1 § Europeiska rådets möte och regeringskonferensen

Statsminister Göran Persson

Information och samråd inför Europeiska rådets möte och regeringskonferensen den 16-17 oktober 2003

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Då förklarar jag sammanträdet med EU-nämnden den 13 oktober 2003 öppnat. Jag vill hälsa statsminister Göran Persson med medarbetare välkomna till EU-nämnden.

Innan vi börjar vill jag bara påpeka att det senaste materialet kom till kansliet i morse. Kansliet har försökt mejla ut det, och det är alltså det som är daterat den 10 oktober som gäller.

Då går vi in på föredragningslistan. Vi gör väl som vanligt – statsministern får börja, och sedan får nämndens ledamöter ställa frågor. Varsågod, statsministern!

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, fru ordförande! Europeiska rådets möte i Bryssel den 16–17 oktober är det italienska ordförandeskapets första ordinarie toppmöte. På dagordningen står vissa ekonomiska frågor, några aspekter av samarbetet på asyl- och migrationsområdet samt, som vanligt, aktuella utrikespolitiska frågor.

I samband med mötet kommer vi även att föra en diskussion inom ramen för regeringskonferensen om det nya fördraget.

Vid allmänna rådet i dag diskuterar utrikesministrarna den slutliga utformningen av dagordningen. Låt mig därför, med viss reservation för ändringar, redogöra för de frågeställningar som ska behandlas och hur regeringen avser att agera.

Först har vi de ekonomiska frågorna. Det italienska ordförandeskapet har föreslagit ett tillväxtinitiativ för att stimulera den europeiska ekonomin. Initiativet innehåller främst investeringar i infrastrukturprojekt, så kallade transeuropeiska nätverk, som unionen prioriterat men som ännu inte genomförts. Det rör sig om en lista med förslag på 29 olika transportprojekt till en total kostnad av ungefär 220 miljarder euro.

För att påskynda genomförandet föreslås ökad gemenskaps-finansiering av vissa projekt, utökad EIB-utlåning med ytterligare 50 miljarder euro fram till 2010 samt ökade möjligheter till privat finansiering.

Kommissionen har kompletterat det italienska förslaget med ett bredare perspektiv där man även förordar investeringar i forskning och utveckling. Detta ställde sig flertalet medlemsstater bakom när förslaget behandlades i Ekofinrådet i förra veckan. Vi välkomnar detta. Forskning och utveckling har minst lika stor, om inte större, betydelse för framtida tillväxt som byggandet av broar och vägar.

Regeringen tycker att det är bra att unionen uppmärksammar den roll som investeringar spelar för att främja tillväxten. Vi ser toppmötet i oktober som ett bra tillfälle att diskutera hur vi ska använda de resurser som står oss till buds på EU-nivå. Jag vill dock understryka att vi nu endast inleder diskussionen och att det finns ett antal frågetecken att räta ut innan ett färdigt paket kan antas.

Det bör även påpekas att de föreslagna investeringarna om de genomförs knappast kommer att påverka tillväxten på kort sikt. Genomförandeperioden är mycket lång när det gäller denna typ av projekt. Totalsumman – 220 miljarder euro – motsvarar ca 2 % av unionens BNP, och sett över en tioårsperiod blir det inte så väldigt stor tillväxtstimulans den vägen. Det är en imponerande summa, men det är också en imponerande stor union som vi alla får leva och verka i.

Jag vill också betona att EU redan har ett tillväxtinitiativ i Lissabonstrategin. Med sitt trehövdade synsätt, nämligen hur ekonomiska reformer, sysselsättningsåtgärder och moderniserade välfärdssystem samt åtgärder på miljöområdet ska stimulera tillväxt och sysselsättning, är Lissabonstrategin det recept som unionen måste hålla fast vid för att nå en långsiktigt hållbar utveckling. Investeringar i infrastruktur, forskning och utveckling måste därför ses som medel för att nå Lissabonstrategins mål.

Regeringen menar att infrastrukturprojekt måste syfta till att stärka den inre marknaden och vara av ett genuint gränsöverskridande europeiskt intresse för att bli föremål för gemensam finansiering. Jag kommer också att betona att finansieringen av investeringarna med gemenskapsmedel måste ske inom befintliga ekonomiska ramar. Det gäller även medel från EIB, som måste rymmas inom bankens senaste kapitalhöjning.

Utifrån dessa restriktioner är vi öppna för en högre andel gemenskapsfinansiering för vissa större, gränsöverskridande projekt. Det skulle exempelvis kunna handla om bron över Fehmarn bält, något som skulle gynna hela Norden men där ansvaret för genomförandet naturligtvis i första hand vilar på Tyskland och Danmark.

Jag kommer så in på asyl och migration, fru ordförande.

Regeringens utgångspunkt i varje europeisk diskussion på asyl- och migrationsområdet är alltjämt densamma: Den gemensamma politiken måste baseras på humanism, solidaritet och rättssäkerhet samt på gällande internationella konventioner. Det jag förväntar mig kommer att ligga på Europeiska rådets bord den här gången är frågan om hur vi kan förstärka samarbetet kring EU:s yttre gränser. Här finns ett förslag om att inrätta en byrå, som ett svar på beslutet från toppmötet i Thessaloniki, för att skapa någon form av gemensam operativ mekanism för gränskontroll.

Det finns ett behov av bättre samordning av medlemsstaternas operativa gränskontroll, men denna samordning måste vila på mellanstatlighet. Vi kan inte acceptera inskränkningar i vårt nationella ansvar på detta område. Vi stöder dock tankarna om att denna samordningsverksamhet finansieras med gemenskapsmedel, under förutsättning att det sker genom omprioritering inom befintliga ramar.

Låt mig även nämna ytterligare en fråga på migrationsområdet som kan komma upp på toppmötet. Det italienska ordförandeskapet har förordat att en koppling bör göras så att länder som fullgör sina skyldigheter att återta sina i EU-länder illegalt invandrade medborgare som belöning skulle få kvoter för arbetskraftsinvandring. Vi och flera andra medlemsstater menar att detta är fel väg att gå. Jag undrar om det över huvud taget är ett synsätt som de stater som i så fall ska samarbeta om detta kommer att uppfatta som någonting annat än provokativt. Jag förstår inte riktigt hur det här är tänkt. Frågan om arbetskraftsinvandring måste naturligtvis diskuteras utifrån andra premisser såsom efterfrågan på arbetskraft och inte ses som ett påtryckningsinstrument.

Så har vi det utrikespolitiska, fru ordförande. Utrikesministern gav i fredags en redogörelse för de aktuella utrikespolitiska frågor som kan väntas komma att behandlas vid toppmötet. Jag har därför inget skäl att närmare gå in och kommentera dessa utan konstaterar bara att vi med största säkerhet kommer att diskutera Irak och unionens respektive FN:s roll i landets återuppbyggnad. Den försämrade situationen i Mellanöstern kommer säkerligen också att stå på dagordningen, liksom Iran och västra Balkan.

Så har vi då regeringskonferensen, fru ordförande. I samband med att Europeiska rådet möts kommer vi även att föra en diskussion inom ramen för regeringskonferensen. Ordförandeskapet har aviserat att man vill ha en övergripande diskussion om alla institutionella frågor. Dessutom blir det en första diskussion om försvarsfrågorna.

Först de institutionella frågorna. Min bedömning är att vi fortfarande befinner oss i ett preliminärt skede av dessa diskussioner. För vår del är det ju alltid med restriktionen att riksdagen ännu inte slutligt har satt ned foten, vilket våra kolleger i unionen är väl medvetna om.

Att döma av de inlägg som gjordes i Rom för en vecka sedan då regeringskonferensen öppnades är det frågorna om kommissionens sammansättning samt röstviktningen i rådet som är mest kontroversiella. Frågan om vald ordförande i Europeiska rådet diskuteras nu snarare i termer av hur posten ska införas än om den ska införas. Även länder som Österrike och Finland, som länge varit hårda uttalade motståndare till en vald ordförande, sade sig i Rom acceptera dess införande.

Två huvudförslag rörande kommissionens sammansättning ligger på bordet. Båda har den fördelen att de förbättrar Nicefördragets stadganden så att principen ett land – en kommissionär slås fast. Konventets förslag bygger som bekant på en rotation av rösträtten mellan kommissionärerna, medan det andra förslaget, som förespråkas av kommissionen själv och de flesta nya medlemsländer, säger att varje kommissionär också ska ha rösträtt.

Jag menar att vi borde kunna acceptera båda dessa varianter. Konventets förslag har den fördelen att det ger de mindre ländernas kommissionärer ökad möjlighet att också få ansvar för de tyngre portföljerna. Detta förutsätter att en otvetydigt jämlik rotationsprincip skrivs in i fördraget. Jag skulle gärna se att vi i förhandlingarna testade de större länderna i denna fråga, kanske genom att skärpa de skrivningar som nu finns om hur rotationen ska gå till. Om vi inte får tillfredsställande svar från de större länderna bör principen ett land – en kommissionär med rösträtt vara att föredra.

I röstviktningsfrågan tilldrar sig Spaniens och Polens positioner det största intresset. Både premiärminister Aznar och Miller var mycket tydliga i Rom om att de vill att Niceöverenskommelsen om röstviktningen behålls. Om man strikt tittar på Sveriges nationella tyngd vid omröstningar borde detta också vara vår position, men om man samtidigt väger in med vilka länder vi som regel röstar blir bilden något mer komplicerad. Vi röstar till exempel betydligt oftare med Tyskland, som gynnas av konventets förslag, än med Spanien.

Slutsatsen för min del blir att vår slutliga position i röstviktningsfrågan blir beroende av hur övriga maktfördelningsfrågor kan lösas. Ännu kan vi inte överblicka i vilken mån det finns stöd för att avvika från det institutionella förslag som konventet föreslagit.

Krishanteringsförmågan inom unionen har avsevärt förbättrats under senare år, något som Sverige har anledning att välkomna. I diskussionen om hur försvars- och säkerhetspolitiken bör utformas i det nya fördraget kommer jag främst att koncentrera mig på två saker.

För det första vill vi inte att en dörr öppnas för en grupp av stater att inrätta ett ömsesidigt försvar sig emellan. En sådan utveckling skulle bidra till att splittra unionen. Jag noterar att många Natoländer i EU delar vår uppfattning i denna fråga. EU vare sig bör eller behöver duplicera den mekanism för kollektiva försvarsgarantier som Nato erbjuder de länder som så önskar.

För det andra vill vi inte att en grupp av stater ska kunna inrätta ett så kallat strukturerat samarbete om man vill samordna sina militära kapaciteter för svårare krishanteringsuppgifter. Konventet föreslår att en sådan grupp av länder själv ska ställa upp kriterierna för vem som får delta, att den ska kunna använda EU:s institutioner och själv fatta alla beslut som rör samarbetet, inklusive vilka länder som får delta. Argumentet är även här risken för splittring. Det är en viktig princip i EU att fördjupat samarbete i all form i princip ska vara öppet för alla. Att ha särskilda regler för samarbete kring krishantering är inte rimligt. Även här delar många länder vår kritiska uppfattning.

Med detta är jag och mina medarbetare beredda att svara på eventuella frågor.

Anf. 3 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack för att vi får träffas så här igen! Nu hade vi precis fått ut handlingarna innan. Det är viktigt att vi har de här övergripande diskussionerna eftersom det på något sätt är rörliga mål vi diskuterar.

Min första fråga gäller hur mycket statsministern tror att euron, stabilitetspakten och den ekonomiska utvecklingen i EU kommer att diskuteras. Euron är ju tyvärr inte något primärt intresse för Sverige, men när det gäller Europas ekonomiska utveckling över huvud taget är det ju stora diskussioner, i alla fall i europeisk press, kring stabilitetspakten och eventuella varningar av Frankrike.

Här har Sverige tidigare spelat en väldigt konstruktiv hardliner-roll, och jag hoppas att utrymme för detta kommer att ges. Det är ju inget euroråd vi nu talar om, men det är stats- och regeringschefernas viktiga ansvar att i sin helhet ta ansvar för euron. Jag skulle vilja ha någon kommentar om detta och frågar därför hur statsministern efter den 14 september tänker hantera denna viktiga fråga.

Vi sitter ju alla i samma position eftersom inte heller partierna har förhandlat färdigt inom sig om hur den exakta ordalydelsen ska vara inför det motionssvar som de flesta kanske inte har färdigt förrän på fredag på den skrivelse som regeringen först nu har gett riksdagen. Det är väl ett ömsesidigt ansvar för att detta är så pass sent hanterat av den svenska riksdagen.

Jag uppskattar statsministerns redovisning av ett land – en kommissionär och det han säger om att testa. Personligen tillhör jag dock dem som anser att det antagligen skulle vara svårt att få legitimitet för kommissionen om inte varje land hade en kommissionär med full rösträtt. Jag ser en stor risk att kommissionen annars skulle undermineras. Om något stort land står utanför rösträtten och inte har ett mandat skulle det kanske inte använda EU-kommissionen på det sätt som är tänkt utan i stället försöka genomföra politiken via rådet eller på annat sätt. Därför känner jag att en viktig erfarenhet är att vi ska hålla fast vid det som många av de små och nya länderna gör, nämligen att haka på ett land – en kommissionär. Men det är som sagt min personliga uppfattning för stunden.

Jag konstaterar att statsministern som bäst kan rapportera från Rom att rådspresidenten numera verkar vara ett faktum i förhandlingarna. Den utländska tidning jag har läst i dag säger inte riktigt samma sak utan rapporterar att det fortfarande pågår väldigt mycket diskussioner. Men om det nu är så, kommer Sverige då att verka för att detta med att rådspresidenten inte samtidigt också kan bli kommissionens ordförande skrivs in i fördragen?

Några av oss har alldeles nyss lyssnat på kommissionär Vitorino som företräder kommissionens och konventets uppfattning, vilken vad jag har förstått går emot svenska regeringens uppfattning vad gäller utrikesministerns roll som ordförande i allmänna rådet. Kan statsministern säga något kort om detta och kanske koppla dessa två frågor till varandra? Det handlar ju om effektivitet i rådet och kommissionen och om ansvarsuppdelning, men också om ett effektivt utförande av de gemensamma uppgifterna.

Anf. 4 TOBIAS KRANTZ (fp):

Tack för redogörelsen, statsministern! Jag har några frågor. Den första frågan rör kommissionens sammansättning. Här pågår ju den diskussion som statsministern redogjorde för och som också Gunilla Carlsson var inne på i sitt inlägg. Jag tillhör också dem som tror att det är viktigt att principen ett land – en kommissionär bibehålls.

Det pågår en diskussion där man kopplar frågan om kommissionens sammansättning till rösträttsreglerna. Där pratar man om att göra något slags kompromiss för att försöka få med Spanien och Polen på de eventuella nya rösträttsreglerna. På något sätt skulle de kompenseras när man diskuterar kommissionens sammansättning. Jag misstänker att statsministern är något mer insatt i dessa frågor och kan ge sin syn på läget i den diskussionen. Hur ser det ut, och hur agerar regeringen?

Min andra fråga rör flyktingpolitiken, som statsministern var inne på något i sin inledning. Där ser jag att det finns en risk för en harmonisering av flyktingpolitiken som skulle vara negativ för oss i Sverige som värnar tanken om en human flyktingpolitik. Också där skulle jag vilja veta hur statsministern agerar för att motverka de tendenser som man kan utläsa både ur konventsförslaget och ur den allmänna debatten.

Min tredje fråga, till sist, rör rådspresidenten. Där har riksdagen intagit en väldigt tydlig och klar uppfattning. Det är viktigt för oss att få reda på hur regeringen driver den här frågan, där riksdagen har tagit ställning för, i de pågående förhandlingarna.

Anf. 5 YVONNE RUWAIDA (mp):

Min första fråga gäller det här med infrastruktursatsningarna. Det som finns med i dokumentet om det ekologiska perspektivet är ett litet, litet stycke. Det är inte integrerat i allt det andra, och det är väldigt olyckligt. När man till exempel säger att man ska se till att ha framtida energitillgångar borde man där, i det sammanhanget, kunna få in energieffektivisering, satsning på förnybar energi och sådant. Likadant när det gäller infrastruktursatsningarna är det viktigt med miljöprövning av dessa. När detta kommer som ett litet stycke längst bak i ett dokument blir det som ett tillägg och inte integrerat. Om man från svensk sida kunde föra fram det perspektivet skulle jag vara tacksam.

Sedan välkomnar jag ändå Göran Perssons linje att de här satsningarna ska ske inom befintliga ramar.

När det gäller Irak vore det väldigt lämpligt om Sverige kunde framföra att EU:s position skulle kunna vara att uttala att det inte är önskvärt att den turkiska armén går in i Irak. Det irakiska rådet är enhälligt emot att den turkiska armén går in i Irak. USA välkomnar detta, men det gör inte irakierna själva.

När det gäller Mellanöstern undrar jag hur statsministern ser att man på EU-nivå kan reagera på uppgifterna att Israel ska ha planer på att angripa Iran. Det handlar egentligen om iranska atomanläggningar, men det är ändå ett angrepp på Iran och en eskalering av hela konflikten i området.

Konventsfrågorna är naturligtvis av oerhörd vikt eftersom förhandlingarna har påbörjats. Här tycker vi att det är väldigt viktigt att Sverige driver den linje som riksdagen har antagit, nämligen att vi inte ska ha en EU-ordförande. Jag tolkade Göran Persson som att det inte längre är någon som ifrågasätter detta utan att det snarare handlar om vilken roll EU-ordföranden ska ha. Jag tycker ändå att den svenska positionen bör vara att vi inte ska ha en EU-ordförande.

När det gäller kommissionen tycker vi att det är viktigt att varje land har en röst. Vi tror att det är fel att fråga de stora länderna hur en röstrotation skulle kunna gå till, för då har man redan backat i den frågan.

Sedan vill jag ta upp frågan om EU-rättens företräde. Många statsvetare hävdar att EG-domstolen i dag, med nuvarande fördrag, tar hänsyn till medlemsstaterna för att man inte vill utmana den praxis som finns. Detta innebär att det finns en viss balans mellan medlemsstaterna och EG-domstolen. Frågan om denna praxis har inte ställts på sin spets, helt enkelt därför att EG-domstolen har tagit hänsyn till medlemsstaterna. Det här förslaget innebär dock att EG-domstolen får en rättslig grund och inte längre behöver ta samma hänsyn till medlemsstaterna som man har gjort, det vill säga att maktbalansen mellan EG-domstolen och medlemsstaterna faktiskt förändras. Det här är en syn som vi delar, och jag skulle gärna vilja veta statsministerns syn på detta. Det påverkar naturligtvis vilken linje man driver i den här frågan.

Sedan vet jag inte om ni kommer att gå in på EU-parlamentets befogenheter. Nej? Då tar vi det nästa gång.

Anf. 6 KARIN GRANBOM (fp):

Min partikollega Tobias Krantz har ju redan pratat lite grann om de konstitutionella frågorna. Han kom även in något på migrationsfrågorna, vilket var vad jag anmälde mig för att prata om.

I konventets förslag har ordet ”minimistandarder” konsekvent strukits, och det gör mig något orolig. EU:s politik inom asyl- och migrationsområdet bygger ju på att det ska finnas ett golv för länderna så att alla tar någon form av ansvar. Nu kan man fråga sig: Kommer det här att leda till en harmonisering av politiken på det här området och att vissa länder som vill gå längre blir hindrade i detta? Jag har till exempel sett i regeringens skrivelse att Amnesty International lämnat en synpunkt på det här, och jag vet att även Migrationsverket har lämnat ett remissvar där de är oroade över den här situationen.

Jag vill fråga om regeringen är beredd att arbeta för att de gemensamma reglerna även i framtiden ska utgöra minimiregler.

Tillväxtpolitiken har ju diskuterats mycket, men det är svårt att få länderna att arbeta med detta internationellt. Det här ligger ju fortfarande på nationell nivå, och därför är det viktigt vid ett sådant möte som nu ska komma att man verkligen fokuserar på de gränsöverskridande problemen och de områden där unionen har befogenhet att utkräva någon form av handling. Då tänker jag främst på konsumenträtten och konkurrensrätten. Jag ser i den nya kommenterade dagordningen att konkurrensrätten nämns något i samband med att man pratar om forskningspolitik, men den skulle nog behöva jobbas med ännu mer. Man kanske till och med skulle inrätta någon form av myndighet som ännu mer utkrävde ordentlig konkurrens mellan länderna.

Men framför allt när det gäller konsumenträtten tycker jag det är viktigt att börja harmonisera mer inom det området. Konsumtion driver på tillväxten, och det är inte bara företag som ska kunna använda sig av den inre marknaden utan även konsumenter ska kunna känna sig fria att handla i olika länder.

Anf. 7 MARGARETA ANDERSSON (c):

Jag har ett par frågor med anledning av de ekonomiska frågor som statsministern tog upp först. Den första gäller de här stora satsningarna, om de nu var så stora, på 220 miljarder euro som man skulle använda bland annat till projekt för att stärka den inre marknaden. Har man då samtidigt också satt av pengar eller gjort något annat så att man bättre kan utnyttja redan befintliga järnvägar, till exempel? Det kanske är lika viktigt att dessa kommunikationer är bra så att man inte behöver byta förare eller lok för att ta sig från Stockholm till Rom. Jag tror att det också kan vara mycket effektivt och kanske lika bra som att bygga nya broar och tunnlar på olika ställen. Därmed inte sagt att jag ogillar Fehmarn bält-bron; den skulle säkert underlätta för många.

En annan sak som också är ganska intressant är energifrågorna. Det sades i dag på morgonen i Ekot att Litauen visserligen kommer att lägga ned Ignalina – det tvingas de till, eftersom det ingår i kraven för deras EU-anslutning – men att de däremot tänker fortsätta att bygga ut kärnkraften. Kommer de här frågorna att diskuteras och i så fall hur? Det är ju av ett visst intresse, eftersom vi i Sverige försöker avveckla kärnkraften så fort det går, att vi inte får ny kärnkraft alldeles inpå knutarna eller någon annanstans.

Sedan har jag haft ungefär samma synpunkter på detta med rösträtten i kommissionen. Jag tycker också att det är viktigt att det blir ett land – en röst. Sedan kan jag instämma i det statsministern säger om att man kanske får avvakta lite grann med de här synpunkterna tills man kommer längre fram så att man får ett bra slutgiltigt förslag som alla kan acceptera. Man får då ta hänsyn till att Polen och Spanien har lite speciella problem med detta.

Anf. 8 JOE FRANS (s):

Tack, statsministern, för redogörelsen! Jag kommer också från Antonio Vitorinos föredrag, som präglades av en viss flexibilitet och dynamik. På något sätt känns det som om det kommer att bli intressanta förhandlingar.

Jag begärde egentligen ordet för att understryka och visa tacksamhet över det statsministern sade om frågan om att arbetskraftsinvandring och illegala flyktingar skulle kopplas ihop. Det är ju ett väldigt cyniskt synsätt. Att sätta ett värde på en människa är inte bara cyniskt; det för tankarna till en svunnen tid och måste bemötas kraftfullt och resolut. Jag är mycket glad för att statsministern har markerat detta.

Anf. 9 MIKAEL ODENBERG (m):

Jag tänkte ställa en fråga med anledning av frågan om vald rådspresident. Det är ju en delfråga som kanske fått oproportionerligt stor betydelse i den svenska debatten, mindre på grund av sitt sakliga innehåll och mer på grund av den åskådliggör en del intressanta relationer mellan regeringen och riksdagen.

Jag har lyssnat på vad statsministern har anfört i sakfrågan inför Europeiska rådets möte i Thessaloniki och vid andra tillfällen. Om jag nu har uttolkat statsministern rätt har jag kunnat identifiera tre ståndpunkter.

Den första är att statsministern tycker att det är ett bra förslag i sak, främst därför att en vald rådspresident skulle kunna vara ett instrument för att stärka ministerrådet som institution inom unionen.

Det andra som jag har uttolkat är att statsministern har uppfattningen att det i slutändan kommer att bli en vald rådspresident, och det alldeles oavsett vad Sverige tycker.

Det tredje som jag har kunnat utläsa är en uppfattning som jag för övrigt delar. Det är att det finns inget land, vare sig Sverige eller något annat, som i slutändan kommer att stjälpa en uppgörelse på grund av denna, som man då kommer att uppfatta det, detalj i sammanhanget. Det som ändå gör det lite intressant är ju att riksdagen inte har någon uppfattning i någon fråga om konventet utom just i denna lilla detaljfråga. När statsministern nu redovisade att såväl Österrike som Finland hade tagit till orda i Rom och haft synpunkter på den föreslagna ordningen, är det väldigt intressant att i denna återrapportsdel få reda på hur statsministern och utrikesministern tog till orda.

Man skulle kunna tänka sig två handlingsalternativ. Antingen tänker statsministern för sig själv så här: Jag har en bångstyrig riksdag där hemma, men det är bara att låta tiden och andra krafter verka, så kommer jag att få som jag vill. Jag får den där rådspresidenten. Oppositionen i riksdagen kommer att få krypa till korset, och jag kan säga: Vad var det jag sade? I det läget är man naturligtvis tyst och säger ingenting utan man låter, som sagt, tiden och andra krafter verka.

Det andra är att man, som statsministern nu indikerar, har den här djupt kända vördnaden inför parlamentet. Då är det rimligt att tänka sig att du och utrikesministern, när Österrike och Finland tog till orda i Rom, också gjorde det och framförde den enda ståndpunkt som riksdagen hittills har, nämligen att det inte är en bra idé med en vald rådspresident. Därför skulle jag, fru ordförande, bara vilja få bekräftat att den synpunkten framfördes i Rom, när Österrike och Finland tog till orda i samma fråga.

Anf. 10 ORDFÖRANDEN:

Så här roligt har vi i EU-nämnden jämt.

Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Fru ordförande! Jag har ett par frågor. Jag ska försöka vara kortfattad.

Först ska jag ställa en fråga när det gäller asylpolitiken och de försvunna minimireglerna. Hur är stämningen och diskussionen? Är det möjligt för Sverige att ha en lägre tröskel än övriga länder, alltså att ha ett insläpp som är mera humant och generöst, som vi ofta talar om här, än vad övriga länder har? Vad skulle det innebära om vi fick ett insläpp här som är lite lättare och människor kanske sedan skulle sprida sig till de andra länderna? Har det här diskuterats, och vilket gehör finns det för det? Vi fortsätter ju i Sverige att tala om detta som om det är en framkomlig väg. Samtidigt använder vi ganska ofta uttrycket ”harmoniserade regler”, och det går inte riktigt ihop med vårt eget önskemål.

Nästa fråga gäller försvarspolitiken. Det är helt klart i det nya förslaget till konstitution att vi närmar oss en väg mot någon form av gemensamt försvar. Hur det ser ut vet vi inte ännu, men man anvisar då vägen ”flexibel integration” för detta, och den vägen har man använt tidigare. Jag tänker exempelvis på eurofrågan och Schengenfrågan. Den har sina finesser, men den har naturligtvis också sina bekymmer. Det har vi diskuterat många gånger tidigare. Men vad jag egentligen vill fråga statsministern är: Vad är det riktigt verkliga alternativet för Sverige att slåss för här?

Man kan titta på Schengensidan och så vidare. När EU sade nej gick länderna vid sidan om och konstruerade sitt eget koncept. Sedan tog det ett antal år, och så flyttade man in Schengen i EU-maskineriet under rubriken ”flexibel integration”.

Är det över huvud taget möjligt att sätta den här käppen i hjulet, som statsministern talar om när det gäller utvecklingen mot ett gemensamt försvar, eller skulle vi hitta den bästa nischen inom den flexibla integrationen genom att stanna på den nivån med det koncept som vi vill? Det finns nämligen en flexibilitet i det sammanhanget.

Det är viktigt att vi kommer på rätt köl i det här sammanhanget och inte bara säger att vi inte ska ha två parallella spår, ett EU-spår och ett Natospår. Jag tror inte att någon inom EU tycker det heller, för man menar att Nato är så pass nära kopplat att det inte är två parallella spår, utan de går ihop så småningom. Samarbetet med Nato är så naturligt att det snarare är en direkt koppling i framtiden i det sammanhanget. Men frågan är: Är det ändå inte så att flexibel integration är den möjligheten vi har att behålla vår alliansfrihet så länge vi vill och att det är där vi kanske ska hitta konstruktionen i stället?

Anf. 12 HILLEVI LARSSON (s):

När nu ändå frågan om rådspresident kom upp skulle jag vilja säga en sak. Enligt den information som jag har fått betyder det inte president, utan det betyder ordförande. Det är det franska ordet président, alltså ordförande i vad det nu än må vara. Jag tror att detta har bidragit till att frågan har dramatiserats. Hade man använt ordet ordförande även i Sverige tror jag inte att denna fråga hade blivit så jättestor.

Sedan gäller det något som har hänt i Europaparlamentet. Det har varit en omröstning där om man skulle ha folkomröstningar i samtliga EU-länder samma dag angående konventets förslag eller regeringskonferensens förslag. Tack och lov röstades detta ned av Europaparlamentet. Jag vet inte om denna fråga har förts upp i Europeiska rådet eller någon annanstans. Jag tror att det är väldigt viktigt att markera att vi säger nej till detta. Anledningen till det är att jag tror att det är förödande om man skiljer ut Europapolitiken från övrig politik.

Vi har till exempel bildat ett nytt pensionssystem som är en väldigt stor fråga som kommer att påverka otroligt många människor. Det var aldrig aktuellt att ha en folkomröstning om detta. Men så fort det handlar om internationella frågor eller, i praktiken, Europafrågor börjar man tala om folkomröstning, precis som om de frågorna är mycket viktigare än andra nationella frågor. Jag tror att detta bidrar till att Europafrågorna inte debatteras i den vanliga politiken, att de inte kommer upp i valrörelser och däremellan på ett naturligt sätt. I EU-länder som har varit med länge i EU har man sett att detta har blivit en väldigt viktig del även av inrikespolitiken.

Jag tror att om man skiljer ut Europafrågorna bidrar det till att kunskapen hos svenska folket urholkas i dessa frågor. Det blir inte en kontinuerlig del.

Svenska folket har tillfrågats i en opinionsundersökning. 63 % sade nej till att ha en sådan här folkomröstning. Jag kan ha all respekt för förslaget om folkomröstning, men jag tror att det är långsiktigt förödande. Vi har gått med i EU. Nu handlar det om att EU kan förändras i olika riktningar, men detta sköter vi genom den representativa demokratin, liksom alla andra frågor. Det är min åsikt.

Jag tänkte fråga om detta har kommit upp. Det gäller folkomröstning över huvud taget och framför allt förslaget om att ha folkomröstning samma dag i alla EU-länder.

Avslutningsvis gäller det försvaret. Visst står det väl ändå i fördraget att den dag som alla EU-länder är överens ska man införa gemensamt försvar eller möjlighet för vissa länder att gå före? Jag tänkte bara fråga hur det förhåller sig. Då skulle ju vi tillsammans med övriga som är emot detta kunna sätta käppar i hjulen och säga nej. Är det inte så att vi, i och med att vi har andra allierade med oss i denna fråga, redan i regeringsförhandlingen skulle kunna sätta stopp? Jag tänkte bara fråga hur förhandlingsläget är. Är det någon chans att detta går igenom? Eller är motståndet så stort att det kanske inte slinker igenom?

Anf. 13 LARS OHLY (v):

Fru ordförande! Jag hoppas att Margareta Andersson inte menade allvar när hon sade att man inte skulle behöva byta förare på sträckan Stockholm–Rom. Som gammal järnvägare protesterar jag å det vildaste mot sådana förslag.

Sedan ska jag gå över till asyl- och migrationsfrågorna. När Italien lyfter fram asyl- och migrationsfrågorna kan man inte automatiskt tro att det kommer något gott av det. Det är det som är problematiskt. Den italienska inrikespolitiken är dominerad av partier som har en helt annan syn på asylfrågorna än vad vi har. Man får vara väldigt försiktig när man diskuterar de frågorna i den europeiska unionen när man vet att det finns regeringar som står för en asylpolitik som inte alls präglas av humanism, solidaritet, rättssäkerhet och respekt för internationella konventioner utan som tvärtom handlar om att lägga fram förslag som ifrågasätter alla de värdena och också ifrågasätter de konventioner som länder har anslutit sig till.

Det har funnits förslag tidigare om någon form av asylöar utanför den europeiska unionens territorium. Det har funnits förslag om att man till och med ska använda militära medel för att möta flyktingbåtar. Det finns förslag i en riktning som är minst av allt human eller rättssäker. Därför är det viktigt att tydligt markera för alla dem som ser flyktingar och asylfrågor som någonting som ska bekämpas, någonting som ska överlastas på andra, att det faktiskt handlar om att vi har ett gemensamt ansvar.

Jag håller helt med om synsättet när det gäller gränskontrollen, att den ska vara nationell, men jag ifrågasätter om inte den gemensamma finansieringen är första steget till att frångå den principen. Det handlar om att man faktiskt är beredd att först finansiera en gränskontroll och fortfarande låta den vara nationellt utformad för att i nästa steg föreslå, eftersom den ändå är gemensamt finansierad, att man också ska bygga upp en gemensam EU-gränspolis.

Självklart stöder jag ställningstagandet att säga nej till varje form av byte av arbetskraftsinvandringsfördelar och asylpolitik med länder, som tydligen har föreslagits.

När det gäller de internationella frågorna vill jag instämma i Yvonne Ruwaidas fråga om Turkiets trupper i Irak. Det är en ganska brännande fråga för norra Irak, inte minst för den kurdiska befolkningen, och det är viktigt för den europeiska unionen att ha en uppfattning i den.

När det gäller Mellanöstern i övrigt kan man uppmärksamma att det italienska ordförandeskapet i sitt program för ordförandeperioden skrev att det var viktigt för unionen att utveckla goda förbindelser med Israel. Vi ser hur en allt aggressivare israelisk militärmakt går in i flyktingläger, raserar hus, bygger en mur inne på palestinskt territorium, använder alla medel för att förtrycka ett annat lands befolkning och ockupera ett annat land samtidigt som vi vet att Israel är det enda landet som bevisligen har kärnvapenkapacitet och andra massförstörelsevapen. I det här läget är det italienska ordförandeskapets skrivningar ytterst oroväckande.

När man tar upp den tidigare Irakfrågan eller Iranfrågan i dag och diskuterar vikten av att internationella observatörer kommer in för att kontrollera kärnvapenframställning eller misstänkt framställning av andra massförstörelsevapen ska man komma ihåg att Israel redan har sådan kapacitet och att det är det enda landet i regionen som bevisligen har det.

När det gäller regeringskonferensen tycker jag att det är klädsamt att statsministern säger att man ska invänta riksdagens ställningstagande innan man går in i några reella förhandlingar. Jag hoppas att det inte innebär att man använder riksdagens ställningstagande på samma sätt som man har gjort när det gäller den valda ordföranden i Europeiska rådet utan att man i stället lyssnar till vad riksdagen säger och faktiskt framför våra uppfattningar.

De diskussioner som nu kommer att ske på Europeiska rådet kommer knappast att leda fram till några revolutionerande förslag som kan sägas bli förslag i regeringskonferensen så småningom, men jag har svårt att omfatta den här oerhörda omfamningen av kommissionen, som en del företrädare gör. Jag har svårt att se vikten av att man har nationella kommissionärer när hela uppbyggnaden av kommissionen handlar om att man inte ska ta några som helst nationella hänsyn. Det ska vara unionens gemensamma institution. Man ska ta övergripande beslut som gynnar unionen totalt, men man ska inte ta nationella hänsyn, så den frågan ser inte jag som den viktigaste. Det viktigaste är i stället att man återför makt till människor som i sin vardag kan påverka även i stora och övergripande frågor. Det gör man framför allt genom att se till att inte fler beslut fattas på en nivå där människor inte kan påverka utan att alltfler beslut i stället fattas i de nationella parlamenten där man kan välja och vraka politiker.

När det gäller folkomröstningsfrågan vill jag hålla med om att det var tur att en majoritet i EU-parlamentet sade nej till en gemensam folkomröstningsdag men inte därför att folkomröstningen var fel förslag utan därför att det är ett led i förslaget att skapa en federation av stater. Man ska så småningom få en gemensam folkomröstning som också ska tolkas med en gemensam majoritet. Det betyder att olika länder skulle kunna rösta nej men ändå bli överkörda av en majoritet i andra länder. Av det skälet är en gemensam folkomröstning fullständigt vansinnig.

Men jag vill samtidigt påpeka att den franska premiärministern Raffarin har sagt att en sann europé inte kan vara emot folkomröstning om den nya konstitutionen. Som sann europé menar jag att det är det bästa sättet att få en diskussion till stånd om den nya konstitutionen men också att få en förankring för den förda politiken på EU-nivå, genom att man faktiskt har en folkbildning kring de här ganska stora förändringarna, som åtminstone konventet föreslår och som sannolikt också kommer att finnas i regeringskonferensens förslag.

Slutligen handlar det om krishanteringen. Jag menar att regeringen är lite för passiv. Jag tycker inte att det räcker med att säga att en grupp av stater inte ska få använda EU:s institutioner för ett fördjupat samarbete och ett militärt samarbete. Det är inte heller okej om alla får tillåtelse att delta. Detta visar nämligen, precis som Holger Gustafsson säger, att man är väldigt tydlig med att bygga upp en militär komponent inom den europeiska unionen som kommer att leda till ett gemensamt försvar. Den striden bör Sverige som alliansfritt land ta, och tydligt och klart säga nej till ett militärt försvar inom EU.

Anf. 14 LENNART HEDQUIST (m):

Jag har två kompletterande frågor i anslutning till det papper som vi har fått angående det förmöte som Chirac och Schröder har hållit inför det här toppmötet.

Den ena frågan gäller Irak. Det manas ju fram bilden av en fransk-tysk uppfattning om tågordningen, hur man ska gå till väga i Irak, som står gentemot en mer, som man då tolkar det, anglosaxisk uppfattning. Det är alltså tågordningen full suveränitet, konstitution, val. Chirac och Schröder har den tågordningen medan USA och Storbritannien uppenbarligen har en annan tågordning där man lägger stor vikt vid konstitutionen för att kunna ha val och den totala suveräniteten.

Min fråga gäller närmast hur statsministern ser på de här tågordningarna, bland annat utifrån att det, om man ser till historisk erfarenhet, har varit relativt framgångsrikt att tillämpa den ordning som USA och England förespråkar. Man kan ta som exempel hur man gjorde efter andra världskriget med såväl Tyskland som Japan, men även hur engelsmännen hanterade avkolonialiseringen i Afrika i relation till fransmännen och väljarna.

Min fråga är närmast: Hur ser Sverige på lämplig tågordning – den tycks ju vara under diskussion från Chiracs och Schröders sida?

Min andra fråga är närmast en komplettering till vad Gunilla Carlsson sade angående stabilitetspakten. Chirac och Schröder har uppenbarligen också diskuterat den. Man får väl dra den slutsatsen av det här dokumentet att båda länderna kommer att fortsätta att under de närmaste åren ha ett underskott som ligger över den gräns som stabilitetspakten anger. De anger sedan sina goda skäl för detta. Det är framför allt att de räknar med att de, om de skulle vidta åtgärder för att snabbt komma ned, skulle kunna bryta nacken av den eventuella konjunkturuppgång som de står inför.

Eftersom statsministern har varit med om en motsvarande process och kunnat notera att man, om man vidtar åtgärder, kan nå resultat relativt snabbt, är min fråga i vilken utsträckning statsministern under hand kan delge goda exempel eller benchmarking så att de här länderna verkligen tar itu med sina stora underskott.

Anf. 15 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Fru ordförande! Det är många saker som pockar på en kommentar. Jag kommer dock inte att svara på alla inlägg av det enkla skälet att jag nu närmast siktar på toppmötet i veckoslutet. En del av det som har tagits upp är sådant som vi kommer att komma tillbaka till, så det är ingen sidvördnad på något sätt. Det är bara en strävan efter att försöka att i första hand ägna mig åt det som jag ska ta ställning till på kommande veckoslutsmöte. Sedan kanske jag ändå, därför att det är så briljanta frågor och en så stimulerande diskussion, går in på det andra, lockas in i det. Jag ska försöka klara ut det först som jag verkligen ska hantera.

Allra först vill jag säga något som jag sade i Finland i fredags i en debatt som finska industriförbundet hade. Det är någonting som vi ofta glömmer bort när vi pratar om det här framtidskonventet, och det är att det inte bara är ett konvent och en regeringskonferens. Regeringskonferensen tar alltid över konventet; det är viktigt att komma ihåg. Hur briljant än Giscard d’Estaing har agerat hanteras förslaget slutligt i regeringsförhandlingen. Sedan, vilket glöms bort, ska det också ratificeras. Det ska köras igenom i några folkomröstningar och som kan godkännas av alla i ett drygt 20-tal parlament i en ratifikationsprocess.

Två saker kan vi vara säkra på. Det ena är att utvidgningen av EU kommer att fortsätta som process. Snart är vi 27 medlemsstater. Sedan ligger 30 ganska kvickt inom räckhåll, och jag är inte alls förvånad om vi inom en tioårsperiod är 35 eller 40.

Däremot är det inte alls säkert att vi får en ratifikation, utan vi kanske fastnar i en regeringskonferens som inte presterar ett resultat som kan godkännas av alla. Då kan vi ha en ständigt växande union men inte en författning som är anpassad därefter. Det är viktigt att komma ihåg därför att det är någonting som jag rimligen väger in när jag funderar på vilka strider som vi tycker är viktiga att ta och vad vi ska addera i den här regeringskonferensen. Vi har också ett ansvar för helheten.

Det var väl det som möjligen Mikael Odenberg tänkte på när han sade att i slutändan fäller ingen en regeringskonferens med frågan om en vald ordförande i Europeiska rådet. Nej, det tror inte jag heller. Det är nog rätt politisk bedömning, och det kanske blir fler sådana bedömningar under resans gång. Det har vi ett gemensamt ansvar för om vi vill ha en union som växer i storlek men som bevarar sin styrka som beslutsfattare.

Det är det första.

Sedan är det andra. Man kan ha synpunkter på än det ena, än det andra i det som ligger i konventets resultat, men riksdagen har mycket riktigt tagit ställning eller haft en synpunkt, auktoritativ, i frågan omkring vald ordförande i Europeiska rådet. Men det är först nu som vi har hela resultatet på bordet. Det är först nu som helheten ska vägas av.

Jag har diskuterat det här i ett sammanhang med EU-nämnden. Det var den 18 juni i Skandiasalens öppna möte inför Thessaloniki. Då läste jag ändå ut att det i det mötet sades tydligt från några vid bordet: Handlar det om att anta eller förkasta antar vi hellre än förkastar. Med tanke på hur det här kan komma att se ut i slutändan, med svårigheten att få ihop en kompromiss som går att ratificera i 25 länder, är det någonting som jag bär med mig när jag möter mina kolleger.

Det är inte alltid som jag är överens med Lars Ohly, men i det här fallet, när han beskriver kommissionen, tycker jag att han har en väldig poäng. Det är en djup motsättning i sättet att beskriva kraven på kommissionens framtida utformning vid det här bordet och i debatten i samhället i övrigt.

Man säger att det är viktigt att vi har gemensamma organ i unionen som är starka för att i nästa stund hävda att det är ohyggligt viktigt att varje land har rösträtt i just detta organ. Varför då? Är det inte unionens organ? Är det inte detta organ som ska se till det unionsgemensamma intresset? Det är inte en senat vi ska välja. Det är inte en första kammare vi ska utse, utan det är ett organ som kan lösa de frågor där unionen har suverän legitimitet, och man ska lösa frågorna inte utifrån varje medlemslands eget speciella intresse utan utifrån unionens samfällda intresse.

Jag har ingenting emot att vi så småningom hamnar i en kommission där varje land har sin kommissionär och varje kommissionär till och med har rösträtt. Jag kan säkert leva med det också, men argumentet för det blir rätt konstigt när man börjar tala om att det här är det organ som ska ta till vara allas intresse i unionen. Min erfarenhet av kommissionen är inte att den har varit de små staternas vän. Det kan jag säga. Någonting som också sägs, inte minst av vissa mindre medlemsstater i unionen, är: Det ska vara en stark kommission därför att den är vår bästa vän. Jag tror på det i princip, men den praktik som har utvecklats har ofta varit av det slaget att de stora staterna har haft de tunga portföljerna, och de stora staterna har snabbt kommit intill kommissionen.

Jag tycker att vi ska bestämma oss för hur vi argumenterar. Då tycker jag att det är värt att pröva den här tanken. Skulle vi få en kommission med ett begränsat antal kommissionärer som röstar skulle vi, om det kombineras med en strikt rotation på jämlik bas mellan medlemsländerna, för första gången få en kommission som representerar inte medlemsstater utan hela unionen. Det är värt att pröva tycker jag.

Jag är inte säker på att de stora medlemsländerna, när det kommer till kritan, vill ha en strikt representation på jämlik basis.

Om man ska vara djävulens advokat skulle man kunna hävda något som jag tycker är det bästa argumentet mot det som jag nu säger. Jag kan ta det argumentet också, för vi är ändå i en intellektuell fas. Tror vi att kommissionen skulle bli slagkraftig om den exempelvis vid ett visst givet tillfälle inte hade en tysk kommissionär eller rent av en tysk och en fransk kommissionär, om de var utroterade, så att säga? Skulle den kommissionen bli slagkraftig, eller skulle vid det tillfället allt arbete lyftas in i råden i stället? Det är risken åt andra hållet.

Det här är jättesvårt. En kommissionär, ett land. Vi är just nu 15. Snart är vi 25. Snart är vi 35. Var och en ska rösta. En sådan kommission kommer, precis som kommissionen nu har föreslagit, att delas in så att det blir någon typ av hierarki. Det blir vissa som är viktigare än andra, och man kommer att ordna det på så sätt inom kommissionen. Då är man tillbaka i det läget att jag skulle tro att de små staterna inte får de tyngsta positionerna.

Det finns fram- och baksidor, men det skulle vara oerhört intressant att se om de stora länderna verkligen menar allvar med en jämlik rotation. Det står så i konventet, men det finns några bisatser. Vad är det står ?

Anf. 16 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

… på ett tillfredsställande sätt spegla unionens samtliga medlemsstaters demografiska och geografiska spännvidd.

Anf. 17 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det är alltså strikt rotation. Jag tror att med det menas att är man lite större än andra är man lite mer jämlik än andra. Ungefär så skulle jag tro att det är. Men varför inte testa det?

Jag har slagits hårt för en vald ordförande i Europeiska rådet. Där har jag lyckats med bedriften att övertyga unionen men inte mina landsmän i Sveriges riksdag. Det är bittert, men det är så politik är ibland. Varför har jag gjort detta? Jo, därför att jag tror på mellanstatligheten.

Vissa saker ska vi faktiskt lösa mellanstatligt. En del saker ska vi lösa gemensamt. Då ska vi ha en kommission som är effektiv. När det gäller det som ska lösas mellanstatligt har vi rådet. Kommissionen har sina vänner. Parlamentet har sina vänner. Men rådet har haft väldigt få företrädare, och det enda konkreta förslag som har lagts fram för att stärka rådets ställning är den här valde ordföranden.

Jag kan bara vända på det och säga så här: Får vi inte en vald ordförande i Europeiska rådet ser jag det som omöjligt för de regerande premiärministrarna i Europa i framtiden att på något meningsfullt sätt försöka samordna politiken mellan 30 nationer.

Tänk bara att resa runt till 30 länder och visa sig, samordna den politiken och driva processerna fram, samtidigt som man tar ansvar för det nationella!

Jag hade ju tur när jag var ordförande i Europeiska rådet. Det var i en period av inrikespolitiskt lugn och med bestämd uppbackning av den här kretsen. Det var ju ett nationellt projekt. Men vad är det som säger att vi inte hamnar i nationella kriser samtidigt som man ska utföra en dubbel arbetsuppgift som innebär att man ska samordna politiskt 30 medlemsstater? Om en sådan situation inträffar kommer de nog att utföras av någon annan än medlemslandets premiärminister. Då blir det nog någon statssekreterare eller rådets sekretariat som kommer att ta över. Det är för mig mindre attraktivt än att ha en vald ordförande. Så har jag resonerat, och så tror jag nog också att de allra flesta ute i Europa har resonerat. Jag tycker att det har varit en ståndpunkt som det har varit lätt att argumentera för.

Jag kommer tydligt ihåg första gången som vi träffades i den nordiska kretsen. Vi satt i en liten gruppering, de fem nordiska statsministrarna, och vid det tillfället var jag väldigt ensam. Vi pratade som man gör vid sådana tillfällen. Sedan fick danskarna sitt ordförandeskap, och därefter var de helt övertygade om att den enda möjligheten är att vi gör på det här sättet. Nu är också finländarna på väg åt det hållet, men norrmän och islänningar kanske inte är riktigt så inflytelserika än.

Det här är en intressant process. Jag har varit väldigt öppen och försökt argumentera principiellt. Jag har inte spelat med riksdagen. Däremot hamnade vi i en olycklig diskussion om det så kallade non-paper, men det märkliga är att det non-paper som vi inte gillade i Sverige blev i stort sett det som så småningom blev konventets kompromiss. Jag tror också att det kan komma att överleva IGC:n, om det inte är så att Sveriges riksdag tvingar mig att ”lägga in ett veto” just på den punkten. Det är också en rätt märklig situation. Men kommission och råd finns det anledning att fundera över. Detta sagt om de sakerna.

Vi är inne i ett formativt skede. Jag har ingen som helst anledning att sätta ned mina fyrtiofyror förrän riksdagen kommer till ett ställningstagande. Vad regeringen tycker finns utvecklat i en skrivelse. Den ligger nu i riksdagen, och det är ni som ska hantera den och ge er uppfattning. Det väntar vi på. Det gäller också en del av de andra frågor som har kommit upp här i dag.

Gunilla Carlsson, som har mycket på sin agenda, tog upp frågan om euron och stabilitetspakten, som också Lennart Hedquist tog upp på slutet. Vi har samma uppfattning som förut. Stabilitetspakten ska hållas. Det är låset för att hantera en europeisk penningpolitik samtidigt som man har nationella finanspolitiska regimer, och då krävs det att man har den här säkerheten.

Frankrike och Tyskland har två olika lägen. Jag har deltagit i mina tyska partivänners interna debatt, och jag har sagt att de måste få ned sitt utgiftstryck. De har en standard, framför allt i sina sociala system, som är långt, långt mer generös än den vi hade innan våra nedskärningar. Tyskland har oerhört stora utgifter på det området, och det måste de faktiskt hantera.

Frankrike har en annan situation. Till fransmännen säger jag: Låt bli att sänka skatten. Hade de bara vidtagit den lilla enkla åtgärden att avstå från sina skattesänkningsprogram, skulle de inte ha så stora problem. Kanske hade de då sluppit konflikten med stabilitetspakten. Och något enklare än att låta bli att sänka en skatt finns väl inte. Men något svårare än att gå in och skära i exempelvis ett sjukförsäkringssystem, som tyskarna nu får göra, tror jag inte finns. Det är två helt skilda situationer.

Synen på stabilitetspakten tänker vi inte slarva med. Den är viktig.

Gunilla Carlsson tog också upp någonting som jag inte har kommenterat, och det är den så kallade utrikesministerns position. Vi tycker inte att det är bra med vissa aspekter på den här dubbelhattningen som man säger – det har vi också presenterat i vår skrivelse till riksdagen – därför att utrikesrelationerna är mellanstatliga, och om man kombinerar det här för mycket glider man ju över mot något som närmar sig en äkta utrikesminister. Därmed tar det den federala statens struktur, och det tycker vi inte om.

Tobias Krantz berörde också rådets president, kommissionens sammansättning, och jag har kommenterat det och talat om hur jag ser på det.

Att sedan Polen och Spanien skulle erbjudas någonting i en kompromiss – ja, man kan ju aldrig utesluta någonting i de här sammanhangen, men om man gjorde en sådan kompromiss för polacker och spanjorer vet jag inte vad de skulle kunna få. Det skulle vara att man sade till spanjorerna: Ni kan nog räkna med att ni ska ha den kommissionär som sysslar med exempelvis externa relationer, och ni får utrikesministerposten. Sådant resulterar genast i att man skaffar sig ett nytt problem. Man hamnar då på ett sluttande plan, för då kommer någon annan och säger: Ska de ha det, ska vi ha det här. Nej, jag tror inte på den typen av rykten och spekulationer. Däremot tror jag att både polacker och spanjorer ända in i det sista kommer att vara stentuffa i sin förhandling. Om de sedan lyckas återstår att se. Spanjorerna har ju också redan laddat det hela lite genom att de har fört in en folkomröstningsdiskussion i det hela.

Frågan om Polens och Spaniens situation är oerhört generöst behandlad. Det är inte så att de är misshandlade på något sätt, utan de är generöst behandlade. Om de ska få en något mindre generös behandling jämfört med tidigare men ändock en väldigt generös behandling, då tycker jag att vi andra kan kräva att de är med och ställer upp för unionens bästa. Men när de sedan binder upp sig på hemmaplan och det blir fråga om nationell prestige, blir det väldigt svårt att hantera. Det kan bli en rysare på slutet.

Vad gäller de flyktingpolitiska diskussionerna som kommer att vara här har jag varit tydlig om vad som ligger i toppmötet. Kopplingen mellan arbetskraftsinvandring och återtagande tycker jag faktiskt är, med det sätt vi tänker och ser på de här frågorna, kontraproduktiv, för att uttrycka sig försiktigt. Jag har väldigt svårt att se hur man ens får ihop det här. Men det är som det är.

I övrigt när det långsiktigt gäller flyktingpolitik och våra ambitioner tror jag att Holger Gustafsson kommer in på en diskussion som vi kommer att få komma tillbaka till. Hur går det till att ha en generösare hantering i vissa medlemsländer, helheten, när man samtidigt när man väl är inne i unionen har en fri rörlighet som är tillgänglig? Vi vill ju ha en generösare hållning än unionen i övrigt, och vi har hela tiden strävat efter detta och tänker fortsätta att slåss för det under regeringskonferensen. Men det kommer inte att hanteras i det toppmöte som nu ligger framför oss i Bryssel.

Därutöver tog Tobias Krantz upp frågan om rådspresident. Den har jag tänkt högt omkring, så jag tror inte att jag behöver fördjupa mig ytterligare i den saken.

Yvonne Ruwaida har tagit upp några andra saker som behöver ha en kommentar. Först investeringspaketet: Om jag ska vara väldigt öppen tycker jag att det är lite gammalmodigt. Därför har jag tagit initiativ till att tillsammans med de andra nordiska och de tre baltiska statsministrarna skriva till det irländska ordförandeskapet om just tillväxtfrågorna, att de måste vara mer än investeringar i vägar, järnvägar och broar. Det är miljövänlig teknik som jag betraktar som väldigt tillväxtdrivande, liksom utbildning, forskning och över huvud taget det gröna perspektivet. Det finns ett brev som har gått från oss i det ärendet.

De transeuropeiska nätverken är säkert bra, men det var länge sedan som man sparkade i gång en äkta tillväxt bara med den typen av investeringar. Beloppen är mycket imponerande tills man sätter dem i relation till Europas BNP och inte Sveriges. När man gör det kommer man fram till att om vi skulle göra samma typ av investering i Sverige, utöver det som vi redan gör, skulle det betyda en extra investering varje år på i storleksordningen fyra fem miljarder kronor. Det vore aktningsvärt i och för sig, men ingen tror väl att det drar i gång en tillväxtprocess.

Sedan tar Yvonne Ruwaida också upp situationen i Irak, och flera med henne har gjort det senare under överläggningen. Om det irakiska rådet är emot turkisk trupp, är det naturligtvis inte en hållbar situation. Det går inte att göra så. Det här understryker bara det vi har sagt hela tiden, att det är FN:s roll som måste stärkas. Det är den linjen som vi driver. Sedan får vi väl hoppas att också FN bland irakiska medborgare uppfattas som någonting som är positivt. Det är väldigt viktigt att ha den utgångspunkten.

Till denna fråga kan jag koppla det som Lennart Hedquist var inne på. I vilken ordning man bygger ett land kan diskuteras, men även där menar jag att vi bör hålla oss till FN. Frankrike och Tyskland är intressanta som politiska krafter. De är naturligtvis viktiga, men de kommer inte att bestämma det. Den angloamerikanska axeln har ju kört fast. Frågan är om de kommer att bestämma det heller, utan också detta hamnar troligen i FN. Jag har sagt vid flera tillfällen, både här hemma och utomlands, att det var möjligt för USA och Storbritannien att gå in i Irak utan ett FN-mandat och FN-stöd. Det kommer inte att vara möjligt för dessa två länder att lämna Irak utan stöd av FN. Så ser paradoxen ut. Med det menar jag att det är där diskussionen bör ligga.

Sedan kan man filosofiskt fundera över vilken ordning som är bäst, hur man börjar. Bara seminariemässigt – jag har inte tänkt färdigt på Hedquists stora fråga, för den är stor och den är svår – kan jag göra en liten reflexion. Det är att länder som har varit förtryckta av en diktator, som Irak har varit, och som blir befriade i regel får en konstitution av den nya makten sig tilldelad som är väldigt strikt och som gör det svårt att fatta snabba beslut. Vi kan titta på Japan, vi kan titta på Tyskland och se de konstitutioner som de fick efter andra världskriget. Hela upplägget var ju att se till att konstitutionen skulle blockera snabba beslut och att det som orsakade kriget återigen upprepades. Det var en väldigt framgångsrik konstitutionell hållning fram till dess att dessa två länder hamnade i ekonomiska problem. Väldigt mycket av Tysklands problematiska läge i dag består i att man har en så utpräglad maktdelning och utpräglad maktbalans mellan delstater och förbundsstat och mellan partigrupper att det är oerhört svårt att komma fram till snabba, radikala beslut, och det var författningens syfte. Men det var inte en ekonomisk kris som författningen tog sikte på, utan det var att förhindra ett återfall i ett gammalt totalitärt synsätt. Det är också värt att reflektera över. Det bästa är naturligtvis om det irakiska folket gör det här i samarbete med FN. Låt oss sedan fundera ett tag till på vilken tågordning som ska gälla mellan val och författning och allt sådant.

Margareta Andersson har alldeles rätt, även om Lars Ohly mästrar henne med den kompetens vi inte på något sätt vill ta ifrån honom eller ifrågasätter när det gäller tågförandets teknik och villkor. Men det är klart att det är rätt som Margareta Andersson säger. Det finns ju en del inslag i europeisk infrastruktur som snarast verkar futtigt. Det är klart att detta att vi inte ens har samma strömsystem i Danmark och Sverige, utan att vi någonstans mitt på den fantastiska bro som vi har byggt tillsammans åker strömlöst en bit därför att man skiftar system är rätt märkligt i en tid då man kan borra sig igenom en hallandsås, kanske – jag vet inte. Så visst behövs den typen av insatser också, och det finns sådana inslag i programmet. Det handlar också om en del modernisering. Men det är ju nybyggnationerna som ju oftast är de spektakulära. Lyckas man sedan få in i sina program att man ska bygga en bro, då blir det riktigt, riktigt stort politiskt. Då kan man ju hålla de stora talen om hur man bygger broar mellan länder och folk. Så, visst, jag delar Margareta Anderssons uppfattning.

Detta med kärnkraften: Om litauerna vill bygga kärnkraftverk kommer de att få göra det, under förutsättning att de följer internationella standarder och miljökrav. Jag tror aldrig att de kommer att göra det. Jag tvivlar starkt på att kärnkraften vid nyanläggningstillfället kommer att vara ekonomiskt konkurrenskraftigt, särskilt som litauerna ju har att släpa på en väldigt dyr avveckling av ett gammalt oerhört farligt verk, som vi ska hjälpa dem med, men det blir ändock en påfrestning för dem. Men jag tror inte att unionen kommer att kunna stoppa någon om man följer IAEA:s och andra atomorganisationers regelverk. Det tvivlar jag starkt på. Sedan får väl vi vara ett föredöme för dem och stänga fler än en reaktor. Det ska vi väl kunna hjälpas åt med.

Till Karin Granbom: Konsumenträtt, minimiregler och sådana saker får vi komma tillbaka till. Det kommer inte upp nu. Men jag delar din uppfattning att konsumentfrågorna är underskattade. Att handla, att göra inköp fritt på en stor marknad, är naturligtvis det som så småningom pressar priset också i konsumentledet. Att handla är inte bara en fråga för företag utan också för vanliga människor, konsumenter. Detta kommer inte upp nu, men det är viktigt.

Någon har också tagit upp Israels agerande i Mellanöstern. Jag vet inte om frågan om Mellanöstern ens kommer upp den här gången. Jag tror att det blir Irak som kommer att dominera vårt middagssamtal. Kommer frågan om Mellanöstern upp kommer det säkert bara att vara ett försök att starta processen igen, att komma in, och då är det the roadmap som gäller. Då blir det krav på alla fyra att hålla ihop. Sedan kommer vi naturligtvis att tydligt fördöma det som har skett i form av intåg i flyktingläger, självmordsbombningar och sådant. Jag tror inte att det bjuder på några politiska överraskningar. När vi kommer till detta toppmöte kan vi tryggt hålla oss till svensk utrikespolitisk linje, om frågan ens kommer upp. Det säger också en del om konfliktens karaktär, evigt närvarande. Det känns faktiskt väldigt starkt som att det just nu går snabbt åt fel håll. Ändock är det Irak som kommer att stå i centrum, tror jag.

Lars Ohly var lite orolig för detta med gränsbevakningen. Det är en nationell fråga. Men kom ihåg att vi redan förut har knäsatt principen att vi är med och betalar. Exempelvis fick Polen för sin anslutning till unionen 100 miljoner euro, om jag inte missminner mig, för att kunna bevaka sin östra gräns. Det är så, Lars Ohly, att i den delen av Europa finns väldigt mycket av bittra människor som har levt ett eländigt liv under kommunismens förtryck, och det är en oerhörd lockelse som unionen kommer att utgöra på stora skaror. Se bara på Vitryssland exempelvis, eller Belarus, som vi numera säger. De östra gränserna i unionen kommer att vara tuffa att bevaka, men det ska Estland, Lettland, Litauen och Polen göra, liksom Finland. Det är deras nationella ansvar. Ett handtag ekonomiskt ska de rimligen ha, men det är ingenting annat än mellanstatligt. Det är vår bestämda uppfattning.

Sedan tar Lars Ohly upp, och flera andra är också inne på det, att man kanske skulle kunna folkomrösta – svärmeriet för dessa franska högerpolitiker som plötsligt har blivit stora européer. Man ska nog passa sig lite för att luta sig mot Raffarin. Han har fler saker i sin verktygslåda än bara folkomröstning om EU. Nej, här tror jag att våra Labourkamrater i Storbritannien är bättre att hålla i handen, eller varför inte också en finsk centerpartist för den delen. Nej, jag tror inte på det här, och där delar jag någons uppfattning här vid bordet. Det finns ju ett lite federalt drag i den här delen, att folkomrösta rakt över. Det finns en sådan tanke. Och Europaparlamentet, som vi alla har stor respekt för och tycker mycket om, har ju av och till lite federala inslag, får man säga. Jag tillhör inte dem som tycker att det federala är Europas framtid, i alla fall inte under den generation som ligger efter min. Kanske hamnar vi där någon gång långt bort i framtiden, men det är inte en praktisk politisk hållning de närmaste 30 åren, som jag ser det. Därför tycker jag att vi ska hålla det där ifrån oss.

Joe Frans tog upp frågan om arbetskraftsinvandringen och flyktingpolitiken. Jag tror att jag har svarat på den.

Holger Gustafsson tog upp frågan om lägre tröskel och diskuterade kring gemensamt försvar. Jag tror att det går alldeles utmärkt för oss att vara alliansfria och fullvärdiga medlemmar i unionen. Den storpolitik som vi nu bevittnar, där Frankrike, Tyskland och Belgien diskuterar möjligheten att utveckla ett Europaförsvar och den spänning som det skapar inom Nato, är den ena divisionen i det. Det andra är att det är visserligen ingen säkerhetspolitisk vinst för Europa med ett gemensamt försvar. Vår alliansfrihet tjänar oss bättre. Den uppfattningen delas säkert av Finland, Irland och kanske också av Österrike. Det finns alltså minst tre olika sätt att se på det här. Det finns de som vill ha det, de som bestämt inte vill ha det därför att de tycker att Nato redan finns och vi som tror att alliansfriheten är bäst. Jag tror inte att detta kommer att komma ur regeringskonferensen som ett förslag som lever. Vi har vår position, och jag ser inget folkligt stöd för att vi skulle överge vår alliansfrihet. Det finns heller inget i sak som skulle tala för detta.

Också Hillevi Larsson var inne på frågan om folkomröstning och försvarsfrågan. Hon påpekade också mycket riktigt det som står om flexibel integration och försvaret i nuvarande fördrag. Det finns det också anledning att stryka under.

Nu ska jag se så att jag inte av oförstånd har åsidosatt någon. Jag kommenterade inte närmare det som Mikael Odenberg sade om de tre alternativen och vad det var som drev mig i sak. Vi får se var vi hamnar någonstans. Jag har motiverat varför jag står där jag står. Vi har också argumenterat från regeringens sida i en skrivelse till riksdagen. Sedan får vi se var vi hamnar.

Ungefär där, fru ordförande, tror jag att vi just nu är.

Anf. 18 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack för de utförliga svaren. Jag tror att det är bra om vi hedrar tidtabellen som är utgiven och att statsministern inte i detalj går in i allt som inte är alldeles nära förestående. Därför tänker jag inte kommentera asyl- och migrationspolitiken och inte heller säkerhetspolitiken.

Efter att ha tittat på de notes från medlemsstaterna som finns utlagda från rådet, som kansliet var så hyggligt att dela ut innan vi träffade utrikesministern här i fredags, är min fråga om frågeformulär nummer två är besvarat och om det går att hitta svaren någonstans i cyberrymden. Jag har inte lyckats med det. Jag tycker att det skulle vara rätt så bra, för det blev en muntlig och, får jag kalla det, översiktlig föredragning i fredags av lätt insedda skäl, och det är ingen kritik i den delen.

Däremot står det uttryckligen i papperen från ordförandeskapet den 2 oktober, vad gäller svar inkomna från unionens utrikesministrar på den första frågeställningen, att konceptet med en utrikesminister med dubbla befogenheter inte har ifrågasatts av någon delegation. Det var därför som jag inledningsvis ställde frågan. Jag vill bara höra lite till i den frågan, därför att det som nu ska upp med stats- och regeringscheferna och som utrikesministrarna diskuterar just nu är enligt tidtabellen. Några säger att till och med Finland nu vill ha den här valda ordföranden. Det kan hända. Men min fråga är: Om det nu är fallet att den här rådsordföranden ska väljas, kommer Sverige att verka för att det skrivs in i fördraget att han eller hon inte samtidigt kan bli ordförande i kommissionen?

För att återkoppla till detta med dubbelhattningen, som statsministern var mycket kritisk till men kanske inte utrikesministern: Vad är alternativet till dubbelhatten, som statsministern ser det? Är det bara det att hatten inte ska få vara ordförande i allmänna rådet i motsats till vad konventet föreslår, eller är det att man inte ska ha dubbelhatten alls och ha det som vi har det i dag?

Anf. 19 YVONNE RUWAIDA (mp):

Den fråga som Gunilla Carlsson tog upp är samma fråga som vi tog upp i fredags. Det är nämligen så att det italienska ordförandeskapet sammanfattar resultatet av de frågeformulär som skickas ut, och man har hävdat att inget land haft synpunkter på en utrikesminister med dubbla hattar. Utrikesministern skulle återkomma och eventuellt rätta det italienska ordförandeskapet, som jag uppfattade det, eller titta på om sammanfattningarna stämmer.

Det som jag vill ta upp är också en principiell frågeställning, för kollar man på det italienska ordförandeskapets tidtabell verkar det som att förhandlingarna ganska snart är över. Det är en tidtabell som reviderades efter Rommötet. Det verkar som att man ganska snart, allra senast innan riksdagen är färdig med behandlingen av skrivelsen, ska ha kommit in med synpunkter utöver de förslag som finns i konventet. Jag kommer inte ihåg exakt vilket datum, men det är i alla fall innan vi här i riksdagen är färdiga med vår hantering. Man måste från svensk sida ta upp att man måste kunna lämna in förslag efter det att vi har haft en behandling i Sveriges riksdag. Sedan hoppas jag att den reviderade tidsplanen från italienarna ser bättre ut efter nästa möte.

Anf. 20 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det är möjligt att jag begår någon synd här nu, men jag tycker inte om idén och inte heller regeringen att den som är ordförande i Europeiska rådet också ska vara ordförande i kommissionen. Det skulle vara en rätt märklig konstruktion. Hur det sedan ska fördragsfästas vet jag inte, men det får väl diskuteras under resans gång. Har någon över huvud taget haft den tanken?

Anf. 21 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Tyskland.

Anf. 22 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Dessa federalister! Det är ju logiskt i och för sig.

Anf. 23 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Också Europaparlamentet.

Anf. 24 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det kan jag tänka mig. Där, Gunilla Carlsson, får vi slå våra kloka, vackra huvuden ihop och försöka åstadkomma någonting.

Sedan detta med dubbelhattningen. Att X som blir den utrikespolitiska personen i rådet också sitter i kommissionen kan jag tänka mig, men att han eller hon skulle vara ordförande i rådet är väl tveksamt.

Sedan har Lars Danielsson tydligen fyllt i något frågeformulär, något som han inte har berättat för mig. Jag vet ingenting om det. Det där får du klara ut.

Anf. 25 Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Så gärna. Som nämnden ju vet har italienarna valt tekniken att skicka ut frågeformulär. När man gjorde det första gången fick man ett antal svar vars innehåll vi har haft samråd om här i nämnden. Den andra omgången av frågeformulär som man skickat ut har man inte begärt in svar på. Det är därför som det inte heller i cyberrymden går att hitta några svar, i varje fall inte från Sverige. Vi brukar göra som ordförandeskapet säger till oss att göra, och vill man inte ha uttryckliga svar så får man det inte heller. Vi ser detta mer som ett sätt att strukturera diskussionerna från ordförandeskapets sida.

Sedan efterlyser Yvonne Ruwaida en tidpunkt. Det är riktigt att ordförandeskapet har begärt att per den 20 oktober skriftligt få in de förändringar som man vill få till stånd i framför allt konventets del tre, alltså den som handlar om sakpolitiken. Vi förbereder nu ett sådant dokument. Men de skriftliga svaren på den här typen av frågor är ett moment. Nästa moment, och det viktiga momentet, är själva diskussionen om olika sakdelar, där det står varje medlemsland fritt, enligt den princip som vi har talat om flera gånger, att resa vilken fråga man vill när som helst. Även om man begär in skriftliga svar senast den 20 oktober, innebär det inte att tåget har gått för tid och evigheter. Är det så att man efter den 20 oktober kommer på frågor som man vill ta upp, står det givetvis varje medlemsland fritt att göra det.

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Nu har jag ingen mer på talarlistan. Det är kanske tur, därför att just nu skulle jag kunna utnyttja min ordföranderöst och vi skulle kunna ändra på både det ena och det andra. Men eftersom vi i partiet är så demokratiska och har så stor respekt för riksdagen tänker jag naturligtvis inte utnyttja den, utan jag tänker sammanfatta den här diskussionen i två olika delar. Den ena är om Europeiska rådet och den andra om regeringskonferensen. Vad gäller Europeiska rådet kan jag konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i de här frågorna. Vad gäller regeringskonferensen har det här varit en information och en diskussion om en pågående process, som det ju blir ett slutligt ställningstagande till längre fram i tiden.

Med detta vill jag tacka statsministern med medarbetare för att ni kom hit och önska er lycka till i de fortsatta diskussionerna. Vi ses snart igen.

Anf. 27 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Sitter nämnden samlad under helgen?

Anf. 28 ORDFÖRANDEN:

Absolut. Om det behövs så gör vi det.

Tack så mycket för i dag.

Innehållsförteckning

1 § Europeiska rådets möte och regeringskonferensen 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf. 3 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 4

Anf. 4 TOBIAS KRANTZ (fp) 5

Anf. 5 YVONNE RUWAIDA (mp) 6

Anf. 6 KARIN GRANBOM (fp) 7

Anf. 7 MARGARETA ANDERSSON (c) 7

Anf. 8 JOE FRANS (s) 8

Anf. 9 MIKAEL ODENBERG (m) 8

Anf. 10 ORDFÖRANDEN 9

Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 9

Anf. 12 HILLEVI LARSSON (s) 10

Anf. 13 LARS OHLY (v) 11

Anf. 14 LENNART HEDQUIST (m) 13

Anf. 15 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 13

Anf. 16 Statssekreterare LARS DANIELSSON 15

Anf. 17 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 15

Anf. 18 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 21

Anf. 19 YVONNE RUWAIDA (mp) 22

Anf. 20 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 22

Anf. 21 Statssekreterare LARS DANIELSSON 22

Anf. 22 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 22

Anf. 23 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 22

Anf. 24 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 22

Anf. 25 Statssekreterare LARS DANIELSSON 22

Anf. 26 ORDFÖRANDEN 23

Anf. 27 Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 23

Anf. 28 ORDFÖRANDEN 23

Måndagen den 13 oktober 2003

EU-nämndens uppteckningar