Onsdagen den 16 juni 2004

EU-nämndens uppteckningar 2003/04:37

1 §  Regeringskonferensen och Europeiska rådets möte

Utrikesminister Laila Freivalds

Information och samråd inför regeringskonferensen och inför Europeiska rådets möte den 17 och 18 juni 2004

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Det är dags att börja sammanträdet. Jag vill till att börja med hälsa alla välkomna, alla TV-tittare runtom i landet, representanter för regeringen, EU-nämndens ledamöter och personal. Med det förklarar jag mötet öppnat.

I dag har regeringen kommit hit till EU-nämnden för att samråda och förankra sina ståndpunkter inför kommande toppmöte och kommande regeringskonferens. Det handlar mycket om diskussioner om EU:s framtid, vad EU ska syssla med och hur vi ska fatta beslut om gemensamma europeiska frågor. Vi kommer också att ta upp andra frågor som gäller förhandlingar med de länder som ansöker om medlemskap som Bulgarien och Rumänien, utrikespolitiska frågor och annat.

Först kommer jag att ge ordet till utrikesministern för en inledning. Därefter får ledamöterna ställa frågor. Samrådet kommer att ske i tre block. Vi börjar med frågor om regeringskonferensen, det vill säga efter inledningen. Sedan kommer toppmötesfrågorna med ett block om utrikespolitik och ett om övriga frågor.

Varje parti får ställa en fråga per block. Jag kommer att låta några frågor få ventileras åt gången innan utrikesministern får svara. Vi räknar med att hålla på drygt en timme. Exakt kvart över tre kommer jag att bryta. Vi räknar med att vi på en dryg timme hinner avhandla de viktigaste frågorna. För att vinna tid ger jag ordet direkt till utrikesministern. Varsågod.

Anf.  2  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Tack så mycket. Jag gör så att jag går direkt på huvudfrågan på det irländska ordförandeskapets avslutande toppmöte i Bryssel den 17 och 18 juni. Det kommer att vara det nya fördraget.

Jag vill inledningsvis säga att den stora förändringen inte är själva fördraget. Den stora förändringen är EU:s utvidgning och att tio länder har nu lämnat sitt utanförskap. De flesta av dem har lämnat kommunistiskt förtryck bakom sig och har beslutat att gå med i EU. Vi vet att ytterligare länder väntar på att få bli medlemmar. Det är upprinnelsen till förhandlingar om ett nytt fördrag.

Utvidgningen ställer krav på att arbetet i EU kan bedrivas på ett enklare och effektivare sätt. Det finns också nya områden där vi måste utveckla vårt samarbete. På samma sätt som vi tidigare har utvecklat vårt miljösamarbete och inlett ett samarbete för att motverka spridningen av massförstörelsevapen måste vi nu bli bättre på att hantera handeln med kvinnor och barn och annan internationell brottslighet och också terrorism. Det är vad förhandlingarna handlar om. Det handlar inte om att förändra maktförhållandena mellan medlemsländerna och unionen.

Det irländska ordförandeskapet har gjort ett mycket gott grundarbete. Det har haft bilaterala kontakter, och diskussioner har förts vid ministermötena både i maj och i juni. Jag ser med viss tillförsikt fram emot diskussionerna i Bryssel. Jag tror och hoppas att de ska leda till att samtliga 25 medlemsländer enas om ett enklare och mer lättillgängligt fördrag som också på ett tydligt och klart sätt visar vilka befogenheter unionen har och även ska ha i framtiden.

Under förhandlingarna som har förts sedan oktober förra året har ett mycket stort antal frågor varit uppe till diskussion. I de allra flesta av de frågorna har man funnit förslag till lösningar. Men i en förhandling av det här slaget gäller naturligtvis principen att ingenting är klart förrän allting är klart. Det gäller nu att kunna lösa även de sista utestående frågorna. Det finns en väl avvägd paketlösning som måste eftersträvas, en som alla medlemmar kan acceptera.

Samtidigt som jag tror och hoppas att en sådan lösning är möjlig vill jag inte sticka under stol med att det finns en hel del återstående svårigheter. För Sverige har många av de sakpolitiska frågorna varit av särskild vikt. Där har vi fått igenom de krav på förändringar som vi har ställt. Vi har därigenom ett gott utgångsläge inför det som nu kan bli slutförhandlingarna. Låt mig nämna några av dem.

På försvarsområdet finns sedan redan i höstas skrivningar som alla har godtagit. Den svenska alliansfriheten sätts inte i fråga. Samtidigt får vi bättre förutsättningar för att tillsammans med de andra EU-medlemmarna kunna arbete för internationell fred och säkerhet.

En annan viktig fråga för oss är folkhälsan. Vi har fått stöd för att alkohol och tobak kan ses som ett folkhälsoproblem och att unionen ska få vissa befogenheter att göra insatser.

En tredje viktig fråga för oss har varit jämställdheten. Här har vi lagt stor vikt vid att jämställdhet ska framhållas som en av unionens grundläggande värden. Vi ser det som ett viktigt steg i arbetet med att främja jämställdhet.

En fjärde fråga handlar om att personer som utsätts för så kallade restriktiva åtgärder som till exempel frysning av deras tillgångar ska garanteras rättssäkerhet. Här har vi egna erfarenheter genom de tre svenskar som fick sina tillgångar frysta efter beslut av FN:s sanktionskommitté. Vi vet vilket fruktansvärt intrång det är och vilka konsekvenser det kan få för den enskilde om det sker alltför lättvindigt. Vi har fått ett brett stöd för våra krav för ett rättssäkert hanterande.

En femte viktig fråga handlar om beslutsreglerna vid ingående av avtal om tjänstehandel. Det kan låta som en mycket teknisk fråga. Det handlar om att vi vill behålla rätten och att själva bestämma om de viktiga områden som är hälsa, utbildningstjänster och sociala tjänster. Vi accepterar inte att tvingas till förändringar på grund av utfall av en handelsförhandling. Vi får nu stöd för kravet att beslut här måste fattas med enhällighet av alla medlemsländerna. Det innebär att varje land får sista ordet om eventuella förändringar.

Vi har anledning att vara nöjda med resultatet i våra viktiga frågor. Men det finns frågor där andra medlemsstater signalerar att de fortfarande har problem. Det gäller till exempel övergång från enhällighet till viss majoritetsomröstning. Det rör bland annat bekämpningen av skattefusk, sociala frågor och rätts- och inrikesområdet.

Ordförandeskapet har här lagt fram nya förslag. Vissa av dem kommer att förhandlas nu under toppmötet. I flera fall föreslås en lösning som innebär att man inför en så kallad nödbroms. Det innebär att ett medlemsland kan lyfta frågan till Europeiska rådet om det tycker att nationella intressen står på spel på något sätt.

Som helhet anser jag att den lösning som nu avtecknar sig för de sakpolitiska frågorna stämmer väl överens med det mandat som vi har fått från riksdagen inför förhandlingarna.

En viktig symbolfråga handlar om fördragets inledning. Där har det funnits en diskussion om man ska hänvisa till kristna värden som en av flera grunder för det europeiska samarbetet. Det har varit och är starka påtryckningar från en rad katolska länder. Men ordföranden har valt att lyssna på våra och andras invändningar. Man har nu valt en mycket försiktig skrivning.

En annan fråga som det ännu inte finns någon enighet om gäller den så kallade stadgan för grundläggande rättigheter. Där har framför allt britterna tryckt hårt på att få ytterligare försäkringar för att stadgan inte ska kunna påverka deras egen lagstiftning. Det kan vara en mycket avgörande fråga för dem.

Så till de institutionella frågorna. Här har ordförandeskapet aviserat att vi inte kommer att få de konkreta förslagen förrän precis inför toppmötets öppnande. Vi har dem alltså ännu inte.

Flera länder, inklusive Sverige, har hävdat principen att när det gäller kommissionen ska den bestå av en kommissionär med rösträtt per land. I Nicefördraget beslutades att kommissionen skulle minskas när unionen hade fått 27 medlemmar. En viktig fråga för toppmötet blir nu att besluta om man ska stå fast vid att kommissionen av effektivitetsskäl ska minskas ned i framtiden. Det är i så fall fråga om till hur många kommissionärer och från vilken tidpunkt det ska gälla.

Vi har fått en indikation från ordförandeskapet att man vill kombinera principen ett land–en kommissionär-rösträtt med ett förslag om övergång till en kommission med 18 ledamöter från år 2014. En strikt och jämn rotation mellan länderna ska tillämpas så att alla länder ingår i kommissionen vid viss tidpunkt.

Vi har tillsammans med Danmark här diskuterat att föreslå att man i så fall vid toppmötet antar en deklaration där det skulle kunna slås fast att de länder som under en period inte har någon kommissionär i kommissionen i stället ska ha företräde till vissa centrala poster i kommissionen. Dessutom skulle nytillträdande länder kunna försäkras möjligheten att få en kommissionär under i vart fall sin första period som medlem.

Det är sällan som det blir röstning i rådet. Men det är naturligtvis viktigt att det ändå finns röstregler och att vi kan hitta en bra balans mellan principen om ett land–en röst och principen om att alla medborgare i EU ska kunna påverka besluten på samma sätt. Därför är röstviktningen en grundläggande fråga som vi måste ta ställning till.

Den föreslagna modellen innebär att beslut kan antas om ett visst antal länder som representerar en viss del av EU:s befolkningsmängd röstar för. Då kan man fatta ett visst beslut.

Konventet föreslog att en kvalificerad majoritet skulle kräva att hälften av medlemsländerna med 60 % av den samlade EU-befolkningen stod bakom ett beslut. Det kallades för en lösning enligt formeln 50–60.

Vi har ännu inte fått någon nytt förslag från ordförandeskapet. Men man har indikerat att en lösning skulle kunna vara enligt formeln 55–65 och att det skulle kunna vinna brett gehör bland medlemsländerna. Det finns också idéer om att slå fast vad som ska krävas för att blockera ett förslag.

För Sveriges del ser vi helst att det inte är för stor skillnad mellan hur stor del av länderna och hur stor del av befolkningen som står bakom ett beslut. Vi vill att EU ska kunna fatta beslut på ett så effektivt sätt som möjligt i de frågor som EU har befogenhet i. Vi vill därför inte heller att det ska vara för lätt att blockera ett beslut.

I de institutionella frågorna ingår också förslag på en mindre höjning av antalet platser i Europaparlamentet. Det gäller för de minsta medlemsländerna. Det tycker vi är bra. Men skulle en mer allmän syn av antalet parlamentsplatser äga rum kommer vi givetvis att bevaka att Sverige inte hamnar i ett sämre läge än vad den nuvarande fördelningen ger oss.

Sverige är det enda land som i det här skedet av förhandlingarna fortfarande redovisar invändningar mot förslaget om en vald ordförande i Europeiska rådet. Allt talar för att det blir en del av slutuppgörelsen avseende institutionerna. Det finns nämligen en samsyn i regeringskonferensen att den valde ordföranden inte får rubba balansen mellan institutionerna och att alla länder ska ha lika tillgång till posten.

Om det blir så att regeringskonferensen godtar förslaget om en vald ordförande kommer vi naturligtvis att noga bevaka att principerna om att inte rubba balansen och lika tillgång till posterna redovisas i den befattningsbeskrivning som ska utarbetas senare av rådet.

Sammantaget när det gäller institutionsfrågorna anser regeringen i likhet med riksdagen att avgörande för det svenska ställningstagandet är en bedömning av helheten. Det ska finnas en förnuftig och balanserad helhetslösning för institutionsfrågorna. Det är i det ljuset vi kommer att värdera slutresultatet av förhandlingarna. Vi har hopp om att toppmötet kan uppnå det.

Såsom ordföranden sade inledningsvis finns det även andra frågor som är uppe vid toppmötet. En sådan är att mötet ska nominera en ny ordförande i kommissionen och också utse generalsekreterare och biträdande generalsekreterare i rådet. De frågorna är av sådan karaktär att vi har kommit överens med presidiet att avhandla dem i sluten form efter samrådet.

Sedan går jag över till de vanliga toppmötesfrågorna som finns på dagordningen. Det är diskussionen om de rättsliga frågorna. Det handlar huvudsakligen om en utvärdering av hittills genomförda åtgärder inom det som kallas Tammerforsprocessen. Det arbetet har utvecklats mycket positivt. Vi har från svensk sida fått stöd för att allt samarbete inom det här området måste respektera grundläggande rättsäkerhetsprinciper och de internationella konventioner som finns. Vi har också fått gehör för att allt samarbete kring gränsbevakning måste ytterst vila på nationalstaternas eget ansvar och således vara av mellanstatlig karaktär.

Nu är det dags för nästa fas i Tammerforsarbetet som syftar till att uppnå målsättningen med ett Europa präglat av frihet, säkerhet och rättvisa. Konkreta förslag om hur arbetet ska drivas vidare kommer vi inte att få förrän vid nästa möte med Europeiska rådet. Det är i början av november.

Som ett led i kampen mot terrorismen antog Europeiska rådet i mars en deklaration och en handlingsplan. Nu har flera av de åtgärder som finns där genomförts. Vi kan som ett nästa steg göra mer inom utrikespolitiken. Samarbetet med FN är särskilt betydelsefullt på lång sikt för att komma åt det som är de bakomliggande orsakerna till att vi har problem med terrorismen.

Så till den fortsatta utvidgningen av EU. Jag förutser att toppmötet kommer att konstatera att tidtabellen för Bulgariens och Rumäniens anslutning till unionen ligger fast, det vill säga att medlemskap kan förutses för länderna år 2007. Bulgarien har nu stängt alla sina förhandlingskapitel. Men det återstår ett antal att förhandla för Rumänien. Siktet är inriktat på att anslutningsfördraget för båda dessa länder kommer att kunna undertecknas i början av nästa år.

Jag tror vidare att toppmötet kommer att välkomna de viktiga reformer som har beslutats i Turkiet. Den svenska regeringens inställning till landets medlemskapsambitioner kvarstår. Den är att förhandlingar ska inledas så snart de så kallade Köpenhamnskriterierna inklusive respekt för mänskliga rättigheter är uppfyllda. Ett beslut om det förväntar vi kommer att fattas vid det europeiska rådets möte i december i år.

Toppmötet kan troligen också enas om att inleda medlemskapsförhandlingar med Kroatien i början av nästa år. Landet uppfyller nu kriterierna för det. Men jag förutsätter att toppmötet kommer att understryka vikten av att Kroatien fortsätter att samarbeta med krigstribunalen i Haag.

När det sedan gäller de ekonomiska frågorna kommer toppmötet att peka på framsteg som trots den svaga konjunkturen gjorts inom Lissabonstrategin. Det gäller bland annat åtgärder för ökad rörlighet, ömsesidigt erkännande av olika yrkesutbildningar, arbetet för en gemensam marknad för finansiella tjänster och åtgärder för att förbättra miljön, främst då beslut om handeln med utsläppsrättigheter.

I det här sammanhanget kan jag med stor tillfredsställelse konstatera att ordförandeskapet har fört in frågan om att inrätta ett europeiskt institut för jämställdhetsfrågor på dagordningen. Sverige tog redan 1999 ett initiativ till att inrätta det institutet. Nu råder enhällighet, och rådet står bakom det.

Syftet med institutet är att synliggöra och sprida kunskap om jämställdhetsfrågor och att främja jämställdhetsintegrering genom att skapa en kunskapsbank, främja nätverksbyggande och att koordinera pågående och befintliga jämställdhetsforskningsuppdrag.

Vid mötet kommer också, som ordföranden sade, till sist behandlas viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Vi kommer att diskutera genomförandet av EU:s nya säkerhetsstrategi. I enlighet med det svenska initiativet kommer uppmärksamhet att fästas på FN:s roll i sammanhanget och behovet av att stärka folkrätten, som vi ser som en grundbult i det internationella samarbetet.

Europeiska rådet ska också få en rapport om arbetet med att stärka EU:s förmåga att hantera kriser. Det arbetet omfattar både civil och militär kapacitetsutveckling inklusive EU:s så kallade snabbinsatsstyrkor och etableringen av en försvarsmaterielbyrå.

EU:s samarbete med de nya grannarna i öst och syd liksom EU:s strategiska partnerskap med Medelhavs- och Mellanösternregionen kommer att behandlas. Vi kommer att diskutera läget i Irak inför maktöverföringen den 30 juni. Europeiska rådet väntas anta en strategi för EU:s framtida relationer med Irak.

Jag förutser också en diskussion om det fortsatt bekymmersamma läget i Israel och Palestina och också om Iran, Afghanistan och Afrika.

Tack så mycket. Det var en inledning.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Tack. Vi går över till frågorna och börjar med frågor rörande regeringskonferensen.

Anf.  4  CARL B HAMILTON (fp):

Vi har diskuterat de här frågorna många gånger i nämnden. Det som utrikesministern sade är att vi som nation har att ta ställning till en helhet i slutändan som vi ska acceptera eller förkasta.

Vi har att utgå från konventets förslag. Det är viktigt att notera att sedan det lades fram för ungefär ett år sedan har det ganska entydigt gått mot en urvattning av förslaget. Framför allt Storbritannien har fått önskemål tillfredsställda. Det blir alltmer ett förslag i slutändan som jag uppfattar blir mycket vid det gamla men i mer begripliga och presentabla former i olika texter. Talet om maktförskjutning känns alltmer främmande. Det var inte särskilt påtagligt från början heller.

Samrådet innebär att regeringen söker stöd i EU-nämnden för sin position. Jag vill ta upp två frågor som utrikesministern tog upp här beträffande två specifika saker.

Det ena är detta med röstvärderingen, röstviktningen. Där delar vi i Folkpartiet utrikesministerns synpunkt att man måste slå vakt om effektiviteten så att det inte blir så höga trösklar så att unionen har svårt att fatta beslut. Vi stöder den inriktningen som utrikesministern talade om.

Det andra blir jag däremot lite mer tveksam inför. Det är en kommissionär per land med rösträtt och sedan efter år 2014 någonting annat. Det finns ett förslag som utrikesministern talade om här att man skulle mildra konsekvenserna av detta genom att ge nya medlemsländer en gräddfil. Det är en utmärkt idé.

Den andra idén är att ge företräde till centrala poster. Då riskerar man att det inte är de mest kompetenta personerna som rekryteras. Det blir en blandning av kompetens och politik. Det tycker jag låter väldigt diffust. Vad är det för poster som avses? Är det inte så att de regler som redan i dag finns beträffande att det ska vara kompetens kommer att trädas för när? Jag har fler frågor, men jag stannar där för ögonblicket.

Anf.  5  JOE FRANS (s):

Jag till tacka utrikesministern för en bra genomgång. Den ger en tydlig bild av vilka frågor som kommer att behandlas under mötet. Jag tycker att regeringens upplägg inför mötet är mycket bra.

Jag vill inledningsvis säga att det känns bra att regeringen prioriterar frågor kring jämställdhet och också tjänstedirektivet och att man lyckats få stöd för enhetlighet i besluten.

Utrikesministern tog upp frågan om en så kallad nödbroms som i praktiken innebär beslut i konsensus eller också i sista hand att en tredjedel av länderna kan gå vidare i ett fördjupat samarbete.

Vad är utrikesministerns bedömning av detta? Kommer det att leda till att takten i samarbetet kommer att dras ned, att det blir lugnare tempo? Eller kommer det att leda till ett fördjupat samarbete mellan vissa länder som kommer att skapa något slags union inom unionen och på sikt skapa en helt annan situation?

Slutligen tycker jag att själva det förslag som finns på bordet för hela fördraget är mycket tydligare, enklare och effektivare än dagens lapptäcke av olika fördrag, som Carl B Hamilton också har sagt. Jag kan bara önska lycka till och att ni lyckas med detta.

Anf.  6  GÖRAN LENNMARKER (m):

Ordförande! Först har jag en allmän reflexion: Det är bra om fördraget går igenom eftersom det innebär en tydligare uppgiftsfördelning mellan EU och medlemsländerna. Det gör också att det är enklare för den intresserade medborgaren att förstå hur EU fungerar och hur beslut fattas, och även vad EU inte har att syssla med.

En annan viktig utgångspunkt är att när vi har sagt att EU ska ta hand om ett ansvar måste EU också ha kompetensen att genomföra det. Det får inte vara så att vi säger att det här är en EU-uppgift, och sedan har EU så krångliga beslutsregler att det inte kommer något beslut.

Här kommer jag till den första punkten. Det är en fråga om rösträttsreglerna i ministerrådet. Där är det väldigt viktigt att vi håller i de ståndpunkter som utrikesministern nu redogjorde för – de svenska positioner som vi i riksdagen har lagt fram: Hälften av medlemsstaterna ska vara med på ett beslut och man ska representera 60 % av befolkningen i det samlade EU. Går man upp högre ökar man bara de stora ländernas möjlighet att blockera beslutet. Det kan inte ligga i vare sig unionens eller Sveriges intresse att göra så, och därför är det viktigt att Sverige är tydligt på den punkten.

Den andra frågan gäller kommissionen och kommissionärer från medlemsländerna. Nya medlemsländer och små medlemsländer har faktiskt ett extra behov av kommissionärerna. De spelar en stor roll när det gäller att arbeta i praktiken med EU. Därför tycker jag att vi ska hålla i den ursprungliga positionen: varje medlemsland har en kommissionär med rösträtt. Ska man kompromissa tycker jag i så fall att konventets ursprungliga förslag var bättre. Enligt det skulle alla ha en kommissionär, men man kunde kanske cirkulera rösträtten på visst sätt. Återigen är det viktigt att detta sker absolut rättvist, så att inte små länder missgynnas.

På den tredje punkten har jag och Moderata samlingspartiet en annan uppfattning än regeringen och regeringspartiet. Det gäller tjänstehandeln. Detta är en gemensam uppgift. Vi har EU för att hantera gemensamma frågor just på handelsområdet. Vi menar att en omröstning med kvalificerad majoritet är viktig. Om vi har enhällighet är risken att vi stärker de protektionistiska krafterna, och det har vi alldeles för mycket av i Europa.

Anf.  7  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Tack för stödet och insikten om att detta är ett fördrag som vi verkligen behöver, inte minst för att tydliggöra för medborgarna hur EU fungerar, hur beslutsfattandet går till och hurdan maktfördelningen är. Det finns ju en del föreställningar om att maktförhållandena redan i dag är annorlunda än de är och att det förslag om ett nytt fördrag som diskuteras skulle förskjuta dem på ett påtagligt sätt. Så är det inte.

Men jag kan hålla med den som säger att vi till och med riskerar att inte kunna uppnå den förenkling av beslutsfattandet som faktiskt är eftersträvansvärd – att man i större utsträckning på väsentliga områden inom EU kan fatta beslut med kvalificerad majoritet. Det skulle underlätta för oss att vidta åtgärder när medborgarna är oerhört angelägna om att vi gör det. Det gäller till exempel det rättsliga området och bekämpande av kriminalitet.

Det är naturligtvis ett problem att det finns länder som har problem med detta. Man är rädd för vilken effekt det kan ha på den särskilda rättsordning som man har i sitt eget land. Det kommer säkerligen att bli en omfattande diskussion om detta vid toppmötet.

Jag går nu över till de konkreta frågorna om kommissionen och hur man ska göra om det blir en minskning av antalet kommissionärer längre fram. Jag tror att förslaget om att de som inte har en kommissionär ska ha företräde till centrala poster skulle kunna uppväga den nackdel som det innebär att inte ha en kommissionär. Om man inte sitter med en kommissionär innebär ju det naturligtvis att man inte har samma insyn och möjlighet att påverka kommissionens arbete. Då tror jag att det är bra med de centrala poster som finns, och de är många. Jag kan inte riktigt dela synpunkten att det skulle vara ett problem och att det skulle kunna leda till att de mest lämpade inte får tjänsterna. Vi kan nog utgå från att även de små länderna har tillräckligt med människor som har hög kompetens. Här gäller det naturligtvis att välja ut människor som har en viss kompetens som behövs för en viss post. Det är ett grannlaga arbete. Men jag tror att det är en alltför låg ambition att utgå från att ett land som för tillfället inte har en kommissionär inte skulle ha människor som har hög kompetens på någon av de högre posterna inom kommissionen. Jag tror inte att det behöver vara ett problem. Detta är ett sätt att hantera frågan om dessa länders möjlighet till insyn och medverkan.

Jag kan hålla med om att det är just de små länderna som behöver en kommissionär, men frågan om att i stället cirkulera rösträtten är nog borta från diskussionen. Det är inget alternativ längre i frågan om kommissionens sammansättning, skulle jag tro.

När det gäller rösträtten i rådet har vi uppfattningen att vi vill ha ett så litet avstånd som möjligt mellan antalet länder och förhållandet till antalet medlemmar. Det ligger något i det som Lennmarker säger; höjer vi det ökar de stora ländernas inflytande. Men av det vi ser nu av ordförandeskapets arbete förefaller det som att om vi ska nå enighet i frågan är det troliga att vi hamnar på 55–65. Det är ändå ett godtagbart resultat, tycker vi.

Det ställdes en fråga om vad det leder till när vissa länder väljer att fördjupa sitt samarbete. I och för sig har vi sett en hel del av det. Sverige ingår i ett fördjupat samarbete vad gäller Schengen, och andra länder har ett fördjupat samarbetet när det gäller euron. Detta är alltså något som vi har erfarenhet av. Jag tror att det i det långa loppet är en fördel att EU har en möjlighet att utveckla sig utan hinder av den som är sist, så att säga, med att av vilja, förmåga och olika skäl delta i ett visst samarbete. Det är inte den som ska ange takten på utvecklingen, utan det ska finnas en möjlighet till ett fördjupat samarbete i frågor som är mycket angelägna för en del, kanske merparten, av länderna. Det viktiga för oss i det sammanhanget är att ett sådant fördjupat samarbete måste vara öppet för alla som vill vara med i det. Det får inte bli någon exklusivitet och sättas upp begränsningar så att det inte blir möjligt för den som vill och kan medverka i det fördjupade samarbetet att vara med.

Anf.  8  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Vi vill också understryka vikten av att försöka få igenom fördraget vid mötet. Vi är kritiska till regeringens hållning i flera frågor, men jag vill bara lyfta fram två stycken här.

Den första rör inledningen av fördraget, där man motarbetar en skrivning om de kristna värdenas betydelse som grund för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi tycker att detta är ett historiskt faktum som man inte bör motverka. Vi är lite förvånade över att regeringen lägger ned kraft, tid och förhandlingsvikt på att försöka få bort de här värdena. I stället borde man kanske ägna sig åt andra frågor, som har ett betydligt större värde för Sverige när det gäller att vinna gehör hos andra länder. Varför gör man så? Är det principiellt så viktigt att få bort just detta ord? Det är vår fråga.

Den andra frågan gäller den valda ordföranden i rådet. Om jag förstod utrikesministern rätt är Sverige ensamt om att anmäla ett motstånd mot en vald ordförande. Är det på det sättet så måste regeringen ha varit oerhört passiv som inte har lyckats vinna något annat land till att vara med på frågan. Har inte regeringen agerat i frågan trots att riksdagen har skickat med den som den enda viktiga fråga där riksdagen har markerat enhälligt? Ändå har regeringen inte lyckats få med något annat land. Det talar för mig om passivitet. Hur är det egentligen?

Anf.  9  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

När det gäller konstitutionen anser jag att man bör titta på EU:s legitimitet. Till skillnad från utrikesministern tycker jag och vi i Vänsterpartiet nog att det kommer att ske en viss maktförskjutning i och med konstitutionen. Kan man då verkligen öka makten till EU när vi har sett att valdeltagandet är så lågt som det var nu i söndags?

I valundersökningen visade det sig att många vill ha en folkomröstning. Det är någonting som vi i Vänsterpartiet ser som mycket angeläget. Nu undrar jag om regeringen kan tänka sig att ändra på sin ståndpunkt om folkomröstningsalternativet just som skäl till legitimitet. Vi vet ju att åtta nio länder redan i dag vill ha folkomröstning.

Jag vill också ta upp frågan om nödbromsen. Joe Frans tog i och för sig upp den också. Vad jag har förstått är detta någonting som Italien föreslog, men nu har det irländska ordförandeskapet också lagt in förslag om nödbromsen. Hur ser Sveriges linje ut? Går det att redogöra lite mer för det?

När det gäller enhällighet i GUSP har Sveriges linje vad jag har förstått varit att driva enhällighetskravet som huvudregel. Men i de textförslag som vi har fått i dag ser jag att Sverige också välkomnar utökade möjligheter till kvalificerad majoritet. Jag tycker att vi är otydliga från svensk sida. Statsministern sade den 11 december, tror jag, att ställningstagandena ska vara mellanstatliga. Det hoppas jag att vi också driver som land.

Min sista fråga gäller Euratomfördraget. Några länder anser att det bör omförhandlas i en regeringskonferens. Hur ser regeringen på detta?

Anf.  10  MARGARETA ANDERSSON (c):

Jag har också några frågor som jag vill ställa till utrikesministern. Men först vill jag säga att jag och Centerpartiet uppskattar om fördraget kan träda i kraft. Det är mycket som är lagrat ovanpå vartannat i de nuvarande fördragen med diverse andra tillägg.

Den första frågan är ungefär samma som Sven-Erik Sjöstrand tog upp angående enhälligheten i GUSP. Från Centerpartiets sida vill vi snarare gå åt det hållet att man inte nödvändigtvis ska ha enhällighet. Däremot ska de enskilda ländernas intresse och förmåga att gå in i en aktivitet som det beslutas om i det gemensamma försvarssamarbetet vara en möjlighet, ungefär som när FN:s säkerhetsråd säger att så här gör vi och enskilda länder sedan får ställa upp och göra de insatser som de kan.

En annan fråga gäller beslutsreglerna på tjänstehandelsområdet. Där är jag orolig för att den svenska ståndpunkten snarare kan göra det svårare för svenska företag att komma ut på den europeiska marknaden om man driver de frågorna alltför hårt och stannar kvar vid ungefär de regler som vi har i dag. Jag tycker att det är bra att svenska regler ska gälla i Sverige under goda omständigheter, men samtidigt får man också försöka ta ned de hinder som finns i andra länder för att svenska företag ska kunna komma ut. Jag tycker att det är viktigt att vi gör en avvägning av frågorna så att man inte hamnar i att vi låter det goda bli det bästas fiende på något sätt.

Anf.  11  YVONNE RUWAIDA (mp):

Den första frågan som jag vill ta upp handlar om att vi gärna vill att regeringen tydliggör om den kan tänka sig att ha en folkomröstning om det nya fördraget. Det är någonting som vi tycker vore viktigt, och vi tycker också att valet till EU-parlamentet som genomfördes ännu mer tydliggör att människor vill ha en folkomröstning.

När det gäller de val som vi har haft till EU-parlamentet tycker vi att de har gett en klar signal om att människor i EU vill att mer makt flyttas från unionen till medlemsländerna, det vill säga tvärtom mot det som diskuteras just nu. I dag säger Margot Wallström i en artikel i Dagens Industri att vi måste acceptera i EU-kommissionen att mer makt flyttas till medlemsländerna. Det tycker jag är ett väldigt intressant uttalande, och det står verkligen i motsats till vad som sker.

Jag blir också förvånad över till exempel det som kallas enhällighet i GUSP. Jag tycker inte alls att det fördraget i alla delar blir tydligare. Det blir inte tydligare när det gäller vilken makt EU har. Till exempel för GUSP blir det enhällighet som ska gälla för unionens strategiska mål och intressen. Beslut på grundval av de här besluten blir däremot beslut med kvalificerad majoritet, men väsentliga nationella skäl ska kunna stoppa användningen av QMV. Då kommer det att bli tolkningstvister om vad väsentliga nationella skäl är för något, var gränserna går, vad ett strategiskt mål är och vad genomförande av detta strategiska mål är. Strategiska mål kan vara väldigt flytande och otydliga. Jag tycker inte alls att det blir tydligt vilken makt EU kommer att få.

När det gäller till exempel den fleråriga finansieringsramen införs en så kallad passerell där man ska kunna fatta beslut med kvalificerad majoritetsbeslut om man bestämmer det, det vill säga att Europeiska rådet utan en fördragsändring kan gå över till beslut med kvalificerad majoritet i den här frågan. Det gäller också till exempel de beslut som ingår i det närmare samarbetet. Även där ska man kunna gå över till beslut med kvalificerad majoritet. Vi tycker inte alls att det blir särskild tydligt. Som förslaget ligger just nu på bordet skulle vi vilja att Sverige använder sitt veto.

När det gäller maktfördelningen och kommissionen och det här med att ha en kommissionär per land tycker vi att Sverige ska stå fast vid det. Vi tycker att Sverige lite grann har halkat på ett bananskal där och sagt att man för 2014 skulle kunna tänka sig en kompromiss och gå bort från principen om en kommissionär–ett land. Det är vi emot. Nu får vi inte tala mer.

Anf.  12  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag tar frågan om kristna värden först. Även om det kanske kan låta så har vi inte lagt ned så mycket energi på den. Men här är det alldeles tydligt att det finns mycket bestämda uppfattningar på den sida som tycker att kristna värden ska lyftas fram på ett särskilt sätt. Det finns också mycket bestämda uppfattningar hos flera länder – av vilka vi bara är ett – om att kristna värden naturligtvis finns med, men att de måste finnas med på ett balanserat sätt och inte på ett särskilt uttalat sätt. Det är inte i enlighet med de principer som vi har om att inte blanda ihop det politiska demokratiska styret, som fördraget handlar om och som hela EU-samarbetet handlar om, med de religiösa frågorna.

När det gäller vald ordförande i rådet och om regeringen har varit passiv för att få fler länder att stödja vår uppfattning i den frågan – att vi inte ska ha någon vald ordförande – vill jag säga att det inledningsvis fanns flera länder som kände sig tveksamma och inte var så starkt för förslaget. Men de har under resans gång och under de diskussioner som har förts släppt taget eftersom de har funnit att det inte kommer att finnas något stöd för detta. Vi har hållit kvar vår uppfattning och hävdat den fram till nu.

Sedan har vi frågan om folkomröstning om ett eventuellt nytt fördrag. Jag vill med bestämdhet återigen säga att vi folkomröstade när vi gick med i EU eftersom det var en så grundläggande frågeställning. Det var naturligtvis viktigt att inte bara riksdagen, de valda representanterna för Sveriges folk, tog ställning till den utan att man verkligen involverade alla i vårt land i det ställningstagande som detta innebar.

Det fördrag som nu arbetas fram har inga likheter över huvud taget med en sådan situation. Som jag sade inledningsvis, och som flera här vid bordet också har upprepat, innebär inte det nya fördraget att det sker någon maktförskjutning. Det är inom EU som det sker en liten maktförskjutning till Europaparlamentets förmån, kan man säga. Rådet lämnar ifrån sig lite grann. Där kan man tala om en viss maktförskjutning. Men det sker ingen maktförskjutning mellan medlemsländerna och unionen vad gäller kompetensen däremellan. Det blir alltså ingen mer överstatlighet. Trots allt har jag uppfattat det så att de som står för uppfattningen att man borde ha en folkomröstning hävdar att det beror på att det blir en större överstatlighet och att det är därför det behövs en folkomröstning. Men när nu förhållandena faktiskt är sådana att det inte sker någon sådan maktförskjutning faller själva grunden för kravet på en folkomröstning.

Att ta ställning till fördraget är verkligen en uppgift för Sveriges riksdag. Det handlar om att få ett fördrag som förenklar situationen vad gäller att ha den rättsliga grunden för unionens agerande klart för sig. Den är oerhört komplicerad i dag genom att man har lagrat överenskommelsetraktat på varandra. Här gör man nu ett enhetligt dokument av det, som gör att det blir begripligt vad unionens uppgift är, vad de olika institutionernas uppgift är och hur beslutsfattandet ska gå till.

Det var kanske det viktigaste med fördraget, vid sidan om att man effektiviserar beslutsfattandet i olika avseenden. Det är verkligen ingen fråga för folkomröstning, utan för riksdagen.

Det fanns också en fråga om nödbromsen på RIF-området, det vill säga det rättsliga och inrikes samarbetet. Här tycker vi att det är viktigt att vi kan lyckas få möjlighet till majoritetsbeslut, för detta är ett område där det är angeläget att EU visar att man verkligen kan leverera något. Det är väl det tyngsta argumentet. Även de som har en skeptisk attityd framhåller betydelsen av att vi har ett EU som kan bekämpa gränsöverskridande brottslighet och bedriva kampen mot terrorism och kvinnohandel. Här behövs verkligen den effektiviteten. Nu när det finns en möjlighet att få en nödbroms för ett land som har svårigheter i förhållande till det system som man har för sin egen lagstiftning på området är det naturligtvis bra. Det är det som är Sveriges linje i frågan.

När det gäller utrikespolitiken, på GUSP-området, är det ingen ändring. Här är det enhällighet. Från regeringens sida – och jag har inte heller uppfattat att riksdagens ställningstagande i frågan har handlat om något annat – är det klart att här är det enhällighet som gäller. Frågan om att man skulle använda sig av något slags konstruktivt avståndstagande och välja att inte gå med men inte hindra besluten är en diskussion som har förts. Men det finns en väldigt stark majoritet i rådet för att behålla enhällighet på området.

Yvonne Ruwaidas hyser tveksamhet om vissa formuleringar. Jag kan bara säga att det är precis det som gäller i dag, och jag kan inte se att vi har haft några problem i tillämpningen av det hittills. Samrådet i frågorna har fungerat. Jag ser alltså ingen anledning att ändra i det som redan gäller i dag i en fråga som inte ha skapat några problem

På frågan om det ska ske några framtida fördragsändringar och om det behövs regeringsförhandlingar om det är svaret naturligtvis ja.

Sedan hade vi frågor om tjänstehandel, och där tror jag att frågorna delvis kom att handla om både tjänstehandelsfrågan såsom den diskuteras här i fördraget och om tjänstedirektivet. Det är ju någonting annat. När det handlar om tjänstedirektivet måste jag bara påpeka att det inte på något sätt försvårar möjligheterna för tjänsteföretag att komma ut på marknaden. Vi har inte någon protektionistisk syn när det gäller tjänstehandeln i allmänhet. Den fråga som fördraget handlar om är att skydda vissa områden, att inte EU i förhandlingar med tredjeland om handelsavtal träffar en överenskommelse som på något vis kan innebära att när det gäller utbildning, socialtjänst och sjukvårdstjänster – som är väsentliga områden för svenskt självbestämmande – inskränks våra möjligheter att bestämma hur tjänsterna på det området ska tillhandahållas.

Det fanns tydligen någon fråga om Euratom också, som jag inte uppfattade. Men det kanske statssekreteraren kan svara på, som uppfattade frågan.

Anf.  13  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Frågan gällde huruvida Sverige var för en revidering av Euratomfördraget. Svaret på den frågan är ja. Däremot ska vi ha klart för oss att det är många som vill ha en förändring av fördraget, men de flesta vill ha förändringar åt olika håll. Jag vill redan nu varna för att om det blir en sådan förändring kommer det att bli en mycket mödosam process att komma överens om innehållet i ett nytt fördrag. Alla är överens om att det behöver moderniseras, men inte om hur. Vi tycker att det är bra att vi tar den diskussionen nu.

Anf.  14  CARL B HAMILTON (fp):

Jag vill fördjupa mig i den fråga som Joe Frans ställde om ett A- och ett B-lag – ett Europa som går i två hastigheter. Utgångspunkten är det som utrikesministern och jag var överens om tidigare, nämligen att det inte är så mycket maktförskjutning som är på tapeten och är aktuell här. Det gör att en del länder och partier är frustrerade, och i själva verket vill en del länder gå före och fördjupa sitt samarbete.

Då är en viktig principiell fråga: Ska de få göra detta? Eller ska alla länder gå i samma takt? Ska det bli ett A- och ett B-lag? Utrikesministern svarade att det ska vara öppet. Men min fråga är: Vilken är Sveriges position? Tycker den svenska socialdemokratiska regeringen att alla länder ska gå i samma takt? Ska det vara grundregeln?

Min nästa fråga är: Ska Sverige i så fall tillhöra A-laget eller B-laget?

Anf.  15  CHRISTINA AXELSSON (s):

Herr ordförande! Jag vill ställa en mycket kort fråga. När vi behandlade konventets förslag tidigare i riksdagen tog miljö- och jordbruksutskottet upp frågan om ett särskilt protokoll som skulle tillföras för att förstärka unionens arbete med miljöfrågor. Jag tänkte bara höra kort vad som har hänt med den frågan.

Anf.  16  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag vill ta upp två saker. För det första gäller det protektionismen. Utrikesministern sade att enhällighet inte med nödvändighet innebär att man därmed gynnar protektionismen. Det kan väl vara sant i teorin, men i praktiken finns det ju starka protektionistiska krafter bland en hel del medlemsländer. Om vi har enhällighetskrav stärks de krafterna. Vi vet att det är ett av de bekymmer vi har i unionen på tjänstehandelsområdet men också på många andra områden. Därför menar vi bestämt från moderat håll att vi ska ha omröstning med kvalificerad majoritet just på handelsområdet i sin helhet, och därmed inkluderande tjänstehandeln.

För det andra tycker jag att utrikesministern i allt väsentligt har rätt när hon säger att det inte är en kompetensöverföring. Men jag tycker att det är lite hårdraget. Det finns ändå viss kompetensöverföring, även om den är marginell, just på det rättsliga området. Där stärker vi faktiskt EU:s möjligheter att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet vad gäller att harmonisera lagstiftning. Jag vill säga detta bara för att rätt ska vara rätt och för att svenska folket känner att vi noggrant penetrerar detta. Man kan också hävda att det finns en och annan detalj på utrikespolitikens område, men det är saker som vi också välkomnar och har kämpat för.

Anf.  17  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Jag vill ställa en fråga om det sociala området. Det framgår av underlaget här att regeringen har haft en framgång när det gäller möjligheten att vidta åtgärder när folkhälsan hotas gränsöverskridande, exempelvis av tobak- och alkoholkonsumtion.

Min fråga är: Är regeringen beredd att följa upp detta med förändrande kvoter för alkoholinförsel över gränserna och att arbeta för minimiskatter inom EU för att få bukt med de folkhälsorisker som vi har i dag och gå vidare på området? Detta har debatterats ganska mycket nu i den valrörelse som vi alldeles nyss har avslutat. Jag är intresserad av att se vilka avsikter regeringen har med detta.

Anf.  18  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Först tar jag frågan om ifall alla ska gå i samma takt. Jag tror att det är omöjligt att tänka sig att alla länder i en union med i dag 25, snart 27 och sedan ännu fler länder, vid samma tidpunkt har samma ambition i ett visst avseende. Jag tror att man måste inse att här kommer det att vara skillnader i ambitionen. Från svensk sida kommer vi givetvis att ha ambitionen att vara med i ett fördjupat samarbete så snart det rör en fråga där även vi ser ett behov av att utveckla samarbetet. Det var ett av skälen till att vi gick med i Schengensamarbetet; vi såg de möjligheter som det innebar för att bland annat bekämpa brottslighet men framför allt för att öka rörligheten för våra medborgare. Det är vår allmänna principiella inställning.

Sedan handlade det om hållbarhetsprotokollet. Det var något som Margot Wallström kämpade hårt för som kommissionär, och vi försökte att hjälpa henne att få in det även i fördraget. Men vi lyckades tyvärr inte med det. Det är svårt med miljö kontra ekonomiska intressen av olika slag. Det är onekligen en fråga där vi har anledning att i fortsättningen höja våra ambitioner.

När det gäller det rättsliga området och att det skulle finnas en maktförskjutning där måste jag för tydlighetens skull säga att det inte sker någon maktförskjutning ens på det rättsliga området. Det som sker är en förändring av beslutanderätten. Det är ingen maktförändring, varken mellan institutionerna eller mellan medlemsstaterna och unionen.

Det ska vara beslut med kvalificerad majoritet på tjänsteområdet. Vi har den uppfattningen. Det enda vi vill är att de tre områdena undantas ifrån det. I övrigt delar vi uppfattningen att det är viktigt att utveckla tjänsteområdet. Det är ett viktigt område för ekonomisk tillväxt.

Jag delar uppfattningen att alkoholpolitiken är en av de frågor som många människor är engagerade i. Konsekvenserna av att vi inte gjorde ett tillräckligt tydligt undantag i samband med att vi blev medlemmar i EU har ju visat sig innebära att vi inte i alla delar kan försvara vår alkoholpolitik på det sätt som vi vill. Att återinföra någon form av införselbegränsningar bedömer vi som helt omöjligt. Vi får arbeta vidare för att utveckla EU:s alkoholpolitik. Vi måste arbeta vidare på en gemensam insikt i Europa att alkoholskador är ett problem och att det behövs en större medvetenhet i alkoholpolitiken, och vi har ju fått in hälsoaspekterna i fördraget.

Det finns miniskatter när det gäller alkohol, men de är oerhört låga. På sina håll är de 0 %. Det är naturligtvis en fråga som vi får arbeta vidare med. Det har ingenting med själva fördraget att göra. Det har att göra med vårt uppdrag i det gemensamma arbetet i EU. Det handlar om att skärpa insikten om alkoholens hälsofarliga konsekvenser.

Anf.  19  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag tycker, precis som utrikesministern, att det är viktigt att involvera alla i arbetet. Det är därför vi driver på kravet om en folkomröstning för att öka legitimiteten. Vi behöver inte ha samma uppfattning i frågan, och jag ska inte gå vidare.

Jag tycker däremot att det är väldigt bra att regeringen prioriterar jämställdhetsfrågorna. Det tycker jag att ni gör på ett väldigt bra sätt.

Vi tycker att man ska försöka ha enhällighet på skatteområdet. Under förhandlingarnas gång har det kommit lite olika förslag. Nu undrar jag om ministern kan göra en bedömning av om det blir enhällighet som blir slutresultatet när det gäller skatter.

Sedan vill jag också tacka för svaret när det gäller Euratomfördraget. Jag tycker att det är väldigt bra om Sverige jobbar för en revidering.

Anf.  20  MARGARETA ANDERSSON (c):

Herr ordförande! Jag har två frågor som jag vill utvidga diskussion kring lite grann. Utrikesministern talar om Kroatien, men det finns ju ett antal övriga länder på Balkan som har problem med rättssäkerhet och stabilitet. Hur ser utrikesministern på fortsättningen för de länderna?

Sedan gäller det skatteområdet. Jag skulle också önska att man kunde ha gemensamma minimiskatter på miljöområdet likaväl som på alkoholområdet där man går ifrån att ha en alkoholskatt på 0 på vin och höjer den. Vissa länder är ju faktiskt inne på att göra det redan nu. Finns det möjligheter att jobba vidare på detta och ha kvalificerad majoritet på vissa områden i stället för enhällighet?

Anf.  21  YVONNE RUWAIDA (mp):

Vi tycker att det är bra att man stöder en ny regeringskonferens om Euratom. Det är verkligen på tiden. Sedan hoppas vi att innehållet kan bli bra också.

När det gäller den fleråriga finansieringsramen är jag väldigt orolig över det förslag som ordförandeskapet för fram om en passerell som säger att man med enhällighet ska kunna besluta om att gå över till QMV. Jag tycker inte att beslutsmakten ska ligga på Europeiska rådet, utan det ska vara en fördragsändring. Här kan inte heller de nationella parlamenten ”vetera” som när det gäller den vanliga passerellen. Vad säger de olika länderna om det förslaget?

Jag tycker att det är väldigt olämpligt om vi i dag skulle fatta ett beslut som innebär att vi bestämmer hur EU-kommissionen ska se ut om tio år. Jag tycker att det är väldigt olämpligt att gå så lång tid i förväg och bestämma hur världen ska se ut för våra barn och barnbarn. Jag tycker att vi ska driva linjen om en kommissionär–ett land även framöver och inte acceptera en kompromiss om en förändring om tio år.

Anf.  22  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

När det gäller skattefrågorna anser vi att det ska vara enhälliga beslut, även om man kanske kunde tycka att alkoholskatten är ett exempel på en skatt där vi skulle vilja ha minoritetsbeslut till och med. Vi frångår naturligtvis inte vår grundläggande princip. Det handlar om enhällighet. Det som det är diskussion om när det gäller majoritetsbeslut är administrativt samarbete och skattebedrägeri. Där kan vi tänka oss QMV, men det är enhällighet som ska gälla för skatter i övrigt.

Det arbete som EU nu lägger ned på att ge stöd till och samarbeta med Balkanländerna syftar på sikt till att göra det möjligt för dessa länder att bli medlemmar. Det är ingen tvekan om att alla länder på Balkan eftersträvar det. När de genomför det mycket omfattande reformarbete som behöver göras i de länderna gör de hela tiden det som ett närmande till EU. EU har en hög ambition att vara stödjande i det samarbetet. Vi har flera olika program för att främja en utveckling på Balkan.

Förslaget när det gäller den fleråriga budgeten är att det ska vara enhälligt först och sedan en övergång till QMV. Det är vad riksdagen har sagt. Riksdagen har begärt att det ska vara majoritetsbeslut när det gäller de fleråriga budgetarna. Det ligger i vårt lands intresse som nettobetalare att så sker.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Då har vi klarat av frågorna om regeringskonferensen. Samrådet kommer att fortsätta under de här två dagarna, förmodligen via telefon.

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Då går vi över till toppmötesfrågor när det gäller blocket om utrikespolitik.

Anf.  24  CARL B HAMILTON (fp):

Det finns nu en antagen FN-resolution om Irak. Jag tänkte fokusera på Irakfrågan som ju också kommer upp på konferensen. Det finns också ett förslag om en EU-strategi för Irak. Europeiska rådets toppmöte kommer att uppmana till stöd av olika slag från omvärlden och EU till Irak. Det gäller ekonomi, mänskliga rättigheter, demokrati och institutionsbyggande av olika slag. Sverige ger 400 miljoner kronor till detta. Min fråga är: Vad kommer Sverige att göra mer konkret utöver dessa 400 miljoner? Finns det några tankar, några åtgärder och några initiativ som åtföljer dessa 400 miljoner kronor?

Anf.  25  KENNETH G FORSLUND (s):

Jag vill ställa en fråga med utgångspunkt i den diskussion som ska vara om the European Neighbourhood Policy, det vill säga en europeisk grannlandspolitik. Detta är en ansats som från början var mer fokuserad på våra nya grannländer i och med utvidgningen. Som det nu är formulerat inbegriper det också de länder runt Medelhavet som inte är med i EU. De nya medlemsländerna som har de här nya grannarna, som också är gårdagens grannar som de har haft samarbete med tidigare, har i vissa fall faktiskt fått ta ett kliv tillbaka på grund av EU-medlemskapet. Man har alltså fått säga upp bilaterala avtal mellan länder på grund av att man nu har gått in i EU. Är den här grannlandspolitiken tillräcklig att stå på för att jobba med länderna i Östeuropa och på Balkan eller skulle det egentligen behövas någonting mer? Är vi nöjda med detta? Känner vi att vi har en tillräcklig grund att stå på för det arbete som måste ske gentemot exempelvis Vitryssland, Ukraina, Balkan och staterna i det forna Jugoslavien?

Anf.  26  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

När det gäller den fortsatta utvidgningen och tidtabellen tycker vi att det är väldigt viktigt att det perspektiv som utrikesministern nu gav uttryck för när det gäller Kroatien också gäller Turkiet. Turkiet och Kroatien bör samtidigt ges samma möjligheter. Vi tror att det skulle vara en nackdel om man sänder alltför positiva signaler till Kroatien utan att inkludera Turkiet. Vi ser helst att en förhandling skulle kunna startas med både dessa länder samtidigt.

I sin inledning sade utrikesministern någonting om att i kampen mot terrorismen borde vi kunna göra någonting mer med utrikespolitiken. Det var en kort passus som jag måhända har missuppfattat, men jag undrar vad utrikesministern avser med den roll som hon ser för utrikespolitiken i denna del.

Sedan har vi toppmötesslutsatser om Afghanistan som är rätt så kortfattade. Vi har tidigare diskuterat lite grann i nämnden att inför det planerade valet i september kommer EU att göra en viss förstärkningen med lite mer än en handfull människor med speciell kapacitet. Tycker utrikesministern att det är tillräckligt? Borde man inte diskutera den allvarliga situationen i Afghanistan på allvar på det europeiska toppmötet?

Vi har också sent fått skrivningar om den förskräckliga situationen i Darfur. Det är också ett exempel på att EU har engagemang men inte förmår visa det i konkret handling. Det vore bra att få någon kommentar om det.

Sedan skulle jag vilja fråga om toppmötesslutsatserna vad gäller Mellanöstern. Jag vill gratulera till att utrikesministern reste till Israel. Jag tror att det var väldigt bra. Det visar på ett konkret engagemang. Vi har tidigare i nämnden diskuterat vikten av samsyn i det internationella samfundet för att bidra till en lösning på den här konflikten. Är det avsiktligt som det amerikanska nyare och bredare Mellanösterninitiativet inte nämns i den deklaration som har blivit utsänd till oss?

Sedan har jag slutligen också ytterligare en fråga som gäller Nato och EU, konsultation, planering och operationsförmåga och den nya EU-cell som ska bildas av SHAPE. Jag tolkar de handlingar vi har fått ut så att det inte byggs några parallelliteter utan att det är inom SHAPE som EU:s nya planeringsdel kommer att inrymmas.

Anf.  27  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det var inte lite det. Låt mig börja med Irak och vad Sverige kan göra i Irak. Vi inriktar oss på att ge stöd till Irak för utbildning inom ramen för rättsväsendet och stödjande och uppbyggande av institutioner i Irak. Dessutom har vi nu beslutat att den ambassadör som vi har utnämnd för Irak också blir ackrediterad i Amman i närområdet för att på det viset kunna bli mer aktiv inåt i Irak. Än så länge är det för tidigt att öppna ambassaden där, men vi vill ändå finnas i närheten och kunna genomföra ambassadörens arbete på ett effektivare sätt.

När det gäller frågan om huruvida grannlandspolitiken är tillräcklig, så som den ser ut, i förhållande till de nya grannarna i öster vill jag säga att situationen för de länderna är ganska olika. De insatser som vi behöver göra ser därför också väldigt olika ut. Men det som hittills har fattats beslut om inom EU får man se som ett steg på vägen. Beroende på vad vi lyckas uppnå och hur utvecklingen blir i de här länderna kommer vi att gå vidare. Vi är väldigt nöjda med att vi över huvud taget har fått med Vitryssland i det här arbetet. Där är ju ambitionen fortfarande bara att arbeta i förhållande till civilsamhället och på det viset påverka en möjlighet till demokratisk utveckling för att sedan också kunna utveckla samarbetet med landet som sådant.

Det är viktigt att Kroatien och Turkiet prövas på sina egna meriter. Vi kan inte bunta ihop länderna på något vis. Varje land måste behandlas utifrån vad man uppnår när det gäller krav på reformer och anpassning till de kriterier vi ställer upp.

Vad jag syftade på när jag sade att vi måste utnyttja de utrikespolitiska möjligheterna i terroristbekämpningen handlar framför allt om samarbetet med FN inom FN:s ram för att agera i förhållande till det som vi ser som orsakerna och grogrunden för terrorism. Det handlar om FN:s ambitioner när det gäller fattigdomsbekämpning och demokratiutvecklingsarbete i de olika länderna. Där måste naturligtvis EU också utnyttja sina utrikespolitiska instrument för att på det viset angripa problemen med terrorism från det hållet.

När det gäller Afghanistan ska jag överlämna ordet till statssekreteraren eftersom han hade ett möte om det i går. Det blir verkligen en dagsaktuell information.

När det gäller Darfur agerar EU så att man vill sätta press på att parterna verkligen håller sig till det avtal som finns om vapenstillestånd. Man uppmanar regeringen i Sudan att säkerställa att det humanitära biståndet kan komma fram, skydda de civila och avväpna milisstyrkorna. Det är den typen av aktioner som EU kan vidta.

Låg mig ge ett kort svar på frågan om den nya cellen. Ja, det förslaget om utvecklingen i Afghanistan ligger inom SHAPE.

Anf.  28  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Vi hade i går besök av EU:s särskilda sändebud för Afghanistan, Frances Vendrell. Hans bedömning av situationen är att det EU kan och måste göra just nu är att bidra till att förbättra säkerhetssituationen. Utan en bättre säkerhetssituation i Afghanistan blir det svårigheter att genomföra de val som är planerade. Här bidrar vi inte minst från svensk sida både genom en närvaro i den centrala säkerhetsstyrkan ISAF men också genom att sätta upp ett särskilt så kallat provisional reconstruction team. Därigenom kommer vi också på vårt sätt att bidra till att förbättra säkerheten så mycket att valen verkligen kan hållas. I tillägg till det finns ju vårt mycket stora humanitära stöd. Vi i Sverige bidrar med 1 miljard kronor under en treårsperiod. Vi tillhör även bilateralt en av de allra största givarna.

Det som behövs är säkerhetshöjande åtgärder, och där kan EU-länderna säkert göra mycket mer individuellt.

Anf.  29  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Herr ordförande! Vi har nu fått tio nya medlemsländer som anslutit sig till unionen. Det innebär också att vi har nya grannländer öster om dessa länder. Där finns en jättestor fattigdomsklyfta i förhållande till EU. Det skapar också ett flyktingtryck mot öst. Det blir en miljö för kriminalitet med människohandel som liknar slaveri och en internationell brottslighet. Min fråga är: Vilka åtgärder arbetar man med här? Jag vill särskilt fråga hur man arbetar för ett fungerande gränsskydd. Hur arbetar man med bistånd för att de här länderna ska kunna utvecklas snabbare och att klyftan ska bli mindre? Hur ser EU:s aktuella politik ut på det här området? Vi anser att den är väldigt angelägen, inte minst mot bakgrund av den människohandel och det slaveri som pågår.

Anf.  30  ORDFÖRANDEN:

Nu är vi inne på tilläggstid som man säger så här i EM-tider. Jag vill be de tre resterande frågeställarna att vara korta.

Anf.  31  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag ska försöka att vara lite kort. Jag hade också frågor om Afghanistan, men då undviker jag dem.

Jag är lite tveksam till EU-strategin när det gäller Irak. Bör inte FN få verka ensamt och EU hålla sig lite mer i bakgrunden ett tag? Val planeras till januari 2005? Är det egentligen realistiskt?

Jag tror att jag har en liknande fråga som Gunilla Carlsson om europeiskt försvar. Vi fick några sidor på engelska om Nato och EU där det berättas om militära celler som ska börja arbeta i slutet av detta år. Kan utrikesministern lämna lite tydligare information om vad detta innebär för Sverige? Det kanske är jag som brister i kunskap, men jag skulle gärna vilja ha lite mer information om det.

Anf.  32  MARGARETA ANDERSSON (c):

EU har många olika områden som man engagerar sig i, inte minst Mellersta Östern och längre österut i världen. Ett område som är oroligt men som jag aldrig har sett i EU-papper är Kashmirområdet som med jämna mellanrum bubblar upp som en stor konflikthärd mellan Indien och Pakistan. Man skjuter på varandra och sedan förhandlar man lite, men det händer inte så mycket mer. Har EU några ambitioner att gå in och föra diskussioner med Indien och Pakistan om det här området eller hur ser ut? Jag är orolig för vad som kan hända. Det är trots allt två kärnvapenmakter.

Anf.  33  YVONNE RUWAIDA (mp):

Både när det gäller Afghanistan och Irak, och det finns också andra regioner i världen, har man misslyckats med att skapa stabilitet och säkerhet. Jag tycker att det ofta läggs väldigt mycket fokus på säkerhetsåtgärder. Jag undrar om man har gjort några grundläggande analyser. Vad skulle behövas för att skapa stabilitet och säkerhet i Afghanistan och Irak? Hur skapar man framtidstro? Jag tror att framtidstro är ett nyckelord när det gäller att skapa säkerhet. Då skapar man ett socialt tryck människor emellan. Utifrån det borde man analysera de insatser som görs från olika håll. EU gör insatser, enskilda länder gör insatser, FN gör insatser och så vidare. Jag skulle vilja se en ny strategi där.

Jag tror att man har lagt ned alldeles för lite resurser i början efter konflikten. Jag tror att man måste satsa mer. Efter andra världskriget gjorde man en Marshallplan och satsade väldigt mycket pengar i Tyskland. Efter första världskriget gjorde man det inte, och det ledde till andra världskriget. Jag tror att det är väldigt viktigt att se över de strategier man har.

Det sker övergrepp i Afghanistan, Irak och andra delar av världen mot enskilda människor och organisationer. Länder som också är med i EU, till exempel England, har ju deltagit i dessa övergrepp. Jag undrar hur Sverige lyfter upp diskussionerna om de övergrepp mot rättssäkerheten som begås i de här länderna och hur man ska agera mot de länder som gör detta.

Sedan tycker jag att det är läge att man diskuterar ett vapenembargo mot Israel från EU:s sida.

Anf.  34  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag ska försöka vara kort i mina svar. Det här handlar inte om några små frågor.

En fråga handlade om våra nya grannländer i öst. Jag sade lite om det tidigare, men här finns en mångfald av olika åtgärder och olika sätt att arbeta i förhållande till de nya länderna. Det är rättsligt samarbete, ett särskilt samarbete när det gäller trafficking-frågorna och biståndssamarbete. Detta kommer naturligtvis att utvecklas. Jag vill poängtera att det finns en pådrivande kraft inom EU i de nya medlemsländerna, eftersom de har de nya grannarna inpå sig och har problemen med flyktingströmmar från fattigdom, trafficking-problemet och så vidare. Här har EU redan lagt ned mycket arbete på att stärka de nya medlemmarnas möjligheter att hantera den här problematiken. De kommer att vara pådrivande för att EU verkligen ambitiöst utvecklar sitt samarbete med de nya grannländerna, eftersom de står först i ledet att drabbas av vissa negativa konsekvenser som onekligen finns i länder som har så stora problem att kämpa med som många av dem har.

Det kom fram två olika synsätt på Irak här, dels att EU borde hålla sig i bakgrunden och låta FN agera, dels en Marshallplan i Irak. Jag tror att det är oerhört viktigt att medborgarna i Irak måste känna framtidstro, att det de har gått igenom innebär en vändning och att det nu finns möjlighet till utveckling. Vi får inte glömma att Irak är ett land som har ekonomiska förutsättningar. Det gäller att använda de inkomster som landet har till att bygga upp det och se till att det kommer invånarna till godo. Det är inget fattigt land, men det måste ges möjligheter för folket att få ett inflytande över styret i landet i demokratisk ordning, och det är det som hela processen syftar till.

När det gäller Natocellen vill jag säga att jag gjorde en ganska ingående föredragning vid förra samrådet med EU-nämnden. Det handlar om att skapa en beredskap att kunna leda EU-insatser när Nato ej deltar. Då måste EU ha en egen kapacitet för det.

Vi har en bilateral dialog med Indien och Pakistan. Vi kanske ska låta den dialogen verka. Sedan får vi se på vilket sätt vi kan vidareutveckla EU:s relationer även till de länderna.

Anf.  35  ORDFÖRANDEN:

Det är ett stort antal frågor som har ventilerats och ställts, och de flesta har väl fått svar.

När det gäller de frågor som rör toppmötesdelen konstaterar jag sammanfattningsvis att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Sedan lär väl de här frågorna fortsätta att diskuteras, inte minst i utrikesutskottet, och de kommer tillbaka hit i olika sammanhang.

Då förklarar jag sammanträdet avslutat vad avser de öppna delarna.

2 §  Europeiska rådets möte och regeringskonferensen

Utrikesminister Laila Freivalds informerar och samråder om återstående frågor

Anf.  36  ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi sammanträdet. När det gäller den här delen har vi en fråga att ta upp. Det gäller Europeiska rådet, nomineringen av kommissionsordförande.

Jag lämnar ordet till utrikesministern, varsågod!

Anf.  37  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det är tre utnämningsfrågor som EU-toppmötet har på dagordningen. Det är nomineringen av ny ordförande i kommissionen men också val av generalsekreterare och biträdande generalsekreterare i rådet.

När det gäller vem som ska bli ny ordförande i kommissionen vill regeringen vägledas av ett antal principer.

För det första bör, även om Nicefördraget föreskriver att beslut om kommissionsordförande ska fattas med kvalificerad majoritet, den nye ordföranden naturligtvis utses med ett så brett stöd som det över huvud taget är möjligt. Ett enhälligt beslut är givetvis det som vi föredrar. En konsekvens av det synsättet är att det i första hand handlar om att hitta en person som inte aktivt blockeras av någon medlemsstat.

För det andra handlar det om att det uppenbarligen är en allmän önskan att i första hand söka en ny ordförande i kretsen av nuvarande eller före detta stats- och regeringschefer. Ordföranden ska ju med tyngd kunna hävda sin stämma i en sådan krets vid Europeiska rådets möten. Men det är också känt att främst några av de nuvarande kommissionärerna är tillgängliga för posten, och regeringen har tidigare framhållit att en utveckling på sikt mot en avpolitisering av kommissionen skulle vara välkommen. Ett steg i den riktningen skulle vara att utse en befintlig kommissionär till ordförande.

En tredje principiell ståndpunkt som regeringen vill lägga fram gäller att flera europeiska politiker har hävdat att kommissionsordföranden bör ha samma politiska hemvist som majoriteten i Europaparlamentet. Den principen accepterar inte regeringen. Det finns ingen sådan koppling som bör göras. Den formen av parlamentarism har inget fördragsmässigt stöd, helt enkelt. Men å andra sidan är det ett faktum, som man kan hävda, att den ståndpunkten har legat till grund för att vi har ansett att vi inte kan ha meningsfullt samråd kring den här frågan förrän vi vet hur Europaparlamentsvalet har gått.

Sedan ska man också komma ihåg att kommissionsordföranden under de senaste perioderna växelvis har hämtats från de olika sidorna i det politiska spektrumet, från höger och från vänster. Det faktumet ger en viss styrka åt dem som argumenterar till förmån för en kandidat som kommer från en politisk hemvist till höger om mitten.

Kandidatläget måste rent allmänt, om jag då lämnar principutgångspunkterna, sägas vara osäkert. Det hänger delvis naturligtvis samman med att det i många fall kan vara väldigt besvärligt för en sittande regeringschef att aktivt gå ut och tala om att man står till förfogande för ordförandeposten.

Den kandidat som förefaller ha mest stöd just nu är Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt. Några medlemsländer har dock tydligt angivit att man inte önskar se honom som ny kommissionsordförande.

Andra liberala kandidater som nämns är den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen och Europaparlamentets talman Pat Cox, men de verkar inte ha något större stöd. Till exempel är det många som hävdar att man inte kan acceptera en kommissionsordförande från Danmark med tanke på Danmarks olika undantag.

Den konservativa grupperingen, som ju är den största, med konservativa och kristdemokratiska partier, förefaller ha svårt att inom sig enas om en gemensam kandidat. Många har trott att Luxemburgs premiärminister Jean Claude Juncker skulle vara tillgänglig, men efter söndagens val, då han fick ett nytt starkt mandat, förefaller det som att han väljer att fortsätta som regeringschef.

En kompromisskandidat som nämns är den irländska premiärministern Bertie Ahern, men det säger sig självt att det är lite svårt för honom, som är den som ska hålla i den här frågan och alltså vara en kungamakare, att själv ställa upp i det sammanhanget.

Av de skäl som jag har nämnt finns det föga stöd för någon socialdemokratisk kandidat hämtad ur stats- och regeringschefskretsen. Däremot finns det ett visst stöd för några av de socialdemokratiskt färgade kommissionärerna. Och sådana är portugisen Antonio Vitorino, tysken Günter Verheugen och fransmannen Pascal Lamy. Rådets generalsekreterare Solana har också nämnts som en möjlig kompromisskandidat.

Ja, vad leder då det här till? Jo, sammantaget tycker regeringen att det borde vara möjligt att acceptera alla de kandidater som jag har nämnt, men att ensidigt gå ut nu och arbeta till förmån för någon av de här kandidaterna är sannolikt att bidra till att försvåra sökandet efter en lösning som kan accepteras av en bred krets av länder.

Låt mig avslutningsvis säga att det inte kan uteslutas att det inte går att nå en enighet kring en kandidat vid det här mötet. Skulle det läget uppstå får vi utgå från att ordförandeskapet tar ett nytt initiativ till ett nytt möte i frågan om några veckor.

Sedan gäller det posterna som generalsekreterare och biträdande generalsekreterare. Båda de nuvarande, alltså Javier Solana och fransmannen Pierre Boissieu, har förklarat sig villiga att ställa upp för omval, och det finns väl all anledning att stödja det.

Det problematiska är alltså ordföranden i kommissionen.

Anf.  38  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Herr ordförande! Det är ingen hemlighet att vi verkligen har velat ha den här principdiskussionen mycket tidigare. Det är märkligt att regeringen hävdar att man inte kan acceptera det krav som en del driver på att det politiska hemvistet ska avgöras av valet och att det ska ha varit en anledning att inte ta upp diskussionen om det. Då tycker jag att man lite grann undergräver sitt eget argument. Och jag tycker att det är gott argument att man inte ska falla till föga för parlamentarism. Där delar vi samma uppfattning. Därför tycker jag att det är synd att vi inte har fört den här principdiskussionen tidigare. Då hade man ju också kunnat återkomma.

Jag tolkar det som att regeringen förordar att det ska vara en nuvarande eller före detta stats- och regeringschef, men samtidigt vill man ha en avpolitisering genom att kunna välja en kommissionär. Jag tycker att Verheugen är en synnerligen politisk person. Han uppfattas till sin gärning, också när det gäller det som han aktivt arbetar med nu, som väldigt politisk. Därför har jag väldigt svårt att se hur det här hänger ihop och hur pass mycket den principen snävar in.

Jag tycker också att det är fullt rimligt att man strävar efter ett så brett stöd som möjligt. Det är alltid svårt att hitta en person till den här posten, eftersom det är en väldigt viktig post. Men att Sverige nu inte aktivt kan gå ut och ha en uppfattning om vem man vill förorda tycker jag känns som ett fattigdomsbevis.

Jag förstår också att kandidatläget är osäkert och att människor inte vill skylta med att de står till förfogande. Regeringssidan har inte några namn som man över huvud taget frågar kring nu, utan man visar bara upp en meny. Då finns det ju ingen anledning att vi ska behöva fastna för den ena tallriken eller den andra. Men jag skulle bara vilja fråga hur det kommer sig att kommissionär Patten inte nämndes i den uppräkning som utrikesministern gjorde.

Anf.  39  CARL B HAMILTON (fp) replik:

Som liberaler tycker vi i och för sig att den här parlamentaristiska principen är bra eller önskvärd. Men samtidigt tror jag att kompetenskriteriet i det här läget är väldigt viktigt.

Jag har bara en mycket kort fråga. Javier Solana, Antonio Vitorino, Günter Verheugen är alla socialdemokrater. Günter Verheugen har dock varit liberal, vilket är ett plus i kanten – eller hur? Vi ska inte gå in för djupt på detta. Jag bara undrar om hemmaregeringen inte har några funderingar på Margot Wallström, eftersom man nu är inne på spåret med nuvarande kommissionärer.

Det är förvånansvärt att regeringen inte blockerar Guy Verhofstadt. Han är ändå så att säga mycket federalistisk, antiamerikan. Det är inte minst förvånande i ljuset av de här valresultaten. Vi stöder i och för sig naturligtvis en liberal, men det är lite förvånande att inte regeringen blockerar honom. Det sades så i Financial Times. Jag tar väl det här till intäkt för en dementi av det i Financial Times.

Vi har sagt i samtal med statsministern att vi föredrar Pat Cox i den samling av namn som finns.

Avslutningsvis: Finns det en koppling i praktiken mellan de två förhandlingarna om fördraget och kommissionsordföranden?

Anf.  40  MARGARETA ANDERSSON (c):

Det är bra att den här diskussionen äntligen kommer. Den hade kanske varit bra att ha något tidigare, men diskussionen är viktig. Och att det är en kompetent person som har förmåga att leda det här mycket intrikata arbetet är nog ställt utom allt tvivel.

Den person som jag skulle kunna ställa mig bakom utan att därmed blockera någon annan är Pat Cox som har varit talman i parlamentet. På det viset har han också bevisat sin kompetens. Det är en kandidat som jag också vet att partiet kan stödja. Men diskussionen får väl fortsätta.

Anf.  41  MATS ODELL (kd):

Jag tycker också att det är bra att vi får denna diskussion. Jag tycker trots allt att regeringens hållning är öppen och att upplägget är öppet och ger EU-nämnden ett större inflytande än om regeringen hade haft en annan hållning. Dock har väldigt få förslag förts fram som skulle kunna vinna gehör. Vi vet att Guy Verhofstadt blockeras av Storbritannien, såvitt jag förstår. Det är väldigt svårt att tänka sig att en så pass federalistisk stats- och regeringschef skulle kunna accepteras som ordförande för kommissionen.

Jag kan väl direkt säga att vår kandidat är Jean-Claude Juncker. Det beror på att han är en mittenpolitiker. Här säger utrikesministern att det ska vara någon till höger om mitten. Jean-Claude Juncker anklagas ofta inom EPP för att stå fackföreningsrörelsen nära. Det är en person som finns i det politiska mittfältet och som representerar ett litet land, ett land som uppfyller alla kriterier, till skillnad från Danmark. Det är den kandidat av dem som här är uppräknade som, om han ställer upp, verkar ha de största förutsättningarna att bli vald, såvitt jag kan bedöma. Det vore väl bra om Sverige då arbetade för det.

Anf.  42  YVONNE RUWAIDA (mp):

Rent principiellt tycker vi att det är bra att man försöker nå konsensus. Sedan tycker vi att det vore bra om regeringen kunde argumentera mot synsättet att Anders Fogh Rasmussen inte skulle kunna vara aktuell därför att Danmark har flera undantag. Det tycker jag som synsätt behöver argumenteras mot.

Vi tycker också att det vore olämpligt med Guy Verhofstadt. Om vi får ha en liten önskelista står väl Rasmussen som etta och Chris Patten som tvåa, men vi har inte något synsätt att vi ska blockera. Men just det här principiella tycker vi ändå att det vore bra om Sverige kunde ta upp.

Anf.  43  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det är inte så mycket att kommentera. Jag är tacksam för synpunkterna och noterar dem naturligtvis. Läget är, som sagt var, väldigt osäkert. Jag uppfattade ändå att vi har ett stöd för att det nu gäller att försöka hjälpas åt så att man kommer fram till ett enhetligt beslut.

Vad gäller principfrågan, om det finns ett samband mellan fördragsförhandlingarna och frågan om ordföranden kan jag säga att det i och för sig inte finns något formellt samband. Men det är klart att det vore oerhört olyckligt om varken det ena eller det andra ledde till något beslut vid det här toppmötet, om man inte klarade av att fatta beslut i någondera av frågorna. Där tycker jag att jag kan se ett samband. Det sätter onekligen press på toppmötet att hantera antingen den ena eller den andra frågan, så att man kan komma fram till en enighet.

Jag noterar också att det finns ett brett stöd – det delas också av regeringen – och det gäller Chris Pattens namn. Det hade varit önskvärt att han hade varit en kandidat, men det är han inte. Han står inte till förfogande. Så är det. Det namnet finns tyvärr inte med i diskussionerna.

Jag bara påpekar att allt som står i Financial Times inte alltid är helt sant, även om det är en förträfflig tidning.

När det gäller Jean Claude Juncker är problemet att han gav ett löfte att han inte skulle lämna sitt nationella uppdrag. För stunden förefaller det därför som att han inte är tillgänglig, men om han skulle ställa upp, om frågan till exempel blir uppskjuten och kommer senare, är det ett namn som kan tänkas få ett brett stöd.

Det är väl de kommentarer jag kan göra.

Anf.  44  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Vi är överens om att man vill att fördraget ska komma i hamn och att man ska kunna komma till beslut om någon ordförande. Men regeringen signalerar samtidigt att man inte vill göra någonting i den här frågan, för man vill inte aktivt gå ut. Man beklagar också att Chris Patten inte står till förfogande. Har man gjort några drag i den här frågan? Har man över huvud taget försökt samtala med till exempel kandidat Chris Patten? Har man över huvud taget fört samtal eller försökt vara aktiv i de här frågorna för att just bidra till att det blir möjligt att fatta beslut redan nu vid toppmötet?

Anf.  45  CARL B HAMILTON (fp):

Jag hade en fråga om Margot Wallström, eftersom man nu börjar söka bland de nuvarande kommissionärerna. Jag undrar om det finns något svar på den frågan.

Anf.  46  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Först gäller det frågan om vi har samtalat med tänkbara kandidater. Ja, självfallet. Statsministern har varit mycket aktiv när det gäller att samtala för att komma underfund med vad som skulle kunna vara möjligt och vad som skulle kunna ligga till grund för ett svenskt ställningstagande.

När det gäller Chris Patten tror jag att alla vi som har haft möjligheter att prata med honom har pratat med honom och försökt övertyga honom om att det här vore ett intressant uppdrag för honom. Självfallet pågår det samtal oavbrutet för att just utröna möjligheterna, för att kunna ha förslag och framtida ställningstaganden och för att utröna vad de olika ländernas synpunkter är.

Margot Wallström har såvitt jag känner till inte ställt sig till förfogande för ett sådant uppdrag.

Anf.  47  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det vad gäller de principer som regeringen har redogjort för finns ett stöd i EU-nämnden.

Innehållsförteckning

1 §  Regeringskonferensen och Europeiska rådets möte 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  4  CARL B HAMILTON (fp) 6

Anf.  5  JOE FRANS (s) 7

Anf.  6  GÖRAN LENNMARKER (m) 7

Anf.  7  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 8

Anf.  8  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 9

Anf.  9  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 9

Anf.  10  MARGARETA ANDERSSON (c) 10

Anf.  11  YVONNE RUWAIDA (mp) 10

Anf.  12  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 11

Anf.  13  Statssekreterare LARS DANIELSSON 13

Anf.  14  CARL B HAMILTON (fp) 13

Anf.  15  CHRISTINA AXELSSON (s) 13

Anf.  16  GÖRAN LENNMARKER (m) 14

Anf.  17  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 14

Anf.  18  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 14

Anf.  19  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 15

Anf.  20  MARGARETA ANDERSSON (c) 15

Anf.  21  YVONNE RUWAIDA (mp) 16

Anf.  22  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 16

Anf.  23  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  24  CARL B HAMILTON (fp) 17

Anf.  25  KENNETH G FORSLUND (s) 17

Anf.  26  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 17

Anf.  27  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 18

Anf.  28  Statssekreterare LARS DANIELSSON 19

Anf.  29  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 19

Anf.  30  ORDFÖRANDEN 19

Anf.  31  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 19

Anf.  32  MARGARETA ANDERSSON (c) 20

Anf.  33  YVONNE RUWAIDA (mp) 20

Anf.  34  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 20

Anf.  35  ORDFÖRANDEN 21

2 §  Europeiska rådets möte och regeringskonferensen 22

Anf.  36  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  37  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  38  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 23

Anf.  39  CARL B HAMILTON (fp) replik 24

Anf.  40  MARGARETA ANDERSSON (c) 24

Anf.  41  MATS ODELL (kd) 25

Anf.  42  YVONNE RUWAIDA (mp) 25

Anf.  43  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 25

Anf.  44  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 26

Anf.  45  CARL B HAMILTON (fp) 26

Anf.  46  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 26

Anf.  47  ORDFÖRANDEN 26