Fredagen den 8 oktober 1999

EU-nämndens uppteckningar 1999/2000:4

1 §  Rapport från ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 13 september samt information och samråd inför ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 11 och 12 oktober 1999 (utrikesminister Anna Lindh)

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar sammanträdet med EU-nämnden öppnat och hälsar utrikesminister Anna Lindh med medarbetare välkommen till samråd inför allmänna rådet och inför förberedelserna för det extra Europeiska rådet i Tammerfors.

Vi har ju infört en ny praxis här. Vi vill gärna ha en muntlig återrapport. Det ska vara i fall då vederbörande statsråd anser det viktigt att återrapportera om några punkter. Varsågod!

Anf.  2  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag tycker att det är en bra idé, därför att jag tror att det kan vara värdefullt att vi faktiskt gör de här återrapporteringarna regelbundet själva.

Det som väl egentligen var den största frågan under förra allmänna rådet var det som skedde under lunchen när vi hade överläggningar med den turkiske utrikesministern Cem. Han hade en ganska lång inledning där han framför allt talade om de historiska och kulturella relationerna mellan EU och Turkiet. Han gick också igenom en del ny lagstiftning i Turkiet och pekade på den som demokratiska framsteg. Han sade att han förväntade sig ett tydligt beslut i Helsingfors om att göra Turkiet till kandidatland, och under diskussionen sedan var det ett par länder, >>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<, som omedelbart sade att Turkiet borde få kandidatlandsstatus. Vi var väl flera runt bordet som tyckte att det kanske var lite onödigt att ta den interna diskussionen öppet, och från ordförandeskapet gjorde man också ganska tydligt att man inte skulle diskutera Helsingfors och att man heller inte borde vara så säker på utfallet i Helsingfors.

Det var också flera länder som lyfte fram frågorna om demokrati och mänskliga rättigheter och ställde frågor kring detta. Själv tog jag upp kurdfrågan och frågorna kring yttrandefrihet och kring konstitutionen. Jag fick väl inte så där väldigt tydliga svar, vilket också ett par av mina kolleger beklagade. De strök också under att de tyckte att det här var viktiga frågor.

När det sedan gällde Tammerforsmötet, som vi också diskuterade, rådde rätt stor samstämmighet. Särskilt lyftes vikten av att diskutera asyl‑ och migrationsfrågorna fram. Jag och Robin Cook, den brittiske utrikesministern, underströk särskilt vikten av att vi också diskuterar brottsförebyggande gemensamma insatser i Tammerfors.

Östtimor diskuterades, och vi beslutade bl.a. om tidsbegränsat vapenembargo. Diskussionen om västra Balkan handlade huvudsakligen om stabilitetspakten, och där tror jag att jag redan har berättat för nämnden att Jan Eliasson kommer att leda ett av arbetsborden, det som handlar om säkerhet, i stabilitetspakten.

Sedan kom en övrig fråga upp, och det var frågan om skuldlättnader för de fattigaste länderna. Denna fråga kom upp utan att den stod på dagordningen. Tyskland föreslog att EU skulle driva skuldlättnader för de fattigaste länderna aktivare, och där instämde då Sverige, Storbritannien och Danmark.

Ja, det var en kort rapport från förra GAC.

Anf.  3  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag tänkte bara ta upp något om Turkiet, som ju inte i övrigt står på föredragningslistan för det nästkommande ministerrådet.

>>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<Rent allmänt har vi lite olika uppfattningar om hur man bör hantera Turkietfrågan. Vi har inte olika uppfattning om hur det ser ut i Turkiet, tror jag, men däremot om hur man bör hantera den frågan med hänsyn till just den nyckelroll den har för utvidgningen inom EU. Jag vill bara notera eller betona att det ju har skett ytterligare upptining i relationerna mellan Grekland och Turkiet, och man kan notera nyhetstelegram som säger att den grekiske utrikesministern besöker Turkiet och där uttalar att han vill se Turkiet som medlemsland i EU. Jag vidhåller alltså att det här är en öppning som har inträffat och som man bör begagna, inte så mycket för Turkiets skull i första hand som väl för att över huvud taget få till stånd en utvidgningsprocess.

>>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<Anf.  4  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

>>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<Det vi också kunde se vid det här mötet var att det var flera länder som nu lyfte fram sina tvivel. Flera av de länder som inte tidigare har lyft fram sina tvivel gjorde det alltså nu. >>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<< Man ska nog alltså vara medveten om att det här är en diskussion som väldigt mycket rör sig fram och tillbaka och där Sverige självklart inte kommer att på något sätt göra något som förhindrar en utvidgning av EU. Samtidigt ska vi vara klara över att det är väldigt viktigt att Turkiet får tydliga signaler om att EU inte bara är intresserat av Turkiets ekonomiska framsteg utan också av framstegen när det gäller mänskliga rättigheter.

Anf.  5  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Skulle utrikesministern vilja säga lite grann om vad det är för skillnad för Turkiet före kandidatskapet och efter att man har blivit kandidat när det gäller att få hjälp från EU för att utveckla sina mänskliga rättigheter? Vi försöker ge stöd redan nu på olika sätt, och vi har ett annat program om Turkiet blir betraktat som kandidatland. Blir det stor skillnad? Vår strävan är ju att landet ska nå samma mål.

Anf.  6  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det finns ju betydligt större möjligheter för Turkiet att få ekonomiskt stöd. Det behöver ju då inte handla om just demokratiprojekt; Turkiet är också intresserat av att få ekonomiskt stöd kring andra frågor, twinning-projekt och liknande. Det finns ju alltså naturligtvis mycket större möjligheter för Turkiet att få ekonomiskt stöd genom förmedlemskapsstöd, twinning-stöd och liknande i ett läge då landet är kandidat. Det är naturligtvis också en fördel att man kan diskutera demokratifrågor och frågor om mänskliga rättigheter när landet är kandidatland. Men för att vara säkra på att det också blir en verkningsfull process tycker vi att det är viktigt – det är det som har varit den svenska hållningen – att Turkiet medger problemen innan det blir kandidatland och också garanterar att man faktiskt tänker göra någonting åt problemen innan man blir kandidatland.

Här har det ibland funnits missuppfattningar att vi skulle kräva att Turkiet så att säga blev en riktig demokrati och respekterade alla mänskliga rättigheter innan landet blir kandidatland, men jag tror att alla kan vara klara över att det kommer att ta väldigt lång tid. Men Turkiet måste åtminstone erkänna att man har problem och uttrycka en vilja att göra någonting åt problemen. De frågor som vi framför allt har lyft fram från svensk sida har varit tortyren, dvs. att man ska vilja ha åtgärder mot tortyr, att man ska argumentera för yttrandefrihet och att man ska ha en dialog med kurderna. Det är, tycker jag, ändå ganska modesta krav.

Vi kan också se att Europaparlamentet också har varit väldigt tydliga och haft ungefär samma linje som Sverige.

Anf.  7  ORDFÖRANDEN:

Tack för den återrapporten! Då tror jag vi går vidare inför nästkommande allmänna råd.

Anf.  8  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Europaparlamentets resolutioner säger jag inget om, ifall det inte finns några särskilda frågor kring det.

Sedan har vi förberedelser inför Europeiska rådets möte i Tammerfors. Förra veckan var ju båda mina kolleger Freivalds och Klingvall här och föredrog de svenska positionerna. Som ni vet har vi prioriterat asyl‑ och invandringsfrågorna med sikte på att vi ska värna asylrätten och att vi ska verka förebyggande för att undvika ofrivillig flykt, och vi har också sagt att det är viktigt att vi kan göra gemensamma insatser på det här området. Vi kunde ju, inte minst senast i Kosovokrisen, se att många länder inte alls ville se något gemensamt stöd till flyktingarna.

När det gäller brottsområdet har vi också prioriterat det brottsförebyggande arbetet, safe havens och de externa relationerna, dvs. hur vi också gemensamt kan bekämpa kriminalitet i tredje land, och där har vi ju haft konkreta exempel med Ryssland och Balkan.

Efter det möte som ni hade med Laila Freivalds och Maj-Inger Klingvall har det varit ett rådsmöte för rättsliga frågor och inrikesfrågor. Man skulle ha en lunchdiskussion om Tammerfors. Tyvärr kom det nästan uteslutande att handla om vilka som skulle ha rätt att vara med på mötet. Vi vill ju gärna också ha justitie‑ och biståndsministrarna med på mötet, men beslutet blev att de inte skulle vara det. Så de kommer inte att vara med, vilket jag beklagar.

Jag ska också erkänna att vi fortfarande vet ganska lite om vad som egentligen kommer att bli förslagen vid mötet i Tammerfors. Det har än så länge funnits ganska tunna – om jag nu uttrycker det diplomatiskt – förslag från det finska ordförandeskapet, och det beror väl också på att man försöker se vad man kan få gehör för i olika medlemsländer. Därför har Lipponen gjort en rundresa, och än så länge har vi inte fått resultatet av den, så vi vet inte vad ordföranden kommer att föreslå. Däremot kan vi säga att det finns olika rykten i omlopp om vad det kan komma att bli diskussion och förslag om i Tammerfors.

En sådan fråga har handlat om en europeisk asylfond, vilket har tagits upp under den här rundresan. Det skulle då vara en europeisk flyktingfond. Man kan säga att det kan vara positivt att få ett ökat stöd till att ta emot flyktingar. Samtidigt tycker vi inte från svensk sida att man kan inrätta en flyktingfond i stället för att ha ett gemensamt ansvarstagande och solidaritet för mottagandet av asylsökande.

När det gäller områdena för brottsbekämpning har vi fångat upp en del tankar som skulle gälla ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar, och där tror jag att det är bättre att Dan Eliasson från Justitiedepartementet berättar lite mer om vad vi har hört. Detta är alltså rykten som vi har hört under hand.

Slutligen har vi när det gäller externa relationer och brottslighet i tredje land från svensk sida också drivit att det ska finnas med i slutsatserna en hänvisning också till stabilitetspakten. Eftersom vi är direkt involverade i det arbetet genom Jan Eliassons ordförandeskap tycker vi att det är viktigt att vi också tydligt hänvisar till stabilitetspakten när det gäller det fortsatta arbetet med externa relationer och organiserad brottslighet.

Anf.  9  Ambassadör DAN ELIASSON:

Som utrikesministern sade finns det alltså ingenting nytt på bordet formellt, utan vi har fångat upp ett antal informationer via våra vänner och källor i institutionerna och runtom i Europa där Lipponen redan har varit. Det är alltså ingenting nytt i processen, och det är därför justitieministern inte är här.

Däremot har vi som sagt var fångat upp en hel del skvaller, som det väl egentligen många gånger är. Det passar väl då för mig att säga något om det för att ge en bild av vad som händer. Det är ju inte bara vi som hör skvaller; även medierna kommer ju att kunna höra skvaller, och då kan det vara intressant att se vad det finns för bäring i ryktena.

Vi hör fortfarande – och det framfördes ju också av statsministern vid mötet med Lipponen – att man fortfarande är väldigt detaljerad i sitt tänkande. Vi vill fortfarande se lite mer lyft så att säga i det hela, dvs. en lite högre politisk dimension i texterna snarare än väldigt detaljerade slutsatser. Efter vad vi hör jobbar finländarna fortfarande med en alltför hög konkretiseringsgrad, tycker vi. Vi vet inte var vi landar i slutändan, men så ser det fortfarande ut.

Vi hör också att våra prioriterade områden brottsförebyggande, brottsoffer, safe havens och externa relationer faller väldigt väl in. Vi kommer att nå väldigt långt mot de mål vi satt upp i de delarna. De andra delarna som vi också tycker är bra men kanske inte själva har drivit, t.ex. en polisakademi och Eurojust, verkar också komma på plats i enlighet med det synsätt som vi anlägger på de här frågorna.

Vi ser vidare att det finns ett ganska stort tryck att vidareutveckla frågorna om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar, vilket vi tycker är bra. Det bygger på att vi accepterar och har förtroende för varandras rättssystem, och det är den väg vi ska vandra tycker vi, i stället för att satsa på långtgående harmonisering. Ni vet att det finns tankegångar hos vissa att vi ska ha någon typ av uniform strafflag i Europa, en uniform rättegångsbalk o.d. De tankegångarna finns inte alls på bordet, verkar det som, utan det är mer vägen med ömsesidigt erkännande och verkställighet man vandrar, och det tycker vi är rättspolitiskt oerhört positivt.

Några nygamla idéer finns på bordet, och vi vet inte riktigt hur långt de kommer att hålla i slutändan, men vi vill nämna dem i alla fall för informationens skull. Ett exempel är tankegångarna om en europeisk exekutionstitel. Det finns de som för fram idén om att man i ärenden av mindre natur, dvs. småmålslagärenden som kanske skulle vara mindre än 10 000–20 000 kr, skulle kunna ha någon typ av förenklat förfarande där en dom i ett land skulle vara automatiskt acceptabel i ett annat land. Vi tycker att det här i princip är rätt väg att vandra. Längre fram, när vi har större rättslikhet i de olika länderna, bör man kunna acceptera varandras domar. Vi har ju den här processen i gång redan lite grann genom Brysselkonventionerna. Men i dagsläget tycker vi att det är prematurt, och vi tror inte att det kommer att hålla och att det blir något beslut i de delarna i Tammerfors. Men diskussionen finns där i alla fall.

En annan fråga som är rättspolitiskt väldigt stor och låter väldigt juridisk men som inrymmer en hel del kraft är avskaffandet av den dubbla straffbarheten. Det finns länder som vill att vi ska avskaffa den dubbla straffbarheten helt och hållet och kanske t.o.m. att Europeiska rådet i Tammerfors skulle besluta om det. I princip tycker vi återigen att det är rätt väg att vandra att skapa förtroende för varandras rättssystem och att inte sätta upp hinder med dubbel straffbarhet när det gäller t.ex. häktningsframställningar eller utlämningsframställningar, men som vi ser det är tiden inte inne nu för att göra det. Det är en process som man kanske kan sätta i gång, men inte fatta några beslut i den delen, och vi tror att andra länder kommer att ha betydligt större problem än vi med den delen.

En tredje fråga rör Eurobail, någonting helt nytt som har dykt upp, tydligen på engelskt initiativ, nämligen att man skulle införa en typ av europeiskt borgenssystem. Om en medborgare i ett land är frihetsberövad i ett annat land skulle man under vissa förutsättningar kunna betala borgen för att kunna få åka hem till sitt land för att undvika långtgående frihetsberövande under förundersökningsprocessen. Det här är vi oerhört tveksamma till, kan jag säga. Det är en helt främmande fågel i vårt rättssystem, och vi tror inte att det är rätt väg att vandra. Vi tror att man snarare borde förenkla förfarandena för utlämning. Det är där man ska jobba. Men frågan finns tydligen. Engelsmännen och deras select committee har framfört det här som en mycket viktig fråga, och den finns på bordet.

Slutligen vill jag kort beröra den rapport som Inga-Britt Ahlenius stod bakom, revisionsrapporten om de oegentligheter som har funnits inom kommissionen. I den rapporten nämns upprättandet av ett europeiskt åklagarkontor som en viktig del i att komma till rätta med bedrägerierna med EU:s medel. Nu finns det något land som vill etablera ett europeiskt åklagarkontor. Vi ser att det finns ett väldigt stort motstånd mot det här, men diskussionen finns där i alla fall. Vi är inte heller för en sådan ordning, och bakgrunden är mycket enkel: Ska man ha en europeisk åklagare måste man ha en europeisk rättegångsbalk och en europeisk straffprocess. Någonting sådant finns inte just nu, och ligger väldigt avlägset i framtiden, så vi tycker inte att det här är rätt. Det räcker bra med Eurojust i det här skedet – ett europeiskt åklagarkontor får vi kanske se i framtiden.

Det här var en exposé av lite nyare frågor som vi inte har nämnt tidigare men som vi hör i diasporan i Europa, och vi tänkte att det kanske kunde vara intressant att följa förhandlingsspelet i alla fall och de förslag som finns.

Anf.  10  LARS OHLY (v):

Jag tänkte ställa några asyl‑ och invandringsfrågor. Det finns inte någon ärorik historia kring EU:s hantering av asyl‑ och immigrationsfrågor. Tvärtom menar i alla fall jag att mycket av EU:s hantering har präglats av en negativ och ganska polisiär inställning till invandring. Jag drar då slutsatsen att det finns en risk här: När man överför Dublinkonventionen till första pelaren kan man få en gemenskapsrätt som bygger på minsta gemensamma nämnare, vilket vore ytterst olyckligt, dels med tanke på hur en del länder hanterar invandringsfrågor i dag, dels med tanke på de konsekvenser det skulle få för människor som behöver skydd.

Jag är lite oroad över att det sägs så lite i sak om vad den här diskussionen ska leda till. Jag vill gärna veta lite mer om några specifika frågor.

Det talas t.ex. om att bekämpa illegal invandring. Det är oerhört viktigt att man då är mycket tydlig med vad illegal invandring är och hur det står i förhållande till t.ex. den asylrätt som länderna var för sig har anslutit sig till enligt Genèvekonventionen.

Det talas om tredjelandsmedborgares lika rätt till fri rörlighet. Det tror jag är oerhört viktigt. Det måste vara ett fundament i en gemensam politik att man inte gör skillnad mellan tredjelandsmedborgare och EU-medborgare när det gäller fri rörlighet inom EU.

Visumregler nämns inte särskilt mycket. Där är det frågan om att uppfylla de krav som internationella konventioner ställer, och där har ju EU liksom medlemsländerna fått upprepad kritik av UNHCR för att inte uppfylla de regler och internationella avtal som man har ställt sig bakom.

Dublinkonventionens överförande till första pelaren borde egentligen vänta. Anledningen till det menar jag är att vi här har en konvention som vi inte har kunnat utvärdera. Vi känner inte riktigt till effekterna av den, och i första hand bör man just göra en sådan utvärdering av vad detta har inneburit för den gemensamma politiken gentemot asylsökande och flyktingar och vilka konsekvenser Dublinkonventionen har fört med sig innan man går vidare med att föra in den till gemenskapsrätten. Det är oroväckande att man driver de här frågorna, särskilt med tanke på utvecklingen i vissa av EU:s medlemsstater. Jag tänker t.ex. på valet i Österrike och vilka konsekvenser det kan få för synen på invandrings‑ och immigrationsfrågor över huvud taget som officiell österrikisk ståndpunkt. Jag tänker också på praktiken i ett land som Finland, som knappast kan sägas ha levt upp till de minimala förpliktelser som man bör ställa på ett EU-land vad gäller immigration och asyl.

Jag är också lite oroad över att man inte i större utsträckning nämner de internationella konventioner som ändå ett sådant här fördrag måste bygga på, nämligen barnkonventionen, Genèvekonventionen och konventionen om mänskliga rättigheter. Det måste klart framgå, även om EU inte erkänner deras överhöghet, att de ligger till grund för utformandet av en politik på det här området.

Anf.  11  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Ministern sa att vi ännu vet ganska lite om förslaget, och vi har också hört att det är olika rykten som går om det som ska behandlas och det som så småningom ska bli någon form av avtal i asyl‑ och flyktingfrågorna. Det är oroväckande, och det är det man upplever när man tar del av materialet här också: Det är svårt att veta vad som egentligen ska komma ut av det här i slutändan. Tittar man på det material som vi har fått ut här så får man uppfattningen att de förhandlingar som man ingår i och det avtal som ska vara för handen rör situationen i ursprungsländerna för dem som flyr och att man där ska försöka verka så att situationen blir bättre och att vi inte får några flyktingströmmar. Och det är ju rätt och riktigt tänkt.

Men vad jag förstår, när man gräver lite djupare i detta, är det inte riktigt det som det handlar om i alla fall. Det är rätt mycket av avtal med dessa länder som är orsak till flyktingströmmar. De länder som nämns i de här sammanhangen vad jag förstår är sådana som Irak, Somalia, Afghanistan, Sri Lanka, Marocko, Albanien osv. Det är ju just de länderna som ofta är orsak till flyktingströmmarna, och att man med de staterna ska ingå avtal för att försöka hindra flyktingströmmar är ju lite oroväckande.

Sedan förstår jag också, av de dokument som vi ändå har lyckats gräva fram här, att man gör en ganska olycklig sammanblandning mellan asylum seekers och illegal immigrants. Man talar samtidigt om båda grupperna, men det är ju två helt skilda slag. Man får inte göra den sammanblandningen, för då har man redan från utgångspunkten tagit fel ansats så att säga. Man måste vara väldigt tydlig med att asylsökande är en sak och immigrantansökningar som kan vara illegala är en helt annan sak och prövas på andra meriter.

Jag har också förstått att man kommer att – om ryktet nu talar sant; man måste ju göra den reservationen hela tiden här – ingå avtal med t.ex. Marocko som ska vara prövoland för asylsökande från västafrikanska länder, eller att t.ex. Turkiet skulle vara ett prövoland för asylsökande från Irak. Det säger sig självt att om dessa rykten är sanna, då är det oacceptabelt.

EU har ett klart ansvar för att ta emot flyktingar. När det gäller Amnesty International såg jag en rapport så sent som i går där man ger lite siffror på vilket ansvar EU egentligen tar i förhållande till världens flyktingströmmar, och det är ju egentligen skrämmande siffror, om man ser på den situation som EU har gentemot de länder som tar emot de stora flyktingströmmarna.

Det finns mycket att säga om det här, men det fattas fortfarande en hel del bakgrundsmaterial och dokument på det här området, och det efterlyser vi. Från vår sida ser vi det så här: Är de rapporter som vi får från olika håll sanna, så kan vi inte stå bakom ett sådant här slutligt resultat. Vi måste helt enkelt få se det slutliga resultatet innan vi kan ta slutlig ställning. Jag vill gärna hissa den här varningsflaggen, för risken är att vi är på fel väg tillsammans med de andra EU-länderna.

Anf.  12  INGVAR SVENSSON (kd):

Förra fredagen ställde jag en fråga till justitieministern. Hon avstod från att svara på den och menade att vi skulle kunna få svar på den i dag. Frågan gällde – nu har jag inte papperen om brottslighetsfrågorna med mig – att Sverige skulle driva en opposition om samband mellan tobak, alkohol och narkotika. Jag frågade efter substansen i detta, men det kanske finns någon här som kan svara på vad det innebär. Det är ju en svensk position som man intar, och då vore det ju bra att få veta vad substansen är i den.

Anf.  13  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag håller fullt ut med om det som både K-G Biörsmark och Lars Ohly har sagt.

Jag tycker också att det är ganska anmärkningsvärt att de underlag som ska diskuteras vid ett möte i Tammerfors om en vecka inte finns i dag. Därför kan man egentligen inte heller i de nationella parlamenten förankra det som ska diskuteras. Det tycker jag är en ganska allvarlig brist.

Jag har inte fått tillgång till handlingsplanerna för de olika länderna via EU-nämnden. Jag har inte heller haft tid att leta fram dem. Det hade varit bra att läsa dem, så att man mer i detalj vet vad det handlar om.

Men det finns en sak som jag reagerat över i texterna om handlingsplanerna. Det är att man ska observera, observance of refugees and asylum seekers, samtidigt som man ska kämpa mot illegal immigration. Det blir också lite dubbelt. Ibland finns det en gråzon mellan den som söker fly illegalt och den som är asylsökande. Många asylsökande flyr ju illegalt ur ett land. Ska man påtvinga vissa av de här länderna regler för att de ska motverka illegal utvandring från sina länder? Samtidigt är illegal utvandring ett sätt att fly från ett land.

Även tyngdpunkten på orden blir väldigt dubbel. Man ska observera flyktingars och asylsökandes rättigheter. Samtidigt ska man kämpa mot illegal invandring. Det är en betoning på att motverka illegal invandring. Det är inte en betoning på att värna asylrätten.

Sedan vill jag bara poängtera vikten av att man för att värna asylrätten faktiskt har olika nationella bedömningar av asylrätt. Det finns ingen given sanning. Vem ska vara domare över vem som har rätt till asyl? Det är alltid bra när länder faktiskt gör lite olika bedömningar i frågor. Jag tror att det är en garant för mänskliga rättigheter på längre sikt.

Anf.  14  GUN HELLSVIK (m):

Jag vill bara påpeka att vi från vår sida vid diskussionen i förra veckan framförde en del synpunkter, och de synpunkterna gäller fortfarande.

En sak vill jag poängtera med tanke på det Dan Eliasson sade. Det gäller frågan om avskaffandet av den dubbla straffbarheten. Såvitt jag har förstått pågår redan på Justitiedepartementet ett arbete för en ny utlämningslagstiftning. Man håller där fast vid det hittills gällande svenska kravet, nämligen kravet på den dubbla straffbarheten. Men Dan Eliasson sade här att han tyckte att ett avskaffande av den dubbla straffbarheten var en utveckling i rätt riktning, även om jag förstår att det är på sikt. Men jag vill påpeka att det inte bara är tillfälligt som vi har uppfattningen att vi ska bibehålla kravet på den dubbla straffbarheten. Det tycker vi är en viktig princip i lagsystemet.

Anf.  15  ORDFÖRANDEN:

Innan jag låter utrikesministern kommentera och besvara de frågor som har ställts vill jag påpeka att vi i förra veckan hade ett ingående samråd med dels justitieministern, dels statsrådet Maj-Inger Klingvall. Då gick vi igenom detta. Vi hade också material tillgängligt, handlingsplanerna fanns här osv.

Men jag vill också påpeka att det har hänt en del sedan dess, och det händer tydligen fortfarande saker. Det gör att det är lite rörigt inför Tammerforsmötet. Det måste ändå förutsätta att vi, kanske under nästa vecka, får en möjlighet till någon form av förnyat samråd för att samla ihop oss. Vi har tagit ställning till olika positioner, men vi har inte fått något slutligt dokument från det finska ordförandeskapet och har inte heller sett den svenska regeringens positioner i samband med det. Jag skulle alltså vilja förutsätta att vi antingen har ett extra sammanträde i mitten på nästa vecka eller också att vi försöker ordna någon form av telefonsamråd nästa fredag. Jag vill skicka med det, så att vi kan börja fundera på om vi ska kunna åstadkomma något sådant.

Sedan vill jag också skicka med att när papper kommer är vi väldigt angelägna om att vi också så fort som möjligt får över dem till oss så att vi kan skicka dem vidare.

Anf.  16  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Först ska jag säga att jag fullständigt instämmer i det som ordföranden sade om möjligheterna till ny överläggning nästa vecka. Jag skulle vilja föreslå att vi håller öppet tills vi vet när exakt vi har förslagen. Om vi tar en genomgång med berörda fackministrar under mitten av nästa vecka eller om det bästa är att vi försöker ha någon form av telefonsammanträde från Tammerfors kan vi kanske göra upp i samråd med ordföranden under veckan när vi ser hur förslagen börjar utkristallisera sig. Självklart ska ni få information om vad som kommer upp och alla eventuella nya dokument.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg, för att börja med immigrations- och asylfrågorna, att några principer har varit gällande från svensk utgångspunkt: att vi ska värna asylrätten, att man självklart ska utgå från de internationella konventionerna och att man ska arbeta utifrån en helhetssyn. Det är också det den s.k. högnivågruppen har försökt göra. I det har också ingått att man ska ta in biståndet.

Jag tror, K-G Biörsmark, att det är en missuppfattning när det gäller de här länderna. Eva Åkerman Börje kan väl komma tillbaka till det. Det har snarast varit fråga om att arbeta med bistånd riktat till de här länderna, inte om reglerande avtal.

Det här har varit utgångspunkterna från svensk sida. Men skälet till att det har varit så rörigt, svårt att se några ordentliga förslag och svårt att se vad man i Tammerfors kan komma fram till tror jag är just att det finns så otroligt olika uppfattningar i de olika länderna. Eftersom det finns så väldigt stor spännvidd mellan de olika länderna, finns det också stora svårigheter att få fram någonting riktigt tydligt och konstruktivt inför Helsingfors.

Vi kan se att det har kommit olika förslag hittills. De som har legat närmast Sverige har varit Beneluxländerna. Andra länder, t.ex. Storbritannien, Tyskland, Frankrike, har haft förslag där en del har varit sådant som vi har kunnat stödja, annat har varit sådant som vi inte har velat stödja.

Precis som någon sade, jag tror att det var Lars Ohly, har Finland av tradition naturligtvis haft en annan politik än Sverige har haft och varit betydligt mer restriktivt. I det fallet har vi samma uppfattning som vi har haft tidigare, att en utpräglad sådan politik inte är någonting som vi kommer att vilja stödja i Tammerfors, tvärtom. Det har vi haft som utgångspunkt hela tiden. Om vi ska komma överens menar jag att syftet med detta ska vara att vi ska ha en generös attityd och värna asylrätten.

Men de konkreta frågorna tror jag att det är bättre att jag skickar över till Eva Åkerman Börje, som får börja. Sedan får Dan Eliasson gå in på de juridiska frågorna.

Anf.  17  Kanslirådet EVA ÅKERMAN BÖRJE:

Ni fick ju förra veckan en genomgång av de svenska prioriteringarna av statsrådet Klingvall. Jag kanske lite snabbt kan gå in på vad vi har fått utdelning på enligt de papper som har kommit vår väg den senaste tiden.

Det är framför allt fråga om att upprätta en övergripande migrations- och asylpolitik på EU-nivå, att sätta blåslampan lite grann på det arbete som redan pågår men som har gått väldigt långsamt och karakteriseras av en defensiv hållning. Det ska liksom få en ny skjuts. Framför allt är det helhetsperspektivet som ska genomsyra en sådan politik. Under våren har Högnivågruppen för asyl och invandring varit den som visat ett pilotfall för hur man kan arbeta, och det ställer sig de allra flesta medlemsländer bakom nu. Man vill att detta ska fortsätta, man vill att de åtgärder som man har kommit fram till ska implementeras.

En annan sak som har seglat upp som någonting som det verkar finnas ett stöd för är tredjelandsmedborgarnas rättsliga ställning och möjlighet till fri rörlighet inom unionen. Detta är en svensk prioritetsfråga, som ni har hört förut. Det verkar alltså finnas en gemensam grund för att göra någonting riktigt bra i Tammerfors på det området.

Någonting som man ställer sig bakom i alla papper som jag hittills har sett är det absoluta i asylrätten. Men man nämner också de andra internationella skyldigheterna, såsom barnkonventionen, europeiska konventionen för mänskliga rättigheter, FN-konventionen mot tortyr osv., särskilt med ambitionen att upprätta det man kallar ett enhetligt europeiskt system för skydd. Det skulle så klart innehålla också Genèvekonventionens flyktingdefinition, men även de alternativa skyddsformer som finns i de andra instrument som jag räknade upp. Det ser också bra ut, och vi hoppas på ett bra utfall när det gäller detta.

Handlingsplanerna för de olika länderna, som högnivågruppen har arbetat fram, har vi skickat över till EU-nämnden. Jag tror att ni har tillgång till dem. Jag vill bara understryka det utrikesministern just sade, att det framför allt inte handlar om att ingå avtal med de här länderna utan om att utöka samarbetet mellan EU och de här länderna på en rad olika områden som klassisk utrikespolitik, konfliktlösningsfrågor osv. Men bistånd, humanitär hjälp och migrationspolitiska åtgärder ingår i ett paket för att förbättra situationen vad gäller ofrivillig flykt och migration.

Anf.  18  Ambassadör DAN ELIASSON:

Jag börjar helt kort med tobak, alkohol och narkotika. Justitieministern var här i två egenskaper förra veckan, dels i sin egenskap av justitieminister inför det RIF-råd som skulle hållas i måndags, dels i egenskap av ersättare för statsministern.

I sin egenskap av justitieminister drog hon huvudlinjerna i narkotikahandlingsplanen för de kommande fem åren, år 2000 och framåt. Då blev det en diskussion om de delar i handlingsplanen som låg under socialministerns kompetensområde, bl.a. alkohol och tobak, deras koppling till narkotika och hur man arbetar tillsammans med detta. Vi utlovade information inför det folkhälsoråd som skulle hållas den 17–18 november. Jag tror att berörd fackminister kommer att ta den diskussionen i nämnden inför det mötet.

Den andra frågan, som Gun Hellsvik pekar på, gäller dubbel straffbarhet. Det är riktigt att vi jobbar med den frågan i Justitiedepartementet, och vi kommer att upprätthålla de nämnda kraven i mångt och mycket. Vårt förslag är att vi lyfter på dem när det gäller delgivning och bevisuttagning, om jag kommer ihåg det hela rätt. Om det kommer att hålla i processen förbi remissinstanser och politiska instanser återstår att se. Men på sikt och på håll tror jag att justitieministerns inställning är att dubbel straffbarhet är en viktig fråga i den delen.

Vi har noterat vad Gun Hellsvik sade både förra veckan och den här veckan. Även vad övriga partier har uttryckt är, som jag ser det, väl omhändertaget i våra positioner inför Tammerfors.

Anf.  19  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag tackar för informationen, och jag hoppas att den analys av och den information om den svenska positionen som här anges ska vara den rådande.

Jag har bara velat peka på en del varningssignaler som har kommit mig till del. Det gäller att det verkligen är fråga om bistånd för utveckling i de här länderna och inte någonting annat.

Jag har bara som ett exempel med anledning av att utrikesministern säger att det inte är fråga om att man ska ingå någon sorts samarbetsavtal när det gäller att med de här länderna kontrollera andra länder. Det finns ett dokument som rör action requirement by the union. Det gäller Marocko. Det står i § 65 J: Support the adoption of visa requirements by Marocko for third countries, especially those of the Western African regions. Sedan räknas en massa länder upp.

Det är klart att de här sakerna finns med. De tycks också finnas, som jag nämnde, om Turkiet och Irak.

Det är sådana här saker man får se upp med, så att de inte smygs in i det här sammanhanget.

Jag nämnde tidigare information från Amnesty som kom i går, om man nu kan använda den som en källa och det brukar vi kunna göra: The measures proposed are mostly devoted to prevent migration in the EU. Det är vad Amnesty säger om detta.

Men vi får väl avvakta och se vad som kommer ut av detta i fortsättningen.

Anf.  20  LARS OHLY (v):

Det var två saker som jag kanske inte nämnde. Det finns en risk för att ett resonemang om säkra länder står i konflikt med den individuella rätten att få sin asylrätt prövad. Man generaliserar redan från början rätten för någon som kommer från ett område som betecknas som säkert land att få sin sak sakligt och individuellt prövad. Även i länder som inte normalt sett kan betecknas som länder där man på ett massivt sätt våldför sig mot mänskliga rättigheter kan det finnas och finns människor som har individuell rätt till asyl i ett annat land på grund av en situation som de är utsatta för.

En risk till med en gemensam politik på det här området är att överklagningsrätten försvåras. Det måste vara väldigt tydligt att man faktiskt har rätten att få sin sak prövad ytterligare en gång, så att inte ett första beslut är automatiskt gällande utan överklagansrätt inom hela EU-området.

Man kan säkert få en mycket stark uppslutning kring skrivningarna om internationella konventioner, Genèvekonventionen, barnkonventionen, m.fl. Frågan är: Vad innebär det i praktiken?

Vi har redan i dag ett par fall där UNHCR har meddelat att man menar att EU:s politik inte är förenlig med internationella konventioner. Det gäller t.ex. protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater. UNHCR menar att det innebär en geografisk begränsning i strid med 1967 års New York-protokoll, som alla EU-länder har undertecknat. Man har också offentligt sagt ifrån att man menar att det inte är förenligt med Genèvekonventionen.

Detsamma gäller också visumregler. I åtskilliga fall har EU ignorerat upprepade vädjanden från UNHCR om att inte ha visumtvång för länder i vilka pågår inbördeskrig, utbrett våld eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter som orsakar flyktingströmmar. Trots det finns fortfarande visumtvånget kvar till flera sådana länder.

Man kan säkert bli överens om fina skrivningar, men det som är viktigt för de människor som behöver skydd inom Europeiska unionens medlemsstater är den praktiska tillämpningen.

Anf.  21  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag vill göra ett påpekande. Jag tror att det vore klokt att man när man skriver föredragningspromemoriorna ibland inte enbart har procedurell information. På s. 2, om högnivågruppen, är det bara procedurell information, hur, när och var man ska mötas, men ingenting om det materiella innehållet. Jag tror faktiskt att det är klokt att på fem tio rader beskriva vad det handlar om. När det är känsliga frågor kanske man kan ha en hänvisning till en bakgrunds-PM eller något sådant. Det skulle underlätta diskussionen och förmodligen också förkorta den.

Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Om det sista kan jag bara säga att jag tror att ni fick sakinnehållet förra veckan, när de ansvariga statsråden var här.

Besvarandet av frågorna tror jag att jag får överlåta till Eva.

Anf.  23  Kanslirådet EVA ÅKERMAN BÖRJE:

Jag ska göra ett försök att svara på frågan om Marocko och den punkt i åtgärdsprogrammet som gäller viseringar. Den typen av åtgärder återfinns i alla handlingsplanerna. Det är tanken på det migrationspolitiska området, som är en del av handlingsplanerna. Även på det utrikespolitiska och biståndspolitiska området finns idén att bygga upp en migrationspolitisk rättsordning i det område det handlar om, dvs. hjälpa och bistå t.ex. Marocko med att upprätta migrationspolitiska strukturer i det egna landet, så att man kan kontrollera invandringen och inte får problem med transit av illegal invandring in i EU-området. Man vill ju motverka illegal invandring, inte bara med gränskontroller vid EU:s yttre gräns utan också genom förebyggande åtgärder. Just stöd till att bygga upp en migrationspolitisk rättsordning är en väg man kan välja.

Säkra länder, överklagande i asylproceduren, visumtvång osv. kommer inte explicit att ingå vid mötet i Tammerfors, eftersom det blir en mycket mer övergripande plan. Det här är någonting som man långsiktigt får jobba med i EU när man förhandlar fram de instrument som finns i förslaget i Amsterdamfördraget.

Anf.  24  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi får återkomma till de här frågorna senare. Det är en sak att se till att man hjälper till med uppbyggnaden i dessa länder så att de får en egen bild och kan hantera frågor, en annan sak att detta absolut inte får användas på ett sätt som kan förhindra att människor har chansen att begära asyl i EU. Jag förstår att det är den oro som ni har och den oron tror jag att vi delar. Det här systemet får inte utvecklas på ett sådant sätt.

Anf.  25  ORDFÖRANDEN:

Vi kommer inte fram till några slutsatser från vår sida i dag. Vi antog förra veckan de positioner då som förelåg. Nu avvaktar vi ett senare samråd i nästa vecka.

Anf.  26  LARS OHLY (v):

En mycket kort kommentar till det som sades om vad som nu är uppe på dagordningen. Jag tror att det är oerhört viktigt att man redan från början vet vart man siktar när man har ett fördrag, som Amsterdamfördraget, som stadgar att man inom fem år ska komma överens på väsentliga områden. Man ska alltså också ha en svensk ståndpunkt i de frågor som kanske inte explicit är på dagordningen just nu, men som man vet kommer att komma upp. Dit hör t.ex. överklagansrätten, säkra länder, individuell prövning, frågan om visumtvång, m.m. Jag tycker ändå att de frågorna är högst relevanta.

Anf.  27  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Absolut. Men jag föredrar att du drar dem med ansvarigt statsråd. Det är enklare än att du tar upp dem med mig.

Anf.  28  ORDFÖRANDEN:

Tyvärr har vi inte ansvariga statsråd här. De var här förra veckan, men har inte dykt upp igen.

Vi går vidare på dagordningen.

Anf.  29  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Stadgan om de grundläggande rättigheterna har vi i sak diskuterat tidigare i nämnden. Vi har samma utgångspunkt, dvs. att det inte ska bli ett juridiskt bindande men väl politiskt dokument. Nu kommer vi bara att diskutera hur arbetet ska förberedas.

Förslagen är att vi ska ha en regeringsföreträdare för varje land, två representanter för de nationella parlamenten från respektive land, troligen sexton representanter från Europaparlamentet, två observatörer från EG-domstolen, två från Europarådet och en från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Det har också funnits olika uppfattning om man skulle låta ordförandeskapet rotera mellan ordförandeländerna eller om man skulle ha en fast ordförande. Här verkar det nu som om det blir ett roterande EU-ordförandeskap, precis som vi har förespråkat.

Anf.  30  ORDFÖRANDEN:

Vi känner till frågan. Den svenska positionen när det gäller själva grundfrågan är ganska klar. Men det är bra att det här organet utökas med representanter från berörda domstolar också.

Anf.  31  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag måste säga att jag känner mig mer och mer förundrad, och något lite oroad också, inför vart utvecklingen är på väg.

Först och främst: Vad är uppgiften? Är det att uppfinna hjulet på nytt? Vi har en deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi har betonat och jag tror att vi har varit överens med regeringen om riskerna med att etablera en annan sådan konvention, som skulle kunna konkurrera. Frågan blir: Är någon av högre värde än den andra? Är det mer avancerade och ambitiösare rättigheter som föreligger i EU:s stadga än i den konvention som Europarådet har antagit?

Vi har också sagt att det viktiga är att hålla sig till Europarådets stadga med hänsyn till att de länder som mest syndar på nåden är sådana som är medlemmar i Europarådet men ännu inte i EU. Det här gör att man kan bli fundersam över vad det hela ska syfta till.

När jag hör talas om den väldiga apparat som ska dras i gång blir jag ännu mer fundersam. Summerar man sammansättningen kommer man upp i 70–80 personer som ska sitta i något slags lagstiftande församling någonstans och hålla på ett antal år med att diskutera saker. Om de ska rättfärdiga sig måste de rimligen utveckla och hitta på förändringar i förhållande till den konvention som föreligger från Europarådet. Annars vet jag inte vad alla dessa människor ska göra under ett antal år.

Det här påminner rätt mycket om ett förslag som jag såg och som hade antagits i den tyska förbundsdagen om hur det hela skulle läggas upp. Jag noterade där att man föreställer sig att det som till slut skulle hända var att denna församling skulle anta stadgan. Sedan skulle detta beslut konfirmeras av Europaparlamentet och av ministerrådet. Men på något sätt är medlemsnationerna bortkopplade, åtminstone i den uppläggningen.

Vad får det här för valör? Är det en konvention som i slutändan ska biträdas av de enskilda ländernas parlament? Det framgick i alla fall inte av den här uppläggningen.

Jag blir faktiskt ganska fundersam och undrar om man inte sätter i gång någonting som man inte kommer att kunna kontrollera hela vägen ut. På grund av den strukturella uppläggningen av arbetet hamnar vi faktiskt i någonting som innebär att man pressar fram en ny rättighetsförklaring som rimligen får konkurrerande effekt gentemot den som vi har all anledning att försöka hålla oss till framöver.

Anf.  32  LARS OHLY (v):

Lars Tobissons inlägg gör att jag kan fatta mig någorlunda kort, därför att vi i huvudsak är överens.

Vi har haft den här frågan uppe tidigare. Vi har varit mycket tydliga, och vi har vetat att regeringen också har samma position. Ändå låter man det rulla på och går nu in i ett arbete som måste leda till att man faktiskt hanterar frågorna inom EU-systemet. Det finns en konvention, Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, som bör vara den som är vägledande. Allt annat är, som jag ser det, ett försök att ge frågor om de grundläggande rättigheterna en fördragsmässig knytning, vilket vore ytterst olyckligt och skulle minska betydelsen av den konvention om mänskliga rättigheter som vi har att hålla oss till i dag.

Jag är precis lika oroad som Lars Tobisson och tycker att man inte ska ge sig in i ett sådant här arbete om man menar att slutresultatet kan bli helt felaktigt från svensk ståndpunkt. Därför borde vi kritisera upplägget.

Anf.  33  INGVAR SVENSSON (kd):

Jag håller med de tidigare talarna. Men jag kan se ett oerhört problem med detta. Man talar om ett politiskt dokument som antas i någon form. Vad är det som sedan hindrar EG-domstolen från att utnyttja detta som ett juridiskt bindande dokument? Man kan säga att detta så att säga ligger i arbetet i unionen och bör tillämpas som ett rättssystem. Det är en grannlaga uppgift att hitta just den kombination som inte blir juridiskt bindande.

Anf.  34  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Förutom det sista kan jag fullständigt dela uppfattningen i allt ni har sagt. Vi har ställt samma frågor. Vi tycker att hela initiativet, som tagits från tysk sida, kan vara politiskt intressant. Men jag håller fullständigt med om alla era invändningar, som ni också vet.

När man däremot ska förbereda detta tror jag att det är en fördel att man har representanter från de nationella parlamenten. Det är då de här tydliga markeringarna också kommer fram, att man inte vill att det här ska strida mot Europarådets konvention.

Det ska inte bli en konvention. Det ska bli en högtidlig deklaration. Den blir inte juridiskt bindande. Det ska inte bli en konvention. Det ska inte in i fördraget. Det ska inte fördragsbindas. Men jag instämmer fullständigt i att det är en oerhört stor apparat för att skriva en deklaration.

Samtidigt tycker jag inte att Sverige bör avge sitt veto eller blockera att de över huvud taget får föra den här diskussionen. Jag tror att vi har tillräckligt starkt stöd bland andra länder för våra uppfattningar. Det är också där det i sak kommer att landa så småningom.

Men jag skulle vilja föreslå att ni diskuterar den här frågan med initiativtagaren, som jag vet att EU-nämnden ska träffa nästa vecka, nämligen den tyske utrikesministern.

Anf.  35  ORDFÖRANDEN:

Vi ska göra det ordentligt. Även på COSAC- mötet på måndag–tisdag kommer den här frågan upp. Där ska vi också framföra våra synpunkter. Utrikesministern har ju hört nämndens uppfattning och har ett ordentligt stöd för att agera kraftfullt i den här frågan.

Anf.  36  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det sedan gäller punkt 6, militär och civil krishantering, förväntar vi oss egentligen inte någon diskussion på detta möte. Däremot blir det en viktig punkt på nästa GAC. Då kommer också försvarsministrarna att delta. Men jag skulle ändå vilja ge en kort lägesbeskrivning.

Det finska ordförandeskapet jobbar framför allt med tre frågor, dels hur organisationen ska se ut, dels den militära förmågan och dels den civila krishanteringen. Under hösten kommer vi säkert att få se ett antal nationella utspel vid sidan av den finska ordförandens rapporter.

När det gäller organisationen tror jag att jag nämnde de aktuella frågorna förra gången. Man diskuterar om man ska ha en permanent kommitté i Bryssel med höga diplomater, om man ska ha en militärkommitté eller en Petersbergskommitté som har hand om militära respektive både militära och civila frågor. Man diskuterar också militärstab, satellitcenter, säkerhetspolitiskt institut m.m.

När det gäller den militära förmågan sker en genomgång i VEU av ländernas resurser för krishantering. Vi har kunnat se brister när det t.ex. gäller ländernas förmåga att snabbt skicka fredsbevarande trupper.

Vi deltar i den här diskussionen inom VEU. Det ska vara ett ministermöte i VEU den 22 november. Det vi preliminärt kan se är att bristerna framför allt finns inom sådant som transportflygplan, kommunikationer och liknande. Det kommer att diskuteras inför toppmötet i Helsingfors.

Beträffande den civila krishanteringen kan vi säga att det är väldigt många länder, om inte nästan alla, som har stött oss när det gäller att betona vikten av den civila krishanteringen. Vi arbetar nu med att ta fram konkreta förslag. Även här handlar det om snabbhet vad gäller t.ex. polis- och räddningstjänsten. Det handlar om bättre informationsutbyte och om att vi ska få effektivare beslutsformer. Därför vill vi se att den s.k. Petersbergskommittén kan besluta om och hantera de civila insatserna vid sidan av de militära.

Sedan finns det också diskussioner om inflytandet för de länder som inte är med i EU, t.ex. Norge, Polen och Turkiet. Där bör egentligen samma sak gälla som det har gällt för oss i Natosammanhang, dvs. att beslut fattas av EU. Däremot sker konsultationer med alla som deltar i operationerna. Det har också varit en diskussion om Solana skulle kunna vara generalsekreterare i VEU samtidigt som han sitter som EU:s utrikespolitiska företrädare. Där har vi från svensk sida sagt att vi inte tycker att det är någon lycklig lösning. Man har också diskuterat hur man ska kunna öka snabbheten i multinationella förband liknande de vi har diskuterat i det nordiska samarbetet.

Anf.  37  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det här är en central fråga. Redan i Köln poängterades att det finska ordförandeskapet fick i uppdrag att driva frågan vidare och avrapportera vid toppmötet i Helsingfors i december. Då har fyra av de sex månaderna gått mellan Köln och Helsingfors. Jag funderar på den svenska positionen. Två tredjedelar av tiden har nu gått. Trots ingångsvärdena i form av både Kölndeklarationen och Chiracs eller det franska förslaget har vi ännu inte haft någon diskussion om den svenska positionen.

Min fråga är: Hur har regeringen tänkt sig att det ska gå till? Det är en del saker som vi behöver gå igenom ganska noggrant i de här förslagen. Hur ligger tidsplanen för att fastställa den svenska positionen?

Anf.  38  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag reagerade på en sak i Chiracs brev till statsministern som jag tyckte var lite lustigt. Under kapitel A kan både stycke 3 och 4 uppfattas som uttryck för en viss typ av upprustning. ”This approach presupposes the evaluation of what European countries already possess, of what they need to produce through cooperation and of what they need to acquire outside Europe.” I nästa stycke framgår det att man ska modernisera den europeiska militära styrkan, ”armed forces” och ”must continue for them to be brought to the standards of modularity, flexibility” osv.

Jag känner lite obehag inför att det kanske finns de som har intresse av att utveckla den militära produktionen. Det finns olika åsikter på EU-nivå. Sådana här skrivningar önskar jag verkligen att vi helt kan få bort.

Det finns mycket annat att tillägga, men jag tror att vi kan återkomma till det när vi diskuterar utformningen senare.

Anf.  39  LARS OHLY (v):

Utrikesministern skrev ett brev efter Kölnmötet till den finska utrikesministern, om jag kommer ihåg rätt, med en tolkning av Kölnmötets beslut. Det skulle vara intressant att veta ifall den tolkningen enligt utrikesministern stämmer överens med den utveckling av Kölnbeslutet som Jacques Chirac förespråkar i sitt brev. Finns det några komplikationer framöver? Även om denna fråga i sak kanske inte kommer upp på nästa möte kan det vara intressant att veta vilka komplikationer som kan förutses inför novembermötet där de här frågorna ska behandlas.

Jag håller med Göran Lennmarker att det är viktigt att vi också får möjlighet att delta i utformandet av en svensk position, så att vi i största möjliga utsträckning vet vad Sverige kommer att företräda för uppfattningar.

Den oro som finns hos mig är att vi är inne i en sorts rutschbana där vi accepterar mer och mer av den gemensamma politiken även vad gäller försvarsområdet. T.ex. går Chirac ganska långt när det gäller medverkan av försvarsministrarna vid, såvitt jag förstår, samtliga allmänna råd. Det är en utveckling som inte stämmer överens med den tolkning som utrikesministern hade och som vi hoppas fortfarande stämmer enligt Kölnmötets beslut.

Anf.  40  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag förstod inte riktigt vad Göran Lennmarker menade. Vi har väldigt regelbundet informerat om vilka diskussioner som har förts och vad som varit de svenska positionerna i de aktuella frågorna. Där har jag också valt att komma till nämnden även inför alla informella diskussioner för att nämnden hela tiden ska vara informerad. EU-nämnden ska vara fullständigt informerad om både diskussioner och vad de svenska ställningstagandena är.

När det sedan gäller att ta ställning till olika konkreta sakfrågor kommer det i nästa skede att ske inför den 15 november. Då har vi ett gemensamt möte mellan utrikesministrar och försvarsministrar på GAC.

Det franska brevet ska man se för vad det är. Det är just ett brev från Frankrike, där Frankrike framhäver vad de skulle vilja se att detta utvecklades till. Det är inte något som är omslutet av de andra EU-länderna. Det har också mött en hel del kritik och motstånd framför allt i de länder som tillhör den s.k. Natokärnan, alltså inte bara USA utan också länder i EU som tillhör den s.k. Natokärnan – därför att man inte vill se den utveckling som vi kan se Chiracs krav som exempel på.

När det gäller det svenska förslaget i brevet om en uppföljning av Kölnbeslutet kan vi se att den civila krishanteringen har fått ett väldigt brett stöd. Andra frågor som vi tog upp i brevet är sådant som fortfarande diskuteras, t.ex. Petersbergskommittén och hur arbetet ska organiseras framöver.

Vad gäller Yvonne Ruwaidas fråga om den befarade upprustningen i Chiracs brev tror jag att du läser rätt. Här finns olika intressen i olika länder. Det finns länder som gärna tar alla tillfällen i akt och ser en ökad upprustning, särskilt om det också finns möjlighet att bidra till den upprustningen. Det har man i så fall ett ekonomiskt intresse av.

Flertalet länder har därvid lagt sig på att man ska se till att man har gemensamma resurser för krishantering. Det kan t.ex. kan handla om transporter, kommunikationer och framför allt om att se till att man blir snabbare i sina insatser. Det är något som vi alla upptäckt att vi behöver förbättra. Vi behöver snabba insatser, vare sig det handlar Turkiet eller Kosovo. Det är en fråga som kommer att fortsätta att diskuteras under resten av hösten. Där finns naturligtvis intressen som gärna vill ta det här som exempel på behovet av att öka insatserna för upprustning.

Anf.  41  GÖRAN LENNMARKER (m):

Först kan vi väl konstatera att det brev som Chirac skickade för två och en halv månad sedan fick vi nu. Det är ju bra att vi fick det nu, men det hade varit bra att kunna få det på en gång. Det är ett väsentligt inspel i den diskussion som finns. Vad jag vill ha sagt med det är att det är viktigt att vi har en ordentlig diskussion, så att man inte får en känsla av att vi smyger kring de här frågorna. Det är en kontroversiell och central fråga för EU och en central fråga för en av de viktigaste uppgifterna EU har, nämligen krishanteringen på vår kontinent. Där har vi anledning att se tillbaka på 90-talet som en inte särskilt upplyftande erfarenhet i den delen.

Om jag förstod utrikesministern rätt innebär det att vi till nästa allmänna rådsmöte – och det är viktigt ‑ ska ha en genomgång av Sveriges positioner i dessa frågor. Vi måste ha en synpunkt på de förslag som kommer in från olika håll ‑ tillstyrkanden, avstyrkanden ‑ och vara beredda att diskutera det vidare. Det är inget tvivel om att de förslag som kommer från Chirac, mot bakgrund av Kölntoppmötet, ändå har en betydande bäring på vad många tunga medlemsstater vill. Därför måste vi ha en synpunkt på detta. Vi kan inte bara behandla det som om det vore ett oväsentligt inlägg i debatten.

Min konkreta fråga är alltså: Kommer det att bli en ordentlig genomgång av Sveriges position inför den vidareföring som det finska ordförandeskapet ska ha i december enligt Kölntoppmötet? Kommer vi att ha det inför nästa allmänna råds-möte och då ha en ordentlig bakgrundsbeskrivning också i PM så att vi vet vad vi har att ta ställning till?

Anf.  42  LARS OHLY (v):

Det är helt uppenbart att det finns olika tolkningar om vad Kölnbeslutet ska leda till. Min amatörmässiga bedömning är väl att det är oerhört viktigt att vara extremt tydlig i de fall där två länder, t.ex. Frankrike och Tyskland, har en någorlunda gemensam uppfattning om tolkningen av Kölnmötets beslut och den uppfattningen inte stämmer överens med Sveriges. Det här Chiracbrevet stämmer mycket väl överens med vad Rudolf Scharping har sagt vid flera tillfällen efter Kölnmötet. Risken finns att det finns en tysk-fransk allians där Sverige måste vara oerhört tydlig för att på ett tidigt stadium klargöra att vi inte delar den tolkning av Kölnmötet som Chirac m.fl. gör och att vi framför allt inte vill se en utveckling i den riktning som Chirac förespråkar.

Anf.  43  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag vill återigen poängtera för Göran Lennmarker att jag inte förstår undertonen av att vi skulle ha smugit eller inte redovisat för nämnden, speciellt som jag själv har tagit initiativet till att komma hit t.o.m. när det varit uppe på lunchdiskussioner och informella möten i våras. Jag bad att få komma till nämnden före Saariselkä, men då hade nämnden inte möjlighet eftersom ni inte fanns fysiskt på plats, utan vi skickade i stället promemorior. Är det någon fråga där jag tycker att vi verkligen ansträngt oss för att ha nämnden hundraprocentigt informerad, ha en dialog och gå igenom med nämnden svenska positioner hela tiden, så är det den här frågan. Jag hoppas verkligen att det inte finns någon annan underton. Då blir jag riktigt rejält förolämpad, eftersom det här är ett område där vi har visat maximal öppenhet och varit väldigt noga med att hela tiden ta upp de svenska positionerna, inklusive alla förändringar som sker i den internationella debatten.

Det franska förslaget är naturligtvis viktigt som ett franskt brev, men man ska också se det som ett franskt brev. På vissa punkter kan den tyska regeringen ha samma uppfattning, på andra områden har tyskarna inte samma uppfattning. Vi kan se att det franska brevet i hög grad är en partsinlaga med ett stort motstånd från flera länder. Det kan finnas skäl att gå igenom det noga. Det är inte bara Frankrike som har uppfattningar i denna fråga, utan här finns en vid spännvidd, något som vi redovisat också tidigare.

Här kommer vi tillbaka med förslag inför den 15 november och inför Helsingfors. Men det är ingen fråga som slutgiltigt ska avgöras. Jag tror att Göran Lennmarker och andra bedrar sig själva om de tror att de kommer till något slags slutdiskussion i nämnden inför den 15 november. Det här är en fråga som kommer att fortsätta en bra bit in på 2000. Det blir en första ordentlig slutsats dragen i Helsingfors. Tanken är att man ska få ett mer slutgiltigt beslut någon gång under år 2000 för den framtida organisationen och hur det här ska hanteras i framtiden. Det räknar inte det finska ordförandeskapet med att det ska kunna tas ens i Helsingfors.

Det här får ni se som en fortsatt favorit i repris under det närmaste året.

Anf.  44  ORDFÖRANDEN:

Det var en orientering om arbetsläget. Jag vill också verifiera det utrikesministern har sagt. Hon har varit väldigt angelägen om att informera nämnden. Vi har vid flera tillfällen haft genomgångar av säkerhetspolitiken.

Anf.  45  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jordbävningen i Grekland: Det är Grekland som för diskussioner med kommissionen om möjligheter att få stöd för återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningen. Där tycker vi från sida att man ska kunna vara flexibel när det t.ex. gäller att använda redan tilldelade strukturfondsmedel för återuppbyggnaden.

Mänskliga rättigheter: Där väntas en slutversion av den första utgåvan av EU:s årliga rapport om mänskliga rättigheter. Tonvikten ligger på EU:s agerande i det internationella samfundet, men man har också tagit upp en fråga som vi drivit från svensk sida, nämligen arbetet med att stärka mänskliga rättigheters ställning även inom EU. Det tycker vi är viktigt. Vi ska arbeta både på hemmaplan och utanför EU med dessa frågor.

Anf.  46  ORDFÖRANDEN:

Då ingen begärt ordet tolkar jag det som att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Anf.  47  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Beträffande Östtimor kommer vi att gå igenom vilka satsningar kommissionen förväntas göra i Östtimor. Det gäller både en omedelbar humanitär hjälp och ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete. Sverige bidrog inför valet med poliser och valadministratörer. Vi har bidragit med akut humanitär hjälp. Vi håller nu på att gå igenom en begäran från FN:s generalsekreterare till det mer långsiktiga återuppbyggnadsarbetet.

När det gäller västra Balkan kommer det mest intressanta nu att vara att vi kommer att ha ett möte med den serbiska oppositionen och diskutera läget med den. Vi tittar också på en gemensam ståndpunkt i fråga om sanktionerna. Från svensk sida vill vi ha en översyn av sanktionerna. Vi är positiva till att lyfta flygsanktionerna. Vi tycker också att man ska se över energisanktionerna utifrån vilka humanitära insatser som skulle behöva göras och utifrån den FN-rapport som finns om humanitära insatser.

Vi kommer så till frågan om Tjetjenien. Där har vi inte information om det möte som skedde i går i Moskva mellan trojkan och den ryske utrikesministern. Vi får se vad det mötet har utmynnat i. Det vi i övrigt vet kommer att tas upp är möjligheterna att göra en insats genom EU:s biståndsorgan som har en del medel för det. Vi har från svensk respektive från EU:s sida hela tiden strukit under vår oro för vad som sker humanitärt med flyktingarna och också säkerheten för de organisationer som nu försöker hjälpa till i Tjetjenien, framför allt UNHCR.

Burma – gemensam ståndpunkt. Läget i Burma är i princip oförändrat sedan vi tog gemensam ståndpunkt förra gången. Nu ska FN:s sändebud resa till Burma, och finske ordföranden föreslår att vi därför flyttar fram det här till nästa GAC, och det tycker vi från svensk sida verkar rimligt.

Det är några övriga frågor som jag skulle vilja passa på att beröra. På lunchen kommer vi att ha ett möte med Israels utrikesminister för en fortsatt information om vad som nu sker när det gäller fredsprocessen. Där har vi flera gånger strukit under både från svensk och från EU:s sida hur oerhört viktigt det är att man nu fortsätter fredsprocessen och att den nya regeringen lever upp till det som den också lovade före valet om fortsatta förhandlingar och en fredsprocess.

Anf.  48  YVONNE RUWAIDA (mp):

Den palestinska ledningen har nu sagt att den ska bojkotta fortsatta fredsförhandlingar. Det kom i går kväll på grund av att man fortsätter att bygga ut bosättningar. Man har en ganska stor och aktiv kampanj för att bygga ut bosättningar. Man anser att det inte är någon idé att förhandla när situationen på marken förändras hela tiden utan att man kan komma rejält vidare.

Jag hoppas verkligen att man från Sveriges och EU:s sida kan trycka på att en utvecklad bosättningspolitik inte fungerar samtidigt som man ska försöka skapa fred i regionen.

Anf.  49  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Både den svenska och EU:s position är känd när det gäller bosättningar, att det inte är acceptabelt att man fortsätter att bygga ut bosättningarna. Det kommer vi att stryka under på måndag också.

När det gäller moderniseringsfrågorna av EU skulle jag vilja lägga till att vi i regeringsförklaringen sade att vi skulle ta fram ett konkret åtgärdsprogram för att modernisera EU. Vi kommer nästa vecka att ge nämnden en första information om ett sådant åtgärdsprogram. Det bygger på det vi tidigare diskuterat i nämnden, både ansvarstagande, förvaltningskultur, budgetdisciplin, finansiell kontroll, öppenhet, förenklingar av regelsystemet, lättbegripliga EU-texter m.m. Här kommer vi att ha en fortlöpande information och dialog med nämnden. Det är inte några nya frågor för nämnden.

Nästa vecka kommer kommissionen att presentera sin årliga översynsrapport. Det kommer att ställa även utvidgningsfrågorna i ett nytt ljus. Det här kommer att stå i fokus under hela det svenska ordförandeskapet. Det kommer definitivt att bli vår allra viktigaste fråga under det svenska ordförandeskapet. Vi räknar med att vi under det svenska ordförandeskapet ska få ett politiskt genombrott i de svåraste förhandlingsfrågorna för de länder som ligger längst framme i förhandlingarna. Därför följer vi det här med väldigt stort intresse.

Nu finns det väldigt mycket som pekar på att vi kommer att få en gemensam förhandlingsstart för alla länderna i den andra gruppen. Det tycker vi dock kan vara positivt, under förutsättning att länderna får förhandla i sin egen takt så att de länder som ligger långt framme, t.ex. Lettland och Litauen, inte ska hållas tillbaka av att andra länder har ett långsammare tempo.

När det gäller diskussionen om måldatum anser vi att EU-länderna bör ange när de är klara att ta emot nya medlemmar. Det bör man kunna göra under 2002. Då bör EU vara klart att ta emot nya medlemmar. Det finns pengar avsatta i budgeten. Dessutom ska regeringskonferensen vara klar. När de enskilda länderna ska få måldatum beror naturligtvis på vilken takt de kan hålla i förhandlingarna. Där är det de enskilda länderna som får sätta upp tidtabeller. Det tycker vi är bra ifall de gör det, för det kommer att snabba på förhandlingarna.

Sydafrika: Där har vi tyvärr fått nya indikationer på att undertecknandet är i fara på grund av portvins- och sherryfrågan igen. Det här kommer Leif Pagrotsky att komma tillbaka till. Det känns fullständigt politiskt hopplöst att man aldrig kan få Sydafrikaavtalet garanterat i hamn.

Anf.  50  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag uppfattade inte riktigt i hastigheten: Var ambitionen att regeringskonferensen skulle vara färdig och ratificerad till den 1 januari 2002? Jag hängde inte riktigt med i svängarna.

Det andra är mer ett påpekande. Om ambitionen är att man ska kunna ha med ett nytt medlemsland per den 1 januari 2003, om det nu kvalificerar, bör nog rimligtvis förhandlingarna avslutas redan under vårterminen 2001. Erfarenheten visar att det kräver mer än ett år för ratificering. Därför tror jag att en ambition för det svenska ordförandeskapet ska vara, vilket också utrikesministern säger, att om kandidatlandet är kvalificerat och uppfyller villkoren borde förhandlingarna kunna avslutas under det svenska ordförandeskapet. Rimligtvis bör man kunna avsluta också regeringskonferensen i den mån det inte gjorts tidigare. Det vore naturligtvis det bästa, så att den också hinner ratificeras till den 1 januari 2003. Det tror jag är en mera möjlig tabell.

Vi ansluter oss till detta att det viktiga är att EU är berett till ett visst datum. Vi måste själva sätta upp ett datum då vi kan ta in nya medlemmar och då också regeringskonferensen måste vara klar och ratificerad.

Anf.  51  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi hoppas att man ska kunna fullfölja det som vi har sagt tidigare, nämligen att regeringskonferensen ska vara klar år 2000. Det syftet var vi överens om i Köln. Därmed bör vi också kunna ta emot de nya medlemmarna. Från år 2002 ska EU vara berett. Ifall det sedan kommer att vara möjligt med de nya medlemmarna eller om det blir 2003 tycker jag att man ska avvakta med tills man ser hur snabbt det går i förhandlingarna. De tunga förhandlingarna, även de avslutande förhandlingarna, räknar vi med kommer att kunna ske under det svenska ordförandeskapet, precis som Göran Lennmarker säger.

Jag förstod inte riktigt om Göran Lennmarker hade någon invändning mot att EU skulle vara klart år 2003.

Anf.  52  GÖRAN LENNMARKER (m):

Absolut inte. Ska vi däremot ha en regeringskonferens klar år 2000, dvs. nästa år, när den inte ens har satt i gång och dessutom har vi en nytillträdd kommissionsordförande som har för sig att man inte bara ska ha de tre frågorna utan lasta på många andra, får ni ursäkta när jag säger det, men jag tror att det är möjligtvis orealistiskt, för att uttrycka saken försiktigt. Det viktiga nu är väl att slå fast att regeringskonferensen måste ha ett begränsat mandat om det över huvud taget ska vara möjligt. Annars är risken att vi sitter år 2003 och 2004 och kör om ett Amsterdam till.

Anf.  53  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Där är vi fullständigt överens. Jag har sett de nya uttalanden som har kommit. Jag kunde ju se utvecklingen under förra året då vi alltså gick emot. När vi träffades på utrikesministernivå fanns ett väldigt brett spektrum av frågor. På slutet tyckte jag att det fanns en mycket bred enighet under våren om att vi faktiskt skulle ha en väldigt begränsad regeringskonferens. Därför ser jag med stor oro på de nya uttalanden som har kommit om att ta in ett antal extra frågor. Där hoppas vi att man kommer att återgå till ordningen lite grann och faktiskt försöker begränsa de frågor som ska upp på regeringskonferensen, att stå fast vid det vi formellt har sagt tidigare. Det är att det ska vara en begränsad regeringskonferens för att vi ska kunna klara tidtabellen för utvidgningen.

Anf.  54  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Eftersom vi har utrikesministern här vill jag ta upp en sak som gäller andra ambassaders agerande när det gäller offentliga myndigheter i Sverige. Det har kommit till min kännedom att det finns påtryckningar från ambassader på myndigheter att de inte ska offentliggöra vissa handlingar. Bl.a. har Livsmedelsverket varit utsatt för detta. Det tycker jag är oroväckande om man försöker begränsa den svenska offentlighetsprincipen på det sättet.

Det är möjligt att utrikesministern redan känner till detta. Jag tycker att det i så fall ska markeras att det är ett oetiskt agerande från ambassadernas sida när det sker.

Anf.  55  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag försökte ta reda på om någon kände till vilken ambassad det var. Men vi får undersöka saken. Självklart ska den typen av påtryckningar inte ske och framför allt inte åtlydas och hörsammas.

Anf.  56  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag tackar för det.

Anf.  57  ORDFÖRANDEN:

Då är vi klara med samrådet med utrikesministern. Det var en lång genomgång. På återseende i nämnden. Vi får klara ut hur vi praktiskt ska hantera samrådet under nästa vecka.

Anf.  58  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Eftersom jag inte är hemma nästa vecka får ni moderniseringsförslaget skriftligt. Det är en fråga som vi får återkomma till under senare nämndsammanträden.

Anf.  59  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar för det.

2 §  Rapport från ministerrådsmöte (miljöfrågor) den 24 och 25 juni samt information och samråd inför ministerrådsmöte (miljöfrågor) den 12 oktober 1999 (miljöminister Kjell Larsson)

Anf.  60  ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar miljöminister Kjell Larsson med medarbetare välkommen. Vi har haft en ganska ingående diskussion med utrikesministern. Den kanske blir lika lång och ingående med dig. Jag lämnar över ordet direkt till dig för återrapport muntligt från tidigare ministerrådsmöte. Efter det går vi in på listan för nästkommande möte.

Anf.  61  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Jag hoppas att det blir en lika inträngande diskussion, däremot kanske inte lika tidsödande.

Det förra miljöministermötet ägde rum i Luxemburg under det tyska ordförandeskapet med den tyska miljöministern Jürgen Trittin som ordförande. Det var ett ganska späckat möte. Vi antog ett ovanligt stort antal gemensamma ståndpunkter. Det gällde förbränning av avfall. Där kommer vi att kunna räkna in ganska kraftiga förbättringar. Kvicksilver- och kadmiumutsläppen minskar från 7,1 till 1,1 ton per år. Stora minskningar gäller också dioxider, stoft, saltsyra, svaveldioxid och en del andra utsläpp som vi gärna vill minska.

Vi diskuterade också gemenskapens miljömärkning, där den svenska linjen att försöka undvika att gemenskapens miljömärkning konkurrerar ut andra typer av miljömärkning vann gehör, och där vi dessutom kunde skärpa inflytandet från konsumentorganisationer och miljöorganisationer över miljömärkningen.

EMAS, dvs. organisationers frivilliga deltagande i gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, blev föremål för en ordentlig diskussion. EMAS kommer att breddas till att kunna omfatta även andra än de tidigare verksamheterna, dvs. framför allt också tjänster.

ISO 14001 kommer att bli en delmängd i EMAS. Det blir årliga redovisningar, vilket också är en svensk framgång, kan man säga. Det ska utvecklas stödverktyg för mindre företag, och de anställdas deltagande i utvecklingen av EMAS-certifieringen i olika företag kommer att bli mer aktivt.

Vi beslutade att LIFE, det finansiella instrumentet för miljön, bör fortsätta. Och vi ökade också budgetutrymmet för LIFE-programmet.

Vi diskuterade buller från utrustning som används utomhus. Och som jag rapporterade när jag träffade er senast ville vi från svensk sida ha en skärpning av bullernormerna från gräsklippningsmaskiner. Där lyckades vi delvis genom att det nu blir en skärpning av riktvärdet jämfört med tidigare, även om det är omgärdat av olika restriktioner. Om vi inte hade lyckats med det skulle vi ha haft ett riktvärde som skulle ha gällt under 28 år, vilket är en märkligt lång tid för en sådan sak.

Den viktigaste frågan och den som tog upp mest av tiden var revideringen av GMO-direktivet. Jag ska kort sammanfatta resultatet. Det innebar att inga nya godkännanden kommer att göras innan det har klargjorts om en GMO har negativa effekter på hälsa och miljö. Det är alltså en skärpning jämfört med nuvarande regler i avvaktan på att det nya direktivet kan träda i kraft. Det innebär, enkelt uttryckt, att bevisbördan vänts och att detta i praktiken är ett moratorium fram tills det nya direktivet träder i kraft.

En annan viktig fråga som diskuterades och där det blir skärpningar gäller märkningen. Det ska alltså vara möjligt att kunna följa genmanipulerade organismer genom hela behandlingskedjan och distributionskedjan. Och de etiska frågeställningarna får dessutom en starkare ställning.

En fråga där det har funnits ett ställningstagande från rådet under över ett år men som fortfarande visar sig vara kontroversiell gäller direktivet om uttjänta fordon, där vi under detta ministerrådsmöte inte kunde nå fram till ett ställningstagande. Det kom däremot sedan i Coreper några veckor senare. Det innebar en uppluckring av retroaktiviteten jämfört med det tidigare ställningstagande som rådet har gjort.

Dessa direktivförslag överlämnas nu för en andra läsning till Europaparlamentet, och det kanske är värt att lägga märke till att detta är de första direktiven som behandlas enligt den nya ordningen med en starkare ställning för Europaparlamentet i processen i enlighet med Amsterdamfördraget.

Det är vad jag vill rapportera från ministerrådsmötet i Luxemburg i juni.

Anf.  62  ORDFÖRANDEN:

Tack för den återrapporten.

Anf.  63  MAGGI MIKAELSSON (v):

Det gäller diskussionen om GMO-direktivet som ju spänner över både miljöområdet och jordbruksområdet och där det nyligen har rapporterats i svenska medier om svensk potatis som är GMO-behandlad för att man ska framställa stärkelse, och där man använder resterna som fodermedel till djur.

Hur kommer den typen av frågor in på miljöministerns område, och hur stämmer det överens med detta direktiv?

Anf.  64  GÖRAN LENNMARKER (m):

Är detta GMO-direktiv i överensstämmelse med WTO?

Anf.  65  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

När det gäller frågan om potatisen som figurerade i Aktuellt i går har jag inte sedan detta inslag visades haft möjligheter att ta reda på hur det ligger till. Före inslaget kände jag inte till detta. Men i princip kommer inte några nya beslut om godkännanden för utsättning att fattas fram till dess att det nya direktivet träder i kraft. Det nya direktivet som sådant innehåller betydligt tuffare regler när det gäller utsättning och marknadsspridning.

Svaret på frågan om GMO och WTO är ja. Jag kan tillägga att vi inför de stundande Seattleförhandlingarna menar att det är viktigt att de internationella miljööverenskommelserna och WTO står på samma grund, att de har samma ställning och att inte det ena tar över över det andra. Vi menar att det är väldigt viktigt att miljöaspekterna som de reflekteras i internationella miljööverenskommelser också finns med i WTO-sammanhang.

Anf.  66  ORDFÖRANDEN:

Då kan vi gå över till det kommande ministerrådsmötet.

Anf.  67  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Ni har fått sedvanligt underlag. Jag går punkt för punkt i dagordningslistan.

Punkt 1 handlar om godkännande av dagordningen. Det är väl inte mycket att säga om det.

Punkt 2 handlar om godkännande av listan över A-punkter. Inte heller den finns det väl så mycket att säga om. Dessa punkter känner vi inte till än så länge.

Punkt 3, som tar upp den första sakfrågan, handlar om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av en gemenskapsram för samarbete avseende oavsiktlig förorening av havet.

Det är ett förslag som syftar till att förbättra de informationssystem som gäller i Europa vid denna typ av oavsiktlig förorening. Det handlar om att förbättra utbildningen, om att utveckla pilotprojekt för olika metoder och tekniker som ska användas vid denna typ av föroreningar och om ett expertutbyte inom Europa.

Här har Europaparlamentet tidigare sagt att man vill lägga in kontinuerliga utsläpp från marken, frågan om dumpad krigsmateriel och radioaktiva utsläpp. I ministerrådet däremot lutar det åt att behandla den här typen av utsläpp enligt de regler och överenskommelser som redan finns. Alla dessa frågor är täckta av olika överenskommelser – HELCOM, OSPAR, IAEA, Eucurie. Vårt ställningstagande är att vi är positiva till det förslag som nu föreligger.

Anf.  68  MAGGI MIKAELSSON (v):

Det finns en diskussion som kanske inte berör Sverige så mycket, och den handlar om radioaktiva utsläpp från Sellafield. Kan man kalla det för oavsiktliga utsläpp?

Anf.  69  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Det finns förmodligen också där från tid till annan oavsiktliga utsläpp. Men i princip är det ju ett kontinuerligt utsläpp som behandlas enligt OSPAR-överenskommelsen. Vi har flera gånger uppmärksammat detta. Nordiska ministerrådet har skickat brev till britterna vid ett flertal tillfällen för att påpeka detta. Det är ju härifrån som det teknetium kommer som det ibland rapporteras om längs västkusten.

Anf.  70  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i denna fråga. Vi kan då gå vidare.

Anf.  71  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Punkt 4 handlar om att det har förhandlats mellan kommissionen och den japanska och den koreanska bilindustrin för att sprida ACEA-överenskommelsen även till Japan och Korea. Vid ett tidigare tillfälle har man kommit överens med den koreanska bilindustrin, och nu finns det också en överenskommelse med den japanska bilindustrin. Den enda skillnaden mellan dessa och den överenskommelse som finns tidigare för Europa och USA är att målet 140 gram koldioxid kommer att uppnås ett år senare i Japan och i Korea. Detta är så långt man kommer. Och även om denna lilla skillnad finns, menar vi att detta är ett bra resultat. Det innebär alltså att i stort sett hela världens bilindustrier, i alla fall den bilindustri som exporterar fordon, finns med i denna överenskommelse. Och det i sig tycker jag är ett stort framsteg.

Anf.  72  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Anf.  73  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Punkt 5 handlar om en hållbar utveckling och integrering av miljöfrågor. Detta är uppföljningen av Cardiffprocessen med inriktning på toppmötet i Helsingfors i december. Och miljörådets slutsatser bör vara att vi ska fortsätta att arbeta med strategierna för en hållbar utveckling. Vi ska utveckla indikatorer för att kunna följa upp detta arbete. Vi ställer oss också positiva till tanken på att använda sektorsmål för att följa och styra utvecklingen.

I fråga om detta finns det lite olika uppfattningar inom olika ministerråd. Transportministrarna hade ett möte i går eller i förrgår där de menade att man inte skulle tillämpa sektorsmål. Detta är alltså en fråga om att försöka hävda denna uppfattning inför toppmötet i Helsingfors.

Sedan vill jag också peka på att arbetet med en ny miljöstrategi inleds under den nya miljökommissionären. Det har naturligtvis också en koppling till det långsiktiga arbetet för att främja en hållbar utveckling.

Anf.  74  SINIKKA BOHLIN (s):

Jag har en fundering. I förslaget sägs att man ska ta fram den här strategin så tidigt som möjligt under år 2001. Anser ministern att detta kanske är en av de viktigaste frågorna som vi som ordförandeland tänker lyfta fram, eftersom det är en av våra hjärtefrågor?

Anf.  75  YVONNE RUWAIDA (mp):

När det gäller en hållbar utveckling och integrering av miljöfrågor skulle man kunna lyfta fram att man ska arbeta med gröna nyckeltal även inom EU.

Sedan vill vi även lyfta fram att man för att få en integrering av miljöfrågorna måste stärka miljögarantin som i dag är alldeles för urvattnad och urholkad och inte går att använda på ett sätt som den borde kunna. Vi tycker att det är viktigt att Sverige jobbar med detta.

Vi anser också att Sverige under sitt ordförandeskap ska lyfta fram miljöfrågorna och topprioritera den frågan. Av alla de frågor som man väljer att jobba med ska miljöfrågan vara den topprioriterade frågan.

Anf.  76  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är ett utmärkt förslag. Det viktiga vore att Sverige också tillämpade detta – att man ska ha strategiska miljöbedömningar, motverka klimatförändringar och minska utsläppen av växthusgaser. Jag kommer tillbaka till detta då jag tycker att det är en skandal att vi inte har en miljökonsekvensbeskrivning på Barsebäck. Beslutet om Barsebäck är kanske ett av de största enskilda miljöfördärvande besluten inom EU. I fråga om detta har vi inte ens en miljökonsekvensbeskrivning. Det vore väl bra om den svenska regeringen föranstaltade om en sådan så att den visade att den också menar något med den här typen av strategier.

Anf.  77  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Miljöprogrammets utveckling är ju lite svår att bedöma. Men självfallet kan det finnas en poäng i om vi kan finalisera det arbetet under vårt ordförandeskap. Utan att skryta tror jag att vi allmänt sett kan spela en pådrivande roll i det programmet. Det kanske vi kan göra med ännu större ackuratess om vi kan fullfölja det under vår ordförandeperiod.

Jag nämnde att miljörådet är positivt till att använda indikatorer i arbetet på en hållbar utveckling. Det är i princip det som är gröna nyckeltal. Jag tror att vi är överens om detta.

Frågan om miljögarantier kommer inte in i detta sammanhang. Men den bevakar vi ju som bekant i andra sammanhang.

När det gäller att lyfta fram miljöfrågorna och göra dem till det högst prioriterade området, kan jag som miljöminister naturligtvis inte mobilisera några starkare argument mot den tanken. Jag ska göra vad jag kan för att hävda miljöfrågornas prioritet i arbetet under vårt ordförandeskap.

Frågan om en miljökonsekvensbeskrivning av Barsebäck har vi diskuterat tidigare. Jag tror inte att jag vid detta tillfälle har mer att tillföra än vad jag har sagt vid tidigare tillfällen.

Anf.  78  ORDFÖRANDEN:

Jag kan konstatera att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt när det gäller dessa rådsslutsatser.

Anf.  79  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Punkt 6 handlar om en gemenskapsstrategi när det gäller klimatförändringar. Det handlar nu om att förbereda arbetet för COP 5-mötet som äger rum ganska snart i Bonn och sedan COP 6-mötet som sannolikt äger rum i november i Haag. Utgångspunkten är den aktionsplan som lades fast i Buenos Aires på COP 4-mötet. Och de frågor som behöver utvecklas, konkretiseras och förhandlas framåt är ju Kyotomekanismerna. Det är fråga om hur man ska behandla sänkorna i detta sammanhang. Det är fråga om teknologiöverföring till utvecklingsländerna. Det handlar också om den svåra frågan om att hitta en effektivt fungerande påföljdsregim. Och det är fråga om att utveckla åtgärder och styrmedel och få en starkare konklusion när det gäller vad vi kan göra själva i Europa för att minska koldioxidutsläppen och utsläppen av andra växthusgaser. Det som är mest aktuellt just nu i förberedelsearbetet är de flexibla mekanismerna och påföljdsfrågan, där vi inför mötet i Bonn ska diskutera konkreta texter. I detta sammanhang finns det inga skarpa förslag i ställningstagandet, utan det är mer fråga om det löpande arbetet att utveckla klimatpolitiken och kanske framför allt att ytterligare utveckla EU:s roll som pådrivande globalt på detta område.

Anf.  80  LARS TOBISSON (m):

Den svenska regeringen vill ju gärna framstå som duktig och långt framme på miljöområdet.

Anf.  81  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Det vill alla regeringar.

Anf.  82  LARS TOBISSON (m):

Det tror jag också, men det kan vara mer eller mindre berättigat. Om vi nu ser i den föredragningspromemoria som vi har fått kan vi där läsa att det sammanlagt ska ske en minskning av utsläppen av dessa gaser med 5,2 % från 1990 års nivå för industriländerna. EU har åtagit sig att gemensamt minska utsläppen av gaserna med 8 %. Sverige är inte heller dåligt, eftersom Sverige ska begränsa utsläppen av de sex växthusgaserna under åtagandeperioden till högst 104 %. Det är också ett sätt att begränsa, dvs. att öka med 4 %. Det är ju rent löjeväckande att ha den här terminologin. Vi ska väl erkänna att vi genom att fatta beslut om avveckling av kärnkraften inte kommer att kunna minska utsläppen av gaser utan tvärtom kommer att hamna i den situationen att vi tvingas att själva, när andra minskar, öka utsläppen. Då är det nästan en löjeväckande formulering i detta sammanhang.

Anf.  83  SINIKKA BOHLIN (s):

Jag har en fundering som jag vill framföra till miljöministern eftersom väldigt många av de åtgärder som ska vidtas när det gäller klimatförändringar och försurningen kommer lite senare. I Sverige arbetar vi med en nationell strategi för klimatförändringar. Hur många länder är det som har kommit i gång med dessa nationella strategier? Hur Sverige ska hantera dessa frågor tror jag väldigt mycket beror på vad de angränsande länderna kommer att göra. Det är ingen enkel fråga. De flexibla mekanismerna kommer in men även andra åtgärder för att klara dessa utsläpp.

Anf.  84  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag tycker att det är intressant att moderaterna är så engagerade i klimatförändringar. Jag önskar att de också skulle vilja använda ekonomiska styrmedel, bl.a. höjda miljö- och energiskatter, för att uppnå dessa mål och inte bara tala om att stängningen av reaktorn i Barsebäck skulle vara negativ för miljön. Jag tror att kärnkraften är ett miljöhot som är mycket allvarligt. Och om vi ser på alla de olyckor som har skett på kärnkraftsområdet i hela världen under bara detta år kanske man kan förstå att kärnkraften är ett hot. Om det sker en kärnkraftsolycka är det bland det värsta som kan hända. Det finns även andra problem med kärnkraften.

Jag vill bara trycka på till miljöministern att jag förstår att det bakom beslutet som ligger på EU-nivå, att Sverige ska uppnå 104 %, ligger att vi har varit ganska framgångsrika om man jämför med andra EU-länder och att vi ändå har ambitionen från svensk sida att faktiskt minska växthusgaserna, även om vi har någon sorts tillåtelse på EU-nivå att inte behöva göra det behöver det vara den svenska ambitionen att faktiskt minska utsläppen av växthusgaser.

Anf.  85  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

När det gäller frågan om det svenska målet hänger det naturligtvis helt ihop med vad Yvonne Ruwaida sade, nämligen att Sverige ligger mycket lågt när det gäller utsläppen av växthusgaser. Det är det som har gjort det möjligt för oss att ha en viss ökning inom ramen för en total sänkning inom EU med 8 %.

Nu ska vi inte föra någon kärnkraftsdebatt här, även om jag inser att jag varje gång som jag kommer hit får föra en diskussion med moderaterna här i församlingen om kärnkraften. Låt mig ändå säga att vi har en mycket stark ambition att så långt det är möjligt komma ur beroendet av icke förnybara resurser även på energiområdet. Dit hör fossila bränslen med effekterna på växthusgasen, och dit hör också kärnkraften med de miljöeffekter som även kärnkraften har och de risker som även kärnkraften innebär och som ju faktiskt har exemplifierats under de senaste veckorna. Vi tror också att vi kan lyckas med det med en väl avvägd arsenal av praktiska åtgärder, av utvecklings- och forskningsprogram för alternativ energiproduktion, med en satsning på en övergång till förnybara biobränslen, med en lämplig avvägning av ekonomiska styrmedel, osv. Detta är ett oerhört stort projekt, och jag är glad över att även moderaterna tydligen delar själva syftet med projektet, att främja en bra energiförsörjning. Jag tror däremot inte att moderaterna kommer att få vara med och ställa sig bakom de olika typer av åtgärder som kommer att behövas för detta.

Anf.  86  MAGGI MIKAELSSON (v):

Det förtjänar väl att påpekas att oavsett om EU har en gemensam ram där Sverige har fått en ram som är 4 % högre än den nuvarande så gäller fortfarande det svenska riksdagsbeslutet om en minskning av koldioxidutsläppen. Att man får en ram på 104 % betyder inte att man måste utnyttja den, utan det handlar om att man får vidta åtgärder för att begränsa de svenska utsläppen oavsett detta för att uppnå det svenska riksdagsbeslutet.

Anf.  87  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Jag hade inte riktigt klarat av alla svar i den första omgången.

Svaret till Sinikka Bohlin om de nationella strategierna är att det varierar ganska mycket mellan olika länder hur väl beredd man är. Också i detta sammanhang kan man nog säga att vi ligger ganska långt framme. Sedan begränsas naturligtvis möjligheten att utarbeta bra nationella strategier av att vi än så länge vet väldigt lite om hur det internationella regelverket kommer att se ut. Därför är det desto viktigare att försöka driva på arbetet på att konkretisera och komma överens globalt om den framtida klimatpolitiken.

Beträffande Yvonne Ruwaidas fråga om ambitionen – även Maggi Mikaelsson frågade om ambitionen – kan jag säga att vi har en väldigt stark ambition att pressa ned koldioxidutsläppen så långt som det är möjligt. Och vi har som alla vet ett omfattande förberedelseprogram för detta som handlar om forskning om energi, effektivisering och olika åtgärder av det slaget. Vi har Olle Johanssons klimatkommitté, och vi har en utredning om de flexibla mekanismerna. Och allt detta kommer ganska snart att kunna sammanföras till en politik där vi också får se vad det kostar att minska koldioxidutsläppen. Jag ser fram emot en oerhört spännande diskussion när vi bryter olika intressen mot varandra för att få fram en bra svensk hållbar klimatpolitik som stämmer med den internationella inriktningen.

Anf.  88  LARS TOBISSON (m):

Det moderata intresset för klimatpolitik tog sig bl.a. det uttrycket att vi tog initiativet till det beslut om koldioxidmålet som drevs igenom trots socialdemokraternas motstånd. Men det är klart att det återigen har anknytning till den fråga som Göran Lennmarker tog upp när han efterlyste en miljökonsekvensbeskrivning avseende kärnkraftens avveckling.

Vad jag anmärker emot här, vilket jag ändå hoppas tränger fram även om man måste inta denna ståndpunkt från regeringens sida, är ju den dubbla standarden som ni försöker vidmakthålla, att ni är så väldigt duktiga och att ni är med och begränsar utsläppen trots att ni gör det bara till 104 %, dvs. att ni ökar utsläppen med 4 % när andra minskar dem. Det är detta som är så anmärkningsvärt. Och ni tvingas till detta dubbeltalande därför att ni har fattat ett beslut som från miljösynpunkt är katastrofalt.

Nu försöker miljöministern försvara sig med att vi kan kosta på oss att öka utsläppen lite grann eftersom vi har varit så duktiga och har låga värden sedan tidigare. Varför har vi låga värden? Jo, därför att vi satsar på kärnkraften.

Anf.  89  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Jag har inte ifrågasatt att orsaken till att vi har låga värden är att vi satsar på kärnkraften. Men vi ska inte ha kärnkraft för all framtid. Vi ska gå igenom ett program för att avveckla även kärnkraften under en period med beaktande av olika intressen.

Det är klart att ingen i detta rum tror att moderaterna skulle ha varit så intresserade av denna fråga om de inte hade sett detta som ett sätt att fullfölja sin kärnkraftsvänliga politik.

Dessutom är det oerhört märkligt att man inte kan acceptera att vi ligger väldigt lågt i fråga om koldioxidutsläpp jämfört med andra länder. Och vi syftar till att formulera en gemensam EU-strategi tillsammans med länder som ligger oerhört mycket högre, inte minst till följd av att de eldar en massa kol. Då söker man sig fram till en linje där man på lite längre sikt kommer att hamna i paritet med varandra när det gäller dessa utsläpp mätt per capita. Det tycker jag är ett fullkomligt rimligt och naturligt sätt att hantera dessa frågor. Så arbetar vi också på andra områden när vi söker oss fram till en gemensam internationell eller europeisk ståndpunkt.

Anf.  90  LARS TOBISSON (m):

Miljöministern säger nu att vi arbetar för att begränsa utsläppen av kol. Men ett faktum är att vi genom att själva avveckla Barsebäck kommer att orsaka import av el producerad med kol. Och det är en gammal tvistefråga vem som nu ska ta ansvaret för detta. Vi kommer därmed att vidmakthålla smutsiga gamla uttjänta kolkraftverk i Danmark ytterligare ett tag. Danskarna säger att de inte vill räkna detta på sin kvot. Men Sverige har ju nekat till att ta ansvar för detta. Hur ligger den frågan när ni diskuterar dessa saker? Är ståndpunkten fortfarande att ingen vet vart detta ska föras?

Anf.  91  ORDFÖRANDEN:

Vi ska låta miljöministern avsluta detta; vi går ganska djupt in i en energipolitisk debatt.

Anf.  92  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Jag vill bara säga att det sista argumentet har jag hört förut. Jag tycker att det är ett mycket kortsiktigt och dessutom delvis felaktigt argument.

Anf.  93  ORDFÖRANDEN:

Jag kan då konstatera att det finns en majoritet i nämnden bakom regeringens ståndpunkt beträffande rådets slutsatser för gemensamhetsstrategin när det gäller klimatförändringar.

Anf.  94  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Punkt 7 handlar om en muntlig information till rådet om gränsvärden för bensen och kolmonoxid i luften, och kommer alltså inte att föranleda någon diskussion eller några beslut. Det är inga problem för Sverige att leva upp till de gränsvärden som diskuteras. Vi diskuterar för närvarande att i stället för detta gränsvärde för bensen på 5 kan vi införa ett svenskt gränsvärde på 2,5. Vi ligger alltså väldigt bra till. Problemet i detta sammanhang är att en del sydeuropeiska länder vill ha ett undantag av socioekonomiska skäl för dessa gränsvärden. Och det är vi tveksamma eller negativa till från Sveriges sida och från en del andra nordeuropeiska länders sida.

Anf.  95  ORDFÖRANDEN:

Detta är en ren informationspunkt.

Anf.  96  MAGGI MIKAELSSON (v):

Vad är det för socioekonomiska skäl som dessa länder anför?

Anf.  97  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Jag har inte lusläst detta, men jag utgår ifrån att man inte ska behöva stänga industrier och inte behöva flytta folk på grund av att man överskrider detta gränsvärde om det är av mer tillfällig natur.

Anf.  98  ORDFÖRANDEN:

Detta är ett ärende som kommer tillbaka så småningom. Vi går därför vidare.

Anf.  99  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Punkt 8 handlar också om en rapport från kommissionen om arbetsläget när det gäller de internationella förhandlingarna om protokollet om biosäkerhet. Som ni vet gick det inte att komma fram till en överenskommelse i Catagena i februari. Trots att EU hade lyckats samla en mycket stor grupp länder bakom ett kompromissförslag så fick man inte med USA och några andra med USA lierade länder. Nu måste det arbetet föras vidare. Det ska ske och diskuteras inför återupptagna förhandlingar i Montreal i januari nästa år. Denna punkt på dagordningen är alltså en del av förberedelserna för detta.

Anf.  100  ORDFÖRANDEN:

Det är också en rapport om arbetsläget. Vi kan då gå vidare.

Anf.  101  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Punkt 9 handlar om en allmän debatt om de nationella utsläppstaken, kopplad till de diskussioner som nu förs inom LRTAP, syftande till att nå en överenskommelse som ska undertecknas i Göteborg i månadsskiftet november/december.

Jag vet inte hur mycket jag behöver gå in på detta. Frågan om utsläppstak har ju diskuterats tidigare. Detta är ju ett arbete som är väldigt viktigt för Sverige med tanke på att vi har väldigt mycket försurande nedfall från andra länder och med tanke på att den svenska marken är lite extra känslig för försurning. Man kan säga att vi har initierat detta arbete och bedrivit det ganska hårt tillsammans med en del likasinnade EU-länder. Det resultat som nu finns från LRTAP-förhandlingarna tycker vi inte är tillräckligt. Det finns fortfarande en del att göra även inom EU för att nå fram till ett takdirektiv som ger de resultat som vi har hoppats på hela tiden.

Anf.  102  INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! Ministern säger att man driver det här hårt. Men om man läser den svenska ståndpunkten verkar denna vara väldigt flexibel. Er ambitionsnivå är det inget fel på som vi ser det. Men det är väldigt viktigt att man inte är flexibel uppåt när det gäller de här taken.

Anf.  103  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Nej, i den mån flexibiliteten finns gäller den bara nedåt. Det här är alltså en allmän debatt. Här gäller det också att lägga upp vårt deltagande i diskussionen så att vi inte bara lovar att göra en massa bra nedskärningar själva utan också kan få med oss de andra länderna. Det handlar alltså inte här om att fatta några beslut.

Anf.  104  ORDFÖRANDEN:

Okej, det är en allmän debatt. Vi får anledning att återkomma till frågan så småningom. Kan vi gå vidare? Du kanske inte har så mycket mer?

Anf.  105  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Övriga frågor handlar om en uppmaning från Tyskland om att kommissionen ska föreslå strängare gränsvärden för svavel i motorbränslen år 2007. Det ligger i linje med hur också vi vill påverka riktvärdena för svavelutsläpp. Vi har inga problem att stödja det här förslaget. Inte heller här blir det fråga om något beslut på ministerrådet.

Anf.  106  ORDFÖRANDEN:

Jag lämnar ordet fritt. Finns det någon som vill ta upp något med miljöministern nu? Det finns det inte. Då tackar jag miljöministern för deltagandet i dag.

Anf.  107  Miljöminister KJELL LARSSON (s):

Tackar.

3 §  Rapport från informellt handelsministermöte den 1 oktober samt information och samråd inför ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 11 oktober 1999 (statsrådet Leif Pagrotsky)

Anf.  108  ORDFÖRANDEN:

Vi går vidare på vår dagordning. Vi hinner inte med någon rast. Nu väntar väl förhoppningsvis handelsministern här utanför. Vi ber att få hälsa handelsministern välkommen. Som du förstår har vi värmt upp oss lite nu inför samrådet med dig. För att inte spilla alltför mycket tid på preludier lämnar jag direkt över ordet till dig. Det är ju en nyhet med här nu; att du också får möjlighet att ge en liten kort muntlig återrapport från det tidigare ministerrådsmötet. Sedan ska vi diskutera inför det kommande. Detta gäller alltså om du har något som du tycker att det är av värde att rapportera.

Anf.  109  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Tack så mycket. Jag har också laddat upp. Under den tid då ni har varit försenade har jag varit ute i solen. Jag tackar alltså för den välkomna pausen i dagsschemat.

Jag skulle vilja börja med att berätta om en A-punkt som kommer upp på måndag. Den gäller att vi förväntas anta den första årliga rapporten i enlighet med EU:s uppförandekod för vapenexport. Det är en rapport som ska publiceras i den där tidningen som heter EGT, Europeiska gemenskapens tidning. Det är en ny förkortning som vi får lära oss här.

EU:s uppförandekod för vapenexport är ett viktigt instrument för att förbättra informationsutbyte och samråd mellan medlemsstaterna och för att främja en samsyn om en ansvarsfull vapenexport. Den löpande dialog mellan medlemsländerna som koden syftar till att förstärka skapar förutsättningar för gemensamma framsteg på det här området.

Uppförandekoden omfattar gemensamma miniminormer för vapenexport i Europa, eller snarare från Europa. Eftersom det är fråga om miniminormer är det inget som hindrar enskilda länder att ha högre krav. Det är naturligtvis viktigt för oss i Sverige, som ligger en bra bit högre än vad miniminormerna anger. Sverige stödde aktivt, för att uttrycka sig ganska försiktigt, skapandet av den här uppförandekoden. Den är inte en färdig produkt även om den nu ligger. Avsikten är att löpande genom den årliga översynen utveckla koden, och inte minst dess tillämpning.

Den första årliga rapporten i enlighet med den här uppförandekoden utgör en bra grund för det fortsatta arbetet. Den visar att medlemsstaterna under det första året har gjort betydelsefulla framsteg när det gäller informationsutbyte och samråd. Den ökade öppenhet mellan medlemsstaterna som uppförandekoden har främjat är ett mycket positivt steg. Vi välkomnar särskilt att den årliga rapporten kommer att offentliggöras. Det är ett steg i rätt riktning; mot ökad öppenhet också gentemot allmänheten.

Sverige har ju redan i dag en väl utvecklad offentlig redovisning av sin krigsmaterielexport. Vi kommer även fortsättningsvis att uppmuntra en ökad öppenhet också på europeisk nivå. EU har en lång väg att gå innan den gemensamma rapporten når upp till den nivå som vår egen svenska har, särskilt vad gäller statistik. Men varje litet steg i EU på det här området är ju viktigt. Det är kanske, med tanke på EU:s storlek, viktigare med små steg i EU-miljön än med de steg som vi själva kan ta ensidigt i det trots allt ganska lilla landet Sverige. Vi är alltså väldigt glada för det här, även om omfattningen av redovisningen till allmänheten av siffermaterial och sådant ännu så länge är mycket begränsad.

Anf.  110  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Ordet är fritt med anledning av redovisningen av regeringens ståndpunkt när det gäller den här rapporten. Jag kan konstatera att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende. Då går vi vidare.

Anf.  111  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Nästa punkt gäller en kär gammal vän, nämligen Sydafrika. Det finns en risk att avtalet mellan EU och Sydafrika, frihandelsavtalet som vi kallar det, inte kan undertecknas som planerat måndagen den 11 oktober. Anledningen är att vin- och spritavtalet, som utgör en del av handelsavtalet, inte har kunnat slutförhandlas till överenskommen tidpunkt den 30 september. Skälet till förseningarna är att Sydafrika, åtminstone enligt en samstämmig bedömning av medlemsländerna och kommissionen, har frångått en tidigare överenskommelse om portvin och sherry.

Spanien, som har aktualiserat den här frågan, tänker inte underteckna avtalet den 11 oktober om inte Sydafrika innan dess skriftligen garanterar att man avser att följa överenskommelsen om portvin och sherry. I det här stöds Spanien av Portugal, Italien, Grekland och Frankrike. Om inte samtliga medlemsstater kan underteckna avtalet kommer inte heller ordförandelandet Finland enligt vad man meddelat att göra det – vare sig för egen del eller för gemenskapen.

Vår ståndpunkt är att undertecknandet bör ske som planerat. Sydafrika bör naturligtvis följa gällande överenskommelser, men en försening i vin- och spritavtalet ska inte äventyra undertecknandet av själva handels-, utvecklings- och samarbetsavtalet. Det är den position som vi har i den här frågan. Jag beklagar att än en gång behöva återkomma och berätta att det här blir försenat, men sånt är livet i den här miljön.

Anf.  112  ORDFÖRANDEN:

Ja, det är ju en gammal surdeg det här, om man ska använda det uttrycket. Nämndens inställning har ju hela tiden varit klar. Vi behöver knappast upprepa den. Vi hoppas att man ska komma fram till en lösning så småningom. Jag tror att vi kan gå vidare.

Anf.  113  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Nu kommer jag till dagens viktiga och stora ämne. Det gäller förberedelserna inför WTO:s ministerkonferens i Seattle senare i höst. Jag tänkte lämna en lite fylligare information på den här punkten i dag än vad jag brukar göra inför EU-nämnden. Jag hoppas att er försening inte hindrar detta.

För EU:s del är de interna förberedelserna inför ministermötet i Seattle nu inne i ett slutskede. De rådsslutsatser som ska vägleda kommissionen inför och i Seattle kommer att diskuteras och förhoppningsvis antas vid rådsmötet på måndag. Diskussionen om det finska ordförandeskapets utkast till rådsslutsatser har pågått i ett par veckor, och vid det informella ministermötet i Florens i slutet av förra veckan visade det sig att medlemsstaterna på det stora hela var eniga om innehållet i texten. Huvuddelen av mötet ägnades åt ett par punkter. Jag återkommer senare till några av de frågor som förorsakade de här diskussionerna och där vi inte nådde ända fram. Diskussionen har dock fortsatt i Bryssel, och jag hoppas att vi ska kunna nå enighet senast på måndag.

Det är viktigt att hålla i minnet att syftet med rådsslutsatserna är att slå fast utgångspunkter och mål inför Seattle, inte att definiera slutresultatet i den kommande rundan. Det detaljerade förhandlingsmandatet för kommissionen på de olika sakområdena kommer att utarbetas först efter Seattle, när vi vet vilka frågor som kommer att ingå i förhandlingsrundan.

Regeringens bedömning är att slutsatserna på de flesta punkter relativt väl överensstämmer med våra egna mål och prioriteringar såsom de har kommit till uttryck i bl.a. regeringens skrivelse till riksdagen. Visserligen finns det fortfarande delar av texten där vi på den svenska sidan vill ha lite mer offensiva eller tydligare skrivningar. På flera av de områden som vi särskilt har drivit har vi dock fått in skrivningar som ligger nära den svenska linjen.

Det gäller, för att ta några exempel, öppenhet och hänsyn till u-ländernas intressen, inklusive ökat marknadstillträde för deras produkter. Det gäller att WTO-arbetet ska stödja, och ske i enlighet med, målet om en hållbar utveckling. Det gäller vikten av fortsatt dialog med det civila samhället och att hänsyn ska tas till aspekter som har uppmärksammats i förberedelsearbetet, t.ex. frågan om försiktighetsprincipen och konsumentsäkerheten i allmänhet. Det gäller också att EU nu föreslår att ett gemensamt ILO/WTO-forum ska upprättas för att diskutera arbetsvillkorsfrågan.

Samtidigt gäller det att hålla i minnet att texten sammantaget är en kompromissprodukt som återspeglar att det i flera av sakfrågorna finns olika åsikter inom EU. Jag tycker dock att slutresultatet, också vad gäller regeringens övergripande mål om ökad frihandel för alla varor och tjänster, är bra. Framför allt är det viktigt att texten inte låser fast oss i defensiva positioner som i onödan begränsar EU:s manöverutrymme i Seattle.

Den viktigaste utestående punkten efter Florensmötet var hur frågan om arbetsvillkor skulle hanteras i slutsatserna. Mitt intryck är dock att det även i det fallet borde vara möjligt att nå en lösning som vi alla kan godta. Oenigheten har inte gällt om arbetsvillkorsfrågan bör diskuteras i Seattle utan hur det bör ske. De flesta av mina kolleger i Florens höll med mig om att detta är en fråga som behöver beaktas också i WTO. Majoriteten, inklusive vi själva, har förordat att EU ska verka för att någon form av arbetsgrupp inrättas inom WTO. Syftet med denna skulle vara att analysera sambandet mellan handel och arbetsvillkor och hur WTO ska kunna främja respekten för de i ILO överenskomna grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet, de s.k. core labour standards.

Även andra inom EU har motsatt sig tanken på en arbetsgrupp, bl.a. av taktiska skäl med hänvisning till att många u-länder motsätter sig en arbetsgrupp. Jag tycker att den kompromisstext rörande arbetsvillkor som det finska ordförandeskapet presenterade efter Florensmötet sånär som på några detaljer, som vi har påpekat, uppfyller det som vi på svensk sida har verkat för. Bl.a. förelås att ett gemensamt forum ska upprättas mellan ILO och WTO för att diskutera de här frågorna. För vår del är det viktigt att det här forumet blir permanent och inte någon engångsföreteelse.

Även om vi lyckas nå enighet om arbetsvillkorsfrågan i EU måste vi vara realistiska och inse att det kommer att krävas en hel del arbete för att nå konsensus i WTO i den här frågan. Många u-länder är fortfarande tveksamma, minst sagt. Bl.a. befarar de att detta skulle kunna bli ett protektionistiskt vapen i i-ländernas händer. I de samtal som jag har haft med u-landsrepresentanter har jag dock mött förståelse för de svenska argumenten.

En annan fråga som ledde till en del diskussioner är kultursektorn. För vissa av EU:s medlemsländer är det här en politiskt mycket känslig fråga. Förslag har lagts om att i slutsatserna inkludera ganska långtgående skrivningar rörande kultursektorns särart. I EU-kretsen finns enighet om vikten av att fortsatt främja kulturell mångfald och bevara möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik på det sätt som sker t.ex. i Sverige. Flera EU-länder, inklusive vi själva, motsätter sig dock skrivningar som innebär att vi i förväg försöker undanta vissa områden från diskussionerna i WTO eller låser fast EU i en defensiv position. Sådana skrivningar skulle rimma illa med vårt mål om en bred runda och vårt budskap om öppenhet.

Vi ska komma ihåg att slutsatserna i huvudsak återspeglar EU:s interna överväganden. Om vi i EU ska ha framgång med vår breda och ambitiösa ansats måste vi ha beredskap för kompromisser när våra positioner inför och i Seattle ska sammanjämkas med andra WTO-länders synpunkter. Jag har i EU-kretsen hela tiden betonat att EU måste vara öppet för att också diskutera frågor som andra länder vill ta upp. Vi får inte bara säga att vi vill diskutera de här frågorna och i övrigt säga nej. Det betraktar vi inte som en fruktbar attityd att visa upp för de andra länderna.

Min förhoppning är att de här slutsatserna ska kunna antas vid mötet på måndag. Det är viktigt att det blir så för att EU i så fall via kommissionen aktivt ska kunna delta i förberedelsearbetet i WTO, som nu är på väg in i sitt allra mest intensiva skede.

Anf.  114  ORDFÖRANDEN:

Tack. Då har jag Yvonne Ruwaida först på listan.

Anf.  115  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag vill först gå tillbaka lite i historien. Jag har fått reda på hur EU-kommissionen har agerat i WTO-sammanhang i somras. Det här rör området TRIPS, och speciellt då § 27 3B, som bl.a. rör patent på liv. Jag har fått veta att EU-kommissionen redan i somras har tyckt i WTO-sammanhang, i EU:s och alla EU-länders namn naturligtvis, att u-länderna nu måste implementera TRIPS inför januari 2000. Man har alltså redan tydligt drivit den linjen inom WTO innan man har kommit fram till det gemensamma WTO-programmet på EU-nivå. Jag kan förstå att det låser de olika EU-ländernas positioner i TRIPS-frågan om EU-kommissionen redan har drivit en linje i EU:s namn i WTO-sammanhang.

Det här är information som jag har fått, och det ska finnas ett officiellt dokument där EU-kommissionen tar upp frågan. Vi i Miljöpartiet tycker att frågan om TRIPS är väldigt känslig. Vi skulle vilja ha en möjlighet för u-länder att kunna skjuta upp implementeringen av TRIPS, och specifikt då implementeringen av TRIPS § 27 3B. Det här var något som jag tog upp i diskussionen med Yvonne Gustafsson förra gången hon var här. Då kände jag att jag inte fick något svar. Jag fick ett svar som egentligen inte sade någonting. Sist sade hon att vi får se till olika situationer och olika länder. Hon gav inget specifikt svar.

Efter det har jag fått reda på att EU-kommissionen när det gäller den här frågan har sagt vad som är EU:s åsikt. Jag kan förstå att det låser upp de olika EU-ländernas position. Det tycker jag är väldigt olyckligt. Jag skulle vilja ha svar av handelsministern på om Sverige ändå skulle kunna driva just det som också hela den afrikanska gruppen har lagt in som ett meddelande till WTO att de vill ha; nämligen att man inte ska behöva implementera TRIPS § 27 3B inför år 2000.

Sedan finns det också en diskussion omkring vad the built-in agenda i TRIPS egentligen innebär. Vissa tycker ju, bl.a. USA, att om man skulle ta upp och diskutera TRIPS igen innebär det bara att man skulle ta upp och diskutera hur de olika länderna har implementerat TRIPS. Många utvecklingsländer ser det däremot så att det var ett löfte att man i ett senare skede skulle kunna gå in och diskutera de olika sakfrågorna i TRIPS. Där har man olika åsikter inom WTO. EU:s linje ligger här väldigt nära USA:s linje, och det tycker jag är olyckligt.

Sedan kan vi gå in på dokumentet mer i detalj. I inledningen, § 3, står det att den ökade tillväxten ska produceras på ett sätt som ger en mer rättvis fördelning av fördelarna av globaliseringen. Jag skulle bara vilja påpeka att alla de liberaliseringar som genomfördes i Uruguayrundan ju har fått konsekvenser på olika sätt. Det jag tycker är väldigt sorgligt är att det inte på ett noggrant sätt har analyserats vad dessa har inneburit för tillväxt, social utveckling och hållbar utveckling. Man bara pratar. Det här är ord. Det finns inget att bygga på. Hur ska man skapa en mer rättvis fördelning? Om man ser på utvecklingen de senaste 20 åren har klyftan mellan rika och fattiga i världen ökat. Vi har alltfler som faktiskt är fattiga, och som blir ännu fattigare. Här står det en trevlig mening, men det står ingenting om hur.

Sedan kan man gå in på de fyra broad objectives for the forthcoming round. Där står det som fjärde punkt att man ska titta på handel och handelsrelaterade frågor. Det var den punkten som tidigare tog upp miljöfrågor. Jag förstår att dessa ska ingå nu, men då uttalade man uttryckligen miljö, sociala frågor och andra för allmänhetens viktiga frågor. Det som jag tycker är tydligt för hela det här dokumentet är att det bl.a. står addressing. Det är ingen tyngd i de frågorna.

Miljöfrågorna kommer upp senare i en egen rubrik, under Trade and Environment, handel och miljö. Där står det i och för sig trevliga saker. Men vad innebär detta egentligen? Det står t.ex. att man ska försöka ta vara på de positiva effekter som miljön kan ha för en tillväxt. Det står att man ska försöka titta på att just implementera försiktighetsprincipen. Vad jag ser som väldigt relevant är att alla de olika miljöprinciper som finns, the precautionary principle, substitutionsprincipen, maintenance of biodiversity, non-degradation of natural resources, polluter pays principle, the right of the public to information and participation och the corporation principle, egentligen borde införas.

Sedan handlar det inte bara om att prata om att de ska införas och om att de är viktiga. Om man ser på EU-strukturen ses t.ex. kemikalier där som en handelsvara. Det gör att om man ställer krav på kemikalier, som miljöskyddskrav och hälsokrav, ses det som begränsningar av handeln. Den miljögaranti som finns på EU-nivå har en bevisbörda som ligger helt på de olika länderna. Det ska vara ett nytt fenomen efter det att miljögarantin har upprättats. Det får så att säga inte vara ett gammalt problem. Det måste också vara ett problem som är specifikt för ett land.

Det här garanterar på inget sätt en hållbar utveckling inom EU-nivån. Vi är inte ens i närheten av att på WTO-nivån ha någon sorts hållbar utveckling. Det står visserligen en del fina meningar, men vad betyder de egentligen? Problemet är att vi har WTO som faktiskt har ett beslutsforum där man kommer till ett avgörande. Bryter man mot WTO-reglerna, WTO-avtalen, kommer det upp till de här panelerna. Då kommer det domare och det finns åtgärder. Men i fråga om t.ex. FN:s konvention om biologisk mångfald och andra konventioner finns det inga sådana forum över huvud taget. Det innebär i realiteten i praxis att WTO-avtalen, bara liberaliseringen och handelsavtalen, går före hållbar utveckling.

När jag pratade med Yvonne Gustafsson om det här sade hon att vi ska se till att frågan om liberalisering av handel eller frihandel inte står i motsättning till miljöskydd. Men vad händer när den gör det? Vi ska se till att den inte gör det. Problemet är att dessa saker i dag står i motsättning till varandra i vissa lägen och att de förmodligen också kommer att göra det framöver. Man har inte heller gjort en miljöanalys av vad Uruguayrundan innebar. Nu vill man utöka WTO:s mandat.

Anf.  116  ORDFÖRANDEN:

Är du klar med ditt anförande? Har du någon fråga också?

Anf.  117  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag tycker att det här är en av de viktigaste framtidsfrågor som över huvud taget finns. Jag tror att det här är en fråga som är viktigare än många beslut som kommer att fattas på nationell nivå eller på EU-nivå. Jag vet att det finns väldigt många i Sverige och i hela världen som jobbar med de här frågorna, som ser dem som väldigt seriösa och som är väldigt engagerade. Jag är ledsen om jag tar tid, men det är också mitt uppdrag som förtroendevald att ta upp de här frågorna.

Anf.  118  ORDFÖRANDEN:

Jo, men får jag bara lov att bryta in. Vi har behandlat den här frågan åtskilliga gånger. Vi ska nu ta ställning till ett förhandlingsmandat. Vi har kommit in i slutomgången. Vi kommer också från nämndens sida att hålla en offentlig utfrågning i detta ämne i november månad. Då finns det stora möjligheter att för allmänheten belysa frågan. Jag skulle därför vilja vädja till dig att komma fram med synpunkter eller frågor. Vi ska ju så småningom ta ställning till regeringens ståndpunkt här, säga ja eller nej till den.

Anf.  119  YVONNE RUWAIDA (mp):

Då skulle jag fortsättningsvis vilja fråga just om TRIPS och om Sverige kan tänka sig att verkligen följa utvecklingsländernas linje i den frågan, bl.a. den afrikanska gruppens förslag. Jag skulle även vilja fråga om livsmedelssäkerhet. Det står det ju om i Finlands förslag, men jag tycker ändå inte att det tydliggörs på vilket sätt man ska kunna försvara både jordbrukets mångfunktionalitet och livsmedelssäkerheten. Det står inte hur. Jag skulle vilja veta lite om hur man har sett på den frågan.

Sedan vill jag också ta upp frågan, som är mer strukturell, om WTO:s reformering. Där har t.ex. CSD, Commission on Sustainable Development, ett system där frivilligorganisationer i världen får delta på mötena. De får inte fatta beslut eller rösta, men de får ställa frågor och så. Det skulle man kanske kunna införa på WTO-nivå. Då undrar jag om man från Sveriges sida skulle kunna driva detta.

Anf.  120  ORDFÖRANDEN:

Tack. Härnäst på min lista har jag då vice ordföranden.

Anf.  121  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Vår uppgift är ju nu att ta ställning till det förhandlingsmandat som ska utformas gemensamt av EU:s medlemsländer inför Seattleförhandlingarna. Jag ska inrikta mig på det, samtidigt som jag tillåter mig den kommentaren att det kanske är tur för regeringen att den inte alltid behöver lita till regeringsunderlaget i alla frågor.

De utestående frågorna, som finns listade i det här brevet som vi fick tillgång till rätt sent, gäller tre ärenden. Det är cultural diversity, anti-dumping och trade and labour rights. Det kännetecknande för dem är att samtliga är uttryck för protektionistiska strömningar. Helst skulle man vilja hålla borta det här så långt som möjligt. Bakom cultural diversity döljer sig väl framför allt fransmännens anspråk på att få hålla egna TV-program och sådana saker. Den skrivning som nu finns, det försök till kompromisskrivning som finns, är väl någotsånär oskyldigt. Men samtidigt skulle ju det här egentligen inte behöva behandlas alls.

När det gäller anti-dumping är ju egentligen min inställning, och det borde kunna vara Sveriges men jag vet inte riktigt om vi har kommit så långt, att vi även om detta är förutsett i WTO-reglerna från en kombination av industriländer som EU, skulle kunna åta oss att inte använda det här instrumentet. Jag tycker att man borde kunna tänka sig att komma fram till en ensidig utfästelse om detta.

Trade and labour rights är kanske det område där vi har mest anledning att vara lite vaksamma mot varandra − den moderata oppositionen och den socialdemokratiska regeringen. Här är det väl i allmänhet så att socialdemokraterna, eller den svenska regeringen, tenderar att ta ställning för USA:s ståndpunkt medan vi står på u-ländernas sida om jag hårddrar det hela lite grann. Vi konstaterar nu att man strävar mot det här med standing forum. Jag har funderat en del på hur man ska se på detta. Det är möjligt att det är en metod att så att säga pacificera frågan, att föra den någotsånär åt sidan så att man så småningom kanske kan vinna en ökad förståelse å ömse håll. Det handlar om den ståndpunkt som USA har intagit, och som i mycket har drivits fram av de amerikanska fackföreningarna, och om att man kanske kan övervinna de förbehåll och invändningar som kommer från u-landshåll. Jag kan alltså tänka mig att det här kan få en vettig effekt. Men återigen skulle vi ju önska att man inte behövde lägga ut texten så kraftigt som man här gör i en riktning som, om man missbrukar det här instrumentet, också kan få protektionistiska effekter.

Slutligen skulle jag vilja säga något om dokumentet i stort. Eftersom det är framkompromissat får man väl ändå säga att det i huvudsak är gångbart som ett förhandlingsmandat från EU:s synpunkt. Men jag måste säga att jag undrar lite grann hur man ska argumentera på framför allt jordbruksområdet. Där ska man ju å ena sidan stå för avreglering och marknadsanpassning och hävda t.ex. att amerikanarna missköter sig med exportsubventioner osv. Å andra sidan ska man samtidig säga att i Europa har vi så speciella förutsättningar att vi måste ha något som heter multifunctionalism, något som man kan fundera länge på vad det kan vara för något, och att man där måste kunna ta hänsyn till behovet av landskapsvård, kultur- och miljöfrågor. Och detta ska göra att vi i Europa kan ägna oss åt stödåtgärder och subventioner. Det krävs mycket av en förhandlare för att klara ett sådant förhandlingsupplägg.

Jag sade förra gången jordbruksministern var här att jag hoppas att man ska vara lyhörd för de synpunkter som framkommer från Cairnsgruppen och andra. Även på jordbruksområdet har vi anledning att eftersträva marknadsanpassning och avreglering.

Anf.  122  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Tack, herr ordförande! Vi kan i allmänhet ställa oss bakom materialet som vi har fått oss tilldelat.

Jag har en fråga. Jag noterar med tillfredsställelse att handelsministern pekade på de områden där man vill avvika från förslaget och från kommissionen i allmänhet. Men jordbruksfrågorna tas inte upp.

Jag vill ha bekräftat om regeringen följer kommissionen närmare än vad som har varit fallet tidigare. Det är tillfredsställande om det är så. Det skulle vara bra. Men jag vill gärna ha ett förtydligande.

Anf.  123  LARS OHLY (s):

Lars Tobisson tror att det finns en skiljelinje mellan de partier som just nu formar en majoritet framför allt vad gäller budgetpolitiken.

I den debatt vi hade om regeringens skrivelse om WTO och en svensk position inför WTO-förhandlingarna fanns det två frågor som skilde ut sig. Den ena gällde jordbrukspolitiken. Centern och Kristdemokraterna stod för en något mer protektionistisk hållning. I den andra frågan ville Moderaterna inte att frihandeln skulle regleras på olika områden. Det gällde t.ex. frågan om arbetsvillkoren. Ni står ganska ensamma där.

Det är oerhört viktigt och bra att man faktiskt försöker kombinera en ökad frihandel med en reglering av hur produktionen ska gå till. Det gäller både miljömässiga villkor och arbetsvillkor, osv.

Jag är mera förvånad över att regeringen nu bedömer att man har kommit så pass långt och så pass i närheten av den svenska positionen, med tanke på de stora spänningar som har funnits inom EU. Vi vet att vissa EU-länder har haft en helt annan uppfattning, vilket har fått sitt praktiska uttryck i EU:s egen politik gentemot länder som producerar varor som konkurrerar med varor producerade inom EU-länderna.

Innan jag vill ge någon slutgiltig bedömning av förhandlingsresultatet för en EU-ståndpunkt, vill jag jämföra en svensk översättning med regeringens skrivelse. Det verkar onekligen som att en del saker har förändrats, t.ex. den franska positionen. Det måste vara en bedömning att de inte är lika hårdnackade som tidigare. De har haft en mer protektionistisk hållning inom EU.

Jag vill också ställa frågor om investeringar. Jag har haft frågan uppe med Yvonne Gustafsson. Det var mer en fråga om bedömning. Ingenting som EU kommer fram till är för evigt givet när det gäller vad som kommer att komma ut av mötet i Seattle. Om jag förstod Yvonne Gustafsson rätt, menade hon att det var en rimlig bedömning att ifrågasätta om frågan om investeringar kommer att tas upp på agendan. Har du någon mer information? Grundar sig din bedömning på mer information från Florens eller andra faktorer?

En viktig punkt i regeringens skrivelse som riksdagen har ställt sig bakom med mycket stor enighet gäller frågan om offentlighet i förhandlingarna. Det är frågan om vikten av genomskinlighet, att få organisationer som arbetar med frågorna att ta aktiv del i debatten kring WTO-rundan. Det bör naturligtvis även gälla kring EU:s position inför mötet i Seattle. Har denna fråga varit uppe till diskussion? Hur har man i så fall försökt att få fler att få kunskap om och därmed möjlighet att delta i diskussioner om EU:s ståndpunkt inför WTO-förhandlingarna? Hur resonerar man inför Seattlerundan? Hur kommer man att agera för att få upp frågorna, så att så stora folklager som möjligt får möjlighet att diskutera innehållet i en sådan överenskommelse?

Anf.  124  ÅSA TORSTENSSON (c):

Tack, herr ordförande! Jag ställer mig bakom Yvonne Ruwaidas frågor angående TRIPS. Frågan har varit uppe tidigare, men det har blivit diffusa svar. Det vore bra om handelsministern kunde återkomma till den frågan.

Anf.  125  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Det står en hel del i dokumentet om developing countries. Det går att på sida upp och sida ned citera hur viktigt det är för utvecklingsländerna att komma väl ut ur rundan. ”– – – improving the integration of developing countries into the multilateral trading system – – – to help developing countries to benefit fully from further trade liberalization – – –” osv.

Mot bakgrund av den jordbrukspolitik som EU ändå för har jag vissa svårigheter att se hur det hela ska ros i hamn. Jag vill ändå skicka med att det är en avgörande punkt att komma väl ut i WTO-rundan, så att man verkligen öppnar för utvecklingsländernas möjligheter på området.

Jag vill understryka det som Lars Ohly tog upp i punkt 5: ”– – – the need to involve fully civil society in the process – – –.” Hur tänker man sig detta? Rent konkret, hur kommer man att tillmötesgå detta krav?

Anf.  126  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Tack. Det var många frågor. Jag ska se om jag lyckas i första försöket, eller om jag måste komma tillbaka.

Yvonne Ruwaida ställde frågor till mig om TRIPS § 27 3B.

Jag har bestämt mig för att inte lära mig den typen av förkortningar. Ett av de största problem vi har i dessa förhandlingar är att vi använder ett språkbruk som håller allmänheten utanför och som gör att folk inte förstår vad vi pratar om, att vi blir ett brödraskap för internt fikonspråksutbyte. Jag tänker inte medverka till det, och jag tänker förebygga detta genom att avstå från att lära mig de konstiga orden.

Jag vet dock vad sakfrågan gäller som Yvonne Ruwaida tar upp. Den handlar om patenten på grödor osv.

Vi har en inställning att man generöst ska pröva alla de fall när u-länder begär förlängd tid för att kunna leva upp till vad de själva skrev på i den förra förhandlingen. När sådana förslag läggs fram är vår attityd att vara generösa. Det finns ingen anledning att driva fram datum som är så snävt satta. Man förstod nog inte det när avtalen skrevs på, men det har visat sig så nu. I den andan tittar vi just nu på det förslag från de afrikanska länderna som har lämnats in. Jag tror inte att det kommer att vara någon oenighet mellan oss om detta när den frågan väl kommer upp till beslut.

Däremot anser vi att frågan har förhandlats, alla har varit överens om ett innehåll, och vi ser inte en generell omförhandling som det rätta medlet. Vi tycker att det är en rimlig utgångspunkt med respekten för att avtal har träffats med vissa saker i utbyte mot eftergifter. Vi kommer att pröva förslag till uppskov från fall till fall.

Yvonne Ruwaida uppehåller sig också mycket vid frågan om utvärdering av Uruguayrundan. Jag har i min bokhylla tjocka böcker med utvärderingar av Uruguayrundan. Jag ska inte skryta med att jag har läst dem, men ett och annat har utvärderats. Vissa saker är ganska tydliga, nämligen att de fördelar som nåddes i Uruguayrundan i första hand rör handeln mellan industriländer, dvs. industrivaror som industriländer köper och säljer. Framgångarna har varit begränsade för sådant som är viktigt för de fattiga länderna. Det är tydligt, uppenbart och allvarligt.

Jag vet att ingen här och inget parti i riksdagen säger att vi ska vänta med en ny förhandling tills allt gammalt är utvärderat, men det är ändå en vanlig röst i debatten. Jag skulle vilja citera vad den sydafrikanske handelsministern sade när han var här på ett seminarium i april: ”Vi har så stora problem i dag, och de är så angelägna att få ta itu med, och det är så viktigt att få förbättringar, att vi inte har tid med att vänta.” Det är den attityd som Sydafrika visar, och det tycker jag är en rimlig attityd.

Jag konstaterar att alla partier stod bakom riksdagsbeslutet i våras. Det tycker jag är bra.

Sedan var det förhållandet mellan miljökonventioner och WTO-regler. Precis som Yvonne Ruwaida påpekar, har WTO-reglerna ett uppföljningsinstrument som gör att de blir effektiva och efterlevs, medan FN:s olika konventioner, liksom annat i FN, är moraliskt men inte juridiskt bindande. När det blir konflikt kan man känna oro för att WTO-reglerna tar över och miljöfrågorna får stå tillbaka.

Här är det glädjande att hela EU enat i den nya förhandlingen kommer att driva linjen att miljökonventionernas krav ska gå före andra regler. Där tror jag att vi kanske till och med kan få ökat bett för miljökonventionerna om vi kan applicera den tvistlösningsapparat som finns i WTO på dem.

Jag är osäker på om det fanns fler frågor som jag kan ha hoppat över. Öppenheten?

Jag lämnar över ordet till Teppo Tauriainen från vår enhet för internationell handel. Han kommer att bli en kär gäst här under de kommande åren. Han ska hålla ihop förhandlingsarbetet i Utrikesdepartementet.

Anf.  127  Departementssekreterare TEPPO TAURIAINEN:

Flera av er har ställt frågor om hur man hanterar allmänhetens intressen i dessa förhandlingarna. Hur håller man olika intressegrupper involverade i debatten?

Det sker på flera olika nivåer. Vi har vår egen apparat på hemmaplan, där detta är ett exempel. Vi har olika referensgrupper och beredningsgrupper där vi informerar löpande och får in synpunkter på vad som händer i förhandlingarna. Sedan finns motsvarande aktiviteter på EU-nivå.

I det utkast till slutsatser som nu finns poängteras vikten av öppenheten och dialogen med det s.k. civila samhället.

Sverige och EU verkar också i WTO för att öka öppenheten även i WTO-aktiviteterna. Det gör vi genom att försöka se till att alla dokument som publiceras i WTO-arbetet blir offentliga så fort som möjligt. Det är en fråga som vi tittar på hela tiden, och vi försöker hitta nya vägar för att få dialogen att fungera ännu bättre.

Anf.  128  ORDFÖRANDEN:

Får jag bara ge ett litet påpekande när det gäller öppenheten. Det är viktigt att dokument från rådsmöten kommer snabbt till oss. Jag hoppas att det kommer att ingå. Då kan vi gå vidare.

Anf.  129  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Det ska vi försöka med.

Då går jag över till Lars Tobissons kommentarer. Han började med att kommentera att han fick ett dokument sent, nämligen i går.

Anf.  130  LARS TOBISSON (m):

Det var ingen invändning.

Anf.  131  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Jag kan ändå upplysa om att vi vill hålla EU-nämnden ajour med det som händer – och det händer hela tiden. Detta dokument fick vi från Bryssel i går, och vi bar det omedelbart till er. Jag beklagar om det var kort tid före mötet, men det tänkte inte kommissionen på.

Lars Tobisson var orolig över ett par olika inslag i förhandlandet som kan leda till ökad protektionism. Ett av dem var antidumpning.

Sverige gillar inte den frekvens med vilken antidumpningsmedlet används i Europa. Vi och vårt näringsliv – jag förmodar att jag talar för dem också – gillar inte att det så ofta händer att vår export blir föremål för onödig och felaktig antidumpningsbehandling i andra länder. Vi konstaterar att antidumpningen växer, och den sprids utanför den lilla krets av länder som förut har använt sig av den, nämligen EU och USA. Det land som använder sig av den mest av alla förra året var Sydafrika. Nu träffar den i allt högre grad vår export. Jag tycker att de instrumenten ska begränsas, dvs. de ska omgärdas av mer bestämda regler för hur de ska få användas. De har missbrukats. Vi vill ha upp den frågan till förhandlingen. Vi har alltmer offensiva intressen i detta.

Jag beklagar att de svenska områden i övrigt som borde ha ett intresse i frågan, nämligen industrin, är helt frånvarande i den internationella opinionsbildningen i frågan. Det skulle vara enklare att föra debatten t.ex. i EU om vi var fler på banan.

Det är inte vår avsikt att arbetsrätten ska få en sådan utformning att den kan användas i protektionistiska syften. Vi avser att driva våra krav på ett sådant sätt att dels u-länderna inte bibringas tron att det är fråga om allmänna nebulösa krav som vem som helst kan tillämpa hur de vill, dels att det inte ska vara så materiellt. Vi tycker inte att handelshinder och protektionism är effektiva medel mot social dumpning osv. Det ska vara andra instrument för det.

Det är dock min åsikt att vi måste förmå främja ökad handel och frihandel med ett mänskligt ansikte, det måste gå hand i hand att främja ett ökat handelsutbyte mellan länder med t.ex. ett ökat ansvarstagande för arbetsvillkor i andra länder och för miljöproblem globalt. Jag ser ingen anledning varför inte de frågorna ska få diskuteras i samma sammanhang.

Det var flera som hade frågor om jordbruket. Lars Tobisson sade att vår förhandlingsposition kommer att kräva mycket av en förhandlare – ”att vricka tungan rätt”.

Låt mig säga följande. Jag har duktiga förhandlare i EU. De kommer att klara arbetet väl.

Positionerna bestämdes av jordbruksministrarna vid deras rådsmöte för ett tag sedan. Jag gissar att frågan har behandlats i EU-nämnden i det sammanhanget. Vi handelsministrar har inte gjort någon överprövning av detta. Jag tänker inte be er om tillstånd att framföra samma krav en gång till. Jag tror att den frågan är avklarad.

Nu har jag kommit till Lars Ohlys frågor. Han säger att vi ger intrycket av att stå närmare varandra i EU än tidigare, om vi säger att vi har nått framsteg vad gäller de svenska positionerna med tanke på att andra länder har så annorlunda positioner.

Jag skulle vilja säga att det är en allmän uppfattning i kretsen av handelsministrar – framför allt bland dem som har varit med lite längre än vad jag har varit, i kommissionen och på andra håll – att det är mindre skillnader i uppmarschen inför denna förhandling än vid motsvarande tillfälle på 80-talet. De säger att det inte går att jämföra tonen och konstruktiviteten. Ett antal länder står närmare oss än tidigare. Låt oss komma ihåg att vi diskuterar förhandlingsdagordningen. Det kommer att bli nya problem i samband med det materiella förhandlandet. Då kommer vi säkert att bryta arm i många frågor som inte finns med på dagens dagordning. Det är osäkert om den relativa harmonin kommer att vara ända fram till målsnöret. Men just nu är den allmänna reflexionen att det ser bra ut.

Du hade frågor om öppenhet. Jag vet inte om Teppo gav ett tillräckligt svar.

Den viktigaste öppenheten gäller i medlemsländerna. Varje lands regering får inför sina medborgare och parlament öppet ventilera hur de förhandlar. Det är det viktigaste ansvaret jag anser att regeringen har. Vi verkar, som Teppo beskrev, för att det ska vara öppenhet i andra delar av förhandlingsprocessen. Det är ett möte mellan regeringar. Organisationerna i sig är inte viktiga. Det är regeringarnas möten vid förhandlingsbordet som är det avgörande. Jag räknar med att förhandlarna också kommer att möta opinioner som kommunicerar inbördes över landgränserna. Opinionen i Sverige och i Malaysia – kanske inte rätt exempel, men de på andra sidan – kommer att ha motsvarande utbyte.

Sedan var det investeringar. Kommer frågorna om investeringarna att tas upp? Jag tror det, men det går inte att vara säker på det. Viljan att förhandla i investeringar har försvagats jämfört med när man började i OECD. Men det finns tecken på att t.ex. USA svajar i frågan. Vill Teppo fylla på? Än så länge är det en öppen fråga, men det är ganska sannolikt att den kommer att vara med.

Anf.  132  Departementssekreterare TEPPO TAURIAINEN:

USA har varit tveksamt i frågan om investeringar inför förberedelsearbetet till mötet i Seattle. Vi får nu signaler om att även amerikanarna börjar svänga från tveksamhet till en mer positiv riktning. Jag vet inte om det ska tas som ett tecken att det gäller även andra länder i WTO-kretsen.

I många av frågorna som har varit föremål för diskussioner om huruvida de ska ingå i förhandlingen eller inte, ser vi en generell rörelse hos många länder i riktning mot EU:s linje, dvs. att det finns ett värde i att diskutera dessa frågor i WTO-sammanhang.

Leif har nu sagt att det är två månader kvar till mötet i Seattle. Vi vet inte vad som i slutändan kommer att finnas med på förhandlingsdagordningen.

Anf.  133  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Tack, herr ordförande! Handelsministern vill inte prata mer jordbrukspolitik, vilket jag i och för sig kan ha förståelse för. Men vi tycker från vårt håll att det är oerhört viktigt att konkurrensvillkoren är lika för svenska bönder.

Det ska gå att producera svenska livsmedel. Vi vet att svenska konsumenter vill ha det. Vi vet i dag att regeringens politik på miljösidan leder till att vi förlorar 500–600 miljoner kronor till landsbygden. Det beror på att möjligheterna inom EU inte har utnyttjats.

Vi vill se lika konkurrensförutsättningar. Klimatet i Sverige gör att böndernas kostnader är högre. Då är det inte rimligt att regeringen drar åt den ekonomiska snaran hårdare för våra bönder än för andra.

Med detta vill jag ha sagt att det ska vara lika konkurrensvillkor. Det ska gälla miljöområdet och handelsområdet i olika avseenden. Jag vill skicka med detta.

Anf.  134  YVONNE RUWAIDA (mp):

Det vore helt suveränt om miljökonventionernas krav ska gå före. Men vem är det som ska göra tolkningen? Det finns de som säger – nu säger jag en bokstavskombination igen – att TRIPS § 27 3B står i motsättning till konventionen om biologisk mångfald. Naturskyddsföreningen, Greenpeace och WWF säger så. Men WTO:s panel säger inte så. Vem ska bedöma om miljökonventionernas krav ska gå före? Är det dispute settlement-mekanismen som finns i dag inom WTO? Vilka bedömningar ska de göra? Det finns redan kritik mot dessa paneler, dvs. att företagen i de rika länderna har för stort inflytande i dag.

Det vore bra om olika FN-konventioner i miljöfrågor skulle stå över WTO-avtalet. Jag ser inte detta i den finska texten. Det vore nästan revolutionerande om det vore så på allvar.

Det finns en del positiva skrivningar om just u-länderna, som bl.a. K-G Biörsmark var inne på. Men jag reagerar generellt på att det i hela texten finns skrivningar, men inga förslag på konkreta åtgärder. Leif Pagrotsky säger att den relativa harmonin kan komma att försvinna när diskussionen förskjuts från att diskutera dagordningen till att diskutera vissa sakfrågor. Jag skulle vilja ha ett förtydligande om hur öppenheten ska förbättras inom WTO. Jag menar inte det nationella åtagandet utan inom WTO. Hur ska u-ländernas krav försvaras? Vilka krav? Det är oerhört viktigt att veta. Det framgår inte i dokumentet, och det är en brist.

Miljöpartiets uppfattning är att TRIPS § 27 3B ska tas bart. TRIPS är i övrigt bra, men just den paragrafen står i strid mot bl.a. konventionen om biologisk mångfald. Vi vill att den stryks. Vi vill ha en review, en översyn, av TRIPS. Det är vår partiuppfattning.

Anf.  135  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):

Först var det Holger Gustafssons fråga. Jag hade inte tänkt att ta upp de positioner som jordbruksministrarna har bestämt sig för att driva. De kompromisser som har gjorts där har redan föredragits i EU-nämnden. Låt mig ändå något kommentera. Det är lite frestande för mig.

EU diskuterar jordbrukspolitik i defensiva termer, dvs. att vi har så mycket att förlora på att andra säljer sina smutsiga och fula matvaror på vår marknad. Det måste vi skydda oss mot.

>>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<Vi har anledning att känna självförtroende för att vårt jordbruk skulle kunna hävda sig i konkurrensen på det området.

Vi har en målkonflikt. De allra flesta av oss vid det här bordet tycker att den här rundans allra viktigaste uppgift är att främja de fattiga ländernas utveckling. Vi vet att det handlar om jordbruk. Det handlar om att de behöver sälja mer av det enda de klarar av att producera. Det är synd att inte den målkonflikten ibland lyfts fram med viss ödmjukhet. Vårt viktiga krav, som vi alla pratar mycket om, att de fattiga länderna ska ges bättre möjlighet till egen utveckling, kan ibland komma i konflikt med intresset för vårt egna jordbruk. Vi kan inte prata om båda med lika hög röst samtidigt utan att låtsas om att de ibland kan vara svåra att förena eller ge svåra avvägningsproblem.

Jag försökte att prata lite om detta i den riksdagsdebatt jag hade i våras. Jag tycker att detta är en besvärlig och svår fråga som man ska närma sig med allvar. Det gäller inte minst de som ständigt pratar om jordbrukets defensiva intressen och samtidigt pratar om de fattiga ländernas behov.

Yvonne Ruwaida återkommer till frågan om miljökonventionerna. Jag har beskrivit den förhandlingsutgångspunkt som EU har enats om. Den är inte genomförd i WTO. Det kommer att bli en svår fråga i förhandlingarna, dvs. hur den ska tillämpas och utformas i det konkreta. Om den kommer upp på förhandlingsdagordningen, kommer det att bli en förhandlingsprocess under ett par år om just den frågan – hur ska det hela gå till, definieras osv.

Redan i dag sitter en arbetsgrupp i WTO och studerar frågor om handel och miljö där dessa frågor kan tas upp till debatt och analys. Vi är inte framme där. Detta är vad vi i EU vill sätta upp på dagordningen. Vi har inte heller tänkt färdigt i alla avseenden.

Anf.  136  YVONNE RUWAIDA (mp):

Det enda jag kan hitta på detta område i dokumentet är följande: ”Specifically a set of issues should be included in the negotiations aiming at greater legal clarity on the relationship between WTO rules and trade measures, taken pursuant to provisions of Multilateral Environmental Agreements – – –.”

Det står inte att miljökonventionen ska stå över, utan att det ska vara en större juridisk tydlighet i relationen mellan WTO-avtal och denna typen av multinationella avtal. Det är en annan sak. Det lät i början som att handelsministern menade att miljökonventionerna skulle gå före WTO-avtalen. Det hade varit en revolution.

Anf.  137  Handelsminister LEIF PAGROTSKY (s):

Vi pratar nu om förhandlingsmål i Seattle. Vi vill ha fullständig klarhet: När det är konflikt mellan FN:s miljökonventioner och WTO-regler, då väger FN:s miljökonventioner tyngre, men vi måste ju först veta vilka de är, vilka konflikter som finns och inte bara anta vagt och luddigt. FN:s miljökonventioner har antagits i ett bredare och större forum, ett forum med stor legitimitet. Vår åsikt är att de är bindande för alla som har skrivit på.

Anf.  138  ORDFÖRANDEN:

Nu tror jag att vi kommer fram till ett slut på denna diskussion.

Handelsministern har redovisat regeringens ståndpunkter när det gäller förslaget till rådsslutsatser som ska behandlas på måndag nästa vecka, och jag kan konstatera efter den här debatten att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Därmed tackar vi handelsministern och hans medarbetare för deltagandet i dag.

Innehållsförteckning

1 §  Rapport från ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 13 september samt information och samråd inför ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 11 och 12 oktober 1999 (utrikesminister Anna Lindh) 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 1

Anf.  3  LARS TOBISSON (m) 2

Anf.  4  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 2

Anf.  5  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 3

Anf.  6  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 3

Anf.  7  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  8  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 4

Anf.  9  Ambassadör DAN ELIASSON 5

Anf.  10  LARS OHLY (v) 6

Anf.  11  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 7

Anf.  12  INGVAR SVENSSON (kd) 8

Anf.  13  YVONNE RUWAIDA (mp) 8

Anf.  14  GUN HELLSVIK (m) 9

Anf.  15  ORDFÖRANDEN 9

Anf.  16  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 10

Anf.  17  Kanslirådet EVA ÅKERMAN BÖRJE 11

Anf.  18  Ambassadör DAN ELIASSON 11

Anf.  19  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 12

Anf.  20  LARS OHLY (v) 12

Anf.  21  GÖRAN LENNMARKER (m) 13

Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 13

Anf.  23  Kanslirådet EVA ÅKERMAN BÖRJE 13

Anf.  24  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 14

Anf.  25  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  26  LARS OHLY (v) 14

Anf.  27  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 14

Anf.  28  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  29  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 14

Anf.  30  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  31  LARS TOBISSON (m) 15

Anf.  32  LARS OHLY (v) 16

Anf.  33  INGVAR SVENSSON (kd) 16

Anf.  34  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 16

Anf.  35  ORDFÖRANDEN 17

Anf.  36  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 17

Anf.  37  GÖRAN LENNMARKER (m) 17

Anf.  38  YVONNE RUWAIDA (mp) 18

Anf.  39  LARS OHLY (v) 18

Anf.  40  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 18

Anf.  41  GÖRAN LENNMARKER (m) 19

Anf.  42  LARS OHLY (v) 20

Anf.  43  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 20

Anf.  44  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  45  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 21

Anf.  46  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  47  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 21

Anf.  48  YVONNE RUWAIDA (mp) 22

Anf.  49  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 22

Anf.  50  GÖRAN LENNMARKER (m) 23

Anf.  51  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 23

Anf.  52  GÖRAN LENNMARKER (m) 24

Anf.  53  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 24

Anf.  54  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 24

Anf.  55  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 24

Anf.  56  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 24

Anf.  57  ORDFÖRANDEN 25

Anf.  58  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 25

Anf.  59  ORDFÖRANDEN 25

2 §  Rapport från ministerrådsmöte (miljöfrågor) den 24 och 25 juni samt information och samråd inför ministerrådsmöte (miljöfrågor) den 12 oktober 1999 (miljöminister Kjell Larsson) 26

Anf.  60  ORDFÖRANDEN 26

Anf.  61  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 26

Anf.  62  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  63  MAGGI MIKAELSSON (v) 27

Anf.  64  GÖRAN LENNMARKER (m) 27

Anf.  65  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 27

Anf.  66  ORDFÖRANDEN 28

Anf.  67  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 28

Anf.  68  MAGGI MIKAELSSON (v) 28

Anf.  69  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 28

Anf.  70  ORDFÖRANDEN 28

Anf.  71  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 28

Anf.  72  ORDFÖRANDEN 29

Anf.  73  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 29

Anf.  74  SINIKKA BOHLIN (s) 29

Anf.  75  YVONNE RUWAIDA (mp) 29

Anf.  76  GÖRAN LENNMARKER (m) 30

Anf.  77  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 30

Anf.  78  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  79  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 30

Anf.  80  LARS TOBISSON (m) 31

Anf.  81  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 31

Anf.  82  LARS TOBISSON (m) 31

Anf.  83  SINIKKA BOHLIN (s) 31

Anf.  84  YVONNE RUWAIDA (mp) 31

Anf.  85  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 32

Anf.  86  MAGGI MIKAELSSON (v) 32

Anf.  87  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 32

Anf.  88  LARS TOBISSON (m) 33

Anf.  89  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 33

Anf.  90  LARS TOBISSON (m) 34

Anf.  91  ORDFÖRANDEN 34

Anf.  92  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 34

Anf.  93  ORDFÖRANDEN 34

Anf.  94  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 34

Anf.  95  ORDFÖRANDEN 34

Anf.  96  MAGGI MIKAELSSON (v) 34

Anf.  97  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 34

Anf.  98  ORDFÖRANDEN 34

Anf.  99  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 35

Anf.  100  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  101  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 35

Anf.  102  INGVAR SVENSSON (kd) 35

Anf.  103  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 35

Anf.  104  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  105  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 36

Anf.  106  ORDFÖRANDEN 36

Anf.  107  Miljöminister KJELL LARSSON (s) 36

3 §  Rapport från informellt handelsministermöte den 1 oktober samt information och samråd inför ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 11 oktober 1999 (statsrådet Leif Pagrotsky) 37

Anf.  108  ORDFÖRANDEN 37

Anf.  109  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 37

Anf.  110  ORDFÖRANDEN 38

Anf.  111  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 38

Anf.  112  ORDFÖRANDEN 38

Anf.  113  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 38

Anf.  114  ORDFÖRANDEN 40

Anf.  115  YVONNE RUWAIDA (mp) 40

Anf.  116  ORDFÖRANDEN 42

Anf.  117  YVONNE RUWAIDA (mp) 42

Anf.  118  ORDFÖRANDEN 43

Anf.  119  YVONNE RUWAIDA (mp) 43

Anf.  120  ORDFÖRANDEN 43

Anf.  121  LARS TOBISSON (m) 43

Anf.  122  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 44

Anf.  123  LARS OHLY (s) 45

Anf.  124  ÅSA TORSTENSSON (c) 45

Anf.  125  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 46

Anf.  126  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 46

Anf.  127  Departementssekreterare TEPPO TAURIAINEN 47

Anf.  128  ORDFÖRANDEN 47

Anf.  129  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 47

Anf.  130  LARS TOBISSON (m) 48

Anf.  131  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 48

Anf.  132  Departementssekreterare TEPPO TAURIAINEN 49

Anf.  133  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 50

Anf.  134  YVONNE RUWAIDA (mp) 50

Anf.  135  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) 50

Anf.  136  YVONNE RUWAIDA (mp) 51

Anf.  137  Handelsminister LEIF PAGROTSKY (s) 52

Anf.  138  ORDFÖRANDEN 52