Fredagen den 8 juni 2001

EU-nämndens uppteckningar 2000/01:34

1 § Sysselsättning och socialpolitik

Jordbruksminister Margareta Winberg (jämställdhetsfrågor)

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 11 juni 2001

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar nämndens sammanträde öppnat och hälsar jordbruksminister Margareta Winberg välkommen hit för samråd inför det ministerrådsmöte som ska hållas om sysselsättning och socialpolitik. Du är ju ansvarig för jämställdhetsfrågorna i regeringen och ska föredra ett par ärenden på denna dagordning. Vi brukar få en återrapport, men jag tror inte att det finns så mycket att återrapportera om, så vi går rakt in på dessa två dagordningspunkter.

Anf.  2  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Tack så mycket. Det är det s.k. likabehandlingsdirektivet som nu ska tas upp till en gemensam ståndpunkt efter ett intensivt arbete både i rådsarbetsgrupper och i Europaparlamentet. De viktigaste delarna i förslaget är att man definierar begreppet sexuella trakasserier och att det för första gången klargörs att sexuella trakasserier är detsamma som diskriminering på grund av kön. Vidare är det så att kvinnor som har varit barnlediga garanteras rätt att återuppta sitt arbete eller en motsvarande tjänst utan att arbetsvillkoren försämras. Dessa kvinnor ska också få tillgodogöra sig de eventuella förbättringar av arbetsvillkoren som har skett under deras bortovaro. Detta är rätt viktigt, och det har vi stridit mycket för.

Motsvarande rättigheter ska gälla även för fäder efter pappaledighetens slut. Det betyder att i de medlemsländer som har inrättat pappaledighet ska fäder som tar ut sin pappaledighet skyddas mot uppsägning och försämrade arbetsvillkor.

Alla bestämmelser som strider mot likabehandlingsprincipen ska kunna förklaras ogiltiga eller ändras i de fall bestämmelserna rör medlemskap eller verksamhet i en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller annan liknande organisation. Ett ökat skydd för den enskilde uppnås genom rätt till adekvat kompensation, dvs. skadestånd, vid fall av diskriminering på grund av kön och genom att arbetstagaren garanteras rättsligt skydd även efter det att anställningsförhållandet har upphört.

Några frågor har varit särskilt svåra. Pappaledigheten har varit en sådan, som dragit ut i det längsta. Den löstes bara för någon dag sedan – åtminstone hoppas och tror vi det. Det blev då en kompromiss som handlar om att i de medlemsländer som har lagstiftning om pappaledighet ska papporna skyddas mot uppsägning och försämrade arbetsvillkor.

En annan svår fråga har varit att man i några länder har ”enkönade” organisationer, t.ex. i Danmark, där man har en ”enkönad” fackförening. Nu har vi löst också detta, så att jag tror att man är nöjd i Danmark. Jag tror att det i det här fallet också gällde Finland.

Vi hoppas att vi ska kunna ta det här med kvalificerad majoritet, kanske t.o.m. enhälligt.

Anf.  3  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har bara en kort fråga. Det står i det underlag som vi fått att det är möjligt att 16 och 17 §§ i föräldraledighetslagen kommer att behöva ses över, eftersom den text som finns i förslaget är ovillkorad och inte medger några undantag. Jag undrar vad det innebär. Jag tycker inte att det framgår av de dokument som jag har läst, men jag har kanske missat något.

Anf.  4  MIKAEL ODENBERG (m):

Just den texten är borttagen i den nya version av ministerrådspromemorian som är utdelad. Jag begärde närmast ordet för en liten detaljfråga som har att göra med skillnaden mellan de här versionerna av ministerrådspromemorian. I den ursprungligen utsända promemorian fanns ett konstaterande att enligt förslaget ska sammanslutning av organisationer ges rätt att med den enskildes godkännande föra hans eller hennes talan. Det är en skrivning som inte finns med i den nya ministerrådspromemorian. Jag vill fråga om det har gjorts några materiella förändringar här.

Jag vill bara som en randanmärkning säga apropå att man nu definierar vad som är sexuella trakasserier att det väl är rimligt att EU i sina olika författningar och direktiv definierar de företeelser som direktiven handlar om. Jag kan väl avslöja att det nog även tidigare har föresvävat oss att sexuella trakasserier har med kön att göra.

Anf.  5  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Likabehandlingsdirektivet innebär väl företrädesvis förbättringar, och det är väldigt bra, men jag kan i det här sammanhanget se en viss paradox, nämligen att vi får en skärpt lagstiftning mot sextrakasserier samtidigt som flera EU-länder legaliserar bl.a. prostitution. Har den paradoxen diskuterats i de här sammanhangen? Det är ganska viktigt.

Anf.  6  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Jag vill ställa en fråga om den danska ”enkönade” organisation som ministern nämnde. Vad blir effekten av detta? Är det nu eller på sikt förbjudet att ha sådana organisationer eller vad kommer man fram till? Det vore intressant att veta.

Anf.  7  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

När det gäller Yvonne Ruwaidas fråga om föräldraledigheten vill jag säga att det här sannolikt kommer att innebära att vi måste skärpa vår egen lagstiftning. I vår 16 § står det att en arbetstagare inte får sägas upp eller avskedas enbart på grund av att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt denna lag. Man kan dock ha det som en del av en grund för en uppsägning, och detta blir inte tillåtet efter det nya direktivet. Det görs alltså en skärpning som innebär ett förstärkt skydd för arbetstagaren i det här fallet. Detta får vi sannolikt ändra i vår egen lagstiftning.

Den andra frågeställningen ska Cecilia Asklöf svara på.

Anf.  8  Departementssekreterare CECILIA ASKLÖF:

Vad gäller de två olika versioner som har delats ut inför dagens EU-nämndsmöte fanns det helt enkelt väldigt kort tid för att utarbeta den andra promemorian. Jag tror att det är ett rent förbiseende att det faktum att sammanslutningar av organisationer skulle ha rätt att föra talan har fallit bort. Det är inga materiella förändringar på den punkten. Den lydelse som fanns i det första PM:et gäller.

Anf.  9  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Den tredje frågan gällde paradoxen att man nu skärper reglerna om sexuella trakasserier medan framför allt två länder legaliserar eller redan har legaliserat prostitution. Det är självklart en paradox, men dessa länder ser inte denna koppling, och det är också ganska lönlöst att försöka föra en sådan diskussion.

Holger Gustafsson ställde den sista frågan, som gäller ”enkönade” organisationer eller rättare sagt organisationer som stöder ett underrepresenterat kön. Det blir inte någon förändring för de länder som har det här, utan det blir också i fortsättningen tillåtet att göra det.

Anf.  10  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi går över till ärende 4.

Anf.  11  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Det gäller att föra in den s.k. mainstreaming-principen i ytterligare två råd. Det var ju så att Frankrike började med två råd, och vi valde då att fortsätta på det sättet men i två andra råd. Vi valde att använda rådet för vetenskap och forskning och utvecklingsrådet. Det har gjorts under det här året, och det är också på gång till det rådsmöte som hålls den 26 juni. Det handlar då om rådet för vetenskap och forskning, där man t.ex. ska anta en rådsresolution som gäller kvinnor och vetenskap och som baserar sig på en rapport från kommissionen. Utvecklingsrådet har också arbetat med detta på olika sätt, och det kommer jag att redovisa för arbets- och socialrådet, men det är klart att det är ministrarna som ansvarar för detta, Thomas Östros och Maj-Inger Klingvall, som i sak handlägger detta i enlighet med mainstreaming-principen att varje minister ska ta ansvar för sitt område. Det är bara en kort rapport som jag kommer att ge på måndag.

Det ska också ges en övrig rapport. Det gäller en rapport från ett expertmöte om jämställdhet i Sigtuna om hur man ska fortsätta implementeringen av den här principen på olika politikområden.

Anf.  12  HELENA BARGHOLTZ (fp):

Med anledning av den tidigare rapporten om jämställdheten inom forskningen vill jag fråga: Vad har man tänkt att denna mainstreaming ska mynna ut i mera konkret? Är det någon typ av kvotering när det gäller kvinnors möjligheter att få bättre forskningsresurser? Hur pass mycket är det tänkt att EU ska lägga sig i forskningspolitiken?

Anf.  13  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Nej, någon kvotering tror jag inte är aktuell, men det är ju ett känt faktum i alla länder att kvinnor är kraftigt underrepresenterade både i egenskap av forskare och i egenskap av forskningsobjekt. Därför ska man göra den här analysen för att förmå länderna att utan att tillgripa kvotering öka den kvinnliga andelen både av forskare och av forskningsobjekt.

Anf.  14  HELENA BARGHOLTZ (fp):

Jag tycker att det som sägs om forskningsobjekt låter väldigt bra. Det finns massor av forskningsprojekt som går över flera EU-länder. Man kan kanske få fram någon typ av gemensam syn på fördelningen av forskningsresurser till kvinnor.

Anf.  15  ORDFÖRANDEN:

Vi är då klara med jordbruksministerns två ärenden. Vi tackar för din medverkan.

2 §  Sysselsättning och socialpolitik

Statsråden Mona Sahlin och Ingela Thalén

Rapport från ministerrådsmöte den 6 mars 2001

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 11 juni 2001

Anf.  16  ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar statsråden Mona Sahlin och Ingela Thalén med medarbetare välkomna hit för information och samråd inför rådet för sysselsättning och socialpolitik. Vi ska först få en återrapport från ministerrådsmötet den 6 mars 2001.

Anf.  17  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Herr ordförande! Jag gör den relativt kort, så får vi se om statsrådet Thalén vill komplettera den. Ni har ju fått den skriftliga rapporten från mötet den 6 mars, och det dominerades framför allt av förberedelserna inför Stockholmstoppmötet med rådets bidrag till Europeiska rådet. Man diskuterade framför allt syntesrapporten och ett möte med den ständiga kommittén för sysselsättning, där parterna fick bidra inför Stockholmsmötet.

Det fördes också en debatt inför Europeiska rådets möte i Stockholm. Underlagsrapporten fick ett bra mottagande, men många menade att det fanns en obalans i rapporten mellan ekonomisk och social politik och underströk vikten av att strävandena för kvalitet i arbetet skulle få en större roll och att den demografiska utvecklingen skulle betonas ännu tydligare. Efter den diskussionen presenterade vi också slutsatser.

I övrigt lämnades information bl.a. om det informella ministermöte som dessförinnan hade hållits i Sverige.

Det var en kort sammanfattning.

Anf.  18  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Ministerrådet inleddes med en offentlig debatt om de framtida pensionerna i Europa. Den var i verklig mening offentlig, eftersom den direktutsändes till en ganska stor åhörarskara i anslutning till ministerrådsmötets sammanträdeslokal. Den utsändes också på Internet.

De frågor som vi hade lagt som en bas för diskussionen var vilka grundprinciper vi behöver ha för säkra och hållbara pensionssystem, hur det europeiska samarbetet ytterligare kan stärkas på det här området och vilken roll en öppen samordningsmetod kan ha i det här avseendet.

De deltagande länderföreträdarna underströk att vi står inför gemensamma utmaningar med tanke på att befolkningen åldras alltmer och att det i samtliga länder föds färre barn. Man konstaterade också att nya arbetsformer, ny arbetsmarknad och förändrade familjestrukturer ställer krav på att pensionssystemen behöver reformeras.

Samtliga länder betonade starkt att pensioner är nationella frågor men att man behöver utrymme för att utbyta erfarenheter. Det poängterades också att ekonomisk-politiska synpunkter och sysselsättningaspekter måste beaktas när man diskuterar säkra och hållbara pensionssystem.

Med tanke på det stora behov som finns av att utbyta erfarenheter inom det här området skulle den öppna samordningsmetoden kunna vara ett lämpligt redskap, men det betonades också att med hänsyn till pensionssystemets särdrag behöver ett sådant öppet samordningsförfarande också modifieras. Det handlade om en öppen diskussion om att man skulle kunna utarbeta gemensamma principer eller mål och eventuellt också utforma handlingsplaner för hur det här skulle kunna gå till.

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet med anledning av detta. Vi går över till mötet på måndag. Vi har redan börjat komma in på det, och den dagordningspunkt som det nu är aktuellt att starta med är nr 5.

Anf.  20  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag har varit här några gånger tidigare och talat om just det här direktivförslaget om information och samråd, så jag tror att alla är väl bekanta med sakfrågan. Det känns ändå väldigt spännande att kommentera den i dag. När den kommer upp på måndag har vi mycket stora förhoppningar om att nå enighet om en gemensam ståndpunkt beträffande det här mycket viktiga direktivet. Nämnden är mycket väl medveten om att det här har varit och är kontroversiellt. Det är en diskussion som har vuxit i många av EU:s medlemsländer de senaste månaderna. Det har i några av länderna genomförts stora uppsägningar med en väldig diskussion om hur lite av information och samråd som det då har varit med löntagarna.

Det här direktivet har tidigare blockerats av ett antal stater som har haft en kvalificerad minoritet. Vi har som ordförande arbetat hårt och fört samtal med de här länderna för att kunna skapa majoritet för förslaget, och som det ser ut i dag tror jag att det finns mycket goda möjligheter att vi får ett beslut på måndag. Sverige har inga som helst problem med direktivet utan välkomnar det.

Anf.  21  ORDFÖRANDEN:

Ordet är fritt med anledning av detta, men ingen begär det. Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta viktiga ärende. Vi går vidare.

Anf.  22  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag vill också kommentera punkt nr 6, som gäller ett direktivförslag om buller. Det svenska ordförandeskapet presenterade detta i januari och har jobbat mycket hårt med det under våren. Vi tycker förstås att det är väldigt viktigt att det här direktivet ska kunna antas så snart som möjligt. Också här har vi goda förhoppningar om att så ska kunna ske på måndag.

Vi har fört många diskussioner om det som har kallats de nya arbetsmiljöproblemen, stress och utbrändhet, men det finns också gamla kvarstående problem, och buller är ett gigantiskt arbetsmiljöproblem för många löntagare i Europa. Det finns som bekant redan i dag ett EG-direktiv om buller, men det är ganska gammalt, från 1986, och det tillåter en högre bullerexponering, 90 decibel, än vad förslaget nu har landat på. Direktivet innebär förbättringar på flera punkter. Frånsett detta ger det ett starkare skydd för arbetstagarna, eftersom det i mycket större omfattning begränsar bullerexponeringen. Det sätter förebyggande åtgärder mycket kraftigare i fokus. Man måste betydligt tidigare gå in med åtgärder. Det är också bättre för företagen, eftersom det är en enklare och tydligare struktur på direktiven, som är lättare att följa.

Regeringen stöder helhjärtat förslaget och har, som sagt, också goda förhoppningar om att få en majoritet för det på måndag.

Anf.  23  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Ordförande! Jag vill bara fråga lite om själva direktivet. Också vi inser att det är ett bättre med ett direktiv som minskar bullerexponeringen från högst 90 till kanske högst 85–87 decibel. Rent allmänt har vi i Sverige en gräns vid 85 decibel, och såvitt jag vet från industriell erfarenhet är det många som skadas av att utsättas för ljud om 85 decibel. Inom fackföreningsrörelsen och på skyddsombudskurser lär man ut att det är en fördel att t.ex. bygga in bullerkällan och att hörselskydd används nästan endast på den högsta nivån. Här får jag uppfattningen att man kanske använder hörselskydd ganska snabbt.

Har ni haft en diskussion om att förebygga skador och mer i sista hand använda hörselskydd? Buller påverkar hela kroppen. Det kan ge trötthet, hjärtproblem och koncentrationssvårigheter. Det är inte bara fråga om hörselnedsättning, utan det kan tillstöta många andra medicinska problem.

Anf.  24  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Först vill jag bara understryka det som sades i början här, att om man utsätts för 90 decibel under en lång tid, är det stor risk för bestående grava hörselskador. Det är ju bra att det nu kommer ett lägre gränsvärde, men jag vill framför allt mot bakgrund av det som Sven-Erik Sjöstrand frågade om säga att direktivet ställer helt andra krav på åtgärder på betydligt lägre nivåer. Redan vid 80 respektive 85 decibel krävs det ett antal insatser i form av utbildning, information, användning av hörselskydd, åtgärdsprogram och obligatorisk undersökning, och de trappas sedan upp. Det är inte bara fråga om passiva åtgärder som att sätta på ett hörselskydd, utan i direktivet krävs det mer av förebyggande åtgärder betydligt tidigare och vid lägre bullernivåer än vad som motsvarar gränsvärdet.

Anf.  25  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi går vidare till punkt 7, som är en informationspunkt.

Anf.  26  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Under punkt 7 kan jag bli mycket kortfattad. Den gäller strategin för hållbar utveckling, som i sak har varit uppe här i nämnden också i samband med andra rådskonstellationer. Också detta kommer självfallet att diskuteras på måndag. Vi har samma ambition som ett led i förberedelserna inför Göteborgsmötet. Detta har diskuterats i två kommittéer inför vårt rådsmöte; i Sysselsättningskommittén och i Kommittén för social trygghet. Vi förutsätter i vårt råd bara en kort diskussion och inga råds- eller ordförandeskapsslutsatser. Däremot ska jag som rådsordförande rapportera till Europeiska rådets ordförande, statsminister Göran Persson, om slutsatserna.

Anf.  27  ORDFÖRANDEN:

Vi ska samråda med Göran Persson på onsdag nästa vecka, så vi kan spara det här till dess. Vi kommer nu in på frågan om socialt skydd.

Anf.  28  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Herr ordförande! Den första punkten handlar om den rapport som lämnas till rådet. Den kommer att gå vidare till toppmötet i Göteborg och berör hållbara och säkra pensioner. Rapporten bygger dels på medlemsstaternas bidrag, dels på en arbetsgruppsrapport, dels på ett meddelande från kommissionen.

Enligt rapporten kan man peka på tre fundamentala utgångspunkter. Den första är att man ska säkerställa att pensionssystemen svarar mot de socialpolitiska målen att garantera säkra och tillräckliga pensioner till pensionärer och deras familjemedlemmar. Samtidigt ska de också garantera en god hälso- och sjukvård och omsorg för äldre. Den andra utgångspunkten handlar om att bibehålla den finansiella hållbarheten och skapa en rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Och den tredje utgångspunkten handlar om att pensionssystemen måste anpassas till ändrade förhållanden, såväl sociala som arbetsmarknadsmässiga, och att pensionssystemen ska konstrueras så att de genom en ökad flexibilitet bidrar till att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor men också kan anpassas till individuella behov.

I rapporten beskrivs en rad olika möjligheter att skapa stabila pensionssystem, och beskrivningarna bygger alltså på de bidrag som medlemsstaterna har lämnat i sina nationella rapporter. Jag ska nämna några av de möjligheter som man pekar på.

Den första handlar om ökad sysselsättning, dvs. att man genom insatser höjer arbetskraftens kompetens och anställningsbarhet och ökar sysselsättningsgraden. Det handlar framför allt om sysselsättningsgraden för kvinnor men också, särskilt, för män i åldersgruppen 55–64 år. Man pekar också på att man ska utforma arbetslivet så att äldre kan vara kvar längre i arbete, så att yngre kan kombinera arbete och familjeliv. Och pensionssystemen bör formuleras eller utformas så att de stöder dessa sysselsättningspolitiska mål.

Den andra möjligheten som man pekar på gäller jämställdheten, dvs. vikten av ett jämställdhetsperspektiv och att pensionssystemen måste spegla kvinnornas situation på arbetsmarknaden, t.ex. genom att det skapas möjligheter för kvinnorna att tillgodoräkna sig pensionsrättigheter för tid med små barn och att möjligheten till barnomsorg och äldreomsorg utökas för att underlätta för kvinnorna på arbetsmarknaden.

Man pekar också på en del strukturella förändringar, dvs. att det inte räcker enbart med sysselsättningspolitiska mål. Man pekar t.ex. på behoven av att förändra beräkningsregler. Det gäller pensionernas storlek, förutsättningar för rätt till pension, indexering och pensionsålder. En annan strukturell förändring berör balansen mellan de s.k. pelarna i pensionssystemen, och många medlemsstater ser över helheten i sina pensionssystem, så att de på det sättet kan samverka på ett optimalt sätt.

Man kan säga att de nationella rapporterna visar på att en hel del reformarbete har påbörjats men också att medlemsstaterna har hunnit olika långt i sitt arbete. Man kan säga att de nationella rapporterna visar på att det inte är några radikala övergångar från allmänna pensionssystem till privata lösningar eller från fördelningssystem till helt fonderade system. Inte i någon av medlemsstaterna är det den typen av dramatiska förändringar. Man kan nog snarare säga att reformarbetet är mer inriktat på praktiska anpassningar av de system som finns, alltså de existerande systemen, även om man kan se att utvecklingen pekar mot en viss ökad och kompletterande andel fonderade privata och individuella lösningar.

I den här rapporten framhålls att man inte kan ange någon bästa lösning utan att det här i verklig mening är en fråga om nationella system som har olika utgångspunkter. Det pekas också på de finansiella frågorna, dvs. att man ska skapa ett finansiellt utrymme för att kunna möta ökande kostnader som en demografisk förändring kommer att innebära och att det är väldigt viktigt för flertalet av medlemsstaterna. När det gäller pensionsreformen pekar man också på att detta måste ses i ett väldigt brett perspektiv, dvs. att det också finns andra förutsättningar som har stor betydelse för den äldre befolkningen och för sambandet mellan olika generationer, t.ex. bostadsförhållanden, hälsa, omsorg och service till äldre. De är väl så viktiga, i varje fall lika viktiga, som kontanta ersättningar i form av pensioner.

När det gäller det fortsatta samarbetet konstaterar man i rapporten att det har varit en diskussion om att samarbetet ska utvecklas vidare inom ramen för den öppna metoden för samarbete och att den kan användas på ett bra sätt så att hänsyn tas till att socialförsäkringssystemen är nationella angelägenheter. Man understryker också att pensionssystemen måste kopplas till varje enskild medlemsstats egna behov och kulturella bakgrund. Och i det fortsatta samarbetet ligger också att samverkan mellan de olika politikområdena är nödvändig för att man ska uppnå de mål som sattes upp i Lissabon.

Anf.  29  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Den här rapporten är ju intressant läsning. Jag gjorde en reflexion när ministern sade att det är inga större förändringar på gång. Jag tyckte ändå att det var anmärkningsvärt att notera att man i två länder, Nederländerna och Storbritannien, räknar med att andra och tredje pelarens pensioner kommer att bli större än den första pelarens, alltså den offentliga grundpensionen. Men det som jag framför allt fäste mig vid var att det väl finns en tendens till om inte avsiktlig så ändå skönmålning i de här nationella rapporterna, helt enkelt därför att man rapporterar om de politiska planer som man har men inte alltid om vad som är genomfört eller ens är beslutat ska genomföras. Vi vet t.ex. att det i Grekland nu pågår strejker och demonstrationer mot den ganska försiktiga reform som den grekiska regeringen har inlett för att höja pensionsåldern. Man kan konstatera att Italien kommer ut ur jämförelserna väldigt fördelaktigt. Det är ju förvånansvärt med hänsyn till att Italien anses vara det land som har de största problemen med låg formell pensionsålder och ännu lägre faktisk pensionsålder och generösa pensionssystem. Det beror väl på att man har lagt in det principbeslut som har fattats av en helt annan regering än den som nu ska genomföra det hela. Man kan alltså ha sina funderingar på hur det här kommer att fungera. Vi vet ju att det i Frankrike är en betydande försiktighet från socialistregeringens sida när det gäller att ta itu med pensionsfrågorna, som ändå är ganska betydande med hänsyn till att det även där är låga pensionsåldrar. Så jag tycker att man bör ha den varningen när man tar del av det här att det inte är säkert att det är riktigt så lätt och ljust som det förefaller när varje land självt försöker bedöma hur de ska ta sig ur den situation som föreligger.

När det sedan gäller hela det här frågekomplexet och dess roll inom EU har ministern både i rapporten från föregående möte och nu sagt att man använder sig av den öppna samordningsmetoden. Vi är ju från moderat håll lite reserverade eller återhållsamma när det gäller att i alla sammanhang tillgripa denna metod, men här passar den ju faktiskt ganska bra. Det är ingen tvekan om att pensioner är nationella frågor. Samtidigt finns det ett betydande samordningsbehov. Vi känner ju till de problem som uppkommer först för flyttande arbetskraft och sedan för flyttande pensionärer. Det är gränsproblem att lösa. Pensionssystemen vilar ju på de finansiella marknaderna, som är en del av den inre marknaden. Vi har pensionsfonder för både andra och tredje pelarens pensioner som behöver ha en gemensam reglering, och vi har skattesystemfrågor som är nog så svåra att hantera och som man behöver belysa. Så från vår sida tycker vi att det är bra att man behandlar de här frågorna. Det är bara att hoppas att man nu inte i kraft av den lite lugnande skildring som finns i den här rapporten drar sig tillbaka och slår sig till ro. Det är nämligen ingen tvekan om att det här är en jättefråga som växer fram och som är i behov av både samordning och harmonisering mellan länderna i EU.

Anf.  30  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag tycker också att det var en intressant rapport. Det var intressant att läsa om pensioner. Men det är klart att det är ganska svårt, eftersom det är en lite ostrukturerad rapport. Det är ju många förslag. Det innebär att man helst bör kunna de olika pensionssystemen i de olika länderna. Man kan se bara på det svenska. Det är egentligen svårt och komplicerat att lära sig det nya pensionssystemet.

Jag ser i rapporten att man har tagit fram vårt nya pensionssystem lite som ett exempel. Det skymtar igenom, och jag har förstått av diskussionen här att Sverige som ordförandeland också har fört fram det. Då hoppas vi från Vänsterpartiet att man också försöker visa på att det finns en viss kritik mot det nya systemet och att man tar fram det lite i diskussionerna att det kan finnas en osäkerhet om systemet. Det kan också finnas en osäkerhet om t.ex. hur de grupper som i dag har problem på arbetsmarknaden, t.ex. invandrargrupper, ska få en bra pension. Hur ska många kvinnor som har låga löner kunna få en bra pension? Det är viktiga frågor att diskutera.

Det som jag har känt fattas i rapporten är det här med ohälsoproblemen och kopplingen till arbetsmiljön. Med det menar jag att man kanske har möjlighet att arbeta längre om det går att skapa en bättre arbetsmiljö. Har det tagits med i diskussionerna när det gäller de här jämförande pensionssystemen?

Anf.  31  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Pensionssystemen och andra stora transfereringssystem har ju många dimensioner. Det är också viktigt för en hållbar ekonomi och en stabilitet i ekonomin, och jag förmodar att det finns ett nära samarbete med finansministrarna och socialministrarna här. Jag skulle vilja fråga lite grann hur det samarbetet går till för att man just ska nå fram till den här stabiliteten av systemet i sig men också när det gäller att det är en del av nationernas övriga budgetpolitik.

Anf.  32  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Herr ordförande! Först ska jag säga rent allmänt att när det gäller det fortsatta arbetet med pensionsfrågorna inom ramen för Europasamarbetet kommer det här att avrapporteras varje år. Och den här gruppen, den sociala kommittén, som är tillsatt har ju som ett av sina huvuduppdrag att följa just pensionsfrågan.

Sedan ska jag säga att Sverige som ordförandeland av olika skäl har satt pensionsdiskussionen på kartan med alla de perspektiv som jag beskrev tidigare. Det handlar om ett socialt perspektiv men också om kopplingarna till arbetsmarknaden och sysselsättningen och om de uthålligt finansiella frågorna. Jag har själv deltagit i ett antal pensionsseminarier, bl.a. i Grekland, just för att belysa de här tre olika perspektiven.

Lars Tobisson tog upp frågan om tendensen till skönmålning. Ja, det är det kanske lite. Eller jag ska inte säga skönmålning, men det är naturligtvis så att länderna beskriver det arbete som de planerar. I några länder är detta ganska långt framskridet. Och, som jag sade i min inledning, i andra delar är detta inte alls så långt framskridet. Sedan kanske jag inte delar uppfattningen att förändringarna i Grekland är måttliga. Det är en ganska ordentlig förändring som man föreslår, och det är naturligtvis också det som är förklaringen till den ordentliga debatten där.

När det gäller den öppna samordningen är det väldigt bra, tycker jag, att vi får ett stöd för den. Jag tror nämligen att den kommer att ha stor betydelse just för att man ska kunna fortsätta de här diskussionerna länderna emellan. Och jag kan säga att det inte finns någon som helst tendens till att vi kommer att slå oss till ro när det gäller att fortsätta diskussionen och erfarenhetsutbytet kring pensionsfrågan.

Sven-Erik Sjöstrand lyfte upp frågan om att vi från Sverige har lyft fram vårt pensionssystem. Ja, det har vi. Och det har vi gjort, tycker jag, med rätta och med en viss stolthet. Jag vet att det finns en kritik, och i de sammanhang där vi har haft anledning att beskriva det svenska systemet har vi också beskrivit den demokratiska process och den diskussion som vi har haft och att det både i riksdagen och på annat håll har funnits synpunkter mot förslaget. Men det är trots allt jämfört med de allra flesta Europaländer ganska unikt att en så bred riksdagsmajoritet står bakom så stora förändringar som vårt nya pensionssystem ändå har inneburit. Det vilar därmed på en väldigt stabil grund också från ett parlamentariskt perspektiv.

Sedan gäller det de grupper som Sven-Erik Sjöstrand lyfte upp, nämligen kvinnor och invandrad arbetskraft. En av de frågor som är väldigt väsentliga när man diskuterar just ett uthålligt pensionssystem är ju hur deras arbetsmarknad ska se ut för att de både ska få del av pensionen och ska kunna bidra till pensionssystemet.

En av utgångspunkterna när det gäller pensionsdiskussionen har varit att höja pensionsåldern i reell mening, dvs. från 55 till 65 år, och då gå in på arbetmarknadsvillkoren, och det har ju också i andra sammanhang på sysselsättningsområdet varit en viktig utgångspunkt.

När det gäller samarbetet med finansministrarna har ju den ekonomiska kommittén tidigare lämnat rapporter om de rent finansiella frågorna. Det var kanske lite grann det som var starten till att vi fick det sociala perspektivet på pensionsfrågorna och inte enbart de ekonomiska. Och det pågår enligt uppdrag och beslut ett regelrätt samarbete mellan alla de berörda, bl.a. sociala kommittén och ekonomiska kommittén, och här hemma i Sverige finns det självklart ett samarbete mellan Socialdepartementet och Finansdepartementet i frågan.

Anf.  33  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Det här är ju vad jag förstår inget formellt beslutsärende, utan det här ska behandlas på det sättet att det noteras och sedan överlämnas till Europeiska rådet i Göteborg som underlag för det uttalande som kommer att göras där.

Då kanske vi kan gå vidare till punkt b om nationella åtgärdsplaner mot fattigdom och social utslagning. Det är en lägesrapport.

Anf.  34  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Herr ordförande! Jag ska be att få ta hjälp av Annika Mansnérus som är den av våra ansvariga som har arbetat med vår rapport kring fattigdomsbekämpningen.

Jag vill bara börja med att säga att det ställningstagande som gjordes vid toppmötet i Nice var att man antog fyra målsättningar för kampen mot fattigdom och social utslagning. Den första var att främja allas tillgång till resurser, rättigheter, varor och tjänster. Den andra var att förebygga risker för social utslagning. Den tredje var att agera för de mest utsatta, och den fjärde var att mobilisera samtliga aktörer. Medlemsländerna har sedan under våren utvecklat sina prioriteringar i förhållande till de här målen och också beskrivit sina respektive system för social trygghet. När det gäller den svenska modellen kan man säga att skärningspunkten ligger i de generella systemen kontra andra länders system med mininivåer, och det blir väldigt tydligt när det gäller just fattigdomsbekämpningen. Och vi har från svensk sida av kommissionen särskilt ombetts att tydligt beskriva just vårt system.

Jag ska också säga att samtliga de åtgärder som vi beskriver är hämtade från årets budgetproposition och vårpropositionen. Det finns inte några nyheter, om man uttrycker det så, lanserade i den här handlingsplanen, utan det som beskrivs är sådant som är presenterat i budgetpropositionen och i vårens proposition. Men jag ska be att få lämna över ordet till Annika Mansnérus.

Anf.  35  Departementssekreterare ANNIKA MANSNÉRUS:

När det gäller det som nu har pågått i samtliga medlemsländer under våren var det en process som tog sin början vid Lissabontoppmötet förra våren. Då bestämde man ju det strategiska målet att Europa ska bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi, och man konstaterade också att det då inte duger att inte alla finns med i arbetskraften, att det finns många som står utanför samhället. Det var då man uppdrog åt Kommittén för social trygghet att föreslå mål i kampen mot social utslagning, vilket gjordes. De målen fastställdes då i Nice, som Ingela Thalén redogjorde för.

Med utgångspunkt från de här målen har medlemsländerna haft tid fram till den 1 juni i år på sig för att utarbeta handlingsplaner. Jag såg att någon satt och bläddrade, så ni har fått den här. Den ser lite snårig ut i dispositionen. Vi har varit tvungna att följa den disposition som är bestämd, så det är kanske inte precis så som vi skulle ha valt att disponera en sådan här handlingsplan. Men det är ju så för att det här också ska vara inom ramen för den här öppna samordningsmetoden. Man ska kunna jämföra mellan de olika länderna. Man ska kunna lägga de här handlingsplanerna bredvid varandra och se hur de olika länderna uppfattar och beskriver de olika systemen och vad de gör. Det är därför handlingsplanen kan se lite trasslig ut enligt vårt sätt att se det.

Åtminstone hade vi lämnat in vår handlingsplan till kommissionen den 1 juni, och vi förutsätter att de andra medlemsländerna också har det. Det här kommer nu att sammanställas av kommissionen till en syntesrapport som kommer att bli färdig under hösten, och den kommer att diskuteras i Kommittén för social trygghet. Sedan kommer den rapporten att antas av Europeiska rådet i Laeken under det belgiska ordförandeskapet.

Som ni ser i den här handlingsplanen är det fem olika avsnitt. I det första ska man beskriva nuvarande situation och aktuell utveckling. Det handlar lite grann om de utmaningar som man står inför i varje land, och där har vi beskrivit den ekonomiska kris som präglade vårt land, precis som många andra, i början av 90-talet och den återhämtning som sedan har skett. Vi har också beskrivit i relevanta delar vad man har gjort för att bemöta de här problemen. Det är alltså inte bara en rent empirisk beskrivning, utan det handlar också om de politiska åtgärder som har gjorts för att möta en del av de problem som man har stått inför.

Vi har också, som Ingela Thalén sade, ganska utförligt beskrivit det svenska välfärdssystemet, lite grann på beställning av kommissionen, med fokus på full sysselsättning, arbetslinjen, det generella socialförsäkringssystem som vi har och också socialtjänstens yttersta skyddsnät.

Åtgärdsdelen, som egentligen ska vara det centrala i det hela, är ju då också disponerad utifrån den disposition som vi har fått och de mål som är satta. Där beskriver vi vad man har beslutat, vad som redan är känt. Det här är ju inte ett sätt att genomföra eller lansera politiska reformer, utan det är snarare en beskrivning av det som kommer att ske under de närmaste åren, och det är som sagt till stora delar hämtat från vårpropositionen och också budgetpropositionen.

Jag kan säga att i flera delar överlappar de här åtgärderna det som finns i den svenska handlingsplanen för sysselsättning. Det var man också medveten om när man fick själva uppdraget eller när kommissionen gav uppdraget. Man ska inte beskriva samma sak två gånger, så det finns mycket hänvisningar i den här planen till sysselsättningsplanen, och för att det ska vara lite läsarvänligt har vi bifogat sysselsättningsplanen som en bilaga, så att man slipper leta efter båda två.

Ett av de intressanta avsnitten blir de goda exempel som de olika medlemsländerna väljer att lyfta fram. Vi har då valt tre exempel som vi har beskrivit lite mer utförligt för att det ska vara intressant ur ett europeiskt perspektiv, eftersom hela processen går ut på att vi ska lära av varandra. Det första handlar om det här med hur man ska förena föräldraskap och arbetsliv. Då har vi lyft fram den svenska föräldraförsäkringen, framför allt med fokus på pappamånaden, alltså mäns delaktighet. Sedan har vi beskrivit ett program för utveckling av IT för funktionshindrade och dessutom den försöksverksamhet som pågår med personliga ombud för personer med psykiska funktionshinder.

Att vi har valt det här IT-projektet beror på att man är väldigt intresserad av att se hur man kan använda IT, så att inte IT i sig blir någonting som vidgar klyftorna mellan människor, utan att man också kan använda det för att faktiskt se till att minska klyftorna. Jag tror att jag stannar där.

Anf.  36  GUNILLA WAHLÉN (v):

Det är nog så att det inte finns så mycket nytt i det här programmet, att vi känner till det eftersom det finns mycket från budgetpropositionen, men det som är förvånande är ju att hela programmet är nytt. Handlingsplanen är ny. Enligt uppgifter som jag har fått har det här inte diskuterats i socialutskottet och i socialförsäkringsutskottet, utan det här är liksom en ny handling för oss politiker. Det gör också att det är svårt att diskutera den. En sak är också den här snåriga dispositionen. Det är liksom svårt att läsa den därför att det är en disposition som man inte är van vid.

Är det en handlingsplan, eller är det en lägesrapport? Är det en lägesrapport är det ju en sak, men är det vår handlingsplan fram till 2004 är det ju en mycket dålig handlingsplan därför att den är så ojämn i kvaliteten.

Vissa områden är mycket bra beskrivna. På vissa områden har man analyserat. Det gäller t.ex. familjepolitiken, ensamstående föräldrar och deras situation och hur man ska kunna förbättra för den utsatta gruppen. Men när det gäller en grupp som kriminella och prostituerade så konstaterar man vilka som är kriminella som grupp och hur det ser ut med prostitutionen, men det finns inte ett enda åtgärdsförslag för de grupperna. Jag kan utan att ha kunskap om det föreställa mig att de mest socialt utsatta kriminella är de med låg utbildning och dåligt socialt skyddsnät. De har då svårigheter att återanpassa sig till ett bra liv efter sitt fängelsestraff eller något sådant där. Det enda som finns gäller ju ungdomssidan. Där har man ju börjat åtgärda, så att unga kriminella ska få ett speciellt program. Men det finns andra kriminella som också är väldigt hårt utsatta när de är klara med sitt fängelse. Och när det gäller de prostituerade undrar jag om det räcker med att konstatera att den dolda prostitutionen kanske har ökat. Gör vi ingenting åt det?

Sedan gäller det arbetsmarknaden och utslagningen därifrån. Det är helt klart konstaterat att kvinnor i offentlig sektor är en grupp som blir utslagen därför att kvinnorna blir sjuka. Det kostar pengar. Det kostar resurser, och det kostar en massa saker. Vad har vi för åtgärder för att hindra att den gruppen hamnar i den situationen? Det visar sig nämligen att män i offentlig sektor inte alls drabbas på det sätt som kvinnor i offentlig sektor gör. Det tror jag beror på att vi har en sådan uppdelad arbetsmarknad. Vad gör vi åt det? Männen i offentlig sektor jobbar på helt andra ställen, har helt andra löner och helt andra arbetsvillkor än vad kvinnor i offentlig sektor har. Man kan se att i det här programmet ska det utbildas socialsekreterare för att ta hand om de här problemen. Det är väldigt bra, men inom andra områden saknas det mycket.

Anf.  37  HELENA BARGHOLTZ (fp):

Herr ordförande! Jag är inte säker på att jag hörde riktigt rätt. Men den här handlingsplanen skulle alltså levereras till kommissionen den 1 juni. Är den levererad, så att det här liksom bara är en återrapportering av vad den innehåller?

Sedan gäller det att den i huvudsak innehåller åtgärder som presenteras i budgetpropositionen. Vad är det som finns med som inte finns med i budgetpropositionen? Det är naturligtvis intressant att veta för oss som inte kan budgetpropositionen riktigt utantill.

Anf.  38  BERIT ANDNOR (s):

Herr ordförande! Först och främst vill jag säga att vi har fått en information i socialförsäkringsutskottet den 31 maj av statssekreteraren Claes Ånstrand. Det är också det utskott som kanske framför allt har diskuterat den här typen av frågor under hela den tid som vi har arbetat med de här frågorna. Det är ju inget nytt i det här, precis som statsrådet också säger, utan det här är en sammanställning utifrån kända ställningstaganden i vårbudgeten och budgetpropositionen i övrigt. Men informationen har vi haft i utskottet.

Sedan kan jag instämma i det som den föredragande säger om att det är lite svårt att hänga med, och skulle vi ha skrivit det här hade det kanske sett lite annorlunda ut. Jag vill bara ta upp några exempel som jag tycker gör att man kan ha lite funderingar på hur den här typen av dokument ska se ut. Jag har all förståelse för att vi ska följa någon mall för att underlätta jämförelsen mellan medlemsländerna, men det kan naturligtvis kännas lite knepigt för oss då vi tycker att det saknas någonting. Det är också en avvägning som man hela tiden gör. Det handlar naturligtvis om hur mycket man ska ha med i den här typen av handlingsplaner, och jag har förståelse för det, eftersom det kan vara svårt att få med allt.

Jag kan då ta upp den fråga som också nämndes i inledningen. Det gäller den generella välfärden och den uppbyggnad av våra system som vi har. Den återfinns ju i en tidigare del, innan åtgärderna kommer. Och det är en väldigt fin och bra beskrivning av de generella välfärdssystemen, men när man sedan tittar på åtgärderna ser man att det i och med upplägget av den här handlingsplanen är ganska få åtgärder som redovisas, nämligen de som är mest aktuella under den kommande perioden.

Ett exempel är naturligtvis det som står längst ned på s. 19 om att man ska ge var och en tillgång till den sjukvård som hans hälsotillstånd kräver, och på s. 20 redovisas då de här 9 miljarderna, som är avsatta för särskilda insatser. Det ska man naturligtvis läsa tillsammans med information om allt det som naturligtvis är själva grunden för hälso- och sjukvården i Sverige, nämligen landstingens och kommunernas uppgifter och det system som ger de stora pengarna och de stora möjligheterna för människor att få lika tillgång till hälso- och sjukvård.

Jag vill bara ta upp det här därför att jag tycker att det är ett problem när vi ska beskriva det svenska systemet i förhållande till det europeiska. Vi är väl många som har försökt oss på att göra en någorlunda hygglig beskrivning av detta. De här åtgärderna blir ganska kortfattade. Man får ju lätt intrycket att det enda vi gör i stort sett handlar om de här 9 miljarderna, och så är det ju inte.

Anf.  39  GÖRAN LENNMARKER (m):

Herr ordförande! Jag ville bara markera att det här i många stycken är en mycket glättad beskrivning. Man skulle kunna beskriva mycket på ett annat sätt. Det gäller t.ex. den första raden om att de svenska välfärdssystemen har bestått provet under 1990-talets krisår. Det är väl en mycket omdebatterad slutsats.

Jag kan bara ta några exempel. Om man bygger en beskrivning av arbetslöshet på öppen arbetslöshet beskriver man ju inte verkligheten utan någonting annat. Det går inte att beskriva svensk arbetsmarknad utifrån den öppna arbetslöshetens siffror. Det är ingen mening att göra det. Stora delar av landet har ju en mycket hög arbetslöshet, som bekant.

Det står ingenting om sjukvårdsköer, och det finns ingenting om att var fjärde elev går ut skolan utan nödvändiga kunskaper.

Man borde över huvud taget hellre ha en problemorienterad beskrivning än en beskrivning som kan ge intryck av att det bara för att det ser ut på ett visst sätt också är så.

Jag vill bara markera att vi skulle ha formulerat oss väsentligt annorlunda på de flesta områden.

Anf.  40  YVONNE RUWAIDA (mp):

Detta måste ses som regeringens lägesrapport om vad man gör mot social utslagning och fattigdom. Det kallas ju handlingsplan, och de åtgärder som finns med i vårbudgeten är presenterade här.

När det gäller beskrivningen av problemet vill jag däremot poängtera en sak. När man sammanfattar hur läget ser ut så visar man lite grann hur man ser på saker och ting. Här tar man bl.a. under kapitlet om att förebygga risker för utslagning upp den högre arbetslösheten bland invandrare. Men man nämner inte ordet diskriminering, utan bara andra faktorer som utbildning och språkkunskaper. Om jag hade skrivit det här så hade jag tagit upp diskriminering som ett problem.

Anf.  41  GUSTAF VON ESSEN (m):

Göran Lennmarker föregrep med viss bravur mitt planerade inlägg. Jag behöver alltså inte tillägga så hemskt mycket.

Varje parti skulle naturligtvis kunna skriva ett eget dokument av denna karaktär, och vinkla det på sitt sätt. Men jag ser detta som regeringens leverans – och det är inte mer med det. Jag har respekt för den. Det finns mycket intressant som står där som man kan allmänbilda sig omkring.

Jag vill också tillägga att även om inte jag var med på socialförsäkringsutskottets sammanträde när detta föredrogs så vet jag att man på departementet brukar vara duktig på att komma och föredra på ett korrekt sätt. Vi känner oss därför alltid välinformerade. Det tycker jag kan vara bra att få sagt.

Anf.  42  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Jag ska bara rent allmänt försöka kommentera något. Behövs ytterligare detaljer så kan Annika Mansnérus ge dem.

När det gäller informationen så kan jag säga att också socialutskottet har fått information. Det gäller alltså inte enbart socialförsäkringsutskottet, utan vi har informerat båda utskotten om planen.

Planen bygger på underlag från alla departement. Det finns en del saker som beskrivs som kommer från myndigheter, och de är kanske inte speciellt uttryckta i budgetpropositionen eller i vårbudgetpropositionen. Därför finns formuleringen ”i huvudsak”. Det finns alltså inget annat insmuget i det. Vi har haft mycket diskussion om detta.

Jag delar uppfattningen – och det tror jag att vi alla som har följt processen gör – att uppläggningen kanske inte är den som vi skulle kalla för svensk modell. Men nu ska det, som Annika Mansnérus säger, vara jämförelsematerial och då får vi följa den uppläggning som alla övriga har.

Göran Lennmarker säger att detta är en glättad beskrivning. Jag delar inte den uppfattningen. Det är klart att vi har beskrivit vilka insatser och åtgärder vi gör, men de insatserna och åtgärderna bygger på att vi faktiskt uppfattar problem. T.ex. finns den sakfråga som Göran Lennmarker tog upp beskriven på s. 5. Den berör problemen med att elever lämnar skolan utan att ha erforderliga betyg och kunskaper. Ett av skälen till att vi satsar resurser där är att vi faktiskt upplever detta som ett stort problem. Detta beskriver vi också.

Jag delar Yvonne Ruwaidas uppfattning om att det borde ha stått någonting om diskriminering. Det hade man mycket väl kunnat föra till och formulera.

Jag vet inte om Annika Mansnérus möjligen vill komplettera med något.

Anf.  43  Departementssekreterare ANNIKA MANSNÉRUS:

Jag ska bara kommentera det som sades här om att det finns många saker som man saknar. Varför beskriver man inte vad man gör för att hjälpa t.ex. människor som kommer ut från fängelse? Som Ingela Thalén säger har vi hämtat underlag från de olika departementen, och då har vi bett om nya åtgärder. När det gäller åtgärdsdelen ska det alltså inte vara någonting som pågår, utan det ska ha karaktären av en handlingsplan – något som man sätter i gång nu och som sedan ska börja genomföras under perioden. Om det gäller ett pågående arbete så har vi valt att inte beskriva det här – hur gott det än är.

Man ska också hålla i minnet – vilket jag inte sade – att det finns ramar för arbetet. Det får inte överstiga 30 sidor. Vi har ändå överskridit detta med några sidor därför att vi har försökt beskriva det hela så allsidigt som möjligt. Det finns säkert många andra saker som man kan ta upp om man vill beskriva både systemet och pågående åtgärder, men vi har fått koncentrera oss på nya åtgärder och nya initiativ.

Anf.  44  GUNILLA WAHLÉN (v):

Jag tror fullt och fast på att detta har funnits i socialförsäkringsutskottet. De delar som handlar om sådana frågor i programmet är väldigt bra.

När det gäller socialutskottet så står uppgift mot uppgift.

Jag menar att detta också ska behandlas i bostadsutskottet och andra utskott. I det här materialet pratar man nämligen om alltifrån bostadsytor till tillväxtavtal. Detta hade behövt genomarbetas och tittas på mer.

Man kan förstås säga att detta är regeringens inlaga till EU omkring de här frågorna, men jag tycker inte att det räcker med det.

Anf.  45  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Jag vill bara säga att statssekreteraren i Socialdepartementet Mikael Sjöberg var i socialutskottet och informerade om handlingsplanen.

Anf.  46  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar vi att detta inte är något beslutsärende i dag, utan en plan som ska redovisa vad som görs i respektive land. Den ska sedan lämnas in till kommissionen. Regeringen har informerat berörda utskott, och EU-nämnden har nu fått en fyllig genomgång av planen. Med detta lämnar vi ärendet för dagen. Det kommer ju upp i samband med toppmötet i Laeken så småningom.

Vi går vidare till ärende 9, som också är en lägesrapport och debatt.

Anf.  47  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Herr ordförande! Detta blir mycket kort, för det blir som sagt inga beslut. Det handlar om lägesrapporten för diskussionen om arbetslöshetsförmåner, förtidspensioner och familjeförmåner.

För att komma vidare har vi bestämt att ta upp frågeställningarna om arbetslöshetsförmåner till en diskussion, helt enkelt för att få politisk vägledning inför det fortsatta arbetet. Som nämnden kan se finns det två frågeställningar som båda handlar om hur man ska ta bort hinder och underlätta för fler att använda rörligheten när man söker arbete.

Den första frågeställningen handlar om huruvida man ska förlänga tiden för kontant arbetslöshetsförmån från tre till sex månader för den som söker arbete i andra medlemsstater.

Den andra frågeställningen handlar om att det skulle vara önskvärt att arbetstagare som blir arbetslösa efter att ha bott i en medlemsstat men arbetat i en annan får möjlighet att söka arbete där de bor men får kontantförmåner från det land där de har haft sitt arbete.

Båda dessa frågeställningar är viktiga. Det är ingen tvekan om att skillnader i nivåer ibland kan försvåra för individer att röra sig. Men här finns inga definitiva ställningstaganden från svensk sida, utan detta är två frågeställningar som vi via debatt vill få vägledning i inför det fortsatta arbetet. Sedan återkommer vi med de konkreta frågorna.

Anf.  48  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag vill bara säga att vi tycker att det hade varit önskvärt om man från svensk sida hade jobbat för att människor skulle kunna uppbära kontanta arbetslöshetsförmåner även i andra länder än medlemsstater. Det är bara en synpunkt.

Anf.  49  INGER STRÖMBOM (kd):

Rimligtvis borde bättre och enklare regler på det här området underlätta en ökad rörlighet i Europa. Men som statsrådet sade är ju detta något som nu ska diskuteras med anledning av den första frågan. Den leder sedan till följdfrågor, t.ex. det som finns i fråga två. Den leder också till andra följdfrågor som bör diskuteras.

Jag tycker ändå att en sak är lite underlig. Jag förstår att ordförandeskapet väcker frågorna och förväntar sig en diskussion. Men har inte Sverige som nation över huvud taget någonting att säga i den diskussion som kommer? Någon ståndpunkt har väl Sverige?

Eftersom Sverige tar initiativet så måste man ju ha tänkt rätt ordentligt. Ta t.ex. en person som söker jobb i Danmark. Var räknas den personen som arbetslös?

Det finns många följdfrågor som jag tror kommer att komma upp. Jag förväntar mig att Sverige har diskuterat detta och kommer förberett till diskussionen.

Anf.  50  YVONNE RUWAIDA (mp):

Det finns en annan komplikation nu när vi har utvidgningen framför oss. Tyvärr diskuteras ju regler som gör att den fria rörligheten inte kommer att finnas under en övergångsperiod för folk i de nya medlemsstaterna. Därför undrar jag: Vad händer med sådana här regler? Kommer det att vara övergångsregler för detta också under fem eller sju år, eller kanske under ännu längre tid? Kommer det att vara olika i olika länder?

Vad händer med den här typen av regler i och med att de nya medlemsstaterna inte ska få tillgång till den fria rörligheten för personer? Jag tror inte att man har tänkt igenom detta på allmänna rådet heller, och jag har själv funderat på det. Jag tror att detta kan bli väldigt svårt, speciellt om det blir som det kanske är tänkt, dvs. att vissa länder – Sverige och andra – går före och låter personer från nya medlemsstater ha fri rörlighet från dag ett, medan andra länder – Tyskland t.ex. – inte kommer att låta dem ha det.

Anf.  51  GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr ordförande! Det flimrade förbi någonting på TV i går, som jag såg bara mycket hastigt. Det handlade om en person som ansåg sig ha förlorat en del pensionsrättigheter i samband med flyttningar inom EU. Det kanske gällde avtalspensioner av något slag – jag är lite osäker. Det kanske inte heller hör till ämnet, men det står ju här att det ska vara något slags samordning av trygghetssystemen.

Är detta någonting som ministern har uppmärksammat, och vilken är i så fall problemställningen?

Anf.  52  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag tror att vi delvis får hjälpas åt här. Jag kanske uttryckte mig otydligt. Självfallet är Sverige i grunden positivt till de frågor som vi ställer och svarar ja på båda frågorna. Det som jag sade var att Sverige inte har gjort något definitivt ställningstagande ännu, utan det måste komma senare. Men vi väcker alltså frågeställningarna därför att vi tycker att det finns behov av att se över regelverken för att underlätta rörligheten och flyttningar emellan länderna.

Jag hoppas att jag kan få hjälp med en del av de tekniska frågeställningarna.

Anf.  53  Departementssekreterare EIVY HÄGGSTRÖM:

Det ställdes en fråga om utvidgningen. Den fria rörligheten för personer är en fråga, och den sociala tryggheten i de situationer där man har rört sig är en annan fråga, som hänger samman med den. Men den är på sätt och vis sekundär, kan man säga. När man får en rörlighet genom att landet genom utvidgningen blir medlem eller om en övergångsregel gäller så blir också den sociala tryggheten en del av den fria rörligheten. När man får en rörlighet får man alltså också en social trygghet i samband med rätten att röra sig.

Det ställdes också en fråga om Danmark. I dag finns det regler kring förhållandet att man arbetar i ett land och bor i ett annat. Då finns situationer där man dels är gränsarbetare, dels sällanhemvändare. Huvudregeln är att man är försäkrad i det land där man arbetar. Är man gränsarbetare så kan man återvända till bosättningslandet och få ersättning från bosättningslandet på dess bekostnad.

Vad som sker är alltså att det i dag finns regler för förhållandet att man bor i ett land och arbetar i ett annat, och det förslag som nu lämnas från kommissionen innebär att de reglerna ändras. Men det finns fortfarande regler för dem som bor i ett land och arbetar i ett annat. De har en särställning.

Anf.  54  Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Jag såg inte själva TV-programmet. Men om avtalspension nämndes i sammanhanget så kan jag säga att avtalspensioner inte omfattas av samordning, såvida de inte är lagreglerade – och det är de allra flesta avtals-pensioner som regel inte.

Det finns en samordning som har varit föremål för diskussion, men jag är inte säker på att TV-programmet i går gällde den. Det handlar om att man har en viss form av pension i ett land och är föremål för folkpension och pensionstillskott i Sverige. Då samordnas vissa av de utländska pensionerna med folkpension, pensionstillskott och bostadstillägg för pensionärer. Detta har varit föremål för en viss debatt i en del av Sverige.

Anf.  55  YVONNE RUWAIDA (mp):

Vad händer om t.ex. Estland blir ett medlemsland, om det finns en övergångsperiod för den fria rörligheten så att estländare inte får tillgång till den, och en estländare gifter sig med någon i Tyskland eller Sverige och personen egentligen skulle ha haft rätt till kontant arbetslöshetsförmån? Kommer den personen att få tillgång till det, eller kommer den inte att ha det därför att den fria rörligheten inte gäller eftersom det fortfarande är en övergångsperiod?

Är det analyserat vad som kommer att hända om förslaget från kommissionen går igenom på toppmötet i Göteborg?

Anf.  56  ORDFÖRANDEN:

Det här ska väl inte upp i Göteborg – men du ska få svar på din fråga här.

Anf.  57  Departementssekreterare EIVY HÄGGSTRÖM:

Jag ska försöka svara på Yvonne Ruwaidas fråga. Vi tar personen från Estland – och en förutsättning är då att Estland är under en övergångsregel och i ett mellanläge där den sociala tryggheten inte gäller direkt för Estland–Sverige. Personen omfattas alltså ännu inte av den sociala tryggheten. Vi kommer då egentligen in på en större och vidare fråga, nämligen tredjestatsmedborgares ställning när det gäller den sociala tryggheten. Som jag uppfattar det är alltså den här personen under den tid då reglerna ännu inte gäller fullt ut att betrakta som tredjestatsmedborgare. Som sådan har man inte det sociala skydd som en EU-medborgare har under tiden fram till dess att reglerna gäller fullt ut.

En tredjestatsmedborgare har dock en social trygghet i systemet i det land han eller hon arbetar och vistas i. Detta gäller samordning av två system, när man flyttar från ett land till ett annat. Det är denna samordning som inte gäller tredjestatsmedborgare, men däremot är ju en tredjestatsmedborgare och en estländare naturligtvis försäkrad i Sverige när han eller hon arbetar i Sverige och försäkrad i Tyskland när han eller hon arbetar i Tyskland. Det är växlingen och samordningen mellan länderna som detta handlar om, och den gäller ännu inte.

Anf.  58  MIKAEL ODENBERG (m):

Ordförande! Detta är ju ingen beslutspunkt på rådsmötet, utan en lägesrapport.

Jag vill ändå bara markera att vi av och till har synpunkter på många av de ärenden som är uppe på rådsmötena, och vi ifrågasätter ibland att en del av diskussionen över huvud taget egentligen hör hemma i EU-sammanhang.

Men detta ärende är någonting som har direkt bäring på den inre marknadens funktionssätt och den fria rörligheten över gränserna. Jag tycker därför att just detta ärende ovanligt väl hör hemma i EU-sammanhang. Det är bra att regeringen försöker återskapa momentum i frågan och få lite ny fart i den process som nu har pågått i några år.

Anf.  59  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag vill tacka för den sista kommentaren från Mikael Odenberg. Det är ändå detta som är allas vår uppgift: Den fria rörligheten ska vara möjlig för fler att använda. Det finns ett antal hinder som är svåra att ta sig över men som nu måste upp på bordet på ett mycket tydligare sätt. Det är bakgrunden till diskussionen på måndag.

Till Yvonne Ruwaida vill jag kort säga följande: Om det nu blir en möjlighet för medlemsstaterna att ha övergångsregler så är det ett beslut. Sedan är det upp till varje medlemsland, inklusive Sverige, om man vill använda den möjligheten eller inte. Jag utgår från att den frågeställningen kommer upp när t.ex. statsminister Göran Persson kommer hit inför Göteborgsmötet. Det förutsattes lite grann i Yvonne Ruwaidas frågeställning att Sverige automatiskt skulle anta övergångstiden, men det är en frågeställning där vi avgör själva.

Anf.  60  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då tror jag att vi kan lämna den punkten för dagen, och komma över till ärende 10. Det är också en lägesrapport.

Anf.  61  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Allra sist för vår del handlar det om arbetstagarinflytandet i Europakooperativ.

Jag kan kort säga att bakgrunden är det beslut om Europabolagen som fattades under slutet av det franska ordförandeskapet. Nu handlar det om att också andra associationsformer som kooperativ, ideella föreningar osv. ska kunna verka på samma villkor som aktiebolag. Detta har diskuterats vid flera tillfällen i rådsarbetsgruppen, och det blir också en lägesrapport om arbetet med att få fram motsvarande direktiv för Europa- kooperativ. Det var den korta lägesrapporten.

Anf.  62  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Då gäller det övriga frågor, och det är bara en information från kommissionen.

Anf.  63  MIKAEL ODENBERG (m):

Ordförande! Jag vill ställa en fråga. Det finns inget underlagsmaterial som rör världskonferensen mot rasism i Durban, men det är ju bara knappt tre månader kvar till den. Det lär cirkulera olika textutkast och förslag, och en del av dem har tydligen en utformning med antisemitiska inslag som inte direkt för tankarna till en världskonferens mot rasism.

Finns det något underlag i denna del?

Anf.  64  Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Herr ordförande! Vad jag vet har inte heller vi sett något papper från kommissionen. Vi vet bara att den kommer att informera om sitt bidrag till världskonferensen under punkten övriga frågor. Jag har mer eller mindre nåtts av en del av de här ryktena själv. Det pågår också väldiga diskussioner förstås. Sverige kommer inte på några villkor att acceptera några skrivningar som är antisemitiska eller liknande.

Vi får verkligen bevaka detta noggrant, och lyssna på vad kommissionen har för underlag på måndag.

Anf.  65  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då är dagordningen genomgången, vad jag kan förstå. Vi tackar för informationen och samrådet i dag, och gör en kort paus innan vi kommer till nästa dagordningspunkt.

3 §  Allmänna frågor

Utrikesminister Anna Lindh

Rapport från ministerrådsmöte den 14 och 15 maj 2001

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 11 och 12 juni 2001

Anf.  66  ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra överläggningar. Jag hälsar utrikesminister Anna Lindh med medarbetare välkomna hit för information och samråd inför nästa allmänna råd. Varsågod! Vi börjar naturligtvis med återrapporten som vanligt.

Anf.  67  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Tack! Som vanligt återkommer jag till de punkter som kommer längre ned på dagordningen under respektive punkt. Det gäller västra Balkan, Mellanöstern, EU–FN och utvidgningen. När det gäller de punkter som vi i övrigt behandlade på det senaste allmänna rådet vill jag att man särskilt uppmärksammar Afrika. Vi hade för första gången en ordentlig diskussion omkring Afrika. Flera olika områden togs upp. Det finns en oro över situationen i Zimbabwe. Vi var överens om att ta upp det igen på sista junimötet. Flera länder pekade på betydelsen av att man i olika konflikthärdar i Afrika samverkar med de regionala organisationerna.

Vi antog också slutsatser om konfliktförebyggande, Stora sjö-området och Nigeria. Vi fick vidare som ordförande i uppdrag att leda en trojka-resa till Västafrika som kabinettssekreterare Hans Dahlgren gjorde förrförra veckan. Den var väldigt bra.

Under eftermiddagen på det senaste allmänna rådet hade vi också en gemensam diskussion med försvarsministrarna och gick igenom läget. Dagen efter hade vi ett möte för första gången i enlighet med det vi beslutade om i Nice mellan dels EU, kandidatländerna, Norge och Island, dels EU och de europeiska Natomedlemmarna utanför EU. Det blev framför allt, och det var också det som gick igen väldigt mycket när EU:s och Natos utrikesministrar träffades förra veckan i Budapest, en diskussion om vikten av att man håller samman när det gäller kriserna på Balkan. Betoningen låg framför allt på vad som har gjorts och vad som görs i Makedonien och södra Serbien. Många pekade på hur lyckat det har varit under våren att man faktiskt har haft ett samarbete mellan EU:s monitorer och KFOR och försökt ha en ordentlig sammanhållning på alla nivåer. Det är väl egentligen den återrapportering jag kan göra.

Anf.  68  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag skulle bara vilja ställa en kort fråga eftersom inte Afrika och Asien kommer upp speciellt igen i dag. Sverige har ju markerat kraftfullt mot Zimbabwe när det gäller biståndet t.ex. Hur går resonemanget bland de andra EU-länderna och EU som sådant när det gäller att villkora och markera att vi inte tolererar det här utan att det får effekt på biståndsutbetalningar? Finns det någon gemensam policy där?

Anf.  69  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det har varit en sådan diskussion som har utgått från att man försöker ha en dialog med Zimbabwes regering. Den ska vi utvärdera på det här junimötet. Det kommer med största sannolikhet att få effekter. Det finns ju en glidning mellan de olika medlemsländerna. Några vill inte att det ska få en återverkan på biståndet, andra vill att det ska få en återverkan på biståndet. Det finns procedurer, artikel -96 tror jag att det kallas, enligt det här Cotonouavtalet där det påbörjas processer för att det ska få en återverkan på biståndet. Att man nu har den s.k. dialogen om mänskliga rättigheter med Zimbabwes regering och sedan ska utvärdera den på sista sammanträdet i juni är ju för att man ska kunna förbereda en process för att dra ned biståndet.

Anf.  70  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Då går vi över till ärendena inför nästa veckas allmänna råd.

Anf.  71  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag ska kommentera en del av A-punkterna som står längre ned på dagordningen, de som har blivit A-punkter, men i övrigt tror jag inte att jag har några kommentarer till A-punkterna och inte heller till Europaparlamentets resolutioner om det inte finns något särskilt där. Det finns det visst.

Anf.  72  LARS TOBISSON (m):

Det gäller Europaparlamentets resolutioner. Om man läser redovisningen här nämns det några i och för sig viktiga ärenden. Ett av dessa är en lagstiftningsresolution om rådets förordning och stadgar för finansiering av europeiska politiska partier. Det här är någonting som man med stor iver och entusiasm har fattat beslut om i Europaparlamentet. Där säger man att man väntar sig att det här utan ändring ska komma upp och fastställas vid allmänna rådets möte den 25 juni. Det är visserligen inte det mötet vi förbereder nu, men jag skulle vilja höra hur det ligger till med förberedelserna för detta.

Jag tycker inte att det är särskilt okomplicerat precis. Vi är inte vana i Sverige vid att ha en ordning där vi auktoriserar politiska partier. Här har man ställt upp ett antal kriterier om demokratisyn, om att främja Europas utveckling och vad det är för någonting. Sedan ska man döma vilka som ska godkännas som partier och få del av partistöd på denna grund. Så brukar vi inte gå till väga.

Nu är det komplikationer som man kanske kan resonera om, men det avgörande är väl ändå att hela basen för den här regleringen är Nicefördraget, och det är inte ratificerat. Jag ifrågasätter om det finns en rättslig grund tills ratifikationen av Nicefördraget har genomförts. I varje fall kan jag mycket väl föreställa mig att de grupperingar i Europaparlamentet som inte får del av partistöd för att de inte uppfyller de här kriterierna kommer att gå till domstolen och, vad jag kan förstå, få det hela fällt på den basen att det inte föreligger rättslig grund för regleringen.

Jag vill bara påkalla de här problemen, för vi ser det här som en svår fråga. Jag skulle gärna vilja höra hur utrikesministern bedömer det. Jag vill inte se att det bara svischar igenom som en A-punkt vid nästa utrikesministermöte.

Anf.  73  LARS OHLY (v):

Den minnesgode kommer ihåg att jag ställde ungefär samma fråga till utrikesministern förra gången. Jag fick också ett skriftligt svar, så jag vet ungefär vad utrikesministern kommer att svara Lars Tobisson nu. I det skriftliga svaret stod det bl.a. att ministerrådet inte har behandlat frågan men att EU-kommissionen och parlamentet anser att det finns en rättslig grund enligt § 308, som handlar om inremarknadsfrågor och att rådet kan fatta de beslut som är erforderliga.

Det är naturligtvis nonsens. Man kan inte klämma in europeiska politiska partier i § 308. Därför ifrågasätter jag den hast med vilken det här drivs igenom. Jag tycker precis som Lars Tobisson att man åtminstone bör invänta ratificeringen av Nicefördraget. Det är ett minimum. Dessutom tycker jag att Nicefördraget och den förändring som görs, öppningen för europeiska partier, är mycket tveksam. Det här är precis som Lars Tobisson har beskrivit det ett sätt att bygga partier uppifrån som är helt främmande för svensk tradition.

Jag hoppas verkligen att den svenska regeringen bromsar detta så att det behandlas efter att Nicefördraget har ratificerats och att det därefter tas en ordentlig saklig debatt om innehållet i det förslag som då kommer att diskuteras.

Anf.  74  YVONNE RUWAIDA (mp):

Det här är en väldigt viktig fråga, så jag vill betona att jag håller med de tidigare talarna.

Anf.  75  ORDFÖRANDEN:

Jag kan bara säga att när vi diskuterade inför Nice var det väl jag och Göran Magnusson som först tog upp den här frågan med de europeiska partierna. Det är som sagt lite artfrämmande för svensk lagstiftning. Men vi vet att det är ett delikat problem. Nu får vi höra vad utrikesministern säger om detta delikata ämne.

Anf.  76  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag får helt enkelt säga att efter att vi har gått igenom frågan och läget lite mer i sak gör jag i ännu större utsträckning samma bedömning som ni gör, dvs. att det är en väldigt svår fråga och definitivt ingenting som man ska hasta fram.

Vi har inte tagit ställning till detta med rättslig grund eftersom vi inte brukar göra det förrän i slutet av ett lagstiftningsärende. Det brukar innebära att man praktiskt går igenom hur det ska se ut först och sedan tittar på rättslig grund. Men det finns många, däribland rådets rättssekretariat, som tycker att man ska vänta tills Nicefördraget är klart. När det gäller själva grunden för hur man bedömer politiska partier är det oerhört komplicerat, och det är fullständigt osannolikt att det här skulle komma upp den 25 juni, som jag tror att det står i några av våra tidigare papper.

Anf.  77  ORDFÖRANDEN:

Tack för den informationen. Då går vi vidare.

Anf.  78  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Om det inte var något annat om parlamentets resolutioner går jag vidare till västra Balkan. Framför allt situationen i Makedonien har varit en av våra huvudpunkter på alla allmänna råd. Efter det att jag träffade nämnden och efter det förra sammanträdet med allmänna rådet besökte vi återigen Makedonien. Sedan har vi sett, som ni alla har kunnat se i tidningarna, att situationen är svår, särskilt efter dödsskjutningen av de här fem makedoniska soldaterna i veckan. Regeringskoalitionen är väldigt bräcklig. Samtidigt har det hittills varit så att varje gång vi har haft nya samtal med de olika partierna och med presidenten har ändå regeringen hållit ihop, låtit bli att utfärda krigstillstånd och låtit bli att gå över till ett fullskaligt krig.

Så sent som i onsdags gick premiärministern i Makedonien ut och sade att han ville ha ett krigstillstånd. Sedan har vi talat både med presidenten och med utrikesministern och uppmanat dem att avstå från det och arbeta med reformprocessen i stället. Det lät som om de instämde i det. Javier Solana är där i dag. Vi ska ha kontakt senare i kväll om resultatet, men jag räknar med att vi eventuellt kommer att försöka få ett möte i Bryssel den närmaste veckan, före Göteborgstoppmötet, där vi träffar alla partier från Makedonien. Vi har också preliminärt bjudit in dem att redovisa hur långt de har kommit när det gäller reformprocessen vid det sista allmänna rådet i juni.

Vi hade ju en väldigt tråkig incident med en diplomat som gick ut med ett ohyggligt olyckligt agerande där nere. Han agerade helt på egen hand, hade förhandlingar med gerillan helt på egen hand osv. Det var naturligtvis lite svårt att komma tillbaka till regeringsförhandlingar och lugn och ro efter det, men hittills har det gått.

När det gäller södra Serbien har det däremot, ta i trä, gått förhållandevis bra. Det är också ett exempel på att EU och Nato faktiskt har kunnat samverka på marken. Det har varit en samverkan mellan KFOR och EUMM. De väpnade albanska grupperna har använt amnestin för att också lämna in sina vapen. Nu gäller det att få reformprocessen att gå vidare även där genom upprättande av en multietnisk polisstyrka, flyktingåtervändande osv. Det kommer vi säkert också att ha en diskussion om på rådet.

Den sista punkt som vi räknar med att diskutera är den s.k. översynsmekanismen, som jag presenterade här i nämnden inför rådet i april. Den innebär att man ska göra en gemensam bedömning varje år där man tittar på hur långt de olika länderna har kommit när det gäller kraven i SA-avtalen och i vilken utsträckning de uppfyller de olika villkoren för att fortsätta processen. Det gäller också hur väl biståndet, rättsfrågorna och handelsliberaliseringarna fungerar.

Det är första gången som vi har tagit fram en sådan här översyn. Det ska vi också diskutera på måndag. Där går man ju igenom land för land hur långt de har kommit, vad som återstår och vad som kan vara nästa steg för dem. Vi kan se att det här är en oerhört viktig process. Länderna lägger väldigt stor vikt vid den. Det är också ett väldigt bra instrument för att faktiskt kunna påverka hur utvecklingen blir i de länder som ingår i stabiliserings- och associationsavtalen.

Anf.  79  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är bra med det starka engagemang som EU och även Nato har på västra Balkan. Processen med att följa utvecklingen tror jag också är väldigt viktig. När det sedan gäller det akuta, det här med Makedonien, är det en mycket svår fråga. Det är möjligt att det är korrekt det som utrikesministern säger, att det är den vägen man ska gå. Det som möjligtvis talar emot det är att en del gör gällande att det i fråga om många av de här stridigheterna i grunden mer handlar om kriminella gäng som vill bevaka sina möjligheter att smuggla narkotika, människor och annat. De är med andra ord inte så mottagliga för förändringsvilja från den makedonska regeringen.

Vad är bedömningen där? Det är inget fel på de åtgärder man föreslår, men kommer de att leda till resultatet att de här grupperna, möjligtvis då rent kriminella grupper, över huvud taget skulle vara intresserade av att visa någon som helst vilja att minska sin aktivitet? Det kanske inte är den frågan det handlar om? Man bör dock erinra sig att det i Makedonien de senaste åren har skett en ganska betydande rörelse i rätt riktning. Det vore något ironiskt om upproret skulle börja just vid denna tidpunkt, när man öppnade universitet i Tetovo och vidtog åtgärder för att minska den diskriminering av albaner som förvisso fanns och fortfarande finns i Makedonien. Det vore intressant att höra om det. Det är egentligen problemets kärnpunkt.

Anf.  80  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det finns naturligtvis både och. Det är ett skäl till att vi har varit väldigt bestämda i fråga om att det inte får föras några förhandlingar. Man får inte legitimera de här stridande grupperna dels av politiska skäl, för att man inte ska legitimera våld som politiskt vapen, dels också för att det finns väldigt tveksamma kriminella grupper bland dem. Det är också ett skäl till att vi har haft kontakter med t.ex. UNMIK och KFOR, Hans Hækkerup. Vi har sagt att man i större utsträckning måste se till att börja arrestera det som man ser som direkt kriminella grupper. Det kan i och för sig finnas grupper som har en politisk täckmantel och som rör sig i gränspassagerna mellan Kosovo och Makedonien. Där tycker vi att man har varit alldeles för försiktig med att faktiskt använda möjligheten att arrestera vissa av de här grupperna.

Egentligen kan man säga att vare sig de är kriminella eller övertygade anhängare av våldsmetoder är de ganska ointresserade av vad regeringen gör när det gäller politiska reformer. Så det är inte för deras skull som de politiska reformerna är viktiga. Däremot är risken att de ändå får ett stöd av alltfler albaner i samhället om inte albanerna i samhället känner att de får hjälp via regeringen. Men de här grupperna finns det nog ingen anledning att känna någon sympati för.

Anf.  81  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Det är ju rådsslutsatser som ska antas här när det gäller västra Balkan, och utrikesministern har redovisat regeringens ståndpunkt. Jag konstaterar att det finns en majoritet för den. Vi går vidare.

Anf.  82  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller Mellanöstern vet ni alla hur allvarlig situationen är. Det man möjligen kan hoppas på är att just i och med att situationen är så oerhört allvarlig kanske det finns en möjlighet att få parterna att besinna sig. Nu har vi för första gången sett att man verkligen på allvar verkar inse både från palestinier och från israeler att man ska ha en vapenvila och få ned våldet. Det har ju, ta i trä, ändå fungerat under några dagar även om det är väldigt bräckligt.

Förhoppningsvis kan man använda den här situationen till att också börja implementera, alltså genomföra, den s.k. Mitchellplanen. Det är egentligen det enda vi har att utgå från just nu. Inför diskussionerna i Göteborg hade vi bett Javier Solana som hög representant att ta fram en s.k. roadmap för EU:s fortsatta engagemang i Mellanöstern. Det lär ju då också bli en utveckling av hur man kan arbeta enligt Mitchellplanen, hur man tidsmässigt kan arbeta enligt Mitchellplanen.

Det är väldigt många som just nu besöker regionen och är aktiva. Också amerikanarna är åter lite mer synligt aktiva i Mellanöstern. Bakom scenen har de i och för sig varit det hela tiden. Vid vårt möte på måndag kommer också både Shimon Peres och Nabil Shaath att delta. Då får vi diskutera med dem.

Anf.  83  LARS OHLY (v):

Jag har bara två små frågor, för jag tror nog att den svenska regeringen gör allt som kan göras i en oerhört svår situation. Den ena frågan gäller den rapport eller roadmap som Javier Solana ska presentera. Vet man någonting om hans slutsatser hittills och om vad den kommer att innehålla? Det är rätt intressant, för han har ändå varit där nere och haft i uppdrag att ta fram en sådan här roadmap.

Den andra frågan gäller att det har diskuterats att man ska försöka komma fram till en gemensam ståndpunkt mellan USA och EU. Jag antar att den bygger på Mitchellplanen, som bägge har uttalat stöd för. Men historiskt vet vi att USA knappast har varit en neutral medlare i konflikten. I alla de fall där FN har behandlat israeliska övergrepp har USA hamnat på samma sida som Israel. Inom EU finns det vad jag förstår i princip lika stora skillnader i uppfattningen om Mellanösternkonflikten som det finns i den svenska riksdagen. Vad tror utrikesministern om möjligheterna att komma överens med USA? Vad innebär det för EU:s ståndpunkt? Kommer den på något sätt att förändras i så fall?

Anf.  84  YVONNE RUWAIDA (mp):

Under den s.k. fredsprocessen, eller Osloprocessen, har ju tiden utnyttjats av israelerna för att ändra fakta på marken. De har byggt ut bosättningar, vägar och säkerhetszoner. Man har investerat miljardtals dollar i infrastruktur på speciellt Västbanken. Det har varit tunnelbyggen och allt möjligt annat.

Det är lite naivt att tro att de tänker lämna ifrån sig Västbanken till palestinierna när de investerar så mycket i dessa områden. Har man inte den analysen i botten när man ser på den här konflikten tror jag aldrig att man kommer att komma fram till en fred som skulle kunna vara någorlunda möjlig eller rättvis. Det jag ser som otroligt allvarligt i dagens läge är att antalet bosättare har utökats även om många bosättare nu faktiskt väljer att inte leva i sina bosättningar på grund av situationen. Väldigt många av dem som är kvar är beväpnade och har ingen som helst avsikt att lämna Västbanken.

Jag tror att vi tyvärr har hamnat i ett sådant läge i konflikten att den enda vettiga lösningen är att faktiskt ha en gräns mellan Israel och ett Palestina, en reell gräns, vilket man inte har i dag. Mellan Västbanken och Israel finns ingen gräns. Sedan har vi bosättningarna som finns inne i Västbanken på olika områden. Jag tror att det är först då som vi kan få stopp på våldet. Att få stopp på våldet kräver att den israeliska närvaron försvinner. Annars tror jag att vi kommer att få se ett fortsatt våld. Anledningen till det är den livssituation som palestinierna har fått leva med under merparten av sina liv. Någonstans tror inte folk på en framtid, och när man inte tror på en framtid och är desperat kan man göra saker som självmordsbombningar och annat.

Om vi bara tror att vi kan sätta oss ned och förhandla igen så kommer det att bli en fortsatt konflikt. Jag tror att det här har gått för långt. Om Arafat förlorar kontrollen, vilket han är väldigt nära att göra, så kommer vi bara att få se fortsatt våld i den här regionen framöver. Det är ingen av parterna som har någon glädje av det.

Jag tycker inte att Mitchellrapporten är tillräckligt långtgående i sina slutsatser. När utrikesministern uttalade sig i riksdagen ställde hon sig positiv till en internationell observatörsstyrka på de palestinska områdena, men bara om Israel godkände detta. Det är någonting som jag inte tror att Israel kommer att godkänna helt enkelt för att de inte har haft en press på sig att behöva godkänna. De har sina intressen i området och vill inte se att någon annan part blir inblandad och ska övervaka på något sätt eller t.o.m. kanske ta över kontrollen med tiden.

Jag önskar att man ändå skulle vara lite hårdare och gå lite längre i sina krav i Mitchellrapporten. Sedan undrar jag vad som händer med det här med handelsförmåner för produkter från ockuperat område, om man har kommit överens på politisk nivå om vad man ska göra i den frågan.

Anf.  85  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag börjar med Lars Ohlys frågor om Solanas roadmap. Den kommer att bygga på Mitchellrapporten. Mer detaljerat än så har han egentligen inte gjort det. Jag tror att det dessutom skulle vara fel att försöka ta fram nya alternativa strategier. Mitchellrapporten är det som liksom har fått ett allmänt internationellt erkännande. Det handlar mer om hur man ska kunna genomföra Mitchellrapporten och om EU:s arbete där. Det är det som kommer att vara grunden.

Om det går att ha ett gemensamt uttalande med USA eller inte är det för tidigt att säga i dag. Men det vore naturligtvis bra. Det kommer att bygga på det som vi själva har sagt och uttalat oss om tidigare, men det är naturligtvis så att ju fler som står bakom en gemensam Mellanösternpolicy desto bättre. Det absolut maximala, det vi hoppas på, är att vi faktiskt kan få en Mellanösternpolicy där EU, USA, FN och Ryssland markerar gemensamma målsättningar och en gemensam policy. Då kan vi också påverka, och då blir det oerhört mycket starkare. Det är liksom den optimala varianten.

När det gäller de internationella observatörerna är det ju så också enligt internationell rätt att så länge det är fråga om det här området måste israelerna också godkänna att man använder internationella observatörer. Det finns också vissa tecken på att det kan vara något som Israel kan tänka sig att acceptera. Vi tycker att det vore positivt om båda parter kunde godkänna det. Man har också i viss mån försökt arbeta med att ha väldigt aktiva EU-representanter som kanske inte kan kallas observatörer men som ändå kan vara aktiva ute i vissa av områdena för att se vad som händer.

När det gäller handelsprodukterna går man vidare enligt det som jag föredrog på nämnden förra gången. Man har haft det första mötet i den här kommittén som behandlar varor som Israel misstänks sälja från bosättningsområdena på ett olagligt sätt. Man har gjort ett politiskt ställningstagande och en markering från EU:s sida under den punkt som handlar om politisk dialog, och man har sagt att man tekniskt ska gå vidare med handelsfrågorna i enlighet med de regler som gäller.

När det gäller hur de långsiktiga lösningarna ska se ut i sak tror jag att vi får återkomma när vi börjar att närma oss dem.

Anf.  86  GÖRAN LENNMARKER (m):

Först och främst ska vi erinra oss att de stridigheter som vi ser sker efter det att man har varit som närmast en överenskommelse någonsin i hela frågan, nämligen i slutet på förra året i Taba. Jag vet inte hur många millimeter eller procent som det skilde då, men det var mycket nära en överenskommelse. Det innebär att den långsiktiga överenskommelsen redan finns på något sätt i Tabaöverenskommelsen.

Jag vill erinra om, och jag tror att jag har sagt det förr även här i EU-nämnden, att på Medamötet, det parlamentariska mötet, slöt man i grunden upp bakom Tabaöverenskommelsen, även den israeliska delegationen som deltog i Medamötet. Den långsiktiga lösningen finns alltså på något sätt redan klar från EU:s sida.

Mitchell handlar mer om vad man ska göra här och nu för att få stopp på den akuta situationen och inte om en bindning till den framtida lösningen, för den måste under alla omständigheter parterna själva komma fram till. Det kan vare sig EU, USA eller någon annan ålägga dem, utan det måste vara ett resultat av en process de två parterna emellan. Men detta understryker bara hur svårt det är. Man har varit så ohyggligt nära en överenskommelse, men likväl sprack det hela.

Anf.  87  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag kan instämma i att man var väldigt nära en överenskommelse och att det viktiga i dag är att man börjar förhandla, och Mitchellrapporten är ju en början. När det gäller det långsiktiga vill den nya israeliska regeringen tyvärr inte acceptera Taba och vägrar att utgå från Taba.

Anf.  88  ORDFÖRANDEN:

Det framgår inte riktigt av materialet om det ska antas några rådsslutsatser. Detta är alltså en ren information. Vi träffar ju statsministern nästa vecka, då vi kanske får ytterligare kött på benen i denna fråga.

Vi går då vidare till ärende 6.

Anf.  89  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det blir en A-punkt. Det kommer att handla om rådsslutsatser om Kaliningrad. De bygger bl.a. på att man varje år ska komma tillbaka och rapportera om arbetet med Kaliningrad. Vår tanke är att frågan om Kaliningrad ska integreras i EU-apparaten och prioriteras även efter det svenska ordförandeskapet. Vidare är det en rapport om genomförandet av den gemensamma strategin för Ryssland som ska antas.

Anf.  90  LARS OHLY (v):

Det gäller den gemensamma strategin för Ryssland. Det står bl.a. att man på miljöområdet har fattat ett principbeslut om att medge utlåning från EIB till enskilda miljöprojekt. Enligt vad jag förstår handlar det bl.a. om kärnavfallssäkerhet. Det är oerhört bra, därför att sannolikt är Ryssland ett av de mest efterblivna länder när det gäller att ta hand om sitt eget kärnavfall.

Samtidigt som det den 6 juni deklarerades av EU-kommissionen, Världsbanken m.fl. att man skulle hjälpa Ryssland med detta beslutade det ryska parlamentet att ta emot kärnavfall från Kina, Taiwan, Japan och Tyskland. Syftet med beslutet är uppenbarligen att tjäna pengar. Importen kan ge inkomster på uppskattningsvis mer än 200 miljarder svenska kronor på tio år.

Då frågar man sig: Är det rimligt att Ryssland får stöd för att få ordning på sin egen hantering av kärnavfall, vilken är bland de farligaste i världen, samtidigt som Ryssland tänker ta emot kärnavfall från andra länder för att få inkomster på det sättet? Det låter lite absurt i mina öron. Jag tycker att det är rimligt att man ställer krav på Ryssland att i första hand under en period klara av sitt eget kärnavfall på ett säkert och miljövänligt sätt och att detta ska vara klart innan man över huvud taget diskuterar import av andra länders kärnavfall. Jag ifrågasätter alltså det ryska parlamentets beslut och hur det står i förhållande till den gemensamma strategin.

Anf.  91  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Min fråga gäller Kaliningrad och vad som konkret händer när det gäller gränser, framtida visumsituation etc.

Anf.  92  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller det ryska kärnavfallet kan jag fullständigt instämma. Vi hade nog alla varit lyckligare om Ryssland inte hade fattat beslut om att importera kärnavfall. Problemet är krasst att det inte är ryssarna som har varit mest måna om att få ett stöd av oss för att ta hand om sitt eget kärn-avfall, utan det är vi som är mest måna om det. Om vi låter bli att ge dem pengar för att de ska få en säker hantering av sitt eget kärnavfall och det gamla kärnavfallet kommer inte någon förbättring att ske. Däremot är det självklart att det inte är något som hjälper dem att tjäna pengar på det utländska kärnavfallet. Här är MNEPR-avtalet, som vi hoppas att vi ska bli helt klara med under det svenska ordförandeskapet, väldigt avgörande.

När det gäller Kaliningrad är det inte klart när det gäller gränser och visum, men tanken är att man nu ska fortsätta arbeta med det. Ryssarna har gjort en helt annan prioritering själva för att lösa frågorna om Kaliningrad, och de tar upp dem i alla sammanhang. Ryske utrikesministern tar i alla sammanhang där vi möts runt Östersjöområdet, senast i går när Östersjörådet möttes, med sig borgmästaren från Kaliningrad för att visa att Kaliningrad tas på stort allvar. Senast år 2003 måste frågorna vara lösta. Då kan vi också se en Schengensamverkan.

Anf.  93  ORDFÖRANDEN:

Vi brukar ju ta A-punkterna i en klump, men eftersom den här nu togs upp särskilt konstaterar jag att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt.

Anf.  94  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Punkt 7, Samverkan med FN, har också blivit en A-punkt, men jag vill gärna säga något om den eftersom det har varit en svensk profilfråga. När vi i början tog upp och ville ha konkreta beslut om samverkan med FN blev vi lite förvånade över att det mötte så stort motstånd. Så småningom insåg vi att det pågick en diskussion inom respektive utrikesministerier i andra länder om ifall det var de som arbetade med FN eller de som arbetade med EU som skulle ha beslutsansvaret. I dessa revirstrider var det nästan svårt att få igenom några beslut över huvud taget.

Vi hade en middag med Kofi Annan i samband med förra GAC-mötet. Det var oerhört bra. Vi diskuterade då konkreta samverkansområden. Efter det kan vi nu som A-punkt klubba igenom samverkan med FN. Det handlar om konfliktförebyggande, om hur EU-bidrag ska kunna ges till FN:s krishantering. Det handlar om hur vi ska kunna satsa på gemensamma fact-finding missions till krisområden, hur vi ska kunna få våra särskilda representanter att samarbeta. Vidare är det valövervakning och konflikthantering i Afrika som tas upp, liksom ett antal konkreta exempel på hur EU och FN ska kunna samverka på olika nivåer.

Anf.  95  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag vill ställa en fråga som gäller diskussionerna mellan FN och EU. FN är ju en global verksamhet medan EU är en regional verksamhet. Min fråga är vad som kommer fram ur sådana här diskussioner när EU ska hjälpa till med konflikthantering. Vilka aktionsradier har vi, om jag får uttrycka det på det sättet, inom EU, i vårt eget gränsområde och kanske också i norra Afrika där vi har direkta intressen att bevaka och för att bevara fred och stabilitet? Exempelvis nämns Angola här. Kan man skönja i diskussionen att det förväntas av EU att vara aktiv också på lång distans, från vårt eget område? Det är ju flera länder inom EU som har intressen sedan gammalt där nere. Jag vill bara höra hur diskussionerna går i sammanhanget och vilken roll EU kan få som regional partner i ett globalt perspektiv.

Anf.  96  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag hade egentligen i grunden samma fråga som Holger Gustafsson. Om jag bara ska precisera den ännu mer undrar jag om det har kommit fram några önskemål om att ESDP också skulle kunna användas i Afrika från FN:s sida.

Anf.  97  YVONNE RUWAIDA (mp):

Kommer EU att stärka sitt stöd till FN även vad gäller konfliktförebyggande, utvecklingsinsatser och miljö och i så fall hur?

Anf.  98  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller EU:s aktioner utanför Europa ser jag inte att det i första hand handlar om EU:s intressen utanför Europa eller enskilda länders intressen utanför Europa. Som jag tidigare har sagt är det så att om det är globala kriser – kriser i Afrika, i östra Timor och liknande – och FN begär av medlemsländerna att de ska ställa upp, är det klart att EU i sådana lägen ska kunna ställa upp. Då ska inte EU agera så att man skickar ut trupper eller folk för att försvara EU-intressen i södra Afrika eller i Asien, utan EU ska ställa upp för att kunna bidra till fredsbevarande styrkor också i andra delar av världen.

Det här tror jag är väldigt viktigt. Vi har ju sett många länder som har fått delta i FN-styrkorna i Europa, inte minst på Balkan. Det finns väl ingen anledning för dem att delta i FN-styrkorna på Balkan om inte EU i mycket större utsträckning än vad vi hittills velat göra faktiskt deltar i FN-styrkor utanför Europa.

Sedan kommer det säkert även fortsättningsvis att bygga på att det är regionen själv, vare sig det är i Afrika eller i Asien, som ställer upp med det största antalet personer och soldater. Men EU skulle kunna göra insatser genom att låna ut material och ledningsfunktioner och hjälpa till i sådana kriser. Det är också det som FN förväntar sig av de gemensamma insatserna.

I varje sådant här fall blir det naturligtvis en diskussion mellan EU:s medlemsländer, där varje land till syvende och sist får bestämma om det ska ställa upp. En del länder kommer av ekonomiska skäl att aldrig vilja ställa upp utanför Europa, men jag tycker ändå att utgångspunkten ska vara att EU ska kunna ställa upp.

För att knyta ihop det hela med Yvonne Ruwaidas fråga, om EU kan bidra mer till FN:s arbete när det gäller konfliktförebyggande, miljöfrågor m.m., vill jag säga att konfliktförebyggande är ett sådant exempel. Nu tar vi fram var sin rapport om konfliktförebyggande för att se vad vi kan göra gemensamt för ett konfliktförebyggande.

När det gäller miljöfrågorna brukar jag ta översvämningskatastrofen i Moçambique för några år sedan som avskräckande exempel. Dit kom ett antal enskilda länder och aktörer. Alla tävlade om att hyra de räddningshelikoptrar som fanns, med resultatet att man ställde till ett ganska stort besvär. Man använde alltså inte resurserna effektivt under räddningsaktionerna i Moçambique. När vi koordinerar åtminstone Europas insatser är det naturligtvis en stor fördel och underlättar FN:s aktioner.

När det gäller biståndet antog biståndsministrarna i förra veckan riktlinjer för hur de också på biståndssidan ska kunna samverka med FN.

Anf.  99  ORDFÖRANDEN:

Det här är ett ärende som vi har behandlat förut. Regeringen har tidigare fått stöd av nämnden för sin ståndpunkt, och det kan vi upprepa i dag.

Anf.  100  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag tänkte egentligen inte kommentera toppmötet i Göteborg, eftersom Göran Persson kommer hit och föredrar det på onsdag.

Anf.  101  LARS TOBISSON (m):

De flesta av de huvudpunkter som kommer upp i Göteborg har ju särskilda rubriker – vi kommer snart till utvidgningen osv. – men en sak saknar jag. Detta är ju ändå det sista mötet med allmänna rådet före mötet i Göteborg.

Frågan gäller den rapport som ska lämnas om debatten om EU:s framtid. Sveriges riksdag har ju arbetat med frågan, lagt fram ett dokument och fattat ett beslut. Vi har också från COSAC ett bidrag som ger synpunkter på uppläggningen. När och hur får vi möjligheter att ta del av den planerade rapport som regeringen ska lägga fram inför toppmötet i Göteborg? En muntlig hänvisning som vi får från statsministern kommer kanske lite sent in i bilden.

Anf.  102  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Min fråga gäller också ordförandeskapets agerande när det gäller just framtidsdebatten.

Vi har ju fått inspel här från Frankrike, Tyskland, från regeringschefer i de stora länderna, när det gäller tankar kring det framtida Europa. Jag skulle egentligen vilja efterlysa någon form av inspel också från ordförandeskapet i egenskap av ett litet land. När vi nu har den här positionen kanske det hade varit lämpligt att komma med lite tankar kring det framtida Europa, inte minst för att på det sättet stärka också de små ländernas möjlighet att vara en röst i den framtida debatten. När vi nu sitter i positionen som ordförande tycker jag att det hade varit lämpligt och undrar om det kan förväntas komma någonting sådant innan ordförandeskapshalvåret har gått.

Anf.  103  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag vill bara kort säga om den senaste kommentaren att t.ex. Frankrike, när man kom med sitt inlägg, var väldigt noga med att inte göra några inlägg i framtidsdebatten under sin tid som ordförande. Just därför att man skulle kunna göra ett ordentligt nationellt ställningstagande och agera kring EU:s framtid väntade man också med de genomgripande synpunkterna på EU:s framtid tills man hade lämnat ifrån sig ordförandeskapet.

Sverige har gjort ett antal ställningstaganden som i och för sig är väldigt viktiga, men vi har också sagt att vi förbehåller oss rätten att komma tillbaka när vi inte sitter med EU-hatten utan med den renodlat svenska hatten på.

Den rapport och de förslag som vi avser att lägga fram inför toppmötet i Göteborg kommer till nämnden vilken dag som helst. Om de inte kommer i dag så kommer de på måndag. Där kommer ni att känna igen väldigt mycket av det som vi faktiskt har gjort under det svenska ordförandeskapet. Även om vi under ordförandeskapet har aktat oss för att under de stora trummornas dån offentliggöra de stora linjetalen om Europas framtid, kan man se att vi ändå har gjort väldigt mycket för att få en öppen och bred debatt om detta. Vi har hållit ett antal tal, haft storforum och webbdebatter kring detta. Vi har gjort ett antal ställningstaganden i sak. Vi har också sagt att vi när det gäller formerna naturligtvis kommer att ansluta den svenska positionen väldigt nära till det som riksdagen har föreslagit.

Anf.  104  ORDFÖRANDEN:

Jag tror att vi kan lämna förberedelserna inför Europeiska rådet i Göteborg i dag. Vi återkommer som sagt till frågan med statsministern nästa vecka.

Vi går nu vidare till de övergripande frågorna.

Anf.  105  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller utvidgningen kan vi nu se att det som vi fick oss tilldelat i roadmap i princip är avklarat.

Vi har faktiskt haft ett antal genombrott på tunga förhandlingsområden.

En stor och viktig del av förhandlingarna kring inre marknaden är nu avklarad genom att vi har kunnat stänga kapitel som handlar om de fyra friheterna för varor, personer, tjänster och kapital.

Vi har stängt miljökapitlet med flera länder.

Vi har internt hanterat frågorna om kapitalets fria rörlighet och frågan om förvärv av jordbruksmark och också börjat lösa dem med kandidatländer.

Vi har lyckats få en gemensam position mellan medlemsstaterna när det gäller personers fria rörlighet. Det redovisades för kandidatländerna på förhandlarmötet förra veckan. Sedan får vi se vilka reaktioner det ger i de olika kandidatländerna.

Vi räknar också med att vi ska kunna öppna samtliga kapitel med Lettland, Litauen och Slovakien under vårt ordförandeskap.

Vi har under ordförandeskapet också stängt ett antal kapitel som låg utanför vårt beting och som egentligen ligger under det belgiska ordförandeskapet.

Vi räknar med att vi på måndag framför allt får ett erkännande av hur mycket som har klarats av under det svenska ordförandeskapet och att vi får ett positivt åtagande om att höghastighetståget, som Verheugen kallar det, faktiskt ska fortsätta.

Anf.  106  LARS TOBISSON (m):

Jag kanske skulle önska lite mer detaljer om detta. När vi träffade statsministern vid en partiöverläggning i förra veckan, innan han skulle ut på sina resor, var han egentligen ganska pessimistisk vad gäller möjligheterna. Sedan har det onekligen skett en del framsteg, som vi har läst i pressen. Man har internt kommit förbi problemet med Spanien och personers rörlighet. Men har man slutfört detta? Jag har sett uppgifter om att Spanien ändå väntar sig en deklaration från medlemsstaternas sida om att man ska erkänna Spaniens problem. Är detta riktigt avklarat så att man har kunnat vända sig till kandidatstaterna i direkta förhandlingar?

Sverige hade som beting att stänga kapitel. Jag tror att kapitlet om miljö hörde dit förutom kapitlet om rörlighet för personer och kapital. Räknar man med att det kommer att kunna ske före ordförandeskapets utgång?

Det har talats om att Sverige skulle ses som ett tecken på det beramade genombrottet, att det skedde en precisering beträffande tidpunkten för de första nya medlemsstaternas inträde i EU. Hur ligger det till på den punkten? Planerar ordförandeskapet fortfarande för detta, eller har motståndet från andra håll, bl.a. nästkommande ordförandeland, visat sig alltför stort för att gå vidare med den saken? Håller man i så fall fast vid det som tidigare är beslutat, att man ska eftersträva att de första länderna ska kunna delta i valet till Europaparlamentet? Det säger ju egentligen inte så mycket om när ländernas inträde i EU ska äga rum?

Anf.  107  LARS OHLY (v):

Jag har tidigare uttryckt Vänsterpartiets och min starka kritik mot undantagen för fri rörlighet för personer som kommer att gälla om EU får sin vilja fram i anslutningsförhandlingarna med kandidatländerna.

Jag har också erfarit att man tillämpade övergångsperioder när Grekland respektive Portugal gick med i dåvarande EEC, men de räknades från det att överenskommelsen träffades och inte från medlemskapets första dag. Är detta sant, och går det i så fall möjligtvis att föra ett liknande resonemang här? I så fall har Tyskland och Österrike, om det nu är de som har problem med detta, även tiden fram till dess att medlemskapet inträder på sig som övergångsperiod för att förbättra de förhållanden som de menar skulle behöva förbättras för att detta inte ska bli ett stort problem.

Jag skulle tycka att det vore utmärkt ifall den svenska regeringen kunde gå vidare på spåret med att försöka minska övergångsperioderna. Jag har också sett och välkomnar det samarbete som vi har fått veta pågår mellan olika länder om att man gemensamt skulle deklarera att man för egen del inte använder sig av någon övergångsperiod alls. Det tycker jag är alldeles utmärkt.

Jag vill också ställa en fråga som ansluter till en fråga som Lars Tobisson tidigare har ställt. Det gäller Cyperns ställning. Med Cyperns starka framryckning i förhandlingarna – Cypern ligger väl fortfarande först, tror jag – måste ju frågan om Cyperns delning snart tas upp. Det måste faktiskt tas en diskussion där säkert också Turkiet, förutom nuvarande medlemsstater, måste blandas in. Frågan är hur man tänker sig en lösning här. Om republiken Cypern blir klar bland de allra första får väl inte delningen av Cypern vara ett skäl till att man inte får möjlighet till det medlemskap, som man eftertraktar.

Anf.  108  YVONNE RUWAIDA (mp):

Vi har också tidigare framfört våra synpunkter på övergångstiderna. Om jag minns rätt fick vi information på lilla EU-nämnden från UD om att alla länder måste ha en övergångsperiod på två år, enligt kommissionens förslag. Detta har förhoppningsvis förändrats. Vi vill helst att det inte blir några övergångsperioder alls. Men det vore också bra om de länder som inte vill ha några övergångsperioder inte påtvingades att ha dessa på EU-nivå. Jag undrar bara hur förslaget ser ut i nuläget.

Anf.  109  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Frågan om personers fria rörlighet mellan medlemsländerna är klar. Alla reservationer är släppta, och man har även formellt fastställt en gemensam position. Spanien har också formellt deklarerat att man inte gör någon koppling mellan detta och önskemålet, som man fortfarande har, att man ska titta närmare på och göra ett uttalande om regionalpolitiken.

Personers fria rörlighet är klart. Det har överlämnats formellt till kandidatländerna för reaktion.

När det sedan gäller frågan om ifall övergångsperioderna är för långa är det viktigt att komma ihåg att det inte är fråga om någon obligatorisk övergångsperiod på två år, utan länderna kan hantera detta som de vill från dag ett. Det innebär också att man kan ha liberala regler före de två åren.

I dag har Göran Persson gått ut och sagt att Sverige kommer att vilja ha liberala regler och att vi också vill att andra länder nu sluter upp och säger att de kommer att vilja ha liberala regler.

Vi tror, Lars Ohly, men jag är inte säker att man räknade de sju åren för Portugal och Spanien från det att de blev medlemmar. Vi kan gärna kolla det, men det här är första gången som jag hör uppgiften att övergångstiden skulle ha räknats från det att överenskommelsen träffades.

Personers fria rörlighet är ett väldigt stort steg framåt. Som jag tror att jag sade förra gången i EU-nämnden hade det belgiska ordförandeskapet redan skrivit in att det var det som skulle hantera frågan om personers fria rörlighet därför att man tog för givet att det inte skulle gå att lösa frågan under det svenska ordförandeskapet, så det är ett stort steg framåt.

Kapitlet om miljöfrågorna, som Lars Tobisson tog upp, blir nu klart med minst fyra länder.

Vi har sagt att vi vill precisera tidtabellen från Nice i samband med Göteborgsmötet, men jag föreslår att Göran Persson närmare beskriver intrycken från rundresan när han kommer hit på onsdag. Men vi vill precisera tidtabellen i förhållande till Nice.

När det gäller Cypern är det naturligtvis ett dilemma, men om vi inte ska ge Turkiet vetorätt måste vi vara beredda att acceptera ett delat Cypern, alternativt försöka att ge oss in i något slags farlig EU-förhandling om Cypern. Som jag har sagt förut tror jag inte att vi ska göra det. Vi ska förlita oss på FN-samtalen. Vi kan inte göra något annat än att ge stöd till FN. Vi har förutsatt att FN-förhandlingarna ska återupptas efter valet som hölls på Cypern för någon vecka sedan. Vi tog också upp det med Kofi Annan när han var på EU-mötet för att stryka under hur viktigt vi tycker att det är att Cypernsamtalen fortsätter. Möjligheten finns att ta in Cypern utan att det är enat.

Anf.  110  ORDFÖRANDEN:

Det här är ett beslutsärende om rådsslutsatser. Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Vi kommer då till dagordningspunkten Yttersta randområdena.

Anf.  111  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det är en A-punkt. Jag hoppar över den om inte nämnden önskar att jag går igenom den i detalj.

Anf.  112  ORDFÖRANDEN:

Eftersom ingen begär ordet konstaterar jag att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt.

Anf.  113  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag är väldigt tacksam för att ingen frågade mig närmare om mjölkproduktionen på Azorerna eller om tomatstödet till Kanarieöarna.

Punkten 12, den administrativa uppförandekoden, återkommer jag till på nästa nämnd för den kommer upp den 25 juni.

Anf.  114  ORDFÖRANDEN:

Vi kan då lämna den punkten.

Sedan är det ett antal troliga A-punkter.

Anf.  115  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi har ett nytt ärende 13, turkiska medborgares möjligheter att resa till grekiska övärlden. Det är en fråga som Grekland har anmält och som handlar om inresebestämmelser. Det är inte fråga om något beslut, utan Grekland vill ge oss information om turkiska medborgares problem att resa mellan grekiska övärlden och det turkiska fastlandet.

Sedan kommer ett antal A-punkter om Angola, om EU:s positioner inför ministerkonferenserna med kandidatländerna, om toppmötet EU–Kanada och om ESDP.

Även om frågan om ESDP numera är en A-punkt kan jag i alla fall säga någonting om den. Ni har fått mycket information i samband med nämndens tidigare möten. I den ESDP-rapport som nu går över till Göteborg kan vi se att det har gjorts en hel del under det svenska ordförandeskapet. Inte minst har vi lyckats väldigt bra på området kring den civila krishanteringen och det konfliktförebyggande. Fyra annex antas på det civila området. Det är en polishandlingsplan som innebär att vi får tydliga mål också när det gäller rättsväsende, räddningstjänst och civil administration. Man lägger fast principerna för samarbetet med internationella organisationer när det gäller civil krishantering, och man antar ett dokument om tredje lands medverkan i civila polisinsatser.

Sedan kommer det också att finnas ett annex när det gäller EU:s civila och militära övningspolicy.

I det underlag som gick över till nämnden stod det att det också skulle vara ett annex om finansieringen av militära operationer, men det har utgått. Det blir inget beslut på det.

Sedan har vi också som bilaga det konfliktförebyggande programmet, som vi ju är glada över som ordförande.

Det som fortfarande är utestående är personalstatuter för EU:s militära stab. Det antas inte förrän den 25 juli. Det är också översynsmekanismen för EU:s militära kapacitet. Om det händer någonting där får Yvonne Gustafsson, som kommer in här senare, komma tillbaka till er före Göteborg. Hittills har det sett ut som om det inte blir någonting före Göteborg.

Sedan är det diskussionen om relationen till Turkiet. Det är samma sak där. Det ser inte ut att bli någonting före Göteborg. Blir det någonting får vi återkomma till nämnden.

Sedan tror jag att Yvonne Gustafsson kan informera lite grann när det gäller de militära kapaciteterna.

Anf.  116  Statssekreterare YVONNE GUSTAFSSON:

Man kan säga att de militära kapaciteterna är samlade och redovisade i fyra olika rapporter.

Den första är Helsinki Headline Catalogue. Det är den rapport där man redovisar vilka militära krav som ställs för Headline Goal. Den rapporten har under det svenska ordförandeskapet utvecklats på ett par sätt.

Vi har vidareutvecklat och närmare definierat de krav som finns i rapporten på förbanden. Det gäller bl.a. ledning, underrättelse och logi-stik. Det andra är att vi också något har vidareutvecklat de fyra scenarier som är utgångspunkt för den rapporten.

Den andra rapporten är Helsinki Force Catalogue som redovisar alla de anmälningar som EU:s medlemsstater gjorde förra hösten och som ska vara tillgängliga för krishanteringsinsatser från och med 2003. Den rapporten har vidareutvecklats under det svenska ordförandeskapet på så sätt att det nu finns en delrapport kopplad till den som redovisar vilka förband som icke-EU-länderna i Europa och Nato har anmält som tillgängliga också i EU-ledda krishanteringsoperationer.

Det tredje är att vi på eget initiativ under året har utarbetat ett nytt dokument som vi kallar för Helsinki Progress Catalogue och som redovisar bristerna i den första förbandskatalogen – de brister som finns där i förhållande till de krav som ställs enligt Headline Goal. Det har identifierats ett antal brister som har att göra med underrättelse, transporter och ledning.

Det fjärde är att det nu också finns ett dokument som visar vilka militära styrkor som skulle kunna användas redan under 2001.

Under allmänna rådet ska man dels anta Helsinki Headline Catalogue – den första katalogen, kravkatalogen. Man ska där också notera det komplement jag nämnde. Man noterar även den sista, Military Force Catalogue.

Den fjärde katalogen, Helsinki Progress Catalogue, kommer också att noteras. Men den kommer att vara ett levande dokument som hela tiden kommer att utvecklas.

Anf.  117  LARS TOBISSON (m):

Allmänt sett har det när det gäller ESDP skett mycket. Det är bara att konstatera att även under det svenska ordförandeskapet har det förts framåt på ett bra sätt. Som vanligt blir det så att man mest uppehåller sig vid problemen vid de här tillfällena, så jag ber om ursäkt för att jag tar upp två frågor där jag ser problem.

Det ena är det som vi från moderat håll hela tiden har påtalat. Det går an att göra kataloger efter olika modeller. Men det viktiga är att det verkligen finns reella resurser bakom. Det gäller på det militära området vad gäller både personal och materiel, och det gäller inte minst på det civila området, som ju Sverige har velat framhålla. Det gäller att man där har t.ex. personella resurser som går att ta till för ändamålet. Vi vet ju hur det brister här på hemmaplan när det gäller t.ex. poliser. Det är inte så lätt att se hur det då skulle gå till att lätt avdela en betydande del av dessa för insatser utomlands. Här krävs det att personalplanering och materielplanering på hemmaplan sker i samklang med de goda målsättningar och fina program och kataloger som man tar fram på det europeiska planet.

Det andra var det som utrikesministern berörde lite kort om problemen med Turkiet. Återigen måste jag fråga vad som är sanning. Jag läser pressuppgifter om att det skulle ha förhandlats fram en uppgörelse mellan Storbritannien och Turkiet inför eller i samband med Natomötet i Budapest i förra veckan och att hindret skulle vara undanröjt. Nu säger utrikesministern att hon i själva verket inte tror att det blir klart under det svenska ordförandeskapet. Finns det ingen som helst bakgrund till de uppgifter som har förekommit om att det skedde en lösning i förra veckan?

Anf.  118  LARS OHLY (v):

Herr ordförande! Det lät på Lars Tobisson som vi är inne i vänliga veckan, så jag tänkte att jag skulle fortsätta på den vägen. Om jag säger att den militära uppbyggnaden av en styrka inom EU är fel beslut, fel inriktning och fel utveckling är det inte särskilt rubrikskapande. De flesta vet ju redan vad Vänsterpartiet anser om det.

Med det sagt vill jag ändå säga att det nog har varit bra att det svenska ordförandeskapet har haft hand om en del av de uppgifter som vi olyckligtvis har ålagts enligt tidigare beslut. Jag tänker t.ex. på samarbetet med FN. Jag kommenterade inte det förut. Men jag ser det som oerhört väsentligt för att inte den militära komponenten används på fel sätt.

Jag ser det också på den skrivning som finns om att man ser FN:s säkerhetsråd som den främsta garanten och som den som har det främsta ansvaret för internationell fred och säkerhet, till viss del även när det gäller civil krishantering och konfliktförebyggande åtgärder.

Sedan vill jag gärna ge beröm för att jag nu faktiskt får svar på min många gånger upprepade fråga om den solidariska betalningen, nämligen vad som händer om ifall ett land skulle avstå från att delta. Jag har många gånger frågat om ifall man ändå skulle vara tvungen att solidariskt betala. Det har funnits sådana förslag. Om jag läser de här papperen rätt är det klart uttryckt att man inte kommer att behöva göra det. Det tycker jag är bra. Ändå finns det naturligtvis en del saker att fråga om.

Det gäller bl.a. ett TT-telegram jag läste från den 31 maj. Det här är fritt citerat, så det kan vara något fel. Men Anna Lindh sade ungefär: Turkiet anser sig ha fått försäkringar från andra Natoländer om att EU-styrkan inte ska användas mot Turkiets regionala intressen. Jag är inte säker på den exakta ordalydelsen, men det var ungefär innebörden. Det skulle vara ett skäl till att det nu är lättare att komma överens med Turkiet om att Natomateriel får användas i EU-operationerna.

Det är olyckligt om det skulle vara så, tycker jag. Man kan inte ge Turkiet något fribrev, framför allt inte som vi vet hur Turkiet systematiskt och långtgående har inskränkt demokratiska fri- och rättigheter för sin egen befolkning och sina minoriteter, men också hur man har agerat t.ex. i Cypernkonflikten.

Det finns också i förslaget till Presidency Report, punkt 11, skrivningar om de bidrag som icke-EU-medlemmar men Natomedlemmar, samt kandidatländer kan ställa upp med. Man säger att de välkomnas som en förstärkning av den europeiska militära kapaciteten och att de har värderats i enlighet med samma kriterier som de som gäller för medlemsstaterna. Det är min egen översättning, men jag tror att det stämmer ungefär.

Då frågar man sig också om Turkiet. Kommer man även att kunna offerera bidrag till EU-styrkan? Då är ju nästa naturliga steg att åtminstone den turkiska militärens och kanske också vissa politikers krav på medbestämmande blir oändligt mycket starkare.

Sedan undrar jag också om det samarbete mellan försvarsministrarna som nu pågår, även om det inte finns ett formellt ministerråd om det. Jag såg i ett annat TT-telegram häromdagen, tror jag att det var, att Björn von Sydow i sin egenskap av ordförande i EU mötte sin ryska försvarsministerkollega. Då undrar jag var Björn von Sydow är ordförande någonstans. Det finns i alla fall inte något ministerråd som han presiderar över.

Det här är lite oroväckande. Jag tror att det finns många som skulle vilja att vi faktiskt byggde upp ett mycket tätare militärt samarbete som också innefattade att försvarsministrarna träffades på ministerrådsnivå. Jag vet att det finns. Jag vet också att den svenska regeringen inte är särskilt förtjust i det, så jag tror att vi är ganska överens. Men det är viktigt att mota Olle i grind, som det heter.

Anf.  119  YVONNE RUWAIDA (mp):

Med samma grundinställning till att EU bygger upp en militär krishantering vill jag gå in på vissa detaljer i den militära krishanteringen och det arbete som sker.

Vi tycker att det hade varit av vikt att man hade prioriterat den civila krishanteringen lite mer än vad man har gjort, även om det har hänt en del. En fråga som man kanske borde diskutera, som jag inte tycker att man har diskuterat, är bl.a. vilken typ av civil förvaltning som EU ska ha för att hjälpa länder och hur den civila förvaltningen ska se ut. Det vi har sett t.ex. på Balkan, i Kosovo, har ju lite grann varit något slag av kolonialadministratörer. Jag efterfrågar en diskussion om hur civil förvaltning ska se ut. Jag tror att det är en viktig framtida fråga.

När det gäller frågor som handlar om de militära kostnaderna har jag uppfattat det ungefär som Lars Ohly när det gäller Common Operational Expenditure. Gemensamma åtaganden gäller bara för de medlemsländer som är med när det gäller operationella utgifter. Men sedan har man något som kallas Contingency Fund för att finansiera operationella startkostnader för militära operationer. Den förstår jag att alla medlemsstater ska finansiera, och den är någonting som ligger i grunden.

Frågan är vad som är gemensamma startkostnader. Hur stor del av de totala utgifterna utgör detta? Det har inte jag blivit riktigt klok på. Är det en stor del blir det ändå gemensam solidarisk finansiering. Men jag har kanske missförstått underlagen, så det kunde vara bra om vi fick det lite mer utvecklat.

Sedan tycker jag ändå inte att problematiken med Turkiets krav på fullt deltagande i ESDP… Vi har en lite annorlunda inställning till Turkiets medverkan.

Anf.  120  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag börjar med det här med resurserna. Jag vet inte om Yvonne Gustafsson sedan vill göra något tillägg till det. Det är viktigt att det också finns resurser. Yvonne Gustafsson gick ju igenom läget när det gäller den militära sidan.

På den civila sidan var det just därför som det var så glädjande att vi äntligen kunde ena oss om konkreta mål. Det har funnits ett motstånd från många länder att ställa upp också med resurser. Men härmed kommer de att tvingas att faktiskt också ställa upp med resurser.

Vilken typ av resurser är det då man ger, t.ex. när det gäller det administrativa som Yvonne Ruwaida talar om? Exakt vilka modeller man ska arbeta efter är någonting som FN tar upp i Brahimirapporten och som man kommer att fortsätta att utveckla. Men i dag har man ofta enklast möjliga krislösningar, som ju ändå är basalt, där det viktigaste är att man får folk på plats som kan hjälpa till att bygga upp en civil administration. På sikt är det viktigt att man också tittar närmare på hur det fungerar.

Jag går sedan över till det militära och Turkiet. Det låg en del, Lars Tobisson, i pressuppgifterna om att man trodde att man var nära en lösning med Turkiet. Men det blev sedan inte accepterat i den turkiska ledningen. Det ansågs inte gå Turkiets intressen till mötes. Nu är väl det här fråga om en intern turkisk diskussion som man får ta under den närmaste tiden, så får vi se om det kommer en acceptans i Turkiet.

Vad det bl.a. handlar om – det var det jag uttalade mig om och det som Lars Ohly hänvisade till – är att Natoländerna försäkrar att man inte ska använda EU:s resurser, där EU använder Natos resurser, om det är interna Natokonflikter. Hamnar Turkiet och Grekland i strid ska inte EU:s resurser in i det. Det tror jag hade varit ganska naturligt i vilket fall som helst.

När det gäller frågan om inflytande har vi ju olika modeller som vi lade fast redan i Nice. Men när man väl har en insats som ska göras är ju alla som är med och har trupp också med i den s.k. truppbidragarkommittén. Där får alla länder vara med, så där kommer naturligtvis Turkiet precis som alla andra att vara med. Men det är också i enlighet med vad vi har sagt tidigare i Nice.

Så till finansieringen. Det dokument vi har hänvisat till i förväg i våra papper till nämnden kommer inte upp till beslut nu. Det kommer vi tillbaka till senare när det ska upp till beslut, i fall det finns några som helst förändringar. Men grunden är ju avstående – ej delta.

Anf.  121  Statssekreterare YVONNE GUSTAFSSON:

Jag har bara några korta tillägg när det gäller den militära sidan. Personalplanering eller planering för att faktiskt kunna svara upp mot de anmälningar man gör är en fråga som upptar försvarsministrarna rätt mycket. Det är en hel del diskussioner kring det också på de informella försvarsministermötena.

Vi för vår del har gjort en anmälning på ungefär 1 900 personer till EU Headline Goal som ska finnas att ianspråkta från 2003. Att delta i internationella operationer i internationell krishantering är ett av de viktiga målen i den försvarspolitiska reform som för närvarande genomförs i den svenska försvarsmakten.

Bara ytterligare en sak när det gäller Turkiet och anmälningar från bl.a. Turkiet eller icke-EU-medlemmar. De anmälningar som görs ingår inte i de 60 000 som är det behov man inom EU har bedömt ska kunna svara mot Headline Goal. Det ligger utanför. Det innebär att EU:s krishantering inte är beroende av den typen av anmälningar, utan det kommer som ett additionellt bidrag.

Anf.  122  LARS OHLY (v):

Jag hade bara en kort fråga om Björn von Sydows titel samt ett eventuellt ministerråd för försvarsministrar, om ifall man ser någon fara i en sådan utveckling och om hur man ska kunna mota den.

Anf.  123  YVONNE RUWAIDA (mp):

När det gäller finansieringen undrade jag hur det var med diskussionen om att sätta upp en Contingency fund. Den skulle, som jag har läst mig till, finansiera operationella startkostnader för militära operationer. Den skulle också vara solidariskt finansierad. Frågan är då hur stor del av de totala utgifterna som kommer att finansieras ur den här fonden. Jag skulle gärna vilja få det lite mer utvecklat om det går.

Anf.  124  LARS TOBISSON (m):

Jag har en kommentar som kanske mer riktar sig till vännerna längst ned på bordskanten än till utrikesministern, men jag känner ett behov av att balansera beträffande Turkiet.

När man förhandlar om de här sakerna måste man ändå göra klart för sig att Turkiet inte är ett icke-EU-land vilket som helst. Det är ett kandidatland som dessutom har utfäst sig att bidra med den största enskilda styrkan av de europeiska länderna, om jag förstått saken rätt. Även om det ligger utanför de 60 000 tror jag att man har lagt på 7 000 man och det är ju mycket. Jag tycker att man har anspråk på att det inte ska kunna inträffa som man anser sig ha fått förebyggt inom Nato, att det blir en konflikt mellan de två Natoländerna Grekland och Turkiet där organisationen skulle ta part och vända sig mot endera sidan.

Nu är man i en annan situation i EU-sammanhang, där Grekland är medlemsland och Turkiet är kandidatland. Hamnar man då i en situation där styrkan sätts in i operationer i östra Medelhavet som kan röra Egeiska havet eller t.o.m. Cypern förstår jag att Turkiet tycker att man så att säga ska kunna ha det förebyggt. Man måste ha viss förståelse för detta.

Det innebär inte att jag påyrkar att Turkiet ska sitta med som fullt beslutskapabel agent vid bordet. Men jag tror att EU måste ha respekt för den här speciella situationen och inte bara tvärt säga nej till Turkiets anspråk, utan finna fram till någon lösning som gör att man kan komma vidare med de här frågorna.

Anf.  125  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Låt mig börja med det sista. Vi har varit tydliga. Det är klart att vi inte kommer att agera i en konflikt mellan Grekland och Turkiet, så jag upplever egentligen inte att det är där problemet sitter. >>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<Det gemensamma kan t.ex. handla om fact-finding missions och liknande. Men avståendereglerna ska gälla även där. Men finansieringsdokumentet läggs som sagt inte fast nu, så det annexet utgår den här gången.

Anf.  126  Statssekreterare YVONNE GUSTAFSSON:

När det gäller Ryssland är Björn von Sydow försvarsminister i ordförandelandet. Som sådan träffar han sin ryska kollega i dag i Bryssel för att informera honom om hur EU:s Headline Goal och krishanteringsarbetet har framskridit och för att få synpunkter från sin ryska kollega på detta.

Frågan om vad som kan väntas framöver om formella ministerrådsmöten har tagits upp av några länder under resans gång. Däremot är min bedömning att Belgien, som är nästa ordförandeland, egentligen inte har den frågan på sin dagordning, så att man skulle driva den på något särskilt tydligt sätt. I alla fall är det min bedömning just nu.

Anf.  127  ORDFÖRANDEN:

Då tror jag att vi är mogna för att fatta beslut. Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Det här vi är inne på är ju A-punkter. Är det någon mer A-punkt? Då antar vi alla som har varit redovisade här i klump. Men Yvonne Ruwaida vill fråga om en.

Anf.  128  YVONNE RUWAIDA (mp):

Det gäller ministerrådets rapport om genomförandet av den gemensamma strategin för Medelhavsregionen.

Det finns ju olika kombinationsregler i handelsavtalen som i princip innebär att man förhindrar regional ekonomisk integration. Man får nämligen mer förmånliga tullsatser om en produkt enbart innehåller tillsatser från ett land. Det förhindrar så att säga handel mellan länderna. Ibland är det ju så att man kanske har en tillsats i en produkt som kommer från ett grannland, och det är ju någonting som är positivt.

Jag undrar hur Sverige kan tänka sig arbeta för att EU ska ge förmånligare avtal på det här området till Medelhavsländerna.

Anf.  129  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är två saker.

Det ena är en fråga vad gäller Angola. Ingår det något krav på att Angola ska dra sig ur från Kongo?

Det andra gäller punkt 21, Medelhavsregionen. Är det en A-punkt, så att vi kan ta upp den nu? Då har jag mer en kommentar. Jag tycker, om jag får formulera det så, att den svenska regeringen har gjort ett magplask genom att lägga ned två ambassader i Medelhavsområdet och därmed ge signalen att ordförandeskapet inte är särskilt intresserat av Medelhavsregionen. Det är i alla fall det intryck som ges i regionen, inte minst i Beirut som ju faktiskt är granne till en konflikt som är i ett särskilt akut skede.

Anf.  130  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag gör ingen lång utläggning om UD:s budgetmässiga läge med tanke på hur det börjar se ut runt bordet här.

Det är den interna situationen i Angola som tas upp. Däremot har vi i andra sammanhang tagit upp Kongofrågan och tagit slutsatser om Stora sjöarna och andra regionala konflikter.

När det gäller Medelhavsregionen och den gemensamma strategin kan jag instämma i att det är en viktig fråga som Yvonne Ruwaida tar upp. Vi hade gärna velat komma ännu längre. Men det är oerhört komplicerat och det finns många olika medlemsländer som har olika uppfattningar, och vi har inte kommit längre.

Anf.  131  ORDFÖRANDEN:

Okej, då tror jag att vi kan anta alla de här A-punkterna i ett svep. Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Då är vi klara med överläggningarna med dig. Vi tackar för det. På återseende så småningom.

Innehållsförteckning

1 § Sysselsättning och socialpolitik 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 1

Anf.  3  YVONNE RUWAIDA (mp) 2

Anf.  4  MIKAEL ODENBERG (m) 2

Anf.  5  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 2

Anf.  6  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 2

Anf.  7  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 2

Anf.  8  Departementssekreterare CECILIA ASKLÖF 3

Anf.  9  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 3

Anf.  10  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  11  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 3

Anf.  12  HELENA BARGHOLTZ (fp) 4

Anf.  13  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 4

Anf.  14  HELENA BARGHOLTZ (fp) 4

Anf.  15  ORDFÖRANDEN 4

2 §  Sysselsättning och socialpolitik 5

Anf.  16  ORDFÖRANDEN 5

Anf.  17  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 5

Anf.  18  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 5

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  20  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 6

Anf.  21  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  22  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 6

Anf.  23  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 7

Anf.  24  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 7

Anf.  25  ORDFÖRANDEN 7

Anf.  26  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 7

Anf.  27  ORDFÖRANDEN 8

Anf.  28  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 8

Anf.  29  LARS TOBISSON (m) 9

Anf.  30  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 10

Anf.  31  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 10

Anf.  32  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 11

Anf.  33  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  34  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 12

Anf.  35  Departementssekreterare ANNIKA MANSNÉRUS 12

Anf.  36  GUNILLA WAHLÉN (v) 14

Anf.  37  HELENA BARGHOLTZ (fp) 14

Anf.  38  BERIT ANDNOR (s) 15

Anf.  39  GÖRAN LENNMARKER (m) 15

Anf.  40  YVONNE RUWAIDA (mp) 16

Anf.  41  GUSTAF VON ESSEN (m) 16

Anf.  42  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 16

Anf.  43  Departementssekreterare ANNIKA MANSNÉRUS 17

Anf.  44  GUNILLA WAHLÉN (v) 17

Anf.  45  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 17

Anf.  46  ORDFÖRANDEN 18

Anf.  47  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 18

Anf.  48  YVONNE RUWAIDA (mp) 18

Anf.  49  INGER STRÖMBOM (kd) 18

Anf.  50  YVONNE RUWAIDA (mp) 19

Anf.  51  GUSTAF VON ESSEN (m) 19

Anf.  52  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 19

Anf.  53  Departementssekreterare EIVY HÄGGSTRÖM 19

Anf.  54  Statsrådet INGELA THALÉN (s) 20

Anf.  55  YVONNE RUWAIDA (mp) 20

Anf.  56  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  57  Departementssekreterare EIVY HÄGGSTRÖM 20

Anf.  58  MIKAEL ODENBERG (m) 21

Anf.  59  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 21

Anf.  60  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  61  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 21

Anf.  62  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  63  MIKAEL ODENBERG (m) 22

Anf.  64  Statsrådet MONA SAHLIN (s) 22

Anf.  65  ORDFÖRANDEN 22

3 §  Allmänna frågor 23

Anf.  66  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  67  Utrikesminister ANNA LINDH (s): 23

Anf.  68  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 23

Anf.  69  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 24

Anf.  70  ORDFÖRANDEN 24

Anf.  71  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 24

Anf.  72  LARS TOBISSON (m) 24

Anf.  73  LARS OHLY (v) 25

Anf.  74  YVONNE RUWAIDA (mp) 25

Anf.  75  ORDFÖRANDEN 25

Anf.  76  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 25

Anf.  77  ORDFÖRANDEN 26

Anf.  78  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 26

Anf.  79  GÖRAN LENNMARKER (m) 27

Anf.  80  Utrikesminister ANNA LINDH (s: 27

Anf.  81  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  82  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 28

Anf.  83  LARS OHLY (v) 28

Anf.  84  YVONNE RUWAIDA (mp) 28

Anf.  85  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 29

Anf.  86  GÖRAN LENNMARKER (m) 30

Anf.  87  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 30

Anf.  88  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  89  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 31

Anf.  90  LARS OHLY (v) 31

Anf.  91  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 31

Anf.  92  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 31

Anf.  93  ORDFÖRANDEN 32

Anf.  94  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 32

Anf.  95  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 32

Anf.  96  GÖRAN LENNMARKER (m) 32

Anf.  97  YVONNE RUWAIDA (mp) 33

Anf.  98  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 33

Anf.  99  ORDFÖRANDEN 33

Anf.  100  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 34

Anf.  101  LARS TOBISSON (m) 34

Anf.  102  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 34

Anf.  103  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 34

Anf.  104  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  105  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 35

Anf.  106  LARS TOBISSON (m) 35

Anf.  107  LARS OHLY (v) 36

Anf.  108  YVONNE RUWAIDA (mp) 36

Anf.  109  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 36

Anf.  110  ORDFÖRANDEN 37

Anf.  111  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 37

Anf.  112  ORDFÖRANDEN 38

Anf.  113  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 38

Anf.  114  ORDFÖRANDEN 38

Anf.  115  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 38

Anf.  116  Statssekreterare YVONNE GUSTAFSSON 39

Anf.  117  LARS TOBISSON (m) 39

Anf.  118  LARS OHLY (v) 40

Anf.  119  YVONNE RUWAIDA (mp) 41

Anf.  120  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 41

Anf.  121  Statssekreterare YVONNE GUSTAFSSON 42

Anf.  122  LARS OHLY (v) 43

Anf.  123  YVONNE RUWAIDA (mp) 43

Anf.  124  LARS TOBISSON (m) 43

Anf.  125  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 43

Anf.  126  Statssekreterare YVONNE GUSTAFSSON 44

Anf.  127  ORDFÖRANDEN 44

Anf.  128  YVONNE RUWAIDA (mp) 44

Anf.  129  GÖRAN LENNMARKER (m) 44

Anf.  130  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 44

Anf.  131  ORDFÖRANDEN 45