir ett paket. Det kommer att vara parlamentet, rådet och kommissionen, de tre kroppar som finns i den europeiska konstitutionen vid sidan av domstolen. Dessa tre ska balansera varandra. Vi kan ha många uppfattningar om hur det här ska gå till. För min del är det viktigt att det är balans och att det är likvärdighet, jämlikhet, mellan institutionerna.

Jag är anhängare av mellanstatligt samarbete. Då blir rådet väldigt centralt för mig. Jag har varit ordförande i Europeiska rådet. Jag vet vad den arbetsuppgiften går ut på. Det var oerhört komplicerat med 15 ledamöter vid bordet. Dessutom hade vi inrikespolitisk uppslutning när vi genomförde vår arbetsuppgift. Vi var överens. Vi hade en bra period i Sverige ekonomiskt och politiskt. Det fanns inga konflikter i vårt eget land att hantera.

Menar ni på allvar att vi ska binda oss för en ordning långsiktigt när en majoritet i konventet har sagt att man vill gå i den här riktningen? Det är en långsiktig ordning som är av det slaget att man samtidigt som man utövar statsministerskapet också ska samordna 25 medlemsländer och kanske göra det i lägen då man har inrikespolitisk kris. Om ni tror att det går att förena med att bibehålla ställningen för rådet i relation till kommissionen och till parlamentet tycker jag att ni gör en felbedömning.

Jag kan upplysa Mats Odell om att jag alltid i alla sammanhang när jag har talat med kolleger i Europa och europeiska organ gjort tydligt att den svenska riksdagen har en annan uppfattning än den svenska regeringen. Jag förutsätter att det finns i samtalsuppteckningar så att det kan beläggas. Men som mellanstatlig anhängare anser jag att vi behöver en förstärkning av rådet. Att nu kräva, innan vi ens har gått in i substans, att regeringen ska vetera, utnyttja sitt veto, är att totalt missa hur det går till i de här sammanhangen. Det skulle vara att försätta Sverige i en position där vi blev fullständigt marginaliserade. Det kan ingen önska sig.

Låt oss komma tillbaka till diskussionen och se hur kompromisser växer fram. Jag är naturligtvis lite generad över det faktum att det non-paper, icke-papper, som vi cirkulerade och som konstitutionsutskottet kom att tycka var högst märkligt är det som i praktiken har blivit konventets förslag. Det är klart att det känns något besvärande. Men vi får försöka att klara ut det tillsammans.

Mats Odell tog också upp frågan om enhanced co-operation på försvarsområdet. Jag tror att jag har svarat på den saken.

Christina Axelsson har tagit upp prisstabiliteten och tillväxten. Jag har också svarat på den saken i anslutning till Carl B Hamiltons fråga.

Börje Vestlund tar upp stora och svåra saker, nämligen miljöfrågorna. Där har vi haft en hög profil, inte minst inom vårt eget ordförandeskap och genom att vi har en svensk kommissionär som framgångsrikt arbetar med dessa frågor. Det har varit en svensk toppangelägenhet.

Så här långt är texterna bättre än vad det såg ut från början. Men det kan bli bättre. Det finns de som varnar för exempelvis en kemikaliepolitik som ska trappas ned. Vi ska inte ta de varningarna för tomma ord. Det finns en risk i den riktningen. Därför har vi på kemikaliepolitikens område krävt minimiregler och möjlighet för länder som vill gå före att gå extra långt och gå ytterligare före. Jag hoppas att vi hamnar där. Vi kommer att driva de här sakerna i regeringskonferensen. Exakt hur de positionerna ska utvecklas är det naturligtvis nu för tidigt att säga. Det kommer vi tillbaka till i fortsatt samråd med EU-nämnden.

Du tar också upp Helcomdiskussionerna. Även där kommer vi den närmaste tiden att vara aktiva. Jag tror att det är nästa vecka som Helcom möts för att diskutera bland annat situationen i Östersjön.

Vi kan ha väldigt höga ambitioner i Sverige, och det har vi. Vi inser Östersjöns enorma sårbarhet, och det gör en del andra strandstater kring Östersjön också. Men vi kommer inte att lyckas göra någonting åt detta om vi inte övertygar de andra strandstaterna kring Östersjön fullt ut om i vilken riktning det här ska gå. Vi kan kanske driva igenom internationella konventioner om ytterligare säkerhet vid transporter. Men en konvention blir aldrig giltig förrän ett land har tillträtt den och ratificerat den, exempelvis i sitt eget parlament – det kan vara den ryska duman.

Vad jag säger med det här är att utvidgningen av EU kanske är det mest värdefulla som har skett för miljön i Östersjön. Nu är samtliga strandstater utom Ryssland medlemmar i unionen. Vi måste få med oss Ryssland. Vi ska jobba inom unionen för att få med oss alla EU-medlemmar men också sätta press på Ryssland. Det är där vi finns nu, och där anstränger vi oss. Helcom är ett verktyg, och vi ska naturligtvis försöka att utveckla detta.

Mikael Odenberg tar upp flyktingfrågorna. Det har också andra gjort. Jag upplever inte att vi är oeniga om synen på de så kallade asylzonerna, eller om man kallar dem för uppsamlingsplatser. Vi tycker inte om detta, vi kommer att markera det och har gjort det. Sedan får vi se vad som blir av den saken.

Odenberg tar upp finansiellt samarbete på området. Jag tycker att det är angeläget. Se framför er vilka länder det är som under överskådlig tid kommer att svara för yttre gräns mot områden som av och till kan utmärkas av spänningar! Länder som Rumänien, Bulgarien, Polen och de baltiska staterna ska ha en ordentlig kontroll på EU:s yttre gräns. Det är en väldig anspänning på deras resurser. Vi tog ett steg – det är också svar till Lennart Hedquist – i den här frågan i samband med utvidgningsförhandlingarna. Då lade vi fram, om jag inte missminner mig, 100 miljoner euro till Polen som stöd för att de skulle kunna utveckla sin gränsbevakningskapacitet.

Ni vet att jag många gånger har sagt – ni kanske också har hört det – att om det blir ett mönster med den typ av massflyktssituation som vi hade i 90-talets början i samband med kriget på Balkan, då Sverige, Österrike, Schweiz och Tyskland ensamma bar det solidariska ansvaret för alla de människor som var förföljda, så kommer det att skapa spänningar inom den europeiska unionen. Vi bör dela på detta ansvar solidariskt och utgå ifrån principer om humanism och rättssäkerhet och leva upp till internationella konventioner. Det får gärna bli ett finansiellt samarbete för att effektivt se till så att de länder som har detta ansvar också kan leva upp till det och att vi inte skyfflar över ansvaret på någon annan.

Joe Frans tar upp flera viktiga frågor. Den gemensamma utrikespolitiken och försvarspolitiken tror jag att jag i praktiken har berört. Du tar in en ny dimension som jag tycker är viktig. Det gäller samarbetet kring våra ansträngningar att begränsa massförstörelsevapnen. Det handlar om att tillsammans med USA diskutera detta och att få in det i det globala perspektivet, i en global politik. Här handlar det om FN, återigen detta FN som vi inte kan klara oss utan och som är en hörnpelare inte bara för svensk politik utan också för europeisk politik. Vi har drivit frågan om massförstörelsevapen i enlighet med svensk politisk tradition, och vi ser nu att det kanske är möjligt att ytterligare puffa framåt. Men frågan måste till FN. Där hör den naturligtvis hemma.

Mellanöstern kommer upp, men jag tror inte att Mellanöstern kommer upp med utgångspunkten massförstörelsevapen. Där deklareras återigen, skulle jag tro, stöd för den färdplan som finns och att en grupp av fyra stora aktörer, EU, Ryssland, FN och USA fortsätter att hålla ihop.

Dina synpunkter på hiv/aids, malaria, tbc och det initiativ som Jacques Chirac och Tony Blair har tagit har jag ingen annan uppfattning om. Jag delar dina synpunkter där.

Till Lars Ohly vill jag säga att jag tror att jag har svarat angående QMV. Det blir mer av majoritetsomröstning nu när unionen blir större. Det är en balansgång, som jag sade förut, mellan effektivitet och iakttagande av respekt för varje nations suveränitet. Det är en svår balansgång. Jag har respekt för den. Men jag vill inte att vi hamnar i en europeisk union som inte orkar ta beslut i de frågor som människor ser är äkta gränsöverskridande. Någonting farligare för demokratin än kraftlösa demokratiska organ finns inte. Vi har alla varit tillskyndare av utvidgningen. Se framför er en europeisk union som inte orkar ta beslut kring de problem som européerna ser! Då har vi en kris för demokratin som är långt mycket värre än om vi har tippat lite fel i balansen mellan nationalstat och överstatlighet.

Så ser vi det. Därför för vi det här. Men vi kommer att granska det från fall till fall. Det är också regeringskonferensens arbetsuppgift. Den får vi komma tillbaka till gemensamt. Då kommer jag att lyssna mycket noga på de råd som jag får från Lars Ohly.

Säkerhets- och försvarspolitiken har jag berört i anslutning till Carl B Hamilton. Jag har också berört diskussionen kring positioner och hur vi ska väga av mellan institutionerna, mellan råd, parlament och kommission. Vi får komma tillbaka till det.

Lennart Hedquist frågar om UNHCR. Jag tror att de helt enkelt har sagt att flyktingfrågan är en sådan oerhört stor och påfrestande fråga att man är beredd att pröva olika nya typer av initiativ. Ungefär så öppet har de förhållit sig till det hela. Det är naturligtvis inte oviktigt att notera att det finns där i deras uttalanden. Så tolkar jag det.

När det gäller hur många som har flyktingskäl kan det vara upp till 75 % som inte har det. Det här är naturligtvis en diskussion. Människor lämnar sina hemländer därför att de inte ser något hopp för framtiden. De är inte förföljda, inte utsatta för fara för eget liv, men de har inte tilltro till framtiden. Det finns en värld någon annanstans som är bättre för dem och deras barn, och de vill dit. Hur fördelningen exakt ser ut diskuteras, men upp till 75 % av flyktingarna som kommer till EU kan ha den typen av bakgrund och bevekelsegrunder. Vi understryker vikten av att vi har en reglering av invandringspolitiken, en reglering av asyl- och migrationspolitiken. Det är i sin tur en blixtbelysning av de målkonflikter vi kommer in i. När övergår den här typen av drivkrafter till en äkta upplevd situation hos den enskilde, där han eller hon känner sig förföljd till liv och egendom? Det är oerhört svåra beslut. Jag är fylld av beundran och respekt för dem som varje dag tvingas fatta dessa beslut. De är inte enkla.

Margareta Andersson tar upp diskussionen om folkomröstningar, hur man ska förankra konventet och regeringskonferensen. Vi har inga planer från regeringens sida att utlysa en folkomröstning i Sverige om resultatet av regeringskonferensen. Vi har tidigare kunnat ratificera med riksdagsbeslut. Jag hoppas att så blir ordningen nu också. Sedan är det naturligtvis upp till varje riksdagsparti att föra ut debatten, att göra den begriplig och att sätta in den i sitt sammanhang.

Även Gustav Fridolin är inne på den här saken. Jag har en annan uppfattning än han om välsignelsen av folkomröstningar. Jag är inte säker på att de länder som har den ordningen upplever att de har en bättre förankring av EU-politiken i sina länder än vad vi har. Folkomröstning kan komma att hållas i Danmark, Spanien och några andra länder. Vi får se hur många det blir när vi är igenom det hela. Om det blir problem med folkomröstningarna vet jag inte. Några länder kan säkert, precis som Irland gjorde vid ett tillfälle, rösta emot ett fördrag. Det visar också unionens sårbarhet. Det är inte klart förrän allting är klart. Det är 25 som nu ska bli överens, och det är 25 som ska ha sin demokratiska förankring. Det är som Lars Ohly sade nyss, att vi inte ska binda oss för tidigt. Då kan vi hamna i ett läge då vi blir fullständigt marginaliserade.

Jag har ingen annan uppfattning om de saker som den italienske politikern Bossi har gett uttryck för och som Gustav Fridolin tog upp. Det är mycket märkliga synpunkter. Han har uppenbarligen också fått vederbörlig kritik för detta. Det förtjänar han.

Till Karin Granbom vill jag säga att vi vid flera tillfällen gjort försök att komma fram till ett myndighetspaket för unionen. Det har funnits många myndigheter i diskussionen. Det har funnits sjösäkerhet, flygsäkerhet, kemikaliefrågor, IT-frågor och det finns sedan lång tid tillbaka en livsmedelssäkerhetsmyndighet som ju kommer från den tid då vi hade galna ko-sjukan i Europa och inte minst mul- och klövsjuka. Då växte den fram. Men lokalisering är ännu inte bestämd. Vi trodde att myndigheten skulle hamna i Helsingfors och att det var klart. Vi tycker att den bör hamna i Helsingfors, eftersom de har ett gott alternativ att erbjuda.

Jag har sagt följande i europeiska sammanhang, och det kan jag också berätta för nämnden. Vi tillhör unionens nettobidragsbetalare. Vi har inget intresse av att driva på utvecklingen av europeisk byråkrati. Vi har inget intresse av att skapa nya myndigheter bara för att de ska spridas till medlemsländerna, tvärtom. Jag skulle vara glad om vi kunde avveckla en del europeiska myndigheter.

Många av de myndigheter vi talar om är ytterst begränsade i storlek och kommer inte att betyda särskilt mycket för landets utveckling. Den IT-myndighet som Karin Granbom tar upp och som jag har starka sympatier för är på 25–30 personer. Innan man går in i en tävlan kring den typen av myndigheter ska man tänka sig för noga. Då driver man på ett större paket med nya myndigheter som vi kanske kommer att betala mer än några andra och som kanske inte alltid fullt ut går att motivera.

Vi kommer att få vår EU-myndighet, men det ska vara en myndighet som vi har särskilt goda förutsättningar att vara värd för. Och det ska vara en myndighet som Europa behöver. Det är utgångspunkten. Vi gör bedömningen att den diskussionen inte dyker upp nu i Thessaloniki utan att det grekiska ordförandeskapet undviker den efter att tidigare ordförandeskap har försökt sig på att lösa frågan, inklusive det svenska. Men säker kan man inte vara. Hit hör kemikaliemyndigheten, IT-myndigheten och en jämställdhetsmyndighet. Vi har försiktigt signalerat intresse från svensk sida för alla tre, precis som i sjöfartssammanhang. Men innan frågan löses sist och slutligt måste ordförandeskapet ha ett ord med i laget. Jag känner ibland att det blir lite förnedrande att vi sitter 15 stats- och regeringschefer och bråkar om en myndighet på 50 personer. Det är inte det intryck vi ska ge. Varje myndighet ska motiveras utifrån nyttan för unionen, inte utifrån regionalpolitiska skäl inom EU, enkelt uttryckt.

Urban Ahlin tar, sin vana trogen, upp de riktigt stora frågorna. Jag tror att jag försökte svara. Jag försökte också göra mig lite lustig över det förhållande att jag sitter i Thessaloniki när ni har ert midsommarfirande. Men som jag sade sörjer jag det inte. Något mer stimulerande än att få vara med i ett europeiskt råd som tar beslut om vår världsdels framtid har jag svårt att tänka mig. Ett finare uppdrag för en svensk politiker har jag också svårt att tänka mig.

När vi samlar journalistkåren – vid 11-tiden på midsommaraftonen blir det väl – har vi alla haft en lång och härlig dag i sammanträdeslokalerna i Thessaloniki. Sedan, bortåt 11–12 på natten, tar vi fram vår lilla sillbit. Men inte dessförinnan. Så blir det.

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Tack för det statsministern. Fyra personer har begärt korta följdfrågor. Innan det vill jag påminna nämnden om att vi i dag inte ska fatta något beslut om konventet. Vi ska ha en utfrågning om konventet i EU-nämnden i augusti. Sedan ska vi ägna både hösten och vintern åt frågan. Jag vill vädja till de fyra som har begärt ordet för korta kommentarer att inte gå in i den diskussionen. Vi ska inte fatta något beslut om konventet i dag.

Anf.  20  MATS ODELL (kd):

Jag förstår till fullo att det vänder sig inom Göran Persson, med eller utan sill och tillbehör, inför tanken att antingen behöva avisera eller vid senare tidpunkt lägga in ett veto mot ett förslag som han själv nu har fått igenom. Det här en fråga som vi har intresserat oss ganska mycket för i nämnden. Det är därför jag tar upp den.

Innebörden av det Göran Persson säger här är att han tror att det går att förhandla fram ett stöd i den svenska riksdagen för den här ståndpunkten. Det måste vara slutsatsen. Då måste jag fråga om Göran Persson verkligen tror att det är möjligt att under pågående eurovalskampanj lyckas med detta. Då handlar det om efter den 14 september. Då är det under de två till fyra veckor innan regeringskonferensen börjar som detta ska ske.

Vi stödjer tanken att reflexionsperioden ska vara så lång som möjligt, men det är ändå ett mycket stort bekymmer för regeringen att man så fullständigt går i otakt med Sveriges riksdag i en så fundamental fråga som det här handlar om. Det är två helt olika synsätt på hur unionen ska fungera, antingen med vald president där man stärker rådet eller att man stärker kommissionen som ska stå för det gemensammas bästa för helheten.

Anf.  21  LARS OHLY (v):

Först vill jag påpeka att det är viktigt att det försvarsmaterielsamarbete som finns och som håller på att utvecklas bygger på principen att ländernas nationella restriktioner för krigsmaterielexport kvarstår, att det fortsättningsvis är en nationell fråga att vi själva här i riksdagen för Sveriges del beslutar om restriktioner för export av till exempel vapen. Det finns tankar om att man ska ha någon sorts gemensamt regelverk. Det skulle i så fall föra upp frågan på en annan nivå än den nationella. Jag tror att det skulle vara felaktigt i grunden. Det är viktigt att vi fortfarande behåller den beslutanderätten.

På Göran Persson lät det som om det nästan var ett uttryck för att man ogillade den europeiska unionen att man motsatte sig omröstning med kvalificerad majoritet. Då vill jag påminna om att Sveriges regering i så fall har funnits i det sällskapet under ganska lång tid och fortfarande finns där vad gäller vissa frågor. Skatter, utrikespolitik och försvar är fortfarande frågor där Sverige menar att man inte ska övergå till omröstning med kvalificerad majoritet. Vi har ändrat position från det att vi gick med 1 januari 1995, över Amsterdam och Nice, till att omfatta en positiv syn på att fler frågor kan avgöras med omröstning med kvalificerad majoritet. Jag är orolig för att vi kommer att lämna ännu fler frågor där vi i dag menar att det är felaktigt att gå över till det.

Argumentationen är inte så oerhört övertygande. Man säger att det inte finns något värre för demokratin än kraftlösa demokratiska organ. I så fall ska EU-parlamentet ha den största makten. Det är ett demokratiskt organ. Det ifrågasätter i varje fall inte jag. De är folkvalda och borde i linje med en sådan argumentation få beslutanderätt på en mängd olika områden. Jag tror att det är fel väg att gå för den europeiska unionen. Därför motsätter jag mig det.

Statsministern var inte särskilt bekymrad för skrivningarna om försvarssamarbetet. Då får man väl hoppas att Lena Hjelm-Wallén får mer inflytande på regeringens position framöver. Hon var oroad. Jag vill inte påstå att hon uttryckte att hon var motståndare till skrivningarna. Hon sade att hon var nöjd i många delar men inte när det gällde slutresultatet på skrivningarna om försvarssamarbete och kommande försvarssamarbete.

Jag vill också påpeka att ifall man ger sig in i en diskussion om hur många procent av dem som söker asyl i Sverige, eller flyr från andra länder till Sverige, som verkligen har flyktingskäl ska man vara väldigt noga med att betona att flyktingskäl har olika betydelser. Vi har konventionsbegreppet, att man är konventionsflykting. Det är ett ganska litet antal av dem som söker asyl i andra länder som är konventionsflyktingar.

Ny demokrati förespråkade på sin tid en restriktiv svensk flyktingpolitik som utgick ifrån att vi bara skulle ta emot konventionsflyktingar. Men det finns mängder av människor som flyr med andra skäl än dem som omfattas av Genèvekonventionen eller andra konventioner. De har också flyktingskäl. De avvisas från Sverige i dag. De avvisas från Europeiska unionen i dag. Det är ingenting att vara stolt över, statsministern.

Anf.  22  GUSTAV FRIDOLIN (mp):

Fru ordförande! Låt mig först bara säga, för att förkorta mitt inlägg, att när det gäller EU-president delar jag helt Mats Odells åsikter, och när det gäller försvarsmaterielbyrån delar jag Lars Ohlys åsikter.

Sedan kommer vi till formfrågan. Det är en intressant debatt som måste tas. Jag kan bara konstatera att har man en folkomröstning blir det en bred folklig debatt om ett fördrag. Jag kan inte tycka att ett eventuellt nej i en sådan folkomröstning skulle vara ett problem som visar på unionens sårbarhet. Tvärtom är det något som visar på en demokratisk vitalitet, att ett land har tagit ansvar och låtit sin befolkning vara med och fatta ett viktigt och avgörande beslut. I det här fallet är det möjligen mer viktigt och mer avgörande än vid tidigare fördragsändringar. Det är faktiskt ett konstitutionellt fördrag av stora mått som vi pratar om.

En liten koppling har ju det här till försvarspolitiken. Jag ser inte det här som en väg där vi slutligen väljer om vi ska gå över en linje eller inte utan snarare som en snöboll i rullning. Det är nog enklare att stanna nu än att stanna när snöbollen precis håller på att åka ned i backen.

Så till miljöpolitiken. Jag frågade, och tyckte mig inte riktigt få ett svar på, om Sverige kraftfullt kommer att driva frågan om en miljögaranti. I kemikaliepolitiken har Sverige tidigare, och det har också kommit upp i EU-nämnden, visat en viss oro och visat att det är viktigt att länderna får gå före. Det gäller givetvis all miljöpolitik. Länder måste ha rätten att gå före. Det är också en central fråga, inte minst för att den lyftes fram inför EU-omröstningen i Sverige som ett bevis för att man faktiskt kan vara miljövänlig och att man kan gå före också som medlem i EU. Nu måste vi verkligen stå fast vid att den rätten ska finnas och också se till att den kommer in i fördraget.

Beträffande flyktingpolitiken, som är av mer substantiell karaktär vid det här mötet, tackar jag för stödet i kritiken mot Umberto Bossi. Jag hade inte väntat mig något annat från den svenske statsministern. När vi diskuterar pengafördelning är det en flyktingpolitik som den som hans uttalande någonstans visar på som vi diskuterar att fördela pengar till. Vi diskuterar att fördela pengar till länder som har en grymt mycket mindre solidarisk syn på flyktingar än vad vi har i Sverige trots att vi har stora problem, vilket jag gärna debatterar, också här i Sverige.

Jag tycker inte riktigt att vi kan slå oss för bröstet för att vi har en solidarisk flyktingpolitik om vi ska gå in på en linje som handlar om att vi ska betala andra för att stoppa flyktingar från att komma in i den union som vi är medlemmar i.

Slutligen räds jag när den svenske statsministern talar om olika procentsiffror för vilka flyktingar som har flyktingskäl eller inte. Möjligen kan tilläggas att den grupp flyktingar som statsministern talar om, de som flyr för att skapa sig en bättre framtid, är samma grupp som en gång svenskar flydde över Atlanten för att tillhöra.

Anf.  23  CARL B HAMILTON (fp):

Fru ordförande! Under den tid som det här har pågått har jag blivit omkörd i den här långpratarligan av några andra här vid bordet, tror jag.

Det kom upp en fråga om jordbruket här. Det är ju så att jordbruksministrarna har misslyckats. Då är frågan om jordbruksfrågorna kommer att kastas in på toppmötet och om statsministern i så fall kommer att avvisa det, vilket jag hoppas.

Jag tycker att det var alldeles utmärkt det som statsministern sade, att européerna också måste vara attraktiva partner för Förenta staterna i ett samarbete. Det kommer ju även upp i samband med den här diskussionen om EU-försvar. Det är klart att amerikanarna inte är så attraherade av att ett EU-försvar ska diskuteras samtidigt som en del vill vara med i Nato.

Sverige är alliansfritt för egen del. Statsministern driver naturligtvis den ståndpunkten även om jag driver en annan ståndpunkt. Men det är inte likgiltigt, även om man är alliansfri för egen del, om resten av Europa väljer Natovägen eller EU-försvarsvägen. Det är ju inte så att Tyskland och Frankrike kommer att prioritera försvaret av den norra delen av Europa och av Norska havet, som är viktiga saker för oss. Jag hoppas att statsministern inte tiger i den diskussionen, diskussionen om vilken säkerhetspolitisk miljö som ändå är bäst för Sverige i den här debatten om EU och USA.

Till sist har vi konventet. Jag tycker att det är väldigt viktigt att understryka att detta är ett paket som man har att ta ställning till. För egen del skulle jag säga att om jag fick möjlighet att säga ja eller nej till om det förslag som nu ligger ograverat ska antas skulle jag säga ja. Jag tror att det är bra. Jag tror att det är bättre ur svensk och liberal synpunkt än om man får en situation där man går in och plockar i detta och kommer ut med en kompromiss om tio månader. Då tror jag, som en prognos, att den kompromissen kommer att vara sämre än det här förslaget.

Anf.  24  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Fru ordförande! Jag tror att det, precis som Carl B Hamilton säger, finns en risk för oss som kommer från de mindre staterna i unionen om vi börjar riva upp konventets kompromiss omkring institutionsfrågorna. Jag tror inte att vi kommer att komma ur den saken på ett bättre sätt än vad konventet har resulterat i. Jag delar alltså hans bedömning. Om jag skulle tvingas, på samma sätt som han, att säga ja eller nej till detta så säger jag ja. Sedan får jag inte allt, naturligtvis inte. Men det är för tidigt att säga något om det just nu. Vi kanske kan få mer. Det är en väldigt svår och komplicerad process som ligger framför oss.

Vi har tid på oss att reflektera, och det ska vi göra tillsammans. Var och en här kring bordet har väl partivänner, misstänker jag, ute i Europa som sitter i regeringsställning eller som ändå är ledande politiska krafter i sina respektive hemländer. Det är också en allians att bygga på och hämta information från. Gör det, och hjälp till att hävda svenska intressen på ett konstruktivt sätt i slutändan!

Carl B Hamilton tog också upp jordbruksfrågorna. Jag tror inte att de kommer upp även om vi just nu har fått signaler av det slag som säger oss att det går riktigt hyggligt i förhandlingarna. Det är väldigt osäkert. Vi får se. Där har vi ju vår linje. Jag sade en gång för väldigt länge sedan att kommer vi inte fram får man börja diskutera att åternationalisera det här, alltså om det är så att vi inte kommer fram till något slags vettig europeisk jordbrukspolitik. Men jag hoppas att vi slipper den diskussionen. Gradvisa reformer är acceptabelt, men någon typ av reformer måste det bli.

Sedan tar också Carl B Hamilton upp diskussionen omkring Nato och den utvecklingen. Jag ser ingen fördel för Europa säkerhetspolitiskt med att några av de Natostater som nu finns i Europa skulle vilja gå vidare i ett fördjupat eget samarbete om att bygga upp en särskild försvarsunion inom EU. Jag ser inte en fördel för Europa med en sådan utveckling, och jag ser inte en fördel för Sverige med en sådan utveckling. Det är viktigt att säga.

Till Gustav Fridolin ska väl också sägas att jag har uppfattat att Miljöpartiet har varit för utvidgningen av EU. Visserligen vill ju Miljöpartiet programmatiskt att Sverige ska kliva ur, men övriga länder ska gå in. Om det är så att man har den hållningen så respekterar jag det. Det är i någon mening också en logisk hållning även om jag inte ansluter mig till den.

Men när vi i så fall, i Miljöpartiets idealvärld, blir 24, alltså de 25 nu minus Sverige, ska ändå dessa 24 kunna fatta beslut om exempelvis miljöpolitiken. Jag ser ingen annan möjlighet att driva en kraftfull miljöpolitik än att vi gör det tillsammans i Europa, att vi kommer överens om regelverk tillsammans. Då tycker jag att det är bra om Sverige är med och driver på. Om vi har den uppfattningen att det är bra att Sverige är med och driver på har jag väldigt svårt att förstå varför man ska kliva ur den här gemenskapen och lämna den. Det går inte ihop.

Sedan är EU inte på något sätt himmelriket – och blir det heller aldrig. Det kommer vi till så småningom, alla kring det här bordet får jag hoppas, men EU är det inte. Där har vi många inslag som nog snarast påminner om ett annat rike. Dem får vi också hantera och dras med. Men utan EU skulle vi nog vara tvungna att hitta på någonting av EU-snitt för att hantera de gränsöverskridande problem som vi i dag ser. Så är det ju. Jag vill inte gå ur EU. Vi ska utveckla och fördjupa det här samarbetet.

Sedan ska vi gå den här balansgången, Lars Ohly, mellan nationens krav och unionens krav. Och den är inte lätt. Jag har inte sagt det. Jag vill inte gå så långt i den här balansen att jag tippar över så att parlamentet utvecklas till att bli det organ som fattar de beslut i Europa som ska vara vägledande på alla områden. Jag tror inte på en sådan utveckling.

Jag ska försöka hitta kompromisser mellan att ha så mycket som möjligt kvar i Sveriges riksdag och samtidigt utveckla någonting i Europa som gör att vi kan hantera de europeiska problemen. Det är den balansgången jag vill gå, jag som tror på mellanstatlighet i det här samarbetet. Jag är ingen särskilt varm anhängare av att Europaparlamentet ska växa i betydelse på bekostnad av Europeiska rådet eller kommissionen. Man måste behålla den balansen, och jag tycker att det här förslaget gör det på ett någotsånär vettigt sätt.

Sedan finns det en annan sådan här diskussion. Det är klart att vi ska ha kvar våra restriktioner för vapenexport även om vi går in i ett samarbete med andra. Men tänk, Lars Ohly, om vi kan påverka andra att skaffa sig mer av restriktioner för vapenexport! Tänk om det är så! Man kan tänka sig att vi genom att gå in i ett samarbete med andra säger: ”Okej, vi ska ha gemensamma regler här.” Jag säger inte att det ska bli på det viset, men det kan faktiskt utveckla sig så att vi ska ha gemensamma regler. Då kanske vi skärper reglerna i Europa. De kanske inte blir exakt lika stränga som de svenska reglerna, men mycket strängare än vad de är i dag för andra länder som är inne i samarbetet.

Då har vi en målkonflikt. Ska vi behålla den starka regleringen enbart för vårt land eller ska vi se till så att flera länder går med i en reglering som går åt vårt håll så att därmed Europa totalt sett får en starkare reglering av vapenexporten? Det är sådana målkonflikter vi ständigt sitter i i det här samarbetet. Det är en bra illustration. Renheten och det ädla i det egna kan inte alltid överglänsa det som är det gemensammas intresse. Det måste man komma ihåg. Men det kräver i så fall att man inser att det här är ett bra samarbete som man, också för Ohlys del, vill vara kvar i och utveckla. Det är intressant.

Det är samma sak med QMV. Jag behöver inte upprepa den argumentationen en gång till.

Jag ska också säga om det här med flyktingar att det är konventionsflyktingar som siffrorna gäller. Det är en viktig distinktion du gör. Jag har ingen som helst anledning att på något sätt gendriva det du säger. Jag har samma uppfattning, samma värdering som du har. Det behöver sägas.

Till Mats Odell vill jag säga att det handlar om hur den här kompromissen ska se ut. Jag hoppas att vi kan få ett konstruktivt samtal också med Kristdemokraterna och att vi inte så att säga förpassar Sverige ut i en position där vi marginaliseras nu när EU har råkat hamna på den position som ett svenskt non-paper en gång i tiden skissade på. Det är snopet, men tänk så det kan bli.

Anf.  25  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Som jag tycker att den här diskussionen väldigt väl har visat kommer debatten om konventet att fortsätta. Den kommer inte att fortsätta i det här forumet, och vi ska inte heller fatta något beslut om konventet nu. Den frågan fortsätter, precis som vi har sagt tidigare. Gunilla Carlsson har begärt ordet.

Anf.  26  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack så mycket, fru ordförande. Det blev lite grann av en glidning här när det gäller beslutsordningarna. Sverige har ju tidigare agerat som att konventet inte skulle ha så stor betydelse, men efter Hamiltons inlägg uppfattade jag det som att statsministern skulle kunna vara beredd att säga ja eller nej till paketet i Thessaloniki.

Anf.  27  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Nej, nej.

Anf.  28  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack så mycket för det! Jag ville ha garantier för att riksdagen ska vara med. Jag tycker att det är viktigt, för den diskussionen kommer att komma i Thessaloniki. Då hoppas jag verkligen att vi står fast vid att riksdagen och kandidatländerna ska ha ett ord med i laget och att det här nu ska föregås av en lång diskussion.

Anf.  29  ORDFÖRANDEN:

Då så. Då fortsätter jag med min sammanfattning. Jag kan konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i de frågor som har varit uppe. Frågorna om konventen kommer vi att återkomma till. Jag vill tacka statsministern med medarbetare för att ni har kommit hit. Jag vill också tacka alla andra som har kommit hit och lyssnat eftersom det här var första gången som vi hade en öppen EU-nämnd. Jag hoppas att ni får er sill, kanske till och med några svenska jordgubbar och kanske något mer därtill. Jag vill tacka er så mycket!

Innehållsförteckning

1 §  Europeiska rådet 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 2

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp) 8

Anf.  4  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 9

Anf.  5  MATS ODELL (kd) 11

Anf.  6  CHRISTINA AXELSSON (s) 12

Anf.  7  BÖRJE VESTLUND (s) 12

Anf.  8  MIKAEL ODENBERG (m) 12

Anf.  9  JOE FRANS (s) 13

Anf.  10  LARS OHLY (v) 14

Anf.  11  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  12  LARS OHLY (v) 14

Anf.  13  LENNART HEDQUIST (m) 16

Anf.  14  MARGARETA ANDERSSON (c) 16

Anf.  15  GUSTAV FRIDOLIN (mp) 17

Anf.  16  KARIN GRANBOM (fp) 18

Anf.  17  URBAN AHLIN (s) 19

Anf.  18  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 19

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  20  MATS ODELL (kd) 27

Anf.  21  LARS OHLY (v) 27

Anf.  22  GUSTAV FRIDOLIN (mp) 28

Anf.  23  CARL B HAMILTON (fp) 29

Anf.  24  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 30

Anf.  25  ORDFÖRANDEN 32

Anf.  26  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 32

Anf.  27  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 32

Anf.  28  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 32

Anf.  29  ORDFÖRANDEN 32