1 § Europeiska rådet

Statsminister Fredrik Reinfeldt

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 11 och 12 december 2008

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar EU-nämndens sammanträde öppnat.

Jag säger välkommen till nämndens ledamöter, till statsministern och utrikesministern och till deras medarbetare, däribland vår EU-ambassadör Christian Danielsson. Ett särskilt välkommen riktas till er här på läktaren och till er som följer mötet på storbild i riksdagens infocentrum, på webben eller i tv-sändningen.

Mötet är ett öppet möte med riksdagens EU-nämnd där riksdagen samråder med regeringen och statsministern inför det möte med EU:s stats- och regeringschefer som inleds i morgon.

EU-nämnden är det organ i riksdagen där regeringen förankrar sina positioner och sitt agerande inför beslut i EU:s ministerråd och inför Europeiska rådets möten, som brukar kallas för toppmöten.

Jag ska presentera ytterligare några medarbetare som statsministern har med sig. På statsministerns vänstra sida, höger i bild, har vi statssekreterare Gustaf Lind. Där finns också EU-ambassadören Christian Danielsson och departementsrådet Diana Madunic. På utrikesministerns högra sida, vänster i bild, har vi Magnus Schöldtz från Utrikesdepartementet och statssekreterare Maria Åsenius hos EU-minister Cecilia Malmström. Ytterligare ett antal medarbetare finns med oss här i salen som vi också hälsar välkomna.

I morgon och på fredag är det alltså dags för toppmöte igen. Statsministern ska strax inleda vårt samråd med att berätta om hur regeringen planerar inför det här mötet.

Redan nu ska jag säga att nämnden tidigare har behandlat många av förslagen och delar av förslagen inför toppmötet – på ett möte förra veckan med EU-ministern och på ett möte med miljö- och näringsministrarna i de delar som rör energi- och klimatpaketet. De delar som rör den finansiella situationen har behandlats dels med finansministern inför mötet med finansministrar, dels med statsministern själv inför ett extra toppmöte och det så kallade G 20-mötet häromveckan.

Information om de här mötena och även om möten som ligger framför oss har ledamöterna fått i utskick. Mycket av det finns även tillgängligt på riksdagen.se. På bordet har ledamöterna också det så kallade herdabrevet där den franske presidenten inbjuder sina kolleger till mötet i morgon.

Statsministern kommer alltså strax att delge oss vad som förväntas och vad regeringen prioriterar inför mötet. Därefter kommer ledamöterna att få tillfälle att ställa frågor och diskutera detta.

Under diskussionen här kommer det säkert att refereras till så kallade slutsatser. Så brukar det vara. Ledamöterna bläddrar i olika papper. Det uttalande som man på toppmötet ska behandla kommer också att så småningom finnas tillgängligt på webben.

Mötet avslutas senast halv tolv och då med att nämnden tar ställning till det regeringen här redovisat och föreslagit.

Därmed lämnar jag ordet till statsministern. Välkommen och varsågod!

Anf. 2 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande, ledamöter av riksdagens EU-nämnd! Europeiska rådet träffas alltså i Bryssel den 11 och 12 december. En europeisk återhämtningsplan för att hantera den allvarliga ekonomiska och finansiella situationen samt slutöverenskommelsen om EU:s klimat- och energipaket står i fokus för förhandlingarna.

Europeiska rådet ska också återkomma till Lissabonfördraget för att försöka identifiera möjliga lösningar och en väg framåt. Därutöver förutses utrikesministrarna diskutera situationen i östra Kongo och i Mellanöstern.

Fru ordförande! Irlands premiärminister Cowen kommer att presentera en närmare analys av läget efter det negativa utfallet i folkomröstningen om Lissabonfördraget och förtydliga vad som skulle krävas för att det irländska folket på nytt ska kunna ta ställning till fördraget.

Efter att nyligen här i Stockholm ha fört samtal med premiärminister Cowen bedömer jag det troligt att han kommer att begära någon form av garantier i de frågor som är känsliga för Irland. Som framgår bland annat av den rapport som den parlamentariska underkommittén om Irlands framtid i EU nyligen presenterat gäller det särskilt skatter, sociala frågor – som då ska förstås som abort – och försvar. Sannolikt tar han också upp frågan om kommissionens storlek, en fråga som uppenbarligen spelade en viktig roll för det negativa utfallet i folkomröstningen.

Jag kommer att noga lyssna på premiärminister Cowens önskemål och att tillsammans med mina kolleger vara redo att konstruktivt bidra till att skapa lösningar som kan leda till att Lissabonfördraget träder i kraft. Samtidigt kommer varken Sverige eller andra medlemsstater att kunna godta lösningar som innebär att Lissabonfördraget rivs upp eller att det skulle behöva godkännas på nytt i samtliga 27 medlemsländer. En sådan utveckling vore olycklig, inte minst för oss som vill få ett handlingskraftigt och utvecklat samarbete på plats.

Fru ordförande! Finanskrisen och den internationella konjunkturnedgången sätter allt djupare och bredare spår i ekonomin. Europeiska rådet har tidigare under hösten diskuterat och ställt sig bakom åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet.

Kommissionen presenterade den 26 november en plan för europeisk ekonomisk återhämtning, tillväxt och sysselsättning. Planen har också diskuterats av finansministrarna.

I Europeiska rådet kommer jag för svensk del att välkomna ambitionen att EU ska agera gemensamt, samordnat och ansvarsfullt för att bemöta krisen, stödja tillväxt, stärka det europeiska näringslivets konkurrenskraft och värna om jobben.

Samordnade insatser ger större effekt, minskar risken för att åtgärder i ett land får negativa effekter i ett annat land och kan ingjuta förtroende för den europeiska ekonomin.

Redan i den budgetproposition som alliansregeringen presenterade för 2009 tog vi fasta på att sämre tider var att vänta. Vi enades där om flera offensiva reformer för att möta utvecklingen i form av en förstärkt politik för arbete och företagande, viktiga framtidsinvesteringar i forskning och infrastruktur samt fortsatta välfärdssatsningar.

Vår budget för 2009 är enligt EU-kommissionen den mest expansiva i Europa och innebär att ekonomin stimuleras med motsvarande 1 procent av bnp – detta samtidigt som vi markerar vikten av marginaler i statsbudgeten för att möta en vad vi vet orolig framtid.

Så sent som förra veckan återkom vi också med förstärkningar för jobb och omställning för att möta utvecklingen på arbetsmarknaden. Med detta befäster Sverige sin position som ett av de länder i Europa som mest målmedvetet och framåtsyftande möter den globala lågkonjunkturen.

Vi följer också fortsatt utvecklingen och står redo att agera till försvar för jobben och svensk ekonomi. Men vikten av att göra rätt saker i rätt ordning kvarstår och får inte glömmas bort. Lyckas vi inte i en europeisk och internationell kontext få finansmarknaderna och kreditgivningen att fungera igen förblir rötterna till problemen olösta.

De åtgärder som vi tidigare i höst kom överens om har i detta perspektiv inte visat sig tillräckliga för att återställa förtroendet på de finansiella marknaderna. Sverige har därför verkat för att få kommissionen att göra en översyn av både bankgarantier och kapitaltillskott samt komma med rekommendationer för att ytterligare öka effektiviteten i dessa åtgärder.

Först när detta är på plats kommer finanspolitiken att spela en fullgod roll genom riktade väl avvägda och vältajmade åtgärder.

Viktigt att påpeka är också att vi i ett läge som detta inte får skjuta problemen framför oss genom att låta kortsiktiga åtgärder ske på bekostnad av nödvändiga och långsiktigt strukturellt viktiga reformer. Inte heller får vi glömma utmaningar som klimatfrågan och en åldrande befolkning.

Åtgärder bör vidtas endast med bibehållna långsiktiga sunda och hållbara offentliga finanser. Åtgärder med bäring på EU:s budget måste finansieras inom EU:s budgetram.

I konkurrensen om det rätta och det goda får vi inte tumma på regelverken, men regelverken får heller inte hindra verkningsfulla insatser. Därtill vill jag betona att vi inte får låta den ekonomiska oron leda till ökad protektionism eller äventyra konkurrensneutraliteten, lika lite som den får användas som ursäkt för att inte nå en ambitiös uppgörelse om klimat- och energipaketet.

Fru ordförande! Med detta sagt vill jag gå vidare till mötets andra stora fråga. Det är nämligen mycket angeläget att Europeiska rådet vid detta tillfälle kan enas om EU:s klimat- och energipaket. De intensiva förhandlingar som pågått hela året närmar sig sitt slut. Många frågor har klarats av, men ännu återstår att lösa några av de svåraste och mest kontroversiella delarna av paketet.

Framgång under Europeiska rådets möte är möjlig och en förutsättning för att nå en förstaläsningsöverenskommelse med Europaparlamentet. Det kräver dock en stark politisk drivkraft och kompromissvilja från alla parter. För svenskt vidkommande är det högt prioriterat att paketet ros i hamn och att grunden därmed läggs för att EU ska kunna agera enat och ambitiöst under de internationella klimatförhandlingarna i Köpenhamn nästa höst.

Miljöministern och energiministern har tidigare i nämnden redogjort för paketets olika delar och för var vi står i förhandlingarna. Låt mig därför bara lyfta fram några av de aspekter som jag kommer att värna under förhandlingarna på torsdag och fredag.

Kommissionens klimat- och energipaket är välbalanserat, och dess arkitektur bör i huvudsak bevaras. Det gäller i synnerhet fördelningsaspekterna, klimatmålen och fördelningen av auktionerbara utsläppsrätter. Det gäller också målsättningen att gå från 20 till 30 procents minskning av utsläppen om förhandlingarna i Köpenhamn går bra och vi når en internationell överenskommelse.

Av flera skäl är flexibilitet i ansvarsbeslutet en prioriterad fråga. Sverige vill liksom flera andra medlemsländer att kreditutrymmet för så kallade CDM:er och JI, joint initiatives, utökas i förhållande till vad kommissionen har föreslagit samt att kreditutrymme får sparas mellan åren. Vi har lag fram förslag till ordförandeskapet i denna riktning.

Detta skulle öka kostnadseffektiviteten, mildra negativa effekter på EU:s konkurrenskraft och bidra till att EU fortsatt kan agera som drivkraft i utvecklingen av en global växthusmarknad där även utvecklingsländerna deltar.

Sverige är också berett att föreslå att EU reserverar upp till en fjärdedel av CDM-utrymmet till de minst utvecklade u-länderna. Inte minst EU-parlamentet har dock en annan uppfattning om önskvärd grad av flexibilitet. Jag vill därför redan nu säga att här kommer förhandlingarna att bli mycket svåra.

Den svenska regeringen delar oron för koldioxidläckage och instämmer i att åtgärder kan bli nödvändiga. Inte minst med tanke på Sveriges stora andel elintensiv industri är det viktigt att även indirekta effekter via elpriset beaktas när åtgärder ska vidtas.

Åtgärder mot läckage får dock inte leda till att direktivet urvattnas från miljösynpunkt eller till mer ojämna konkurrensvillkor inom EU. För att inte negativt påverka de internationella klimatförhandlingarna bör beslut om åtgärder mot läckage och om vilka branscher som är mest utsatta fattas först efter Köpenhamnsmötet.

En annan svår fråga att lösa är den om förslaget om öronmärkning av auktioneringsrätterna, något som Sverige tillsammans med några andra medlemsländer motsätter sig men som kommissionen och Europaparlamentet driver.

En framtida klimatuppgörelse i FN kommer givetvis att kräva finansiella åtaganden. Sverige är fullt ut redo att ta sitt ansvar för detta. Samtidigt kan det inte ske villkorslöst och genom EU:s utsläppshandel utan primärt inom det multilaterala samarbetet.

Låt mig med detta säga att allt tyder på att det kommer att bli långa och intensiva förhandlingar. Jag tror dock att det med en politisk vilja finns förutsättningar för att lyckas. Den globala uppvärmningen inväntar inga förhandlingslösningar. Vi har ingen tid att förlora.

Fru ordförande! Det franska ordförandeskapet vill också kort diskutera EU:s jordbrukspolitik. Jag kommer särskilt att bevaka att vi inte föregriper den kommande budgetöversynen och binder upp EU om innehållet i en framtida jordbrukspolitik. Jag vet att det finns stöd från flera länder på denna punkt, men det finns också länder som är av en annan uppfattning.

Vad gäller de yttre förbindelserna välkomnar jag särskilt att det östliga partnerskapet uppmärksammas. Att utveckla och fördjupa samarbetet med EU:s östliga grannländer är ju från början ett svensk-polskt initiativ. Det är positivt att kommissionen nu har presenterat förslag som utgångspunkt för det fortsatta samarbetet.

Europeiska rådet väntas även anta en deklaration om en förstärkning av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Jag hoppas att EU:s förmåga att genomföra fredsbevarande insatser därmed fortsätter att utvecklas.

Slutligen kommer utrikesministern att diskutera situationen i östra Kongo med utgångspunkt i ett brev från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon om utplaceringen av en internationell styrka i östra Kongo. Därtill kommer situationen i Mellanöstern att diskuteras.

Det här är i stora drag vad som kommer att tilldra sig under det kommande mötet med Europeiska rådet. En rad frågor av vikt för svenska intressen står alltså på dagordningen. Jag ser fram emot vad jag hoppas blir ett konstruktivt möte med mina kolleger inom EU.

Med detta sagt är jag redo att ta del av nämndens synpunkter och att besvara dess frågor.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Vi gör som vi brukar, så ordet ges till partierna i storleksordning. Ju kortare frågor man ställer, desto fler hinns med.

Jag ska säga att utlåtandet från det irländska parlamentet är utsänt, så ledamöterna har fått det. Det finns en sammanfattning. Den finns också tillgänglig på Internet.

Först ger jag alltså ordet till en företrädare för det största partiet, Socialdemokraterna.

Anf. 4 SUSANNE EBERSTEIN (s):

Fru ordförande! Jag vill börja med att tacka statsministern för informationen.

Jag har två frågor. Lissabonfördraget är den självklara punkten på dagordningen. Den irländske ministern ska ju komma med förslag och med en redogörelse. Kanske kan han komma med positiva råd. Jag undrar hur långt statsministern är beredd att gå när det gäller undantag för Irland mer i detalj.

Hur tänker statsministern agera om man misslyckas med att införa Lissabonfördraget, och vilken beredskap för det har Sverige som blivande ordförandeland?

Min andra fråga rör klimatförhandlingarna. I tidningarna har följande stått: Förhandlingarna har nått en avgörande punkt, säger den franske miljöministern Jean-Louis Borloo om att miljöministrarna har misslyckats med att enas i klimatförhandlingarna och överlåter avgörandet till stats- och regeringscheferna.

Vad tänker statsministern göra för att klimatförhandlingarna ska gå vidare? Och hur tänker statsministern mer i detalj agera nu när den ekonomiska krisen överskuggar allt – även klimatförhandlingarna?

Anf. 5 ORDFÖRANDEN:

Nästa parti i storleksordning är Moderaterna, och jag tänker då ställa en fråga själv. Även jag vill tacka för redogörelsen. Jag konstaterar att vi kan tycka att det alltid är dramatik inför toppmöten, men inför just detta är det verkligen mycket som står på spel – däribland lösningen av den ekonomiska krisen.

Så här på Nobeldagen vill jag kosta på mig att vara lite akademisk och försöka uppmana till långsiktigt tänkande, som statsministern också tar upp. Det finns en känd bok av en historiker, Paul Kennedy, om stormakters uppgång och fall där han visar att Europa långtifrån alltid har varit rikt. Möjligheten till fortsatt välstånd beror mycket på hur Europa agerar politiskt, menar han. Redan för 20 år sedan varnade denne Kennedy för att Europa med sin politik riskerade att ge konstgjord andning till industrier som skulle må bättre av att omstruktureras för att bättre klara konkurrensen från till exempel ett allt starkare Asien. Det här är i högsta grad aktuellt än i dag, till exempel efter i natt när den amerikanska kongressen lär ha kommit överens om stöd till bilindustrin.

I förslaget till toppmötesuttalande diskuteras viktiga åtgärder för att säkra förtroendet för finansmarknaderna nu, men det öppnas också för till exempel stöd till vissa kategorier av företag. Så står det.

Mot den bakgrunden vill jag fråga statsministern apropå det han själv tog upp i inledningen hur toppmötet bör agera för att både agera kraftfullt i dag och säkra möjligheterna till fortsatt stark konkurrenskraft för Europa. Och vill statsministern säga mer om hur han kan agera på toppmötet för att påverka just i den inriktningen och motverka skadlig överreglering?

Anf. 6 STAFFAN DANIELSSON (c):

Tack för bra information från statsministern! Jag vill komplettera Susanne Ebersteins fråga om Irland. Sverige har nu antagit Lissabonfördraget, vilket är mycket glädjande. I Tjeckien, som är kvar, pekar det åt rätt håll. Irland har folkomröstat och ska rapportera i frågan. Som statsministern var inne på är ett konkret intresse som Irland har att det ska vara en kommissionär från varje land och inte som i fördraget, där det sägs att volymen kommissionärer ska gå ned till två tredjedelar av länderna.

Barroso har uttalat sig i positiv riktning. Jag tycker också att det här låter godtagbart, och egentligen rätt intressant. Men går detta att kombinera med att man inte river upp fördraget, utan mer kompletterar det eller gör en utfästelse? Jag undrar om statsministern möjligen bara kan konkretisera sina funderingar på detta något.

Sverige vill ha en översyn av bankgarantier och kapitaltillskott. Anders Borg har drivit detta i Ekofin. Det kommer inte i gång; bankerna ansluter sig inte. Han vill ha mer underlag från kommissionen, och Sverige är pådrivande så att detta verkligen kommer igenom. Hur bedömer statsministern läget i den frågan inför toppmötet?

Anf. 7 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Det finns tre huvudfrågor. De tre inledande frågorna berör alla dessa.

Först gäller det situationen på Irland. Jag har ingen anledning att försöka förekomma vad Brian Cowen de facto säger på toppmötet. Jag tror att ingen vet det i grunden. Man är i en fortsatt analysfas på Irland. I kommittén och med dem han har samtalat med har han framfört en del av de saker jag nämnde i mitt inledningsanförande, det vill säga någon sorts uppföljning på delar som är viktiga kopplat till folkomröstningsresultatet.

Susanne Eberstein frågar vad som är vår gräns. Det är den gräns som jag markerade. Vi vill, precis som alla andra också lär uttala, inte öppna för en ny ratifikationsprocess. Vi vill att alla våra andra numera 25, och efter Tjeckien 26, ratifikationer ska respekteras. Vi vill att det ska vara möjligt att göra någon lösning med Irland där vi försöker lyssna in och gå igenom vad det kan tänkas innebära rent juridiskt.

Bara för att binda in Staffan Danielssons fråga vill jag säga att det är riktigt att det här med kommissionär nämns. Förhistorien är den, som Staffan Danielsson mycket riktigt påpekar, att det för små och medelstora länder inte varit något bekymmer att tänka sig att man får behålla sin kommissionär. Det är stora länder som påminner om att den ingångna överenskommelsen var att de förut hade två kommissionärer för varje större land. Som villkor för att släppa den ena ville de bland annat utverka att kommissionen i sin helhet skulle bli mindre. Det är detta som reflekteras i Lissabonfördraget. Här är det nog alltså en del stora länder som är dem som är betydelsefulla att diskutera med.

Som direkt svar på Staffan Danielssons fråga bedömer vi att Lissabonfördraget gör det möjligt att ett beslut inom Europeiska rådet kan fattas som ändrar förhållandena så att varje land har varsin kommissionär.

Man ska också minnas att Sverige är ett utvidgningsvänligt land. Vi menar också att kretsen medlemmar ska växa i antal, vilket kommer att förutsätta att också kommissionen antalsmässigt ska växa. Det blir då en diskussion om effektivitet och om det verkligen finns så pass många uppgifter för en kommission att lösa. Men rent formellt går det att hantera på det sättet.

Däremot får vi nu ställa in oss på att Europaparlamentsvalet i juni får förberedas utifrån Nicefördraget, vilket påverkar fördelningen av antalet parlamentsplatser. Det är negativt för till exempel Sverige. Vi går då från 19 till 18 i stället för som det hade blivit med Lissabonfördraget – från 19 till 20.

Dessutom säger Nicefördraget att man ska påbörja en minskning av kommissionärernas antal. Detta måste vi rimligen förhålla oss till, och det är en del av det som är så svårt att diskutera. Då måste man nämligen dels ha en uppfattning om den irländska processen och en tidtabell för den, dels prata med en lång rad länder. Här tenderar man att glömma – vilket låg i Susanne Ebersteins fråga – att det ska hållas en ny folkomröstning på Irland som kan landa i ett ja eller ett nej. Om det skulle bli ytterligare ett nej måste EU fortsatt agera med Nicefördraget som grund.

Det är Sverige som i mycket har påpekat detta och att man måste föra den diskussionen också. Hur fortsätter man i så fall med Nicefördraget? Det kopplar till kommissionen och det kopplar till utvidgningsfrågor. Bara för att säga det uppenbara skulle det leda till stora politiska konvulsioner. Både Frankrike och Tyskland har till exempel tydligt uttalat att utan ett Lissabonfördrag på plats kommer de att säga nej till varje vidare utvidgning. Det kommer i så fall i första hand att påverka Kroatien, som är det land som står allra närmast. Vi har vid flera tillfällen sagt att vi tycker att det är djupt olyckligt att man har beskrivit det på det sättet.

Jag har inte fler svar än så här i dag, och det har nog ingen annan heller. Det beror just på att vi måste lyssna på vad Brian Cowen säger. Vi tror att det blir de här delarna han kommer att beröra. Vår gräns kommer som sagt att vara att inte öppna en ny ratifikationsprocess.

När det gäller de detaljer om klimatpaketet som nu ska diskuteras fungerar det ofta så att ordförandeskapet tar bilaterala kontakter med länder som har synpunkter av olika slag. Det är därför jag betonar i mitt inledningsanförande att Sverige tillhör dem som markerar ett stöd för kommissionens ursprungliga förslag och den balans som vi tyckte fanns i det. En lång rad länder som begär lättnader eller undantag för egen del ska minnas att detta är ett på solidaritet baserat system där det som någon flyttar ifrån sig måste föras över på någon annan. Därför kommer detta att vara en mycket svår förhandling. Varje bilateral överenskommelse i en del kommer indirekt att ha påverkan på andra.

Det är nog riktigt att det till och med kommer att vara väldigt komplicerade förhandlingar kopplade till utsläppshandel och till det jag nämnde, nämligen flexibla mekanismer. Det kommer att handla om årtal när man ställer krav på övergång för grad av utsläppshandel och den typen av frågor. Vi kommer naturligtvis att vara aktiva för att dels försöka få en överenskommelse på plats, dels stödja den balans som finns.

Jag kommer också att agera för att i enlighet med det svenska förslaget utöka nivån för flexibla mekanismer eftersom jag tror att det är helt nödvändigt för att vi ska kunna vara ett stöd inom EU för de länder som nu upplever att de har stora problem. Det beror också på att jag i grunden tror att det är en viktig del för det globala svar som måste komma nästa år; det kommer att krävas ytterligare överföring av finansiella resurser till fattigare delar av världen för att vi ska klara den här frågan.

När det gäller finansmarknadsfrågorna kan vi konstatera att de trafikregler som utformades, och som ju är ämnade att vara ett stöd för att få finansmarknaderna att fungera bättre, har införts i lagstiftning i ungefär hälften av EU:s medlemsländer. Men det är väldigt få som har fått dem på plats i den meningen att banker och alla andra därefter också har gått in. Det är ju också det läge som Sverige befinner sig i.

Det är riktigt att Anders Borg har tagit initiativ för att påpeka att det finns delar som behöver ses över. Det handlar bland annat om avgiftsutformningen på garantierna. Det handlar också om den långa diskussion vi har fört om möjligheter till kreditexpansion. Vi hoppas att det nu möjligen ska vara löst.

Jag får frågan om hur jag bedömer möjligheten att nå framgång här. Det är rent nödvändigt att det i alla fall rör sig framåt. Vi ser det som svårt att få andra finanspolitiska stimulanser och andra åtgärder att fungera med mindre än att vi får en förbättring i funktionssättet för de finansiella marknaderna.

Men jag ska gärna nämna för nämnden att det hela tiden har funnits delvis olika utgångspunkter för hur man ska se på de finansiella problemen. Det fanns och finns i USA och även i Europa de som i mycket har synsättet att man går till de finansiella institutioner som får problem, och så löser man det vid varje tillfälle.

Den svenska utgångspunkten har med stöd av många andra snarare varit att säga att vi ser det här som ett förtroendeproblem som påverkar alla. Detta är inte bara ett problem för några som har problem, utan det är ett generellt problem för hela den finansiella strukturen. Därför måste det vi gör skapa stabilitet i hela den finansiella sektorn, och därför kan man inte ha attityden att vi löser det med alla dem som har problem. Vi måste få hela strukturen på plats. Vi tycker att det finns i de trafikregler som har utformats. Men de har ännu inte kommit på plats, vilket delvis beror på avgiftskonstruktionen och begränsningen av kreditexpansion.

Vi kommer att agera allt vad vi kan. I texten finns nu en öppning i den riktning Sverige vill se. Men det vill ju också till att det sedan blir det som kommissionen fullföljer. Det är vad jag kan säga om det här i dag.

Detta är också viktigt i ljuset av den fråga Anna Kinberg Batra ställer och som jag förde en lång diskussion om vid förra Europeiska rådet. Ersätt inte det faktum att vi måste få en bättre lösning för de finansiella marknaderna med att tro att annat sedan löser problemen! Det skulle då handla om mer protektionism eller väldiga dirigerade stimulanspolitiska stimulanser som löser det hela utan att man har löst finansproblemen. Det tror inte vi på.

Vi tror att det hela behöver fullföljas när det gäller att lösa de finansiella problemen. Vi har snarare talat emot en alltför snabb och långtgående regleringsiver. Det är bättre att ha få men verkningsfulla regleringar än många och luddiga. Den diskussionen lär fortsätta. Det syns också i slutsatserna. Vi säger att detta ska fortsätta och att G 20-samtalen ska återkomma i vår. Det hela kommer också att fortsätta att präglas av att vi inte har exakt samma syn på hur det ska hanteras.

För mig är det tydligt, vilket också låg i ordförandens fråga, vad som är de svenska utgångspunkterna och hur vi försöker föra våra diskussioner.

Möjligen har jag missat någon fråga från Staffan Danielsson. Nej, han är uppenbarligen nöjd så då är jag det också!

Anf. 8 CHRISTER WINBÄCK (fp):

Fru ordförande! Tack, statsministern, för redogörelsen! Jag tänkte ställa en fråga om klimatet. Statsministern redogjorde för var knäckfrågorna fanns någonstans. Det är nog så intressant.

Men i dokumenten här står också att man var överens om huvuddelen av fyra förslag. Jag skulle vilja ha lite mer av en redogörelse för vad vi egentligen är överens om. En av de frågor som det står att vi är överens om handlar om koldioxidutsläpp och bränslekvalitet. Med tanke på att vi i dag har en bilindustri som går på knäna är frågan: Vad är det för nivåer vi är överens om? Vilket tidsperspektiv har vi? Vad finns det för möjlighet att detta ska ske under en längre tid så att vi inte får en alltför stark påverkan på vår bilindustris besvärliga läge just nu?

Anf. 9 SVEN GUNNAR PERSSON (kd):

Tack för den mycket komprimerade redogörelsen för förväntningarna och innehållet vid mötet!

Precis som statsministern sade återstår en del frågor att lösa när det gäller klimatpaketet. Det framgår också av inbjudningsbrevet från president Sarkozy, där han påpekar att det i synnerhet är fråga om solidaritet, varaktighet och omfattning vad gäller begränsande undantag som ska beviljas elproducenterna i vissa medlemsstater och de eventuella frågor som återstår att reglera för att hantera risken för koldioxidläckage. Jag kommer att delge er olika förslag om dessa frågor före Europeiska rådets möte, skriver han.

Då tänkte jag bara fråga: Har det inkommit några sådana förslag? Om det inte har gjort det, har Regeringskansliet anat sig till vad de förslagen kan innehålla? Sarkozy har ju träffat ett antal länder, och alla var glada och lyckliga när de lämnade de rummen. Det kan ju tänkas att Sarkozy har gett ett eller annat löfte där som han nu ska försöka ta hem hos er andra.

Jag nöjer mig med det i första rundan.

Anf. 10 JACOB JOHNSON (v):

Tack, statsministern, för föredragningen!

Det är verkligen viktiga och svåra frågor som står på dagordningen. Jag kan inte säga att jag avundas statsministern och hans medarbetare.

Vi har två stora marknadsmisslyckanden, kan man säga, dels krisen för klimatet, dels krisen för dagens turbokapitalism. När det gäller den senare, den finansiella krisen, är det tydligt hur marknadsaktörerna nu alltmer tyr sig till staten som hjälpare i nöden. Rådsslutsatserna har en ton av desperation och besvärjelse. Rådet vädjar till bankerna att upprätthålla lånemöjligheter och sänka räntor. Rådet uttalar också att det behövs en ökad koordinerad ansträngning från medlemsstaterna utöver tidigare gjorda insatser.

Finansminister Borg har pratat om vargavinter, och arbetsmarknadsminister Littorin har använt andra uttryck, som kanske inte är så lämpliga här. Det är ett mycket allvarligt läge.

Jag skulle vilja be att statsministern utvecklar sin syn på läget: Är de föreslagna åtgärderna tillräckliga? Gör Sverige tillräckligt? Eller behövs det kanske en plan B med ännu starkare lagstiftning avseende de finansiella institutionerna för att få i gång fungerande lånemarknader och bättre långsiktighet, genom att rensa upp bland annat vad gäller kortsiktiga så kallade finansiella instrument?

Anf. 11 ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Tack så mycket, statsministern, för redogörelsen inför EU-toppmötet!

Det är ett av de viktigaste EU-toppmötena. Det brukar vi i och för sig säga varje gång, men just nu känns det mer aktuellt än någonsin. Det är framför allt viktigt, som jag tror att statsministern håller med om, att den finansiella krisen inte får ställas mot klimatkrisen och de åtgärder som är nödvändiga. Det finns en uppenbar risk att någon kommer att försöka göra den här kopplingen på mötet, och jag hoppas att statsministern håller isär de diskussionerna. Det är väldigt viktigt.

När det gäller de slutsatsförslag som finns i fråga om de finansiella kriserna har jag tidigare med finansministern tagit upp de otydligheter som finns när man skriver om europeiska socialfonden och globaliseringsfonden, vilka åtgärder EU egentligen vill vidta på dessa områden, eftersom det är stora pengar och ganska nya regelverk, trots allt. Jag har inte fått några tydliga svar på detta, och det tycks inte vara så att någon exakt vet vad kommissionen eller Europeiska rådet vill göra med detta.

När det gäller klimatfrågan har Miljöpartiet sedan länge drivit att vi tycker att det mål som sattes upp i mars 2007 inte är tillräckligt. Man borde kunna gå ännu längre. Vi har väl fått stöd för vår uppfattning de senaste åren, då vi har märkt att EU-länderna måste göra mer, att vi måste ta ett större ansvar för att kunna vara ett föredöme inför FN:s toppmöte i Köpenhamn nästa år. Nu ser det ut att bli urvattnat.

Hur långt kan statsministern tänka sig, som han själv uttrycker det, att kompromissviljan går från svensk sida? Är det viktigast att det blir ett beslut i helgen, eller är det politiska innehållet viktigast? Eller är statsministern beredd att kanske skjuta upp frågan om det inte blir ett minimibeslut, som man kan förutsätta?

Vi tycker från Miljöpartiet att minst 40 procent bör vara målet för att vi från EU-sidan ska kunna visa andra länder att man kan gå före. När det gäller klimatomställningen är det nödvändigt.

Fru ordförande! Den sista frågan gäller naturligtvis Irland. Det verkar vara ett ganska låst läge, om statsministern säger att ingenting får rivas upp utan allt ansvar åvilar irländarna för att de röstade nej. Det är en väldigt konstig syn om man, som statsministern själv brukar säga, ska lyssna på folket. Det irländska folket har sagt sitt, och då måste vi lösa det gemensamt. Då måste också Sverige och andra EU-länder vara beredda att kompromissa och ta upp viktiga frågor som kan vara till gagn för alla EU-länder, inte bara irländarna. Jag tycker att kompromissviljan från Sverige måste vara större. Man får inte köra över det irländska folket.

Anf. 12 ORDFÖRANDEN:

Innan jag ger ordet till statsministern ska jag nämna för er som inte går på EU-nämnden flera gånger i veckan, som vi gör, att riksdagen behandlade den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget den 20 november. Allt som sades där och vad vi bestämde till slut finns också på riksdagen.se.

Anf. 13 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Det är nog riktigt att det är både ett viktigt toppmöte och ett av de mest komplicerade toppmöten vi kommer att ha sett som berör väldigt allvarliga frågor.

När det gäller delarna i klimatöverenskommelsen är det, som sagt, fyra delar. Det handlar om dels utsläppshandeln, dels förnybardirektivet, dels idén om carbon capture, som det kallas, alltså att man ska fånga in CO2. Det angavs redan i beslutet från mars 2007 att det skulle sättas upp tolv försöksanläggningar. Det är en teknik som många hoppas på men som vi i realiteten ännu inte har sett om den verkligen kan fungera. Det är naturligtvis viktigt i en fossilbränsleberoende värld om vi kunde hitta en konstruktion där vi fångar CO2, på ett annat sätt än att träd gör det, att man också kan göra det med en annan teknik. Det handlar dels också om det uppenbara, nämligen bördefördelningen, hur fördelningen av ansträngningarna ska se ut.

Det ser ut som om förnybardelen är avklarad. Det är en stor framgång redan det, vill jag påpeka. Det var nästan den svåraste målformuleringen när vi satt på toppmötet i mars 2007. Det är kring den som det har varit längst diskussioner, om jag ska vara ärlig. Om det möjligen är avklarat är det ett väldigt viktigt steg framåt.

När det gäller alla de andra tre finns det, som sagt, grund för diskussioner. Där fungerar EU på det sättet att ju mer komplicerat och behov av diskussioner det är, desto tyngre ligger det på ordförandeskapet. Därför har det, som påpekades, utlovats ett förslag som vi tror kommer i natt. Vi har ännu inte sett det. Det kommer rimligen att innehålla delar kopplat till det jag just nu sade.

Jag vet att när det gäller detta med utsläppshandeln – det har framförts från flera länder – diskuteras hur snabbt det ska föras över till auktionering och till vilka sektorer. Ska det i några fall dessutom vara med andra tidsgränser än som gällde för majoriteten? Det är precis så man kommer att föra diskussionerna.

Vad är då att övergå till auktionering? Ja, det är helt enkelt att man får den här prismekanismen, som hela tiden har varit idén för oss som förespråkar utsläppshandeln, att börja verka mer kraftfullt, det vill säga att man kan handla just med utsläppsrätter och att de dessutom mer betingar ett pris snarare än någonting man får gratis, som det är än så länge. Det i sig sätter större tryck på omställning i företag och industri, vilket är hela syftet med utsläppshandeln.

Då påpekar en del att det kommer för snabbt, för fort och är för omfattande till länder som inte upplever sig ha den utvecklingsgrad eller det kunnande att de verkligen kan ställa om i den utsträckning som kanske finns i andra länder. Det är precis så här diskussionen går. Därför blir i den delen hela diskussionen: Hur snabbt, hur omfattande och med vilka tidsgränser? Det är en väldigt viktig del.

När det gäller karbonfångsten, som norrmännen kallar det, är det så att säger man tolv anläggningar är det naturligtvis väldigt intressant att ställa sig frågan: Var ska de komma och hur ska finansieringen se ut? Det är väl den uppenbara diskussionen kopplat till det. Det uppenbara är kanske inte det tydligaste svenska intresset, av det enkla skälet att vi i de här sammanhangen är mycket små fossilbränsleanvändare. Vi har en väldigt stor förnybar energiandel. Det här är mycket tunga frågor i Storbritannien, Polen, Holland och några till av dem som har störst fossilbränsleanvändning.

Bördefördelningen – ja, det är helt enkelt hur kostnadsbilden ser ut, hur man sedan fördelar detta. Bara för att säga det uppenbara, så att vi inte glömmer det när det ibland pratas om att Sverige borde driva på ännu mer. Det här är ju rörlig materia, vill jag påpeka. Jag såg någon fördelning av kostnaderna när man bedömde det på medlemsländer, och bara så att EU-nämnden har detta klart för sig: Sverige ligger i absoluta toppen tillsammans med Luxemburg som de som redan nu förutsätts betala allra mest som andel av bnp för att möta sina åtaganden. Det är mycket tydligt.

De som säger ”ta gärna på er lite mer” ska veta vad de säger. Då ska Sverige rycka i toppen, för det är precis så som varje omfördelning kommer att ske. Det någon lämnar ifrån sig ska någon annan ta upp. Då ska svenska skattebetalare komma in och ta hand om detta.

Återigen: Vi har markerat stor vilja att få den här överenskommelsen på plats, men det måste också ske med ögon på det som är kostnadseffektivt och långsiktigt. Och märk väl! Detta är Europa som diskuterar, 27 länder emellan. Om ett år sitter vi med hela världen och diskuterar, och då kommer vem som är fattig och vem som saknar resurser att se lite annorlunda ut jämfört med de diskussioner vi nu för inom EU:s 27 medlemsländer. Det har vi haft anledning att påpeka: En del av dem som nu kallar sig fattiga eller har ont om resurser kommer nästa år att betraktas som de som borde vara med och betala, när man kommer till verkligt fattiga delar av världen.

När det sedan gäller globala fonden och liknande finns det skrivningar där man förutsätter att kommissionen ska återkomma. Skälet till att det upplevs som otydligt är att delar av detta är föremål för förhandlingar, mycket riktigt. Instrument har tillkommit. Vi har väl inte alltid varit de som mest har förespråkat att vi ska ha den här typen av instrument. Det blir väldigt mycket en diskussion om just att kommissionen kan börja ta initiativ med olika fondmedel för att gå in och ge stöd. Jag noterar till exempel att Europeiska investeringsbanken, som många nu diskuterar, leder till omfattande förhandlingar med massvis med länder. Vem ska kunna få ta del av de resurser som finns? Hur ska möjligen nationell egen finansiering vägas in i de sammanhangen? Där har vi inte svaren. Kommissionen ska återkomma med förslag för användande bland annat av globala fonden och de olika delar som finns.

När det sedan gäller finanskrisens behov av ytterligare lagstiftning tror ju vi att svaret väldigt mycket ligger i de här trafikreglerna, snarare än att ta fram för mycket av luddig reglering. Det är det som är vår invändning. Det påstås alltid att det man gör ska ge rätt effekt. Det är bara det att det är komplicerad materia att försöka hantera globala finansiella system inom ramen för fortsatt nationell lagstiftning. Nu har ju EU viss lagstiftningskompetens, men i övrigt saknar världen internationell lagstiftningskompetens, så det faller alltid tillbaka till att nationalstaterna måste koordinerat införa lagar eller göra det som är rätt och riktigt. Det är det som gör att det här är lite komplicerat.

Därför förordar vi väldigt mycket koordination. Vi tror att det är en del av svaret, snarare än alltför mycket frifräsande från enskilda länder. Det måste ses i ljuset av att några ropar på mycket global reglering: Ja, men hur ska det då komma på plats? Jag tror att redan den modell Europa har funnit för att uppkapitalisera, sätta in insättningsgarantier för småsparare och också en struktur för hjälp eller övertagande av nödlidande finansiella institutioner är i grunden svaret. Det är bara det att det också måste komma på plats. Vi måste få in banker.

Det kan då tyckas märkligt att vi sitter och hänvisar till att banker måste ta sitt ansvar. Men det är trots allt privaträttsliga bolag med sina beslut och sina aktieägare, och där försöker vi trots allt möta varandra. Det var därför jag nämnde att vi tar en del av de initiativ som bland annat svenska banker har framfört som synpunkt och grund för att ifrågasätta om de verkligen ska träda in.

När det gäller Irland till sist är min uppfattning att vi visst försöker lyssna, men det måste rimligen vara det irländska folket och de irländska folkvalda som får göra uttolkningen av vad som skett på Irland. Analysen visar att det är lite svårt att tolka. Det är kopplat till de frågor jag nämnde. Men man menar också att en del av folkomröstningen kommer att handla om helt andra saker än det som egentligen var frågan. Irländska representanter måste tala om vad det är de vill se och också meddela om de tycker att det är moget eller om de önskar gå tillbaka till en ny folkomröstning.

Detta påverkar naturligtvis det svenska ordförandeskapet nästa höst, och vi har hela tiden sagt att vi har beredskap att vara flexibla för att möta den ordning irländarna önskar. Därför har jag inte svaret i nämnden i dag av det enkla skälet att jag tänker fullfölja precis vad jag har sagt. Jag vill höra hur Brian Cowen och irländarna själva tänker sig att gå vidare. Jag tror att det också har varit tydligt för irländarna att den respekten visas dem av många just nu.

Trots allt tror jag att man tycker sig se vissa delar – jag nämnde dem i mitt inledningsanförande – där man säger att svaret nog ligger här. Så får vi se. Jag får återrapportera till nämnden eller vi får återkomma till detta vid kommande Europeiska råd.

Anf. 14 ORDFÖRANDEN:

Vi går in på en ny runda, som toppas av Socialdemokraterna.

Anf. 15 CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru ordförande! Det är ett viktigt framåtsyftande Europeiskt råd som statsministern ska åka till. I spåren av finanskrisen är jag övertygad om att man också kommer att diskutera jobbkrisen. Det föranleder att jag går tillbaka till Lissabonfördraget och diskussionerna med Irland.

Med risk för att hamna på någons blogg kan jag väl ändå få höra statsministern uttala huruvida diskussioner kommer att föras med anledning av den oro som man i Sverige känner för lönedumpning och för dumpning av arbetsmiljöåtgärder. Kan man tänka sig nu, när man diskuterar med Irland, att lyfta fram vikten av att ha ett socialt protokoll som stärker löntagarnas rättigheter och avvärjer den form av dumpning som EG-domarna, Laval, Rüffert med flera, faktiskt har gett vid handen att det kan bli i de olika medlemsländerna? Det här drabbar inte bara Sverige utan det här drabbar löntagare i hela Europa. Jag vet att Europafacket är ”på” för att få till ett förtydligande. Det vore väl klädsamt om den svenska statsministern kunde lyfta upp frågan i diskussionen med Irland. Är statsministern beredd att göra det?

Anf. 16 ORDFÖRANDEN:

Som Christina Axelsson vet är det här ett öppet möte. Det innebär att man kan hamna på hur många bloggar som helst även i dag. Vi får se hur det blir med det.

Anf. 17 BENGT-ANDERS JOHANSSON (m):

Fru ordförande! Jag tror att de flesta är överens om att Frankrikes ordförandeskap har varit framgångsrikt. Möjligen kan det slutliga omdömet påverkas av att den franska administrationen har påtalat att små länder kanske inte bör vara ordförande i Europeiska unionen, möjligen med sikte på Tjeckien och Sverige. Dessutom är det kutym att inte driva egna frågor under sitt ordförandeskap. Därför är det lite förvånande att Frankrike helt ogenerat, fem i tolv, kastar in jordbrukspolitikens budget efter 2013, eller som det kanske kommer att heta CAP post-13.

Det här är en oerhört viktig fråga. 45 procent av EU:s budget är just stödet till det europeiska jordbruket och har alltså stor inverkan även på de svenska skattebetalarnas plånböcker. Vi vet att Sverige står för avreglering och frihandel samt att vi vill minska stödet till jordbruket. Frankrike vill behålla stödet – och med oförtäckta utgångspunkter protektionistiskt.

Med tanke på att statsministern snuddade vid frågan undrar jag hur situationen ser ut just nu. Jag vet att det är många bollar i luften, det är möjligt att detta är en strategi från Frankrikes sida att ur detta kaos skapa någon form av linje som är klar redan nu. Vilken strategi har statsministern för att skapa tillräckligt med underlag för att kunna avföra frågan från toppmötet? Den hör definitivt inte hemma där.

Anf. 18 STAFFAN DANIELSSON (c):

Jag tänker absolut nämna Christina Axelsson på min enkla blogg, om det var den hon tänkte på.

Rådet ställer sig bakom en europeisk återhämtningsplan för att bryta lågkonjunkturen och finanskrisen. Det är en mycket viktig punkt som statsministern har varit inne på. Man föreslår en rad insatser. Man nämner 1 ½ procent i rekommenderade statliga insatser för att få fart på ekonomin. Där har Sverige redan agerat genom nästa års superbudget och ytterligare paket. 30 miljarder euro ska ställas till förfogande från Europeiska investeringsbanken, och så vidare.

En punkt som nämns, men som står inom parentes, är att kunna sänka momsen för arbetsintensiva tjänster samt gröna produkter och tjänster. Det påminner rätt mycket om regeringens tidigare tankar om lägre moms för delar av tjänstesektorn. Stämmer detta? Vad innebär parentesen?

Anf. 19 KARIN GRANBOM ELLISON (fp):

Fru ordförande! Tack statsministern för ett mycket bra svar.

I sin inledning nämnde statsministern att det ska fattas beslut om ett östligt partnerskapsavtal. Jag skulle vilja ställa en fråga som rör relationen till Ryssland. Den frågan angränsar till partnerskapsavtalet med dem.

Sverige reagerade tydligt kritiskt mot Ryssland i augusti efter det att Ryssland agerat på ett sätt mot Georgien som var klart i strid med internationell rätt. På grund av kriget avbröts samtal om ett samarbetsavtal mellan Ryssland och EU. EU ställde upp krav och villkor för att återuppta förhandlingarna.

Nu har EU ändrat sig, och förhandlingarna har återupptagits trots att villkoren inte är uppfyllda. Visst är det så att Ryssland och EU har mycket gemensamt, och därför bör vi samarbeta. Samtidigt är det viktigt att vi är tydliga i våra värderingar i relationerna till Ryssland.

På det här toppmötet står klimat och energi i fokus. Energitillförselsäkerhet är en viktig aspekt i energipolitiken. Många av EU:s länder är beroende av Ryssland i energihänseende. Hur ser statsministern på EU:s hållning gentemot Ryssland och också på relationerna mellan EU och Ryssland på lite längre sikt?

Anf. 20 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Fru ordförande! Den senare frågan kommer jag att be Carl Bildt att besvara som är den som har varit närvarande vid dessa förhandlingar.

Nu var min poäng, Christina Axelsson, att inte försätta oss i ett läge där vi från olika håll tar fram nya protokoll eller juridiska tillägg som åter öppnar ratifikationsprocessen eller ställer krav på en ny ratifikationsprocess. Det enkla skälet är att listan kommer att bli mycket lång på vad länder i så fall tycker ska föras till. Vid flera tillfällen har jag påpekat att det är högst osäkert vad dagens Europa med 27 medlemsländer skulle landa i synen på arbetsmarknadsreglering, utstationeringsdirektiv och annat som det ofta förs debatt om i Sverige. Vad vi ofta säger är att vi tycker att det ska ske ändringar. Då menar vi ändringar såsom vi vill ha dem i Sverige, och sedan ska alla andra acceptera dem. Men då vill jag påpeka att det inte går så till i EU. I EU finns 27 medlemsländer. Alla har synpunkter med lite olika utgångspunkter. Alltför mycket påtryckning för att skapa europeisk arbetsmarknadsreglering kommer nästan per definition att göra det svårare för de länder som avser att ha en mer avvikande egen modell. Det ligger lite grann i spänningsfältet, det vill säga för mycket europeisk reglering, svårare att ha en avvikande svensk, nordisk eller annan modell.

Därför tycker jag inte att det är det rätta vägvalet. Det gör inte att jag inte med intresse kommer att följa utredare Stråths slutsatser om Lavaldomen, eventuell påverkan på svensk lagstiftning och behovet av att föra samtal om detta. Stråths utredning kommer dessutom i närtid att landa nära Europeiska rådets möte. Jag föreställer mig att vi absolut behöver återkomma till frågan om att vår utgångspunkt egentligen är gemensam. Sverige ska få respekt för sin svenska arbetsmarknadsmodell med stort ansvarstagande av sociala partner och med i grunden välfungerande kollektivavtalsmodell såsom vi har haft och ämnar fortsätta att ha i Sverige. Det är lite grann i kontrast till den mer lagstiftningsreglerade arbetsmarknadsmodell som inte minst präglar Centraleuropa.

Jag tror helt enkelt inte att det tjänar det säkert goda syfte som väldigt ofta framställs som att vi skulle ta upp det eller föra in det i det här sammanhanget. Det har inte koppling till Lissabonfördraget eller ratifikationsprocessen utan det bör i så fall föras vid annat tillfälle.

President Sarkozys synpunkt var väl mer kopplad till att han ansåg att en finanskris ska mötas med länder som är inom eurozonen. Jag vill gärna påpeka att det är ett ofta återkommande synsätt. Det land som är mest i kärnan hävdar ofta värdet av att vara i kärnan. Man pekar gärna på länder som inte precis är lika mycket kärnan och säger att det är olyckligt att ni i den delen inte är fullt ut med. Det används ofta som ursäkt för att inte få beträda högre poster eller leda samarbetet. Se det som ett utslag av att alla skyddar sin egen utgångspunkt och sin egen makt.

Jag skulle snarare säga att det är bra att EU inte alltid leds av stora länder. Det är bra att det faktiskt också får ha ett annat perspektiv. Små och medelstora länder ska också få leda och ha inflytande. Jag har funnit att det blir bäst balans i sättet att leda EU när det går till så. För de flesta fall håller de större länderna med om detta.

Den som kan sin historia minns att i fråga om det finansiella perspektivet, nu gällande budgetramar, fanns ett förbeslut mellan Frankrike och Tyskland som låste mycket av jordbruksstödet. Det är för Sverige och en del andra länder angeläget att minska ned subventionsnivåerna och komma ur det faktum att en mycket stor andel, nära hälften av EU:s budget, faktiskt fortsatt används för jordbruksstöd.

Vi har vid flera tillfällen påpekat att vi är oroade för att något liknande ska uppträda igen. Därför har vi, och också Eskil Erlandsson, på det jordbruksråd där detta togs upp, också med stöd av andra viktiga medlemsländer, hållit borta att det skulle bli mer omfattande skrivningar eller åtaganden. Det finns en paragraf i slutsatserna som inte är så långt gången som föreslogs men som visar att det finns en balansering mellan olika intressen.

Den svenska utgångspunkten är att detta inte är tillfället att ta upp frågan om jordbruksstödet eller att börja fatta förbeslut till kommande översyn eller beslut om finansiella perspektivet. Då har jag åtminstone gjort den svenska positionen klar. Här finns delade meningar, och texten som finns nu kan vi leva med. Men det vill till att man bevakar att den inte går längre.

Sedan var det frågan om återhämtningsplanen. Det är mycket riktigt så att momsen är viktig inom EU. Den har alltid varit en grund för finansieringen av EU:s budget. Det är också en viktig del när man tittar på statsstödsregler och konkurrensneutralitet att man har synpunkter på hur man utformar sina respektive momsskattesatser. Den minnesgode vet att svenska regeringen önskade en lättnad för en definierad del av tjänstesektorn som stötte på patrull hos EU-kommissionen med hänvisning till just detta regelverk. Nu har i krisens spår EU-kommissionen själv öppnat för att möjligen titta på en sådan lättnad. Man har dessutom, som mycket riktigt påpekades av frågeställaren, också nämnt en del andra sektorer. Detta är fortsatt under diskussion. Det finns de länder som är mycket återhållna när det gäller att öppna någon del för avvikelser med momsskattesatser, medan Sverige har haft ett lite större intresse. Var vi landar vet jag faktiskt inte. Det är riktigt att det finns skrivningar. Att det sätts inom parenteser ska ses som öppet, alltså ännu inte avgjort. Det är en typiskt sådan sak som textförhandlas på plats.

Jag vill också påminna om att återhämtningsplanen anges till 1,5 procent av bnp. Det är tänkt som en koordinerad bnp-insats för hela Europa. Då har kommissionen tänkt sig att 1,2 procent av detta ska belöpa på medlemsländerna, och sedan ska EU-kommissionen med olika egna medel stå för 0,3 procent. Även detta, vill jag påpeka, diskuterar vi. Vi vill inte se att kommissionen föreslår en öppning av det finansiella perspektivet, på ett sätt som i realiteten kommer att leda till att nettobidragsländer kommer att få betala mer. Även här är en diskussion som inte är avslutad.

När det gäller den svenska delen bör man notera att EU har formulerat detta på ett sätt så att man menar finanspolitiska stimulanser och räknar in i det vad ekonomerna brukar kalla automatiska stabilisatorer.

Automatiska stabilisatorer är förändringar av skatter och utgifter som är automatiska, som följer med konjunkturförloppen. Sverige har de mest utbyggda automatiska stabilisatorerna i Europa, vilket gör att redan bara våra automatiska stabilisatorer bedöms nu ungefär i konjunkturomsvängningen stå för nära 1 procent, eller drygt det, när det gäller vår del av satsningen.

Till det kommer vår finanspolitiska stimulans i budget med 32 miljarder, nu tillförd 8 miljarder, vilket gör att Sverige totalt sett hamnar strax under 3 procent av samlad bnp i satsningen. Detta kan jämföras med den siffra som EU sätter till minimum, vilken är 1,2. Det är bland annat därför EU har kvitterat och sagt att Sverige går längst i hela Europa och är skyhögt över de nivåer vi talar om.

Det pratades om lönedumpning här. Då ska ni samtidigt veta att det finns andra länder som nu sitter och diskuterar lönesänkningar och besparingspaket av olika slag. Det är klart att det är tufft att begära av dem att de ska göra stimulanspaket i ett läge där de faktiskt sitter och pratar om nedskärningar och besparingar.

Detta gör att det finns andra länder som inte alls är i Sveriges belägenhet med mycket omfattande finanspolitiska stimulanser, långt ovanför de nivåer som här diskuteras.

Carl Bildt får informera om Ryssland.

Anf. 21 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru ordförande! I korthet var det så att toppmötet den 1 september, efter Georgienkrisen och kriget i Kaukasus, sade att det krav vi ställde på Ryssland, och i och för sig även på Georgien, var att de fullt ut skulle leva upp till det avtal som ingicks den 12 augusti, det vill säga man skulle dra sig tillbaka till positionerna före fientligheternas mer allvarliga utbrott den 7 augusti.

När vi sedan har tittat på detta har vi konstaterat att Ryssland har gjort det fullt ut. Vissa tillbakadraganden har de gjort. De drog sig tillbaka från de så kallade buffertzonerna – som de i allt väsentligt hittade på själva – men de har inte dragit sig tillbaka i övrigt. De genomför förstärkningar både i Sydossetien och i Abchazien. Det finns områden, bland annat Kodoridalen som ligger i Abchazienområdet, där de inte fanns före den 7 augusti men där de i dag finns.

Det är därför vi trots allt har sagt att de har gjort den del. Vi har ett mycket starkt intresse av att binda in eller så att säga få en regelreglerad relation också till Ryssland. Det är det viktiga, och därför har vi förhandlingarna om det här avtalet.

Men vi har också mycket tydligt sagt att detta inte innebär att det går tillbaka till business as usual. Vi har upprepat kraven. De olika EU-länderna, i individuell kapacitet i och för sig, och ordförandeskapet talade mycket tydligt när vi var på OSSE:s ministerrådsmöte i Helsingfors i förra veckan. Där var vi mycket tydliga, både individuellt och i EU-anförandet, när det gäller kraven på Ryssland i det här hänseendet.

I det dokument om en rapport om den europeiska säkerhetsstrategin som jag skulle tro kommer att antas på fredag är formuleringarna på den här punkten betydligt mer dämpade och dystra än vad de varit tidigare. Det talas om att en skugga ligger över vår relation, och så är det självfallet.

Om jag ska svara på frågan om hur den långsiktiga relationen mellan Europeiska unionen och Ryssland kommer att utvecklas är väl svaret på den frågan att det vet jag inte. Det är i allt väsentligt avhängigt utvecklingen i Ryssland. Det är inte Europeiska unionen som är problemet, utan det är åtgärder som har vidtagits av Ryssland och en politisk utveckling i Ryssland som har gjort att lite av förutsättningarna för den i övrigt positiva utveckling som vi hade hoppats på har förändrats.

Vi hoppas självfallet att detta förändras tillbaka till bättre förutsättningar för den långsiktiga relationen, men det får vi nog återkomma till och bedöma allteftersom tiden går.

Anf. 22 ORDFÖRANDEN:

Till er som inte jobbar med det här ska jag säga att utredare Claes Stråth fick i uppdrag av regeringen i början av mars i år att utreda eventuella svenska behov av ändrad lagstiftning efter EG-domstolens så kallade Lavaldom. Han rapporterar alltså inte till EU eller EU-toppmötet utan till den svenska regeringen, och det gör han i slutet av den här veckan.

Anf. 23 SVEN GUNNAR PERSSON (kd):

Jag återvänder till klimat- och energipaketet. Statsministern sade mycket riktigt att det för Sverige är angeläget och viktigt att man kan växla upp de 20 procenten i enskilt åtagande för EU till 30 procent vid en överenskommelse i Köpenhamn, om det går bra och vi kommer överens i Köpenhamn. Det är riktigt. EU var pådrivande bland annat på Bali för att industriländerna och västvärlden skulle göra åtaganden i Köpenhamn som handlar om mellan 25 och 40 procent utsläppsreduktion.

När man läser punkt 18 i utkasten till toppmötet är det lite mer finstilt än att det går bra och vi kommer överens. Det står ungefär att under förutsättning att det blir ett ambitiöst och relevant åtagande från andra industriländer som är jämförbara med EU:s och att de mest utvecklade utvecklingsländerna i proportion till sitt ansvar och sin kapacitet också gör åtaganden.

Allt detta kan skapa utrymme för nya jättelika diskussioner och tolkningar och öppna hela fältet igen på samma sätt som har skett inför de 20-procentiga reduktionerna. Jag vet att Sverige har verkat för en så stark automatik som möjligt i uppväxlingen från 20 procent till 30 procent. Nu har det väl blivit sisådär med det, men ändå. Vad kan göras för att få en så stark automatik som möjligt mellan 20 och 30 procent?

Jag har en kort fråga och ett litet förtydligande om östra partnerskapet. Det är en väldigt viktig fråga för Sverige, och vi har drivit den i olika sammanhang. Nu inleds slutsatsförslaget med att man ska ha Medelhavsunionen som ett slags förebild, eller ”based on the establishment”. Jag undrar om den svenska regeringen ser några faror i detta, eller om det östra partnerskapet kan utvecklas mer på sina egna meriter och utifrån sina egna behov när det gäller struktur, ledarskap och sådana saker?

Anf. 24 JACOB JOHNSON (v):

Jag vill också återkomma till klimat- och energipaketet. Det utkast till rådsslutsatser som vi fått saknar ett väsentligt stycke, nämligen beskrivningen av den tänkta överenskommelsens innehåll som vi har hört här också. Mycket diskussioner återstår.

Jag vill framföra mitt stöd till regeringen för en överenskommelse som visar att EU tar sitt ansvar och åtminstone lever upp till principöverenskommelsen från mars 2007. Men jag är orolig över och kritisk till att Sverige driver på för ökade så kallade flexibla mekanismer för att öka andelen av utsläppsminskningarna inom EU:s utsläppshandelssystem, att det ska ske genom investeringar i till exempel CDM i utvecklingsländer. Varför ska EU, som för att minska sina egna utsläpp rimligen måste investera i sina egna länder, skjuta på dessa för att tillgodogöra sig billigare investeringar i utvecklingsländerna, investeringar som dessa länder rimligen måste göra själva snart i alla fall?

Hur långt vill förresten regeringen driva andelen flexibla mekanismer inom EU:s utsläppshandelssystem? Hur vill Sverige agera när det gäller frågan om koldioxidläckage, lite mer preciserat? Hur är det med risken för att import till Europa kanske är från länder med lägre krav på utsläppsminskningar på producerande industrier? Är Sverige berett att ställa samma krav på importerade varor producerade inom EU, att verka för en konkurrensneutralitet?

Anf. 25 ULF HOLM (mp):

Fru ordförande! Jag ska börja med jordbrukspolitiken som finns i punkt 21 i de föreslagna slutsatserna. Jag blev mycket förvånad över statsministerns uttalande om att regeringen var nöjd med den formulering som finns i dag. Det besked som EU-nämnden fick av EU-ministern vid fredagens sammanträde var ju att regeringens linje var att det räcker med att skriva att EU har genomfört hälsokontrollen, punkt, och att man ville ta bort många formuleringar som knappast är i vårt syfte här.

Nu verkar statsministern vara nöjd med de dåliga formuleringar som finns i de här slutsatserna och som man kan tolka som att jordbrukspolitiken så som den ser ut i dag är väldigt viktig för framtiden. Miljöpartiet delar inte den uppfattningen.

Den andra frågan gäller, och det har jag inte tagit upp tidigare, formuleringarna om säkerhets- och försvarsstrategin. Där finns formuleringar om att det är viktigt att knyta samman EU och Nato, dock med tillägget att det måste vara upp till varje medlemsstats tradition eller hur det nu formuleras i slutsatserna.

Men det är trots allt ett närmande mellan EU och Nato, och det är en betoning på de militära strategiska frågorna som vi från Miljöpartiet inte tycker ligger i linje med vad vi bör driva från svensk sida.

Slutligen, fru ordförande, skulle jag vilja säga att från Miljöpartiets sida är vi fullt medvetna om att vi måste agera och göra åtaganden i Sverige när det gäller klimatkrisen. Det är vi fullt medvetna om. Men då vänder bara statsministern och slår sig för bröstet och säger att vi gör så mycket och kostnaden kommer att bli jättestor för Sverige, för vi har stora åtaganden.

Jag tycker att statsministern argumenterar fullständigt felaktigt när han säger att det är en kostnad. Vi måste säga att för att rädda klimatet är det en investering för framtiden och för att våra barn och barnbarn ska kunna leva. Det är en investering att satsa på förnybara energikällor, det är en investering att satsa på att få bort fossila bränslen – det är inte en kostnad. Om man för det argumentet på EU-toppmötet får de länder som i dagsläget på grund av den finansiella krisen inte vill göra satsningar på klimatet vatten på sin kvarn och kommer att sätta sig emot en bra uppgörelse, och det tror jag vore väldigt olyckligt.

Det är också därför vi var så väldigt kritiska från Miljöpartiets sida mot det minipaket som presenterades i fredags. Där finns inga satsningar på klimatfrågorna, vilket skulle behöva göras i de här tiderna, utan bara satsningar på det gamla vanliga. Det är vi i Miljöpartiet väldigt kritiska mot.

Anf. 26 ÅSA LINDESTAM (s):

Fru ordförande! Tack för informationen så långt, statsministern!

Jag har först en liten följdfråga och sedan en annan fråga som inte hör ihop med den.

Om det nu vid det här mötet som ska vara inte är angeläget att ta upp frågan om Laval och Rüffert, utan statsministern säger att det måste bli vid ett annat tillfälle, då skulle jag vilja veta vid vilket annat tillfälle det i så fall vore lämpligt att ta upp den frågan.

Det andra jag vill fråga om som statsministern gled förbi och som jag inte uppfattade riktigt gäller att frågan om östra Kongo ska lyftas upp. Man ska fundera över läget där, och det vet vi är fruktansvärt. Jag tittade senast i går på UD:s hemsida, och det står att ingen ska åka dit. Förut stod det att turister inte ska åka dit, men nu ska inga svenskar åka dit för läget är så allvarligt.

Vad tänker statsministern planera inför det här, och är det någon svensk åtgärd på gång i form av en styrka eller något annat till Kongo?

Anf. 27 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):

Jag kommer att göra så igen att jag överlåter till utrikesministern när det gäller en del av EU–Nato-skrivningarna och östra Kongo. Jag inleder med de andra sakerna.

Det är riktigt att Europeiska rådets beslut från mars 2007 angav bland annat en 20-procentig reduktion, i genomsnitt bör man påpeka, som efter kommissionens förslag skulle fördelas på respektive medlemsland. Det kommer i realiteten att innebära att Sverige gör mer än så. Andra gör mindre.

Det fanns också i beslutet, och vi har hela tiden påpekat automatiken i detta, att kommer det en internationell överenskommelse på plats så ska Europa förflytta sig upp till 30 procent. Jag vill påpeka att det vi nu diskuterar och har svåra förhandlingar om är hur fördelningen ska se ut för att vi i genomsnitt ska nå 20 procent. Vi kommer sedan i så fall att få återkomma med ytterligare adderade åtgärder i en lång rad medlemsländer, också Sverige, för att kunna nå 30 procent.

På vägen till Bryssel – jag vet inte riktigt om man kan säga ”på vägen”, men ändå – avser jag åka till Poznań och den process som ju sker i FN:s regi för att försöka få ett globalt svar på plats. Ett skäl till att det finns skrivningar här, tror jag, återspeglar något som blir alltmer tydligt. Jag har väldigt mycket tagit in det faktum att IEA som bedömer de globala utsläppens påverkan konstaterar något som är väldigt viktigt, nämligen att det inte räcker om de utvecklade länderna, som ibland kallas Annex 1-länderna i FN:s diskussioner, så tog bort alla sina utsläpp – vi klarar i alla fall inte koncentrationsmålen. Vi klarar alltså inte 2-gradersmålet om så vi gjorde allt vi kunde och tog bort alla våra utsläpp.

Det var ju Kyotoupplägget: De utvecklade länderna ska i grunden lösa problemet och snarare ska de länder som är mindre utvecklade få fortsätta att utvecklas, som det då hette. Läs fortsätta att öka sina utsläpp. Det skulle nämligen på något sätt balanseras av att de andras utsläpp skulle gå ned.

Därför tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att bland de utvecklingsländer som vi talar om också ingår det land i världen som släpper ut allra mest, nämligen Kina. Det finns också några andra mycket stora utsläppsländer som med Kyotos uppställning i realiteten kan fortsätta med mycket stora utsläpp. Det är som sagt inte hållbart.

Därför är det väldigt viktigt att få in en medvetenheten om att utvecklingsländerna och Annex 1-länderna ska fullfölja sina åtaganden och göra mest, men det är också viktigt att länder som borde har resurser, tekniskt kunnande också börjar vidta egna åtgärder för att minska sina utsläpp – läs Kina och många andra stora utsläppsländer. Det reflekterar sättet att skriva här. Det är alltså inte ett sätt för mig att ta bort automatiken. Det är mer ett sätt att faktiskt lägga upp argumenteringen, som kommer att bli väldigt viktig inför nästa år.

När det gäller detta med beskrivningen vill jag framhålla att det som sagt handlar om ett franskt ordförandeskap. För det franska ordförandeskapet har det varit väldigt viktigt med tillkomsten och fortlevnaden av Medelhavsunionen. Därför finns det nu en based on-skrivning, som möjligen till slut ändras till ”inspirerad av” eller något liknande. Det är levande materia. Vi för fortsatta diskussioner. Vi vill inte säga att det är samma sak, för det är det ju inte – inte med den konstruktionen. Men eftersom Medelhavsunionen för fransmännen de facto innebär ett samarbete med närliggande länder runt Medelhavet, och det är väl möjligen det man har haft i åtanke.

Låt mig också påpeka några saker när det gäller CDM. Det är en flexibel mekanism som möjliggör att vi finansierar ansträngningar som reducerar utsläpp i andra länder, i det här fallet utanför Europeiska unionen. Det är en bärande del i Kyotoavtalet. Det är min absoluta bedömning att väldigt många fattiga länder på jorden kommer att begära mer av åtaganden från rika länder att också finansiera deras möjligheter att minska sina utsläpp. För mig har det hela tiden varit obegripligt varför miljörörelsen och en del partier med kopplingar till den med sådan emfas hävdar att man inte ska ägna sig åt detta eller åtminstone ifrågasätter varför detta ska få växa.

För mig handlar det om att vi tar på oss mer åtaganden hemmavid, men allt eftersom Sverige förstärker sina åtaganden blir det också allt dyrare per kilo och per ton när vi vill minska våra egna utsläpp. Till slut blir skillnaden väldigt stor. Vi är i ett läge där kostnaden för en ansträngning på marginalen för att få ned utsläppen i Sverige med ytterligare ett ton kan handla om 5 kronor. Men via CDM-insatser i fattiga delar av världen, där man inte själva har finansieringsmöjligheter, kan en motsvarande reduktion av CO2-utsläpp kosta 2–5 öre. När utväxlingen blir så enorm måste, tycker jag, också den rikare delen av världen föra kostnadseffektiva diskussioner.

Om svaret till fattiga delar av världen är att vi inte kommer att förse dem med några resurser utan i stället använda alltmer budgetmedel för att, till allt större kostnad, minska våra egna, i sammanhanget rätt små, utsläpp är det – det lovar jag – inte något globalt svar. Då löser vi inte klimatutmaningen. Därför tycker jag att det är absolut försvarbart att jobba med att bland annat förstora CDM-mekanismerna.

Det Sverige har gjort – och det sade jag i min inledning här – är att vi har framfört en idé om att utpeka just de fattigaste utvecklingsländerna som det område där man skapar additionalitet, alltså den ökning med den extra procent från 3 procent till 4 procent som vi skulle vilja se inom CDM-systemet. Det ska vara kopplat bara till just de länderna. Tro mig! Listan kan göras lång över länder som skulle tycka att det vore bra om det faktiskt fanns mer resurser för just de fattigaste utvecklingsländerna som har mycket mindre möjligheter än andra att göra något åt detta.

Vi är försiktiga när det gäller koldioxidläckagebeskrivningen, vill jag påpeka. Vi har hållit emot, för detta är en dörr som öppnar till mycket av protektionism. Precis som påpekades finns det en del andra som ropar på importrestriktioner eller till och med avgiftsbeläggning. Då är vi ju inte längre på väg mot frihandel, och det tror vi i grunden kommer att göra oss alla fattigare. Därför är vi väldigt måna om att diskussionen om koldioxidläckage hålls inom givna ramar. Men det vore fel av mig att påstå att Sverige har stöd av alla i det synsättet. Det finns många som tycker att det här är viktigt. Det är ett sätt för Europa att bygga in en början till att kunna stå sig i konkurrensen med delar av världen, där man är orolig för att man inte kommer att använda lika mycket styrmedel.

För att säga det uppenbara: Om vi styr hårt med klimatpolitik i Europa och det leder till att produktionen lämnar Europa för andra delar av världen där man inte använder styrmedel, så löser det inte det globala klimatproblemet, och det gör dessutom att jobben försvinner från Europa. Vi har säkert en del väljare som tycker att vi ska ta detta på stort allvar, och det är klart att det förs sådana diskussioner också här i Sverige, inte minst när det gäller den elintensiva industrin, som ju påverkas av vad vi kommer fram till här. Det handlar om jobb i den svenska industrin, som just nu känner sig hårt pressad av andra skäl. Men svaret är alltså att vi är väldigt restriktiva när det gäller att bygga ut detta.

Är jag då lycklig över jordbruksskrivningen? Jag vill förklara en sak som jag vet att nämnden känner till men som det ändå kan vara bra att påpeka. Det fungerar inte så i EU att det först är de andra 26 som bestämmer och att Sverige sedan avgör saken och berättar för de andra hur det blir, alltså att vi ändrar i efterhand. Det här är ett samarbete med 27 länder som ofta visar sin kraft i att kunna komma överens. Men vi ska vara klara över att det görs från olika utgångspunkter.

Sverige är mycket kritiskt till omfattningen av jordbrukssubventionerna, men andra länder försvarar dem som om det vore det viktigaste i hela EU-samarbetet. Därför ska det väl ses som en relativ framgång att texten inte är värre än den är. Låt mig uttrycka det så. Jag skulle gärna helt och hållet ha avstått från en jordbruksskrivning här, för jag tycker inte att den hör hemma på det här toppmötet. Jag skulle definitivt vilja skära bort större delen av stycket om det går. Jag tror dock att jag är ärlig gentemot nämnden när jag säger att detta är en framgång jämfört med de förslag som har funnits och som Eskil Erlandsson har varit med och debatterat, ganska tufft, i jordbruksrådet.

Frågan om annat tillfälle när det gäller Lavaldomen vill jag inte uttala mig om, av det enkla skälet att vi i den svenska regeringen ännu inte har fått Stråths utredning. Den kommer på fredag. Låt oss först se vad han kommer fram till och föra en diskussion om det. Jag vet inte vad som är rätt forum för den fortsatta diskussionen. Det kanske helt och hållet är en nationell lagregleringsdiskussion. Jag är i alla fall övertygad om att den inte är länkad till ratifikationen av Lissabonfördraget.

Med detta har jag svarat på min del av frågorna. Carl tar de övriga delarna.

Anf. 28 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru ordförande! Även om statsministern hade lätt att behärska sin lycka över jordbruksskrivningarna tycker jag att jag kan känna en viss lycka över skrivningarna om utvecklingen av vår kapacitet när det gäller fredsoperationer, som Ulf Holm frågade om.

Det som finns här är en deklaration där vi noterar vad vi tidigare har sagt att vi ska kunna göra samtidigt som vi gör det hela lite mer operationellt. Jag vet inte i vilken mån ni hart sett skrivningarna.

Inom ramen för det som vi har sagt sedan länge, det vill säga att vi ska kunna deployera 60 000 man i olika typer av fredsoperationer runt om i världen, säger man nu att den Europeiska unionen ska kunna klara av två större stabilitets- och fredsoperationer, i huvudsak civila men också med mycket militärer, 10 000 man vardera, i någon del av världen. Vi ska kunna köra dem i två år. Vi ska samtidigt kunna ha två snabboperationer, kanske med användning av de snabbinsatsgrupper som vi har satt upp – vi hade ju bland annat en nordisk sådan – och en nödoperation för att rädda europeiska medborgare som kan vara utsatta i någon del av världen, en tiodagarsoperation. Samtidigt ska man kunna ha en marin övervakningsoperation, kanske liknande den som vi nu kommer att påbörja i Somalia. Samtidigt ska man kunna ha en humanitär nödhjälpsoperation, som kan pågå upp till 90 dagar och samtidigt med detta upp till ett dussin olika så kallade ESDP-operationer.

Detta är en mycket ambitiös agenda för Europa som fredsmakt i olika delar av världen under kommande år. Det är en bra agenda, men den är krävande.

Om vi tittar på vad som står på agendan och går från teori till praktik kan vi se att vi kommer att fortsätta diskussionen om östra Kongo på middagen i morgon. Vi diskuterade detta på utrikesministermötet i måndags. På UD:s hemsida och på min blogg finns lite referat av de diskussioner vi hade där. Det finns bland annat en hemställan från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som har skrivit till EU och sagt att han vill förstärka FN:s fredsbevarande operation i Kongo, Monuc. Det kommer att ta sin tid, ett antal månader. Det gör det alltid i FN-systemet. Det är inte blixtsnabbt när det gäller den här typen av saker. Han frågar om inte vi i EU under en begränsad tidsperiod, till exempel fyra månader, skulle kunna ställa upp med en stabiliseringsstyrka för att hjälpa till därnere. Det tittar vi nu på.

Vi har som sagt snabbinsatsstyrkor. Det har ju funnits en nordisk sådan, och det som nu står på kö från den 1 januari är en under grekisk ledning och en under italiensk ledning. Vi ska se om det finns någon möjlighet att säga ja till FN:s generalsekreterares hemställan i detta hänseende.

Om vi skulle hamna i en sådan situation visar det att EU har resurser, men jag håller det inte för osannolikt att vi i så fall får be Nato om hjälp med till exempel strategiska flygtransporter. Nu är jag inne på Ulf Holms fråga om samverkan med Nato. I en hel del av de här operationerna behövs ju en samverkan. I dessa dagar gäller det Eulexoperationen, rättsstatsoperationen, i Kosovo. Det säger sig självt att det förutsätter samverkan med Nato eftersom det är Nato som på FN:s mandat har hand om den militära delen av stabilitetsoperationen. Nära samverkan mellan Nato och EU är förutsättningen för att den samlade Kosovooperationen ska fungera.

Likadant är det i Afghanistan, där vi har en mission för att utbilda poliser. Det är klart att det måste ske i nära samverkan med den Natomission, ISAF, som är där på mandat av FN:s säkerhetsråd. Man kan – eller snarare bör – tycka att det har varit lite bisarrt att det av olika skäl har varit lättare att åstadkomma samverkan mellan FN och Nato än mellan EU och Nato. Från nordisk och svensk har vi tagit initiativ till att underlätta samverkan mellan EU och Nato för att den här typen av fredsoperationer ska kunna fungera bättre.

Fredsoperationerna blir fler, både på grund av att världen ser ut som den gör och för att vi vill att EU ska vara en fredskraft i olika sammanhang. Under det senaste året har vi haft Tchadoperationen, där ju Sverige deltog. Den har väl gått bättre än vi hade väntat oss, och den överlämnas nu till en FN-operation. Vi gjorde en snabbinsats med observatörsstyrkan i Georgien. Vi är nu på väg in i den maritima eskortoperationen utanför Somalias kust, där vi ska eskortera fartyg som FN chartrar för livsmedelshjälp till människor som i annat fall inte skulle kunna överleva. Det här kräver resurser, både civila och militära, samverkan med FN och samverkan med Nato. Allt detta försöker vi nu att förstärka. Över detta tycker jag att vi alla skulle kunna känna lite lycka.

Anf. 29 ORDFÖRANDEN:

Det får nästan bli slutorden i den här debattrundan. Jag är väl medveten om att många fler ledamöter önskar ställa frågor, men det blir det svårt att hinna med. Vi måste nämligen hinna avrunda mötet innan alla måste gå åt olika håll.

Jag vill tacka både statsråden och ledamöterna. Tack till statsministern och utrikesministern med flera för information och svar, och tack till ledamöterna för frågor!

Jag ska avslutningsvis sammanfatta hur riksdagen ställer sig inför mötet.

Anf. 30 ULF HOLM (mp):

Jag vill anmäla avvikande mening från Miljöpartiet i de delar som jag har tagit upp. Där tycker vi att regeringen borde vara mer ambitiös.

Sedan har jag en fråga. Statsministern nämnde att det förmodligen i natt kommer nya förslag på skrivningar från ordförandeskapet. Jag hoppas att vi i EU-nämnden kanske kan få ta del av dessa och att vi vid behov – detta är viktigt inte bara för Miljöpartiet utan för hela oppositionen och kanske hela nämnden – är delaktiga i hela den processen inför EU-toppmötet.

Anf. 31 ORDFÖRANDEN:

Jag tänkte återkomma till det alldeles strax. Jag kan passa på om även Vänsterpartiet vill anmäla avvikande mening.

Anf. 32 JACOB JOHNSON (v):

Ja, i de delar du tog upp men även i vad gäller säkerhets- och försvarspolicyn.

Anf. 33 ORDFÖRANDEN:

Det är noterat. Jag finner sammanfattningsvis majoritet för regeringens här angivna ståndpunkt.

Precis som Ulf Holm var inne på kan EU-nämnden inte förutse eller ta ställning till hur det går på ministerrådet. Det har statsministern påpekat, och det känner ledamöterna väl till. Där är det 27 länder. Den svenska regeringens position däremot kontrollerar vi ju här. Om det kommer nytt material till exempel i natt, särskilt om det föranleder ett nytt eller ändrat ställningstagande från regeringen, samråder vi om det. Om det blir i skrift eller på telefon eller så brukar vi vara flexibla inför och göra mitt i natten om så krävs. Det förutsätter jag att vi har kontakt om med regeringen i fall det blir nödvändigt.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet anmäler avvikande meningar i de motiverade delarna.

Innan jag avslutar sammanträdet vill jag tacka de övriga som har tittat och lyssnat och påminna både er och ledamöterna om att statsministern kommer till riksdagens kammare nu på tisdag den 16 december kl. 13.30 för att återrapportera från Europeiska rådet. Då blir det också tillfälle för ledamöter att ställa frågor och diskutera detta. Välkomna att följa även det både ledamöter och åhörare på läktaren och på andra ställen. Tack för i dag. Sammanträdet är avslutat.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådet 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 2

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 5

Anf. 4 SUSANNE EBERSTEIN (s) 5

Anf. 5 ORDFÖRANDEN 6

Anf. 6 STAFFAN DANIELSSON (c) 6

Anf. 7 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 7

Anf. 8 CHRISTER WINBÄCK (fp) 9

Anf. 9 SVEN GUNNAR PERSSON (kd) 10

Anf. 10 JACOB JOHNSON (v) 10

Anf. 11 ULF HOLM (mp) 10

Anf. 12 ORDFÖRANDEN 11

Anf. 13 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 11

Anf. 14 ORDFÖRANDEN 14

Anf. 15 CHRISTINA AXELSSON (s) 14

Anf. 16 ORDFÖRANDEN 15

Anf. 17 BENGT-ANDERS JOHANSSON (m) 15

Anf. 18 STAFFAN DANIELSSON (c) 15

Anf. 19 KARIN GRANBOM ELLISON (fp) 15

Anf. 20 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 16

Anf. 21 Utrikesminister CARL BILDT (m) 18

Anf. 22 ORDFÖRANDEN 19

Anf. 23 SVEN GUNNAR PERSSON (kd) 19

Anf. 24 JACOB JOHNSON (v) 20

Anf. 25 ULF HOLM (mp) 20

Anf. 26 ÅSA LINDESTAM (s) 21

Anf. 27 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m) 21

Anf. 28 Utrikesminister CARL BILDT (m) 24

Anf. 29 ORDFÖRANDEN 25

Anf. 30 ULF HOLM (mp) 25

Anf. 31 ORDFÖRANDEN 26

Anf. 32 JACOB JOHNSON (v) 26

Anf. 33 ORDFÖRANDEN 26

Onsdagen den 10 december 2008

EU-nämndens uppteckningar