1 § Europeiska rådet

Statssekreterare Lars Danielsson

Återrapport från ministerkonklav den 12 juni 2005

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 16 och 17 juni 2005

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Vi hälsar statssekreterare Lars Danielsson och medarbetare välkomna.

Ska vi ta en återrapport från allmänna rådet i dag? Vill statssekreteraren ta det nästa gång?

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Jag kan börja med en kort återrapport. Den kanske då blir något mera kortfattad. Vi är ju nu i ett läge där man mycket lite har tid att tänka bakåt och ägnar all den lilla tid man har åt att överleva de närmaste timmarna. Men jag tänkte försöka.

Vi är nu inne i ett något hektiskt skede. Vi drivs av det luxemburgska ordförandeskapets fasta förhoppning att föra den här komplicerade förhandlingen i mål. Som vi har diskuterat tidigare är det uppenbart att man från Luxemburgs sida ser en möjlig överenskommelse kring flerårsbudgeten som ett sätt, om man får använda uttrycket, att kompensera något för de misslyckanden som den europeiska unionen har råkat ut för under den senaste tiden. Det kan tyckas vara en vällovlig och hedervärd inställning till detta komplexa uppdrag. Samtidigt ska man inte på något sätt underskatta de konkreta svårigheter som återstår att lösa innan man har en sådan uppgörelse.

Från den så kallade ministerkonklaven i söndags kan man säga att ett bestående intryck var att flera medlemsstater pekade på behovet av att nu visa nödvändig flexibilitet för att försöka nå en uppgörelse. Väldigt många gjorde kopplingen till folkomröstningsnejen i Frankrike och Nederländerna och allmänna svårigheter i Europasamarbetet. Man använde ett ganska politiskt argumentationssätt för att understryka vikten av att vi nu gör allt, att alla måste anstränga sig för att nå en uppgörelse. I stort sett alla sade detta. När det sedan kom to the beef, som vi säger i Halmstad, det vill säga när man skulle prata om sina positioner visade det sig kanske föga överraskande att det inte var någon som släppte särskilt mycket vid bordet i form av positioner. Man kan snarare säga att på ett sätt skärptes de.

Det nya elementet vid denna konklav var att den brittiske utrikesministern sade att han i och för sig var av den uppfattningen att den brittiska rabatten var försvarbar och att de förhållanden som rådde när den brittiska rabatten infördes fortfarande var giltiga men att man givetvis såg en psykologisk svårighet – jag tror att han använde det uttrycket – för de nya medlemsländerna att vara med och finansiera en brittisk rabatt under de kommande åren. En förutsättning för att man från brittisk sida skulle vara villig att diskutera den brittiska rabattens framtid var att den kombinerades med en total översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta uttalande fick försiktiga gillanden från Nederländerna och Sverige men möttes med kompakt motstånd för att inte säga uppbragthet av – jag ger inget pris om ni gissar ett land – förutom Frankrike också länder som Irland och flera av de nya medlemsländerna som inte tyckte att det var möjligt att föra in ett sådant element i den här diskussionen. Frågan löstes inte på något sätt vid sittande bord.

Flertalet nya medlemsländer tog upp en speciell punkt, nämligen att man var orolig för effekterna av det som på omöjligt EU-språk heter n + 2-regeln. Det är en regel som säger att ett land som har fått strukturfondsstöd har två år på sig att använda stödet för konkreta projekt. Om man inte lyckas med det går pengarna tillbaka till EU:s kassa.

Det här menade man från de nya medlemsländerna var svårt att leva upp till för ett nytt medlemsland, där man kanske inte har samma administrativa kapacitet som man har i EU-15 till exempel. Flera länder pekade på att det var något man ville ändra på. Vi har nog från de flesta andra länders sida pekat på att det är en princip som vi vill hålla på. Det är rimligt att ha ett slags sunset clause, kan man väl kalla det, det vill säga att man har en klausul som säger att om man inte klarar av att få fram vettiga projekt eller få ett projekt i ordning på en tvåårsperiod finns det ingen anledning för den gemensamma kassan att finansiera det. Men det var ett problem som man pekade på.

Kommissionens företrädare, ordförande Barroso, fortsatte med att uttala kritik och oro över att budgeten nu hamnade på en för låg nivå, att det inte skulle vara möjligt att genomföra alla de politiska ambitioner som unionen har godkänt i andra sammanhang. Men ungefär som tidigare gånger tror jag kanske att kommissionens ord föll rätt så mycket på hälleberget.

För att sammanfatta diskussionen kan man konstatera att det var ganska uppenbart att man från tysk sida börjar tycka att man är nära någonting som man kan acceptera, likadant från Spanien. Däremot ett antal andra sydeuropeiska länder med Italien i spetsen men också Portugal och i viss mån Grekland menar att nu liggande förslag är oacceptabla. Italien talade i termer av veto. Det gör man inte så sällan från italiensk sida, om jag ska vara riktigt ärlig – utan någon som helst förklenande klang på detta uttalande. Fortsatt talade holländare, österrikare och vi själva om behovet av budgetrestriktivitet och behovet av att hantera vissa länders nettoposition. Ytterligare några länder utöver vi tre talade om behovet av vad vi brukar kalla lite förenklat för en modernare budgetstruktur, det vill säga mer till forskning, utveckling, tillväxt, rätts-, inrikes- och utrikespolitik och gärna lite mindre till jordbruk och regionalpolitik.

Det är som nämnden hör inga egentliga nyheter, kanske bortsett från kopplingen till jordbrukspolitiken som var en intressant ny sak. Det var i övrigt en ganska förväntad uppläggning av diskussionen.

Vad vi nu väntar på är en femte version av den så kallade förhandlingsboxen. Det vi har fått hittills är version nr 4. Det är sagt att den ska komma sent i kväll eller tidigt i morgon bitti. Det är också sagt att man inte ska räkna med några stora förändringar i denna box jämfört med version 4. Men vad detta betyder i konkreta termer är jag inte i stånd att säga.

Uppläggningen på toppmötet är annars den att efter att ha klarat av fördragsfrågan, under torsdagen förhoppningsvis, tänker ordförandeskapet inleda fredag morgon med en diskussion i hela kretsen. Sedan, om premiärminister Juncker gör bedömningen att det är möjligt att gå vidare, kommer man att bryta för bilaterala övningar, så kallade bekännelsesessioner, där man får gå in och tala om vad man måste ha för att gå med på en uppgörelse. Sedan blir det väl nattmangling och i så fall eventuellt en överenskommelse. Detta är det positiva scenariot. Det negativa scenariot är om ordförandeskapet konstaterar att positionerna förmodligen är så långt ifrån varandra att det inte är lönt att sätta sig i det här.

Detta är en kort historik och kort om själva processen. Utöver det tänkte jag försöka delge nämnden en bedömning av de största svårigheterna något mera precist och också ge ytterligare en viss illustration till de problem som vi har att diskutera.

Herr ordförande! Ska jag gå rakt på eller är det paus för frågor redan nu?

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Vi kan för ordningens skull bara godkänna återrapporten. Det är ingen som har begärt ordet med anledning av återrapporten. Då godkänner vi återrapporten. Så går vi vidare.

Anf. 4 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag bedömer nu att de svåraste frågorna att lösa är följande.

För det första är det den allmänna utgiftsnivån. Enprocentsklubben håller ihop fortfarande i så måtto att vi pläderar för 1 % som tak, även om jag måste säga att våra tyska vänner inte har det uttalandet precis först i sina anföranden som vi andra har. Det är en stötesten.

Den andra stötestenen är nivån för utgifterna när det gäller sammanhållningspolitiken, där det ju är en dragkamp, lite förenklat mellan nord och syd.

Den tredje stötestenen är den brittiska rabatten.

Den fjärde stötestenen är hur man löser Nederländernas, Tysklands och Sveriges så kallade nettoproblem.

Den femte stötestenen är om man ska föra in en diskussion om den gemensamma jordbrukspolitiken eller inte.

Som nämnden märker hänger allt det här ihop. Framför allt de tre sista sakerna hänger ju ihop väldigt mycket. Men det här är de saker som vi behöver försöka lösa ut.

Först en allmänpolitisk bedömning. Nämnden har säkert kunnat följa den mängd bilaterala kontakter som har varit under de senaste dagarna. Jag tror att det är rimligt att säga ungefär följande.

Av de här fem frågorna är utan tvivel det svåraste den brittiska rabatten. Det är uppenbart att man från brittisk sida signalerar stor återhållsamhet – större återhållsamhet än vad medierna rapporterar – när det gäller hur stort utrymme man har för att kompromissa om den brittiska rabatten. Vi talar om ett läge där den i dag är i storleksordningen 4,6 miljarder euro, och den växer om ingenting oförutsett inträffar till ungefär 8 miljarder år 2013. Det är ganska stötande för många.

Det som framför allt är stötande och där jag tror att det finns en kompromissvilja från brittisk sida är den andel som de nya medlemsländerna betalar av denna brittiska rabatt. Men det är en ganska liten del. Den är lite svår att beräkna, men den är försvinnande liten. Jag tror att den är mindre än 1 miljard. Förslaget från ordförandeskapet – bara för att erinra om detta – är att den nivån skulle frysas. Sedan skulle man också säga någonting om att den ska ha en nedåtgående trend.

Om ordförandeskapet inte ändrar på sitt förslag blir det ingen uppgörelse. Det är helt klart. Det kan jag säga helt säkert. Frågan är om det finns manöverutrymme från brittisk sida och också från ordförandeskapets sida. Det är ingen större hemlighet att de som har störst intresse i fråga om den brittiska rabatten utöver britterna själva är Frankrike. Frankrike är det land som betalar den absolut största andelen av den brittiska rabatten. Där kan man bara kort erinra om att för vår del och för vår nettoposition har den brittiska rabatten inte så stor betydelse. Vi betalar bara 25 % av vår andel av den brittiska rabatten som ett resultat av förhandlingarna förra gången. Det är fortfarande en hel del pengar, men förhållandevis är detta inte den för oss största frågan. Man kan ha principiella tveksamheter, och det har vi också, men rent konkret är detta inte av så stor pekuniär betydelse för oss. Däremot är det av stor betydelse för Frankrike.

Finns det förutsättningar för britterna att få gehör från någon annan än Sverige och Nederländerna för att föra in frågan om den gemensamma jordbrukspolitiken i förhandlingarna? Jag tror inte det, om man talar i termer av att kunna få förändringar i den överenskommelse som träffades i oktober 2002, där man som ni kommer ihåg lade ett tak på 1 % årlig nominell ökning för den gemensamma jordbrukspolitiken. Kan man hitta skrivningar som hanterar det? Det är mycket möjligt. Det är helt uppenbart att regeringens avsikt är att försöka, givet att nämnden samtycker, att så långt som möjligt rida på en eventuell reformvåg vad gäller den gemensamma jordbrukspolitiken, givet att det finns förutsättningar för en sådan. Det ser vi som en närmast moralisk skyldighet att göra. Men jag tror inte att man ska vänta sig några stora förändringar, framför allt inte i rena termer.

I fråga om vår egen nettoposition vet ni ju att vi från början krävde en så kallad nettokorrigeringsmekanism. Det tycker vi skulle vara det enklaste och tydligaste sättet att hantera olika länders nettoproblem. Detta var det bara några få upplysta länder, Tyskland, Nederländerna och vi själva, som stödde. Vi har då efter ett tag konstaterat att vi snarare får vara inriktade på att uppnå målet med det här, det vill säga att förbättra vår nettoposition, än att vara väldigt svurna vid speciella medel för att uppnå detta mål.

Vad vi nu resonerar om är huruvida det är möjligt att hantera vår nettobörda genom att dessa länder, Sverige, Nederländerna och Tyskland, kan betala en lägre andel av den momsavgift som vi betalar in till unionen. Det är under förutsättning – det är viktigt – att vi får fortsätta att behålla rabatten på den brittiska rabatten. Det är en viktig förutsättning.

Det här är en ren förhandling, det vill säga det handlar om att stå på sig. Vi har inte velat i exakta termer bedöma hur mycket reduktion på momsavgiften vi behöver för att uppnå en förbättrad nettoposition. Det som ordförandeskapet har föreslagit ger oss någonting i stil med 100 miljoner euro om året, vilket är en bra början. Men vi anser att vi behöver mer för att hantera vår nettoposition.

När det gäller den lösning man kan finna på det här problemet har ordförandeskapet signalerat att man avser att tillämpa samma metod för dessa tre länder. Som statsministern sade i nämnden i går har det här lett till en rätt så häftig reaktion hos de länder som ligger precis på andra sidan strecket vad gäller nettobörda jämfört med oss tre länder. Länder som Danmark tycker inte att det här är någon kul idé. Jag har stor förståelse för det. Vi är i ett läge där man tittar på sina egna intressen. Jag begär inte någon solidaritet från danskarna i det här läget. Jag tror att det finns gränser för hur långt man kan pressa en sådan här särlösning för tre länder utan att det leder till våldsamma reaktioner från andra länder. Men regeringens utgångspunkt är givetvis att försöka att så långt som möjligt rida på vågen av erkännande av vår speciella nettoproblematik.

Den fjärde stötestenen är storleken på 1 B som det heter, alltså sammanhållningspolitiken. Den har också betydelse för vår nettoposition. Vi har ju en del återflöde från regionalpolitiken, men – som jag tror att jag har redovisat tidigare – återflödet för svensk del är störst från budgetlinje 1 A, alltså tillväxt, eftersom vi i allmänhet är duktiga på forskning och utveckling. Vi har alltså ett intresse ur återflödessynpunkt, och givetvis ur andra synpunkter, att försöka bibehålla den nivån så hög som möjligt. Vi har ett återflöde också från 1 B, men det är lägre. Vi betalar mer än vad vi får igen. Det är helt klart. När det gäller utgiftsområde 2 är direktstödet låst, som jag sade tidigare, enligt den här uppgörelsen. Det vi förhandlar om är den så kallade landsbygsutvecklingen. Även där har vi haft ett visst återflöde som inte har varit så dåligt, men det kommer också att minska över tiden.

Vad jag vill säga är att vi gör den bedömningen att det fortsatt ligger i vårt intresse att försöka pressa ned nivåerna på alla de här tre utgiftsområdena. En effekt som man riskerar att få av detta är att vi blir så framgångsrika att det också drabbar oss själva i form av sämre återflöde. Vi försöker parera detta och tycker att vi har varit framgångsrika i så måtto att vi har fått ett erkännande för det som är ett av våra få speciella karakteristika, nämligen vår gleshet.

Glesheten är erkänd nu av ordförandeskapet som ett kriterium utifrån vilket man ska fördela strukturfondsstöd. Det ger oss en möjlighet att förhandla om en så hög ersättning som möjligt just för glesheten. Vi tror att det kan vara ett instrument som ordförandeskapet kan tycka vara lämpligt att använda eftersom det inte får så stora spridningseffekter. Det är vi och Finland som är glesa länder. Det är anledningen till att vi försöker satsa rätt så mycket just på glesheten som kriterium.

Man skulle kunna hitta andra saker, men problemet är att så fort vi hittar andra saker finns det alltid något annat land som har motsvarande situation. Då kan vi inte säkra särskilt mycket återflöde.

Vi tycker att det fortfarande finns ett utrymme att pressa det strukturfondsstöd som går till några av de sydeuropeiska länderna. Här finns några konkreta saker. Det är fortfarande den eländiga utfasningsmekanismen som man föreslår som bara gynnar ett land, Spanien. Där har ordförandeskapet inte rört sig. Jag gjorde mig ovän med den spanske utrikesministern genom att vara den som tydligast tog upp detta i söndagens diskussion. Det är fler som tar upp det. Vi fortsätter att pressa. Det vore ett mycket rimligt sätt att få ned budgeten till en bättre nivå.

Det finns andra enskildheter också som man skulle kunna få en större press på utan att man på något sätt, som vi ser det, försämrar profilen och strukturen på budgeten. Men här hålls emot rejält i slutförhandlingarna av framför allt de sydeuropeiska länderna, också givetvis i viss mån de nya medlemsländerna som börjar att bli lite oroliga här.

Det finns en fråga till som är olöst, kan man väl säga. Den har vi talat om flera gånger. Det handlar om jordbrukspolitiken och huruvida Rumänien och Bulgarien ska inrymmas under det tak som man kom överens om i Bryssel i oktober 2002. Nu finns det en dellösning där en del går under taket och en del går över taket. Det är en typisk kompromiss, skulle jag vilja säga. Det är möjligt att man inte kommer så mycket längre i just den förhandlingen.

Vi fortsätter också att försöka argumentera för en frysning av de administrativa kostnaderna för unionen. De flesta länders nationella administrationer lever under en nollbudget. Det vore rimligt att också EU gjorde det. Nu är det en viss höjning. Den är lägre än på andra utgiftsområden men skulle kunna pressas ned något ytterligare.

Herr ordförande! Det här är ett försök att beskriva både i allmänna termer hur jag uppfattar situationen och i något mer konkreta termer på enskilda utgiftsområden var vi står någonstans. Delvis upprepar jag vad jag sade om förutsättningarna för förhandlingarna.

Jag tror att den största svårigheten är den brittiska rabatten.

Om man ska rangordna det är den näst största svårigheten enskilda länders nettoproblem, där det är uppenbart att man från nederländsk sida anser sig ha ett mycket litet förhandlingsutrymme givet utfallet av folkomröstningen om fördraget som också kom att handla ganska mycket om den holländska avgiften till unionen. Vi själva har också ett problem som vi ser det, även om vi nu kanske tycker oss se konturerna av någonting som innebär att vår position inte försämras. Det börjar kanske bli ett ganska rimligt utfall av en förhandling där vi trots allt nu förhandlar om en union med 25 medlemmar i stället för som tidigare 15.

Den tredje stötestenen i rangordningen är om de sydeuropeiska länderna sväljer det trots allt relativt mycket reducerade regionalstödet. Läs: Sväljer Italien och Portugal det?

Alla de här faktorerna är osäkra. Jag tror inte att vi har någon klarhet i det här förrän kring fredag lunch, om det över huvud taget är möjligt. Då vet vi om det har klappat ihop eller om ordförandeskapet gör ett försök att först genom bilaterala övningar och sedan nattmangling se om man kan sy ihop det. När det gäller förutsättningarna för en uppgörelse har det gått från mycket osannolikt till osannolikt. Då får jag säga föga sannolikt den här gången.

Jag tror att jag stannar där, herr ordförande. Jag är beredd att svara mera i detalj, tillsammans med mina medarbetare, på de frågor och synpunkter som nämnden kan ha.

Anf. 5 CARL B HAMILTON (fp):

Jag har först några faktafrågor. Lars Danielsson, när det gäller vad de nya länderna betalar till den brittiska rabatten sade du ungefär 1 miljard. Är det kronor, eller är det euro?

Anf. 6 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Det är euro. Det är en uppskattning.

Anf. 7 CARL B HAMILTON (fp):

Är det mycket för dem? Det är nästa fråga. För oss är det ungefär 383 miljoner kronor, har jag slagit upp här. Det låter inte så mycket i en svensk statsbudget. Det är naturligtvis djupt orättvist att de ska betala till ett land som är fem, sex, sju, åtta eller nio gånger rikare. Men är det mycket pengar jämförelsevis för dem? Det är min första fråga.

Den andra frågan gäller det du säger om att särlösningen för Storbritannien, Nederländerna och Sverige skulle vara 100 miljoner euro per år för Sverige. Vad är det man jämför med? Är det lägre än eljest, eller är det lägre än det är i dag? Vad är det som är jämförelsenormen där?

Sedan är det frågan om jordbrukspolitiken och om man kan föra in den i förhandlingarna. Det vore naturligtvis en gudi behaglig gärning om man kan göra det. Jag förstår att man fokuserar på taket, men man kan ju göra rätt mycket inom jordbrukspolitiken genom att införa att stödet ändrar inriktning, om det är möjligt i en sådan här förhandling. Man kan till exempel minska stödet för produkter – kanske också för regioner men framför allt för produktslag – som ligger längst ifrån marknadspriserna, där skyddet är i särklass högst. Det går att göra en hel del på inriktningen och strukturen av jordbruksstödet. Det är också väldigt värdefullt om man kan fånga in det i en sådan här förhandling. Det är möjligt att det blir för komplicerat, men det borde inte bli det.

När det gäller själva förhandlingssituationen säger du att man kommer till bekännelseseanser där man ska förklara för ordförandeskapet hur långt man kan gå utan att bli fullständigt utskopad när man kommer hem. Även den här regeringen ska komma hem. Då vill jag säga att vi faktiskt har 1 % som position. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att det är 1 % och inte 1,05 eller 1,06 eller 1,07. Regeringen har inte mandat för mer än 1 %.

För det svenska utfallet avslutar du med att diskutera konturerna – du använde lite sådana ord. Du sade att den svenska positionen inte förändras och att det kanske är ett rimligt utfall, ett slutresultat som skulle kunna vara acceptabelt. Vad betyder inte förändras? I förhållande till vad? Är det antalet miljarder i avgift? Eller är det någon procent av någonting? Vad är det?

Avslutningsvis vill jag understryka att jag tycker att det är väldigt viktigt att vi nu intar en stram hållning från nämndens sida. Du ska veta det när du går in i seanserna där man ska bekänna. Du ska veta att du har en mycket snål och vresig nämnd bakom dig att komma hem och rapportera till. Du ska kunna säga att du har en förfärlig massa elaka typer hemma som inte accepterar någonting över 1 %. Det ska du veta, Lars Danielsson.

Anf. 8 ORDFÖRANDEN:

Återstår väl att se om alla är lika elaka som Carl B Hamilton. Det är mycket möjligt att han gör rätt bedömning.

Anf. 9 ULF HOLM (mp):

Jag vill göra några kommentarer. Det gäller frågan om jordbruksstödet och britternas inställning.

Mandatet från EU-nämnden måste väl vara, precis som Carl B Hamilton säger, att det är välkommet att man öppnar för en sådan diskussion från svenskt håll. Men det finns ju också antydningar om att för att britterna ska kunna gå med på en uppgörelse utan rabatt ska de kanske ha någonting annat i gengäld. Då är frågan vad det skulle kunna vara. Om man inte öppnar upp för jordbrukspolitiken, vad skulle det då komma för förslag från ordförandeskapet – om det nu finns något sådant förslag, för det är kanske bara spekulationer? Det skulle det vara ganska bra att veta.

Det pratas ganska mycket om hur viktigt det är att få tillbaka pengar från EU. Förvisso är det viktigt. Men för statsbudgeten spelar det ingen större roll; de mesta pengarna går ju inte tillbaka till statsbudgeten. Därför tycker jag att enprocentsmålet är så oerhört viktigt. Det är liksom statens budget som vi förfogar över. Mycket av de pengar som kommer tillbaka går ju till jordbruksinnehavare, företag, kommuner eller landsting. Det är därför som enprocentsmålet är så oerhört viktigt. Det är den viktigaste signalen från mig just nu.

Anf. 10 LENNART HEDQUIST (m):

I relation till Carl B Hamiltons inlägg förtjänar det att understrykas att vi också mycket tydligt klargör att regeringens position är 1,0 %. Den står vi bakom. Någon positionsförändring kan det enligt min uppfattning inte bli fråga om utan att EU-nämnden i så fall får tillfälle att diskutera frågan. Om jag tolkade statsministern rätt i går är det precis vad han sade, alltså att det i så fall får bli sådana överläggningar.

Den positionen måste framföras med stor tydlighet. Det enda som kan rubba den är en förändring samtidigt av Sveriges avgift och hur nettoflödet ser ut. Det är klart att man från svensk horisont delvis kan se de sakerna som kommunicerande kärl.

I går lät statsministern undslippa sig en sak som kanske väckte viss förvåning. Han sade ungefär så här: En möjlighet vore att man nationaliserade finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Min fråga är: I vilken utsträckning har regeringen diskuterat det förslaget, och har man på fullt allvar tänkt framföra det?

Ytterligare en fråga som jag skulle vilja ha svar på gäller sammanhållningspolitiken, regionalpolitiken och strukturfonderna. Där finns det stora utgifter som man skulle kunna ta tag i lika gärna som den gemensamma jordbrukspolitiken.

Lars Danielsson nämnde nyss att ändringar i konstruktionen kan ge ett visst återflöde till Sverige. Men om man nu diskuterar EU:s uppgifter och vad EU ska finansiera framöver skulle man väl kunna säga sig att där föreligger möjligheter till en nationell finansiering.

I stor utsträckning har Sverige kommit sämre till på de områdena på grund av att vi har varit duktiga på att finansiera de sakerna inom landet. Samtidigt får andra länder, typ Italien, en favör av att de varit dåliga där.

Min fråga är i vilken utsträckning – om nu hela havet stormar här beträffande olika poster – man med ökad tydlighet kan framföra sådana förändrade önskemål beträffande de posterna.

Anf. 11 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag måste säga att jag instämmer i vad Lennart Hedquist sade. I går gjorde jag också bedömningen att Göran Persson var mycket tydlig med enprocentsnivån. Det tycker jag att vi måste hålla fast vid. Vi kan inte gå ut och göra för stora kompromisser i det här läget. Det där kan nog komma i ett skede i förhandlingarna – så är det naturligtvis. Men att tydligt markera enprocentslinjen tror jag att vi är överens om här i EU-nämnden i alla fall.

Slutet av din inledning tycker jag var mycket fint. Vi har nu fått ett mycket bra grepp om vad som händer. Det är inte lätt att läsa de här handlingarna. Det hela är svårtolkat, så det är väldigt fint att du har kommit hit till nämnden och berättar och gör sammanfattningar.

Du nämnde om Sverige och sydeuropéerna – Italien och Portugal – och de reducerade bidragen. Tror du att Spanien kommer att vara för en viss reducering? Kommer Spanien att svälja det?

Den brittiska rabatten är säkert den svåraste nöten att knäcka. Jag tror att de signalerade stor återhållsamhet. Men kan det verkligen vara så att det är en ökning från 4,6 miljarder euro till 8 miljarder euro fram till år 2013? Det är en våldsam ökning. Det är mer än vad budgeten för hela EU procentuellt kommer att öka fram till år 2013. Vilka mekanismer styr i så fall att de får ännu mer? Vad händer år 2020? Blir det då 15 miljarder euro? Det är oerhört mycket.

Sedan har vi glesbygdskriteriet. Vi som håller på med jordbruksfrågor, miljöfrågor och sådant är tacksamma för att vi har fått det där godkänt. Men det finns ju också något som heter klimatkriteriet. Det finns till och med kommuner runtom i Sverige som får LBU-medel på grund av en kortare växtsäsong. Kommer också det in här? Det är ju fråga om ganska mycket pengar. Också detta är ett viktigt kriterium.

Avslutningsvis gäller det landsbygdsstödet, en fråga som vi diskuterar mycket i miljö- och jordbruksutskottet. Kommer ni mer in på detaljer om axlarna, eller kommer ni att överlåta detta på jordbruksministrarna så att ni tar de övergripande besluten och mer blir delegerat till de olika ministrarna?

Anf. 12 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! EU-kommissionens förslag har varit 1,24 %. Här håller vi fast vid 1 %. Dessutom finns det ett slags kompromiss på 0,6 % som möjligen gäller just nu.

De här siffrorna är inkomster i EU:s budget. Men när man gör en budget vill man gärna se båda sidorna, både inkomster och utgifter. Kanske saknas lite grann de tänkta utgifterna för EU. Vad är det som kommissionen inte kan genomföra om man backar från 1,24 % till 1,26 %, och har det diskuterats?

Jag vet att det finns fasta utgifter såsom jordbruk och vissa andra saker – återflöden som så att säga har sin teknik för hur det flödar ut. Men jag gissar att kommissionen har ambitionen att genomföra viss annan politik som man inte kan göra om vi backar.

Vad är det för frågor som det handlar om och vad säger vi nej till om vi backar ned till 0,6 %? Det tycker jag är en viktig fråga – om det nu går att i någon mån ge en bild av detta.

Sedan har vi detta med att nationalisera jordbrukspolitiken. Jag har inte hunnit fundera så mycket på frågan att jag är tvärsäker på om jag har rätt. Men jag ifrågasätter möjligheten att göra vinster där. Om regelverket är detsamma för jordbrukets återbetalning per areal och enhet är det svårt att se att Sverige skulle tjäna särskilt på det om vi inte drar ned, om vi inte försämrar för svenska bönder relativt andra bönder. Då gör vi självklart en vinst. Men om vi ska behålla en likadan jordbrukspolitik för alla, är det då någon förtjänst med att åternationalisera det stödet? Jag gissar att det är ett sätt att själv rå om det och bestämma i vilken mån bönderna ska ha samma som övriga eller inte.

Har jag rätt eller fel på den punkten? För mig är det mycket viktigt att få veta det.

Anf. 13 JAN ANDERSSON (c):

Jag börjar med det övergripande. Kopplat till folkomröstning och annat är det inte ett transparent system vi har här. Vad är det vi betalar till? Vi har rabatt på rabatten och så vidare.

Jag vet hur det är i förhandlingar och så, men det hade varit önskvärt att det var enklare och genomsynliga system här. Jag vet ju hur det fungerar, men detta bör kanske finnas med i diskussionen.

När det gäller jordbruksbiten tål det möjligen att påminna om att vi nyligen gjort en stor reform. Vi har ju precis landat. Reformen är inte ens halvåret gammal när det gäller tillämpningen. Sett till sektorns utveckling tror jag att det är oerhört viktigt att ha en långsiktighet, inte en ryckighet, i fråga om hur det här utformas. Den långsiktigheten är möjligen viktigare än vad nivåerna för ersättningar och annat är.

Rör man nivåerna kommer man självklart in på att röra också i systemen. Det tycker jag att man ska ha med sig när det här diskuteras, så ha i minnet att vi precis har gjort en stor reform på området!

Beträffande återflödet har Ulf Holm en klädsamt kameral inställning. Det handlar om vad vi ger ut från statsbudgeten. Men jag vill bara påminna om att lite grann av det där kommer tillbaka när det roterar i samhället i form av skatt eftersom vi har de nivåer vi har på uttaget i det här landet. Se alltså inte detta bara som en kameral bit!

Det för mig in på det här med enprocentaren. Jag vet inte hur elak jag är i förhållande till Carl B Hamilton, men låt oss inte så att säga sätta oss i elakhetsperspektivet och sitta där så länge att vi blir kvar ensamma och inte lyckas plocka hem detta! Det tror jag är väldigt viktigt, för det är inte många timmar kvar för att göra det här.

Det är lätt att sitta och känna att vi är tuffa här. Men det finns också en uppenbar risk när vi ska räkna hem nettoresultatet av det, så från Centerpartiets sida vill jag säga: Låt inte elakheten vara det mest framträdande, utan se till att vara finurlig och plocka hem så mycket som möjligt!

Anf. 14 CHRISTINA AXELSSON (s):

Jag tänkte ställa den fråga som jag ställde till statsministern i går när vi hade samråd. Det handlar om Lissabonstrategin. Jag frågade om man skulle tappa tempo i och med att det fanns så mycket annat att diskutera. Då varnade statsministern lite grann för just det här med forskning och utveckling, för att de bitarna kan få stå tillbaka om vi har en väldigt snäv budgetram att diskutera.

Med tanke på det som Lennart Hedquist påminde om och som statsministern också sade – att man kunde öppna upp för att kanske betala någonting själv när det gäller jordbrukskostnader eller så – undrar jag om det är en möjlig väg att gå just för att i det läget kunna lägga mera pengar på till exempel forskning, som vore en viktig bit, och för att kunna föra in den typen av diskussioner också i budgetförhandlingarna så att man på det sättet skulle kunna få också britterna att tycka att de väl kan börja titta på det här. Man skulle, som det heter, kunna slå flera flugor i en smäll. Detta skulle jag vilja höra lite grann om.

Anf. 15 LARS LINDBLAD (m):

Lennart Hedquist har tidigare tagit upp de olika övergripande synpunkter och frågor som vi har, men jag har två frågor som mer är detaljfrågor och som jag skulle vilja gå in på.

Jag och statssekreteraren har ju diskuterat excellenskravet ett antal gånger och skulle vilja återkomma till den frågan. Framför mig har jag ett arbetspapper daterat den 7 juni 2005. Där finns det en ganska otydlig skrivning och koppling mellan excellens och att säkerställa fair and balanced access. Min fråga är om fair and balanced access är en motsägelse till excellenskraven och om det finns något hot i detta utifrån vår gemensamma ståndpunkt i det här avseendet.

En annan fråga jag har gäller kapitlet om egna medel. Där finns det en gammal fin klassiker som vi inte är så förtjusta i. Det gäller det här med möjligheter att införa nya autonoma, egna, medel. Från Europaparlamentet och så vet jag att det där är en fråga som är uppe nästan varje år. Men är detta en positionsförändring där man nu till kommissionen ger ett förslag som är tydligare än det som tidigare varit uppe till diskussion, eller är det återkommande skrivningar som man kör med? Är detta alltså något som så att säga går mot Sverige i den meningen?

Anf. 16 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Delvis kommer jag att ta hjälp av mina medarbetare också här. Men låt mig inledningsvis säga följande.

Regeringen har aldrig någonsin i de här förhandlingarna sagt någonting annat än 1 % när det gäller utgiftsnivån – jag kan dela ut alla mina talepunkter i de här förhandlingarna. Vi har hållit, och håller, stenhårt på detta. Det har varit mycket effektivt att tillsammans med fem andra stora nettobetalare ha denna princip.

Samtidigt måste det vara så, som vi ser detta, att det är tre faktorer som ska vägas in när vi så småningom gör en slutlig bedömning. Är ett eventuellt förslag till överenskommelse rimligt att acceptera eller inte? Det första och viktigaste är naturligtvis utgiftsnivån. Det måste alltså vara den första punkten.

Det andra elementet som man måste titta på – vilket flera här har varit inne på, inte minst Jan Andersson – är vår nettoposition. Vad betyder det här för Sverige generellt sett? Det är för Sverige vi förhandlar och ingen annan. Vi måste alltså göra en bedömning av vår nettoposition. Det handlar både om hur stor del av EU:s inkomster vi ska betala och om hur återflödet ser ut.

Det tredje elementet, som jag också tycker är väldigt viktigt, är hur strukturen på budgeten ser ut. Jag tror att det var flera, inklusive statsministern, som i går vid samrådet i nämnden sade: Vi är villiga att betala 1 ½ % bara det går till rätt saker. Jag tror att Carl B Hamilton var en av dem som sade det. Någon annan talade om ½ % procent. Det tycker jag är ett mycket rimligt resonemang. Detta måste vi också ha med som ett element här, det vill säga: Hur ser strukturen ut? Är den fastlåst på ett sätt som vi inte tycker är rimligt, eller finns det öppningar mot det som jag lite förenklat brukar kalla för modernitet? Det måste också vara ett element.

Jag menar att det är de här tre sakerna som ska vara faktorer som man väger samman på lämpligt sätt när man så småningom tar ställning till en eventuell slutuppgörelse.

Jag kommer nu till de enskilda frågorna.

Carl B Hamilton frågade om det är mycket för de enskilda medlemsländerna. Nej, egentligen är det väl inte så mycket ens i reda pengar för dem. Men principiellt är det inte motbjudande men näst intill. Jag tror att inte heller den lettiska eller den cypriotiska statsbudgeten faller samman för deras bidrag; så är det inte. För Polen blir det en del pengar. Men det är trots allt principen det mera handlar om, så jag tror inte att någon kan tycka att det egentligen är så mycket.

Det här med vår specifika lösning på momssidan ska jag be Sara Colliander förklara på ett betydligt professionellare sätt än jag kan åstadkomma.

När det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken har Carl B Hamilton givetvis alldeles rätt. Det är inte bara taket det handlar om, utan det är klart att det också gäller inriktningen. Jag tycker att vi på något sätt borde försöka få in ett resonemang och någon form av mekanism som gör det möjligt att också diskutera inriktningen. Då handlar det om språk snarare än om pengar kanske. Vi får väl se vad vi kan åstadkomma. Det handlar om att med likasinnade arbeta i den riktningen. Vi har ju erfarenheter från den förra förhandlingen, som slutade år 1999. Detta går i en krets av länder och då i första hand Sverige, Storbritannien och Nederländerna men kanske också i ett land som Italien som faktiskt var rätt konstruktivt förra gången på just det här området. Det kan finnas ytterligare några länder. Säkerligen går det kanske också i en del av de nya medlemsländerna att också driva en något modernare inriktning på jordbrukspolitiken.

Om det blir några bekännelsesessioner, en fråga som Carl B Hamilton tar upp, kommer statsministern att säga det som vi flera gånger har sagt: Ned med utgiftsnivån. Vi vill ha en lösning för vårt speciella nettoproblem. Sedan är det klart att vi måste försöka vara – för att använda Jan Anderssons uttryck – finurliga när det gäller återflödet, framför allt under 1 B. Går det att hitta någonting där som kan ge ett bättre återflöde?

Det är de budskap man vill ge där. Så småningom får vi ta ställning till hur utfallet blir – om det blir ett utfall.

Ulf Holm frågade om Storbritannien ska ha någonting annat och i så fall vad, förutom det här med jordbrukspolitiken. Nej, uppriktigt sagt tror jag inte det. Det låter inte så på dem. Jag har själv i dag haft ett långt samtal med min motsvarighet på den brittiske premiärministerns kontor. Nej, det är rabatten som det handlar om. Man ger den här lilla öppningen om jordbrukspolitiken som väl egentligen kan vidgas till att man kanske också, precis som vi, vill se en modernare budget. Det går dock inte att köpa ut britterna med stöd till skotska får eller någonting sådant – om det nu finns skotska får, och det finns det ju – utan det är rabatten det handlar om.

Var och en som följt den brittiska debatten vet att rabatten är en het fråga i debatten. Det är rabatten det på något sätt handlar om. Litmustestet för om den brittiska regeringen är framgångsrik är om man lyckas försvara den.

Ulf Holm hade ett resonemang här. Det är klart att det är bruttoavgiften som syns på statsbudgeten. Självklart är det så. Men jag tycker att Jan Andersson redan gett det kompletterande svar man bör ge, nämligen att statskassan också har nytta av ett återflöde, om än indirekt. Men visst, en av anledningarna till att vi driver enprocentsnivån är att vi tittar på bruttosiffrorna.

Lennart Hedquist tar upp frågan om en renationalisering av jordbrukspolitiken. Ja, det är väl ett mera drastiskt sätt att peka på behovet av reformer i jordbrukspolitiken. Ett slags yttersta konsekvens av detta, om man inte lyckas, skulle vara att åternationalisera. Visst, som väl Holger Gustafsson tog upp, handlar det i viss mån om att själva kunna kontrollera detta – att det snarare är det här huset än något annat hus som bestämmer den slutliga inriktningen på jordbrukspolitiken. Det är klart att en sådan ordning riskerar att skapa störningar på den inre marknaden. Givetvis är också statsministern införstådd med att det är så. Men se det som ett sätt att tydligt markera mot den nuvarande jordbrukspolitikens orimlighet, för den är icke rimlig. Jag tror inte att det finns någon oenighet i detta rum exempelvis om vilka effekter den har gentemot livsmedelsproducenter utanför EU:s gränser. Vad det egentligen handlar om är väl alltså behovet av en reformering av jordbrukspolitiken.

När det gäller de frågor som Lennart Hedquist i övrigt tar upp finns det ett problem där det måste erkännas att vi inte har lyckats fullt ut. Vi har predikat om den så kallade nationella ansatsen när det gäller regionalstödet, det vill säga att vi tycker att det är de enskilda länderna som ska mätas när man tittar på den regionala utvecklingen snarare än enskilda regioner. Vi har nått en bit på vägen där, men alltså inte fullt ut. Det är klart att man också skulle kunna tala om ett slags förslag om en renationalisering av regionalpolitiken. Man skulle helt enkelt säga att det är medlemsländernas sak att klara ojämnheterna.

Men det här får väl liksom mycket annat ses som en process, som det heter. Man börjar alltså och fortsätter sedan att stillsamt argumentera.

Sven-Erik Sjöstrand frågar om Spanien skulle tåla en viss reducering. Jag tycker fortfarande att det skulle gå att pressa spanjorerna ytterligare. Försöker man väga detta där vi nu står tror jag att de flesta är av den uppfattningen att det – för att uttrycka sig lite vanvördigt – går att trycka till spanjorerna ytterligare lite grann. Det borde gå.

Vi kommer att fortsätta att argumentera för detta. Vi spelar med öppna kort. Jag tror att jag var den ende i debatten i söndags som hade konkreta förslag om hur detta skulle kunna gå till. Men vi ska försöka få andra att följa med i den svängen. När det gäller nyckeln till om vi kan pressa den övergripande utgiftsnivån ytterligare handlar det om att få framför allt spanjorerna att backa ytterligare lite grann.

Sven-Erik Sjöstrand blev också – jag har full förståelse för det – lite undrande inför alla siffrorna kring den brittiska rabatten. Beloppet 4,6 miljarder som jag brukar svänga mig med är alltså ett genomsnitt över den nuvarande budgetperioden. Redan i slutet av den här budgetperioden blir det 6 miljarder. Sedan går det upp till 8 miljarder. Hur som helst är det stora pengar som det handlar om.

Det förslag som ordförandeskapet har lagt på bordet – det vill säga frysningen – har man i den brittiska debatten snabbt omsatt i form av frågan: Varför ska Storbritannien avstå från 20 miljarder euro nästa period? Det är klart att det är rätt mycket pengar.

Frågan om vårt speciella klimat diskuteras precis på samma sätt som de detaljer som du frågade om. Detta diskuteras i jordbruksrådet. Frågan om LFA, less favoured areas, tror jag att jordbruksministern redan samrått om med er. Detaljerna kommer där. Vad vi nu gör är att vi sätter taket. Sedan ska det preciseras i förhandlingar i jordbruksrådet.

Holger Gustafsson tycker jag pekar på en mycket rimlig sak – ja, i och för sig på många rimliga saker. Men en rimlig sak är just att man måste titta på både inkomst- och utgiftssidan. En av de saker som vi har predikat hela tiden är just att man måste titta på bägge sidorna. Vi har, ska jag väl säga, varit lite rädda för att det ska bli en utveckling där man bara låser utgiftssidan och tar inkomstsidan senare. Men där känner vi oss tryggare nu.

Som en första punkt i alla mina anföranden har jag alltid sagt att Sverige inte accepterar en överenskommelse som inte inkluderar både inkomst- och utgiftssidan.

Vad kan inte genomföras om nivån sjunker ytterligare? Ja, vi fick en lång lista över allt möjligt häromdagen av Barroso. Vad man krympt mest relativt sett – och detta är tråkigt – är inte sammanhållningsfonder och jordbruksstöd utan allt det andra. Det gäller då tillväxtsidan, rätts- och inrikesområdet samt utrikespolitiken. Där är de största procentuella minskningarna.

På tillväxtsidan kan man helt klart vara lite orolig. Men där har vi en väldigt bra nordisk-baltisk front där vi nu försöker knyta fast helst en procentsats – hur mycket som under utgiftsområde 1 A ska gå till forskning och utveckling. Lyckas vi med det kan vi vara framgångsrika med att hålla tillbaka en del av de mindre välbetänkta så kallade transeuropeiska nätverk som finns. Jag ironiserar ofta över bron över Messinasundet – inte för att det är något fel på bron över Messinasundet. Men det finns inget europeiskt mervärde här, utan det är helt klart fråga om ett italienskt mervärde. Det tycker vi kanske inte att någon annan än italienarna ska betala.

Givetvis riskerar vi att tappa en del när vi trycker ned här, men vi försöker begränsa skadeverkningarna – bland annat på det sätt som jag beskrivit. Vad vi framför allt koncentrerar oss på är att vi, om vi tappar en del av de transeuropeiska nätverken kan, tycker jag, leva med det.

När det gäller strukturfonderna är det klart att mycket av det som regionalstödet går till på många sätt är hedervärda projekt. Mycket av det som sker i vårt land är ju jättebra. Men som alltid: Det handlar om en prövning av om det verkligen är nödvändigt att göra detta. Har man som ett övergripande mål att försöka hålla nere utgifterna får man kanske avstå från sådant som i och för sig är bra men inte helt oundgängligt.

Vad jag kanske, om jag ska vara riktigt ärlig, är lite orolig för är att man relativt kraftigt krymper utgiftsområde 3 – det område som handlar om rätts- och inrikesfrågor. Vi har ett problem, som flera av de nya medlemsländerna pekat på, med gränskontrollen i de nya medlemsländerna. De behöver stöd för att klara en vettig gränskontroll. Här finns det en del projekt som det vore mycket värdefullt om de kunde genomföras. Är det något enskilt område där jag själv tycker att vi kanske får en väl oönskad effekt så är det just på det området.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken är det klart att det är bra om ambitiösa insatser kan göras på olika sätt. Här finns också biståndet, som ju är väldigt viktigt. Det är klart att det kanske går att hantera detta. Administrationen tycker jag att vi kan trycka ned ytterligare.

Det här med renationalisering, som Holger Gustafsson tog upp, tror jag att jag redan har talat om. Jan Anderssons frågor har jag väl delvis besvarat.

Christina Axelsson! Det finns en risk för att vi tappar tempot i Lissabonstrategin när vi nu går ned i utgifter på tillväxtområdet. Men jag tycker ändå att det är viktigt att komma ihåg att EU-budgeten aldrig kan bli annat än ett komplement till det som ska göras på det här området. De huvudsakliga insatserna för att höja tillväxten i Europa – utöver det som sker i den privata sektorn, som givetvis också är väldigt viktigt – är de som sker över den nationella budgeten. EU blir bara lite grädde på moset, kan man säga. Men det är klart att det är olyckligt i sig.

Jag skulle gärna se att man kunde ha någon form av översyn av budgeten, till exempel i samband med att man utvärderar Lissabonstrategin när den är tio år gammal. Om man då till exempel ser att vi inte har uppnått alla de mål som sattes upp så skulle vi kunna göra något slags omfördelning av budgeten för att kunna få den att satsa mer mot Lissabonsstrategins mål.

Huruvida det är möjligt vågar jag inte säga, men det vore klart önskvärt. Som jag har varit inne på flera gånger tidigare finns det delvis en omodern struktur i det här.

Innan jag ger ordet till Sara Colliander vänder jag mig till Lars Lindblad, som ställde två frågor. Ja, det här med fair and balanced access är ett hot mot excellenskriteriet. Det är inte tu tal om annat. Vi försöker få bort det. Det vore bättre med excellence rakt av – punkt slut. Vi kommer att fortsätta att pressa på det, för det används sedan som hävstång för dem som vill ha mindre excellenta projekt.

Det finns ett problem här, som den brittiske utrikesministern pekade på vid senaste konklaven, nämligen att det i dag finns stora reservationer på forskningsbudgeten i EU. Man förmår inte riktigt att göra av med alla pengar. Man har reservationer på sju åtta miljarder euro, vilket jag måste säga att jag inte var medveten om. Det kanske säger en hel del om att jag inte hinner hänga med. Det kanske också är någonting som man ska komma ihåg; det finns alltså ett visst ointecknat utrymme här också. Det är ju i och för sig intressant.

När det gäller nya autonoma system för egna medel tror jag egentligen att det bara är två instanser som tycker att det är en bra idé. Den ena instansen har du själv nämnt – Europarlamentet. Det är inte alla där, men en majoritet. Den andra instansen råkar vara i Luxemburg. I övrigt tror jag att det finns en stor tveksamhet inför det här.

Det man föreslår i slutsatserna just nu är att kommissionen ska lägga fram en rapport. Det är en typisk EU-kompromiss när man inte vill göra någonting. Det är väl inte farligt att utreda det. Det är ju inte ovanligt i nationella sammanhang heller att man begraver saker och ting i utredningar som man inte vill göra någonting åt.

Men vi – ett antal länder – brukar vid varje tillfälle markera att vi inte anser att detta är en väg som unionen ska beträda. Vi är de första att hålla med om att det är lite knepigt att hålla på med de här förhandlingarna om inkomstsidan som vi gör nu och fördela mellan olika länder. Men vi vill inte ha ett autonomt finansieringssystem.

Sedan har vi det här med vår speciella momsreduktion. Sara, vill du försöka reda ut Carl B Hamiltons frågor?

Anf. 17 Kanslirådet SARA COLLIANDER:

Jag ska försöka. Först ska jag bara förklara vad det handlar om. Det innebär i princip att för våra tre länder halveras momsavgiften. Men vi ska också vara med och finansiera den halveringen genom våra bni-andelar för EU-27. Då blir effekten mindre än själva halveringen. Så funkar det alltså.

Sedan ska man som en effekt lägga till att den brittiska rabatten blir lägre. Alltså kommer vår andel dit att vara lägre.

Det finns olika jämförelsepunkter. Jämfört med nuvarande system är det här, totalt, värt för oss, Sverige, 170 miljoner euro. Jämfört med ett helt rent system, alltså utan rabatter, är det värt ca 111 miljoner euro. Det är relevant att göra den jämförelsen om man vid en given utgiftsnivå säger vad man behöver på inkomstsidan för att kompensera oss i nettobördeperspektivet.

Anf. 18 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det krävs kanske att man är professor i nationalekonomi för att förstå detta. Men för att uppnå en nettoeffekt på 111 euro måste det alltså i bokföringen bli 170 euro. Det är effekten. Det är rätt knöligt, det här, om man säger så.

Anf. 19 CARL B HAMILTON (fp):

Nej, det här är väl inte så enkelt, även om man möjligen kan hänga med halvvägs i resonemanget.

Vi måste ju på något sätt försöka knyta ihop det här. Vi har en votering kl. 16, som jag tror att alla är medvetna om. Om jag har förstått det hela rätt är regeringens position alltjämt 1 %. Som både Folkpartiet och Moderaterna här har sagt är det viktigt att man har den tydligt formulerad.

Det är riktigt, som jag sade i går vid det offentliga mötet, att strukturen och innehållet i de här procenten är viktiga. Jag tror att det var jag som sade att 1 ½ % är acceptabelt om det går till goda ändamål. Men om det går till dåliga ändamål så räcker det med ½ %.

Med den struktur som vi har i dag där jordbrukspolitiken tar 43–44 % och regionalpolitiken till Västeuropa – de rika länderna – tar 30 % så kan man inte motivera mer än 1 %, som jag ser det.

Jag håller med om det här med Spanien. Alla kan väl hålla med om att man ska klämma åt spanjorerna på något sätt. Men spanjorerna och Spanien har ju alltid lyckats i budgetförhandlingarna med en fullständigt brutal och hänsynslös utpressningspolitik. Jag är alltid förvånad över att de på något sätt kommer ut och lyckas med det är. Vi kan väl försöka ta efter spanjorerna och tillägna oss deras förhandlingsskicklighet, brutalitet och kanske till och med lite elakhet. Vem vet? Det har på något sätt blivit en visa i EU att spanjorerna lyckas.

Beträffande strukturen på jordbruket vill jag upprepa att jag tycker att det är oerhört viktigt. Jan Andersson kanske kan instämma i att om man skulle få en mer rationell struktur på jordbruksstödet, ungefär i linje med det som OECD har räknat fram – om vi ska ha en opartisk domare i detta – gynnar det Sverige. Sveriges jordbruk är jämförelsevis rationellt. I ett europeiskt perspektiv är stödnivåerna mer rationella än för många andra länder. Jag tror att det skulle gynna den svenska strukturen också.

Anf. 20 ORDFÖRANDEN:

För att reda ut det här med regeringens position – om jag tolkade statssekreteraren rätt är utgiftsnivån, nettopositionen och strukturen på budgeten de tre faktorer som skulle vägas ihop i en helhetsbedömning.

Flera ledamöter, däribland Lennart Hedquist och andra, har varit inne på att se det slutliga resultatet. Jag vill bara att vi ska bli på det klara med vad positionen är inför ytterligare samråd.

Är det rätt uppfattat?

Anf. 21 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Ja, herr ordförande, det är precis så som regeringen ser detta också. Det är de här tre faktorerna som måste vägas samman. Att sedan utgiftsnivån är den viktigaste av dessa tre hoppas jag att regeringen genom sitt konsekventa agerande visar att vi anser.

När det gäller att tillägna sig spanjorernas metoder lovar jag att vi ska försöka tillägna oss alla spanska metoder utom en. De brukar nämligen röka långa cigarrer under förhandlingarna för att få motsidan att ge med sig. Det är ganska framgångsrikt. Men där går gränsen åtminstone för mig.

Anf. 22 HILLEVI LARSSON (s):

Långsiktigt tror jag att det handlar om både ge och ta. Man kan inte bara ta, för då är risken att de andra inte vill ge så mycket. Det finns en balans där.

När det gäller de sju miljarder som brinner inne för forskningsbudgeten tycker jag att det låter som att det är ett systemfel. Jag tror att det finns otroligt viktiga forskningsprojekt som saknar finansiering. Problemet är snarare åt andra hållet. Man kanske kunde försöka se till att systemfelet rättas till så att pengarna kommer ut och inte brinner inne. Jag tror att forskning är något av det allra viktigaste för tillväxt och sysselsättning i Europa i framtiden.

Anf. 23 LENNART HEDQUIST (m):

Det var en korrekt sammanfattning som ordföranden gjorde. Men jag tolkar det hela på det sättet att nämnden ska ha en återrapportering beträffande ett eventuellt kompromissförslag om man presenterar någonting som ligger över 1,0 %. I så fall är det ju viktigt att man verkligen har uppnått något på de övriga två områdena.

Där vill jag skicka med att om man inte kommer fram till någonting med jordbrukspolitiken – och den är ju så nyligen avhandlad så det kanske blir svårigheter med det – bör nog Sverige vässa sin argumentering ytterligare beträffande strukturfrågorna, strukturfonderna och så vidare så att man kan redovisa ett resultat där. Förvisso har man tydligen redan gjort en del. Men jag tycker att Sverige ska kunna vara aktivare för att få i gång processen på ett bättre sätt, som statssekreteraren nu nämnde.

Anf. 24 ULF HOLM (mp):

Vår ingångspunkt är: Inte en krona mer än 1 %. Det är väl känt vid det här laget. Och gärna mindre!

Lennart Hedquist sade att vi ska ha en återrapport. Men ni kommer väl att kalla till en extra EU-nämnd om det blir så att det blir över 1 % som en sorts kompromiss?

Det finns en skillnad där mellan svenskar och spanjorer. I Sverige är traditionen att Persson ringer Reinfeldt om det skulle behövas någon uppgörelse och att klara ut något. Det blir ingenting annat. Vi får hoppas att han inte gör det den här gången, utan att vi faktiskt står fast vid den här uppfattningen och inte går vidare. Jag hör något mellan raderna när man säger: Vi ska nog acceptera det här och vi ska ta ansvar för hela EU när andra länder sätter sitt eget intresse framför EU! Det var det som hände när engelsmännen fick sin rabatt första gången. Det var ett stort misstag, och jag förstår inte varför vi ska släppa efter nu för de påtryckningar som finns.

Ni känner till mp:s uppfattning sedan tidigare om jordbrukspolitik och så vidare, så jag behöver inte repetera den.

Anf. 25 CARL B HAMILTON (fp):

Jag vill bara säga att detta är en mytbildning, och då menar jag inte att Göran Persson och Fredrik Reinfeldt talade med varandra i telefon. Men det är en mytbildning att det på något sätt skulle ha gått förbi nämnden. Vi hade ett möte en fredagsmorgon då representanterna för Moderata samlingspartiet i linje med vad de hade sagt tidigare under veckan konfirmerade sin tidigare ståndpunkt, som var att stödja regeringens position vid det tillfället – då gällde det vapenembargot mot Kina. Rätt ska vara rätt.

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Det är väl inte förbjudet för partiledare att samtala med varandra. Jag noterade i går att när statsministern kom till EU-nämnden och presenterade sin position fanns det de som tyckte att partiledarna borde ha fått informationen innan. Men detta kan vi inte fördjupa oss i.

Anf. 27 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Jag kan bara instämma med Hillevi Larsson; det finns ett systemfel på forskningssidan. Jag har talat både med Leif Pagrotsky och med Kerstin Eliasson om detta. Vi måste i forskningsrådet driva att få fram klarhet i vad det här beror på. Det är helt enkelt inte acceptabelt.

Som statsministern sade i går är det självklart att regeringen vill ha ett ordentligt extra EU-nämndssammanträde över telefon om det skulle vara så att vi föreläggs något som vi tror kan vara grunden för en överenskommelse. Om ordförandeskapet efter en bordsrunda på fredag finner att det inte finns några förutsättningar ser jag ingen anledning till annat än att vi kan vänta till lördag, när statsministern återrapporterar. Då får han förklara varför det gick som det gick.

Men finns det förutsättningar för en överenskommelse är det självklart att vi kommer att hoppas på nämndens villighet att mötas och kunna ta ställning till en sådan. Som vanligt måste jag varna för att det kan bli på tämligen okristliga tider. Men jag bedömer det som sagt som föga sannolikt att det blir en sådan situation.

I övrigt tror jag att jag har svarat på de flesta frågorna.

Anf. 28 ORDFÖRANDEN:

Då riktar jag en uppmaning till ledamöterna att ha beredskap under fredag eftermiddag och kväll. Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt. Vi tackar statssekreteraren och medarbetarna.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statssekreterare LARS DANIELSSON 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 3

Anf. 4 Statssekreterare LARS DANIELSSON 3

Anf. 5 CARL B HAMILTON (fp) 7

Anf. 6 Statssekreterare LARS DANIELSSON 7

Anf. 7 CARL B HAMILTON (fp) 7

Anf. 8 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 9 ULF HOLM (mp) 8

Anf. 10 LENNART HEDQUIST (m) 8

Anf. 11 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 9

Anf. 12 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 9

Anf. 13 JAN ANDERSSON (c) 10

Anf. 14 CHRISTINA AXELSSON (s) 11

Anf. 15 LARS LINDBLAD (m) 11

Anf. 16 Statssekreterare LARS DANIELSSON 11

Anf. 17 Kanslirådet SARA COLLIANDER 16

Anf. 18 Statssekreterare LARS DANIELSSON 16

Anf. 19 CARL B HAMILTON (fp) 16

Anf. 20 ORDFÖRANDEN 17

Anf. 21 Statssekreterare LARS DANIELSSON 17

Anf. 22 HILLEVI LARSSON (s) 17

Anf. 23 LENNART HEDQUIST (m) 18

Anf. 24 ULF HOLM (mp) 18

Anf. 25 CARL B HAMILTON (fp) 18

Anf. 26 ORDFÖRANDEN 19

Anf. 27 Statssekreterare LARS DANIELSSON 19

Anf. 28 ORDFÖRANDEN 19

Onsdagen den 15 juni 2005

EU-nämndens uppteckningar