1 § Europeisk försvars- och säkerhetspolitik

Försvarsminister Leni Björklund

Information om aktuella europeiska försvars- och säkerhetsfrågor

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Försvarsministern med medarbetare hälsas välkomna till EU-nämnden.

Vi är glada över att vi kunde få den här extra stunden i EU-nämnden. Det önskemålet framförde vi senast vi träffades, tror jag. Vi har alltid så bråttom och ägnar oss nästan bara åt de frågor som finns på dagordningen just för tillfället. Därför framförde vi önskemål om att få en lite längre genomgång av de frågor som finns på dagordningen just nu och lite grann av de frågor som faktiskt kommer att komma. På så sätt är vi lite bättre förberedda och får tid att ta med frågorna också till våra partigrupper.

Vi tackar alltså så mycket för att detta var möjligt att genomföra. Jag ger härmed ordet till försvarsministern. Varsågod!

Anf. 2 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s):

Tack fru ordförande och tack för att ni ger mig den här möjligheten att lite närmare beskriva det arbete som pågår på det försvarspolitiska området. Jag tycker att det är bra.

I dag ska jag fokusera på de försvarspolitiska frågor som vi framöver kommer att arbeta med. Men för att sätta in dem i ett sammanhang vill jag också säga några ord om bakgrunden, om hur de här frågorna har hamnat på vårt bord.

Som ni känner till samarbetar Sverige och övriga medlemsländer i EU på det försvarspolitiska området inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Syftet är att tillsammans kunna bidra till internationell krishantering med mandat från FN – det är utgångspunkten.

Bakgrunden till utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga ligger i Europas misslyckande med att skapa förutsättningar för att agera i och hantera den allvarliga händelseutvecklingen på Balkan i början av 1990-talet – det är själva grunden.

Dock har mycket hänt sedan EU i slutet av 1990-talet vidtog de första åtgärderna för att skapa en europeisk försvars- och säkerhetspolitik. Det har varit ett omfattande arbete med att utveckla ramverk och former för att kunna agera gemensamt. Därtill är arbetet i många delar väldigt tekniskt, till exempel när det kommer fram till att säkerställa att vi verkligen har de militära resurser som krävs för att kunna vara en aktör att räkna med i internationell krishantering.

Under år 2003 har EU inlett de första civila och militära krishanteringsinsatserna och visat prov på förmåga att hantera olika typer av kriser med olika instrument. Det är klart att ett viktigt underlag för fortsättningen handlar om utvärderingen av de här insatserna.

Genom att Europeiska rådet antog en säkerhetsstrategi har vi fått en politisk avsiktsförklaring om att EU bör bli bättre på att genomföra internationell krishantering för att kunna möta våra gemensamma utmaningar och hot.

Europeiska rådet menar att det militärt sett får bland annat följande konsekvenser:

Vi borde ha förmåga att genomföra flera parallella operationer – en svag punkt i dag.

Vi borde öka vår förmåga att stödja FN med militär snabbinsatsförmåga – den är begränsad.

Vi borde transformera våra respektive militära styrkor till mer flexibla och användbara förband som möjliggör målsättningen att hantera den vidgade hotbilden och de utmaningar som säkerhetsstrategin skisserar.

Vidare säger man att det är nödvändigt att satsa mer resurser på försvaret och på ett mer effektivt utnyttjande av försvarsresurser.

På det försvarspolitiska området inom EU har vi hittills vidtagit olika åtgärder för att uppnå det här övergripande målet för EU:s krishanteringsförmåga i form av militära resurser. Detta fastställdes på toppmötet i Helsingfors 1999 – EU headline goal. Målet var att unionen år 2003 skulle kunna sätta upp uppemot 60 000 personer med förmåga att genomföra samtliga så kallade Petersbergsuppgifter. Det gäller då humanitära, fredsbevarande och fredsskapande insatser. Detta skulle man kunna göra inom 60 dagar och under minst ett år.

Arbetet med att försöka täcka de brister som fortfarande finns i fråga om den förmågan, något som skulle vara uppnått år 2003, sker främst inom ramen för European capability action-planen, ECAP. De kritiska bristerna återfinner vi inom områdena underrättelseinhämtning, ledning och strategiskt transportflyg. Det bedöms att det, av olika skäl, tar ganska lång tid att åtgärda de bristerna.

Med säkerhetsstrategin som grund har nu Europeiska rådet bestämt att man på toppmötet i juni år vill ha nya övergripande målsättningar för den militära krishanteringen – EU headline goal 2010 – inklusive målsättningar för en bättre förmåga till militära snabbinsatser. Det arbetet pågår. Redan till det formella försvarsministermötet inom ramen för GAERC i maj i år förväntas medlemsstaterna nå en överenskommelse om de mål som Europeiska rådet formellt kan besluta om. Det återkommer i vår.

Det finns en principiell enighet bland medlemsstaterna om att, om man utgår från en utvidgad hotbild, i fortsättningen lägga tonvikten på kvalitativa aspekter, såsom interoperabilitet och ökad förmåga att sätta in förbanden. De här utvecklingslinjerna känner ni igen från vår omställning av det svenska försvaret; det är precis samma saker.

När man nu ska arbeta fram de här nya målen för militära resurser i headline goal 2010 är det nog så att snabbinsatsförmågan har fått den högsta drivkraften – förmågan att snabbt vara på plats i ett krisområde.

Det är möjligt att arbetet med målsättningarna vad gäller headline goal präglas av de preliminära ställningstaganden som uppnåddes under IGC; det är delvis samma ambitioner som kommer till uttryck i de preliminära överenskommelserna, men vi kan lägga det åt sidan. Det finns ju ändå ganska bestämda uppfattningar om vad EU:s egen krishanteringsförmåga ska försöka uppnå. Det är detta som präglar arbetet med headline goal.

Arbetet med att definiera både politiska och militära ambitioner pågår fortfarande. Vi från regeringens sida har anledning att återkomma till er under våren. Naturligtvis förs då sådana synpunkter fram som att man ska utveckla snabbinsatsförband om ca 1 500 soldater, med flyg- och marinkomponenter och erforderligt stöd, för att kanske sättas in inom en 15-dagarsperiod. Sådana tankar förekommer, men det hela är inte alls färdigt. Vi återkommer i den delen.

När Sverige har anmält förband till styrkeregistret har inte snabbinsatsförmågan varit en grundmålsättning. Delvis kan det hänga samman med vår egen nationella säkerhetspolitik. Men vi har deltagit i ett par fredsfrämjande insatser med förband med mycket kort beredskapstid. Ett exempel var EU:s insats i Kongo, inom ramen för Artemis.

Vi inser behovet. Därför undersöker regeringen detta och prövar möjligheterna att bidra till en sådan utveckling i samband med att vi bereder vårt försvarsbeslut så att det finns en samklang däremellan.

Som ett led i att effektivisera arbetet med att utveckla militära förmågor beslutade rådet den 17 november 2003 att skapa en myndighet för försvarskapacitetsarbete och för att få sprätt på processen. Många av de frågor som återstod när jag senast var här och informerade er är ännu inte lösta. De rör främst beslutsfattande, finansiering och myndighetens institutionella kopplingar. Därutöver förutses bemanningsfrågor, lokalisering och etablering kräva ett omfattande arbete.

I syfte att utarbeta konkreta förslag till hur myndigheten bör byggas upp och implementeras har rådet beslutat att inrätta ett agency establishment team, AET – en ny förkortning att komma ihåg. Denna har i uppgift att lämna förslag till rådet så att myndigheten kan inleda sin verksamhet under 2004. Teamets arbete förutsätts få ett stort inflytande på myndighetens utformning. Sverige kommer aktivt att bidra till det genom att Peter Lundberg, som är chef för affärsledningen på FMV, ingår i AET. Teamet leds av en representant från Storbritannien.

Den här myndigheten är viktig för Sverige, som i ett europeiskt perspektiv har en relativt omfattande försvarsindustri med hög kvalitet. Därför är vi glada över att ha fått en svensk med i själva förberedelsearbetet.

Vid planering och genomförande av EU-ledda krishanteringsinsatser har vi inom unionen utgått från att vi ska utnyttja redan existerande strukturer inom Europa. I praktiken innebär det att EU genom det strategiska partnerskapet med Nato kan använda antingen Natos planerings- och ledningsförmåga eller nationella högkvarter som har anmälts av några av EU:s medlemsstater till EU:s styrkeregister – ett antal medlemsstater har anmält att de har nationella högkvarter som kan nyttjas.

De här arrangemangen har skapats för att undvika duplicering av redan existerande resurser för krishantering i Europa. Inget land har råd med något sådant.

I december beslutade Europeiska rådet om riktlinjer för att förstärka EU:s planerings- och ledningsförmåga i syfte att säkerställa att unionens resurser kan nyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt vid EU-ledda krishanteringsinsatser. Beslutet innebär att vi även kan skapa bättre förutsättningar för civilmilitär samverkan både inför och vid genomförandet av en insats.

Rådet har gett höge representanten Solana i uppdrag att närmare utreda möjligheten att skapa en civilmilitär cell inom rådssekretariatet. Man får en egen civilmilitär kapacitet – alltså dubbel kapacitet.

Europeiska rådets överenskommelse innebär att en EU-cell ska inrättas vid Natos Europahögkvarter SHAPE för att skapa bättre förutsättningar för planering inför EU-ledda insatser med nyttjande av Natos resurser. Formerna för det utreds nu av rådssekretariatet. Regeringen kommer att få anledning att återkomma till nämnden i de frågor som rör EU:s förstärkta planerings- och ledningsförmåga när förslagen har konkretiserats.

Vi har haft två operationer. Operation Concordia, i Makedonien, var ledd genom Nato. Operation Artemis däremot leddes av Frankrike – det nationella högkvarteret. Vi har alltså exempel på båda delarna. Utvärderingen av det ska ligga till grund för hur den här cellen och annat ska utformas.

Den 12–13 december upprepade Europeiska rådet i Bryssel den beredvillighet som man hade uttryckt i Köpenhamn året innan om att EU är berett att leda en militär insats i Bosnien och Hercegovina efter Sfor i enlighet med de permanenta EU–Nato-arrangemangen – det som kallas för Berlin-plus.

KUSP har inlett arbetet med att förbereda en EU-insats. Närmast kommer Solana att presentera en rapport, vid GAERC i februari. För närvarande är inriktningen att ett krishanteringskoncept kan antas av rådet i maj.

Konsultationer mellan EU och Nato sker för närvarande genom sekretariatskontakter. Det mesta pekar mot att EU skulle kunna inleda en militär insats i Bosnien och Hercegovina i slutet av 2004, alternativt vid årsskiftet. Eftersom EU redan har ett omfattande engagemang i regionen, bland annat genom kommissionens arbete och polisinsatsen, kommer samverkansfrågor inom EU att bli viktiga vid planering och genomförande av den militära insatsen.

Ett Natosamarbete är viktigt eftersom insatsen kommer att genomföras inom ramen för Berlin-plus och eftersom Nato kommer att finnas kvar i Bosnien och Hercegovina.

Samarbetet inom ramen för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken är viktig för Sverige, för Sverige har alltid strävat efter att vara en aktiv aktör vid internationell krishantering med de medel som står till vårt förfogande.

EU har genom pågående och avslutade insatser visat att vi har förmåga att bidra till det internationella samfundets arbete med krishantering, såväl på Balkan som i Afrika. Vi kan dra viktiga lärdomar från de här insatserna och fortsätta att utveckla vår förmåga.

Samtliga genomförda insatser har skett på mandat från FN:s säkerhetsråd. Operation Artemis genomfördes dessutom i direkt samarbete med FN. Regeringen ser det svenska engagemanget i att stärka EU:s krishanteringsförmåga som ett sätt att stärka FN med dess övergripande ansvar för internationell fred och säkerhet. Därför är det också en viktig del i arbetet med att modernisera och omstöpa vårt svenska försvar.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Kansliet har tagit fram utdrag ur förra protokollet och en del annat material, så ledamöterna har fått en del bakgrundsmaterial.

Anf. 4 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru ordförande! Jag vill tacka både kansliet och försvarsministern för detta utbildningstillfälle! Jag tycker att det är häftigt. Vi talar ju om en europeisk utrikes- och försvarspolitik. Så var det inte för ett antal år sedan då vi gick med i EU. Det är ju sedan helt nyligen som försvarsministrarna har ett mer strukturerat samarbete inom ramen för EU. Därför är det kul att första utbildningsomgången blir på detta mest nya och kanske också mest omvälvande område.

Jag har en fråga om just snabbinsatsstyrkorna. Där ser även Nato ett ökande behov av att snabbt kunna agera och av vikten att inte duplicera. Men vilka beslutsstrukturer avser EU att bygga upp? Kanske kunde det berättas lite mer. Jag antar att det förbereds inom KUSP. Men försvarsministrarna möts ju inte så ofta. Jag vill veta hur det här sker. Tidigare har jag när det gäller de här frågorna frågat om den parlamentariska kontrollen och insynen. I de frågorna har ju Europaparlamentet inte så stort inflytande. Kanske har inte heller vi i det svenska parlamentet vana från den här debatten. Jag undrar alltså kring beslutsstrukturerna och det parlamentariska inflytandet i beslutsprocessen.

När det gäller den nya insatsen i Bosnien och Hercegovina kommer man alltså att mer använda Concordiamodellen med tidigare konsultation och delaktighet från Nato än Artemismodellen. Detta gläder mig mycket. Jag tror att här finns en del erfarenheter att hämta. Jag hoppas att försvarsministern någon gång återkommer till analysen av det kloka i do it yourself – om jag får kalla det så – i Artemisoperationen.

Sedan har jag en klassisk fråga. Här i Sverige brottas vi ju med försvarsbeslut och sådant. Utifrån försvarsministerns genomgång tolkade jag in en alltmer utåtriktad syn på hur vi tillsammans med andra bygger upp kapaciteter och att detta ska prägla det fortsatta arbetet i Försvarsberedningen och i kommande beslut.

Det gäller också detta med nya åtaganden, hur det är möjligt med minskade resurser samtidigt som man ska behålla det gamla. Jag får inte den ekvationen att gå ihop, framför allt inte om det dessutom på kort tid ska försvinna kanske uppemot 3 miljarder. Jag tycker att det ändå finns anledning att beröra vilken betydelse det får i Sverige.

Anf. 5 KARIN THORBORG (v):

Också jag har några frågor. Det betonas väldigt mycket kring samarbetet med Nato att ansträngningarna inte ska dupliceras. Men jag saknar faktiskt några ord om samarbetet med OSSE, en stor organisation där väl i stort de flesta europeiska länder ingår. Jag har inte någon enda gång hört det nämnas att man bör samarbeta också med OSSE, som borde kunna vara en väldigt viktig samarbetspartner just när det gäller konflikter och det förebyggande arbetet.

Dessutom ska ju Sverige vara en väldigt aktiv aktör och visa vad vi är duktiga på när det gäller krishantering. Därför undrar jag hur det har gått med det initiativ som försvarsministern tog om att lyfta in genderfrågorna i det europeiska krishanteringssamarbetet. Vart tog det där vägen? Har det blivit något av det?

Anf. 6 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Fru ordförande! Jag har några frågor om de celler som det talas om. Om jag uppfattat saken rätt skulle EU ha en civil cell. Min fråga är hur Sverige blir representerat i den.

Vidare gäller det en cell för samverkan med Nato. Den saken är kanske ännu intressantare eftersom Sverige inte är Natomedlem. Kommer vi att ingå i den här cellens beslutsmekanism? Är vi alltså jämställda med Natomedlemmar inom EU, eller kan vi förvänta oss en särskild roll i sammanhanget?

Anf. 7 ULF HOLM (mp):

Försvarsministern började med att tala mycket om mandat från FN. Men så står det inte i fördragen, utan det står ”i enlighet med FN”. Det är en väsentlig skillnad.

Vi har många gånger diskuterat detta, men jag vill återigen betona att det faktiskt är skillnad mellan ”mandat från FN” och ”i enlighet med FN”. Det är där som min huvudkritik finns. Jag gillar inte den här upprustningen.

Förutom detta undrar jag lite grann kring de celler som Holger Gustafsson var inne på. Det verkar vara väldigt många celler som ska bildas. Frågan är vilken insyn man har i de här cellerna och hur mycket och på vilket sätt Sverige kommer att agera. Jag undrar alltså kring de svenska avsikterna med detta.

Vidare handlar det om hela säkerhetskomplexet. Den europeiska säkerhetsstrategin ska ge bättre förutsättningar att hantera de hot och globala utmaningar och att förverkliga de möjligheter som vi står inför. Så står det. Men hela det resonemanget har ju handlat enbart om militära saker – detta trots att det i säkerhetsstrategin står att det också finns andra globala hot än just de militära. Försvarsministern nämner knappt något om det. Kanske ska det bildas en cell även när det gäller hur man ska agera mot den globala fattigdomen. Det nämndes dock inte här. Det skulle vara trevligt om Sverige kunde ta initiativ till en sådan cell.

Min sista fråga gäller detta med att det ska vara en militär upprustning. Så står det i det nya fördraget, vilket – tack och lov! – inte är antaget. Kanske blir det så. Hur går det då ihop med den svenska positionen? Vi har ju alltid strävat efter militär nedrustning – i alla fall har det varit positionen hittills.

Anf. 8 MARGARETA ANDERSSON (c):

Fru ordförande! Det är intressant att lyssna på de här diskussionerna. Något som diskuterats väldigt mycket och som jag inte tycker att det nämns så mycket om är förtroendeskapande åtgärder – honnörsord som funnits i många diskussioner.

Jag skulle vilja höra vilka tankar som finns när det gäller den diskussionen. Precis som Ulf Holm tror också jag att det är bättre att försöka skapa förtroende och förutsättningar för fredlig samverkan och fredlig samexistens än att möta kriser där det gått så långt att det är nära en konflikt eller där en konflikt redan har brutit ut. Jag är rätt övertygad om att bekämpandet av fattigdomen i världen är ett väldigt effektivt vapen till exempel mot terrorism. Men det kostar andra resurser. Jag undrar hur försvarsministern ser på detta.

Anf. 9 LENNART FREMLING (fp):

Fru ordförande! Det har talats ett flertal gånger här om samarbete med Nato. Det är alldeles uppenbart att vi stegvis närmar oss Nato. Därför skulle jag vilja fråga: När bedömer försvarsministern att det blir dags att börja förhandla om ett medlemskap i Nato?

Anf. 10 ORDFÖRANDEN:

Det var många frågor. Intresset är stort.

Anf. 11 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s):

Fru ordförande! Jag ska försöka svara på frågorna. Mina medhjälpare får väl hjälpa mig och komplettera.

Jag är försvarsminister. Flera av de frågor som ni tar upp är vidare och behandlar viktiga insatser men de hör inte till försvarsministrarnas bord i EU. Det är alltså inte så att jag är ointresserad om jag lämnar några av frågorna därhän.

Gunilla Carlsson började med att fråga om snabbinsatserna. Nato har länge sagt att de behöver en snabbinsatsförmåga. Det tog lång tid innan de började antyda konturerna av hur en sådan insats skulle se ut, och det pågår nog fortfarande en del ställningstaganden i Nato på den punkten.

Men när det handlar om EU:s del kommer beslutsstrukturen att bli den sedvanliga, genom KUSP. En viktig planeringsdel för hur den europeiska eventuella förmågan ska se ut kommer att ske genom cellen i SHAPE. Därmed kommer jag in på just cellen i SHAPE. Den håller nu på att formeras. Vi vet inte hur det slutligt kommer att se ut, hur själva cellen kommer att bemannas och se ut. Vi vet bara att vi ska ha en cell. Det är viktigt, inte minst för Sverige som alliansfritt, att vi har bra samarbetsformer för våra EU-missioner tillsammans med Nato eftersom vi ska använda Natostrukturer. Det är således viktigt för oss att den fungerar. Just nu håller den, som sagt, på att formeras. Jag kan i dag inte ge bättre besked på den punkten.

Gunilla Carlsson tog sedan upp en viktig fråga. Där uppfattade jag, men det är möjligt att det är fel, en viss udd mot operation Artemis – att det inte var så bra att använda det nationella högkvarteret i Frankrike som ledning för operationen.

Europa kan naturligtvis komma till att vi har ett intresse av en militär aktion som Nato inte har intresse av. Om alla länder enigt anser att man ska gå in i en militär aktion – i det här fallet i Kongo – och Nato inte är berett att ställa upp, att ställa sina instrument till förfogande, är det, tycker jag, viktigt att också titta på hur strukturen i EU skulle se ut. Då kommer frågan om de nationella högkvarteren.

Även om det finns flera länder som har anmält resurser är det nog bara stormakterna inom EU som realistiskt kan ställa upp med den kapacitet som krävs för sådana operationer. Men de operationerna är enhälligt beslutade i EU. Man drar inte ut med en EU-operation om man inte har en enhällighet bakom sig när det gäller själva operationen.

Jag måste säga att jag personligen tycker att det var väldigt viktigt att EU kunde bidra till att lösa det glapp som FN hade i Kongo när den gamla MONUC 1-styrkan skulle avlösas av MONUC 2 i ett mycket känsligt område. Det gick inte att i rätt tid med rätt tajmning få dit MONUC 2. Jag tycker personligen att det var ett bra exempel, att man kunde använda EU:s egen förmåga i det läget.

Sedan kommer vi naturligtvis att behöva titta på hur vi använder våra försvarsresurser. Det är inte så att vi kan behålla allt gammalt, utan vi ska omstöpa vårt försvar och modernisera det. Det är en process som pågår, och får vi se när den beredningen är färdig och förslaget kommer om vi tror att det är bra. Men det är fullständigt omöjligt att behålla alla gamla resurser parallellt med att man skapar de nya. Då får vi värdera om de nya är viktigare än de gamla.

Karin Thorborg frågade om OSSE. Det är främst inom det säkerhetsfrämjande området som det har varit aktuellt med samarbete med OSSE, och det är inte riktigt försvarsministrarnas bord. Det är inte uteslutet att EU kommer att bidra med militär krishantering till OSSE. Det diskuterades när det gällde Moldavien, men det sprack på att det inte var politisk enighet på den kanten. Därför har det inte genomförts. Jag vill inte utesluta det, men så har det varit hittills.

Genderperspektivet är numera en UD-fråga, efter att frågan är väckt. Den drivs genom det irländska ordförandeskapet, och den kommer att diskuteras i KUSP. En annan sak är att det nog också krävs lite kontakt. I de bilaterala kontakterna står naturligtvis frågan på min dagordning när jag möter mina kolleger från andra länder.

Holger Gustafsson frågade också om cellen. Den särskilda cell som man diskuterar handlar om civilmilitär samverkan. De här lite bredare operationerna, som kan bli långvariga och som handlar om fredsbevarande, kräver ju en bra övergång mellan det militära och det civila. Därför är det bra. Det är för civilmilitär samverkan som en cell ska skapas, och den cellen är alltså under planering, så precis som i alla cellfrågor får jag säga att det inte är färdigt. I cellen i SHAPE kommer bara EU-medlemmar att vara med, och den är viktig för oss.

Sedan frågade Ulf Holm om FN-stadgan, och jag utgår från att ni har diskuterat den. Alla beslut ska ju tas med enhällighet när man ska ut på internationella uppdrag, och många länder, bland annat Sverige, säger väl att det ska vara på mandat och uppdrag från FN. I praktiken tror jag därför att det kommer att handla om mandat i säkerhetsrådet innan EU ger sig ut på en gemensam krishantering.

Sedan gäller det de andra delarna om hot och andra hot. Jag måste överlämna de frågorna till utrikesministern. Jag tycker att de är intressanta, och i inrikespolitiska diskussioner kan jag ge mig i väg. Men jag tror att det i just EU-nämnden är viktigt att klara ut att det inte är jag som driver de frågorna, hur intressanta de än är, utan det är utrikesministern.

Detta gäller också det som Margareta Andersson tog upp, de förtroendeskapande åtgärderna. Hela EU, som har flera instrument att arbeta med, är ju egentligen till för att man ska kunna använda olika instrument, handel, utbyte och annat för att också åstadkomma fred och säkerhet, och man har en ganska omfattande biståndsbudget. Men jag fokuserar nu på de militära insatserna. Därför har ni inte hört mig säga något om det andra. Det är helt rätt.

Lennart Fremling tog upp frågan om vi stegvis närmar oss Nato. Jag skulle vilja säga så här: Jag utgår från den säkerhetspolitiska doktrin som finns i Sverige. Sverige vill vara alliansfritt, och vi är inte medlemmar i militäralliansen. Däremot har vi alltid sagt att vi är aktiva internationellt, därför att det hör också till vår säkerhetspolitiska doktrin. Det betyder att vi är aktiva. Vi är med i Partnerskap för fred inom Nato. Vi deltar i det arbetet på flera olika områden. Vi deltar i komplexa övningar. Detta gör vi med full respekt för vår hållning att vi inte ska ge oss in i några överenskommelser om ömsesidiga försvarsgarantier. Därför spår inte jag om när en förändring ska ske på den punkten. Jag tycker att det går alldeles utmärkt att vara försvarsminister och driva frågor om ett aktivt internationellt arbete inom ramen för den utrikespolitiska doktrin som riksdagen har lagt fast på förslag från partiledarna.

Anf. 12 ULF HOLM (mp):

Det gäller den första frågan om den säkerhetspolitiska strategin. Förklaringarna från både utrikesministern och statsministern har ju varit att detta är ett nytt sätt, att vi ska se de globala hoten. Vi ska integrera. Vi ska inte bara titta på de militära.

Då är det väldigt märkligt att du som försvarsminister bara vill koncentrera dig på det militära. Det tycker jag är väldigt synd. Det gäller ju att se sambanden mellan olika politikområden för att man ska få en gemensam strategi, om den ska vara så väldigt bra, och inte bara fokusera på militära resurser.

Jag skulle faktiskt på fullt allvar vilja föreslå att det bildas en cell i regeringen för att diskutera det här, så att man ser politikområdena som en helhet och inte bara inriktar sig på det militära. Uppenbarligen är det där koncentrationen är i dag – tyvärr. Jag hoppas att det kan bli en förändring när vi nu går in i 2000-talet på allvar.

Anf. 13 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Jag måste säga att jag har stor respekt för att försvarsministern nu diskuterar det som det här uppdraget handlar om, nämligen EU:s säkerhetsstrategi och förmågan att göra saker och ting gemensamt på försvarsområdet. Ulf Holm tar upp intressanta frågeställningar, men trots att vi har fått en mängd nya hot behöver vi fortfarande kunna bidra till konfliktlösning och fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. EU har kanske tidigare smitit undan, men nu försöker man skapa sig en bättre förmåga. Det är ju det vi diskuterar i dag.

Jag vill bara kommentera svaret vad gäller Artemis och Concordia. Jag vill att vi använder detta i Sverige för att göra en utvärdering av den konflikt som ändå finns mellan EU:s ökade ambitioner och Natos fortsatta utveckling och det amerikanska engagemanget. Det har ju ändå funnits en kritik i fråga om hur man fattade beslut, inte hur man genomförde operationen. Jag håller nämligen helt och fast med om att EU inte hade något val. Man skulle in i Kongo, och man genomförde det väldigt väl. Men just när besluten fattades ställdes Natostrukturen lite vid sidan om, och det har då lett till diskussioner och komplikationer.

Jag tycker att det vore intressant om vi i Sverige kan utvärdera vad det betyder för den svenska förmågan att kunna vara med och tolka det här. Vi sitter ju inte vid Natos sammanträdesbord, och vi får därmed inte förstahandsinformation om de konvulsioner som finns. Det handlar om risken för att EU duplicerar. Det är därför jag ville resa frågan lite grann om hur försvarsministern ser på hur EU ska gå vidare och hur man ska använda de här cellerna för att undvika duplicering.

Jag inser att det är svårt att svara, eftersom detta är under uppbyggnad. Jag tolkar mer försvarsministerns svar som att det finns en vilja att vara med och aktivt bidra och att Sverige ska vara med där det händer. Nu är vi inte med i Nato. Då är vi inte med vid de sammanträdesborden, men här tänker vi delta fullt ut och också leverera in vår del av bördan.

Anf. 14 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Jag vill säga tack till försvarsministern för den information som vi har fått.

De här cellerna vill jag gärna lämna lite synpunkter på. Celler har en tendens att dela sig, och det blir säkert en större verksamhet av det här framöver, en viktig verksamhet. Jag förutsätter att de alliansfria länderna gemensamt arbetar för att få rätt inflytande på det här området från början. Det tycker jag är väldigt angeläget att skicka med.

Jag vill även understryka att vi, när vi skickar militärer utomlands från Sverige, har väldigt starka traditioner, att riksdagen ska fatta de besluten. Det är viktigt också i det här sammanhanget att vi från början bibehåller den parlamentariska kontrollen över den här verksamheten, så att svenska folket kan känna sig tryggt i vad som sker.

Anf. 15 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s):

Till Ulf Holm vill jag säga att jag i Sverige gärna diskuterar ett brett säkerhetspolitiskt begrepp, men nu när jag är i EU-nämnden tror jag att det är ganska viktigt att jag försöker hålla mig till det som är försvarsministrarnas uppgift. Det är begränsat till de militära insatserna och möjligtvis viss civilmilitär samverkan. Detta gör jag egentligen för tydlighetens skull. Det handlar inte om någon oartighet eller om ett bristande engagemang. Jag är faktiskt också politiker och tycker att det är intressant med det andra. Men i det här fallet tycker jag nog att jag ska hålla mig till min lilla matta, som är nog så spännande, som ni hör.

Gunilla Carlsson tar upp en väldigt viktig fråga. EU håller självt på att utvärdera erfarenheterna från Artemis och Concordia. När den utvärderingen är färdig kan vi med det underlaget diskutera risker och möjligheter med olika ledningsstrukturer och ledningsformer.

Om man nu är försvarsminister tror jag att man är lite mer pragmatisk. Väldigt ofta sätter man sig vid ett bord och tror att man ska kunna lösa en massa problem på förhand. Med fler praktiska erfarenheter av fredsfrämjande insatser inom EU:s ram kommer vi att komma närmare varandra och kunna lösa sådana frågor som i dag blir väldigt stora och principiella därför att vi saknar praktisk erfarenhet. Det visade sig att en del saker som tydligen hade diskuterats mycket teoretiskt föll på plats när man stod inför att faktiskt göra en insats, och det är detta vi nu efteråt kan utvärdera.

Jag tror att man får se det här som en process där vi stegvis vinner erfarenhet och där en del saker som vi trodde från början kanske inte visar sig stämma med erfarenhet och verklighet. Men det är lättare att byta uppfattning när man har ett verklighetsunderlag att utgå från än när det bara är principiella uppfattningar, så jag tycker att uppföljningen är viktig och betydelsefull.

När det gäller den konflikt som finns mellan några av länderna inom Nato vill jag säga att de länderna också finns med i EU. Det gör att vi vid borden för med oss de diskussionerna kring de överenskommelser som sker framöver.

Ur svensk synpunkt är det viktigt att samarbetet med Nato fungerar – det har jag sagt. Det är viktigt för Sverige som alliansfri stat, eftersom det är vår möjlighet att komma åt de gemensamma ledningsstrukturer som vi behöver för flera operationer.

Holger Gustafsson tog upp frågan om celler delar sig. Det är det vi får se när några år har gått. Jag tror att alla försvarsministrar sitter med rätt stora ekonomiska problem i sina hemländer och ska stöpa om och modernisera sina försvar. Det är ett bidragande skäl till att man inte vill att EU ska svälla för mycket och innebära för mycket kostnader på de här områdena för de enskilda länderna. I länderna finns det inga andra pengar än statsbudgeten att betala dem med i så fall. Det finns ett tryck på den punkten.

De alliansfria länderna samarbetar, för vi har delvis samma behov, och vi går ihop för att se att våra synpunkter tas till vara.

Det är klart att allting utgår från att vi ska behålla vår parlamentariska beslutsprocess när det gäller internationella insatser. Jag tror att det över huvud taget är viktigt att de som sänds ut från Sverige känner att de har Sveriges riksdag bakom sig inför de många gånger farliga uppdrag som vi kommer att sända dem på.

Anf. 16 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Fru ordförande! Vi diskuterade tidigare i dag parlamenten och Sveriges riksdags fortsatta arbete, och jag har rört vid parlamentarisk kontroll två gånger, de senaste gångerna vi har träffats här. Och det finns nog mycket kvar att göra på det här området.

Vad jag förstår av föredragningen och det man läser skulle Sverige kunna leverera in att vårt huvudkvarter ska ta ledarskap i någon sådan här operation framöver. Vi har den flexibiliteten i vad som ska och inte ska inlevereras och vad vi kan bidra med, men beslutsfattandet kring detta är vad jag förstår utanför riksdagens räckvidd. Det är försvarsministern och regeringen som tillsammans med huvudkvarteret kommer överens om vad man ska leverera in till EU:s kapacitetskatalog. Där kanske det finns anledning att återkomma, för det beror ju på vilken inriktning och ambition som vårt land vill ha i detta när man nu tillsammans i EU ”poolar” sina resurser.

Det var inte så mycket en fråga, utan mer en kommentar. Jag tror att det finns mycket kvar att göra. Det handlar om förankringsarbete men också om demokratisk kontroll på det här området.

Anf. 17 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s):

För försvarspolitiken här hemma gäller att vi vill skapa en bred enighet och samsyn. Det gör att vi har öppna processer i de frågorna. Det betyder att allt som anmäls till styrkeregistret också anmäls till riksdagen. Det är en självklarhet, därför att det är viktigt att alla känner sig delaktiga i de beståndsdelarna.

Anf. 18 ORDFÖRANDEN:

Då vill jag återigen tacka dig, försvarsministern, för att du kom hit med dina medarbetare. Det var, som sagt, spännande. Tack så mycket!

2 § Ekofin

Finansministern Bosse Ringholm

Rapport från ministerrådsmöte den 20 januari 2004

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 10 februari 2004

Anf. 19 ORDFÖRANDEN:

Då vill jag hälsa finansminister Bosse Ringholm med medarbetare välkomna till EU-nämnden. Vi gör väl som vanligt att vi börjar med en rapport från ministerrådsmötet den 20 januari. Därefter går vi vidare till information och samråd. Varsågod, finansministern!

Anf. 20 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Tack, ordförande! Ni har ju en fått en mötesrapport, och det var en ganska stor enighet på mötet om prioriteringarna, som det irländska ordförandeskapet lade fram, eller arbetsprogrammet. Man underströk vikten av att följa upp Lissabonstrategin och att framför allt behandla det kommande finansiella perspektivet, eller Agenda 2007.

Däremot var det repris på momsdiskussionen. Där var enigheten lika total som tidigare.

Till sist får jag lägga till att de konvergensprogram som behandlades var helt oproblematiska, inklusive Sveriges. Vi inhöstade en del lovord för vårt konvergensprogram, och det vidarebefordrar jag nu till nämnden.

Anf. 21 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Det var väl både ris och ros i den rapporteringen om Sveriges konvergensprogram.

Anf. 22 ORDFÖRANDEN:

Vill finansministern kommentera riset och roset?

Anf. 23 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ja, jag har ingen tagelskjorta, men det går att ta fram sådana också.

Anf. 24 ORDFÖRANDEN:

Då går vi in på dagordningen. Vi börjar med punkt 3 om förberedelse inför Europeiska rådet.

Anf. 25 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ni har fått en kommenterad dagordning och en del annat underlagsmaterial. Det har inte skett några ändringar i dagordningen i jämförelse med den version som ni har fått, och vi har inte sett någon A-punktslista ännu. Vi räknar däremot med att det finns ett skatteärende som ska tas upp på listan och som jag strax ska återkomma till när det gäller momsfrågorna.

När det gäller förberedelser inför vårtoppmötet kommer vi att behandla en rad rapporter. De rapporterna är dokument som handlar om en utvärdering av genomförandet av Lissabonstrategin och kommande prioriteringar. Alla de här rapporterna ska då behandlas i ett sammanhang.

Syftet med diskussionen är framför allt att den ska ge vägledning om prioriterade ekonomisk-politiska åtgärder det närmaste året. Diskussionen kommer att handla om det så kallade Key Issues Paper som vi ska anta först vid nästa möte men som vi nu har en förberedande diskussion kring och som är Ekofinrådets viktigaste bidrag till vårtoppmötet.

Vi ska också anta slutsatser om genomförandet av de allmänna riktlinjerna under 2003. Vid mötet hoppas jag kunna presentera en del förslag för att förbättra genomförandet av åtgärder inom just Lissabonstrategin. Det är förslag som handlar om att öka det positiva grupptrycket genom att tydligare presentera framsteg i form av resultattavlor. Det handlar också om att i ökad utsträckning använda goda exempel från olika länder. På det sättet kan vi lära av varandra. Jag har nu en diskussion med en del av mina nordiska kolleger om det här. Jag hoppas att jag kan få ett positivt svar från dem så att vi från de nordiska länderna, och kanske ytterligare några andra länder, kan agera gemensamt.

Det som är viktigt att prioritera inför vårtoppmötet är framför allt frågor om tillväxt och konkurrenskraft, sysselsättning och miljöinsatser. Det handlar om att skapa en inre marknad för tjänster och att öka investeringarna i forskning och utveckling. Det är viktigt att vi fokuserar väldigt mycket på sysselsättningen, inte minst bland de äldre. Jag vill också särskilt lyfta fram miljöfrågorna och det som vi från svensk sida tycker är viktigt, nämligen miljöteknik och energieffektivitet.

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Då tror jag att vi tar a för sig, b för sig och c för sig. Vad jag har förstått ska vi fatta ett beslut i fråga om a, men det handlar mer om ett fortsatt stöd för förhandlingarna vad gäller både 3 b och 3 c. Vi börjar då med rapporten om genomförandet.

Anf. 27 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! I den här typen av planeringar kommer det alltid till uttryck att man ska ta vara på varandras erfarenhet, att man ska ha ett erfarenhetsutbyte. Det är naturligtvis väldigt klokt, men jag skulle vilja fråga hur det går till i praktiken. Hur jobbar vårt finansdepartement för att samla in de här goda erfarenheterna? Och hur delar man med sig av dem? Det är ju en sak att sitta på möten och berätta och ha lite statistik och annat. Men jag undrar om man på något sätt har satt detta i system, så att man verkligen får ut någonting av varandras erfarenheter. Det är min fråga. Hur kan detta gå till?

Anf. 28 KARIN GRANBOM (fp):

Det finns tre stycken prioriterade åtgärdsområden, men Sverige säger sig mest vilja prioritera investeringar och reformer för aktivt åldrande men inte förbättrad konkurrenskraft. Det nämner man inte särskilt – det gäller det här med avregleringar. Sverige får en anmärkning på det här och en rekommendation om att vidta åtgärder. Samtidigt säger Sverige att man ska försöka stötta det skyndsamma genomförandet av olika rekommendationer.

Sedan står det i texten att Sverige ”i stort” tänker ge sitt stöd åt de prioriterade områdena. När man säger ”i stort” betyder det att det inte gäller allt. Då skulle jag vilja veta varför man skriver ”i stort”.

Anf. 29 KARIN THORBORG (v):

Den här rapporten är rätt nedslående läsning. Det är väldigt mycket prat men få konkreta förslag som har genomförts. Vad jag ser är misslyckandena fler än framgångarna när det gäller att genomföra det här.

Bland annat sägs det, när det gäller de tre prioriterade områdena, att man ska uppmana de äldre arbetstagarna att stanna kvar på arbetsmarknaden. I konflikt med det ser man att sysselsättningsgraden är väldigt låg, speciellt i de nya länderna, där mindre än 30 % av den äldre arbetskraften har jobb.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att man prioriterar det ökade arbetsutbudet, men vad jag förstår är det väldigt orealistiska förslag som kommer fram här. Jag undrar om Sverige kommer att kräva mer konkreta förslag om hur man ska komma till rätta med det här.

Anf. 30 CHRISTINA AXELSSON (s):

Det står i den här rapporten om sysselsättningsgraden för kvinnor, men det står ingenting i de här punkterna om att man ska jobba särskilt för att få upp den sysselsättningsgraden och också minska löneskillnader och annat. Jag hittar i alla fall inte det.

Anf. 31 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Jag har mer en sakfråga, för att veta vad vi behandlar. Vi sitter ju nu och bläddrar i kommissionens rapport, den här syntesrapporten, där det föreslås prioriterade åtgärder. Samtidigt talas det om rådsslutsatser om de prioriterade åtgärderna. Jag undrar om det inför den 10 februari har skickats ut någonting som anger ramarna. Det här är kommissionens sammanfattning, men jag undrar vad rådet har förberett.

Anf. 32 Kanslichefen INGRID LARÉN MARKLUND:

Här är det fråga om en rapport om genomförande, kommissionens rapport. Sedan ska det antas slutsatser. Vi har skickat ut Draft Council Conclusions från den 3 februari. Det är ju det rådet ska ta ställning till.

Anf. 33 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Okej, då ber jag om ursäkt. Det är alltså det vi diskuterar nu.

Anf. 34 ORDFÖRANDEN:

Jo, det är det som är viktigt. Det är rådsslutsatser, och det ska vi besluta om. Sedan tar vi de andra punkterna för sig bara för att tydliggöra det här.

Anf. 35 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det är en viktig fråga som Holger Gustafsson ställer, nämligen hur vi agerar för att ta del av andras erfarenheter. Det är riktigt som Holger Gustafsson säger, att vi i möten och i andra sammanhang försöker fånga upp bra saker som andra länder gör, men det är klart att det finns ingen större systematik i det här. Det orkar inte ett enskilt land med. Det är därför som vi föreslår att kommissionen – det är en av våra inspelspunkter som vi gärna vill ta upp på tisdag – mer systematiskt ska följa upp de goda exemplen. På varje område eller för varje indikator ska man helt enkelt försöka hitta de länder som har nått bäst resultat och sprida de resultaten till andra länder.

Det är en massa dubbeljobb om varenda land ska hålla på med samma form av erfarenhetsinhämtning. Detta ska just kommissionen kunna göra som en service åt alla medlemsländerna. Det som Holger Gustafsson efterfrågar är alltså precis det som vi gärna vill lyfta fram, att vi ska få en mer systematisk uppföljning av de goda exemplen.

Sedan kan jag säga till Karin Granbom att vi tycker att frågor om konkurrenskraft är oerhört viktiga. Vi har många gånger från den svenska regeringens sida i olika sammanhang fört fram hur viktigt vi tycker att det är att man skärper konkurrensen på hemmamarknaden.

Vi har som bekant ett högt prisläge som är en av våra akilleshälar. Däremot när det gäller den offentliga delen ligger Sverige i förhållande till andra länder långt framme i fråga om avreglering. Sverige är det land som har mest offentlig upphandling av alla EU-länder. Där ligger vi längst framme, så där har vi verkligen vidgat konkurrensinslaget riktigt ordentligt.

Ett av skälen till att – för att ta upp en fråga som Karin Thorborg också ställde – vi inte till hundra procent delar alla de här prioriteringarna är att vi tycker att det finns saker och ting som skulle kunna bli ännu bättre och som exempelvis handlar om äldre arbetskraft, jämställdhetsaspekter, barnomsorg och annat som är viktigt för ett ökat arbetskraftsutbud. Det är därför jag säger att vi i stort sett delar inriktningen men säger att det finns sådana saker som vi vill lyfta fram ytterligare.

Christina Axelsson pekade just på hur viktigt det är att få fler insatser för att öka den kvinnliga sysselsättningsgraden, som ju är väldigt låg i många länder. Många länder har en stor potential både vad gäller äldre arbetskraft och vad gäller kvinnor. Där ligger vi rätt långt framme från svensk sida, och där skulle vi kunna vara det land som andra länder skulle ha en del goda exempel att hämta ifrån. Det är viktigt att koppla ihop de här delarna.

Anf. 36 ORDFÖRANDEN:

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i det här ärendet.

Vi går vidare till 3 b, som gäller årsberättelsen från Kommittén för ekonomisk politik om strukturreformerna år 2004.

Anf. 37 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag har inget mer att tillägga där. Vi kommer att på Ekofin behandla de tre punkter som vi har på dagordningen i ett sammanhang, så jag låter min inledning vara inledning till helheten.

Anf. 38 ORDFÖRANDEN:

Jag kan konstatera att det finns ett stöd för regeringens redovisade upplägg i det här ärendet.

Vi går vidare till 3 c, som gäller dokument om huvudfrågorna. Jag kan konstatera att det finns ett stöd för regeringens redovisade upplägg i de fortsatta förhandlingarna.

Vi går vidare till punkt 4, Stabilitets- och tillväxtpakten i begränsad krets.

Anf. 39 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ekofin ska ta ställning till de uppdaterade stabilitetsprogrammen för Irland, Grekland, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike och Italien. Dessutom ska vi granska Storbritanniens uppdaterade konvergensprogram. Rådets ställningstagande görs i form av ett yttrande över varje lands program. Samtliga uppdaterade program offentliggjordes i december förra året.

Kommissionen har inkommit med bedömningar av förslag till rådets yttrande för samtliga program. De program som nu är uppe för beslut på Ekofinrådet är bortsett från programmen för Luxemburg och Irland mycket problematiska på olika sätt. Det land som har störst problem är helt klart Frankrike, som jag som sagt ska återkomma till. De övriga länderna har i olika stor utsträckning problem med att klara 3-procentsgränsen, framför allt Italien, men det finns också risker när det gäller Nederländerna och Storbritannien. Det är stora skuldproblem i Italien och Grekland, och det finns också problem med ett cykliskt rensat underskott i nära balans på medellång sikt i flera av de här länderna.

En del länder förefaller också ha väl optimistiska prognoser för den ekonomiska tillväxten. Kommissionens förslag till yttrande kanske är mindre skarpa och uppfordrande än vad de har varit tidigare. Nu riktas relativt få direkta uppmaningar till länderna att vidta olika åtgärder.

Därför skulle vi gärna se en viss skärpning av tonen, i synnerhet mot de länder som har uppenbara problem. Men det återstår att se om det är möjligt att också få stöd för en sådan skärpning under diskussionen.

Jag kommer tillbaka till Frankrike. Det är tveksamt om de kommer att klara 3-procentsgränsen till år 2005, som rekommendationen var från Ekofinrådet i november förra året. Om man inte gör det skulle det innebära att Frankrike för fjärde året i rad överskrider 3-procentsgränsen. Den franska budgetpolitiken innehåller dessutom flera tveksamma element som jag tycker är bekymmersamma. I den mån den franska statsbudgetens intäkter blir större än beräknat ska de användas att reducera statsskulden, och det tycker vi är bra. Däremot avser Frankrike använda eventuella positiva överraskningar på utgiftssidan till att finansiera nya skattesänkningar. Det kan knappast främja en god budgetdisciplin och skapar ingen vidare ordning heller på de offentliga finanserna. Därför tycker jag att det är viktigt att rådet säger ifrån på den här punkten. Om vi inte skulle kunna enas om att kräva ytterligare åtgärder redan nu är det viktigt att klargöra att vi följer den franska utvecklingen mycket noga så att de verkligen lever upp till de åtaganden som de gjorde i november förra året. Det är en förtroendefråga med tanke på vad som hände under förra hösten.

Anf. 40 PER BILL (m):

Det finns mycket som skulle kunna sägas om detta. Vi håller helt och fullt med regeringen, med något litet undantag. Det viktiga är att stabilitets- och tillväxtpakten gäller alla länder lika – stora och små, borgerligt styrda och socialdemokratiskt styrda. Det borde vara svensk position att alltid se till att använda samma måttstock när man delar ut ris och ros. Där vill vi understryka att regeringen är inne på rätt väg och att man bör se till att man alltid är på denna väg. Även om det skulle gälla ett stort och socialdemokratiskt styrt land bör kritiken vara lika hård som när det gäller ett litet och borgerligt styrt land.

Anf. 41 MARGARETA ANDERSSON (c):

Det vi har läst och det som finansministern berättade om regeringens ståndpunkt är väldigt oroande för hela den europeiska unionens framtid. På något sätt upplever jag inte tilltro till EU:s framtida arbete på det här området. Det är så grundläggande för ekonomin att få den att fungera på ett bättre sätt för att få en bättre utveckling i Europa. Finns det några möjligheter att jobba vidare och skapa en följsamhet till överenskommelserna, som jag upplever är ganska dålig på vissa håll? Frankrike och Italien är väl kanske de tydligaste exemplen men även Storbritannien, som ju har samma undantag som vi på det ekonomiska området i och med att de inte finns med i EMU. Håller hela det här bygget på att erodera? Jag vill inte det, men det är en otäck känsla jag har. Vad kan vi från svensk sida göra för att stabilisera det hela på ett bättre sätt?

Anf. 42 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Det är frågor på samma tema, så vi kanske kan enas om svaret. Vi får väl se.

Jag skulle vilja vidga detta lite grand. Det gäller stabilitetspaktens efterlevnad och dess koncept. Man kan fundera på vad det betyder att vissa länder har dragit över. Euron står i förhållande till dollarn ganska högt för närvarande, men det kanske beror på att dollarn är misskött just nu. Det kanske man inte ska ta till intäkt för något.

Frågan är hur de här länderna och kommissionen ser på dem som övertrasserar. Diskuterar man att på något sätt förändra stabilitetspaktens koncept? Det har diskuterats att länder som sköter sin stabilitet skulle ha möjlighet att övertrassera, att man alltså skulle ha mjukare bestämmelser. Det diskuteras också att man skulle kunna hålla sig inom regelverket under ett antal år, det vill säga att en viss variation skulle tålas.

Det är möjligt att det som bestämdes från början, väldigt rigitt med bestämda tal och siffror och spikade gränser att följa, inte är en hållbar lösning för framtiden. Pågår någon diskussion om detta, eller är det bara en allmän kritik mot dem som så att säga har hoppat över skaklarna?

Anf. 43 ULF HOLM (mp):

Mina två frågor gäller samma tema.

Först sade finansministern att den svenska positionen var att det skulle vara en skärpning i tonen. Det kan jag skriva under på. Men vad innebär det mer konkret? Vad innebär denna skärpning i tonen? Vilket agerande kommer att ske från svensk sida?

Den andra frågan är ungefär densamma som Holger Gustafssons, det vill säga om det förs någon diskussion om att förändra stabilitetspaktens konstruktion och koncept. Då vet jag att den frågan tystas ned så fort den kommer upp i EU-sammanhang. Min fråga är: Finns det någon arbetsgrupp till exempel på Finansdepartementet som jobbar mer långsiktigt med det här, följer efterlevnaden och ser hur det skulle kunna förändras längre fram? Även om man inte får diskutera det i dag är det väl helt uppenbart att det kommer en revidering om ett antal år. Det är bra om Sverige ligger långt framme i den diskussionen.

Anf. 44 HILLEVI LARSSON (s):

Det är illa nog att man har ekonomiska problem och inte lever upp till konvergenskriterierna. Vad som är ännu värre är att man dessutom för en oansvarig politik. Det kan man säga att vi har ett exempel på i Frankrike, som vill sänka skatter i ett läge där alla pengar skulle behövas för att komma till rätta med skulderna och problemen.

Min fråga gäller det förhållandet att Frankrike och Tyskland ska ställas inför rätta. Jag har inte hört om det på ett tag. Hur går det med det? Innebär det någon form av press mot Frankrike i det här fallet? Det borde innebära att man vill förebygga problem redan nu. Har man sett någon indikation på det än så länge?

Anf. 45 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag delar helt Per Bills uppfattning att alla länder ska behandlas lika. Det har vi varit mycket noga med från den svenska regeringens sida.

Jag vill påminna Margareta Andersson om att i början av 1990-talet hade många länder, inklusive vi själva, underskott inom de offentliga finanserna i storleksordningen 10–12 %. Nu talar vi om underskott runt 3 %. Det är en väldig historiskt intressant förflyttning på så vis att det är en väsentligt annorlunda situation i dag än vad det var för tio år sedan. På så vis är det en stor framgång.

Frågan är hur vi klarar att undvika att det blir fler länder som slipper igenom 3-procentsgränsen. Jag tror att svaret är att många har fått en rejäl tankeställare av det som hände under förra året i Tyskland och Frankrike. Jag tror inte att så många vill genomgå den processen på nytt, inte ens Tyskland och Frankrike, utan det har blivit en varningsklocka till EU-ländernas regeringar att de ska sköta politiken och finanserna på ett sådant sätt att det inte blir ett nytt Tyskland och Frankrike och en ny domstolsomgång.

Till Hillevi Larsson kan jag säga processen pågår ju. Vi har ingen ny information, utan nu har domstolen tagit över processen. Vi får se hur lång tid det kommer att ta. Så länge den processen pågår blir det ingen intervention.

Till Holger Gustafsson vill jag gärna säga – Ulf Holm tog upp samma fråga – att det naturligtvis inte är något hinder att ha en diskussion. Det finns en diskussion varje dag i tidningarna om pakten och hur den ska utformas. Det pågår hela tiden ett sådant samtal. Däremot har vi tyckt från Sveriges sida, och jag tror att de flesta länder instämmer, att det inte är någon större poäng i att ta upp någon regelrätt diskussion om att ändra regelsystemet i det här läget. Det skulle upplevas som att man försöker fly från problemen. I stället för att lösa problemen försöker man ändra matchreglerna under pågående match, och det inte rätt tillfälle.

Däremot kommer kommissionen att nu i februari komma tillbaka med ett meddelande som handlar om tillämpningen, alltså uppföljningen och genomförandet, av själva pakten. Det tycker jag är oerhört viktigt. Kanske om något år eller två år när vi får en mer normal konjunktursituation och när vi känner att vi behärskar situationen finns det anledning att ställa frågor, och det finns många frågor.

Sverige har ett mål, som andra länder inte har ställt upp, till exempel för vårt överskottsmål och som kan vara intressant att få med i bilden. Det är frågor som handlar om att inte bara reglera vad som händer med våra underskott utan också hur vi reglerar våra överskott, hur man använder överskotten. En del av problemen börjar faktiskt inte i dag, nu när vi kom in i en lågkonjunktur; de började redan 2000 då vi hade stora överskott. Överskotten användes omedelbart fullt ut. Det var början till den process som har lett till 3-procentsdiskussionerna. Det finns många sådana frågor som det finns skäl att ta upp till övervägande, men det tror jag ska anstå lite grand just nu. Däremot ska vi ha mer fokus på själva tillämpningen och uppföljningen, där kommissionen inom kort kommer att presentera förslag. När jag talar om skärpning på det här området är det just den typen av uppföljningar som jag tycker är viktiga ur en skarp synpunkt.

Anf. 46 MARGARETA ANDERSSON (c):

Finansministern använder uttrycket ”normal konjunktur”. Det enda normala med konjunkturerna tycker jag är att de går upp och ned. Men det var egentligen inte därför jag begärde ordet, utan vad jag upplever är att vi kanske har en inställning bland oss politiker, som kan en hel del om de här frågorna, att det går framåt och allt går att lösa. Men hur påverkar det befolkningens inställning, alltså svenskars och fransmäns och kanske framför allt befolkningars i de nya medlemsländerna? Hur påverkas deras inställning till hela EU-projektet? Hur mycket har vi råd att tappa i legitimitet bland befolkningen om vi inte kommer till rätta med de här problemen?

Jag kan hålla med om att det har varit en framgång från början av 1990-talet och till nu, men folks minne är tyvärr väldigt kort. Det är situationen nu och framåt som är intressant i diskussionen. Har finansministern några synpunkter på framtiden och på betydelsen av diskussionerna, på valet till EU-parlamentet, det fortsatta EU-samarbetet och hur vi ska nå framgångar där så att vi inte hamnar i att folk antingen struntar i det eller, ännu värre, vill lägga ned hela projektet därför att det inte nyttar någonting till?

Anf. 47 ANDERS G HÖGMARK (m):

De pensionssystem som länderna har påverkar den konsoliderade offentliga ekonomin i allra högsta grad framöver. Vi har en befolkningsstruktur, demografi, i Europa med en åldrande befolkning och med tyngre försörjningsbörda för den aktiva befolkningen. Det finns framtaget någonstans att det finns behov av reformering av pensionssystemen. De är mer eller mindre dåliga på många ställen. Kan finansministern säga någonting om hur arbetet går där? Finns det någon påtaglig vilja, och framför allt politisk förmåga? Det rör stora och viktiga politiska grupper. Det säger vi varje gång man antyder en ändring av pensionssystemen. Kan finansministern göra någon allmän bedömning av vad detta innebär? I Frankrike är det ingen tvekan om att man har stora grupper som har pensionsavgångar vid mycket låga åldrar. Det kommer att kraftigt påverka den offentliga ekonomin där.

Anf. 48 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

I största allmänhet kan man säga att många länder jobbar just nu med sina pensionssystem. Några har hunnit en bit på väg. Frankrike jobbar till exempel intensivt med sina pensionssystem. Italien har gjort det. Det är en väldigt stor konversion i många länder. Det handlar om den typ av omställning som vi själva var med om under 1990-talet. Det tar tid att få förståelse från olika parter för det, men det pågår ett intensivt arbete. På många av våra Ekofinmöten och toppmöten behandlas just åldrandefrågorna och pensionsfrågorna. Jag tycker att det finns en bra uppmärksamhet på dem, och det är en relativt bra inriktning på arbetet. Det kommer att följa med oss de närmaste åren, eftersom det inte är en fråga som avgörs på ett eller två år. Men det pågår ett ambitiöst arbete på många områden.

Till Margareta Andersson kan jag bara säga att det är oerhört viktigt i allt det EU företräds av, inte minst pakten och Lissabonprocessen, att ju mer man kan leva upp till de ambitioner man sätter upp, desto mer skapar man förtroende för den ekonomiska politiken i Europa. När de nya länderna kommer in har de mycket höga ambitioner. Jag hade tillfälle under veckan att träffa företrädare för regeringarna på Cypern och Malta, och de har mycket höga ambitioner att leva upp till pakten och Lissabonprocessen och alla andra processer. De vill med liv och lust ge sig in i det här arbetet. Det tycker jag är en styrka, och jag är säker på att det kommer att utveckla EU-samarbetet och ekonomin positivt i de nya länderna och därmed ge större legitimitet år hela Europasamarbetet.

Anf. 49 ORDFÖRANDEN:

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i det här ärendet.

Vi går vidare till punkt 5 om sparandedirektivet.

Anf. 50 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Vi kommer att få information av bland annat kommissionen om hur det går med förhandlingarna om sparandedirektivet med tredjeländer och de beroende och associerade territorierna. En förutsättning för att direktivet ska kunna tillämpas från den 1 januari nästa år är att det finns avtal ingångna med Schweiz, Liechtenstein, San Marino, Monaco, Andorra och Kanarieöarna, Isle of Man och de beroende eller associerade territorierna i Västindien om att alla de här länderna tillämpar bestämmelser likvärdiga respektive sammanstämmande med dem som finns i direktivet. Den viktigaste frågan är ett avtal med Schweiz. För att kunna ingå det avtalet ska man räkna med att det faller ut på ett antal andra områden. Den informationen kommer vi att få på tisdagen, så jag har ingen mer detaljinformation för dagen.

Anf. 51 ORDFÖRANDEN:

Den här frågan var ju uppe i EU-nämnden senast den 30 oktober.

Jag konstaterar att det finns ett fortsatt stöd för regeringens redovisade upplägg i den här frågan.

Vi går vidare till punkt 6 om de reducerade momsskattesatserna.

Anf. 52 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det här är en följetong. Kommissionens uppfattning är att man skulle kunna få till stånd någon form av harmonisering på området för lågmoms. Det finns mycket delade meningar mellan medlemsstaterna om detta. Vi har pratat om detta strängt taget vid varje möte under hösten.

Kommissionen hade ett förslag som innebar att man skulle ersätta lågmomsförsöket för arbetsintensiva tjänster med nya permanenta regler. De gamla reglerna gick ut vid årsskiftet. Eftersom inget beslut kunde fattas vid förra årsskiftet lämnade kommissionen ett förslag strax före årsskiftet till en förlängning av lågmomsförsöket med ytterligare ett år. Det är det som kommer upp som en A-punkt på Ekofin på tisdagen.

Frankrike vill att vi fortsätter diskussionen. Jag har svårt att se att vi kan komma särskilt mycket framåt. Det är ganska låsta positioner. Det blir en repris på det som inträffade för några veckor sedan på Ekofin. Frankrike insisterar på att ha någon form av fortsatt möjlighet att för sin del sänka restaurangmomsen, vilket merparten av länderna inte är intresserade av. Vi kommer väl att landa vid att det avgörande helt enkelt blir ordförandens ställningstagande. Vi tycker att det vore bättre att man lät kommissionen få göra en mer genomgripande analys av hela området för lågmoms. Det går inte att vinna enighet i rådet just nu för utvidgningar av det eller det andra slaget.

Anf. 53 ORDFÖRANDEN:

Det handlar om en upprepning av den tidigare svenska ståndpunkten?

Anf. 54 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ja.

Anf. 55 ORDFÖRANDEN:

Då kan jag konstatera att det finns ett fortsatt stöd för regeringens redovisade upplägg i de fortsatta förhandlingarna.

Vi går vidare till Övriga frågor.

Anf. 56 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Jag tänkte ställa en fråga till finansministern, med tanke på de diskussioner som nu förs i Europa om arbetskraftsutbud och de inskränkningar i rörligheten som nu sker och där man går förlustig en del av de goda effekter som utvidgningen skulle kunna ha. Jag antar att det finns olika uppfattningar inom regeringar och inom länder om det här. Men tror finansministern att det kommer att föras någon diskussion om behovet av ökat arbetskraftsutbud och om de negativa signaler som nu kommer om att man inte utnyttjar den potential som finns i de tillkommande länderna från den 1 maj 2004?

Anf. 57 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Svaret är att frågan hittills inte har väckts på Ekofin, och jag har ingen indikation på att frågan kommer att tas upp där, i varje fall inte på det kommande mötet.

Anf. 58 ORDFÖRANDEN:

Vi har ingen A-punktslista. Då får jag tacka finansministern med medarbetare för att ni har kommit hit.

Innehållsförteckning

1 § Europeisk försvars- och säkerhetspolitik 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN: 1

Anf. 2 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s): 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN: 5

Anf. 4 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 5

Anf. 5 KARIN THORBORG (v): 5

Anf. 6 HOLGER GUSTAFSSON (kd): 6

Anf. 7 ULF HOLM (mp): 6

Anf. 8 MARGARETA ANDERSSON (c): 6

Anf. 9 LENNART FREMLING (fp): 7

Anf. 10 ORDFÖRANDEN: 7

Anf. 11 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s): 7

Anf. 12 ULF HOLM (mp): 9

Anf. 13 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 9

Anf. 14 HOLGER GUSTAFSSON (kd): 10

Anf. 15 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s): 10

Anf. 16 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 11

Anf. 17 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s): 12

Anf. 18 ORDFÖRANDEN: 12

2 § Ekofin 13

Anf. 19 ORDFÖRANDEN: 13

Anf. 20 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 13

Anf. 21 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 13

Anf. 22 ORDFÖRANDEN: 13

Anf. 23 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 13

Anf. 24 ORDFÖRANDEN: 13

Anf. 25 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 13

Anf. 26 ORDFÖRANDEN: 14

Anf. 27 HOLGER GUSTAFSSON (kd): 14

Anf. 28 KARIN GRANBOM (fp): 14

Anf. 29 KARIN THORBORG (v): 15

Anf. 30 CHRISTINA AXELSSON (s): 15

Anf. 31 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 15

Anf. 32 Kanslichefen INGRID LARÉN MARKLUND: 15

Anf. 33 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 15

Anf. 34 ORDFÖRANDEN: 15

Anf. 35 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 15

Anf. 36 ORDFÖRANDEN: 16

Anf. 37 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 16

Anf. 38 ORDFÖRANDEN: 16

Anf. 39 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 17

Anf. 40 PER BILL (m): 17

Anf. 41 MARGARETA ANDERSSON (c): 18

Anf. 42 HOLGER GUSTAFSSON (kd): 18

Anf. 43 ULF HOLM (mp): 18

Anf. 44 HILLEVI LARSSON (s): 19

Anf. 45 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 19

Anf. 46 MARGARETA ANDERSSON (c): 20

Anf. 47 ANDERS G HÖGMARK (m): 20

Anf. 48 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 20

Anf. 49 ORDFÖRANDEN: 21

Anf. 50 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 21

Anf. 51 ORDFÖRANDEN: 21

Anf. 52 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 21

Anf. 53 ORDFÖRANDEN: 22

Anf. 54 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 22

Anf. 55 ORDFÖRANDEN: 22

Anf. 56 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): 22

Anf. 57 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s): 22

Anf. 58 ORDFÖRANDEN: 22

Fredagen den 6 februari 2004

EU-nämndens uppteckningar