1 § Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför Europeiska

rådet den 21 och 22 juni 2002

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Klockan är slagen och sammanträdet är öppnat. Jag hälsar er välkomna till det, och jag hälsar särskilt statsministern med medarbetare välkomna hit för en kort och koncis genomgång inför Europeiska rådets möte i Sevilla.

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag tackar för inbjudan till dagens överläggning. Det är alltid lika trevligt att träffa riksdagens utskott. Vi får väl ta den tid på oss som vi behöver.

Jag är, tillsammans med statssekreteraren och ambassadören m.m. Lars Danielsson och Ingrid Hjelt af Trolle, beredd att svara på era frågor så småningom. Men dessförinnan några ord om Sevilla.

Utvidgningen kommer att tas upp i Sevilla. Det är helt naturligt. Kandidatländerna är på plats. Vi går nu in i den avgörande fasen. Spanjorerna har gjort ett bra arbete. De följer den tidsplan som vi de facto lade fast i Göteborg. Kvar till danskarna att hantera kommer att vara jordbruk, regionalpolitik, slutförhandling, budget, infasningar och allt sådant. Det är ett tufft, men på inget sätt omöjligt förhandlingsuppdrag. Jag tror att det kommer att gå vägen.

Det blir däremot en hård förhandling om jordbruket naturligtvis. Den förhandlingen blir inte real, skulle jag tro, förrän någon gång efter det tyska valet. Det bud som nu ligger och som kommissionen valsar runt med är icke acceptabelt för Tyskland. Det är icke heller acceptabelt för oss, Nederländerna och Storbritannien. Vi betraktar det som att man låser fast direktstöden.

>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<

Jag hade i går möjlighet att tala med Anders Fogh Rasmussen och Paavo Lipponen i Finland. Det är klart att danskarna börjar att fundera över hur kompromisserna ser ut. Skulle vi för ett ögonblick i det här läget säga att vi släpper vår position intas bara en ny position på den andra kanten.

Det är en ganska kraftfull allians som finns mellan ansökarländerna, som använder de stora vackra argumenten som vi själva har varit bäst på att formulera om att ena Europa återigen efter andra världskriget, och de länder som egentligen inte vill ha någon reform av jordbrukspolitiken – Frankrike och kanske Italien m.fl.>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<

>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<

Den balansgång som danskarna ska gå är mycket delikat. Jag tror att vi har intagit den position här som är den möjliga. Sedan får vi se i höst, när vi väl kommer in i realförhandlingar, om vi hittar några kompromisser, för det blir en kompromiss av något slag.

Spanjorerna kommer inte att stressa utvidgningen i den här delen på sitt toppmöte, utan det kommer alltså senare, såvida inte General Affairs Council skulle hitta något slags lösning i sista stund som gör att vi kan ena oss, vilket jag inte tror att vi kommer att klara.

Sedan kommer också asyl och illegal immigration att tas upp. Det tycker vi är bra. I Tammerfors fattade vi beslut om att utveckla en gemensam europeisk politik på området. Jag bedömer det som helt nödvändigt. Vi kan inte ha ett Europa med en gemensam yttre gräns och sedan något slags negativ konkurrens länderna emellan i den här delen, det går inte. Det upptäcks omedelbart av människor som sysslar med trafficking, alltså som handlar med människor i en förtvivlad situation.

På så sätt ställs land mot land inom unionen. Det bör finnas gemensamma generösa regler grundade på goda internationella konventioner, och en ambition att hand i hand med detta hålla emot den typ av flyktingström som i första hand inte består av människor i behov av skydd utan består av människor som vill ha en ny chans i livet och leva ett bättre liv under andra omständigheter som är ekonomiskt fördelaktigare.

Det är fullt begripligt att den drivkraften finns. Men vi löser inte deras problem och deras situation genom att vi öppnar upp Europa för en oreglerad invandring. Däremot kan länderna i Europa tillsammans göra en hel del på de platser där nöden är som värst.

Det gäller alltså två saker samtidigt, både en sådan politik och en politik för de människor som behöver skydd, behöver en hamn att ankra upp i, för att kunna leva tryggt. De ska också vara välkomna till Europa. Då ska vi inte ha en situation där länderna knuffar dessa individer sinsemellan. Det är en ovärdig situation.

Det är viktigt med en gemensam politik på området. Sedan ska den politiken utformas, och då har vi våra principer. Det blir säkert en diskussion när vi väl kommer så långt. Det blir väl inte aktuellt för danskarna, utan det kommer nästa ordförandeskap, Grekland, att mer komma in på.

Det har pratats om en bättre bevakning av den yttre gemensamma gränsen. Det tror vi är nödvändigt. Det är okej. Vi är med på väldigt mycket där av samordning, samövning, erfarenhetsutbyte, informationsutbyte, men inte om en europeisk gränskontrollstyrka som av och till har lyfts fram som en idé. Vi tror inte på det. Är det någonting som är en äkta uppgift för en nationalstat är det att ha kontroll vid den egna gränsen. Att vi sedan är med i en union där vi har ett nära samarbete staterna emellan ändrar inte på detta på något sätt.

Nu har britterna föreslagit att man kan ge ekonomiskt stöd till dem som har en lång gräns att bevaka, och att det skulle ske inom de befintliga budgetramarna. Det är möjligt att det kommer ut någonting sådant av mötet i Sevilla. Det är möjligt att man säger någonting sådant. Å andra sidan finns det hela tiden en vilja att försöka att hitta sätt att använda de resurser som vi har, men vi är väl inte heller överdrivet lyckliga över det. Men vi kan säkert leva med den saken om det ligger inom de budgetramar som vi har.

Det finns andra angelägna ändamål som man skulle tänka sig att dessa pengar användes till, alltifrån bistånd över till forskning och utveckling, ja, man kan ta vad som helst. Det finns alltså en tendens att det som används i dagens budget låses fast i de strukturer som finns när det gäller fördelning länderna emellan, och det är inte bra.

Gränsstyrka: Nej. Samarbete: Ja. Ekonomiskt stöd: Eventuellt. Låt oss diskutera den saken.

Det har också sagts av en del att man ska använda biståndet som något slags sanktion. Vi tror inte heller på det av det enkla skälet att det inte fungerar på så sätt i praktiken. Jag har bett de kolleger som har den här uppfattningen att exemplifiera med ett land. Vilket land ser du framför dig där vi skulle dra in biståndet från EU? Vilket land tänker du på? Då får jag ett väldigt allmänt svar, och det måste bli allmänt. Jag har svårt att se i vilket läge det skulle vara möjligt.

Bistånd kan antingen vara utveckling, projekt där man utvecklar ett land, och vi går inte in i biståndsprojekt såvida det inte rör sig om länder som står för demokrati och mänskliga rättigheter. Ett land som inte tar tillbaka sina egna medborgare är ingen demokrati. Alltså faller man redan där.

Å andra sidan kan vi vara med i biståndsprojekt i länder som inte står för demokrati och mänskliga rättigheter, men då är det i regel i form av katastrofbistånd till människor som de facto svälter och törstar ihjäl framför ögonen på oss. Då är det också omöjligt att använda den typen av bistånd som påtryckning.

Jag tror att användning av bistånd som en sanktion är ett trubbigt instrument. Det låter mer kraftfullt än vad det i själva verket kommer att kunna vara. Det är en ganska typisk one-liner i dagens mediala politiska värld. Det känns kraftfullt, men när det så småningom ska omsättas tror jag att det rinner ut i sanden. Vi tycker inte att det här är bra.

Det finns inte så mycket mer att säga om det där. Det gäller dessa tre saker, gemensam asyl, migrationspolitik och EU:s yttre gräns – okej med samarbete. Och vi ska passa oss för att använda biståndet som sanktion. Det är det materiella i det hela.

Rådsreformer och institutionella frågor kommer också att diskuteras. Jag tror att vi redan i Sevilla kommer att säga att mötena i Europeiska rådet ska vara bättre förberedda. Det låter harmlöst, men jag kan försäkra er att det finns behov av detta. Därför bör vi ha ett nytt allmänt råd som verkligen hinner samordna och förbereda det allmänpolitiska vid sidan om det utrikespolitiska. På så sätt delas GAC upp i två råd.

Jag tror att det kommer att bli lätt att enas om en bättre struktur i rådets arbete med långsiktiga frågor och om ett arbetsprogram som sträcker sig över flera ordförandeskap. Samordning mellan nästa finansiella perspektiv och reformerna av jordbruks- och strukturpolitik m.m. är den typ av frågor som det är lätt att ena sig om. Det är naturligtvis svårare att sedan fylla detta med innehåll.

Det tredje som vi kommer att ena oss om är en kraftsamling för att utnyttja EU:s alla instrument i relationerna med andra länder. Då blir det ett råd för unionens externa relationer, och det är då spegelbilden av det andra, dvs. bättre förberedelser. Det gäller uppdelningen av GAC i två råd.

Det fjärde är rationalisering av rådsarbete genom att reducera antalet rådsformationer. Nuvarande 16 rådsformationer reduceras till ca 10. Vi väntar fortfarande på konkreta förslag. Det här har vi pratat om länge. Det är lika lätt att ändra rådsformationer som att reducera antalet utskott i riksdagen. Det är samma process. Här kommer de som sitter i EU:s motsvarighet till jordbruksutskottet – eller vad det nu kan röra sig om – att snabbt gadda ihop sig och komma underfund med att detta är helt omistligt, och sedan drar det hela i gång.

Detta är lättare sagt än gjort. Men vi tycker att det är bra. Pressar vi inte nu när det gäller vilka råd som ska försvinna öppnar vi en debatt som jag inte kommer klara.

Sedan ska det bli större öppenhet i rådsarbetet. Rådet ska sammanträda för öppna dörrar i början och i slutet av varje ärende som innebär lagstiftning – alltid något.

Sammantaget tycker jag att om vi kan enas om ett paket med dessa åtgärder har vi tagit ett bra steg på vägen mot ett effektivare rådsarbete. Det ligger i linje med vår önskan om att rådet ska ha en central roll i EU-arbetet.

Sedan kommer vår vän Giscard d’Estaing att också medverka och ge en redogörelse för hittills utförda arbeten.

Mitt intryck är att konventets arbete har inletts på ett bra sätt, men jag tycker att det är för tidigt för Europeiska rådet att redan nu ge mer substantiella synpunkter på dess arbete. Vid en eventuell diskussion kommer jag att erinra om slutsatserna från Laeken, att konventet i de fall där enighet inte uppnås ska kunna redovisa optioner. Vidare kan det finnas anledning att påminna om att vi behöver en paus mellan konventets avslutning och regeringskonferensens inledning. För svensk del behöver vi bl.a. denna paus för att regeringen ska kunna redovisa sitt förhandlingsupplägg för riksdagen i en skrivelse för att få riksdagens synpunkter på detta.

Dessutom kommer i kväll den irländske premiärministern Bertie Ahern att redovisa läget i Irlands svåra nöt med folkomröstningen om Nicefördraget. Han dyker upp i kväll och ska utveckla sina synpunkter på hur han ska hantera detta, och han kommer väl att söka någon form av stöd. Jag hoppas bara att det görs på ett sådant sätt att det inte skapar nya problem i stället.

När det gäller ekonomiska frågor vet ni att vi har de allmänna riktlinjerna, och dem har Ekofin klarat ut. Jag tror inte att det blir något stort i Sevilla, det tvivlar jag på. Man är på väg in i en tysk valrörelse, så Tyskland kommer inte att vilja diskutera detta. Det finns inte ens en fransk regering på plats, så Frankrike kommer inte heller att diskutera detta. Jag tvivlar på att det blir stort.

Däremot är Johannesburg på väg att bli på allvar. Vi hade ett långt samtal i går i Helsingfors. De tre nordiska statsministrarna kommer att skriva ett gemensamt brev till ordförandeskapet för att dels påverka slutsatserna, dels för att understryka EU:s ansvar för att agera i samband med Johannesburg. Danskarna har höga ambitioner, någonting som de har ärvt sedan den tidigare regeringen. Det är ofta så det är i EU-politiken, dvs. det är kontinuitet i de frågor som man driver, och det är bra.

Vi har också ett ansvar, och vi har under våren varit djupt involverade i sydafrikanernas väldigt hårda arbete med att försöka att få grepp om Johannesburg. Det är ju så ordnat att sydafrikanerna inte är formellt inne i processen, utan det är andra som förbereder toppmötet, och det möte som vi hade på Bali för några dagar sedan är ett uttryck för den nervositet och brist på struktur som vi just nu kan se.

Sydafrikanerna kommer att vara de som uppfattas som de som så att säga riggade det här mötet, men det har fortfarande inte fått komma med i arbetet. Därför samlar de en grupp – Friends of the Presidency – som också innehåller Sverige med tanke på vårt engagemang och på att vi en gång i tiden har genomfört en framgångsrik miljökonferens, visserligen med snävare ansats, men ändock.

Jag kommer själv direkt efter Sevilla att resa direkt till Brasilien där jag tillsammans med Brasiliens president Cardoso, Megawati, Mbeki och Kofi Annan ska ha en seminarieövning som ska förbereda för Johannesburg. Det är också ett uttryck för att vi vill ha en hög profil i den här frågan. Men lätt blir det inte.

Ibland känns det nästan som om Monterrey, som egentligen bara passerade, inte blev någon katastrof som en del befarade. Det blev inte heller något epokgörande skifte i politiken som andra hade hoppats på. Men det blev i alla fall någotsånär hyfsat. Därmed har man så att säga fyllt kvoten för det här året med genomförda toppmöten som har fungerat. Det skulle inte alls förvåna mig om vi skulle få en politisk backlash i Johannesburg som gör att vi kan få uppleva Durban en gång till, och det vore förfärligt. Det måste till varje pris undvikas.

Vi ser också nu att väldigt många stats- och regeringschefer hesiterar att resa till Johannesburg. De avstår. De har ännu inte meddelat om de ska åka. Ett toppmöte i Johannesburg som överges av stats- och regeringschefer är att ge upp de politiska ambitionerna.

Jag tänker resa dit, trots att det är i valspurten, så ni får klara er utan mig ett par dagar kring den 10 september. Det är inte bara jag som ska resa dit utan också Hans Majestät Konungen kommer att vara på plats. Vi kommer alltså att ha både statschef och statsminister representerade i Johannesburg. Jag tycker att det är viktigt, och jag hoppas att vi inte ska behöva att använda detta i något slags inrikespolitisk pajkastning. Om den facklan kastas kommer den att tas upp.

Ja, det var väl i stora drag vad jag skulle säga.

Anf. 3 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag vill ta upp några synpunkter på utvidgningsfrågan och framför allt på jordbrukspolitiken och hur vi kristdemokrater ser på detta.

Det är ju några politikområden som är helt gemensamma inom EU, konkurrenspolitik, handelspolitik och jordbrukspolitik. Här sker förhandlingar med kandidatländerna för att de ska harmonisera sig helst fullt ut i dessa sammanhang, inte minst när det gäller handel och konkurrens.

Men så kommer man till jordbrukssidan, och då börjar det att kosta för unionen. Det ger en del pengar till de nya länderna. Då uppkommer njuggheten från unionen.

Det gillar inte vi kristdemokrater riktigt. Visserligen vill vi se en marknadsorientering av jordbrukspolitiken – det är helt klart – och framför allt vill vi se en inriktning som går ut på att man tar bort exportstöden som är till förfång för utvecklingsländerna. Men jag tror inte ens att statsministern och Londongrupper i övrigt tror på en total avreglering 2003, utan det blir några steg som tas.

Mot den bakgrunden tycker vi att det är fel att alltför länge hålla fast vid att inte ge besked om jordbrukspolitiken, att inte unna de nya länderna detta. Vi tycker att det är en självklarhet att så ska göras, inte minst därför att Sverige har drivit utvidgningsförhandlingarna. Vi har i det närmaste blivit ett symbolland för att skynda på den här processen. Att Sverige då ska stå i fronten och säga att det börjar kosta och att vi börjar bli tveksamma tycker vi kristdemokrater är fel.

Vi tycker dessutom – och det skickade jag med vid förra mötet då vi fick information om den här frågan – att man i god tid ska ge besked till kandidatländerna om vad jordbrukspolitiken kommer att innebära. Den ekonomiska tilldelningen ska alltså inte göras upp i slutförhandlingarna som ett slags ad hoc-lösning där man ska göra upp i dunkla rum. Det handlar ju om en så pass väsentlig del. Det betyder mycket för Sverige att få veta vad resultatet blev och det har en ännu större betydelse för dessa länder om de kan räkna ut vad det ger i pengar. Det behövs ett besked i ett tidigt skede. Man bör inte skjuta på det.

Vi uppmanar statsministern att inte hålla på med detta för länge, utan att han ska släppa fram frågan så att den blir rationellt hanterad med utgångspunkt från kandidatländernas situation.

Anf. 4 MATS ODELL (kd):

Det var en intressant rapport som statsministern gav oss. Låt mig bara kort kommentera några punkter som Holger Gustafsson inte tog upp.

Vi gläds naturligtvis över att utvidgningsprocessen tycks gå bra. Inte minst gläds vi över att spanjorerna har ägnat sig särskilt åt de länder som har legat längst bak i kön, Rumänien och Bulgarien, och över att det har gjorts stora framsteg på det området.

Min viktigaste fråga handlar om den gemensamma asyl- och integrationspolitiken. Där är det ingen tvekan om att det som man kom fram till i Tammerfors är rätt och att den politiken bör genomföras. Det som statsministern kallar för de som vill ha en andra chans i livet är kanske dem som är mest intressanta i det här sammanhanget. Jag skulle vilja höra: Hur ser kartan ut när det gäller arbetskraftsinvandring? Vad kommer Sverige att ha för hållning när den frågan kommer upp?

När det gäller rådsreformerna är det rätt riktning på processen, även om det är minimalistiska förändringar som här föreslås. Som en relief till detta kan jag berätta att i dag röstar EU-parlamentet om en reform som går ut på att medlemspartierna i parlamentet ska nominera kandidater till kommissionspresident som sedan ska presenteras och föra en valkampanj – detta för att tydliggöra att Europavalen betyder något för medborgarna.

Det är ganska långt ifrån det som här diskuteras. Men det är väl en fingervisning om att vi i framtiden kommer att behöva betydligt större reformer än de som här har redovisats.

Anf. 5 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

När det gäller utvidgningen har jag ingenting ytterligare att anföra. Jag tycker att det är glädjande att det går åt rätt håll. Det gäller nu att hålla fast vid det nu. Det är ändå den stora ödesfrågan för Europa att utvidgningen går i lås.

Det som statsministern rapporterade om mötet i Johannesburg är oroande. Det låter som att det i korten ligger en stor risk för ett misslyckande, och det är ju mycket illavarslande om man inte kan ta sig samman. Jag har en känsla av att det är en mastodonttillställning som sydafrikanerna själva inte riktigt kan hantera.

Om bilden kommer ut att det samlas tusentals delegater och det inte är något riktigt styrsel på det hela och om det inte kommer ut något konkret av det kan det bli en rejäl backlash som smittar av sig på hela den internationella solidaritetspolitiken som den rika världen då inte kan hantera.

Jag vill också kommentera asylpolitiken och flyktingfrågorna. Det är helt klart att Europa måste hitta en gemensam och en generös politik. Till att börja med har man att hantera dagens situation som är som den är. Den ändrar man inte snabbt på. Då menar jag att vi som ändå tror på en solidarisk biståndspolitik måste höja rösten.

Jag hade en frågedebatt med statsministern efter Monterrey. När jag då ställde frågan kring detta med resursöverföringar svarade statsministern ungefär så här: Detta är i de flesta EU-länder en icke-fråga.

Det får inte förbli en icke-fråga i majoriteten av EU:s medlemsländer. Vi som har en annan syn på biståndspolitiken måste höja rösten och försöka att inplantera att ska vi någon gång komma till rätta med trycket på Europa, människor som flyr från regimer och fattigdom är det ett ansvar för oss att driva en annan internationell solidaritetspolitik. Jag är övertygad om det.

Det är ingen quick-fix som vi ordnar nu, utan det är en investering på sikt. Inser man inte det i de andra europeiska länderna – förutom i de nordiska länderna, Holland och kanske något ytterligare land – kommer vi aldrig till rätta med detta.

Här har Sverige som en röst i EU helt enkelt ett uppdrag, och statsministern har det svenska folket bakom sig.

Statsministern uppehöll sig en hel del kring villkorat bistånd som kan låta som en one-liner. Men vi som talar om villkorat bistånd gör det i förhållande till korrupta regimer och diktaturer. Svenskt eller europeiskt bistånd ska inte gå via sådana regimer. Sedan är det helt riktigt, det som statsministern säger om andra insatser för människor som drabbas, att ett sådant bistånd måste hela tiden ligga kvar. Man måste hitta kanaler för att stötta dessa människor.

Men signalen måste vara tydlig, att man måste ändra på den politiska kulturen i många länder som är roten till flyktingströmmarna. Och det är där som det villkorade biståndet kommer in i bilden.

Mitt budskap ska väl vara tydligt och klart: Höj rösten när det gäller solidaritetsfrågorna för att göra en investering för framtiden.

Jag har en fråga. Det finns ju många ärenden på agendan, men jag vill ändå höra om frågan om Mellanöstern över huvud taget kommer att diskuteras vid detta tillfälle. Det är ju ändå en kräftsvulst i vår närhet som vi ständigt måste ha uppe på agendan.

Anf. 6 GUSTAF VON ESSEN (m):

Jag tror säkerligen att statsministern har bra stöd för de ståndpunkter som redovisas när det gäller asyl- och migrationsfrågorna. Men det är viktigt att komma ihåg några saker, vilket jag tror att regeringen är helt medveten om. När man försöker skaffa sig en gemensam flyktingpolitik och invandringspolitik, eller man kanske snarare ska säga migrationspolitik, är det inte bara fråga om att man är överens utan det är också fråga om på vilken nivå man är överens, annars hamnar man snett. Får man för låga miniminivåer – vilket är det som kommer att ske om det pressas fram – och stämningarna i Europa är nu kanske sådana att man inte vill höja nivån på mottagande och asyldefinition osv. alltför mycket, då är risken att de länder som vill lägga sig långt över miniminivåerna kommer att utgöra en pull-faktor av rätt stora mått. Det är alltså inte bara fråga om att komma överens, utan det är också fråga om på vilken kvalitetsnivå som man lägger sig. Jag tror att det är mycket viktigt.

Vi såg detta när det gäller just mottagande av asylsökande. Det resultatet redovisades här i EU-nämnden för någon månad sedan. Det var inte bra. Det var på för låg nivå. Det tror jag att statsrådet Karlsson också är medveten om. När man sedan ser hur valet gick i Frankrike och vad som händer kanske det inte finns politiska möjligheter just nu att höja upp detta. Men jag tror att man ska ha lite tålamod och inte ge sig för lätt. Det är bättre att långsiktigt få bra kvalitet, annars kan det hända att vi så småningom märker att vi måste anpassa oss nedåt snarare än att andra länder behöver anpassa sig uppåt.

Det skulle också vara intressant om man kunde få med mer tydligt synsättet att lägga migrationspolitiska aspekter på biståndet. Det har vi ju sagt att vi ska göra i Sverige, och det sker väl gradvis mer och mer. Detta skulle också kunna bli en europeisk idé för att hjälpa de länder som uppenbarligen är mest producenter av immigranter, dvs. att försöka rikta in utvecklingsinsatser där för att kunna ge dessa människor ett större hopp om framtiden. Jag har själv sett detta i norra Irak, och jag tror inte att man ska underskatta den psykologiska effekten, att man är där och visar att man vill och försöker arbeta målmedvetet för att stärka människors möjligheter och tro på framtiden.

I övrigt tror jag att den hållning som statsministern har redovisat är bra.

Anf. 7 ALICE ÅSTRÖM (v):

De flesta frågor har tagits upp. På det förra EU-nämndsmötet togs asyl- och immigrationsfrågor upp väldigt mycket. Vid detta tillfälle var vi flera som tog upp frågan om att Sverige driver linjen att man inte bara får ha den repressiva politiken och kontrollen utan att man också måste kunna garantera asylrätten.

Vi var flera som tog upp frågan om hur man garanterar asylrätten när man nu hela tiden bygger på kontrollsystemet. Förra gången talade vi om sjövägen, när man kliver på båtarna osv. Vem är det då som sållar, och vem är det då som ska avgöra vem som har asylskäl eller inte? Därför skulle jag gärna vilja höra vilken strategi man har för att kunna garantera asylrätten? Det räcker inte med att bara säga det när man samtidigt bygger upp kontrollmekanismerna. Risken finns ju att även de människor som har skyddsbehov kommer att sållas undan. Vi från Vänsterpartiet skulle gärna vilja se en strategi för hur man ska kunna garantera detta.

Jag vill också lyfta fram frågan om biståndet. Det är väldigt bra att Sverige är så tydligt och säger att man inte ska villkora biståndet och använda detta som något sanktionssystem. Det framgår här att man ska öka biståndet i ursprungs- och transitländernas rättsordningar. Där måste man också hitta balansgången så att man inte bara ökar biståndet för att hålla ute flyktingströmmarna utan att man också måste öka biståndet för att minimera behovet av flyktingströmmarna.

Det som man nu ser när det gäller dessa frågor är att det snarare mer och mer handlar om det repressiva. Man talar om att villkora biståndet, och man talar om att öka biståndet till kontrollerna för att hålla människor ute. Men det finns fortfarande ingen strategi för hur man då ska kunna garantera denna oerhört viktiga asylrätt.

Jag vill sedan ta upp utvidgningen. Vi sade även vid det förra mötet att vi delar regeringens uppfattning om att man faktiskt skulle ta detta med jordbruksstödet i samband med att man tar hela paketet med budgetfrågorna och att man inte särskiljer detta, eftersom det faktiskt inte kommer att handla om speciellt stora tidsskillnader.

Anf. 8 LENNART DALÉUS (c):

Vi har inga problem med den inställning som statsministern redovisar inför mötet, tvärtom. När det gäller asylfrågorna redovisar Göran Persson samma attityd som i går gentemot Finland och Danmark. Nu ser man att det finns starka krafter också i andra EU-länder. Finns det någon bild som ger att Finland och Danmark, i den mån de uttrycker sådana här åsikter, också har stöd? Man skulle kunna gissa sig till Italien, Österrike och några till. Men hur ser kartan ut?

Jag ska ta upp jordbruksfrågorna. När vi ansökte om medlemskap hade vi en diskussion om att vi skulle inte bara vilja utan också kunna utnyttja hela jordbruksstödet, om vi nu kallar det så. Då hade vi rent av delade meningar till slut, t.o.m. i riksdagsarbetet. Då är frågan: Finns det någon liknande diskussion som kan påverka förhandlingsdiskussionen? Har ansökarländerna alldeles klart att de budgettekniskt själva kan tillgodogöra sig 100 %, eller finns det någon diskussion i detta som är intressant för förhandlingarna?

Jag har ytterligare en fråga som gäller Johannesburg. När Sverige hade konferensen 1972 var det en konferens då hela Sovjetblocket var borta. Det var en intensiv period för Sverige som arrangörsland att försöka driva hit viktiga deltagare. Om jag kommer ihåg rätt såg Olof Palme till att Indira Gandhi verkligen dök upp på konferensen, osv. Nu är Sverige inte arrangörsland, men vad kan Sverige, t.ex. statsministern, göra för att så att säga balansera detta, se till att människor verkligen kommer till Sydafrika även om Sverige inte är arrangörsland?

Anf. 9 CARL G NILSSON (m):

Av tidsskäl skulle jag i huvudsak kunna instämma i vad Holger Gustafsson sade om risken för försening av utvidgningen om vi för jordbrukspolitiken så långt bort i förhandlingarna. Jag sade samma sak förra gången till Hans Dahlgren, nämligen att det finns en klar risk för en sådan försening. Vi har ju varit väldigt överens om att utvidgningen är en högt prioriterad fråga. Jordbrukspolitiken är så viktig och så fundamental att jag tror att det är olämpligt att dröja med den.

Statsministern sade att man inte kan tillåta direktstöd från början till ansökarländerna för att sedan tala om att man ska fasa ut dem. Det beror ju på vad vi anger för villkor för ansökarländerna när de går in. Vi måste naturligtvis tala om för dem att det förhållandet att de kommer in och får ta del av dessa direktstöd inte innebär att vi inte kommer att fortsätta den strategi som vi har, nämligen att också vilja fasa ut direktstöden för hela unionen.

Jag tycker att vi ska vara försiktiga med att förhala detta för länge.

Anf. 10 YVONNE RUWAIDA (mp):

Miljöpartiet stöder regeringen när det gäller att man inte ska ge direktstöd till kandidatländernas jordbruk. Direktstödet skulle slå sönder det traditionella jordbruket och dess ekologiska profil som vi vill att de ska utveckla.

Att Sverige säger nej till en gränsstyrka tycker vi är bra. Jag tycker också att man måste säga nej till diskussionerna om en eventuell budget för gränskontroll på EU-nivå.

Vi tycker att det är jättebra att statsministern ska åka till Johannesburg. Vi kommer absolut inte att kritisera det, tvärtom.

Däremot tror jag att det är en oerhört viktig fråga hur man kan sätta press på USA att ställa upp på miljöfrågorna internationellt. Vad har Sverige och EU för strategi när det gäller hur man ska påverka USA? Jag tror att USA har en nyckelroll.

Beträffande asylfrågorna vill jag bara poängtera att jag helt håller med om det som Alice Åström sade om hur viktigt det är att försöka hitta former för att garantera asylrätten. Jag tänker inte gå in på det. Jag vill bara hänvisa till det som hon sade.

Jag har en fråga. Jag har läst några avtal mellan EU och vissa länder där man tar upp frågor som rör handelspolitik och bistånd. Där har man också haft återtagningsklausuler. Vissa länder har haft som villkor för helheten att man accepterar att ta emot människor som sänds tillbaka. Det finns i dag. Sedan vet inte jag om man efterföljer det, dvs. att om man inte tar emot en person så säger man inte upp avtalet. Jag skulle vilja ha en utveckling av detta. Jag har nämligen läst den typen av avtal. Jag tycker att Göran Perssons uttalande i denna fråga har varit bra.

Beträffande konventet vill jag bara betona att det är jätteviktigt att det finns en paus mellan det att konventet lägger fram sina förslag och att detta ska tas upp på rådsmötet. Jag vill bara betona denna fråga.

Sedan tänkte jag kortfattat ta upp tre andra frågor. En handlar om isolation för Turkiet. EU har haft tre krav på Turkiet, att man ska avskaffa dödsstraffet, att man ska införa yttrandefrihet och att det kurdiska språket ska vara fritt. Under den senaste månaden har 40 böcker förbjudits i Turkiet. Det har varit böcker om kurder eller böcker på kurdiska. Nu i helgen fick tre personer över tre års fängelse var därför att de hade spelat kurdisk musik utan kurdisk text på ett bröllop. I går förlorade Turkiet gentemot EG-domstolen därför att man hade fängslat en del parlamentariker tidigare. Jag tycker att situationen i Turkiet har blivit sämre under de senaste månaderna, och det gäller över huvud taget situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna. Jag är väldigt oroad över att EU inte reagerar gentemot Turkiet. Jag undrar hur statsministern ser på det.

Min andra fråga handlar om Iran. EU håller på att förbättra sina relationer till Iran. I princip samtliga utrikesministrar från EU har besökt Iran under den senaste tiden. Man har skrivit under olika nya handelsavtal. Jag har själv varit i Iran under tio dagar ganska nyligen och talat med människor på olika ambassader. Jag var där för att kolla upp situationen för homosexuella i Iran. Men jag talade också allmänt om den politiska situationen. Många av dem som jag talade med har sagt att ingenting i Iran har förbättrats. Detta gällde även ambassadpersonal på lägre nivå från andra ambassader. Jag har själv vittnen på människor som under det senaste året har blivit fängslade utan rättegång, människor som har blivit piskade av mullorna, och det förekom en hel del övergrepp av de mänskliga rättigheterna i Iran. Jag tycker att EU:s politik gentemot Iran är väldigt olämplig, där man försöker utveckla handelspolitiken utan att situationen i Iran har förbättrats. Det finns inga tecken på att situationen har förbättrats.

Dessutom när det gäller Iran och handelspolitiken har jag fått information om att man inte kan utveckla handel till småföretag, utan detta verkar främst vara inriktat på att olika oljebolag i EU ska ha tillgång till olja, alltså stora bolag. Små bolag som vill handla har nästan inga sådana möjligheter, t.ex. företag som importerar och exporterar möbler och annat.

Jag har en tredje fråga som gäller Mellanöstern. Det som händer är oerhört oroande. Efter Sharons senaste besök i USA och mötet med George Bush verkar det inte som att man från Israels sida respekterar att man ska ta sig ur de ockuperade områdena. Man är ju där hela tiden och gör intrång i städer kontinuerligt och tillfångatar människor i stora mängder utan att över huvud taget respektera internationella konventioner. Det pågår rättsprocesser, men familjer blir inte informerade om vem som är fängslad. Ingen har den informationen. Man bara fängslar människor på löpande band. Man har i princip haft sönder vägar mellan städerna. Det finns krypskyttar mellan städerna. Det har jag själv upplevt vid ett besök där nyligen. Det är alltså israeliska krypskyttar som skjuter.

Tyvärr orkar inte medierna skriva om detta lika mycket längre. Men situationen är oerhört oroväckande. Man har inte gjort det som EU tycker att man ska göra. Man har tagits ifrån de ockuperade områdena. Såvitt jag förstår är Yasir Arafat åter i husarrest omringad av pansarvagnar. Man behandlar honom som om han är en person som man aldrig vill ha med att göra, och man verkar ha någon sorts stöd från USA för att föra den politiken. Man har åtminstone inte någon press från USA att agera annorlunda.

Jag undrar verkligen vad EU tänker göra i denna fråga framöver. Jag tror att EU kan fylla en funktion och en roll i denna fråga om man verkligen vill. Jag är oerhört oroad över att man försöker behandla denna situation som om det vore två parter som har samma ansvar. Jag skulle vilja säga att det faktiskt handlar om kolonialmakt och dess koloniala undersåtar. Den palestinske ledaren Yasir Arafat har inte ens en möjlighet att skydda sin egen befolkning. Hur ska han då kunna ha ansvar för att skydda den israeliska befolkningen? Det blir lite befängt när man lägger på honom det ansvaret.

Jag tycker att man, inte bara i Mellanösternkonflikten utan i hela världen, ser en tendens till att man tror att man kan bemöta konflikter med våld och att militärt våld är en lösning. Detta ser vi i konflikten mellan Indien och Pakistan och i många olika länder i dag. Det är en oerhört oroande utveckling.

Anf. 11 ORDFÖRANDEN:

Jag vill bara påpeka att handels- och samarbetsavtalet med Iran kommer att tas upp i morgon när vi ska samråda med utrikesministern inför allmänna rådet.

Anf. 12 WILLY SÖDERDAHL (v):

Eftersom jordbruksfrågorna diskuteras lite grann här vill jag göra en kort komplettering till det som Alice Åström sade tidigare. Vi är positiva till utvidgningen, men utvidgningen ger också möjligheter att se effekter av dagens jordbruks- och fiskepolitik. Den möjligheten ska man ta till vara. Det pågår en förändring, och den är bra inte bara för ansökarländerna utan också för EU som sådant.

I Göteborg togs ju integreringen av gender- och miljöhänsyn upp. Jag menar att detta måste ges en stor plats i de kommande förhandlingarna om jordbruket.

Anf. 13 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Ja, vad ska jag säga? Jag kan naturligtvis inte kommentera allt som ni har sagt. Men låt mig göra en första övergripande allmänpolitisk reflexion som också säger någonting om situationen i Europa i dag. Jag skulle tro att jag är den ende statsministern eller premiärministern som har ett förberedande sammanträde med denna typ av opinion som finns kring detta bord, om biståndsfrågor och om asyl- och immigrationsfrågor. Jag brukar säga att jag är den ende statsministern i Europa som angrips för att vi för en för restriktiv politik på detta område. Vi angrips ju faktiskt från höger till vänster i något slags gemensam attack mot en hårt pressad regering. Jag känner mig hedrad av att få vara statsminister i ett sådant land. Jag vill säga det.

Alla de frågor som ni har ställt är ju i en tradition som präglas av humanism och av skyddet för mänskliga rättigheter och att vi som lever i en rikare del av världen har ett ansvar för att dela med oss i solidaritet. Det är ett politiskt sammanhang, en politisk kontext som vi numera säger, som vi naturligtvis ska vara stolta över och rädda om och hoppas att det också kan bevaras i Sverige. Sedan kan vi fundera på orsakerna till detta och hur det ser ut. Det kan vi säkert ha delade meningar om. Men jag tror att en faktor som är viktig är att vi i tid lyckades knäcka massarbetslösheten. Det tror jag är en oerhört viktig omständighet. Vi är inte vaccinerade i Sverige mot detta, utan det är faktiskt så att det går att göra skillnad genom att man påverkar de omständigheter under vilka människor lever, de materiella förutsättningarna som de har. Det påverkar opinionsbildningen. Det ville jag först säga.

Det har sagts så mycket klokt. Men jag ska säga någonting om jordbrukspolitiken också. Carl G Nilsson, Holger Gustafsson, m.fl. har varit lite oroliga. Jag är ganska säker på att de som vill ha en jordbrukspolitik som är marknadsorienterad och som öppnar upp och som tar ett internationellt ansvar för framtida WTO-förhandlingar osv. kommer att bli bönhörda. Jag tycker att det är bra. Men det finns väldigt starka krafter i Europa som håller emot. Jag är också väldigt ängslig för en situation där vi går in med massiva kontantbidrag i vissa ansökarländer i den sektor av ekonomin som har störst behov av reformer, i den sektor av ekonomin i ansökarländerna som faktiskt mer än någonting annat hindrar deras ekonomiska potential att växa. Det är orimligt att man i länder med anspråk på att växa fortfarande binder 25 % av sin arbetskraft i jordbruksproduktion, i primärproduktion. Det är orimligt. Om vi låser fast detta med våra direktstöd och ovanpå detta åstadkommer nationella politiska budgetkriser genom att det här finns krav på medfinansiering kan vi faktiskt, om vi är oförsiktiga, hamna i en förhandling om jordbruket som ju för det första inte löser de problem som Europa nu står inför, för det andra förvärrar de bekymmer som ansökarländerna har och för det tredje skriver notan till vissa länder där vi tillhör dem som faktiskt kommer att betala allra mest. Det sista kanske är underordnat, men jag skulle vilja att vi betalade för någonting annat än detta.

Så håll huvudet lite kallt ett tag till och se till att vi inte släpper våra positioner, därför att om vi släpper våra positioner lär vi aldrig få någon kompromiss som drar detta åt rätt håll. Vi kommer inte att komma ända fram. De som vill behålla dagens struktur kommer nog att kunna säga att de har en hel del att hämta också i framtiden. Jag tror att det blir så. Men en bit på väg måste vi pressa detta. Priset för vår del kommer att vara utomordentligt högt.

Vi tillhör utvidgningens främsta advokater och pådrivare. Men det innebär inte att vi inte ska förhandla om villkoren. Det vore ju befängt. Lika angelägna som vi var att genomföra en bra förhandling för vår egen del när vi gick in, lika angelägna är vi om att förhandlingarna när andra går in också bli bra, försvarbara och rationella. Om man ska acceptera en utvidgning till priset av att man ger lösningar som skapar nya problem kanske det priset är något som man får betala därför att det ena väger tyngre i vågskålen. Men man ska ju inte betala för mycket av det slaget. Förhandlingarna som danskarna ska genomföra kommer därför säkerligen att ända i en kompromiss, en kompromiss som ska komma så långt åt vårt håll som möjligt. Om vi börjar svikta redan nu i den processen blir det inte mycket kvar av förskjutning. Då låser vi fast strukturerna. Och jag tror inte att det blir lättare när 25 kring bordet ska reformera det hela än när 15 ska göra det, enkelt uttryckt.

Sedan har flera också varit inne på de stora frågorna om asyl och migration – Alice Åström, Gustaf von Essen, Mats Odell. Att skydda asylrätten är vad det handlar om. Det som vi nu ska utverka tillsammans i EU måste vara någonting som vi också känner stolthet över och som så att säga inte ger underlag för att börja tala om Festung Europa. Det får vi inte hamna i. Dublinkonventionen som vi sliter med sedan en tid tillbaka syftar bl.a. till detta. Där har vi strategin för hur detta ska gå till och de diskussioner som nu ligger framför oss och detta som Gustaf von Essen säger, att det kan finnas en pull-effekt, ett utrymme för dem som vill ha en pull-funktion i detta sammanhang. Så asyl plus något är ambitionen. Med tanke på den stämning som finns kring bordet är det väl ingen tvekan om i vilken del som vi kommer att hamna.

Men, à la bonne heure, detta är någonting som nu ligger framför oss, och även här kan jag säga att jag inte kommer att tillhöra någon majoritet. Det ser man ju. Det är Aznars och Blairs uppspel inför Sevilla som dominerar dagordningen. I går anslöt den danske statsministern från det kommande ordförandeskapslandet. Jag tror inte alls att någon runtomkring i Europa kommer att hesitera inför att höja profilen här. Där kommer jag att sitta i ett läge där jag, ganska ensam tror, för talan om de saker som har uttryckts här kring bordet. Så är det.

Jag vill säga något om det som Karl-Göran Biörsmark var inne på, så att vi förstår varandra rätt, nämligen att det självklart ska vara ett villkorat bistånd. Det står vi för, och det vill vi också ha i Sverige, och det tycker vi att EU ska ha. Man ska vara klarare på denna punkt. Men när det handlar om biståndet som sanktion i läget då det handlar om att ta tillbaka egna medborgare tror jag är meningslöst. Det är ett slag i luften. Jag säger detta för att vi inte ska missförstå varandra på den punkten. Det är nämligen ingen demokrati som vägrar att ta tillbaka sitt lands medborgare. >>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<Det är klart att vi kanske i något fall har en biståndsrelation som kan skruvas åt om vi tittar på det.

Yvonne Ruwaida tog upp de stora internationella frågorna. Jag tror att Anna Lindh kommer att beröra Iran och Turkiet i morgon. Vi har naturligtvis ingen anledning att börja släppa på kraven på Turkiet. Det är Köpenhamnskriterierna som gäller, och vi ska fortsätta att tala om detta. Sedan finns det starka krafter inom EU som vill att Turkiet ska komma in i unionen. Visst, Turkiet är välkommen in i unionen men under förutsättning att man lever upp till de kriterier som är grundläggande. Också där ska vi vara uthålliga och tydliga. Jag är inte främmande för att det kan bli en väldigt tuff match framöver, inte i Köpenhamn och inte det närmaste året, men på ett par tre års sikt kommer säkert Turkietfrågan och EU att vara mycket mycket känslig.

Först efter utvidgningsprocessens fullföljande i den förhandling som nu pågår skulle jag tro att den kommer upp på bordet. Det är viktigt att stå fast och våga hävda den här uppfattningen.

Mellanöstern: Jag är inte på något sätt överraskad. Jag har i över två års tid sagt att det kommer att bli värre. Jag fruktar att det fortfarande kan bli sämre än vad det nu är. Sharon är i ett styrkeläge just nu. Sharon har en inrikespolitisk opinion som ger honom fast stöd. Amerikanerna är tydligare och tydligare bakom Sharon också. Den palestinska myndigheten håller på att falla sönder, misslyckas. Det gör att vi ganska snart kan ha en situation där vi inte har två parter. Alla förutsättningar för en process är två parter. Det går inte annars, det tror inte jag.

Vår insats måste ändock vara att på något sätt hålla kvar den palestinska myndigheten, som hävdar de grundläggande principerna som står på folkrättens grund naturligtvis. Det finns mycket här som man kan kritisera Israel för. Det finns också ett och annat att kritisera den palestinska myndigheten för.

Som sagt: folkrättens grund, en process, en förhandling, men jag tror inte att vi kommer att få uppleva några genombrott inom den närmaste framtiden.

Som jag har sagt måste vi läsa hela den här frågan också i ett amerikanskt inrikespolitiskt perspektiv. Om ni någon gång reser till USA, lyssna ett tag på amerikanska nyhetssändningar, följ debatten i USA och ni kommer att ha en helt annan beskrivning av Mellanösternfrågan än vad som finns i Europa. Ett USA running up for a midterm election är faktiskt ett USA som jag inte tror kommer att röra sig i den här frågan.

Jag är inte optimist, och Arafat är utomordentligt svag. Sharon är just nu i en styrkeposition, bedrägligt naturligtvis, därför att eländet fortsätter.

Jag är inte optimist, på inget sätt. Jag ser ingenting som talar för att vi får ett genombrott eller någon förändring, utan tvärtom, konflikten fördjupas och förvärras. Aktörerna är oförmögna att hantera den. EU spelar en marginell roll, det är så.

Solana kommer att rapportera om det här vid middagen, och då får vi ytterligare möjlighet att diskutera det. För vår del är det viktigt att hålla ihop EU så att vi inte spricker upp. Inom EU finns egentligen hela spektrat av uppfattningar i Mellanösternfrågan. Att hålla ihop på den grund som jag just har talat om, på folkrättens grund, är nödvändigt och att EU, FN, USA och Ryssland fortsatt går något så när i takt, annars är jag utomordentligt pessimistisk.

Det var några allmänna reflexioner. Jag har säkert inte svarat på alla frågor, jag kan inte göra det, men det här är det övergripande. Jag känner att jag åker till Sevilla med ett gott stöd. Det kan var bra för mig att ha med tanke på att jag säkert kommer att vara ganska ensam i Sevilla. Då kan jag luta mig tillbaka och ändå tänka som så att där hemma i Stockholm i midsommarhelgens ljuvliga ledighet sitter ändå 15 personer som tycker ungefär som jag. Här sitter jag ensam med 14 andra som inte tycker som jag. Å andra sidan har de fruktansvärt dåliga fotbollslag, och det är rätt åt dem. Ungefär så kommer det att bli.

Anf. 14 ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Jag tror att du har fått det stöd du behöver inför Sevilla. Du nämnde själv att det är ganska unikt att ha samråd. Det tror jag faktiskt är väldigt bra för en regering att ha, framför allt för en statsminister. Jag hoppas att du kan medverka till att sälja den idén. Jag tror att det är bra för den fortsatta utvecklingen inom Europeiska unionen.

Jag kan glädja dig med att det inte bara är du som får tillbringa midsommarhelgen på annat ställe. Några stycken är under midsommarhelgen på väg till konventets fortsatta möten. Då ska vi lyssna på Giscard d’Estaings rapport från Sevilla, vad som kom fram där.

Med detta är samrådet med statsministern slut. Jag tackar och önskar lycka till i Sevilla.

2 § Telekommunikation

Statsrådet Mona Sahlin

Rapport från ministerrådsmöte den 25 och 26 mars 2002

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 17 och 18 juni 2002

Anf. 15 ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar statsrådet Mona Sahlin med medarbetare välkomna hit för information och samråd inför mötet om telekomfrågorna. Men först börjar vi med en återrapport från det tidigare ministerrådsmöte som ägde rum den 25–26 mars i år.

Anf. 16 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag har en kort återrapport från mötet den 25 mars. Det var framför allt två debatter som hölls för att ge ordförandeskapet i uppdrag att på informell väg skicka över till Europaparlamentet riktlinjer som man hoppades kunna få en överenskommelse om vid första behandlingen. Det handlade dels om det s.k. IDA-programmet, som främjar inrättandet av transeuropeiska nät för datautbyte mellan förvaltningar, dels om de transeuropeiska telenäten. Båda de två frågorna verkade det som det går att få godkännande för vid rådsmötet den 18 juni.

Sedan antog man en resolution inom e-Europe’s handlingsplan som handlar om tillgängligheten till offentliga webbplatser och deras innehåll. Sedan informerade ordförandeskapet om slutsatserna från toppmötet i Barcelona om framför allt debatten om e-Europe. Det är de viktiga frågorna. I övrigt tänkte jag kommentera 21–24 på dagordningen.

Anf. 17 ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Då lämnar jag ordet fritt med anledning av återrapportern.

Då går vi in på dagordningspunkterna för nästkommande rådsmöte. Det börjar med dagordningspunkt 19 som är en beslutspunkt. Det är en fråga som vi har haft uppe tidigare. Där konstaterar jag att det återigen finns stöd för regeringens ståndpunkt.

Vi går till punkt 20 som också varit uppe många gånger förut och som gäller ett antagande. Åter konstaterar jag att det finns stöd för regeringens ståndpunkt.

Slutligen går vi in på punkt 21.

Anf. 18 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag vill kort nämna förslaget till beslut om en förlängning av handlingsplanen, som handlar om hur man ska bekämpa olagligt och skadligt innehåll på globala nätverk. Den här handlingsplanen är ett bland flera försök att hantera avarterna av det i övrigt fantastiska Internet, dels genom att öka kunskapen om olagligt och skadligt innehåll som finns på nätet, dels genom att försöka utarbeta det man kallar filtreringsverktyg och andra tekniska hjälpmedel som gör att t.ex. föräldrar och skola kan filtrera bort rasistiska sidor, men också stödja s.k. hot lines dit man kan vända sig om man hittar skadligt eller olagligt innehåll på nätet. Så det här är mer en förlängning av ett program som tillförs ytterligare resurser. Sverige stöder förslaget.

Anf. 19 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag vill bara fråga helt kort: Hur är tänkt, vem och hur det ska avgöras vad som är skadligt i sammanhanget?

Anf. 20 PER BILL (m):

Vi har haft uppe de här frågorna många gånger. Det som hittills tycks ha fungerat bäst är olika typer av non-profit-organisationer som på frivillig grund hjälper till. Kan man se att vi kanaliserar en del pengar genom organisationer som på frivillig basis har visat bra track record hittills?

Anf. 21 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Definitionen av skadligt innehåll är jag lite osäker på, måste jag säga. Olagligt är ganska givet, vad det är som varje medlemsland ser som olagligt. Skadligt i vår diskussion har handlat om alla former som närmar sig t.ex. barnpornografi eller länkar vidare till sådant, länkar med rasistiskt budskap på olika hemsidor. Jag vet att många av de intressanta projekt som får resurser handhas av olika former av frivilliga organisationer, och det bildas fler och fler europeiska sådana som inte bara är baserade i olika medlemsländer. Det är mitt uttryck att där ligger också de stora framgångarna.

Anf. 22 ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi går vidare till 22, som är ett beslutsärende.

Anf. 23 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Det handlar om Internetprotokoll, skapandet av en ny teknisk standard. Skälet till det här är ganska enkelt men också ganska svårt att förstå och greppa. Adressutrymmet börjar helt enkelt ta slut, och därför behöver man skapa en ny teknisk standard. Jag ska läsa: Genom övergången nu till det nya Internetprotokollet handlar det om att adressmängden blir 34 triljoner triljoner triljoner, eller 4 miljoner adresser per kvadratmeter jordyta. Det låter väldigt mycket. Jag hoppas att det kommer att var tillräckligt för framtida behov, i alla fall några månader till med den utveckling som det här har. Vi ställer oss bakom detta.

Anf. 24 ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt.

Så kommer vi till frågan om e-Europe.

Anf. 25 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Det här har varit uppe flera gånger och förtjänar också att vara det. Det handlar om att kommissionen vid Barcelonamötet i mars i år fick i uppdrag att skriva en ny handlingsplan för e-Europe innan toppmötet i Sevilla, som ska vara nu ganska snart. Handlingsplanen innehåller 26 åtgärder fördelade på sex områden som säkert utskottet är väl bekant med – digital förvaltning, utbildning, hälso- och sjukvård t.ex. Sverige tycker att kommissionens förslag till handlingsplan är en bra bas. Man har varit lyhörd för de synpunkter som många medlemsländer har haft. Det förtjänar en utförlig diskussion i rådet, som vi och flera andra tycker bör föras under det danska ordförandeskapet innan handlingsplanen lanseras senare i år.

ICANN-frågan informerade jag om utförligt förra gången, så jag tror inte den behöver belysas ytterligare.

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende. Därmed har vi klarat av alla beslutsärenden.

Då ingen har frågor med anledning av de återstående informationsärendena ber jag att få tacka statsrådet Mona Sahlin för informationen och samrådet.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf. 3 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 6

Anf. 4 MATS ODELL (kd) 6

Anf. 5 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 7

Anf. 6 GUSTAF VON ESSEN (m) 8

Anf. 7 ALICE ÅSTRÖM (v) 9

Anf. 8 LENNART DALÉUS (c) 9

Anf. 9 CARL G NILSSON (m) 10

Anf. 10 YVONNE RUWAIDA (mp) 10

Anf. 11 ORDFÖRANDEN 12

Anf. 12 WILLY SÖDERDAHL (v) 12

Anf. 13 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 12

Anf. 14 ORDFÖRANDEN 15

2 § Telekommunikation 16

Anf. 15 ORDFÖRANDEN 16

Anf. 16 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 16

Anf. 17 ORDFÖRANDEN 16

Anf. 18 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 16

Anf. 19 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 17

Anf. 20 PER BILL (m) 17

Anf. 21 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 17

Anf. 22 ORDFÖRANDEN 17

Anf. 23 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 17

Anf. 24 ORDFÖRANDEN 17

Anf. 25 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 17

Anf. 26 ORDFÖRANDEN 18

Onsdagen den 12 juni 2002

EU-nämndens uppteckningar