Måndagen den 21 mars 2005

EU-nämndens uppteckningar 2004/05:26

1 §  Europeiska rådet

Statsminister Göran Persson

Utrikesminister Laila Freivalds

Information och samråd inför Europeiska rådets möte den 22 och 23 mars 2005

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Klockan har passerat 2. Det är dags att börja. Jag vill hälsa alla tv-tittare runtom i landet, statsministern, utrikesministern och medarbetare, EU-nämndens ledamöter, personal, journalister och åhörare på plats välkomna. Med det förklarar jag mötet öppnat.

I dag har regeringen kommit hit för att informera, samråda och förankra sina ståndpunkter inför det kommande toppmötet mellan EU:s regeringschefer. På dagordningen står framför allt Lissabonstrategin, för en konkurrenskraftig ekonomi med full sysselsättning samt social och hållbar utveckling, men även den så kallade stabilitetspakten för sunda offentliga finanser samt ordning och reda inom valutasamarbetet.

Vi kommer att göra så att jag först ger ordet till statsministern för en inledning, och därefter får ledamöterna ställa frågor – en per parti i varje omgång – innan statsministern får svara och kommentera. Vi räknar med att hålla på i två timmar, till kl. 4, och det bör räcka till tre frågeomgångar.

Statsministern inleder. Varsågod.

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Jag har i dag med mig, utöver utrikesministern, statssekreterare Lars Danielsson, statssekreterare Jens Henriksson och två politiskt sakkunniga, Helen Eduards och Stefan Amér.

Rådets möte den 22–23 mars har fyra punkter på sin dagordning. Det är stabilitets- och tillväxtpakten, halvtidsöversynen av Lissabonstrategin, hållbar utveckling samt klimatförändringar. I nuläget tror jag inte att det blir några utrikespolitiska frågor, men det kan inte uteslutas. Vi kommer att kunna koncentrera oss på dessa fyra områden som alla på olika sätt är centrala för hur Europa utvecklas på längre sikt.

Vi inleder mötet i morgon kväll med att diskutera stabilitets- och tillväxtpakten. Finansministrarna enades i går vid ett extrainsatt möte om innehållet i en översyn av pakten. I morgon kväll når överenskommelsen rådets bord för beslut.

Gårdagens uppgörelse utgör slutpunkten i en lång och periodvis svår förhandlingsprocess. Enkelt uttryckt har en skiljelinje gått mellan dem som förespråkat lättnader i regelverket och dem som varnat för uppluckringar av pakten. I regeringens ögon finns en rad element i gårdagens uppgörelse som är värda att ta fasta på. Vikten av disciplin i goda tider betonas på ett tydligare sätt än i dagens regelverk. Med ett tryck på medlemsländerna att samla i ladorna i goda tider kan större hänsyn tas till hur lågkonjunkturer påverkar underskotten.

Regeringen anser det viktigt att eventuella överskridanden av 3-procentsgränsen för ett lands budgetunderskott är både små och tillfälliga. Att så ska vara fallet slås fast i finansministrarnas uppgörelse. Vidare undviks detaljerade och svårhanterliga listor över vad som ska utgöra grund för överskridande. I stället ska varje land självt ange vilka dessa faktorer är. Särskild hänsyn föreslås tas till ansträngningar att öka eller vidmakthålla höga bidrag till främjandet av internationell solidaritet och att uppnå gemensamma europeiska politiska mål, däribland Europas enande. Det sista ska naturligtvis ses som en viktig möjlighet för Tyskland.

Från svensk sida har vi drivit att pensionsreformer inom sina långsiktiga effekter är speciella och förtjänar en särskild hänsyn i tillämpningen av regelverket. Jag menar att vi har fått gott gehör för denna synpunkt. Jag känner mig trygg med att acceptera finansministrarnas kompromiss i ett läge när samtliga euroländer, inklusive dem som kraftigast varnat för en försvagning av paktens regler, kan komma överens.

Herr ordförande! Nu har snart fem år gått sedan EU:s toppmöte i Lissabon och lanseringen av den reformagenda för att modernisera Europa som fick namnet Lissabonstrategin. Att göra en halvtidsöversyn av arbetet med denna strategi är en av huvudpunkterna på dagordningen när rådet möts i morgon.

Hur har det då gått? Delvis finns skäl till besvikelse. Det har gått långsammare än väntat att genomföra fattade beslut. Europa har samtidigt genomgått den djupaste lågkonjunkturen på många år och har drabbats av flera externa påfrestningar: högre oljepriser, terroristattackerna i september 2001 och nu senast den kraftiga deprecieringen av euron och många övriga europeiska valutor, inklusive den svenska kronan. Tillsammans har detta gjort det trögt att närma sig Lissabonstrategins mål.

Samtidigt håller jag inte med dem som vill utmåla Lissabonstrategin som ett misslyckande. Viktiga framsteg har gjorts. Vi har kommit långt i skapandet av en gemensam marknad för energi, telekommunikation och finansiella tjänster. Det har blivit enklare och snabbare att starta nya företag. Andelen energi som kommer från förnybara energikällor ökar. Tillgången till barnomsorg förbättras, och antalet personer som deltar i fortbildning växer – för att nämna några exempel.

Med Lissabonstrategin blev också full sysselsättning det övergripande målet för EU:s ekonomiska och sociala politik. Ett antal ambitiösa sysselsättningsmål lades fast. Det beräknades att ca 20 miljoner nya jobb behövdes i EU fram till 2010. I slutet av 2004 hade drygt sju miljoner nya jobb skapats. Det är inte tillräckligt, och takten måste därför öka. Men det kan inte heller beskrivas som ett misslyckande för Lissabonstrategin. Det är trots allt drygt en tredjedel av den målsättning vi hade, och ännu återstår sex år till 2010 innan den kan utvärderas.

I diskussionen inför översynen av Lissabonstrategin har det ofta sagts att arbetet behöver bli mer fokuserat. Regeringen delar den åsikten. Vi tror att trycket på genomförandet av fattade beslut då skulle öka. Samtidigt skulle målet med Lissabonstrategin bli enklare att förklara och förankra. Samtidigt har vi behov av att mer fokus inte får innebära att Lissabonstrategin blir mer ensidig. Vi vill betona detta. Balansen i strategin måste bibehållas. Det måste även fortsättningsvis handla om ekonomiska reformer men också om åtgärder inom de sociala och miljömässiga dimensionerna. Några konkreta aspekter vi har särskilt betonat i diskussionen är åtgärder för att förenkla regelverken för företag, snabbt genomförande av inremarknadsdirektiv, vikten av att medlemsländerna når målet för satsningar på forskning och utveckling, utbyggd barnomsorg och livslångt lärande för att öka arbetskraftsutbud och effektivisera arbetsmarknaderna samt ökad energieffektivitet och främjande av miljövänlig teknik.

Flera av dessa aspekter fanns också med när kommissionen presenterade sitt underlag för det kommande toppmötet. Men kommissionens rapport innehöll också brister. Den betonade att hög tillväxt är nödvändig för att upprätthålla en stark välfärds- och miljöpolitik. Det är en gammal sanning som vi givetvis inte ifrågasätter. Men det i EU-sammanhang nya med Lissabonstrategin var att den pekade på ett orsakssamband också i andra riktningen, att rätt utformade kan både välfärdssystem och miljöpolitik bidra till tillväxt och nya jobb. Detta synsätt återspeglades inte klart i kommissionens rapport. Dessutom var de konkreta förslagen på miljöområdet få och svaga.

Sverige har aktivt bidragit till den diskussion som föll på presentationen av kommissionens rapport. Genom att hänvisa till de nordiska ländernas framgångar med att kombinera aktiv välfärdspolitik, miljöhänsyn, tillväxt och hög sysselsättning, har vi pläderat för att Lissabonstrategin också fortsättningsvis bör bestå av tre jämbördiga dimensioner. Jag ska inte sticka under stol med att det ibland kan kännas lite ensamt att driva exempelvis frågor om miljödriven tillväxt. De utkast till slutsatser vi har sett från Luxemburg tyder förvisso på att Sverige och de länder som haft ett likartat synsätt vunnit en del gehör, men vi tar inte ut några framgångar i förväg. Slutsatserna kan mycket väl komma att bli föremål för diskussion och förändringar under onsdagens genomgång av slutsatserna.

Jag saknar också ett tydligt jämställdhetsperspektiv i de föreslagna slutsatserna. Främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män är helt centralt för att Lissabonmålen ska kunna nås. Regeringen verkar för mer framåtblickande och moderna slutsatser på denna punkt, men jag noterar tyvärr också att inte alla medlemsländer ger denna fråga samma höga prioritet som vi.

Diskussionen kring halvtidsöversynen av Lissabonstrategin har också till stor del handlat om arbetsformer, hur vi kan påskynda och genomföra de beslut som har fattats. Ett förslag till toppmötet, som med största sannolikhet kommer att antas, rör nationella handlingsplaner. Tanken är att varje medlemsland ska formulera vad man på det nationella planet avser att göra för att förverkliga strategins målsättningar. Handlingsplanen ska löpa under tre år, och en rapport om hur arbetet framskrider ska tas fram årligen. Efter tre år ska en ny plan för det fortsatta arbetet utarbetas.

Från svensk sida har vi länge argumenterat för nationella handlingsplaner. Det kan bli ett viktigt verktyg för att påskynda genomförandet av strategin. Vi stöder också helt de synpunkter som ordförandeskapet framfört om att medlemsländernas regeringar bör föra en dialog med de nationella parlamenten, arbetsmarknadens parter och andra berörda samhällsaktörer i utarbetandet av handlingsplanerna.

Genom detta förslag öppnas också redan nu för ett fortsatt arbete med strategin efter 2010. Det är bra. Även om arbetet med Lissabonstrategin de närmaste åren blir framgångsrikt, kommer de utmaningar Europa står inför i form av ökad internationell konkurrens, en åldrande befolkning och hot mot vår miljö att kvarstå 2010. Därför måste också arbetet för ett modernare Europa som kan möta dessa utmaningar fortsätta.

Inför rådets möte i november skrev jag tillsammans med Jacques Chirac, Gerhard Schröder och José Zapatero ett brev om behovet av att inom ramen för Lissabonstrategin lyfta fram ungdomars situation. Det är dagens ungdom som ska bära upp det kunskapssamhälle vi vill skapa och som måste axla det ansvar det innebär att utveckla ett Europa med en betydligt äldre befolkning än dagens. Jag noterar att vårt förslag har fallit i god jord och att våra tankegångar kommer att återspeglas i slutsatserna från det kommande toppmötet.

Herr ordförande och högt värderade ledamöter av EU-nämnden! Under diskussionen om hållbar utveckling förväntas Europeiska rådet betona att strategin ska ses i ett brett perspektiv. Vi måste möta dagens utmaningar och tillgodose dagens behov utan att för den skull äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. EU:s strategi för hållbar utveckling antogs vid Göteborgstoppmötet i juni 2001. Jag förväntar mig att toppmötet höjer ambitionsnivån ytterligare och beslutar att före årets slut förnya Göteborgsstrategin med mål och indikatorer. Ett första steg blir att toppmötet i juni antar en deklaration som anger riktlinjer för en sådan revidering.

Herr ordförande! Jag inledde med att morgondagens toppmöte kommer att behandla fyra områden som alla är viktiga för hur det europeiska samhället utvecklas på lång sikt. Den fjärde och sista frågan rör klimatförändringarna. Kyotoprotokollet trädde i kraft den 16 februari i år. Som ni vet binder protokollet deltagande länder till att begränsa eller minska sina utsläpp av växthusgaser fram till år 2012. Det är naturligtvis positivt att protokollet har trätt i kraft. Men Sverige och EU måste nu vara ledande i arbetet med mål och villkor efter 2012. Sverige har därför konsekvent drivit att toppmötet ska ange tydliga procentsiffror för vilka minskningar av växthusgasutsläppen som krävs fram till 2020 och 2050. Jag hoppas att rådet kommer att ange sådana siffror i slutsatserna.

Herr ordförande! Detta är i korthet vad jag från regeringens sida vill informera nämnden om. Jag och mina medarbetare är nu beredda att svara på era frågor.

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp):

Tack statsministern för redogörelsen.

Jag tänkte börja med Lissabonprocessen. Målet för Lissabonprocessen var att man skulle hämta i kapp det försprång som framför allt USA har. Det gällde framför allt levnadsstandarden.

Nu kan vi i halvtid konstatera att det målet har man inte närmat sig utan, om något, tappat. Det är därför som man säger att man kanske måste göra något åt detta. Vi kan inte bara fortsätta som tidigare: mer av samma sak. Därför måste man fokusera på att få människor i arbete, sysselsättning och ekonomisk utveckling.

Men den svenska regeringen vill inte göra denna fokusering, i alla fall inte så mycket som kommissionens ordförande har föreslagit. Regeringen vill fortsätta med more of the same. Det är en egendomlig hållning med tanke på att man faktiskt inte har lyckats med Lissabonprocessen. Statsministern var här mer nöjd än vad som framkommit i genomsnittet av de bedömningar som finns. Det aktualiserar frågan om, förutom fokuseringen, vilket ansvar Göran Persson och Bosse Ringholm har, som är två av de få som har varit med hela tiden och dessutom under en period när Sverige har varit ordförandeland och de i ordförandestolen.

Jag förstår inte riktigt inställningen att balansen inte kostar något. Det är för bra för att vara sant att man kan satsa på allt, och det kan bli ännu bättre. Om det hade varit så hade det varit okontroversiellt. För att få en ökad sysselsättning, fler människor i arbete, bättre ekonomisk utveckling, som sedan kan bära upp sociala reformer och miljösatsningar, måste Europa få en bättre ekonomisk utveckling.

Det är för bra för att vara sant. Därför är det inte sant att man samtidigt kan lägga samma vikt i fortsättningen också på andra aspekter.

Anf.  4  SONIA KARLSSON (s):

Herr ordförande! Tack statsministern för inledningen.

Mina frågor gäller också Lissabonstrategin. Men jag vill först kommentera det positiva utlåtande som Sverige har fått när det gäller utvärderingen av Lissabonstrategins första fem år. Sverige beskrivs i varje fall av utländska medier som bäst och är det land som leder Lissabonprocessen. Det är ett svar på att statsministern och Bosse Ringholm har tagit ansvaret i och med att Sverige är ledande i Lissabonprocessen.

En strävan i översynen av strategin är att förbättra genomförandet av medlemsstaternas medverkan. Då tycker jag att vi kan få glädja oss åt att Sverige är bäst i klassen. Eller hur, statsministern? Jag tyckte att det var bra att balansera det hela lite.

Den svenska regeringen har aktivt, precis som statsministern sade, arbetat för att bibehålla balansen i strategin och att framstegen ska göras på både den ekonomiska, sociala och miljömässiga delen. Det framgår nu av slutsatserna. Men jag undrar nu om vi verkligen kan vara säkra på att det här kommer att vara kvar i slutsatserna och att den bygger på de tre dimensionerna som vi tycker är så viktiga, både ekonomi, miljö och social sammanhållning, och att de tillsammans driver tillväxten.

I rådsslutsatserna finns nationella reformprogram med, och jag skulle vilja fråga hur den svenska regeringen kommer att verka för att vi får en bra förankring i Sverige av olika åtgärder som aktualiseras av Lissabonstrategin.

Med hänvisning till det senaste dygnets diskussion i Bryssel vill jag fråga om hur det faktum att Sverige inte tillhör Eurogruppen påverkat våra möjligheter att påverka diskussionen om stabilitets- och tillväxtpakten.

Anf.  5  LARS LINDBLAD (m):

Jag har frågor kring utvecklingen av stabilitetspakten – lite grann där Sonia Karlsson slutade. Jag tycker att man kan slå fast att processen har varit tydligt besvärande för oss som befinner oss utanför euroområdet. Många av de viktigaste diskussionerna verkar ha befunnit sig i rum där Sverige inte har haft access, och Sverige har varit utestängt från diskussionerna och sedan i efterhand fått vara med under de sena diskussionerna.

Det är många som uppfattar beslutet från finansministrarna som ska diskuteras under toppmötet som en uttunning av pakten och att det nu ges möjlighet till att kringgå stabilitetspaktens regler. Regeringen har tidigare förespråkat en bibehållen stabilitetspakt. Som jag har uppfattat det från medieuppgifterna verkar regeringen vara ganska nöjd med den överenskommelse som ligger. Finansminister Pär Nuder har i medierna uttryckt beslutet som ganska positivt, samtidigt som andra har tolkat att det innebär en viss uppluckring. Bland annat har Pär Nuder också uttryckt att de regler som finns nu inte innebär att Tyskland självklart kan åberopa kostnader för landets återförening som faktor att ta hänsyn till.

I dag har också kommissionen gjort sin tolkning av beslutet. Som jag uppfattar det menar man att det är upp till varje land att föra upp frågor och problem som kan innebära undantag i paktens regler. Det är alltså en ganska flexibel tolkning av stabilitetspakten. Jag vill först be statsministern eller någon annan från regeringen att reda ut skillnaderna i tolkningen av finansministrarnas beslut. Är detta en mer flexibel hantering av pakten eller inte? För oss som eftersträvar ordning i finanspolitiken skulle jag vilja veta hur beslutsprocessen kommer att påverkas av detta. Jag är rädd för att man går från tydliga spelregler till mer av förhandlingar kring reglerna och en mer otydlig beslutsprocess. Hur förväntas kommissionens position bli i förhandlingarna? Hur kommer detta att påverka beslutsprocessen när det gäller stabilitetspaktens regler?

Anf.  6  MATS ODELL (kd):

Jag vill också tacka statsministern för redogörelsen. Det har varit en dramatisk period, som ändå har gått i land. Jag vill för ordningens skull säga att vi kristdemokrater kan ställa oss bakom den position som den svenska regeringen har intagit i de frågor som nu är uppe.

Sedan var det frågan om Lissabonstrategin. Europa ska inte komma i fatt i en tävling, utan vi ska klara av två stora utmaningar. Det är bland annat globaliseringen, där vi ser att mer och mer av sysselsättningen inom tillverkningsindustri och även tjänstesektorn, jag tänker på mjukvaruverksamhet, flyttar över till Sydostasien, Kina och Indien, mer än till de nya länderna i EU. Den globaliseringen måste vi klara av.

Det andra är den demografiska utmaningen av en åldrande befolkning. Där har också Europa ett större problem med en större utmaning än vad USA, Kina och Indien har – om vi uttrycker oss försiktigt. Ingenstans kan man säga att Lissabonprocessen har klarat av utmaningarna så här långt. Göran Persson var också missnöjd men tyckte inte att det var ett helt misslyckande.

Jag läste vad ordföranden Jean-Claude Juncker sade till Financial Times för någon månad sedan: Vi alla vet vad vi måste göra, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda när vi har gjort det.

Det vittnar om att det är kortsiktigt impopulära åtgärder som måste vidtas. Det gäller att lägga patienten på operationsbordet annars är det risk för att det blir obduktionsbordet. Här är oerhört intressant att veta hur Göran Persson upplever viljan att genomföra sådant som man ideologiskt har ägnat sig åt att bekämpa och nu måste man säga: ”Okej, vi kanske måste ta bort förmögenhetsskatten för att få hem det kapital som finns utomlands. Vi måste kanske göra ett antal saker som vi har bekämpat utifrån rättviseskäl eller jämställdhetsskäl, det vill säga att det krävs åtgärder som är impopulära.”

Det andra gäller stabilitetspakten. Göran Persson uppehöll sig vid att pensionsreformen förtjänar särskild hänsyn. Det gäller inte minst Sverige. Vi ska glädja oss åt, Sonia Karlsson, att Sverige leder ligan. Dock ska man fråga vad det är för mått vi nu har som mäter vad vi leder i.

Sverige har hela sitt överskott i pensionssystemet. Vi drar nytta av detta, till skillnad från andra. Vi har gjort vår hemläxa medan vi har stora underskott i statens löpande affärer. Där har vi i år ett underskott på prognostiserat 38 miljarder. Förra året var det ett underskott på 53 miljarder, och 2003 var det underskott på 46 miljarder. Det är 137 miljarder i underskott, men vi är ändå bäst i klassen. Vi har ett pensionssystem som är i ordning.

Det andra är indikatorerna. De leder vi i, trots att vi ligger femma från botten när det gäller att skapa nya jobb. Vi har låtit riksdagens utredningstjänst titta på detta. Sverige är visserligen bäst bland de sämsta. Vi ligger tillsammans med Tyskland och några andra väldigt lågt. Men mäter Lissabonprocessen rätt saker?

Anf.  7  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Herr ordförande! Jag vill också tacka statsministern för inledningen. Jag har valt att ta klimatfrågan som min första fråga. Den är så viktig. Den är en av de allra viktigaste miljöfrågorna.

När man läste de tidigare utkasten på svenska, från omkring den 8 mars, stod det där att de samlade utsläppen av växthusgaser ska minska med 15–30 % fram till 2020 och med 60–80 % till 2050 jämfört med 1990 års nivå. Men nu i det senaste engelska utkastet står det till min besvikelse inga siffror. Siffrorna har ersatts med något som går helt åt motsatt håll. Man ska i stället ta hänsyn till tillväxten. Det är klart att vi kanske ska göra. Hur går det här med ambitionerna om en hållbar utveckling? Hur rimmar det egentligen med solidaritet med kommande generationer?

Klimatfrågan har från svensk sida varit en mycket prioriterad fråga. Jag hoppas att statsministern gör sitt yttersta för att återföra de tidigare skrivningarna om klimatmålet. I statsministerns inledning nämndes att du hoppas att rådet vill ange sådana siffror, och det hoppas jag också. Det är viktigt.

Jag måste också fråga: Vilka länder är det som bromsar i denna mycket viktiga fråga inom EU, och kommer EU:s länder att klara sitt åtagande fram till år 2012 – den 8-procentiga reduktionen av koldioxid?

Sedan har jag ytterligare en fråga om kemikalielagstiftningen, som ju är ganska mycket försenad. Tyvärr har den blivit lite urvattnad. Men det är ett förslag som är mycket viktigt.

I utkastet till slutsatser sägs det att Reachlagstiftningen, som det heter, ska förenas med den europeiska industrins konkurrenskraft. Men bör man inte när man gör en kemikalielagstiftning sätta miljö- och hälsoaspekten först, inte företagens konkurrenskraft? Jag tror att statsministern håller med mig här.

Jag hoppas att det går att få lite bättre skrivningar om de här oerhört viktiga frågorna, inte minst för att vi ska kunna nå det mål som vi vill ha i fråga om giftfri miljö.

Anf.  8  AGNE HANSSON (c):

Tack för redogörelsen, statsministern! Först skulle jag vilja säga att om statsministern möjligen känner sig ensam i Europa när det gäller att argumentera för miljödriven tillväxt vill jag tillskynda med en fullständig uppställning inför den argumenteringen. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi får en miljödriven tillväxt. Europa har ju stora förutsättningar där och bör bli föregångare på det området. Tar vi inte den debatten nu och kommer in på den linjen måste vi göra det längre fram, om 20–30 år. Därför är det klokt, förståndigt, att göra det nu. Om statsministern uppammar all sin pedagogiska förmåga att argumentera har han förhoppningsvis framgång på den punkten.

Den andra punkten som jag vill ta upp har beröring med tillväxt- och stabilitetspakten och Lissabonstrategin.

Min fråga är: Hur tror statsministern att urvattningen av stabilitetspakten påverkar tilltron till möjligheten att lyckas också i fråga om Lissabonstrategin?

Jag tycker att statsministern och Sverige ska vara mycket kritiska till den kompromiss som nu har nåtts därför att det är en urvattning, vilket naturligtvis inte är bra för förtroendet. Att Tyskland till exempel har bidragit till Europas återförening ekonomiskt är inte riktigt sant. Vi har ju alla fått bidra till det genom bland annat penningpolitiken och en högre räntenivå i Europa, så på den punkten är jag kritisk. Jag hoppas att Sverige påtalar kritiken i den delen.

En tredje punkt gäller frågan om hur vi skapar mera tryck underifrån i Lissabonprocessen för att nå bättre resultat än vi hittills gjort. Jag menar att vi har haft och har alldeles för breda målsättningar här. Vi talar om att på en rad områden göra harmoniseringar av typisk mellanstatlig modell. Dessa fungerar på så sätt att man får en likriktning i länderna, inte mångfald. Men jag menar att det är mångfald som skapar mer konkurrens. För att Europa ska bli väldigt mycket bättre på tillväxt är det inte bra att alla försöker bli bra på att tillverka bara italiensk parmaskinka, utan man ska ha en mångfald.

Man ska ha parmaskinka från Italien, fetaost från Grekland, tjeckisk knödel, piroger från Finland, pølse från Danmark, småländsk ostkaka från Frödinge och choklad från Belgien och kanske ett gott bourgognevin till det. Det ger mångfald och mer tillväxt än att alla ska bli bra på samma område.

Den nationella handlingsplan som nu ska tas fram och som statsministern nämnde om är väl bra. Men man får inte glömma regionerna i det sammanhanget – hur gränsöverskridande regioner också kan skapa tillväxt. Titta på Malmö–Köpenhamn-området och Tornedalen, eller varför inte på Sydostsverige och Kalmar–Baltikum med deras möjligheter? Bara gränsöverskridande samarbete ger tillväxt.

På vilket sätt ska vi utnyttja regionerna i en ökad tillväxt? Det är alltså min tredje fråga.

Anf.  9  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Tack så mycket, statsministern, för föredragningen om vad som ska hända under de närmaste två dagarna.

Jag börjar med stabilitets- och tillväxtpakten. Där kan jag konstatera att vi motståndare till stabilitetspakten – måste jag tyvärr säga – fick rätt. För fem år sedan kritiserade vi den just därför att den hade så rigida ekonomiska tillämpningssidor. Nu lättar man upp och tittar även på andra delar inom politikområdena, vilket jag kan se positivt på. Frågan är vilka konsekvenser detta får inte minst för Sverige.

Jag kan också känna en irritation, vilken jag tror att statsministern delar, över att det är just Tyskland och Frankrike – initiativtagarna till det hela – som nu när de själva bryter mot det här vill lätta upp. Frågan är om situationen hade varit densamma om små länder hade gått emot tillväxt- och stabilitetspakten.

När det gäller Lissabonstrategin måste jag ge statsministern ett erkännande. Det är bra att du lyfter fram miljöfrågorna och även betonar jämställdhetsfrågorna. Förslaget till slutsatser ser bättre ut än innan, men jag tror att du har oerhört mycket kvar att behöva jobba med på själva toppmötet. Mycket fattas ju fortfarande. Fortfarande är det de ekonomiska tillväxtfrågorna som dominerar i dokumentet.

Bland annat har vi där Sven-Erik Sjöstrands fråga om varför man nu i sista vändan har tagit bort procentsiffrorna i fråga om minskningen av växthusgaser. Det rimmar illa med vad du själv sade, att de här siffrorna måste finnas med i slutsatserna från toppmötet.

Vi vet att det finns en stark antimiljölobby bland andra länder. Jag hoppas att du kan stå emot dem och även få tillbaka ordentliga siffror värda att nämnas i sammanhanget.

Vad händer om du inte lyckas med detta, herr statsminister? Kommer du att säga nej? Kommer du att försöka bromsa hela toppmötet för att få fram den viktiga frågan om åtgärder mot klimatförändringarna? Jag har uppfattat att det är en av dina tyngdpunkter som du ska kämpa för där nere. Du är starkt påhejad av Miljöpartiet. Uppenbarligen har samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte varit helt förgäves från den aspekten.

Jag har en fråga till om något som du inte nämnde. Det gäller vem som ska bli chef för Världsbanken. Där har ordförandeskapet nu signalerat att det kan bli en fråga på toppmötet. Signalen hittills är väl närmast Carin Jämtins uttalande häromdagen, som kunde tolkas som negativt. Också jag tillhör dem som tycker att vederbörande inte borde vara en bra person på den posten med tanke på hans förflutna som högerspöke i USA, så jag hoppas att ni kan enas om en annan person från EU:s sida i den frågan. Det var allt just nu.

Anf.  10  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Det är många saker som tas upp. För att vara lite pedagogisk – det var väl Agne Hansson som uttryckte en sådan önskan – tror jag att jag att någon annan än jag ska få förklara vad som hände i går kväll med stabilitetspakten. Sedan kan jag kommentera den kommentaren.

Vi börjar alltså med att låta statssekreterare Jens Henriksson, som var på plats i går kväll, säga hur han bedömer den förändring som har skett. Sedan går jag in och tar alla frågor i tur och ordning. Varsågod, Jens!

Anf.  11  Statssekreterare JENS HENRIKSSON:

Tack för ordet! För att börja med vad som hände i går kan jag säga att det först var ett möte med Eurogruppen kl. 12–17. När vi sedan vid 18-tiden kom dit visade det sig att det mer eller mindre fanns en kompromiss på bordet. Vi förhandlade om den fram till kl. 22 eller 23. Därefter gick vi ut.

Vad innebär då denna kompromiss? Ja, jag skulle vilja säga att den innebär tre delar när man förändrar pakten.

Den första delen gäller governance, ledarskap. Det gäller sex förändringar.

Den första förändringen är att man är tydlig om att det ska vara en offentlig diskussion, att det ska vara offentlighet när det gäller de saker som det fattas beslut om mellan rådet och kommissionen.

Den andra förändringen är att man lyfter fram vikten av nationella ramverk, något som Sverige har lyft fram.

Den tredje förändringen är att man, om det någon gång, mot förmodan, skulle bli en annan regering, ska presentera nya stabilitets- eller konvergensprogram.

Den fjärde förändringen är att man ska presentera de här konvergensprogrammen i riksdagen på det sätt som nu sker. Är det så att ett land får en varning eller någonting sådant ska även det diskuteras i parlamentet.

Den femte förändringen är att man ska göra bra prognoser.

Den sjätte förändringen handlar om att det är viktigt att man har bra statistik. Om något land har problem med statistiken kan en process dras i gång mot det landet.

Detta var alltså ledarskapsbiten.

Den andra delen är, som det heter, den preventiva delen. Där har också Sverige varit pådrivande när det gäller att lyfta fram de här sakerna. Det första är att länderna ska ha medelfristiga mål. På samma sätt som vi har 2 % överskottsmål ska länderna ha sådana här mål. De får variera mellan -1 % och överskott. Detta ska räknas ut med en ganska enkel formel, beroende på vilken skuld man har och beroende på den potentiella tillväxten. Sedan ska det kompliceras i framtiden.

Om man inte uppnår det här medelfristiga målet ska man ha en anpassningsbana dit. Man ska då göra förbättringar om 0,5 % per år för att uppnå detta; det kan vara mer i goda tider och mindre i dåliga tider.

Jag bör dock låta nämnden veta att just de här två bitarna inte gäller i samma utsträckning för Sverige som för andra länder, utan detta gäller framför allt euroländerna och de länder som är med i Erm 2, vilket Sverige inte är.

Den tredje biten gäller att man ska kunna ta hänsyn till strukturella reformer. Om ett land vidtar strukturella reformer ska man kunna avvika från anpassningsbanan eller det medelfristiga målet.

Den tredje, och sista, delen här gäller implementeringsdelen. Det är kanske här som pakten har brustit mest – det har inte fungerat.

Man kan kanske säga så här: Det finns en allmän tankegång om att man, om ett land drabbas av ekonomiska problem, ska kunna hänvisa just till den ekonomiska utvecklingen. Förut har det varit ganska stramt. Man har sagt att länder måste ha ett fall i bnp på över 2 %. Det är till och med så att man om man bara har 0,75 % måste be om tillåtelse om detta. Detta ändras nu, så det räcker med nolltillväxt. Säger man att man har man nolltillväxt kan man så att säga gå via problem. Då kan kommissionen ta hänsyn till detta.

En annan sak är det som statsministern lyfte fram, nämligen att ett land kan lyfta fram alla andra relevanta faktorer. Där finns det ingen lista, men det finns ett antal saker – bland annat internationell solidaritet. Man kan också lyfta fram pensionsreformer och, som Sverige har gjort, lyfta fram att man så att säga har gjort god politik under goda tider.

Dock är det viktigt att komma ihåg att här finns ett väldigt viktigt övergripande lås – om man får kalla det så. För att man ska kunna tillgodogöra sig sådant här måste det vara close to the reference value and temporary. Man får alltså inte ha en stor överskridning. Inte heller får den vara långsiktig.

När det gäller den tredje delen här finns det en specifik överenskommelse för de länder som har vidtagit pensionsreformer, nämligen att man har en nedtrappning av detta under en femårsperiod. Det är framför allt Ungern, Slovakien och Polen som har drivit detta.

Den fjärde biten är att man utverkar deadlines; man kan få längre deadlines.

De två sista bitarna handlar om att när ett land ska fixa till sitt underskott kan man nu få tre år på sig. Förut har man fått två år på sig. Frågan är: När får man då ändra? Jo, det kan man få göra om det blir en svag ekonomisk tillväxt.

Anf.  12  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Detta var fullständigt klart – lite anpassningar, som jag i och för sig inte beklagar i det läge som vi just nu är i. Jag tror att det politiskt är helt nödvändigt att man får det här klargörandet, inte minst för några av Europas största ekonomier. För vår del är nuvarande stabilitetspakt inget bekymmer – tvärtom. Vi klarar den och har hela tiden gjort det.

Jag skulle gissa att den typ av målsättningar för ekonomisk politik och budgetpolitik som vi har satt upp i Sverige är sådant som väldigt väl skulle passa att lanseras i ett Europa efter en högkonjunktur – eller någonting liknande.

Hade vi inte kommit fram till en uppgörelse om stabilitetspakten skulle vi naturligtvis ha haft ett bekymmer – det är självklart. Men fortfarande återstår att se om Europeiska rådet tar det här, vilket jag skulle tro att de gör. Allting annat vore en sensation, men säker kan man ju inte vara. I vissa länder är det koalitionsregeringar. Det kan ju vara så att statsministern och finansministern inte tillhör samma fraktion inom regeringen; det har hänt förr. Tills vi har tagit beslutet och låst slutsatserna är detta alltså en öppen fråga.

Utifrån de inlägg som gjorts noterar jag att vi har stöd för vår linje i den här översynen av stabilitetspakten. Jag tycker också att det är naturligt att de länder som är inne i eurosamarbetet har ett väldigt tätt samarbete kring hur man ska hantera översynen och att vi som inte är med i eurosamarbetet i den dialogen har att kommunicera direkt till ordförandeskapet, vilket vi löpande har gjort under hela resans gång. Vi har legat väldigt nära det luxemburgska ordförandeskapet. Från deras sida har vi fått tacksamhet för att vi, inte minst Pär Nuder, har varit en konstruktiv partner – detta om stabilitetspakten.

Jag kommer nu till frågorna.

Carl B Hamilton är en god exponent för den linje som kommissionen egentligen har valt och som, tror jag, av Poul Nyrup Rasmussen betraktades som nyliberal och starkt högerorienterad, varvid ansvarig kommissionär – Günter Verheugen med bakgrund som partisekreterare både hos Liberalerna och hos Socialdemokraterna i Tyskland – sade att det verkligen inte var hans avsikt. Man skulle försöka justera skrivningarna så att det framgick att man verkligen utgick från den tredelade ambitionen.

Strategin bygger, som Agne Hansson var inne på, på att miljökrav driver tillväxt, på att ett gott socialt klimat är en förutsättning för tillväxt och på att tillväxt i sin tur är en förutsättning för ambitioner på det sociala området och förutsättningar att investera i ny miljöteknik. De här sakerna är ömsesidigt stödjande.

Det är min bestämda uppfattning att skulle vi slå in på en linje där vi i Europa bara lyfter fram den ensidiga dimension som handlar om ekonomisk utveckling kommer vi förr eller senare att se att vi

1. antingen får problem med att miljöfrågorna lägger restriktioner för utvecklingen som är av ett sådant slag att vi inte kan tala om tillväxt, för det är inte en hållbar tillväxt om inte också miljöfrågorna är med

2. eller också får sociala spänningar i Europa som kommer att göra att den globalisering vi står inför med krav på en snabb förändring hela tiden kommer att uppfattas som ett konstant hot, inte som en möjlighet.

Jag tror att Lissabonstrategin bygger på en riktig ansats. Vi har, Carl B Hamilton, ingen som helst anledning att ändra på detta, utan skulle Europa gå i en riktning som är av det slag som du antyder blir det ett Europa med mer av konflikter och större motsättningar. Det är inte europeiskt. Ja, det är möjligt att det kan bli fler jobb.

Det är dock viktigt att Carl B Hamilton också då säger att det beträffande den typ av jobb som i så fall växer fram inte är någon konst att skapa jobb med ohyggligt låga löner och dåliga arbetsvillkor och som dessutom är harmfulla för miljön. Det klarar till och med en folkpartiregering att åstadkomma, och det klarar liberala regeringar runtom i Europa och i världen i övrigt också att så att säga drömma om. Men det är ingen politik för Sverige, och det är ingen politik för en europeisk union – definitivt inte!

De nya jobb som växer fram ska vara jobb som människor kan försörja sig på och jobb som inte innebär rovdrift på miljön och som inte gör att de sociala motsättningarna ökar. Det är ambitionen.

Hade det bara handlat om att skapa nya jobb är det väl inte så knepigt att driva en Lissabonstrategi. Det svåra inträffar när man också ska ha de restriktioner som vi vill lägga när vi ska bygga ett samhälle som är värt att lämna över till nästa generation. Den dimensionen tycks Folkpartiet inte riktigt ha tagit till sig.

Sonia Karlsson pekar på de framgångar som Sverige har haft. Jag tycker att det är bra att hon gör det därför att när vi jämför vår utveckling kommer vi att se att vi har haft en utveckling som placerar oss i topp vad gäller både ekonomisk tillväxt och förmågan att klara en social utjämning och att ta hänsyn till miljökraven. Vi har klarat att kombinera detta. Över det är jag stolt men naturligtvis inte nöjd. Vi kan gå vidare och ska gå vidare framåt.

Men att hela tiden måla upp USA som idealet är lite förrädiskt, särskilt om man tittar på tillväxtsiffror, som ju ofta i det amerikanska fallet rymmer en ekonomisk tillväxt som inte är räknad per capita utan som också summerar den befolkningstillväxt som man då har inne i siffrorna.

Räknat per capita har den svenska modellen presterat en tillväxt som är på samma nivå som den amerikanska under de senaste tio åren – därmed sagt att det går att kombinera höga skatter och starka miljökrav med god ekonomisk utveckling och tillväxt.

Vi har ingen som helst anledning att, mot bakgrund av utvärderingen i Lissabonstrategin, ändra på den ansatsen. Inte heller finns det ett folkligt stöd för att göra så. Det är bara att notera hur riksdagens partier, möjligen med undantag av Folkpartiet, inte längre så att säga ifrågasätter den svenska modellen utan anpassar sig till den. När till och med Moderata samlingspartiet säger att man ska ha kvar värnskatten är det ju ett uttryck för att man har förstått att här finns ett klart samband mellan en gemensam sektor som ska ha en vettig finansiering och den gemensamma sektorns bidrag till det som vi kallar för ekonomisk utveckling.

Fem år med Lissabonstrategin och tio år med socialdemokratisk regering efter skiftet 1994 ger vid handen att vi har en bättre ekonomisk utveckling än EU 12-länderna, EU 15-länderna och OECD-gruppen. Vi mäter oss alltså i tillväxt också med USA räknat per capita, så visst gör Sonia Karlsson rätt när hon pekar på detta.

Sedan har vi andra områden där vi är dåliga, där vi behöver förbättra oss. Men det ska inte resultera i att vi säger att den samhällsmodell som valts i Sverige och delvis även i Finland och Danmark med höga skatter och en stor offentlig sektor varit oförmögen att konkurrera. Hade Europa i övrigt haft samma utveckling som vi har haft i norra Europa skulle vi ha suttit med en helt annan halvtidsöversyn av Lissabonprocessen än vi just nu gör. Över detta känner jag naturligtvis en viss tillfredsställelse men samtidigt också en mycket bestämd ambition att fortsätta att ta debatten med dem som tror att det bara handlar om att stirra på den ekonomiska utvecklingen, ingenting annat.

Sonia Karlsson tar också upp frågan om hur vi till riksdagen ska redovisa handlingsplanerna. Det blir en regeringsskrivelse till riksdagen, möjligen inte så att säga lika publikfriande som den lilla broschyr som Bosse Ringholm brukar göra om de olika grenarna i Lissabonstrategin; jag tror att vi ska avhålla oss från detta. Men vi ska gå igenom område för område och se hur vi hävdar oss och var vi släpar efter och också försöka göra en nyanserad bedömning och ge förslag till nya åtgärder där saker och ting inte fungerar.

Har det påverkat, frågar Sonia Karlsson, att vi inte är med i eurosamarbetet när det gäller den diskussion som nu förs om stabilitetspakten? Ja, det vore naturligtvis dumt att inte säga att de som är inne i eurosamarbetet av naturnödvändighet har ett närmare samarbete. Det vore mycket märkligt om vi skulle ha ett läge där de som har skaffat sig en gemensam valuta inte hade ett tätt samarbete; det måste de ha. Vi kan dock konstatera att det är i den gruppen som de stora spänningarna finns. Det är ju där man har de stora problemen med de offentliga finanserna. På så sätt är det också riktigt att de har en ordentlig diskussion sinsemellan om vilka principer som ska gälla.

Ordförandeskapet är viktigt för oss, men det är klart att en grupp av tolv länder som har en gemensam valuta har ett fullt legitimt, nödvändigt, behov av att träffas och prata tillsammans. Det var ett av de motiv av politiskt slag som jag anförde för att vi borde bli medlemmar i den monetära unionen – alltså det politiska motivet. Nu valde vi en annan linje. Men vi kan i dag inte precis konstatera att den utveckling vi haft har gjort att stabilitetspakten bara beslutats av 25. Den beslutas av 25 men diskuteras i första hand av de tolv. Där har vi ett inflytande genom ordförandeskapets kanal. Men det är klart att närmare är man om man är med i den gruppen.

Jag tror att Lars Lindblad fick svar på sina frågor av statssekreterare Jens Henriksson. Jag är glad över hans bekännelse till ordning och reda i finanspolitiken. Jag får säga: Välkommen! Det är också en erfarenhet vi har.

Någon hade en fråga längre fram – jag tror att det var Mats Odell med sin något våldsamma bild av obduktionsbordet – mot bakgrund av vad Juncker sagt: Om man gör det man ska göra blir man inte omvald.

Jag kan väl säga till Lars Lindblad att vi har gjort det vi ska göra i Sverige. Det var en ohyggligt påfrestande period när vi gjorde det. När vi väl hade fått ordning på det hela tillsammans med Centerpartiet och Vänsterpartiet införde vi ett regelverk för offentliga finanser som sedan dess har fungerat väldigt väl. Jag kan inte precis säga att jag under den resan upplevde att Lindblad och hans parti var de som stöttade i processen. Men nu när vi väl är igenom kan vi säga att det är gjort. Då är det bra om vi kan ha en bred enighet om att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna – inga stora skattesänkningar eller stora utgiftslöften som inte är finansierade. Om det kan vara en norm för svensk politik framöver har välfärdssamhället ett betydligt bättre skydd än vad som gällde tidigare när skattesänkningarna var ofinansierade och när dynamiska effekter skulle lösa det hela, så välkommen!

Sedan har vi Mats Odell och detta med globaliseringen och en åldrande befolkning. Ja, jag tror att Mats Odells båda stora faktorer talar för den sociala modell som vi har valt i Europa. Det är väl det som gör att vi har den tredelade ansatsen. Jag är ängslig för en situation där globaliseringen kommer att uppfattas bara som ett hot.

Jag har lyssnat på ohyggligt många politiker som talar om Kina som vore det näst intill det värsta som har inträffat. Jag vill vända på det och säga: Jag ser mer av möjligheter än jag ser av bekymmer i en utveckling där världsekonomin växer med 7–8 % per år och i huvudsak drivs från det asiatiska perspektivet.

Nyligen talade jag med en av våra storföretagsledare som tyckte att han hade dem flåsande i nacken. Jag gav honom rådet: Vänd dig om och sälj! Det är väl så vi ska se det.

Sverige är ett av få länder som har en näst intill balanserad handel med Kina. Varför då? Jo, därför att vi har saker och ting som är konkurrenskraftiga, som tillverkas i Sverige och som kan säljas.

För ett litet exportberoende land borde en tillväxt av det här slaget i världsekonomin i kombination med frihandel innebära nya möjligheter, inte hot, såvida människor ser att de som kommer i kläm när gamla arbetsplatser försvinner inte lämnas ensamma eller lämnas i sticket. Om en ingenjör, exempelvis i ett tillverkande företag, märker att den a-kasseersättning han eller hon får kanske inte är bara 40–45 % av lönen utan han eller hon får en inkomsttrygghet när det inträffar, tror jag att man – om det alltså är så att vi klarar en sådan social ambition – kommer att uppleva att globaliseringen är fylld av möjligheter och löften, inte bara av svårigheter och hot.

Den Lissabonstrategi som vi talar om, och som har ansatsen att vi inte ska lämna den europeiska arbetskraften i sticket och tro att vi har en situation som är sådan att den skulle skapa goda samhällsförutsättningar, den ansatsen i Lissabonstrategin står vi naturligtvis helt bakom.

På samma sätt är det beträffande den åldrande befolkningen. Vi kommer att behöva lägga mer kraft och tid – och jag tycker att det är något som är lite underutvecklat i Lissabonstrategin – på att utveckla våra arbetsplatser. Sverige har en demografisk situation som placerar oss i en relativt gynnsam situation jämfört med exempelvis Spanien, Italien och några andra länder. Vi är inte de som har det svårast, men om vi ska klara en europeisk produktion med den arbetskraft vi har, som åldras, krävs det att arbetsplatserna blir bättre.

Då finns i strategin allt detta med vidareutbildning, fortbildning och den typen av åtgärder. Det är bra. Men det krävs också att vi får till stånd en diskussion om hur arbetsplatserna ska utvecklas. Annars kommer det inte att gå. Både den åldrande befolkningen och globaliseringen talar alltså för den tredelade ansatsen med ömsesidigt stödjande insatser.

Mats Odell frågade om det är rätt saker som jämförs och mäts, och det kan man naturligtvis alltid diskutera. I de lägen där Sverige toppar tycker jag givetvis att det är rätt saker som mäts. Så är det ju. I de lägen där Sverige ligger i botten undrar jag om inte Mats Odell har rätt. Det kanske inte är rätt saker som mäts. Sådana är vi ju. Det är det inte mycket att säga om.

Men vi ska komma ihåg en sak. Om vi ligger i topp i sysselsättningsgrad är det naturligtvis svårare att gå från 78 % till 80 % jämfört med ett land som kanske går från 55 % till 60 %. Det är det eviga dilemmat när man ska jämföra höjdhoppare och prestationer. Det är nog svårare för både Mats Odell och mig att gå från 2.38 till 2.40 än det är att gå från ska vi säga 56 cm till 64 cm. Därmed inte sagt att de 64 centimetrarna är en bättre prestation än de 2.40. Den diskussionen kan man fortsätta och den behöver drivas, och man kan naturligtvis också ändra den hela tiden. Det finns ingenting i det som ska uppfattas som fixt och färdigt utan det är snarast fråga om ett förhållningssätt, ett sätt att jämföra sig.

Till Sven-Erik Sjöstrand, som med engagemang driver den gröna aspekten, vill jag säga att vi inte är nöjda med de slutsatser som finns. Jag sade det också i mitt anförande. Vi ska arbeta med det, och sedan får vi se vart vi kommer.

Samtidigt vill jag säga till Ulf Holm att jag inte kommer att åstadkomma en europeisk kris i slutsatsgenomgången av Lissabonprocessens utvärdering genom att blockera ett toppmöte. Det är inte särskilt konstruktivt eller meningsfullt. Däremot har jag gott hopp om att vinna gehör hos några runt bordet för att redan nu indikera vad som gäller i nästa fas. Det är nödvändigt. Vi gör nog klokt i att redan börja driva Kyotofrågorna efter 2012. Vi är snart där. Tiden går väldigt fort.

Jag skulle gissa att under hela vägen fram till 2012 kommer behovet av en aktiv politik mot växthusgaserna att successivt tydliggöras. Alltfler människor kommer att förstå att de är ett problem, alltfler kommer att kräva att politiker gör insatser, och allt färre kommer att säga att det bara handlar om ekonomisk utveckling.

Jag tror, precis som Agne Hansson, att vi är i ett läge då vi kommer att se prov på en omorientering av produktionsmetoder, transportlösningar och energiproduktion. Och jag är helt säker på att den typen av ekonomisk utveckling i sig rymmer mycket av både forskning, investeringar, nytänkande och produktlansering. Det är så marknadsekonomin fungerar när den fungerar som bäst. Då svarar den rimligen mot någon typ av behov som finns och som inte bara speglas i förmågan att efterfråga utan i djupare mening också i att man tillfredsställer ett behov. Det tror jag alltså på.

Agne Hansson tar också upp stabilitetspakten. Han tillhör ju dem som varit med om att ta ansvar för en statsfinansiell sanering, och i de länderna är vi naturligtvis hårdast och har varit mest disciplinerade. Ett land som haft likartade erfarenheter har varit Holland, som ju länge var väldigt starka i sina förmaningar mot andra, och fortfarande är det, men som själva ligger och kajkar någonstans i 3-procentstrakten och har det svårt. Men de vill inte ha en utveckling där man skickar signalen att det inte gör så mycket om man går över de 3 procenten. I så fall släpper genast en spärr, inte minst i nationella parlament – dock med undantag för det svenska eftersom här tycks finnas en bred överensstämmande uppfattning om att vi ska vara noggranna med de offentliga finanserna. Det är i så fall bra.

Vidare tar Agne Hansson upp regionerna. Jag tror inte att det finns någon speciell referens i slutsatserna – om jag snabbt går igenom dem i huvudet – till regionerna. Det innebär emellertid inte att de inte är viktiga för tillväxten. Sedan kan man diskutera vad en region är för något. Ibland beskrivs en region som ett svenskt län, att det är en region. Ibland beskrivs i europeiska sammanhang hela Östersjöområdet som en region. Ibland är en region det gränssnitt som finns efter Torne älv. Ibland är en region det som finns mellan Själland och Skåne. Och ibland är en region det som heter Benelux. Det är alltså lite olika, men det kan vi lämna därhän.

Jag tror på en decentralisering. Jag tror att väldigt mycket av initiativkraften kring ekonomisk politik kommer att ligga i ett fruktbart samarbete mellan offentliga företrädare, privata företag och universitet och högskolor. Det kommer att ske i regional tappning, eller till och med i lokal tappning, under förutsättning att dessa regioner ligger i länder där regeringarna har klarat låg inflation, bra ekonomisk tillväxt, låga räntor och i övrigt har förutsägbara spelregler. Så tror jag att dynamiken ser ut.

När jag exempelvis reser runt i Sverige möts jag allt oftare i dag av något slags delegation som består av en lokal företagare eller företagarorganisation, en person kopplad till högskolan eller universitetet, dessutom med särskild inriktning på någon typ av teknikby, samt ett kommunalråd. Så ser tillväxtalliansen ut lokalt, och den är oerhört framgångsrik på vissa platser i landet. Det blir mer sådant, så visst kommer regionerna att spela en roll. Jag tror dock inte att det kommer att speglas särskilt mycket i slutsatserna.

Ulf Holm frågade om man hade varit så generös om det inte varit Tyskland och Frankrike som var med i gruppen av stora länder som har ekonomiska bekymmer. Man kunde också lägga till Italien, men å andra sidan tillhörde inte Italien ”the funding fathers”, alltså grundarna av stabilitetspakten.

Jag var med när pakten grundades och kommer ihåg den förhandling som sköttes i ett hörn mellan förbundskansler Kohl, president Chirac och inte minst den tyske finansministern Weigel. Väldigt mycket handlade då om att man ville gardera sig mot en utveckling där alltför många länder kom in i den monetära unionen och började missköta sina offentliga finanser på ett sätt som skulle sätta press på den gemensamma valutan. Det var därför pakten byggdes upp, och frågan drevs från tyskt håll.

Hur Tyskland självt skulle agera kunde anas redan när pakten bildades, eftersom den tyska regeringen vid det tillfället inte tog de strukturbeslut som den skulle göra under den tiden. Det är först nu som de försöker komma till rätta med det hela.

Om det hade varit Portugal – vilket det redan har varit – eller om det hade varit Grekland – vilket det redan har varit – kanske man hade haft en annan diskussion, vad vet jag. Nu kan man hävda att Grekland och Portugal visat vägen för Frankrike, Italien och Tyskland. Så kan man också se det, men nog är jag bekymrad över en utveckling där Europas största ekonomi, Tyskland, inte riktigt får luft under vingarna.

Vi kan tycka vad vi vill om deras sätt att sköta det ena eller det andra, men deras tillkortakommanden blir vår verklighet. Jag har en gammal tumregel som säger att om den tyska ekonomin växer med 1 % och vi inte gör någonting utan bara ligger stilla växer vi automatisk med 0,6 %, danskarna med 0,75 % och österrikarna med nästan 1 %. Holländarna ligger också i den trakten. Så ser sambanden ut. Den tyska stagnationen är alltså även vårt problem. Vi är beroende av den.

Jag tycker naturligtvis att det är mycket bra att man kommer fram till en lösning som gör att Tyskland kan hantera sina bekymmer. Sedan får det självfallet inte resultera i att tilltron till stabilitetspakten och till europrojektet förstörs. Och det är helt och hållet kopplat till hur detta nu hanteras. Om det uppfattas som fritt fram, släpp på, var inte så noga, då kommer det snart att resultera i lite inflationstryck, och sedan får vi ganska snart en räntehöjning i Europa i ett läge då vi snarare skulle behöva en räntesänkning. Det är alltså inte helt oproblematiskt. Jag hoppas att vi får en utveckling som blir god.

Sedan tar Ulf Holm också upp utnämningen av en ny Världsbankschef. Det kommer inte att tas upp. Kanske att vi pratar om det, men det är inte EU som är aktör där utan där är vi allihopa intressenter i olika egenskaper. Amerikanerna är stora ägare. De kommer att nominera en kandidat. Jag har inte sett någon annan kandidat, och det skulle förvåna mig mycket om vi blockerade en amerikansk kandidat och det inte finns en motkandidat.

Sedan vet man aldrig hur folk utvecklas i nya positioner. Jag är tillräckligt gammal för att ha ägnat en stor del av min ungdom åt att protestera mot Vietnamkriget. Den figur som vi hade på våra affischer, och som vi av och till också kastade ägg på, hette Robert McNamara. Han blev så småningom chef för Världsbanken och uppfattades, när han blev det, som en minst sagt hökartad person. Han blev dock om inte radikal så åtminstone en god liberal med sociala förtecken.

Vad människor gör i nya funktioner vet man aldrig. Omständigheterna präglar dem, och om Wolfowitz får jobbet förväntar jag mig att han fortsätter det arbete som Wolfensohn så framgångsrikt bedrivit. Det har varit en bra period för Världsbanken, en reformperiod, med mer känsla för de länder som är beroende av Världsbanken, än en doktrin som ska tryckas på människor uppifrån.

En tillbakagång till det gamla synsättet vore en stor motgång. En person som förstår att hantera Wolfensohns arv och kanske överraska oss blir naturligtvis en tillgång. Mer än så tror jag inte att vi kan säga i dag.

Därmed, herr ordförande, tror jag att jag gått igenom den första omgångens frågor och har väl inte varit alltför utsvävande utan ganska precis i mina svar. Jag förväntar mig en och annan uppföljningsfråga.

Anf.  13  ORDFÖRANDEN:

Ju färre frågorna är desto mer tid finns det för ytterligare en runda.

Anf.  14  KENNETH G FORSLUND (s):

Beträffande förslaget till rådsslutsatser vill jag återkomma till Reach, eftersom det i en del av rådsslutsatserna trycks på vikten av att EU:s nya kemikaliedirektiv kan förenas med industrins konkurrenskraft.

Vid första anblicken tycker jag att den delen av rådsslutsatserna, och sättet att uttrycka det på, känns lite omodernt. Det är ett gammaldags synsätt som ställer miljön mot investeringar och arbete. Samtidigt har statsministern här uppehållit sig kring just strategin för hållbar utveckling som en annan del av detta, och som ett uttryck för ett modernt synsätt där miljöhänsyn och miljösatsningar är både konkurrensmedel och framgångsfaktorer.

Därför infinner sig den intressanta frågan: Vilket perspektiv är det som gäller? Vad väger tyngst i förslaget till rådsslutsatser – Reach ställt mot konkurrenskraft eller strategin för hållbar utveckling? Kan det rentav vara så att vi kan se fram emot nya skrivningar och formuleringar som är mer samstämmiga och gör dokumentet som helhet mer samstämmigt?

Anf.  15  ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr ordförande! Om behovet, vikten och värdet av ordentliga finanser i ordning behöver vi kanske inte gräla. Det viktigaste är väl att föra en dynamisk politik som ger goda effekter. Vem som bedriver den kan man ha olika uppfattningar om.

Jag har ett par frågor när det gäller stabilitetspakten. Kommer den nya kompromissen, som den är skisserad här, att bli den kompromiss och den politik som frigör de krafter i europeisk ekonomi som i dag inte kommer fram, eller kommer den att vara ett politiskt kompromissdokument som ger olika länder, kanske ibland allianser, någon form av politisk ursäkt för att lyfta fram ett antal faktorer som ska göra att de undantas från de kraven? Det vore önskvärt om det vore det första. Jag skulle alltså vilja ha något slags prognos om detta.

När det sedan gäller Lissabonprocessen kan man väl bara konstatera vikten av mellanstatlighet och att vi kraftfullt reagerar mot överstatligheten. Det är också viktigt att man nu skurit ned antalet mål. De är relevanta och mätbara. Många gånger har det, både vid det här bordet och i andra sammanhang, sagts att den stora bristvaran när det gäller de stora, tunga, tuffa besluten är det politiska modet. Också statsministern har pekat på det flera gånger.

Statsministern gör ju många uttalanden, ibland från södra halvklotet, och det var nog inte bara jag som blev något förvånad när han för ett antal veckor sedan uttalade sig om pensionsfrågan och undrade om svenska folket verkligen var förberett på allt elände – för det var väl det som avsågs – när pensionerna inte blir så stora som de trodde. Då funderade jag: Är det på det sättet man ökar kraften i det politiska beslutsfattandet, viljan att våga ta obekväma beslut? På något sätt känner jag precis tvärtom. Men det kan väl statsministern nu utveckla något.

Jag har en sista kort fråga, som kanske är en önskan. Jag kommer från det hårt stormdrabbade Kronobergs län, och jag vet att ansökan till Solidaritetsfonden har lämnats in. Jag vore dock tacksam om statsministern i samråd med sina kolleger kunde ägna en minut eller två åt att uppmärksamma den utomordentligt allvarliga situationen.

Det vore, herr ordförande, viktigt både i sak och framför allt politiskt, eftersom det också skulle skapa legitimitet. Många människor i södra Sverige, som är hårt drabbade, skulle därmed uppleva att man tar upp en fråga som angår människor i deras vardag. Det är alltså en förhoppning.

Anf.  16  KARIN GRANBOM (fp):

Toppmötet kommer ju främst att handla om ekonomiska frågor. Andra frågor kan man skjuta på framtiden något. Jag vill dock ta upp en utrikespolitisk fråga som jag tycker är så akut att det är viktigt att den kommer upp på toppmötet. Det är frågan om Darfur och Sudan.

Situationen i Darfur är värre än vad vi kanske har anat. Siffror från FN visar att fler människor dött än vad man först trodde. Vi vet att FN är splittrat och insatser är blockerade. Därför bör Europa känna sig särskilt kallat. Det pågår ett folkmord, och vi måste gripa in.

Jag läste i DN den 17 mars att statsministern närvarat vid invigningen av Förintelsemuseet i Jerusalem. Om jag förstått rätt utifrån artikeln höll statsministern vid denna invigning ett anförande där han hänvisade till FN:s generalsekreterares uttalande att vår viktigaste fråga och plikt är att hindra folkmord. Enligt artikeln sade statsministern: ”Vi måste gå från ord till handling – i dag gäller det framför allt Darfur.”

Då vill jag fråga: Hur ska statsministern verka för att det som han sade vid invigningen – att det krävs handling, inte bara ord, särskilt i Darfur – faktiskt blir verklighet? Kommer statsministern att vid toppmötet ta chansen att verka för europeiska insatser i Darfurkonflikten?

Anf.  17  MATS ODELL (kd):

Innan jag följer upp några av de svar som statsministern gav har jag en fråga gällande ordförandeskapets slutsatser. Det gäller punkt 24, som handlar om fullbordandet av den inre marknaden. Där sägs: ”En fullständigt fungerande inre marknad för tjänster kommer att förstärka konkurrenskraften och skapa tillväxt och sysselsättning.”

Min fråga är: Vad är den svenska positionen gällande tjänstedirektivet? Vi vet alla att detta i EU-parlamentsvalrörelsen beskrevs som ett av de största hoten mot vår välfärd. Samtidigt ställer sig Sverige, såvitt jag förstår, nu bakom punkt 24. Vad är det som gäller?

Sedan var det intressant att lyssna på Göran Perssons tankar kring globaliseringen. Jag delar uppfattningen att den rymmer fler möjligheter än hot. Sverige har mycket goda förutsättningar, men då finns det en hemläxa som måste göras. Attityden var lite lättvindig trots allt. Det finns någonting som vi nu börjar lära oss i den offentliga debatten.

Vi leder nästan tillväxtligan. Det finns nästan inget annat land i Europa som har så hög nominell tillväxt. Det finns nästan inget annat land som har så hög produktivitetstillväxt. Den slår alla med häpnad. Varför har vi då fortsatt massarbetslöshet? Varför stänger man ned äldreboenden? Varför finns det trots detta så lite resurser inom vården, skolan och omsorgen?

Det är här vi kommer in på statistiken och det vi mäter. Jag vet inte om Göran Persson har hört talas om uttryck som merchanting, alltså att svenska företag beställer produktion utomlands, som sedan kommer hem och ingår i produkter som stämplas med Made in Sweden och säljs vidare. Samma sak gäller ett annat uttryck, offshoring, alltså att man bildar dotterbolag exempelvis i Kina, där man till låga självkostnadspriser producerar produkter som därefter stämplas med Made in Sweden. Detta bidrar sedan till de för närvarande jättehöga vinsterna i svenska börsbolag och till den höga tillväxten, och den höga produktiviteten, medan jobben alltså utförs någon annanstans.

Jag tycker att Göran Persson verkar väldigt nöjd, mätt och belåten, över sakernas tillstånd, men är det inte så att vi trots allt som Jean-Claude Juncker menar måste göra saker som faktiskt också kan vara lite tuffa? Det kommer inte bara att krävas stabila statsfinanser utan även ett antal fortsatta strukturella reformer inte bara i Sverige utan också i Tyskland. Vi ser hur Gerhard Schröder nu, under galgen och alldeles för sent, tar itu med problemen. Resultaten har nämligen inte blivit så bra som de skulle ha blivit om man gjort det tidigare – och gjort det med lite gladare hjärta och lite större övertygelse.

Anf.  18  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag vill börja med att tacka statsministern för svaret när det gäller klimatfrågan. Det är bra om regeringen inte är nöjd med slutsatsen, och det gäller att driva på. Det hoppas jag verkligen görs, för jag tror att klimatfrågan är vår tids kanske viktigaste fråga. Då gäller det att kunna planera för den omställning som vi måste göra för framtiden.

Jag hoppas också att statsministern i nästa omgång kan besvara min fråga om Reach, kemikalielagstiftningen. Min kollega Kenneth G Forslund ställde en liknande fråga om Reach, och kemikalielagstiftningen är ju viktig, liksom att man betonar miljö och hälsa. Kanske bör man sätta den före konkurrensfrågorna.

Också jag vill säga något om Lissabonstrategin. Det är viktigt att regeringen betonar vikten av balans mellan tillväxt och den sociala och miljömässiga dimensionen. Det ställer mitt parti upp på. Men jag tycker att skrivningarna i förslaget till slutsatser fortfarande mer betonar tillväxt och nyliberal politik, vilket också statsministern sagt. Jag hoppas därför att det går att ändra skrivningarna, för en hel del av förslagen handlar om ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, konkurrensutsättning och avregleringar. Jag tror inte att arbetslösheten sjunker om man följer denna nyliberala politik.

Det verkar som om kommissionen ser den ekonomiska utvecklingen som den gyllene vägen till både ekologisk och social utveckling. Det är en högerpolitik som egentligen misslyckats, och den starka favoriseringen av fortsatta privatiseringar och liberaliseringar kommer säkert att öka den sociala ojämlikheten i Europa. Jag hoppas därför att det går att förbättra skrivningarna på den punkten.

Jag vill verkligen betona vikten av inte minst den sociala och miljömässiga utvecklingen. Det gäller att se till att miljöfrågorna är med. Annars kan vi inte tala om en hållbar utveckling.

Anf.  19  AGNE HANSSON (c):

Först till de tre dimensionerna i Lissabonstrategin. Jag tackar för den mycket tydliga och klara positionen om miljödriven tillväxt, som statsministern här deklarerat. USA nämndes, och det är där jag menar att Sverige och Europa har en klar fördel framför USA att nå tillväxt.

På samman sätt är det med de andra delarna. Ingen småföretagare, och ingen annan person heller, är beredd att ta risker och satsa för att skapa tillväxt om man inte har en social och rättslig trygghet i botten. De tre dimensionerna förutsätter alltså varandra för att få hållbar utveckling och tillväxt enligt Lissabonstrategin. Detta är vi tydligen överens om.

Apropå diskussionen om tillväxt och jobb kan man fråga sig vad som är det primära. Vad är syftet med Lissabonstrategin? Vi har tyvärr – om man kan säga så – nu haft en tillväxt både i Sverige och Europa som inte gett något sysselsättningstillskott. Det är klart att den ideala bilden vore att vi hade en ständigt hög tillväxt utan att någon behövde arbeta. Det är så att säga idealsamhället. Men det har också riktats kritik mot Lissabonstrategin för att den inte skulle ge fler jobb. Frågan är vad som egentligen är huvudsyftet med Lissabonstrategin. Är det fler jobb eller är det tillväxt även i fråga om miljömässig och socialt driven tillväxt?

En tredje sak som jag skulle vilja ta upp är den fråga som statsministern väckte om vad som är en region. Det kan man naturligtvis diskutera. När jag tänkte på regionalt samarbete tänkte jag på gränsöverskridande regionalt samarbete. Om tillväxten är det primära då är det spännande och intressant att överskrida gränser i många olika sammanhang. Det är den gränsöverskridningen som jag tror kan ge en extra skjuts åt tillväxten.

Slutligen, för det fjärde, gäller det frågan om italiensk parmaskinka eller Frödinge ostkaka. Detta fick jag inte någon egentlig kommentar om. Jag tror inte att vi är riktigt överens, för jag menar att det är för mycket av likriktad harmonisering sett ur ett mellanstatligt perspektiv för att nå sysselsättningsmålet. Om man vill ha mer mångfald och konkurrens måste man smala in, göra EU smalare och vassare. Man måste jobba på mindre områden med miniminivåer när det gäller miljö, social trygghet och så vidare, just för att skapa större möjligheter till tillväxt genom mångfald efter den mer federala principen. I det sammanhanget spelar de regionala gränsöverskridande samarbetena en viktig roll.

Anf.  20  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Tack, statsministern, för dina svar på mina frågor.

När det gäller Lissabonstrategins tre dimensioner och den ensidiga fokuseringen på ekonomisk utveckling som det nu ser ut i rådsdokumentet, uttryckte du att vi kommer att få problem med miljöutsläppen och att vi kommer att få sociala spänningar i samhället.

Jag skulle nog vilja påstå att vi redan har miljöproblem, herr statsminister. Vi har redan väldigt stora sociala spänningar i samhället som ett resultat av att man redan nu fokuserar alldeles för mycket på just ekonomiska utvecklingsfrågor. Redan i dag tar man alltför lite hänsyn till miljöfaktorer och så vidare.

Kenneth G Forslund var inne på Reach, det vill säga kemikalielagstiftningen, och Sven-Erik Sjöstrand antydde samma sak, nämligen att alla texter som handlar om miljö står för en väldigt föråldrad syn på vad miljöpolitik är för någonting. Där har nog statsministern och Sverige väldigt mycket att göra i EU-sammanhang.

Du antydde att vi inte kan blockera ett EU-toppmöte. Då är motfrågan: Vilken fråga är så viktig att man kan blockera ett EU-toppmöte? Då menar jag blockera i den meningen att man verkligen pressar de andra länderna till att det måste bli skrivningar i det här dokumentet som tar miljöfrågorna på allvar. Jag tycker att det skulle vara ett mycket effektivt sätt att sätta miljöfrågorna i centrum för ett EU-toppmöte och få ett stort genomslag för dem.

Frågan är då: Vad händer om Sverige inte säger någonting om detta på toppmötet? Det innebär i praktiken att Sverige accepterar att miljöfrågorna flyttas ännu längre ned på dagordningen tillsammans med de sociala frågorna.

För att det inte ska bli missförstånd hos vissa i nämnden och hos tv-tittare vill jag säga att det inte är så att jag vill ha mer makt till EU. Jag tycker tvärtom att EU ska ha ännu mindre makt. Men i de frågor där EU redan har makt måste Sverige utnyttja detta och driva på för att få den bästa politiken på dessa områden. På miljöområdet har ju tyvärr, eller tack och lov beroende på hur man ser på det, EU rätt stora befogenheter.

Sedan skulle jag också vilja fråga om nomineringen till Världsbanken. Det står i alla fall i medierna att det ska diskuteras, och du nekar till detta, herr statsminister. Nu vet jag inte hur mycket man ska tro på medierna, men jag vill fortfarande framhålla att jag tycker att USA:s kandidat är dålig. Ni kan gärna diskutera ett annat namn någon kväll. Då har ni i alla fall mitt stöd.

Slutligen vill jag påminna statsministern om att jag gärna vill ha en folkomröstning om EU-konstitutionen. Jag är stärkt av den namninsamling av över 100 000 namn som har pågått i Sverige. Den kommer att överlämnas till dig och något annat statsråd i morgon. Jag är också stärkt av alla de opinionsmätningar som visar att svenska folket vill folkomrösta, precis som i andra delar av EU. Det är inte för sent att ändra sig, statsministern. Du har chansen att ge folket en folkomröstning, precis som vi vill.

Anf.  21  ORDFÖRANDEN:

Den frågan står i alla fall inte på dagordningen inför toppmötet.

Anf.  22  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Jag tror jag börjar med Ulf Holms frågor. När man talar om detta hör ju alla att jag säger att det blir problem, alltså växande problem. Det är självklart att det är detta vi avser när vi talar om att om vi får en ekonomisk utveckling som inte tar hänsyn till och så vidare, så växer problemen. De finns naturligtvis där redan nu. Det vet alla. Hela ansatsen utgår från detta. Det är att slå in öppna dörrar.

Sedan har vi detta med att ta miljöfrågorna på allvar. Att de här slutsatserna ser ut som de gör just nu beror i stor utsträckning på att vår kommunikation med ordförandeskapet har drivit dem så här långt. Jag sade i mitt inledningsanförande att det inte är många länder som driver miljöfrågorna. Trots att det i flera europeiska länder sitter gröna ministrar kan jag inte se att det sätter särskilt mycket spår vid rådssammanträdena.

Jag tycker att det är bra om Miljöpartiet nu börjar förstå att ekonomisk tillväxt också är någonting att sträva efter. Det har funnits en tid då nolltillväxt har varit idealet. Det stod bäst i överensstämmelse med det ekologiskt uthålliga. Nu är det övergivet, och det tycker jag är bra. Nu handlar det om ekonomisk tillväxt och miljökrav som drivkraft för detta. Jag är övertygad om att vi kommer att se en fortsatt ekonomisk växt, vi kommer att se människor som vill fortsätta att leva ett bekvämt liv och vi kommer att kunna lösa detta med hänsyn tagen också till de krav som miljön ställer.

Jag skulle kunna peka på ett sådant område som energiproduktion. Jag är ganska övertygad om att vi har den teknik som behövs för att hantera energiproduktionen på ett miljömässigt anständigt sätt, men lösningarna har inte nått marknaderna än. Där krävs en samverkan mellan företag och inte minst offentliga institutioner. Vi tar det inte bara på allvar, utan vi är besjälade av detta. Vi ser det som ett naturligt sätt att fortsätta ett samhällsbygge.

Reach är ett mycket omfattande direktiv som tydligast sätter den här konflikten som vi talar om på papperet. Jag tror inte att vi kommer särskilt mycket längre i slutsatser än vad vi gör här nu. Alternativet är att det blir tvärstopp. Det finns flera stora europeiska ekonomier som har omfattande kemiindustri och som uppfattar det här som ett rent hot mot deras existens.

Vi har däremot utgångspunkten att det inte är långsiktigt möjligt att försvara en produktion som inte utgår ifrån folkhälsointressen och miljöintressen. Därför kommer detta att drivas fram. Jag tror nog att den ståndpunkten successivt vinner gehör. Det argument som de som står på den andra sidan anför är att vi kan avveckla produktionen i Europa, men den kommer likafullt att utföras någon annanstans i vår närhet och dessutom på ett miljömässigt sämre sätt. Det är ett argument som går att använda under en övergångstid, men det är inte ett långsiktigt hållbart argument.

Jag tror att också kemikaliefrågorna nu rullar åt det hållet att vi kommer att få ett genombrott, inte på det här toppmötet och kanske inte nästa år, men i en nära framtid. Utgångspunkten för detta är att det enbart är produktion som går att försvara utifrån vad som är miljömässigt uthålligt som kommer att bidra till ekonomisk tillväxt. Men här har vi en tydlig konflikt. Det vore dumt att dölja den saken.

Sedan för Agne Hansson en intressant politisk diskussion om huruvida det är fler jobb eller tillväxt. Det är klart att tillväxt också bör kunna ge fler jobb. Det är så vi vill ha det, fler människor i arbete. Hittills har marknadsekonomin fungerat så att när vi har haft en kraftig framgång i industrin har det följts av investeringar. När de investeringarna har gjorts har de skapat sysselsättning i investeringsdelen av ekonomin. Det i sin tur har resulterat i att också andra sektorer har dragits med i uppgången, till exempel byggandet. Vi ser nu tydliga tecken på att byggandet i Sverige går allt starkare. Vi ser också tydliga tecken på att industriinvesteringar växer väldigt kraftigt. Jag såg en siffra på 20 %.

Det skapar inte arbetstillfällen långsiktigt i produktionen, men vid det tillfälle när väl investeringen utförs skapar det väldigt många arbetstillfällen. Där tror jag att vi fortfarande ligger nära den tumregel som vi alltid har haft, nämligen att en investeringsmiljon skapar ett arbetstillfälle under investeringsfasen. Vi kommer nog att se det väldigt tydligt demonstrerat framöver, inte minst i Norrbotten där vi nu går i gång med de jättelika investeringarna i Kiruna och Malmberget. Det kommer inte att skapa långsiktigt nya jobb i gruvan, men det tryggar dem som finns. Och under tiden man investerar i ny produktion skapas väldigt många arbetstillfällen.

Industriinvesteringarna går uppåt, och byggandet växer. Det bör resultera i en bättre skattebas som i sin tur bör resultera i att också den offentliga sektorn får ökade inkomster. Därmed tryggas inte bara jobben, utan man kommer att få fler arbetstillfällen i den offentliga sektorn. Så ser den här spiralen ut traditionellt. Sedan finns privata tjänster och allt sådant som också ligger strax efter framgångarna för exportindustrin.

Jag tror att detta fortfarande gäller. Jag tror inte att vi har gått igenom ett paradigmskifte som innebär att vi nu plötsligt har en tillväxt utan jobb. Det tror inte jag på. Möjligen är det så att tidsutdräkten mellan att uppgången kommer och att de nya jobben kommer har blivit längre åt båda hållen. Vi ska komma ihåg att vi genomförde en valrörelse 2002 i ett ekonomiskt klimat med mycket låg tillväxt och mycket god sysselsättning. När tillväxten föll hölls sysselsättningen uppe en längre tid.

Jag är ganska optimistisk om att vi kommer att ha en utveckling under det här året och framför allt nästa år där vi ser en uppgång i sysselsättningen. Då kommer vi att kunna genomföra en valrörelse som kommer att drivas i en miljö som är optimistisk och ger framtidstro, vilket alla säkert tycker är jättebra. Vi får positiva frågor att diskutera, och det är väl sådant som vi alla går och hoppas på, och jag tror på det också. Men det är en intressant diskussion, och man kan naturligtvis aldrig vara helt säker.

Lars Danielsson säger att det finns en referens i slutsatserna när det gäller det regionala samarbetet, regional stakeholders, eller något sådant uttrycks det på engelska, som också bör vara med och äga den här processen, och det är bra.

Sedan vet inte jag om Agne Hansson och jag är så oense om detta med likriktningen i den marknadsekonomi som vi har. Det är också en av den fria konkurrensens paradoxer. Det blir en väldig likriktning, inte minst när det gäller konsumtionsvaror. Det kan man se när man reser världen runt. Det är samma glassar som säljs. Det är samma läsk som dricks. Man sitter på samma plaststolar oavsett om det är i Afrikas inre, i Europa, i USA eller i Asien. Det är likafullt Sprite, Coca-Cola och Carlsberg som säljs. Det är visserligen inte GB-glass längre, men den är transformerad till något annat i något slags stor multinationell verksamhet. Jag tycker att det är en väldig likriktning i utbudet av konsumtionsvaror som den fria konkurrensen driver fram. Så småningom kommer det att resultera i att dessa företag blir så stora och dominerande att någon hittar en nisch därunder och börjar med en konkurrerande produktion. Det kanske blir en glass eller en läsk som tillverkas i Vimmerby. Vem vet? Men likafullt blir det något nytt.

Smalare och vassare – ja, gärna för mig. Jag är varm anhängare av mellanstatligheten och har alltid varit det. Det finns områden där EU faktiskt kunde koncentrera sina insatser mer, och det finns områden där EU inte behöver göra så mycket som man gör i dag. Detta kommer att bli särskilt viktigt när vi kommer tillbaka och diskuterar EU:s kommande budget. Då kommer man ju nära frågan om vad man egentligen ska syssla med.

Sven-Erik Sjöstrand tog upp Reach, precis som Kenneth G Forslund, och jag tror att jag har svarat på det i anslutning till Ulf Holms fråga.

Sedan för Mats Odell ett intressant resonemang där han liksom leker lite med elden. Det skulle vara intressant att veta vilka tuffa åtgärder det är han sitter och klämmer på. Det uttrycks liksom hela tiden att vi inte gör vår hemläxa riktigt. Vi borde göra mer, sådant som verkligen gör ont och sådant som gör att en regering inte blir omvald. Det är hela hans resonemang. Vad är det för någonting, Mats Odell, som finns i den kristdemokratiska fataburen? Är det rent av något slags hemligt borgerligt programarbete som pågår som ska sättas i sjön den dagen olyckan skulle kunna vara framme? Jag vet inte. Hela ansatsen andas en social udd. Jag tycker faktiskt att det skulle vara värt en del att få det utvecklat. Småföretagardelegationen är vår egen delegation. Där har vi inga större svårigheter. Det är inte smärtsamt. Det smärtsamma är andra saker som en regering inte blir omvald på. Utveckla det gärna vid något tillfälle. Det finns någonting där som leker i hågen och som inte riktigt kommer till uttryck.

Till Karin Granbom vill jag säga att det är rätt citerat i den här DN-artikeln. Jag tyckte att det var alldeles naturligt för mig att i anslutning till återinvigningen av det nya Yad Vashem-museet i Jerusalem i förra veckan inte bara tala om förintelsen, som naturligtvis är unik i sin omfattning och grymhet, utan att också tala om det som vi i dag uppfattar som folkmord och som faktiskt pågår och där vi misslyckas. Under konferensen kunde jag konstatera att väldigt många talar om folkmord, men dock inte om det som pågår i Darfur. Det är oerhört illavarslande. Det handlar naturligtvis om ett nära samarbete med Afrikanska unionen och inte om europeisk trupp. Det tror jag inte på. Det ska vara afrikansk trupp, bistånd, storskaliga insatser och framför allt internationell uppmärksamhet. Jag avser att i olika sammanhang inom EU ta upp den här frågan och försöka att väcka den på nytt. Övergreppen pågår just nu, och det ser inte ut som om det har kommit till någon vändpunkt heller. Men där kanske utrikesministern, som också kommer att ta upp den frågan, vill säga någonting.

Anf.  23  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det är som statsministern sade, att på dagordningen för mötet finns inte några utrikespolitiska frågor med. Men vid utrikesministrarnas middag kommer FN:s reformarbete att diskuteras. Men vi skulle inte ha någonting emot att Afrika kom upp på dagordningen även för det här mötet, men det finns alltså inte på dagordningen. Anledningen är väl att när det gäller Sudan och Darfur finns det en tydlig EU-position senast antagen vid utrikesministrarnas möte i förra veckan. Det handlar om att vi i FN:s säkerhetsråd vill driva att FN återupptar den fredsbevarande missionen som man hade i Sudan. Det andra kravet som vi tycker är oerhört viktigt är att säkerställa att de som begår övergrepp och brott mot mänskligheten i Darfur ställs inför rätta inför den internationella brottmålsdomstolen. Det är EU:s krav.

Dessutom är EU mycket engagerat i den fredsprocess som man försöker få i gång och i förhandlingarna. Det handlar om att stödja Naivashaavtalet och att stödja att förhandlingarna i Abuja kommer i gång igen. Vi bidrar till och med med en svensk diplomat för att de förhandlingarna ska komma framåt. Sedan är det naturligtvis EU:s viktiga uppdrag att stödja Afrikanska unionens missioner. Det handlar om att finansiera dessa enorma insatser. Det diskuterar vi, och vi väntar på att det kommer en ny begäran från AU för ytterligare finansiering. Framför allt behövs det annat tekniskt bistånd, till exempel logistikkunskap. Det klarar inte Afrikanska unionen. Det måste Europa hjälpa till med. Vi har en absolut beredskap att bidra med ytterligare insatser även från Sveriges sida.

En sak har vi i Sverige inte fått igenom riktigt ännu som gemensam ståndpunkt i EU, det är att vi tycker att säkerhetsrådet ska diskutera en skärpning av de sanktioner som finns mot den sudanska regeringen. Lyckas vi inte med det i säkerhetsrådet borde i alla fall EU självt diskutera en skärpning av det.

Jag vill lägga till något till det statsministern sade om vår syn på hur vi måste arbeta för att förebygga och förhindra folkmord. Vårt arbete är inriktat på att vi mycket tidigare måste se när en konflikt som kan leda till ohyggligt allvarliga övergrepp på människor är på väg. I det arbetet har Sverige varit aktivt, inte minst statsministern, genom att skapa konferenser och samsyn kring varningssystem och möjligheter att ingripa innan folkmordet är ett faktum. Det brister väldigt mycket i den delen. När det gäller Afrika handlar det om att vi måste vara aktiva där det finns konflikter, och det finns det på många håll. Vi måste ingripa på ett tidigt stadium med politiska medel. Vi måste också ge stöd till Afrika för dess utveckling för att på det viset undanröja en del av det som skapar grogrund för konflikter och ibland till och med folkmord.

Anf.  24  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Anders G Högmark hade också frågor som jag vill beröra, bland annat om pensionsfrågan i Sverige. Vi har genomfört en pensionsreform som var nödvändig och som många partier står bakom, dock tror jag att kunskapen om reformen är väldigt låg. Väldigt många har all anledning att sätta sig in i den frågan för egen del och för landets del. Den ligger på något sätt behagligt långt bort. Det gör alltid diskussioner om pensioner. Men det är en stor strukturell förändring som kommer att påverka människor val av hur man avrundar sin yrkeskarriär innan man går in i pensionsåldern. Jag tycker att det finns väldigt liten beredskap för och en liten kunskap omkring detta.

Sedan har jag ingenting emot att ta upp skogsfrågorna och stormens inverkan. Jag vet inte om det blir tillfälle till det. Man kan välja att se den här typen av extremt väder som ett uttryck för den förändring som pågår i vårt klimat. I så fall finns en naturlig anledning att göra det. Nu har vi lämnat vår ansökan till EU. Jag hoppas att vi får ett konstruktivt svar och ett positivt besked. Men jag hade inte planerat att ta upp det vid det här toppmötet.

Anf.  25  CARL B HAMILTON (fp):

Först har jag en ordningsfråga. Finns det några andra frågor som ligger halvt om halvt utanför dagordningen som regeringen avser att ta upp vid mötet eller i viktiga bilaterala underhandlingar?

Det är ofta livat att diskutera med statsministern, men jag måste säga att det blir häpnadsväckande den här gången när han underkänner full sysselsättning och fler jobb som en vettig målsättning. Jo, du sade, Göran Persson: Inte alla jobb. Det är bara vissa jobb. En del jobb är för dåliga för att de ska bli tillåtna.

Jag tycker att det är en övermaga attityd. I till exempel Tyskland har man 5,2 miljoner arbetslösa. I många europeiska länder har man tvåsiffrig arbetslöshet och tvåsiffrigt budgetunderskott. Det finns ingen annan väg att gå i de här länderna, och även i vårt eget land med en arbetslöshet på 8 ½ %, än att få fler människor i arbete. Det är prioriterat. Det måste vara så.

Anf.  26  EVA ARVIDSSON (s):

Herr ordförande! Jag vill också ställa en fråga till statsministern angående halvtidsavstämningen av Lissabonstrategin. Min fråga handlar om socialt företagande som en väg till arbete för dem som i dag av olika skäl står utanför arbetsmarknaden.

I förslaget till rådsslutsatser som är daterat den 15 mars finns det i punkt 31 en formulering om att nya källor till jobb måste utvecklas inom bland annat den sociala ekonomin. I flera av Europas länder finns det en lång tradition av sociala företag och sociala arbetskooperativ. Som företeelse har dessa sociala företag visat sig ha en stor utvecklingspotential då de binder samman entreprenörskap, individens behov av arbete och samhällets behov av tjänster inom olika sektorer.

I dag finns det allmänna skrivningar om social ekonomi i Lissabonstrategin. Kan statsministern se en möjlighet att konkretisera skrivningarna om socialt företagande i till exempel de nationella handlingsplanerna som statsministern tog upp i sin inledning?

Anf.  27  BJÖRN HAMILTON (m):

Herr ordförande! Jag ska hålla min fråga väldigt kort. Det har kanske inte förekommit något toppmöte där man inte har diskuterat Mellanöstern. Det har ryktats att Libanonfrågan skulle kunna komma upp. Därför vore det intressant att höra statsministerns kommentar kring hur EU tänkte hantera och stödja processen i Libanon.

Man kan också fundera lite över hur Sverige tänker agera utan ambassad i Beirut och att vi skulle engagera oss från Damaskus. Det känns inte riktigt pedagogiskt riktigt att göra detta. Det vore trevligt att få en kommentar från statsministern i denna fråga.

Anf.  28  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jämställdhetsarbetet är en mycket viktig fråga. Jag tror att statsministern i inledningen nämnde att det saknas ett genusperspektiv i rådsslutsatserna, och det har jag också kommit fram till när jag har läst detta. Eventuellt finns det någon liten skrivning om jämställdhet, men det räcker ju inte. Då undrar jag vilka initiativ statsministern vill ta för att rätta till detta. Det är väldigt viktigt att få med genusperspektivet.

Sedan vill jag också hålla med Ulf Holm i diskussionen om konstitutionen. Även om det inte kommer upp är det ju en levande fråga när ni möts på ett toppmöte hur det går och hur det är planerat med folkomröstningar. Även när det gäller information och förtroendet för EU som sådant bör det vara viktigt med en folkomröstning, och det är inte för sent ännu. Den möjligheten finns ju. Man kan också flytta det så att vi får möjlighet att diskutera det i en valrörelse.

Anf.  29  AGNE HANSSON (c):

Jag har en mycket kort och enkel fråga att svara. Hur ska vi nu tillsammans och i EU få ut detta till en bred allmänhet och till varenda företagare för att inte riskera att det här ska bli en papperstiger bara för byråkratin i Bryssel? Jag vill inte ha ett heltäckande svar. Det är omöjligt. Men jag skulle vilja be statsministern att fundera på att ändå väcka den frågan i debatten inför ställningstagandet.

Anf.  30  ULF HOLM (mp):

Först vill jag ge en synpunkt på en fråga som inte har varit uppe här, nämligen långtidsbudgeten. Om den kommer upp i något litet sammanhang förutsätter jag att statsministern håller fast vid att EU ska ha mindre pengar, och inte mer.

Dessutom vill jag påminna om min fråga om folkomröstningen. Det är inte för sent att ändra sig. Du kan ändra dig och ge Sveriges befolkning en folkomröstning om EU-konstitutionen. Det finns ett starkt folkligt stöd för det, herr statsminister.

Anf.  31  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Om jag skulle fråga de av Europas stats- och regeringschefer som ordnar en folkomröstning varför de gör det, tror jag att jag skulle få nio olika svar. Några ordnar en folkomröstning om fördraget därför att de inte får igenom fördraget i parlamentet. Andra ordnar en folkomröstning därför att de vill få bort frågan från ett nationellt valtillfälle. Återigen andra ordnar en folkomröstning därför att de är konstitutionellt tvingade att göra det. Jag har gått igenom detta och tittat på alla länder. Det finns inte ett enda samstämmigt motiv från land till land, utan var och en har sin tradition.

Vi har vår tradition. Vi är försiktiga med folkomröstningar i Sverige. Vi har förtroende för den parlamentarism som tar sig uttryck i att välja ombud till Sveriges riksdag som tar ställning i frågor som är av komplicerad art och som är mångfasetterade.

Vi förändrar inte relation EU–Sverige med hjälp av detta fördrag på ett sådant sätt att det motiverar en ny folkomröstning. Jag tycker att det finns anledning att påminna om den saken. Om de som hämtar stöd ute i Europa i andra länder skärskådar motiven till varför folkomröstningar genomförs är jag inte så alldeles säker på att ni kommer att vara så lyckliga över det sällskap som ni har hamnat i.

Agne Hansson undrar hur detta ska föras ut. Vi får naturligtvis hjälpas åt. Det finns inga enkla sätt. Samtidigt är det ju så att med tidens gång blir Europafrågorna allt mindre dramatiska. Från början var detta ett område som en grupp entusiaster ägnade sig åt. I dag är det integrerat i alla politikområden. För den som är företagare är det helt naturligt att titta på den marknad som utgörs av 450 miljoner människor som en hemmamarknad. För den som är fackligt aktiv är det naturligtvis nödvändigt att bygga allianser med kamrater i andra länder. För den som till exempel arbetar i jordbrukarkooperation är det i allra högsta grad angeläget att hitta kompisar runtomkring i Europa för att krama ut den sista kronan av EU:s stödsystem. Så ser det ut. Det är vardag.

Om vi skulle jämföra situationen i Sverige i dag med vad som gällde för tio år sedan när vi gick med som medlemmar har det skett en dramatisk förändring av vardaglig Europaaktivitet. Den är dock inte tillräckligt bra. Vi kan bli bättre.

Sven-Erik Sjöstrand diskuterar genusperspektivet. Jag tog upp det i min inledning. Här är det på samma sätt som med miljöfrågorna. Jag är inte säker på att det blir någon mer än jag som tar upp dessa frågor. Det säger också en del om situationen ute i Europa, och också en del om vår debatt i Sverige naturligtvis, vilket vi har anledning att vara stolta över.

Sedan har vi Björn Hamiltons fråga. Vi kommer naturligtvis att klara ett engagemang i Libanon utan ambassad på plats. Det är inte första gången som vi har gjort insatser som har varit av klass trots att vi har saknat ambassad och ambassadör. Vi finns i regionen. Vi är respekterade i regionen. Från mina samtal förra veckan med både det palestinska ledarskapet och Israels statsledning och regeringschef kan jag konstatera att vi är på väg tillbaka in i ett läge då vi återigen kan börja föra samtal. Nu ingår Libanon där, och där finns Jordanien. Så småningom kan det också de finnas som vill och kan föra samtal med Syrien och Egypten. Det är en ny situation som kanske växer fram. Samtidigt ska vi vara försiktiga. Vi har sett så många bakslag här tidigare. Det kan gå i totalt stillestånd igen.

Det vore starkt och bra om EU kunde hålla ihop en gemensam linje och gemensam ansats, annars riskerar vi bara att spelas ut mot varandra och sakna allt inflytande och all möjlighet till stimulans.

Om kvartetten lyckas hålla ihop omkring färdplanen blir också utvecklingen i Libanon något som vi kanske kan ägna oss åt tillsammans. Det får ske utan att vi har svensk ambassad på plats.

Eva Arvidsson frågade om handlingsplanerna i det svenska sociala företagandet. Med socialt företagande menar man ofta två olika saker. Antingen är det den typen av företagande som många av oss har som erfarenhetsbakgrund, de kooperativa rörelserna, inte så sällan små kooperativ. Där finns en dynamik och en småskalighet som jag tror mycket på. Sedan finns det i det sociala företagandet den typ av större insatser med statligt stöd, som exempelvis Samhall är ett uttryck för. I båda dessa meningar tycker jag att Sverige ska vara aktivt och peka på vikten och värdet av detta. Det kan mycket väl komma till uttryck i vår handlingsplan.

Slutligen vänder jag mig till Carl B Hamilton, som är lite våldsam i sina slutsatser – men det kanske man får vara om man är vice ordförande i EU-nämnden. Vi som gästar får då lite ödmjukt påminna om att full sysselsättning är och förblir den målsättning vi har för ekonomisk politik i Sverige och i Europa. Vi ska också lite ödmjukt påminna om att det en gång i tiden fanns en partiledare som tyckte att det var idealiskt med 5 % arbetslöshet. Då skulle man klara inflationstryck och sådant. Jag ska inte säga vilket parti vederbörande kom från.

För min del är det viktigt att säga att vi inte ska klara sysselsättningsmålet genom att vi börjar dumpa arbetsvillkoren. Då är vi på väg i en riktning där kollektivavtal ifrågasätts och där lägstalöner kommer att attackeras. Den vägen har aldrig varit en svensk väg, och den kommer inte att bli det nu heller. Skulle det till äventyrs föras fram sådana förslag blir det en politisk strid om detta. Vi ska klara full sysselsättning med vettiga arbetsvillkor för både män och kvinnor. Och vi ska klara full sysselsättning utan att det går ut över miljön. Allt annat är torftigt och felaktigt.

Det är i den andan jag beger mig åstad till Bryssel i morgon. Jag är ganska säker på att jag där kommer att få ett visst gehör, dock icke i alla avseenden. Jag tror att utvecklingen sakta och successivt går åt rätt håll.

Anf.  32  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i de aktuella toppmötesfrågorna.

Vi tackar statsministern, utrikesministern och medarbetare. Lycka till på toppmötet.

Det offentliga samrådet är avslutat.

Innehållsförteckning

1 §  Europeiska rådet 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf.  3  CARL B HAMILTON (fp) 4

Anf.  4  SONIA KARLSSON (s) 5

Anf.  5  LARS LINDBLAD (m) 6

Anf.  6  MATS ODELL (kd) 6

Anf.  7  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 7

Anf.  8  AGNE HANSSON (c) 8

Anf.  9  ULF HOLM (mp) 9

Anf.  10  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 9

Anf.  11  Statssekreterare JENS HENRIKSSON 10

Anf.  12  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 11

Anf.  13  ORDFÖRANDEN 18

Anf.  14  KENNETH G FORSLUND (s) 18

Anf.  15  ANDERS G HÖGMARK (m) 18

Anf.  16  KARIN GRANBOM (fp) 19

Anf.  17  MATS ODELL (kd) 20

Anf.  18  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 20

Anf.  19  AGNE HANSSON (c) 21

Anf.  20  ULF HOLM (mp) 22

Anf.  21  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  22  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 23

Anf.  23  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 26

Anf.  24  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 27

Anf.  25  CARL B HAMILTON (fp) 27

Anf.  26  EVA ARVIDSSON (s) 27

Anf.  27  BJÖRN HAMILTON (m) 28

Anf.  28  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 28

Anf.  29  AGNE HANSSON (c) 28

Anf.  30  ULF HOLM (mp) 28

Anf.  31  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 28

Anf.  32  ORDFÖRANDEN 30