1 § Rapport från ministerrådsmöte (Ekofin) den 8 oktober 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (Ekofin) den 8 november 1999 (finansminister Bosse Ringholm)

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar EU-nämndens sammanträde öppnat, och jag hälsar finansminister Bosse Ringholm med medarbetare välkomna till EU-nämnden för samråd inför det Ekofinmöte som ska äga rum nästa vecka.

Vi börjar med att ge dig tillfälle att ge en muntlig återrapport från det senaste Ekofinmötet. Jag lämnar över ordet till dig.

Anf. 2 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ni har fått ett skriftligt material, och jag ska därför begränsa min muntliga information till frågan om beskattning av sparande från de länder som har besittningar eller s.k. associerade territorier. Ni fick både skriftliga och muntliga rapporter om resultatet av kontakterna. Det var kanske inte så upplyftande resultat. Det var starka konstitutionella skäl som anfördes mot möjligheten för moderlandet att sätta press på områdena. Alla länder kunde inte heller lämna skriftliga redovisningar. De länder som inte hade gjort det uppmanades att återkomma.

Sparandedirektivet gäller frågan om beroende och associerade territorier respektive tredje land. I förslaget till beslut, som finns med i en bilaga till sparandedirektivet, anges att de medlemsstater som har beroende eller associerade territorier ska verka för att säkerställa tillämpningen i dessa territorier av bestämmelser om ränteutbetalningar till bosatta inom gemenskapen som är likvärdiga med bestämmelserna i direktivet. Dessutom ska alla medlemsstater åta sig att främja införandet av likvärdiga åtgärder i tredje land beträffande ränteutbetalningar till personer som är bosatta i gemenskapen.

De rapporter som lämnades vid förra Ekofinmötet handlade om respektive medlemsländers kontakter med sina territorier. I fråga om kontakter med tredje land gav Ekofinrådet för ett år sedan i uppdrag till de s.k. trojkaländerna Österrike, Tyskland och Finland, och kommissionen att inleda samordnade kontakter med Schweiz, Liechtenstein, Andorra, Monaco och San Marino.

Jag vill gärna betona att det resultat som har uppnåtts i förhållande till medlemsstaterna beror på vilka framgångar som det kan bli med de beroende eller associerade territorierna. Det har betydelse för vilken framgång man kan ha med diskussionerna med tredje land i fortsättningen. Detta är något som säkert kommer att bli en följetong framöver. Det är ett oerhört komplicerat spel mellan de respektive länderna.

Jag stannar här och hänvisar i övrigt till de skriftliga rapporter ni har fått från förra Ekofinmötet.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Det är ingen som har någon fråga. Då går vi in på dagens ärenden. Varsågod.

Anf. 4 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Tack. Två områden utgår från den kommenterade dagordningen, nämligen den om energibeskattning och den om egna medel. I övrigt är det inga ändringar.

Skattepaketet kommer upp till diskussion igen. Det gäller regler för gränsöverskridande ränteintäkter, dvs. sparandedirektivet, och en uppförandekod mot illojal företagsbeskattning samt regler för gränsöverskridande ränteintäkter och royaltyer inom internationella koncerner. Det finns en god bild i materialet över förhandlingsläget.

Den svåraste frågan är sparandedirektivet. Det handlar om Storbritanniens och Luxemburgs krav på undantag för internationella obligationer och undantag för värdepappersfonder. Det handlar också om det förslag som bl.a. Sverige har lagt fram om rättvis fördelning av intäkterna från skatteuppbörden. Det kommer inte att bli ett avslut denna gång, utan det kommer säkert att bli en fortsatt diskussion. I samband med nästa Ekofinmöte planeras en extra sittning just om skattefrågorna. Det finns ett stort intresse från framför allt det finska ordförandeskapet att komma fram till en slutsats i diskussionerna.

Det pågår också en diskussion om rapporten om ekonomisk-politisk samordning som Ekofinrådet ska överlämna till Europeiska rådet i Helsingfors. Rapporten har tidigare diskuterats i den …

Anf. 5 ORDFÖRANDEN:

Vi kanske skulle stanna till på punkten om skattepaketet.

Anf. 6 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Det här har varit uppe flera gånger. Jag har ställt frågor. Det framgår av både det som finansministern säger och i den skriftliga dokumentationen att det är inte är så lättframkomligt.

Jag vill fråga om det inte är dags att spola tanken på att komma fram till ett direktiv om den del av skattepaketet som rör kapitalinkomster. Jag får alltmer en känsla av att det är från vissa länders sida fråga om en fördröjningsmanöver. Jag tänker framför allt på Storbritannien och Luxemburg, som har intressen av att inte införa reglering på området. Dessa länder vill inte säga detta rent ut, utan talar i allmänna termer om att de ska ha undantag och särskilda lösningar. Engelsmännen talar om idén att skatt tas ut av småspararna men inte storspararna i fråga om Eurobonds. Det verkar vara hämtat från konstruktionen av den svenska förmögenhetsskatten. Luxemburg menar att värdepappersfonder inte ska beskattas – för de råkar ligga i Luxemburg. I den mån det ska vara en källskatt ska den vara 10 % och intäkten ska stanna i Luxemburg. Det ligger inte precis i det svenska intresset.

Genom att prata om det här på det här viset så hålls den nuvarande situationen gående. Den består i att det i andra länder är högre beskattning och därmed en utflyttning av kapitalet från dessa länder till t.ex. Storbritannien och Luxemburg.

Från svensk sida får jag en känsla av det motsvarande syfte som det här pratet tjänar till nämligen att man inser att det inte går att ha det så i längden, men man kan hänvisa till att det pågår samtal om en samordning, harmonisering, införande av en minimiskattesats på 20 % i EU. Därmed går det att skjuta åtgärder på hemmaplan på framtiden. Sverige kommer att förlora på att situationen består på detta oklara sätt.

Jag ser här, när jag läser om det alldeles nödvändigt att få en närmast universell acceptans för tanken på en minimiskattesats, att i fråga om associerade och beroende områden har Danmark meddelat att Grönland och Färöarna inte har något emot att inkluderas i detta. Tro sjutton, det! Det finns inte mycket till främmande sparkapital på Grönland och Färöarna.

Frankrike säger att det handlar om sex territorier som ännu inte har redovisat några definitiva ståndpunkter. Nederländerna förklarar att positiva samtal pågår. Det är hela tiden fråga om fördröjningstendenser. Då har man inte närmat sig de länder som ligger utanför kontakten med EU-länder och som därmed skulle tycka att det var mumma om man på det här området inför regler av det slaget.

Är det inte lika bra att bita i det sura äpplet och konstatera att sparandedirektivet inte är framkomligt och i stället inrätta den nationella lagstiftningen efter den situation som därmed råder?

Jag kan föreställa mig att det skulle kunna gå att få en överenskommelse som rör inkomster från ränte- och royaltybetalningar. Är det möjligt att få en separat sådan, eller faller den tanken om inte sparandedirektivet läggs fram?

När det gäller företagsskatten är det väl framför allt fråga om att avgöra vilka företeelser som ska definieras som osunda eller skadliga? Det är inte särskilt lätt att göra en lista på sådant. Hur lång tid kan det återstå innan man har kommit fram till detta? Är det verkligen möjligt att räkna med att sy ihop något för beslut vid toppmötet i Helsingfors – vilket har varit planerna hittills?

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp):

Tack, herr ordförande! Vice ordföranden höll en ganska lång genomgång. Jag kan sammanfatta min fråga med dels vilken bedömning finansministern gör av om det verkligen finns ett genuint intresse hos alla EU-länder att komma fram till en lösning, dels vilken tidshorisont det handlar om. Ligger det verkligen i Sveriges långsiktiga intresse att arbeta vidare med detta?

Jag instämmer i det Lars Tobisson sade, nämligen att det förefaller vara en hel del allmänt förhalningsarbete i stället för att antingen komma till skott eller konstatera att man inte kommer till skott.

Jag vill gärna ha lite utförligare information om hur arbetet går med att involvera de mer näraliggande länderna. Vad är bedömningen? Kommer det någonsin att gå att komma fram till ett vettigt gemensamt förslag, eller vore det inte bättre att Sverige satte stopp för detta och hittade andra lösningar?

Anf. 8 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det är frestande att starta en stor skattepolitisk diskussion när jag hör Lars Tobissons uppgivenhet. Men jag ska inte göra det. Jag konstaterar att det finns en varierande grad av intresse i de olika länderna att delta i samordningen, men jag tror att det finns anledning att stödja det finska ordförandeskapet som är oerhört angeläget att komma till ett avslut i frågan.

Den finske finansministern – för övrigt Lars Tobissons partikollega – har lagt ned mycken möda och mycket arbete på att åstadkomma ett resultat. Vi har hela tiden understött honom i det arbetet, och jag hoppas att vi kan göra det under tiden framöver och att vi vid extrasessionen kan sätta ytterligare tryck i frågan.

Man har kommit långt i fråga om uppförandekoden, och man har listat ett stort antal områden som i dag är utsatta för skadlig konkurrens. Jag inser att det finns svårigheter med de olika territorierna. Det går inte att hitta en enkel lösning, men att ge upp vore detsamma som att dra en skattepolitisk slutsats från hemmaplan att det är bättre att över huvud taget ge upp beskattningsinsatsen. Det är vi inte beredda att göra. Vi tror att det finns skäl att understödja det finska ordförandeskapets ansträngningar.

Anf. 9 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Sauli Niinistö driver inte frågan som moderat partiledare i Finland och inte heller som finsk finansminister utan som företrädare för det finska ordförandeskapet. Det är hans skyldighet att ta fatt på de ärenden som ligger och föra fram dem till ett avgörande. Det har jag ingen kritik mot.

Men frågan är hur vi som medlemsland ska reagera och ställa oss i den situationen. Det är där jag kommer fram till slutsatsen att om man ser att något inte är framkomligt, annat än på ett för vårt eget land skadligt sätt, ska man inte vara med i det här spelet. Då ska man dra konsekvenserna och i tid konstatera att man får gå till väga på annat sätt för att klara av frågorna.

Jag gör bedömningen, efter att ha försökt att följa frågan, att Storbritannien kommer inte att ställa upp på de planer som finns, utan de kommer att resonera om alla möjliga undantag för att tillgodose sina egna intressen i London City. Dessutom finns det inte en chans i världen att påverka kanalöarna och Gibraltar i det avseendet. Det går att uttala alla möjliga förhoppningar, men dessa territorier är baserade på att bedriva den typen av offshore-verksamhet. De skulle helt undergräva sin egen ställning om de skulle medverka till någonting som egentligen bara Storbritannien kan be dem om – vilket Storbritannien inte har något större intresse av att göra. Motsvarande resonemang kan göras om Luxemburgs situation. Då har jag inte nämnt de länder utanför EU som naturligtvis bara skulle se med stor glädje – skratta hela vägen till banken – om EU införde den typen av sparandedirektiv.

Vi bör inrikta oss på en situation där detta inte går att få till stånd och i stället se efter hur vi ska utforma vår egen situation.

Finansministern svarade inte på de frågor jag ställde, dvs. om det är möjligt att bli klar med detta, även med ett engagerat finskt ordförandeskap, till toppmötet i Helsingfors. Jag gör bedömningen att det absolut inte kommer att gå. Det vore intressant att höra finansministerns bedömning på detta område. Jag frågar också huruvida det är möjligt att dela upp detta så att ränte- och royaltybetalningar tas för sig, och jag undrar hur lång tid det tar att komma fram till listan där det framgår vad som är skadliga beteenden i fråga om företagsbeskattning. Det går att även där ange hur långt tidsperspektiv det kan röra sig om.

Anf. 10 KARIN PILSÄTER (fp):

Det är inte roligt att vi framstår som om vi är uppgivna, men arbetet verkar uppgivet – speciellt som vi inte får några informationer om hur det faktiskt går. Kommer man någon vart med de tidigare kontakterna med t.ex. kanalöarna och Gibraltar? Om det inte händer någonting där, får man intrycket av att det är fråga om en evighetsmaskin som verkligen inte är till fördel. Man måste hitta andra vägar att gå. Det vore bra om finansministern kunde rapportera lite mer om det. Hur är bedömningen av effekterna för Sverige om det blir ett långdraget arbete? Det är bra att ge sitt stöd åt det ordförandeland som försöker gå framåt i frågan. Om det inte lyckas missas andra chanser att komma fram på andra vägar eller att påverka situationen. Vad är bedömningen att resultatet blir för Sverige om arbetet blir långdraget innan man vet om det lyckas eller inte lyckas?

Anf. 11 MATS ODELL (kd):

Herr ordförande! Jag vill ta upp en annan fråga, och jag vet inte om den faller inom skattepaketet – men jag tror det. Det gäller en annan växande företeelse, den gränsöverskridande handeln. Det gäller beskattning av elektronisk handel. Hur har arbetet förflutit där? Kommer man någonstans, och ligger det med i detta sammanhang?

Mot bakgrund av det hittills sagda i ärendet verkar formuleringen i den kommenterade dagordningen angående uppförandekoden något överdriven. Där står: ”Detta arbete löper för närvarande enligt planerna, även om svåra avgöranden återstår.” Är de svåra avgörandena det som har ringats in i diskussionen eller finns det även andra saker som är svårhanterliga i sammanhanget?

Anf. 12 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det framgick av mitt förra inlägg att jag tror att det är möjligt att nå ett resultat på området. Det går aldrig att utlova en exakt tidtabell till en viss tidpunkt. Det finska ordförandeskapet har känt att det har varit svårt med genomförandefasen, och man har velat sätta ett extra tryck genom att sätta in ett extra möte för att försöka forcera processen.

Jag tror inte att det är möjligt med någon uppdelning, Lars Tobisson, eftersom detta har diskuterats som ett paket. Jag tror inte att det går att skilja ut vissa delar från övrigt. Visserligen är egennyttan ett framträdande drag i alla sådana diskussioner. Men det finns ett visst politiskt intresse för alla länder att medverka till ett gott resultat. Ingen vill väl bli den som lägger krokben för att åstadkomma ett resultat.

Vi är medvetna om att detta sker i små, små steg. Vi talar om lite olika saker. Men jag håller mig till det som man kanske kommit betydligt längre på. När det gäller uppförandekoden så har man de senaste dagarna kunnat lista ett stort antal områden, så där finns det möjlighet att nå ett avslut inom en nära framtid.

Elektronisk handel, Mats Odell, har inte varit uppe till diskussion i det här sammanhanget.

Anf. 13 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Med utgångspunkt i vad finansministern sade, nämligen att detta inte ska delas upp utan ses som ett paket, är det inte mycket idé att glädja sig åt om vissa eventuella framsteg har uppnåtts beträffande uppförandekoden om det inte blir något med sparandedirektivet. Då är allt förspillt.

Därför har sparandedirektivet den strategiska rollen i sammanhanget. Det är det man måste inrikta sitt arbete på. Inget land vill framstå som det som sätter krokben. Men det finns länder som definitivt i skymundan, i eget intresse, kommer att vilja sätta krokben. Det är det som pågår. Genom att låta det tillståndet bestå och tala om framgång gör vi kanske så småningom förluster på att ha olikartade bestämmelser i de olika länderna. Därmed åsamkas vi en utflyttning av sparandet från Sverige och andra högskatteländer till lågskatteländerna. Det ligger i deras intresse för dem som sätter krokben i skymundan att detta fortsätter.

Den svenska regeringen bör göra klart för sig själv, om man inte vill framstå som den som sätter krokben, att detta inte kommer att leda någon vart och i stället eftersträva en harmonisering som uppnås på hemmaplan genom att vi anpassar våra skattesatser på ett sätt som gör att vi blir konkurrenskraftiga gentemot andra länder.

Anf. 14 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag anstränger mig för att hitta på någonting att säga för att skapa lite gladare miner hos Lars Tobisson. Jag inser att det är svårt att hitta på något. Jag hör på hans slutsats att han hellre vill plädera för svensk skattesänkning än att anstränga sig för att skapa en samordning på europeisk nivå. Det är trots allt samordning på europeisk nivå som skulle kunna skapa lite glädje även hos Lars Tobisson.

Anf. 15 KARIN PILSÄTER (fp):

Det inger inte förtroende för att processen verkligen kommer att komma till ett slut att finansministern inte kan avrapportera någonting lite mer konkret om hur arbetet går med att få med de länder som det hänger på om det över huvud taget ska bli något meningsfullt. Går det att få något svar på vad det finns för tankar eller alternativ handlingsplan om det blir ett långdraget arbete? Vi kan väl ändå vara överens om att situationen nu inte är lyckad. Det är det som är orsaken till att detta arbete har satts i gång. Man behöver inte vara en svartmålare för att ändå vilja ha en alternativ plan eller strategi angående de länder som kan misstänkas inte vara mest pådrivande för att komma till ett avslut.

Anf. 16 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag har nämnt att det lämnades både skriftliga och muntliga rapporter. Jag har inte i detalj redovisat dem här. De finns till en del i vår egen skriftliga rapport. Det återstår också ett antal rapporter som inte har lämnats och som vi hoppas på att få ta del av vid nästa tillfälle.

Nu forceras tidtabellen så att man i slutet av november hoppas kunna komma fram till något.

Anf. 17 ORDFÖRANDEN:

Detta ärende återkommer den 29 november på nästkommande Ekofin.

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns stöd för regeringens här redovisade upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i denna fråga.

Anf. 18 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det handlar om den ekonomisk-politiska samordningen och den rapport som ska lämnas över till rådet i Helsingfors. En av frågorna handlar om hur regeringarna ska förhålla sig till de nationella parlamenten. Vi har från svenskt håll drivit frågan med stor öppenhet och dialog med de nationella parlamenten.

Anf. 19 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag har en fråga beträffande ordalydelsen i föredragningspromemorian. Där står under punkten 5 att man ”ombad Ekofin-rådet att rapportera till toppmötet i Helsingfors om hur samordningen av den ekonomiska politiken har fungerat under den tredje etappen av EMU”. Innebär detta att Sverige inte deltar i samordningen eftersom vi inte deltar i den tredje etappen av EMU?

Anf. 20 YVONNE RUWAIDA (mp):

På s. 3 i denna PM från Finansdepartementet står det att ”ett viktigt led i detta arbete”, dvs. att förenkla och strömlinjeforma processerna för samordning, ”är att ytterligare förstärka de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken”. Då vill jag veta på vilket sätt man från svensk sida vill förstärka detta. Jag är själv lite tveksam till att man vill göra detta. På vilket sätt ser svenska regeringen på att förstärka de allmänna riktlinjerna?

Anf. 21 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det var två frågor av skild karaktär. Jag överlåter till min statssekreterare Sven Hegelund att besvara frågorna.

Anf. 22 Statssekreterare SVEN HEGELUND:

Den första frågan gällde om vi deltar i ekonomisk-politisk samordning under tredje etappen av EMU. Svaret är att vi gör det. Det ekonomisk-politiska samarbetet gäller alla EU:s 15 medlemsstater. Det sker ett särskilt samarbete mellan de elva länder som har infört euron. Det sker i Euro 11-gruppen. Det gäller de frågor som är specifikt knutna till den gemensamma valutan. Vi deltar alla i det generella ekonomisk-politiska samarbetet.

Sedan var det frågan om på vilket sätt vi vill stärka samordningen. Det är framför allt knutet till broad economic political guidelines. Vi har tillsammans med andra velat göra dem tydligare och mera länderspecifika. Vi har också velat utveckla processerna och få till en strömlinjeformning av samarbetet.

Anf. 23 ORDFÖRANDEN:

Tack. Jag konstaterar att detta också är en fråga som vi återkommer till inför nästa möte den 29 november, men att det finns stöd för att fortsätta arbetet med den inriktning som regeringen här har redovisat.

Anf. 24 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det handlar om vår linje när det gäller EIB:s utlåning till tredje land. Vi vill att nuvarande relativa regionala fördelning ska kunna bestå. Det innebär att ungefär hälften av utlåningen går till Central- och Östeuropa, inklusive västra Balkan.

Även om medlemsländerna står långt från varandra hoppas jag att vi ska nå en överenskommelse i frågan på måndag.

Anf. 25 YVONNE RUWAIDA (mp):

Hur ser positionerna ut?

Anf. 26 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det finns viss oenighet på området av den vanliga geografiska karaktären. Det kommer att handla om att finna någon form av kompromiss på området.

Anf. 27 ORDFÖRANDEN:

Ingen ytterligare har begärt ordet. Jag finner att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf. 28 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det handlar om handlingsplanen för riskkapital, som också har varit uppe till diskussion tidigare.

Kommissionen har tagit fasta på en del av de synpunkter som då framfördes av Ekofinrådet. Sverige ligger långt framme jämfört med många andra medlemsstater. Jag ser det som angeläget att intensifiera arbetet med att riva barriärer och vidta åtgärder som underlättar transaktioner och investeringar över gränserna.

Vi välkomnar också förslaget att regelbundet mäta och jämföra riskkapitalförsörjningen dels mellan medlemsstaterna, dels i jämförelse med t.ex. USA och Japan. Jag räknar med att kommissionen kommer att få stöd för sin uppläggning av arbetet på den punkten.

Anf. 29 ORDFÖRANDEN:

Vad jag förstår är det ärendet en ren informationspunkt.

Anf. 30 LARS TOBISSON (m):

Ja, det är det naturligtvis.

När man tar del av materialet och diskussionen om vad man kan göra för att förbättra tillgången till riskvilligt kapital i EU-länderna, slås man hela tiden av att det är klart att det går att ägna sig åt den typen av informationsutbyte. Men det avgörande för tillgången till riskvilligt kapital i de enskilda medlemsländerna är skattebestämmelserna.

Det är ett nationellt beslut. Man kommer inte långt med att bara sätta upp en handlingsplan, om man inte är beredd på att i de enskilda länderna vidta åtgärder för att få en gynnsam skattebehandling av riskvilligt kapital.

Anf. 31 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Man kan naturligtvis ha den uppfattningen, men jag tror att det arbete som utförs ändå är värdefullt. Själva jämförelsen är en sporre för de olika länderna för att medverka i det här arbetet.

Anf. 32 LARS TOBISSON (m):

Det var en punkt som finansministern gick förbi, införandet av eurosedlar och mynt. Av materialet om detta förstår man att det har sina praktiska svårigheter, men det är inte detta min fråga gäller. Jag läser från föredragningspromemorian: ”Det gemensamma uttalandet skall innehålla riktlinjer för medlemsstaterna vad gäller praktiska aspekter vid införandet av sedlar och mynt i euro, exempelvis hur lång perioden av dubbla valutor i cirkulation bör vara.”

Det är uttalande som ska antas vid Ekofinrådet. Då är min fråga: Deltar Sverige i det beslutet? Det beslutet har ingen som helst relevans för vårt eget lands del så länge vi inte deltar i eurosamarbetet. Hur ser andra länder på om vi lägger synpunkter på detta? Det måste vara ganska konstigt.

Jag ställer den här frågan eftersom vi har statssekreterare Hegelund närvarande här. Jag har noterat att det är ett material som har delats ut i finansutskottet, och som också finns skriftligt, om Euro 11-gruppen. Men det här uttalandet skulle göras av Ekofinrådet, och det står att ett problem för svenskt vidkommande är att diskussionen om ekonomisk-politisk samordning och policymix i ökande grad förs i Euro 11-gruppen. Som icke deltagande land har Sverige begränsad insyn i dessa diskussioner, bl.a. har examination av de enskilda ländernas ekonomi och budgetutveckling tendens att föras på djupet i Euro 11-sammanhang och mer pliktskyldigt i Ekofinrådet.

Delar finansministern den uppfattning som här har kommit till uttryck i en av statssekreteraren föredragen promemoria inför finansutskottet, att vi får allt mindre kontakt med diskussioner om ekonomisk-politisk samordning – det är vad jag frågade om förut – och policy i olika frågor? I realiteten förs ju diskussionerna på djupet i Euro 11-gruppen. Hur beter sig finansministern när frågan om eurosedlar och mynt kommer upp? Sitter han tyst och stilla vid bordet, eller förväntas han ha synpunkter på hur det ska gå till i de enskilda medlemsländerna?

Anf. 33 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag kan lugna Lars Tobisson: Jag kommer inte att lägga några hinder i vägen för Italien och andra att sköta sina övergångar till euron. Det är det ena.

Det andra är att det finns naturligtvis alltid en risk att Euro 11-sammanslutningen går djupare in i diskussionen om det som rör själva valutasamarbetet. Därför har vi fyra länder som inte tillhör Euro 11-kretsen ständigt anledning att påminna om den överenskommelse som finns sedan förra hösten om att Euro 11-ländernas arbete ska handla om valutasamarbetet och inte om en mer omfattande ekonomisk diskussion. Det utgår jag från respekteras.

Anf. 34 GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har en fråga som gäller punkt 7, HIPC-initiativet. Det finns en viktig fråga som inte står nämnd här. Det gäller hur man kontrollerar att skuldavskrivning sker på ett sådant sätt att man inte gynnar korruption eller rent kriminell aktivitet. Det finns i vissa fall negativa erfarenheter av skuldavskrivningar, som resulterar i att makthavarnas lån skrivs av, var de nu har placerats någonstans. Dessutom ger man möjlighet till ny snabbupplåning, som ska skrivas av någon gång i framtiden.

Då är frågan: Vad har EU för policy när det gäller att se till att skuldavskrivningen sker på ett korrekt sätt och resulterar i det som är syftet med skuldavskrivningen, nämligen att ge en möjlighet för fattiga u-länder att faktiskt satsa på utveckling?

Anf. 35 KARIN PILSÄTER (fp):

Jag har också en fråga som handlar om den svenska positionen kring de frågor som står nämnda på slutet: Storbritannien, kritik och budgettrycket, inställningen till att inom ramen för EU arbeta med den här typen av biståndsfrågor. Vad är den svenska linjen? Nu kommer visserligen biståndsministern senare hit, men eftersom frågan ändå kom upp skulle jag vara intresserad av att få veta hur finansministern agerar i de sammanhangen. Är det den här vägen som också Sverige tillstyrker att man ska arbeta med i de här frågorna eller vill vi hålla tillbaka i det här sammanhanget?

Anf. 36 Departementssekreterare STEFAN ISAKSSON:

Jag ska börja med korruptionsfrågan. HIPC-initiativet är lanserat av Världsbanken och IMF gemensamt. Alla länder som kommer i fråga för HIPC-initiativet och är alltså eligibla för initiativets implementering ska också ha ett anpassningsprogram som leds av IMF. Samtidigt med det nya initiativet finns det långtgående planer och även förslag på att öka fattigdomsbekämpningen med de pengar som frigörs. Det gör att det sammantaget finns många hållhakar på att de medel som frigörs med skuldavskrivningar inte ska gå till korruption.

Självklart är det här en mycket stor fråga på agendan, och det är en fråga som just nu drivs i både Världsbanken och IMF.

Jag vet inte om jag ska gå djupare in på det nu, men för att det här över huvud taget kan komma i fråga för behandling finns det alltså ordentliga program.

Den andra frågan berör hur regeringen ser på fördelningen av medel, den miljard som man har sagt ska gå till HIPC-initiativet. Som ni känner till konstaterar man i Washington ett finansieringsgap för att kunna finansiera hela initiativets implementering. Då har man dels en pott som EU ska fylla som kreditor, dels en annan pott som man skulle vilja stoppa in som en speciell utvecklingsagent i de internationella sammanhangen. Det akuta finansieringsbehovet gäller Världsbankens HIPC Trust Fund. Det är det finansieringsgapet som vi i första hand ska lösa.

Anf. 37 KARIN PILSÄTER (fp):

Hur ser ni i allmänhet på att gemensamt sätta in pengarna med tanke på att det ger ett tryck på EU-budgeten i stället för de nationella budgetarna i biståndsarbetet och att ha den inriktningen att öka programmen?

Anf. 38 Departementssekreterare STEFAN ISAKSSON:

Vad gäller tryck på EU-budget avser det förslag som ligger på bordet i dagsläget i huvudsak EDF-pengar. Det finns en annan pott. Det är alltså Europeiska utvecklingsfondens pengar som redan är ”pledgeade”, dvs. att man redan medgivit att ge de här resurserna. Det är därifrån resurserna ska tas i huvudsak. EDF-pengar kan tas till dem som ingår i gemenskapens biståndsprogram och som är riktat till de fattigaste länderna i gruppen, ACP-länderna, alltså de afrikanska och karibiska länderna. De länder som inte är i den här gruppen men som ändå gemenskapen har beslutat kunna ge bidrag till berörs i stället av en annan lagtext. Det handlar om omfördelningar inom redan givet anslag. Här har Sverige sagt att vi är lite osäkra på vilka möjligheter det finns för att använda dessa medel, för vi har redan sagt att vi ska hjälpa Turkiet och Kosovo. Det går under samma anslag. Där är vi lite skeptiska till hur det går att lösa.

Anf. 39 ORDFÖRANDEN:

Då är vi klara med den delen av dagordningen. Då går vi över till konvergensprogrammet. Varsågod finansministern.

Anf. 40 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

De medlemsstater som deltar i valutaunionen ska utarbeta ett stabilitetsprogram och länderna utanför ett konvergensprogram. Den första generationens program lades fram i slutet av förra året. Programmen är ett led i den gemensamma övervakningen av de offentliga finanserna. I programmen ska medelfristiga budgetmål anges. Länderna har åtagit sig att eftersträva ett mål nära balans eller ett överskott, men varje medlemsstat får själv bestämma det exakta budgetmålet.

Programmen uppdateras årligen och lämnas in före årsskiftet. De granskas av ekonomiska och finansiella kommittén på grundval av den bedömning som kommissionen gör. Vid behov kan det gå vidare till Ekofinrådet, som avger ett yttrande som i så fall blir offentligt.

Beträffande vårt konvergensprogram från december 1998 noterade rådet i sitt yttrande att det ökade förtroendet för den ekonomiska politiken inte kommit till uttryck i växelkursstabilitet. Vi menar från vårt håll att erfarenheterna från vår nuvarande politik, inriktad på prisstabilitet i kombination med rörlig växelkurs, är goda och att den skapar förutsättningar för en långsiktigt stabil valuta. Under de senaste åren har den svenska kronan inte uppvisat större fluktuationer än valutorna i andra länder med rörlig växelkurs och inflationsmål, exempelvis Storbritannien. Rådet tyckte vidare att programmet innehöll för lite om strukturreformer. Vid uppdateringen ger vi just strukturfrågorna en mera utförlig behandling.

För att sammanfatta innehållet i uppdateringen, som ni själva har fått ta del av, kan ni se att den ryms inom den politik som regeringen har presenterat i budgetpropositionen.

Anf. 41 LARS TOBISSON (m):

Mycket skulle kunna sägas om den sorglustiga historien om Sveriges konvergensprogram och försöken på senare tid att skriva program som inte handlar om det som saken gäller.

I förslaget till uppdatering kunde man gå in på sådant som behandlas utförligt, t.ex. finanspolitiken, och konstatera att inget sägs om att vi i själva verket, om man tar bort effekterna av engångsföreteelser, fortsatt har ett underliggande underskott i statsfinanserna. Men jag tänkte inrikta mig på det som måste vara det väsentliga, nämligen det som jag redan för ett år sedan framhöll som det stora felet med konvergensprogrammets uppläggning och som därför borde ha åtgärdats vid det här tillfället, nämligen att man ägnar så litet utrymme åt den punkt där vi hittills inte har uppfyllt konvergenskriterierna. Det gäller valutastabiliteten.

Det finns formuleringar i förslaget till uppdatering som är rent stötande och som måste uppfattas som utmanande av de andra medlemsländerna. Man skriver t.ex. på s. 1 i första meningen andra stycket: ”I enlighet med stats- och regeringschefernas beslut från maj 1998 deltar Sverige inte i valutaunionen från start.” Det kan man ju säga. Det är ett sätt att uttrycka det förhållandet att vi blev underkända från möjligheten att delta. I detta beslut deltog även den svenske statsministern, som tillsammans med de övriga kom fram till att vi inte uppfyller kraven för valutastabilitet. Detta borde nämnas inledningsvis och läggas till utgångspunkt för det konvergensprogram som vi ska göra. Till skillnad från stabilitetsprogrammen som de medlemsländer som deltar i euroarbetet har att uppställa ska vi visa hur vi kan förverkliga mål vad gäller pris- och valutastabilitet. Det gör man ingenting annat åt än att man på s. 2 längst ned skriver att ”Sveriges erfarenheter av nuvarande penningpolitiska regim, med inflationsmål och rörlig växelkurs, är goda. En knytning av kronan till ERM2 är inte aktuell för närvarande.”

Man kan fundera lite grann över dessa formuleringar. Man kan hävda att det kan vara ett beröm till euron, för euron har också en rörlig växelkurs. På det viset är det fullt klart att knyter vi oss via ERM till euron har vi fortsatt rörlig växelkurs mot omvärlden. Om det här uttrycket att vi fäster vikt vid och har goda erfarenheter av vår nuvarande rörliga växelkurs skulle innebära att vi faktiskt vill ha växelkursen rörlig mot euron, handlar vi rakt emot det som är vårt åtagande när det gäller den valutaregim, den monetära politik, som ska föras. Där har vi förbundit oss för att ha en mot euron stabil relation.

Man kan läsa de utlåtanden som gjordes i samband med att ställning togs till konvergensprogrammet från december 1998 på lite olika sätt. Jag har noterat att EU-kommissionen i sitt utlåtande konstaterade att penningpolitiken i konvergensprogrammet behandlas mycket kortfattat. Man säger också att inget sägs om när Sverige kan tänkas ansluta sig till ERM2 som förberedelse för eurons införande och att därmed kvarstår frågan om valutastabilitet och kronans framtida utveckling. Man har direkt sagt att det är en brist i konvergensprogrammet att man inte hanterar det som är det avgörande felet på den svenska konvergenspolitiken.

Vid Ekofinrådets sammanträde den 8 februari klargjorde EU-ländernas finansministrar, utan invändning från den svenske finansministern, att Sverige för att kvalificera sig för EMU måste demonstrera sin förmåga att hålla en fast rimlig kurs mellan kronan och euron över en tillräcklig tidsperiod och utan allvarliga störningar. Ministerrådet förväntar sig att detta skulle leda till ett beslut om Sveriges anslutning till ERM 2.

Det har här viftats bort och sagts att det inte behövs därför att man kan få undantag.

Jag noterade en intervju med den nye EU-kommissionären för monetära frågor. Det hette att den förre var så strikt och att han inte hade gehör för detta. Den nye som är spanjoren Solbes, partivän till finansministern, säger mycket klart och tydligt att man ska ha en strikt tolkning av konvergenskriterierna till EMU. Ett av de krav som ställs är två års medlemskap i ERM. Det är inget tvivel om att det här förhållandet gäller fortfarande. Att vi nu gått in i en situation där elva medlemsländer är med i tredje etappen ändrar inte på de krav som ställs på Sverige som ännu inte har kvalificerat sig för deltagande på det här området.

Detta är den grundläggande invändning som jag har, att man på det här sättet går förbi själva huvudproblemet och talar om en massa andra saker. Jag har inte kunnat finna någon bättre metod när det gäller att hålla en fast relation till euron än att delta i ERM2. Det kan noteras att Danmark, som ändå fick undantag från kravet på att delta i den tredje etappen, ju sedan länge har haft en mycket smal bandbredd och deltar i ERM2. Detta har haft goda effekter för landet. Jag har aldrig förstått och inte kunnat få något svar från finansministern eller hans föregångare varför det skulle vara så omöjligt för Sverige att göra det som fungerar bra för Danmark och som har medverkat till en mera gynnsam ekonomisk utveckling i Danmark än vad som har varit i Sverige under senare tid.

Slutsatsen för min del är att med den här uppläggningen av uppdateringen av konvergensprogrammet är det minst lika omöjligt nu som det var den gång det ursprungliga programmet fastställdes för oss moderater att ställa oss bakom det.

Anf. 42 MATS ODELL (kd):

Det ligger naturligtvis mycket i det Lars Tobisson säger när han bläddrar i regelboken. Min första fråga anknyter lite grann till det Lars Tobisson tar upp, nämligen: Är det så att Sverige har uppnått någon sorts politiskt samförstånd inom EU att helt enkelt hantera de interna politiska opinionerna och att man ser mellan fingrarna på regelverket så länge Sverige inte driver fram en folkomröstning som leder till ett nej? Jag antar att då upphör den trivsamma stämning som nu råder, trots alla de regelbrott som Lars Tobisson räknar upp. Vad skulle ett svenskt nej innebära egentligen? Vi är tillbaka i den situation som rådde i unionen efter det danska nejet till Maastrichtfördraget som i princip höll på att spränga unionen. Man lyckades ändå att hantera detta. Hur ser det verkliga mandatet ut för Sverige att hantera den här frågan?

Sedan tillbaka till själva konvergensprogrammet. Syftet med det är, som framgår och som finansministern sade, att redovisa hur vi klarar konvergenskriterierna. I sammanhanget är det något pikant att de två partier som utöver regeringen nu stöder det här, som visar hur vi ska kvalificera oss för ett medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen, är de två partier som helt uttalat sig mot detta. Det är kanske inte en förtroendeskapande faktor i sammanhanget.

Här ska vi redovisa hur vi klarar konvergenskriterierna, hur robust den svenska ekonomin och de svenska statsfinanserna är mot konjunktursvängningar osv. Det hänvisas till det svenska överskottsmålet, det står på s. 2: ”Genom överskottsmålet skapas en god marginal för att vid en framtida konjunkturavmattning kunna undvika alltför stora underskott.”

Men senare i konvergensprogrammet i redovisningen av överskottet framgår det på s. 9 att år ”2002 beräknas statens finansiella sparande, efter den antagna överföringen till hushållen, visa ett underskott på 0,5 procent”. Det finns alltså inget överskott i statens finansiella sparande. Det framgår vidare att ”överskottet i den offentliga sektorn uppkommer i stället i ålderspensionssystemet, vars finansiella sparande beräknas bli drygt 2 procent”. Hela överskottet går in i ålderspensionssystemet.

Jag tillhör en konstellation av partier där även finansministerns parti ingår som träffat en överenskommelse om ålderspensionssystemet. Det skulle vara intressant att höra hur ni har tänkt er de förhandlingar som ska vidta med den andra politiska konstellationen, nämligen de fem partier som står bakom ålderspensionssystemet, att vid nästa konjunkturavmattning eller motsvarande ta i anspråk överskottet som nu är inlåst i ålderspensionssystemet. Det här går helt enkelt inte ihop. Kommer EU verkligen att nöja sig med den här förklaringen?

Vad sedan gäller det andra området, konjunkturkänsligheten, framgår det att Sverige har extremt konjunkturkänsliga offentliga finanser. Det pekas här på att elasticiteten för den offentliga sektorns finansiella sparande är ungefär 0,75 %. 75 % av en förändring av bruttonationalprodukten slår igenom i de offentliga finanserna. Det här är utomordentligt allvarligt. Det redovisas här heller inga förslag till att förändra den starka konjunkturkänsligheten, annat än amorteringen på statsskulden, men det är ett mycket långsamt verkande medel.

Slutligen är det bra att det nu har kommit in ett avsnitt om strukturpolitik. Lite förvånad blir man dock när man återfinner den berömda maxtaxan inom barnomsorgen som en strukturpolitisk åtgärd. Det skulle vara intressant att få en lite närmare information om på vilket sätt det innebär en strukturell åtgärd för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt.

Anf. 43 KARIN PILSÄTER (fp):

Jag ska inte ställa så mycket frågor, utan jag ska bara kommentera några saker. Folkpartiet liberalerna kan naturligtvis inte i år heller ställa sig bakom konvergensprogrammet. Den första frågeställningen gäller att vi vill att Sverige ska gå med i EMU. Vi vill att man ska arbeta för det på ett sätt som regeringen nu inte gör, eftersom den inte har någon bestämd uppfattning i frågan.

Vi anser inte heller att det här duger som ett konvergensprogram därför att man inte tar upp några åtgärder för att visa hur man ska uppnå växelkursstabilitet och komma undan volatiliteten. Även vi pekar på bl.a. en ERM-anslutning.

Som Mats Odell sade är det bra att det finns ett avsnitt om strukturreformer. Viktigheten av en fråga avgörs inte alltid av mängden text utan det handlar också om ett visst innehåll. Vi anser inte att det som står under rubriken Strukturreformer tillnärmelsevis kan anses vara de strukturreformer som Sverige behöver göra för att få en god ekonomisk utveckling, med eller utan EMU. De skatteförändringar som anges och som ligger framför oss är ingen strukturreform utan en fördelningspolitisk fråga. Det kan vara väl så angeläget men knappast någon strukturreform. Vi behöver en skattereform som verkligen är en strukturreform, och en lång rad andra förändringar.

När det gäller underskotten är det som sagt ett underliggande underskott, och vi kan absolut inte acceptera synsättet att överskottsmålet, såsom det tolkas av regeringen numera och såsom det dessutom utformas till sitt innehåll, skulle ge en marginal. Utöver den berättigade frågeställning som Mats Odell kom med vill jag meddela från min sida att mina premiereservpengar inte kan stå till förfogande vid nästa lågkonjunktur.

Konjunkturkänsligheten är, som ni konstaterar i programmet, alldeles för stor. Ni bedriver dessutom en kontraktiv politik, som ni själva skriver. Vi är starkt kritiska mot att man inte gör någonting åt konjunkturkänsligheten och mot att man faktiskt bedriver en kontracyklisk politik. Det här är de viktigaste orsakerna, utöver att vi vill ha ett klart ställningstagande för ett medlemskap, till att de svenska liberalerna inte kan stå bakom programmet.

Det är möjligt att det här är det formella tillfälle då alla talar om det, men jag skulle tycka att det vore intressant att få veta vilka partier som står bakom programmet. Inledningsvis står inte att v och mp står bakom, utan det står att de står bakom budgetpropositionen. Men vilka som står bakom konvergensprogrammet finns ännu inte inskrivet här. Jag förmodar att det ska skrivas in vid tillfälle. Det vore spännande om det i dag gick att få ett samlat besked vilket stöd regeringen har för konvergensprogrammet.

Anf. 44 AGNE HANSSON (c):

Det här är mera en fråga om deklarationer och mindre en finanspolitisk debatt. Det blir gärna fler debatter. Vi har också avhandlat det här i finansutskottet.

För Centerpartiets del tycker vi att det fortfarande är många delar i konvergensprogrammet som är bra. Vi har stått bakom det i sin helhet tidigare. Men vi har deklarerat att vi inte gör det i alla delar just nu.

Den knytning till ERM som det finns skrivningar om tycker vi är bra. Dem står vi bakom. Beräkningar och underlag som bygger på budgeten tycker vi också är bra. Även skrivningarna om de strukturåtgärder i ekonomin som hittills har gjorts för att räta upp ekonomin är också bra. Däremot är det fortsättningen på de strukturåtgärder som nu också tas upp i programmet som vi inte tycker är tillräckliga för att nå den stabilitet och ge de svar där konvergens förutsätts inom unionen. Där vill vi se en fortsatt strukturell omdaning på flera områden. Det tycker vi är en uppenbar brist och borde alltså förbättras. Likaså tycker vi det när det gäller överskottsmålet och det som Mats Odell tog upp. Det är i stort sett de skäl för oss att inte nu stå bakom programmet i sin helhet.

Anf. 45 ORDFÖRANDEN:

Vi hade uppe den här frågan förra året också. Den brukar återkomma varje år. Det här är ju en informationspunkt. Vi noterar att konvergensprogrammet nu är färdigt och ska överlämnas. Sedan kommer det här in i processen, dvs. att det kommer upp på ett ministerråd så småningom. Då ska vi ta ställning till regeringens ståndpunkt i samband med det.

Anf. 46 YVONNE RUWAIDA (mp):

Vi stöder konvergensprogrammet.

Anf. 47 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det var som någon sade rätt många deklarationer och några enstaka frågor. Jag vill bara först konstatera med anledning av det Lars Tobisson sade att det var, vilket Lars Tobisson är väl medveten om, Sveriges eget medvetna val att inte eftersträva ett medlemskap i valutaunionen från början. Den diskussionen behöver vi kanske inte ha i repris en gång till.

Vi har tyckt att det var angeläget att utförligt ange de olika strukturpolitiska insatser som vi gör. Som svar till Mats Odell vill jag säga att maxtaxan i allra högsta grad uppfyller det kravet, eftersom den innebär en ökad tillgång för framför allt kvinnor till arbetsmarknaden. Med den efterfrågan som vi ser på arbetskraft åren framöver är maxtaxan väldigt viktig för att ge fler chans att kliva in på arbetsmarknaden och minska de marginaleffekter som maxtaxa och skattesystem, bostadsbidrag och annat kan innebära. Det är en viktig strukturpolitisk reform.

Anf. 48 Statssekreterare SVEN HEGELUND:

Som finansministern sade är beslutsläget kring EMU välkänt både här och inom EU. Det vi gör här är att vi beskriver den nuvarande politiken. Det är ändå ett faktum att den växelkurspolitik vi har fört har lett till ungefär lika mycket stabilitet som i Storbritannien. Vi tycker att det har fungerat bra.

Frågan om överskott var uppe till diskussion i finansutskottet. Det är ändå de totala offentliga finanserna som målet gäller. Vi räknar med att komma upp till tvåprocentsmålet. Man kan föra en diskussion om fördelningen mellan staten och pensionssystemet, men det är något som inte specificeras i målet. Pensionspengarna står förstås inte till förfogande för en stabiliseringspolitik. Men har man ett överskott i den delen finns det naturligtvis en buffert i det totala offentliga sparandet. Det innebär att man i en lågkonjunktur skulle kunna acceptera ett visst underskott i andra delar, så länge det totala saldot ändå uppfyller de minimigränser som är satta i stabilitets- och tillväxtpakten.

Frågan om kontracyklisk politik togs upp här. Vi har tidigare haft en mycket starkt åtstramande politik. Det sker en viss lättnad nu, men den lättnaden är inte större än att vi ändå uppnår målet om 2 % överskott i statsfinanserna även med beaktande av de skattesänkningar som görs 2000.

Anf. 49 LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag tycker att det är betecknande att det parti som uttryckligen säger sig ställa sig bakom konvergensprogrammet är det som inte vill att vi ska delta i valutasamarbetet. Konvergensprogrammet har ju till syfte just att göra oss beredda att kunna delta i valutasamarbete.

Det hävdades här från statssekreteraren – finansministern tycks inte ha så mycket synpunkter på de här frågorna – att Sverige inte har uppvisat större fluktuationer än andra jämförbara länder med rörlig växelkurs och inflationsmål, t.ex. Storbritannien. Ja, det är inte mycket att jämföra sig med! Storbritannien har ju legat i en helt annan konjunkturfas och haft ett ränteläge som har varit 3 procentenheter över det i Sverige och, för den delen, i euroområdet. Pundet har varit starkt, och på nedgående under senare tid. Naturligtvis har Storbritannien precis samma problem som Sverige att närma sig eurons utveckling.

Jag vill understryka att det inte är fråga om att vi ska visa att vi har en stark valuta, eller att kronan har stärkts över tiden – det är inte det som det handlar om. Växelkursstabiliteten avser relationer mellan kronan och euron. Är det så att euron försvagas ska också kronan försvagas enligt de åtaganden som vi har gjort när det gäller monetär politik inom EU.

Man kan konstatera hur utvecklingen har varit. På s. 4 har man satt in ett diagram över kronans utveckling mot euron. Hur detta kan uttrycka ett fast förhållande mellan euron och kronan kan jag inte se. Det är ju ständiga fluktuationer och mycket kraftiga rörelser uppåt och nedåt.

Jag förstår att regeringen fortfarande insisterar på att man inte ska uppfylla det konvergenskriterium som kravet på valutastabilitet utgör. Men jag vill i all välmening försöka ge lite råd om att inte uppträda alltför utmanande. Det kommer nämligen att drabba Sverige även på andra områden. Det är utmanande när man skriver att våra erfarenheter av en rörlig växelkurs är goda och att vi därför inte vill ha en knytning till ERM 2 utan att man anvisar hur man på annat sätt än via ERM 2 ska kunna ha en fast relation mellan euron och kronan. Det måste tolkas som att växelkursen mot euron även fortsättningsvis ska vara rörlig, och det går precis rakt emot den inställning som finns i de andra länderna.

På första sidan skriver man att stats- och regeringscheferna har beslutat att Sverige inte ska delta. Det är ju en intressant upplysning för dem som har konstaterat att Sverige inte kan delta. Det är för övrigt en hållning som Sverige också har instämt i.

Sedan säger man att Sverige dock håller dörren öppen för ett senare deltagande. Det är en sådan där fantastisk formulering som har dykt upp i de här sammanhangen. Det är inte en fråga för Sverige att bestämma när man ska kliva in genom den öppna dörren och bli medlem i valutasamarbetet – det är en fråga för de andra medlemsstaterna i Euroland att ta ställning till när Sverige har uppfyllt kriterierna för att kunna komma med! Med den uppläggning som finns, även i uppdateringen i konvergensprogrammet, fungerar inte detta. Det går inte att här utläsa hur man ska kunna uppnå den eftersträvade och avsedda stabiliteten i relationen mellan euron och kronan.

Anf. 50 MATS ODELL (kd):

Herr ordförande! Jag noterar att finansministern inte ville svara – eller i varje fall inte svarade – på min fråga av mer politisk karaktär på samma tema. Medan Lars Tobisson läser ur regelboken ställer jag en fråga om den politiska situationen kring detta. Men finansministern vill inte svara på den heller. Vi får väl bara konstatera att så är fallet.

Jag går tillbaka till frågan om överskottsmålet. Det som Sven Hegelund säger är naturligtvis rätt – det är de totala offentliga finanserna som målet gäller. Han säger att man kan föra en diskussion om detta. Det är klart att pensionspengarna inte står till förfogande. Men då är faktiskt formuleringen på s. 2 oerhört vilseledande. Det står att genom överskottsmålet skapas en god marginal för att vid framtida konjunkturavmattning kunna undvika allt för stora underskott. Jag skulle nog rekommendera att man ändrar på den formuleringen. Även om man gör den extensiva tolkning som Sven Hegelund nu vill göra, nämligen att det gäller den totala offentliga sektorn, ger det ändå intrycket av att staten har någon sorts buffertfonder som byggts upp för att kunna användas vid framtida konjunkturavmattningar. Så är alltså icke fallet.

Anf. 51 ORDFÖRANDEN:

Då överlämnar jag ordet till statssekreteraren för en avslutande kommentar.

Anf. 52 Statssekreterare SVEN HEGELUND:

Jag tar först frågan om valutakursstabiliteten. Det är väl känt både inom EU och här hemma att vi medvetet har valt en växelkursregim som innebär rörlig växelkurs och ett inflationsmål. Vi har inte bundit oss vid att ha en fast växelkurs. Med denna växelkursregim är det naturligt att man får vissa fluktuationer. Vi tycker att det är intressant att konstatera att dessa fluktuationer inte är större än i Storbritannien, som har samma relation som Sverige i förhållande till euron. Vi har också jämfört oss med andra länder och konstaterar att vi inte heller har större valutafluktuation än vad de har. Men vi tycker att Storbritannien är det mest intressanta jämförelselandet.

I frågan om marginalen på budgetsidan finns det ingen annorlunda tolkning. Explicit är målet formulerat i precis de här termerna av den totala konsoliderade offentliga sektorn. Det är precis det som vi beskriver.

Anf. 53 LARS TOBISSON (m):

Jag vet inte om det lönar sig att resonera så mycket om det här – men det är ju inte Storbritannien som är det relevanta jämförelselandet, utan det är Danmark. Danmark har ju valt ERM 2 och därigenom uppnått den fasta relation till euron som är avsikten att medlemsländerna ska göra.

Anf. 54 ORDFÖRANDEN:

Jag noterar att vi har fått information om förslaget till reviderat konvergensprogram som planeras att beslutas av regeringen i nästa vecka. Senare ska det överlämnas till kommissionen och rådet.

Då är vi klara med den punkten, och vi ska komma in på sysselsättningsprogrammet. Det ska bli en gemensam föredragning av finansministern och näringsministern om detta. Näringsministern har lite bekymmer med tiden, så det är väl lika bra att han så fort som möjligt får komma in och sätta sig bredvid finansministern.

2 § Rapport från ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 22 oktober 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 12 november 1999 (näringsminister Björn Rosengren och finansminister Bosse Ringholm)

Anf. 55 ORDFÖRANDEN:

Då hälsar vi också näringsministern välkommen till EU-nämndens sammanträde. Vi kommer in på frågan om sysselsättningspaketet. Jag lämnar över ordet till er. Jag vet inte i vilken ordning ni kommer att föredra det hela – men varsågod, finansministern!

Anf. 56 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag kan börja kort om den s.k. makroekonomiska dialogen, och sedan får Björn Rosengren följa upp med resten.

Detta är en del av sysselsättningspakten som rådet beslutade om i Köln i somras. I dialogen deltar finans- och arbetsmarknadsministrar, representanter för Europeiska centralbanken, kommissionen och arbetsmarknadens parter. Tre länder är i år representerade på ministernivå – Finland, Frankrike och Portugal. Den svenska regeringen deltar inte i dialogen i år, men Sverige kommer som ordförande i EU att delta våren 2001. Däremot deltar den svenska riksbanken som representant för de centralbanker som inte deltar i valutaunionen från starten.

Själva syftet med dialogen är att öka informationsutbytet om den ekonomiska utvecklingen och främja en samsyn mellan de olika aktörer som påverkar sysselsättningsutvecklingen. Det handlar helt enkelt om att få mer samverkan för att nå högre tillväxt för sysselsättningen i EU som helhet.

Själva dagordningspunkten om sysselsättningssamarbetet kommer att tas upp både vid Ekofinrådets möte och vid arbetsmarknadsministrarnas möte den 12 november.

Jag kan bara hänvisa till de redovisningar som har lämnats tidigare här. Sedan överlåter jag till Björn Rosengren att fylla på.

Anf. 57 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Diskussionerna om riktlinjerna och rekommendationerna kommer att utgå från de gemensamma yttranden som arbetats fram av expertkommittéerna.

Jag vill först säga att vi helt kan ställa oss bakom det budskap som har förmedlats från EPC och ELC.

Vad sedan gäller rekommendationerna är det för det första angeläget att rådet i år avger rekommendationer till alla medlemsstater. För det andra kommer vi att verka för att rådet tar fasta på de huvudprinciper som framgår av yttrandet. Vi anser att dessa bör vara vägledande för det fortsatta arbetet i rådet.

Mot bakgrund av de mer eller mindre omfattande förslag till ändringar som förts fram måste vi nu verka för att rekommendationerna inte blir urvattnade och förlorar sin kraft. Det finns länder som har den ambitionen. Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av processens framtida trovärdighet och integritet.

Sverige har konsekvent arbetat för att riktlinjerna bör konsolideras och förankras i länderna och hos arbetsmarknadens parter. Några större förändringar är därför inte önskvärda. ELC:s och EPC:s gemensamma yttrande ligger väl i linje med denna ståndpunkt. Vi kommer därför att ställa oss bakom yttrandet.

Sysselsättningspaketet kommer i ett nästa steg att behandlas av det s.k. jumbomötet den 29 november, där både finans- och arbetsmarknadsministrar deltar. En slutlig avstämning görs då av Europeiska rådet i Helsingfors i december.

Anf. 58 MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Detta är ju en ofta återkommande punkt på dagordningen, så jag ska inte bli särskilt långrandig. Jag har närmast två frågor.

Den ena frågan är huruvida det egentligen har skett några förändringar innehållsmässigt under processen, sedan frågan var uppe i EU-nämnden förra gången, när det gäller rekommendationerna, riktlinjerna för 2000 eller den gemensamma rapporten.

Den andra frågan gäller just rekommendationerna. I och för sig tycker jag att man har kommit ganska långt på urvattnandets väg, men diskussionen är uppenbarligen inte avslutad. Jag har förstått att flera medlemsstater, varav en del ganska tongivande EU-stater, har varit starkt kritiska.

Jag undrar om näringsministern skulle kunna utveckla detta lite. Hur ligger denna diskussion, och vad kan man förvänta sig kommer att ske närmast? Jag har uppfattat att regeringens ståndpunkt är att det är bra med rekommendationer. Regeringen är nöjd med de rekommendationer som Sverige får och tycker att andra länder också ska ha rekommendationer – det bör inte urvattnas. Men uppenbarligen finns det medlemsstater som har en helt annan strävan. Det vore av intresse om ministern kunde berätta lite mer om det.

Anf. 59 ORDFÖRANDEN:

Jag har ingen ytterligare antecknad. Det var närmast näringsministern som fick frågan. Varsågod!

Anf. 60 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Rekommendationerna har inte förändrats, men de kommer nu att tas upp till diskussion. Riktlinjerna har man varit överens om, men de kommer också att föras upp till diskussion. Jag har alltså svårt att svara på vad den slutliga produkten blir.

Majoriteten av länder anser att dokumentet är bra och att man inte ska urvattna det. Diskussionen har gällt att man tyckt att rekommendationerna varit för många och väldigt detaljerade. Jag kan inte svara på frågan på annat sätt än jag här nu gör.

Anf. 61 MIKAEL ODENBERG (m):

Vilka medlemsstater är det framför allt som har haft invändningar emot pekpinnarna, och hur har dessa medlemsstater resonerat i detta sammanhang?

Anf. 62 GÖRAN LENNMARKER (m):

Herr ordförande! Jag är mycket överraskad över en formulering i promemorian på s. 2. Det står att Sverige sätter stort värde på den gemensamma rapporten om sysselsättning som tydligt visar på de framsteg som medlemsstaterna har gjort mot bakgrund av sysselsättningsriktlinjerna.

Men det alldeles anmärkningsvärda i många länder i EU är väl att man fortfarande ligger kvar på mycket hög arbetslöshet! Det är snarare anmärkningsvärt hur lite arbetslösheten minskar, trots goda konjunkturer.

Anf. 63 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Mikael Odenbergs första fråga är intressant från den synpunkten att den inte gällde länder som hade invändningar i sak, utan invändningar mot själva processen. På Ekofinmötet tyckte flera länder att det var angeläget att man fick en dialog om kommissionens material till dess att man fick ett slutgiltigt ställningstagande, för att de skulle få in sitt material i processen. Det fanns en samstämmighet om att detta helt enkelt skulle höja kvaliteten på materialet i fortsättningen.

Detta är ju en fortgående process. Vi är nu inne i en genomförandefas som bl.a. handlar om den makroekonomiska dialogen.

Jag vet också att det finns ambitioner från Portugal och andra länder att nu inför den nya perioden, 2000, växla upp kring en del av sysselsättningsfrågorna.

Anf. 64 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

På frågan om att man tycker att detta är bra, men att arbetslösheten inte har gått ned – om jag förstod påståendet rätt – vill jag svara att man nu är enig mellan länderna om att arbetsmarknadspolitiken är väldigt viktig för att klara av sysselsättningsökningen och få ned arbetslösheten. Det är det som är själva poängen, och det har man inte riktigt varit enig om tidigare. De länder som har haft vissa synpunkter och inte följt majoritetslinjen är framför allt Tyskland och Italien. Det var svar på den frågan.

Anf. 65 ORDFÖRANDEN:

För att förenkla för mig själv, eftersom det rör sig om flera olika frågor som ska behandlas så småningom på jumbomötet och på Europeiska rådet, kan vi kalla detta för sysselsättningspaketet. Diskussionen kring det ska ju fortsätta, men jag finner att det finns stöd här för regeringens redovisade upplägg inför de fortsatta förhandlingarna. Då är vi klara med den punkten.

Jag såg på dagordningen att det stod att finansministern även skulle informera om Sveriges nationella rapport om ekonomiska reformer på produkt- och kapitalmarknaden.

Jag tror inte att vi har någon ytterligare punkt kvar med näringsministern.

Anf. 66 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Herr ordförande! Jag har en väldigt kort rapport om det möte som hölls tidigare, om det finns intresse av att jag avger den. Den är väldigt kort, och inte speciellt innehållsrik.

Den andra frågan gäller mål 2-kartan. Den kan vara av intresse för EU-nämnden. Den har ju inte minst nationella politiska applikationer. Jag vill föreslå, om EU-nämnden tillåter det, att statssekreterare Jan Grönlund får ta det sedan – den tid som passar för EU-nämnden.

Anf. 67 ORDFÖRANDEN:

Jag har gjort upp om att han får komma sedan. Han kommer efter det att vi har diskuterat färdigt med finansministern och näringsministern. Tack för det.

Då lämnar jag ordet till finansministern för att dra den sista punkten.

Anf. 68 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det gäller en kommande nationell rapport om ekonomiska reformer på produkt- och kapitalmarknaderna. Den kommer att lämnas till kommissionen i slutet av november. Den bereds för närvarande i Regeringskansliet. Jag kan inte gå in på alla detaljer eftersom den ännu inte är klar. Det kommer mer att handla om huvuddragen.

Det är en rapport som ingår i EU:s s.k. Cardiffprocess under Ekofinrådet. De nationella rapporterna är alltså en del av underlaget till de allmänna riktlinjer som finns för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik.

I den nationella rapporten beskriver vi reformarbetet i Sverige. Det är en uppföljning av föregående års rapport och de allmänna riktlinjernas rekommendationer.

Ekonomiska reformer innebär att varor och tjänster på kapitalmarknaden förbättras genom ökad konkurrens. Därigenom främjas tillväxt och förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och detta läggs som en grund för en social sammanhållning inom EU.

Många förbättringar sker nationellt, men det är först när alla EU-länder genomfört dem som de får full effekt. Det är då först vi får EU:s inre marknad fullbordad och kan få alla fördelar av den.

Ett grundläggande syfte med reformarbetet är att effekten av marknadsförbättringarna ska komma konsumenterna till del – dels genom lägre priser och bättre kvalitet, dels genom ett ökat utbud av varor och tjänster. Lägre priser bidrar ju också till att minska inflationstrycket i ekonomin.

Arbetet med de ekonomiska reformerna understöder också den gemensamma sysselsättningspolitiken. En mer effektiv inre marknad har alltså betydelse för företagens tillväxtmöjligheter genom en ökad marknadstillgång.

Av tidsskäl tänkte jag inte i detalj gå in på de rekommendationer som har funnits i sammanhanget. Om det finns frågor om det kan jag återkomma.

Anf. 69 YVONNE RUWAIDA (mp):

Var på dagordningen är vi? Jag känner inte till den här rapporten. Har jag missat någonting?

Anf. 70 ORDFÖRANDEN:

Den står på huvuddagordningen – s. 2 på det gula papperet.

Anf. 71 YVONNE RUWAIDA (mp):

Har vi fått den rapporten? Skulle vi kunna få den?

Anf. 72 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag sade ju att den är under beredning. Därför återgav jag bara huvuddragen i rapporten. Först i slutet av november ska den lämnas, och den finns inte ännu i färdig form. Därför har ni inte heller fått den.

Anf. 73 KARIN PILSÄTER (fp):

Jag hade också prickat för att jag i min förtvivlan inte kunde hitta rapporten bland alla papper. Men då finns det ju en förklaring – att den i själva verket inte existerar. Det kan man i och för sig ha full förståelse för. Men det är bra om man kan skriva lite tydligare om det rör sig om rapporter som finns eller bara är på väg att finnas.

Jag tänker ställa en kompletterande fråga. Svaret kanske står i rapporten. Regeringen har ju åsikten att Sverige åtminstone inte under de närmaste åren ska vara medlemmar i den gemensamma valutaunionen. Vilka alternativa handlingsplaner när det gäller pris- och konkurrenstrycket har regeringen för att för svenska konsumenters del få den transparens – genomskinlighet – och prispress nedåt som den gemensamma valutan innebär? Har regeringen någon beräkning eller konsekvensanalys av vad det i det sammanhanget innebär att inte vara med i den gemensamma valutaunionen?

Anf. 74 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Vi redovisar i rapporten vilka rekommendationer vi fick förra året och vad som har hänt på de respektive områdena. Utöver den redovisningen finns naturligtvis också våra planer för framtiden bl.a. på konsumentsidan. Vi kommer alltså inte att föra några hypotetiska diskussioner om våra valutaplaner för framtiden. Den frågan har ju redovisats på annat sätt. Vi redovisar helt enkelt de konkreta planer vi har på olika områden när det gäller varu- och tjänstekonkurrensen.

Anf. 75 ORDFÖRANDEN:

Vi noterar att vi har fått den här informationen av finansministern om arbetet med den nationella rapporten. Jag utgår naturligtvis från att den kommer att översändas när den blir färdig. Vi kanske får tillfälle att återkomma senare till den. I och med detta ska vi vara klara med samrådet med finansministern.

3 § Rapport från ministerrådsmöte (konsumentfrågor) den 13 april 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (konsumentfrågor) den 8 november 1999 (statsrådet Lars-Erik Lövdén)

Anf. 76 ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra överläggningar. Innan vi går in på samrådsärendet vill jag fråga nämnden om vår praktikant från Polen kan få närvara och även föredraganden från näringsutskottet Susanne Gaje, som vill övervara de dagordningspunkter som kommer sedan. Kan vi besluta så? Svaret är ja.

Därmed hälsar jag statsrådet Lars-Erik Lövdén välkommen hit. Vad jag förstår är det första gången du är med i nämnden. Vi har haft kontakt tidigare vid ett samråd, men det var ju brevledes. Jag hälsar dig välkommen hit.

Jag antar att du känner till de procedurregler vi har här i nämnden. De är ganska enkla. Vi börjar med att du får tillfälle att ge en kort muntlig återrapport från det tidigare råd du har medverkat på, och därefter finns det möjlighet för de av ledamöterna som vill att ställa frågor. Sedan går vi in på dagens ärendelista, och då brukar vi normalt förfara på det sättet att vi går igenom den punkt för punkt, och jag lämnar ordet fritt för dem som vill ställa frågor.

Med det lämnar jag över ordet till dig för en kort återrapport. Varsågod!

Anf. 77 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Tack! Vid ministerrådsmötet den 13 april i Luxemburg behandlades i huvudsak två frågor: dels en överenskommelse som träffades om en resolution med anledning av kommissionens konsumentpolitiska handlingsprogram för perioden 1999 till 2001, dels förslaget till direktiv rörande distansförsäljning av finansiella tjänster, ett ärende som också är uppe inför det ministerrådsmöte som ska äga rum på måndag.

Jag har några korta kommentarer till de här två punkterna.

Resolutionen från kommissionen antogs. Kommissionen pekade på behovet av att samordna det konsumentpolitiska arbetet mellan medlemsstaterna inbördes och mellan medlemsstaterna och kommissionen. I resolutionen pekades också på att arbetet bör bedrivas med utgångspunkt i den nationella konsumentpolitiken och att medlemsstaterna genom att referera till den nationella konsumentpolitiken kan uppnå synergieffekter och undvika dubbelarbete. Kommissionen pekade också på behovet av en förbättrad dialog mellan konsumenterna och deras företrädare.

Från svensk sida anknöt vi i likhet med flera andra medlemsstater till vad kommissionen sagt om behovet av samordning av riktlinjer för den nationella konsumentpolitiken, och det är ju också en fråga som är en svensk profilfråga i sammanhanget. Vidare betonade vi att konsumenterna måste kunna lita på att produkter är säkra, att information är fullödig och att de kan få sin rätt prövad för att den inre marknaden ska kunna förverkligas fullt ut. Flera medlemsstater, däribland Sverige, betonade också frågan om att konsumentaspekter måste integreras i andra politikområden i EU.

Den andra frågan rör det förslag som hade utarbetats till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster. Det förelåg en stor enighet om behovet av ett övergripande direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster. Det fanns vidare en stor enighet om att kommissionens förslag, som då förelåg vid ministerrådsmötet i våras, om en kombination av betänketid och ångerrätt för konsumenterna inte var lämpligt, utan att man skulle försöka få till stånd en ordning som fokuserade på ångerrätten.

Slutligen uttalade sig i princip alla medlemsstater för att direktivet inte, som kommissionen föreslagit, borde syfta till full harmonisering, utan till harmonisering på miniminivå med möjligheter för medlemsstaterna att gå längre i konsumentskyddet om så önskades. Jag får tillfälle att återkomma till den frågan när vi behandlar frågorna inför ministerrådet på måndag. Det här är en fråga som är komplicerad och där positionerna delvis, kan man väl säga, har ändrats sedan i våras. Jag återkommer till det när det gäller dagordningslistan inför måndagsmötet.

Anf. 78 ORDFÖRANDEN:

Tack för den rapporten. Är det någon som har någon fråga med anledning av detta? Då kan vi gå vidare.

Anf. 79 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN:

Därmed går vi in på den aktuella dagordningen.

Jag tänkte beröra tre frågor inledningsvis som har att göra med dagordningen på måndag. De rör distansförsäljningen av finansiella tjänster, livsmedelssäkerhet och nödvändighetstjänster.

Jag börjar med direktivförslaget om distansförsäljning av finansiella tjänster. Det är en komplicerad fråga som det har förts väldigt intensiva diskussioner om, och där det finska ordförandeskapet har haft tydliga ambitioner att komma fram. Vid Coreper i går diskuterades utformningen av de frågor som ska behandlas vid ministerrådet nu på måndag. Diskussionen ledde fram till vissa förändringar. De svenska ståndpunkter som anges i ministerrådspromemorian och som har tillsänts nämnden är dock fortfarande aktuella.

Jag kan dock på måndag komma att uttala mig om ytterligare tre frågor.

Den första frågan gäller information. Jag anser att det i artikel 3 ska tas in en bestämmelse om att näringsidkaren ska upplysa konsumenten om dels att det inte alltid är lagen i konsumentens hemland som är tillämplig, dels att det inte alltid är en domstol i konsumentens hemland som är behörig. Detta för att konsumentinformationen och konsumenternas möjligheter att ta till vara sin rätt ska bli tydlig.

Den andra frågan gäller ångerfristens längd. I stället för att som föreslås överlämna till medlemsstaterna att bestämma ångerfristen till 30 dagar för vissa tjänster bör det direkt av direktivet framgå för vilka tjänster ångerrätten är 14 dagar och för vilka den är 30 dagar. Den längre ångerfristen bör gälla för tjänster där bundenheten för konsumenterna sträcker sig över en längre tidsperiod och avser ett betydande belopp.

Som framgår av ministerrådspromemorian är det huvudsakligen harmoniseringsgraden som ska diskuteras på mötet. Jag vill därför peka på styrkeförhållandena mellan de medlemsstater som vill ha ett fullharmoniseringsdirektiv och de som vill ha ett minimidirektiv. De medlemsstater som vill ha ett fullharmoniseringsdirektiv är fyra, däribland England. Dessa medlemsstater har totalt 27 röster och utgör alltså, om de vidhåller sina positioner, en blockerande minoritet. De övriga elva medlemsstaterna vill ha ett minimidirektiv.

Med hänsyn till den blockerande minoriteten avser jag, om det är lämpligt med hänsyn till förhandlingsläget, att i ministerrådet uttala att Sverige är berett att studera det finska kompromissförslaget en gång till för att se om det är möjligt att lägga det till grund för ett fortsatt arbete med direktivförslaget. Jag vill understryka att detta uttalande inte betyder att Sverige frånfaller sin ståndpunkt, dvs. att direktivet ska vara ett minimidirektiv, utan ska ses som ett uttryck för en vilja att försöka hitta en framkomlig lösning på denna angelägna fråga. Jag kommer att understryka att det inte för dagen går att säga om det finns någon sådan lösning med bärighet på det finska kompromissförslaget.

Jag vill också berätta att ordförandeskapets avsikt är att medlemsstaterna vid inremarknadsrådet den 7 december ska besluta om en gemensam ståndpunkt beträffande direktivet.

Jag tror att jag ska stanna där.

Anf. 80 PER BILL (m):

Herr ordförande! Jag håller med ministern om att det här är ett mycket komplicerat ärende, och jag tror att man också ska komplicera det ytterligare lite grann. Om man orkar läsa igenom de här två kilona handlingar som ramlat ned i våra brevlådor under de sista två tre dagarna ser man att det är på ganska många ställen som man pratar om EU och vikten av elektronisk handel.

När det gäller konsumentpolitik och e-commerce, eller e-handel, ställs ganska många saker på sin spets. Det finns en risk, som jag ser det, att konsumentpolitiken i olika EU-länder gör att det blir svårt att vara ett framgångsrikt e-handelsföretag inom den gemensamma marknaden, därför att då kan man, om man säljer försäkringstjänster, böcker eller vad det är frågan om, tvingas att kunna 15 olika konsumentlagar. Om man däremot säljer samma tjänster från t.ex. USA kan man – så som jag har tolkat reglerna, och här finns det ju gråzoner – lugnt konstatera att det är säljarlandets lagar som gäller. Rätta mig gärna om ni har någon information som motsäger detta. Det innebär att ett företag som ligger i Sverige eller England har 15 olika regelverk att rätta sig efter, medan ett exakt likadant företag som ligger i USA och säljer till exakt samma kunder har en enda lag att rätta sig efter. Det är väl en hyggligt enkel gissning att det innebär betydligt mera byråkrati och kostnader för det europeiska företaget jämfört med det amerikanska företaget.

Det gör att jag ändå tror att man ska försöka hitta ett fullharmoniseringsförslag. Annars finns det en risk att hur bra de här förbättringarna än är i olika länder så gör de att det blir väldigt svårt för framtidens e-handelsföretag att befinna sig inom EU:s lagrum, därför att man tvingas då till helt andra regler än om man befinner sig utanför.

Ett alternativ vore ju att vi jobbade efter att det är säljarlandets regler som gäller. Då vet man ju. För köp via Internet kan man ju t.o.m. försöka komma överens om att konsumenten ska läsa igenom vissa saker. Det kan t.ex. komma upp en liten ruta på datorskärmen som talar om vilket lands lagar och regler som gäller och vad de innehåller mycket kortfattat, och att konsumenten därmed är så att säga införstådd med att han eller hon på försäkringen, boken eller vad det är har t.ex. 7 dagars ångerrätt eller 32 dagars ångerrätt e.d., i vilken domstol som eventuell tvist ska ske osv.

Jag försöker den här gången bara visa hur komplicerat det här är och att jag därför ändå lutar åt att man borde försöka titta på det här ytterligare.

Min andra fråga till ministern är: Hur mycket har detta penetrerats i det svenska parlamentet? Jag vet inte om det är lagutskottet, näringsutskottet eller vilket utskott det kan vara som tittar på detta, men det skulle, tycker jag, behövas en ordentlig genomgång av konsekvenserna av de här konsumentreglerna och skillnaderna mellan konsumentreglerna i olika länder. Punkt!

Anf. 81 AGNE HANSSON (c):

För att anknyta till det Per Bill sade kan jag konstatera att det tar några år innan de här frågorna kommer fram till en punkt. Det är mycket riktigt lagutskottet som har hand om de här frågorna, och de var aktuella förra perioden i det här parlamentet, så det är tydligt att det tar en stund.

Jag skulle också vilja säga rent allmänt att Sverige ju har en hög profil när det gäller konsumentfrågorna i EU, och det står vi bakom och tycker är bra.

Jag kan också instämma i detta som Per Bill sade om att det naturligtvis finns en önskan, även från vårt håll, och jag tror att det borde vara nationellt, att harmonisera de här lagarna och lagstiftningen, om det går, betydligt mer och förenkla det. Det är ju däråt det här syftar. Jag kan instämma i den fråga som här ställdes om hur detta ser ut och möjligheterna till det.

Vad jag i första hand begärde ordet för är att jag tycker att det är bra att ministern tar upp de frågor som han antydde vid mötet. Jag har emellertid en principiell synpunkt på ångerfristens längd. Jag tycker att man ska sträva efter så långa ångerfrister som möjligt, just mot bakgrund av att det är så olika förhållanden i olika länder. När det då rör sig om affärer mellan länderna är det motiverat att välja så långa ångerfrister som möjligt, och egentligen enhetliga ångerfrister. Egentligen skulle alla ångerfrister vara 30 dagar minst, tycker vi.

Sedan skulle jag kanske vilja ha lite mer information än vad jag själv har kunnat inhämta i dokumenten om vad det finländska kompromissförslaget går ut på, som är ett försök från Sveriges sida att komma framåt i den här frågan, innan jag ställer mig bakom den delen.

Anf. 82 YVONNE RUWAIDA (mp):

Först har jag en mera generell frågeställning. Jag har i bland känslan av att människors vilja att konsumera i andra EU-länder eller att ha den här enormt fria marknaden är lite överdimensionerad i diskussionerna ibland, även om naturligtvis Internethandeln har ökat och den har en viss del i människors liv. Vi behöver därför regler, men det är egentligen regler som är globala, dvs. mer än bara på EU-nivå, för att kunna säkerställa ett visst konsumentskydd.

Därför undrar jag: Finns det någon analys av hur det egentligen ser ut och hur konsumenterna i EU förhåller sig till detta? Vilken typ av tjänster är det i så fall som man köper i andra EU-länder? I vilken utsträckning sker detta?

Jag kan känna att det finns ett förslag till beslut som är väldigt detaljerat och komplicerat, men finns det verkligen så att säga en grundläggande analys bakom det hela? Jag efterfrågar det i alla fall.

Sedan håller jag med om det Agne Hansson sade om ångerfristen, men jag är inte helt säker på vad Agne Hansson menade om harmonisering. Själv tycker jag att det är bra att Sverige driver frågan om att det ska vara ett minimidirektiv och stöder alltså inte moderaternas linje om att det ska vara full harmonisering, därför att det ju kommer att leda till sänkta konsumentkrav för de länder som i dag har högre konsumentskydd.

Jag undrar också vad det finska kompromissförslaget innebär. Jag skulle vara tacksam om vi fick veta lite mer i detalj.

Sedan läste jag i direktivet här t.ex. på artikel 4 under ångerrätt. Nu vet inte jag om det här förslaget är ett fullharmoniseringsförslag, men där står det bl.a. att man inte är skyldig att iaktta någon annan tidsfrist för ångerrätt som kan föreskrivas i den medlemsstat där konsumenten är bosatt. Det innebär att när det gäller ångerrätten – jag har inte gått igenom alla artiklar noggrant – är det alltså ett fullharmoniseringsförslag. Det innebär att det då blir den ångerrätten som gäller.

Anf. 83 KARIN PILSÄTER (fp):

Utöver många viktiga synpunkter och frågor skulle jag vilja knyta an till det som har sagts när det gäller gemensamma regler. Det är en god grundregel att det är konsumentintresset man ska ha framför sig och inte producentintresset. Redan Adam Smith framförde på sin tid att det är konsumenternas intressen som ska tillgodoses. Men jag tror att i just det här fallet är det så att om företagarna inte känner att de vet vilka regelverk som gäller beroende på vem man säljer till så kommer man också att så att säga ha ett intresse av att friskriva sig så mycket som möjligt.

Jag är fullständigt övertygad om att e-handeln inte kommer att kunna få någon full kraft förrän människor i de olika länderna har en grundläggande känsla för vad som gäller och att den känslan är att det är ungefär detsamma om jag går upp till affären och köper en bok eller om jag beställer den via Internet. Om jag beställer kläder från Hennes & Mauritz i Tyskland så gäller samma regler som om jag beställer dem från Ellos i Borås på postorder. Inte förrän då kommer det här att få någon effekt. Då är det klart att den typ av diskussion som finns här om vilka domstolar man ska gå till etc. kanske är viktig i slutändan, men som vanlig konsument av ett par jeans tänker jag mig ju inte närmast att jag ska gå till domstol om det är något fel på dem. Jag vill bara veta vart jag skickar dem och att jag får pengarna tillbaka. Det är en mer enkel hantering man är ute efter.

Då kommer jag till min fråga, som utöver de tidigare frågorna är: På vilket sätt stämmer det här direktivet överens med de andra frågeställningarna kring konsumenträtten inom EU och det arbete som pågår mellan OECD-länderna? Även om inte OECD är globalt är det i varje fall ett betydligt vidare steg mot gemensamma riktlinjer och regelverk om de kan ske inom OECD-länderna. Därför skulle jag vilja veta om ministern kan informera lite mer om det.

Anf. 84 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Lagutskottet har ju de här frågorna, som har sagts. Vi fick information i går, och utskottet var enigt om att man stöder regeringens linje med minimidirektivet. Men jag vill påpeka att vi naturligtvis tycker att konsumentskyddet är viktigt, speciellt kanske i de här frågorna om elektronisk handel som inte är så stor i dag, men som säkert kommer att bli det. Då kommer det här med ångertiderna in. Förut har vi bara haft en ångervecka, men här talar man om både 14 dagar och 30 dagar. Det tycker vi är ett stort framsteg.

Vad som är viktigt är ju informationsplikten, alltså både hur man informerar och hur mycket man informerar om. Det är precis det man har haft problem med när det gäller den ångervecka som vi redan har i dag. Det är viktigt att man trycker på det. Men minimidirektivet ska gälla.

Anf. 85 INGRID NÄSLUND (kd):

Herr ordförande! Statsrådet! Jag tycker naturligtvis också att de här konsumentfrågorna är väldigt viktiga. Det här är väl just frågor där det är viktigt att det underifrån kommer krav på vad man behöver och vad man vill ha. Det har det väl också gjort, är jag övertygad om, när det gäller den svenska konsumentorganisationen. Just när det gäller de här frågorna är det så många olika detaljer som kommer in i bilden, så det är svårt att uppifrån i full utsträckning kunna analysera vilka behoven är.

När det gäller frågan om minimikrav skulle jag vilja höra statsrådets starkaste skäl för att vi går på den linjen. Sedan var jag också intresserad av frågan om vad det finska kompromissförslaget innebär och vilka nackdelar det skulle kunna ha i förhållande till den linje som den svenska regeringen själv har velat driva.

Sedan kan jag inse att det i en sådan här fråga också skulle kunna finnas fördelar med harmonisering, även om risken finns för att kraven kommer på en lägre nivå, vilket ju är negativt för konsumenterna. De som driver harmonisering – vad anför de som de starkaste argumenten?

Anf. 86 WILLY SÖDERDAHL (v):

Herr ordförande! Eftersom diskussionen om full harmonisering eller minimiregler kom upp vill jag säga att vi tycker att det är viktigt att Sverige fortsätter att driva linjen med minimiregler och inte överger den, inte heller när man tittar på det finska kompromissförslaget. Vi bör hålla oss till minimireglerna.

I övrigt håller jag med Agne Hansson om att det är bra att Sverige håller en hög profil vad gäller konsumentskyddet. Jag hoppas att vi fortsätter med det.

Anf. 87 GÖRAN LENNMARKER (m):

Herr ordförande! Jag tycker dock i den här debatten att man ska erinra sig att det stora konsumentintresset ändå är tillgången till den här möjligheten. Det är det som verkligen vidgar möjligheterna, inte minst för konsumenter som sitter i glesbygd och inte har tillgång till det utbud som man kanske har i den centrala storstaden. Det är oerhört centralt och viktigt att vi väger in det. Vi får inte glömma bort att det trots allt inte är konsumentlagstiftningen som är den största kraften för konsumenten, utan det är möjligheten att ha tillgång till saker som man tidigare nästan helt och hållet var utestängd från. I det perspektivet undrar jag om inte en harmoniseringslagstiftning ändå är det bättre alternativet.

Anf. 88 ORDFÖRANDEN:

Tack, då är min lista slut. Då överlämnar jag till statsrådet Lars-Erik Lövdén att kommentera och besvara de frågor som har ställts här. Varsågod!

Anf. 89 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Eftersom flera frågeställare har varit inne på frågan om full harmonisering eller minimidirektiv tänkte jag beröra den frågeställningen först, och också knyta an till det finska kompromissförslaget.

Det finska kompromissförslaget går ju ut på ett maximidirektiv med undantag för informationsfrågorna, kraven på den information till konsumenterna som näringsidkarna ska lämna. Där vill det finska ordförandeskapet öppna upp för nationell lagstiftning som går utöver direktivets förslag. För det finska ordförandeskapet handlar det alltså om maximidirektiv med undantag för informationsskyldigheten.

Varför intar den svenska regeringen positionen att vi ska ha ett minimidirektiv? Det är ju väl utvecklat, och riksdagen har också ställt sig bakom den principen för konsumentområdet, att vi ska eftersträva minimilagstiftning, minimidirektiv. Bakgrunden till det är den olikhet som finns när det gäller utvecklingen av konsumentskyddet i olika länder i Europa. Vi kan med rätta påstå att vi har kommit väldigt långt i Sverige när det gäller det konsumenträttsliga skyddet jämfört med andra länder. Vi har naturligtvis en klar farhåga för att en full harmonisering på konsumentområdet skulle leda till att vi får sänka kraven i den svenska konsumentlagstiftningen.

Nu pågår det i stället en utveckling där vi är väldigt pådrivande i EU-sammanhang för att allmänt sett höja det konsumenträttsliga skyddet, för att balansera de krafter som finns på den inre marknaden och ge konsumenterna ett tydligt skydd i den här öppnare handeln. Det arbetet tycker vi ännu inte har drivits så långt att vi kan gå in för att göra konsumenträtten till ett område där vi ska eftersträva full harmonisering. Olikheterna mellan länderna är så stora i dag att det inte är möjligt.

Jag vill också understryka att Amsterdamfördraget, som lyfter upp konsumentfrågorna som ett särskilt område inom EU-arbetet, förutsätter en minimilagstiftning. Det allmänna direktiv som rör distansförsäljning, som undantar finansiella tjänster, är också ett minimidirektiv.

Det är kortfattat de motiv som ligger bakom att regeringen driver frågan om en minimilagstiftning. Som ett direkt svar på frågan om riksdagen har tagit ställning i de här frågorna vill jag säga att det har riksdagen gjort så sent som i våras.

Jag har berört en del av de frågor som Per Bill tog upp. Det är naturligtvis en komplicerad problematik, jag är väl medveten om det, med den öppna handel vi har som en följd av den inre marknaden. Det krävs ju ett gott konsumenträttsligt skydd för en väl fungerande inre marknad. I de sammanhangen är Sverige som jag nämnde klart pådrivande. Men vi ser inte att vi i dag, med de olikheter som finns i Europa, kan eftersträva en full harmonisering.

Yvonne Ruwaida frågade om vi har kommit så långt när det gäller handeln. Ja, jag handlar inte särskilt mycket över Internet. Men man ser på den yngre generationen att Internethandeln växer väldigt kraftigt i omfattning varje år. Det rör än så länge inte i särskilt stor utsträckning det finansiella området, utan det rör handeln med varor som omfattas av det allmänna direktivet. Men jag tror att vi kan se en ganska snabb utveckling framför oss även på det finansiella området. Det är naturligtvis angeläget att vi då också höjer det konsumenträttsliga skyddet i EU-sammanhang för att skapa bra förutsättningar för konsumenterna att verka på denna öppnare marknad även på det finansiella området.

Agne Hansson tog upp frågan om ångerfristen. Här tycker vi väl ändå att vi har nått ganska långt i det direktivutkast som har kommit, det här med 14 dagars ångerrätt och 30 dagar för vissa tjänster som innebär långtgående åtaganden för konsumenterna. Det kan t.ex. gälla livförsäkringar. Där gör man ju ett långtgående åtagande, och då finns behov av en längre ångerrätt än 14 dagar.

Marianne Carlström tog också upp ångerrätten, 14 och 30 dagar. Det har jag berört. Ingrid Näslund tog upp konsumentorganisationerna. Konsumentorganisationerna är ju för en minimilagstiftning. Det är väl tydligt så i konsumentfrågorna att konsumentorganisationerna är lite oroliga för en full harmonisering mot bakgrund av det som jag sade tidigare; att vi har väldigt stora olikheter mellan länderna. Vi har kommit olika långt i det konsumenträttsliga skyddet. De länder som har kommit långt riskerar ju vid full harmonisering att få sänka sitt konsumenträttsliga skydd.

Jag tror, herr ordförande, att jag har berört de flesta frågeställningar. Frågan har i hög grad handlat om detta med full harmonisering eller inte.

Anf. 90 ORDFÖRANDEN:

Tack. Då har jag först Per Bill på listan.

Anf. 91 PER BILL (m):

Herr ordförande! Jag tyckte inte att jag fick något riktigt svar på frågan om man verkligen kan driva på e-handelsutvecklingen inom EU och samtidigt ha den här spretande konsumentpolitiken. Det tycker jag är två saker som krockar med varandra.

Det andra gäller det finska kompromissförslaget. Här är jag lite osäker. Undantaget skulle vara information. Ett exempel som under förra året fick en del publicitet var ju fonder som administreras i Sverige. Där finns det informationskrav som medför att varje kund kostar drygt 100 kronor för att man ska skicka ut årsredovisning två gånger och för att viss information måste ut till kunden oavsett om kunden vill eller inte.

Det kostar ganska många kronor, ganska många träd och ganska många liter bensin dessutom. Är det den typen av särregler som ska fortsätta att finnas på informationssidan så kommer ju tyvärr utflyttningen av fondadministration att fortsätta. Redan i dag har flera av de stora aktörerna flyttat ut sin fondadministration – inklusive den delvis statligt ägda Nordbanken, som har flyttat ut en del av sin fondadministration. Det vore intressant om vi kunde få en kommentar omkring detta.

Anf. 92 AGNE HANSSON (c):

Jag har en fråga om det finska kompromissförslaget. Innebär det någon försämring för det enskilda medlemslandets, exempelvis Sveriges, möjligheter att gå längre i fråga om konsumenträtt? Det var det ena. Det andra var bara att jag skulle vilja förtydliga mig i förhållande till vad jag sade inledningsvis. Jag menar naturligtvis att det är en strävan att ha färre än 15 olika lagstiftningar på det här området. Men det innebär inte att jag vill göra avkall på att vi ska driva en linje med minimilagstiftning i botten i nuvarande läge. Det är för långt fram till målet. Vad innebär det t.ex. för Sverige med en maximilagstiftning med undantag för informationen?

Anf. 93 KARIN PILSÄTER (fp):

Jag skulle vilja upprepa min fråga om OECD-arbetet. Jag skulle också vilja komplettera frågeställningen kring det som ministern sade först, att han tänkte driva krav på upplysning om att det inte är säkert att det är det egna landets lagar som gäller. Menas att det i varje enskilt fall ska framgå vilket lands lag det gäller så att det går att ta reda på detta eller ska man få en allmän information om att man så att säga måste vända sig någon annanstans för att ta reda på det?

Till sist undrar jag om det här finska förslaget. Det gäller tolkningen av det och om man kan fortsätta att ha gemensamma regler för vilken lagstiftning som gäller och vilka rättigheter man de facto har. Jag tänker t.ex. på detta med information för fondsparare. Där låter man i praktiken, som jag tycker, det bästa bli det godas fiende genom att man ställer så höga krav att man i själva verket driver ut verksamheten ur landet så att konsumenterna blir ställda utan information.

Anf. 94 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Som svar på Karin Pilsäters fråga vill jag säga att Sveriges ståndpunkt är att man bör ge en allmän information om att det inte är säkert att det egna landets regelverk eller domstol gäller vid handeln. Det skulle bli alltför komplicerat att ge sig in på en ingående analys i varje avtalsförhållande och nämna vilket lands lagstiftning som gäller. Det är alltså fråga om en allmän information.

När det gäller OECD-arbetet kan jag inte ge ett direkt svar i dag. Jag ber att få återkomma i så fall.

Anf. 95 Departementssekreterare JOHAN ALLING:

Jag kan inte ge ett exakt svar. Vi kan säga att det pågår arbete inom OECD med gemensamma riktlinjer för e-handel. Senast jag var i kontakt med frågan var man väldigt nära. >>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<< Inom EU är man såvitt jag minns ense om en gemensam ståndpunkt för hur man vill ha det. Det här är inte min fråga egentligen.

Anf. 96 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Jag har någon kommentar till Per Bill och Agne Hansson. De regler som föreslås i direktivet rör ju centrala delar av Sveriges, och också många andra länders, avtalsrätt. Genom en full harmonisering av vissa frågor beträffande en viss avtalsform kan det medföra störningar i nationella rättssystem, bl.a. det svenska.

Jag ska nämna ett konkret exempel på något som blir ett bekymmer om vi skulle gå på linjen om full harmonisering. Sverige planerar ju för närvarande att införa en rätt för försäkringstagare att när som helst, utan att behöva ange några skäl, säga upp ett pensionsförsäkringsavtal. Det är klart att detta inte skulle vara möjligt vid en full harmonisering. Det skulle innebära komplikationer för oss i det här hänseendet. Det är bara ett exempel på att vi i Sverige har bedrivit ett arbete för att höja det konsumenträttsliga skyddet väldigt kraftigt. Vi har i många avseenden kommit mycket längre än andra länder. Det finns alltså en klar farhåga för att vi skulle behöva sänka det konsumenträttsliga skyddet om vi går på full harmonisering inom konsumentområdet i EU-sammanhang.

Anf. 97 ORDFÖRANDEN:

Tack. Då kanske jag kan summera diskussionen på det sättet att jag finner att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Då går vi vidare. Du hade ett ärende till som du särskilt ville redovisa.

Anf. 98 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Ja, jag tänkte nämna det ärende som rör punkt 7 på dagordningen, nämligen konsumentskydd och tjänster i allmänhetens intresse, s.k. nödvändighetstjänster. De ska bli föremål för en allmän och offentlig TV-sänd diskussion. Det här är ju delvis ett nytt inslag i arbetet med konsumentfrågor i EU-sammanhang. Det berör tjänster som el, tele, post och liknande, alltså nödvändighetstjänster.

Sverige ser det som viktigt att fördelarna med av- och omreglerade marknader kommer konsumenterna till del. Här är det dock viktigt att finna en balans mellan konsument- och producentintressena. Vi menar att gemenskapen har en viktig roll att fylla när det gäller dessa tjänster, men vi vill avvakta med en gemensam reglering till dess att vi har fått en verklig inre marknad för tjänsterna.

I avvaktan på detta avser Sverige att driva en linje om att det bör göras en kartläggning på EU-nivå som ger en överblick över hur avregleringen har fungerat och som syftar till att identifiera gemensamma problem. Vi menar att en framtida gemenskapslagstiftning på det här området måste vara flexibel och ta hänsyn till olika nationella förutsättningar, såväl kulturellt som geografiskt. Vi menar att självreglering inte kan utgöra en ersättning för konsumentskyddslagstiftning. Däremot kan det självfallet utgöra ett komplement.

Vi avser alltså att driva frågan om att det ska utarbetas en grönbok för att inventera problemen. Jag vill i sammanhanget också påminna om att den konsumentpolitiska kommitté som vi har tillsatt, och som ska lämna sin slutrapport den 15 mars nästa år, har i uppdrag att också titta på de här frågorna. Det innebär att vi på nationell nivå har påbörjat ett arbete för att göra en probleminventering och för att se vilka ytterligare regelverk som behövs för att stärka konsumenternas rättigheter på dessa avreglerade marknader.

Anf. 99 ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Det här är ju i detta skede närmast en informationspunkt.

Anf. 100 PER BILL (m):

Herr ordförande! Bör man inte när man gör en sådan här utredning också titta på de stora förtjänster som avregleringarna faktiskt har haft? Bör man inte, när man gör kartläggningen av de problem som har uppstått och försöker lösa dessa, också se vilka eventuella negativa effekter detta kan få för de stora framgångar som har kommit till stånd på grund av avregleringarna?

Anf. 101 YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag vill bara betona en sak. När man tittar på det här med vad avregleringen på elsidan har inneburit skulle vi gärna vilja att man också tog in och kollade på vad den har inneburit för de alternativa energikällorna. Det tycker vi är en viktig del.

Anf. 102 KARIN PILSÄTER (fp):

I den fortsatta diskussionen skulle jag bara vilja skicka med att min uppfattning är att den rätta balansen mellan konsument- och producentintresse är att det är konsumenternas intressen som ska tillgodoses. Det är i enlighet med gammal klassisk liberal ekonomisk teori, och så tror jag att det funkar också i praktiken. Därmed ska man inte väga av kraven på producenterna efter vad de tycker är bekvämt utan efter vad som faktiskt är till mest praktisk nytta för konsumenten – inte teoretisk. Väldigt höga krav kan ju få en motsatt effekt.

Jag tror att det är bra med en sådan här grönbok och kartläggning. Det är över huvud taget bra med den här debatten, kartläggningen. Det skapar en genomskinlighet som i sig sätter i gång processer. Självreglering är naturligtvis bra så långt det sker, men man kan inte förlita sig på det.

Sedan tycker jag att det är bra om ni tar upp de här finansiella tjänsterna som någonting som också tillhör basvarorna nu för tiden. Det gör de väl även i de andra länderna. Man bör också fundera över det som vi oftast brukar kalla välfärdstjänster. Det är verkligen något som är viktigt i människornas vardag; sjukvården, barnomsorgen och den typen av frågor. Även om man i de flesta länder på ett eller annat sätt finansierar detta med skattepengar och därför absolut inte kan föra in det direkt under ett gemensamt konsumentskydd vore det bra om man ändå fick med det i den här debatten och genomlysningen.

Anf. 103 ORDFÖRANDEN:

Vill statsrådet kommentera?

Anf. 104 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Det är alldeles klart så som Per Bill säger; som en följd av avregleringen på tele- och elmarknaderna har vi fått betydligt bättre prispress. Det är alldeles uppenbart att det har kommit konsumenterna till del. Samtidigt är det viktigt, den problematiken känner vi väl alla till, att se till att det finns ett fullgott konsumentskydd. Det rör frågor som konsumentinformation på den avreglerade marknaden. Det handlar om att det ska vara möjligt att göra jämförelser mellan olika utbud.

Man kan ta elräkningar som ett exempel. Hur ska konsumenterna kunna göra ett fritt val om det inte finns möjlighet att göra adekvata jämförelser? Det handlar också om frågor som kvalitetsstandard och vilka villkor som ska vägas in. Det kan vara sociala aspekter, tillgång till el och liknande. Det ser vi inte minst i Sverige. Vi är ett kallt land, i varje fall delar av Sverige. Det måste finnas en tillgänglighet och en tillgång. Vi kan ju knappast tänka oss ett system i Sverige där man har rätt att stänga av elen för någon som inte omedelbart betalar räkningen i de norra delarna av landet.

Det finns en mängd konsumenträttsliga aspekter som det finns anledning att titta på i det här sammanhanget i fråga om en avreglerad marknad. Vår linje är alltså att vi vill att kommissionen tar fram en grönbok och gör en inventering av hur långt vi har kommit och av vilka problem som finns på den avreglerade marknaden.

Anf. 105 PER BILL (m):

Herr ordförande! Jag tänkte bara upplysa om att det finns ett webbföretag som jobbar med precis de här frågorna. Där kan man logga in sig och tala om hur mycket elförbrukning man har och vilka telekostnader man har. Sedan kan man med några enkla knapptryckningar ta reda på om det är Storuman Energi eller Uppsala Energi eller någon annan som kan ge det lägsta priset. Sedan kan man faktiskt också sluta avtal direkt via nätet. Mycket av det här som tar årtionden i politiken kan gå på några veckor när små, nya företag på nya marknader kommer i gång.

Anf. 106 YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har hört att just den typ av jämförelser som togs upp här alldeles nyss, att man kan slå in några fakta och sedan jämföra, också har lett till felaktig information till konsumenten. Så det är inte så enkelt att ett webbföretag kan ge det konsumentskydd som konsumenterna behöver.

Jag vill påminna om vissa aspekter när det gäller avreglering. För ungefär tio år sedan infördes huvudmannaskap inom bussbranschen och kollektivtrafiken. Det har ju pressat priserna och gjort kollektivtrafiken mer effektiv på många plan. Samtidigt finns det också problem. I dag har ju i princip alla bussbolag i Sverige röda siffror i sin ekonomi. Man har inte kunnat satsa så mycket på underhåll som man borde. Det har visat sig i Stockholm. Problemen med signalsystemen beror på att man inte har satsat på underhåll tidigare. Man har väldigt dålig kvalitet på bromsarna på många bussar. Man har också skurit ned på turtäthet och annat för att den avreglering som har skett faktiskt har gått för långt.

Man har konkurrerat för att kunna köpa upp olika marknader, och det har varit en prioritering. Där har bussbolagen själva ett ansvar. Sedan har också kommunerna ett ansvar för att de kanske inte har sett detta. Den här typen av problem dyker upp när en marknad avregleras, och jag vill påpeka att det kan få väldigt negativa konsekvenser på lång sikt.

Anf. 107 ORDFÖRANDEN:

Då tänkte jag lämna över ordet till statsrådet för en avslutande kommentar.

Anf. 108 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Jag har först en kommentar till det som Yvonne Ruwaida säger. Det är viktigt att kommunerna ligger lite vid sidan av den här diskussionen, men det är naturligtvis också viktigt att kommunerna i sin upphandling har kontroll över den här situationen.

Till Per Bill vill jag bara göra reklam för en statlig insats på det här området. Jag vill upplysa om att Råd & Rön har en jämförande sajt när det gäller att välja elleverantör. Så det är nog också så att vi med statliga insatser, samhälleliga insatser, kan förbättra vår information till konsumenterna på det här området.

Anf. 109 ORDFÖRANDEN:

Tack, då har du vad jag förstår ingenting ytterligare på din dagordning. Finns det någon här som till äventyrs har någon fråga? Det finns det inte. Med det tackar vi statsrådet Lars-Erik Lövdén för hans medverkan i dag. På återseende i nämnden så småningom. Då går vi raskt vidare på dagordningen.

4 § Information om mål 2-områdesindelningen (statssekreterare Jan Grönlund)

Anf. 110 ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar statssekreterare Jan Grönlund välkommen. Tidigare på förmiddagen blev vi genom näringsministern utlovade information om besluten med anledning av detta med mål 2-områden.

Jag lämnar ordet med en gång till dig, Jan, varsågod!

Anf. 111 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Tack så mycket! Jag har med mig Erling Kristiansson från departementet. Han har jobbat med mål 2-frågorna under förhandlingarna. Jag ska försöka hålla informationen så kort som möjligt för att också ge tillfälle till frågor.

Det förslag till mål 2-karta som Sverige, efter information tidigare till EU-nämnden och näringsutskottet, i somras överlämnade till EU-kommissionen har, som ni förstått, inte godtagits. EU-kommissionen har begärt ett nytt förslag. Kommissionens invändning gäller att 50 % av den svenska befolkningsramen på 1,2 miljoner invånare inte har lagts ut i län som uppfyller gemenskapskriterierna.

Kriterierna avser arbetslöshet, befolkningsminskning m.m. enligt siffror som fanns vid Eurostat i mars i år.

För Sveriges del uppfyller, enligt EU, Västmanland, Gävleborg och Dalarna gemenskapskriterierna. Det svenska förslag till mål 2-karta som lämnats in uppfyller enligt EU:s synsätt endast 38 % vad gäller gemenskapskriterierna. Men enligt Sverige fanns det objektiva skäl för ett undantag. Snabba befolkningsförändringar i t.ex. Värmland och Kalmar borde beaktas, ansågs det från svensk sida.

Sverige har nu i bilaterala överläggningar på olika nivåer förgäves sökt förmå kommissionen att ändra sin inställning. Tyvärr måste vi nu konstatera att vi aldrig lär kunna få igenom ursprungsförslaget. Att bara vänta och se bedöms ge stora förseningar och en oviss utgång, varför regeringen nu har valt att gå fram med en kompromiss.

Kompromissen utgår från att 5 % av befolkningsramen bör kunna undantas från 50-procentsregeln eftersom vissa kommuner i Dalarna och Gävleborg redan ingår i mål 1. Därmed anser regeringen att kommissionen bör nöja sig med ett svenskt förslag på 45 %. Det förslaget skulle uppnås genom att mål 2-kartan justeras så att Falun, Sala och Heby blir nya mål 2-kommuner. Det sker naturligtvis på bekostnad av några och det skulle vara i det här fallet på bekostnad av Eskilstuna och Flen. Samtidigt slipper Ydre, Ödeshög och Boxholm utfasning och ingår således i det nya mål 2-området.

Med det här kompromissförslaget är det regeringens förhoppning att även kommissionen ska visa flexibilitet och godkänna det nya förslaget snarast möjligt.

Anf. 112 AGNE HANSSON (c):

Jag konstaterar att det här är ett fall framåt – en förbättring jämfört med det tidigare förslaget.

Vi hävdar dock fortfarande att man borde ha med samtliga kommuner som fortfarande föreslås få en övergångsfas. De kommuner som kommit in är alltså kommuner från den. Därmed har det gått åt rätt håll.

Detta med att räkna procenttal etc. är i stort sett avhängigt var man sätter passaren och drar gränser. Jag kan som exempel ta de tre kommuner som nu plockas in – Ydre, Ödeshög och Boxholm – som är områden som sammanhänger med kommuner som redan finns föreslagna i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län och som inlemmar även Kinda och Tingsryd som fortfarande föreslås stå utanför. Jämfört med alla län i landet, inklusive Norrlandslänen, har det området i sin helhet den största befolkningsutflyttningen för närvarande och även den lägsta bruttoregionalprodukten. Eftersom det är en uppsplittring på fyra län förtar länscentrum och residensstäder mycket av effekten. Det beror alltså på hur man räknar. Jag noterar att flera län i södra Sverige kommer in om man lägger den räkning som Sverige gjorde från början i förhandlingarna längre fram i tiden.

Sammanfattningsvis: Det här är ett fall framåt men Sveriges linje bör vara att samtliga kommuner som föreslås bli utfasade under en femårsperiod borde vara med permanent som stödområden.

Anf. 113 YVONNE RUWAIDA (mp):

Ett grundproblem är, som Agne Hansson tog upp och som det står i promemorian, att kommissionen hänvisar till att endast statistik som finns vid Eurostat får användas. Därför får vi ingen flexibel bedömning. Jag undrar om det görs något för att ändra bedömningsgrunderna, om man från svensk sida försöker få en förändring när det gäller hur man gör den här typen av bedömningar. Det tror jag skulle underlätta, för det blir svårt att göra verklighetsförankrade bedömningar när man bara utgår från en viss form av statistik.

Eskilstuna och Flen har innan ingått i förslaget. Har departementet haft kontakt med de kommunerna och vad har man sagt där?

Anf. 114 REYNOLDH FURUSTRAND (s):

Till skillnad från Agne Hansson menar jag att detta är ett fall bakåt, inte framåt. Jag kan försäkra, Yvonne Ruwaida, att vi har haft mycket täta kontakter både med departementet och med kommissionens kontor här i Stockholm just med avseende på att både Eskilstuna och Flen försvann.

Det som har missgynnat Sörmland i det här läget är den länsindelning som Axel Oxenstierna gjorde år 1634. Det är det som är det stora problemet och som gör att länet ser ut som det gör. Vi har ett antal centrum, kommuner, i länet som har en mycket bättre situation än vad Eskilstuna och Flen har. Detta missgynnar uppenbarligen Sörmland, medan det gynnar Västmanland och Dalarna. De kommuner som tillförs – Falun, Heby och Sala – har en väsentligt bättre situation med avseende på befolkningsutveckling och arbetsmarknad än vad Eskilstuna och Flen har.

Situationen är som den är och det är inte mycket att göra åt saken i nuläget. Men vi får väl se till att en eventuell ny länsindelning i så fall kan gynna Sörmland så att Eskilstuna och Flen därmed kan komma i fråga när det gäller att göra anspråk på de här mål 2-pengarna, vilket verkligen skulle behövas för de bägge kommunerna.

Anf. 115 GÖRAN LENNMARKER (m):

För klarhets skull: Har jag förstått detta rätt, nämligen att förutsättningen för den här förändringen är att det har gått sämre än det gjorde enligt 1996 års siffror? Avfolkningen har gått fortare. Därför har man nått ett förslag som ibland betecknas som ett fall framåt. Det förefaller mig något egenartat att en negativ utveckling ska betecknas som ett fall framåt.

Anf. 116 SONIA KARLSSON (s):

För exempelvis Östergötland är det självklart inte ett fall framåt men för de kommuner som har stora problem är det bra att få vara med i mål 2-området.

Anf. 117 Statssekreterare JAN GRÖNLUND:

Jag skulle vilja göra några mer allmänna reflexioner och kommentarer.

Från Näringsdepartementets sida är vi naturligtvis väl medvetna om att det här ställer till problem för två av de kommuner som var med i det ursprungliga förslaget. Det fanns givetvis en anledning till att den karta som lämnades in såg ut som den gjorde, som framgick av Reynoldh Furustrands inlägg.

Jag har själv på Näringsdepartementet inför de här diskussionerna haft direktkontakt med berörda kommuner. Jag tyckte att det var viktigt att direkt gentemot berörda kommuner berätta varför det är som det är. Jag vet att det förekommer mycket ryktesspridning o.d.

Sedan tänkte jag låta Erling Kristiansson kommentera en del detaljsynpunkter.

Anf. 118 Departementsekreterare ERLING KRISTIANSSON:

Det sades här att det var önskvärt att ha med i förslaget alla de utfasade. Men genom kommissionens invändning här har vi snarare fått svårigheter när det gäller dem som inte var med förra gången. Vi har ju nu fått ännu mindre valmöjligheter att peta in kommuner. Att de tre östgötakommunerna kom in beror helt enkelt på att ett utrymme uppstod inom ramen när vi gjorde rockaden med Falun och övriga. Vi har alltså inte fått större möjligheter att ta med ytterligare några av de utfasade.

Visst kan man, som vi har haft, ha synpunkter på detta med vilken statistik som ska användas. I förhandlingarna drev vi att man skulle ha så sen statistik som möjligt men en majoritet av medlemsländerna – så småningom vid EU:s toppmöte och sedan uppföljt av ministerrådets beslut – var för att ha en fast tidpunkt för vilken statistik som skulle användas. Egentligen var väl huvudskälet att man ville ha en fast tidpunkt när man fördelade mellan länderna. Men vi menade att när man väl har fördelat pengar mellan länderna borde vi själva kunna fördela lite grann efter nationella kriterier. Majoriteten gick dock på nämnda linje.

Anf. 119 ORDFÖRANDEN:

Vi får tacka för den information som vi fått om vad förhandlingarna med kommissionen har lett fram till.

5 § Rapport från ministerrådsmöte (industrifrågor) den 29 april 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (industrifrågor) den 9 november 1999 (statsrådet Mona Sahlin)

Anf. 120 ORDFÖRANDEN:

Vi fortsätter våra förhandlingar. Statsrådet Mona Sahlin och hennes medarbetare hälsas välkomna hit. Jag beklagar att ni har fått vänta. Det är en intensiv nämnd i dag. Jag hoppas att du, Mona, är påläst eftersom det ställs många frågor i dag.

Jag lämnar ordet till dig med en gång för en kort muntlig återrapportering från det senaste ministerrådsmötet. Därefter går vi in på dagens frågor. Varsågod!

Anf. 121 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Tack, herr ordförande! Jag har absolut inget emot att vänta på en så här viktig församling.

Jag ska helt kort ge en rapport från det senaste industrimötet, som vi hade i april. Det är fyra punkter som jag vill informera om.

För det första gäller det direktivet om insatser mot betalningsförseningar. Ni kanske minns att det skilde mellan Sverige och Finland som i genomsnitt hade 22 dagars försenad betalning för företagen. Om jag minns rätt hade Grekland 132 dagar. Vi enades då om det direktivförslag som fanns. Sverige fick stöd för de uppfattningar som vi hade. När det gäller dröjsmålsräntan hade vi en del andra synpunkter än vad som blev innehållet i direktiven men vi var nöjda där.

För det andra hade vi en diskussion om hållbar utveckling och om integrationen av miljö i EU:s industripolitik. Frågan kommer också att diskuteras på rådsmötet nästa vecka.

För det tredje gäller det konkurrenspolitiken. Två förordningar berörde, som ni kanske minns, de s.k. gruppundantagen som vi också ställde oss bakom.

För det fjärde gäller det den regelbundna debatt om konkurrenskraften som industrirådet regelbundet har. Det var i första hand globaliseringens effekter som var diskussionsämnet förra gången. Från svensk sida underströk vi framför allt vikten av frihandel och ansträngningarna i arbetet med innovations- och entreprenörskapspolitiken. Dessutom pekade vi på vikten av ett nära samarbete mellan företag och högskolor.

Sedan skulle jag vilja koncentrera mig på punkterna 3, 4 och 7 a. Det är kanske inte det mest upphetsande industrirådet i EU:s historia som vi har framför oss – en halv dags möte.

Punkten 3 handlar om konkurrenskraft och företagspolitik. Industrirådet diskuterar detta regelbundet, som jag tidigare sagt. När det gäller diskussionen på nästa möte är det tre frågeställningar som ordförandeskapet har satt upp. Jag ska helt kort redogöra för dessa och för vår inställning.

Den första frågan gäller humankapitalet som man säger är en drivande kraft för konkurrenskraften. Man frågar om ministrarna delar uppfattningen att vi bör stärka vår kunskap om vad det egentligen är och hur man kan fokusera på detta. Sverige har ingenting emot det. Humankapitalet är viktigt. I Nordiska rådet har vi initierat projekt när det gäller att ta fram riktlinjer för hur man i företag kan jobba med frågor som rör humankapitalet, alltså oss människor och vår kompetens och kunskap. Det är bra om EU också tar fram ett större kunskapsunderlag om detta.

Den andra punkten handlar om tjänstesektorn. Där frågas det också om vi tycker att den behöver uppmärksammas mer. Det tycker Sverige. Vi vill vara positiva till det. När tjänster och industrijobb mer och mer integreras i varandra är det väsentligt att också industrirådet diskuterar och tar fram mer underlag om tjänstesektorns betydelse för tillväxt och sysselsättning.

Den tredje frågan som ordförandeskapet ställer handlar om konkurrenskraften samt om arbetet inom EU bör bli mer konkret och om sättet i så fall. Också det arbetet stöder vi. Framför allt gäller det att försöka koppla ihop konkurrenskraftsrapporten med EU-kommissionens benchmarking-arbete; detta för att kunna dra mer slutsatser av vad vi vet om verkligheten och för att kunna bli mer konkreta i EU:s arbete med konkurrensfrågorna. Så långt punkten 3 på dagordningen.

Anf. 122 LARS TOBISSON (m):

Jag vill peka på en del formuleringar i ministerrådspromemorian. På den sida 2 där det längst ned till höger finns en handskriven sjua står det när det gäller dagordningspunkt 3 a, i höjd med nedre hålslaget:

Vidare konstateras att investeringstakten har fallit under 90-talet till skillnad från USA – – –. Det finns ett samband mellan investeringar och sysselsättningsgrad och detta har förstärkts under senare år. Det är rimligt att anta att färre investeringar har lett till en långsammare omstruktureringstakt – – –.”

Som det är beskrivet – jag är medveten om att det väl är EU-organets, kommissionens, sätt att beskriva det hela – verkar man vara tacksam för att här inte sker rationaliseringar och en strukturomvandling och för att allting får bli vid det gamla och att sysselsättningen därmed hålls uppe. Men i det långa loppet är det en ganska utvecklings- och sysselsättningsfientlig ståndpunkt. Om det här ska diskuteras tycker jag att man bör observera denna typ av formuleringar som enligt min mening inte leder till att man slår vakt om en förbättring av konkurrenskraften.

Anf. 123 WILLY SÖDERDAHL (v):

Herr ordförande! Jag är inne på samma sida som Lars Tobisson och reagerar också på texten och vid övre hålslaget står det: "Det allmänna företagsklimatet i ett enskilt land verkar vara det som till störst del kan förklara tillväxt och sysselsättningsökning.” Att beskriva detta i en enda mening verkar oerhört förenklat. På den sida 4 som har en handskriven nia längst ned till höger står det samtidigt:

”Sverige ställer sig även bakom innehållet i slutsatserna.”

Det här är alltså oerhört förenklat. Kanske borde det skrivas på ett annat sätt.

Anf. 124 YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har samma åsikt. Det står alltså:

”Sammanfattningsvis har strukturomvandlingen i tillverkningsindustrin skett relativt långsamt och inte fått de negativa konsekvenser som man befarat utan snarare gynnat små länder i EU:s utkant.” Jag vet inte om många i Norrlands inland skulle känna igen sig i den beskrivningen.

Anf. 125 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Rent allmänt håller jag med Lars Tobisson i hans beskrivning. Vår erfarenhet är snarare att det är bra om strukturrationaliseringar sker, samtidigt som man försöker bygga upp nya tillväxtdelar inom arbetsmarknaden; det gynnar sysselsättningen. Jag vill dock påpeka att vad vi ställer oss bakom är slutsatserna på vad som åtminstone i mina papper är s. 3.

Jag undrar om ni vill att jag ska peka på en del av det här sedan i diskussionen men kanske är det inte av den karaktären. Jag är dock medveten om att det finns svagheter i sättet att beskriva detta. Det gäller då s. 2 och det som citerats både vid övre och nedre hålslagen.

Anf. 126 MIKAEL ODENBERG (m):

Jag tänkte peka på en sak på s. 3 som gäller en av rådsslutsatserna. Där uttrycker man sig väldigt tydligt, nämligen ”att anpassningsförmåga och snabb strukturomvandling är väsentligt för den europeiska industrins konkurrenskraft”. Det är således positivt att statsrådet Sahlin håller med om detta.

Den fråga som ytterst väcks är möjligen hur det är med kvaliteten på just denna ministerrådspromemorias referat av konkurrensrapporten. Det förefaller inte vara det allra mest välskrivna referatet eftersom referatet av vad konkurrensrapporten innehåller – jag avser de tvetydigheter som Lars Tobisson tog upp – faktiskt inte överensstämmer med vad som sedan är slutsatsen i rapporten.

Anf. 127 ORDFÖRANDEN:

Det är alltså rådets utkast till slutsatser som vi ska ta ställning till. Där har regeringen redovisat sin ståndpunkt. Jag har kommit till uppfattningen att det finns en majoritet i nämnden bakom den ståndpunkten.

Slutsatser följer på flera delområden här. Eftersom ingen har begärt ordet kan vi ta dem i klump. Jag tolkar in att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt när det gäller samtliga delområden under dagordningspunkten 3.

Anf. 128 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Dagordningspunkten 4 handlar om integration av miljökrav och en hållbar utveckling. Industrirådet fattade på mötet i april beslut om att inleda det här arbetet. Sedan juli i år arbetar en ministerrådsgrupp med att lägga fast riktlinjer och ramar för detta integrationsarbete. Sverige har som bekant engagerat sig starkt i frågan om att integrera miljö och hållbar utveckling inom EU:s olika politikområden. Därför tycker vi att det är väldigt bra att det också har inletts på det här området.

Den rapport som vi i dag har framför oss tycker jag ger en positiv grund för att fortsätta att jobba med frågan om att integrera miljö och hållbar utveckling. Sverige delar många av de bedömningar som finns i arbetsgruppens rapport. Inte minst gäller det samverkan mellan näringsliv, konsumenter och anställda samt hänsynen till de små och medelstora företagen. Vi tycker att vi kan ställa oss bakom rapporten och förorda att den lämnas över till Europeiska rådets möte i Helsingfors.

Anf. 129 YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag tycker att det vore bra om det under varje delområde stod vem som är ansvarig på departementet. Vi har letat fram rapporten men det tog lång tid. Det var ett enträget detektivarbete och ringande. Det tog faktiskt ett par timmar bara att nå fram till rätt person så att vi kunde få rapporten, som ju för tolv dagar sedan kom in till departementet. Rapporten heter Integrating Sustainable Development and Industry Policy. Det här är ett utkast till en rapport om hur miljöfrågorna ska integreras.

Jag har läst igenom rapporten och tycker att den inte alls är tillräckligt bra. Jag saknar grundläggande kriterier som försiktighetsprincipen, substitutionsprincipen och PPP, dvs. polluter pays principle. I stället är rapporten väldigt lam och inriktad på att konsumenterna kommer att driva på utvecklingen – okej, då ska industrin möta konsumentens krav. Jag skulle vilja säga att rapporten är väldigt bakåtlutad och väldigt dålig.

Bl.a. tar man som en positiv sak upp samarbetet med bilindustrin för att minska koldioxidutsläppen. Men det finns ett EU-direktiv som talar om 0,7 liter i bensinförbrukning per mil framöver. Det har faktiskt lett till att den svenska bilindustrin, tyvärr, har sänkt sina ambitioner. Innan hade man en mer framåtskjutande inriktning. Man skulle sänka bensinförbrukningen ännu mer när det gäller framtagandet av nya bilmodeller. Men i och med att EU har lagt sig på nämnda nivå har också den svenska bilindustrin lagt sig på den nivån. Detta har varit negativt för miljöutvecklingen. Det finns ju teknik på området. I vissa delstater i USA t.ex. har man faktiskt högre ambitioner inom bilindustrin jämfört med hur det är i Sverige.

Tyvärr är det här för dåligt för att man på allvar ska kunna tala om en vilja att integrera miljöfrågorna på det sätt som borde ske.

Anf. 130 AGNE HANSSON (c):

Jag instämmer i vad Yvonne Ruwaida sade. Frågan är alltså på vilket sätt vi kan strama upp här.

Anf. 131 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag vill betona det som står i sista stycket på s. 3 i ministerrådspromemorian nedanför de nedre hålslagen:

”I rapporten uttalas avslutningsvis att industriministerrådet avser att löpande följa upp framstegen mot en hållbar utveckling – – – och fortsätta sitt arbete för en strategi innefattande en tidtabell och ett antal indikatorer.”

Det råder inget tvivel om att arbetet med att integrera miljö och hållbar utveckling i industripolitiken behöver konkretiseras. Jag tycker därför att EU-nämnden snarare får se det här som en början, att man har inlett ett arbete – precis som jag sade när vi hade uppe detta inför aprilmötet.

Anf. 132 MIKAEL ODENBERG (m):

Med anledning av klimataspekterna och den omständigheten att Kyoto nämns finns det väl anledning att göra standardpåpekandet att en omläggning av den svenska energipolitiken naturligtvis skulle vara ett verksamt sätt att för svenskt vidkommande bidra till att nå målsättningarna från Kyoto om minskade koldioxidutsläpp.

Anf. 133 ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en majoritet i nämnden bakom regeringens ståndpunkt.

Anf. 134 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Sedan vill jag kommentera dagordningspunkten 7 a om varvsindustrin. Kommissionen har tagit fram en rapport om läget på världsmarknaden för varvsindustrin som ska presenteras den 9 november. Dessutom finns det ett utkast till rådsslutsatser. Tanken är att rådet ska anta slutsatser på industrirådsmötet.

Av rapporten framgår att världsmarknaden för varvsindustrin står inför mycket stora svårigheter. Det handlar om att priserna sjunker, att efterfrågan troligen kommer att vara mycket svag under ett antal år framöver, att det är en stor överkapacitet beroende på att nya varvsnationer ständigt kommer fram och på försvarsindustrins övergång till civil produktion osv.

Som bekant är regeringens uppfattning att statliga stöd till varvsindustrin inte gynnar branschen. Vår uppfattning är att frågan ligger fast, dvs. att den möjlighet som finns inom EU när det gäller att ge driftsstöd till varvsindustrin ska upphöra. Det här är utgångspunkterna för Sveriges ställningstagande. EU måste också verka genom internationella regler för att upprätthålla konkurrensregler på världsmarknaden. Vi stöder således de i utkastet framförda förslagen. De förslagen har ni också kunnat ta del av – att kommissionen genom konsultationer med Korea ska försöka hejda deras konkurrenssnedvridande beteende, att industrin, medlemsstaterna och kommissionen ska försöka samla information om påstått konkurrenssnedvridande beteende för att undersöka med WTO om man kan komma längre och att uppmana IMF att fortsatt försöka undersöka om de villkor på vilka man ger IMF-hjälp respekteras.

När det gäller sista stycket i rådsslutsatserna förordar Sverige att det enbart står: The Council invites the Commission to report on progress to the next Industry Council. Alla möjligheter finns nämligen för kommissionen att, om man vill, ta fram eller vidta åtgärder. Vi tycker att det behövs ytterligare material och att den rapport som nu finns inte innehåller så mycket nytt och sakligt underbyggt material att man nu kan gå vidare i ärendet, så det är bara att ta emot rapporten.

Anf. 135 LARS TOBISSON (m):

I synnerhet efter statsrådet Sahlins förtydligande här beträffande den svenska ståndpunkten konstaterar jag att jag inte har något emot den. Tvärtom stöder jag den. Men jag är alltså fundersam över vad det påstås att kommissionen säger i sin rapport. I den text som beskriver förslagets innehåll säger man att ”världsmarknaden för varvsindustrin står inför stora svårigheter. Fartygspriserna sjunker och den framtida efterfrågan kommer troligen att vara svag – – –. Överkapaciteten förväntas också öka – – –.” Det kan kännas skönt att inte vara inblandad i den branschen.

Sedan står det i nästa stycke:

”En konkurrenskraftig varvsindustri är viktig för EU genom att den utgör en väsentlig marknad för många industrier – – –.”

Där kommer samma tankegång tillbaka. Tankegången tycks vara att man ska ägna sig åt olönsam produktion därför att det ger sysselsättningstillfällen men det är inte en hållbar ståndpunkt. Tvärtom har vi anledning att känna oss glada över att det finns andra som ägnar sig åt den här fördärvliga verksamheten med sjunkande priser, minskad efterfrågan osv. Om de gör det därför att de är konkurrenskraftiga gentemot Europas länder så okej; då är det marknadens villkor. Men om de gör det därför att man subventionerar har vi anledning att enbart vara tacksamma för det.

Det är ju en fördel för europeisk sjöfartsnäring att man kan beställa fartyg till låga priser och att man då kan dra nytta av andra länders dårskap.

Men den tankegång som här framskymtar, att man egentligen skulle vilja ge sig in i detta därför att det är viktigt att erbjuda sysselsättningstillfällen i många industrier, tycker jag att man bör angripa, om det nu återigen ska diskuteras vad som står i rapporten.

Slutsatserna tycker jag är riktiga, det är viktigt att vi slår vakt om den ståndpunkt som vi har intagit, att vi ska samverka på det internationella planet för att få bort de varvssubventioner som fortfarande tyvärr förekommer. Vi ska försöka att få genomslag för OECD-överenskommelsen för några år sedan.

Anf. 136 REYNOLDH FURUSTRAND (s):

Detta är ju en fråga som flera gånger har varit uppe på nämndens sammanträden. Det är alltså ingen ny fråga. Jag tycker att det är bra om man kan lyfta upp frågan i WTO-sammanhang. Däremot vet jag inte om det kommer att lösa problemet, eftersom man har ett tio år gammalt OECD-beslut som detta vilar på, och det beslutet har ju av kända skäl aldrig förverkligats. Om WTO kan lösa detta är det jättebra. Men jag tror knappast att man kan klara av det på WTO-nivå.

Det är mycket bra att Sverige driver frågan att man ska ta bort dessa stöd. Men Sverige är fortfarande det enda land som inte har stöd. Inom Europeiska unionen finns det fortfarande stöd kvar. Även om man från olika länder inom unionen uttalar att man ställer upp på linjen att stöden ska försvinna tillämpas stödprincipen på ett eller annat sätt.

Jag hörde att vår granne i öster, Finland, har sagt att man är beredd att ta bort stödet om andra gör det också. Men Finland har reserverat ett antal hundra miljoner finska mark för att kunna sätta in dem som stöd om det skulle behövas. Det är klart att det sätter svensk varvsindustri i en mycket besvärligare situation. Att svensk varvsindustri fortfarande kan konkurrera är för mig nästan obegripligt mot bakgrund av vad som tillämpas i andra länder.

Min fråga blir: Kan vi fortsätta på den inslagna vägen om man inte gör någonting i riktning mot att ta bort stöden i de andra länderna i unionen?

Anf. 137 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Eftersom jag är väl medveten om alla de diskussioner som nu förs fram, vill jag först och främst bara påminna om att det beslut som har fattats i EU är att allt stöd till varvsindustrin ska upphöra den 31 december år 2000. Det är den inriktningen som jag vill att vi ska stå fast vid och också hävda.

Mot bakgrund av det som Lars Tobisson tog upp under punkten 4, slutsatser, finns det en text som lyder:

”Det finns indikationer på att konkurrerande varv i EU i viss mån verkligen har tagit skada och att de sydkoreanska varven har fått och kanske fortfarande får stöd från statligt konkurrerande banker till icke marknadsmässiga villkor.”

Det är detta som ligger bakom problemet, att man kan misstänka att Korea missbrukar IMF-medel. Det är det som ligger bakom de slutsatser som finns till denna rapport.

Jag vill bara än en gång understryka detta. Jag tolkade inte något av inläggen på annat sätt än att Sverige står fast vid sin uppfattning och driver den också på det industrirådsmöte som vi har framför oss. Sedan kommer vi säkert att återkomma inför nästa industrirådsmöte när vi närmar oss den 31 december år 2000 när alla länder ska leva upp till detta beslut.

Anf. 138 ORDFÖRANDEN:

Jag finner sammanfattningsvis att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Jag vill återgå till ett ärende som jag såg och som jag förstår är nytt för oss. Det är punkten 5 om konkurrensläget för träsektorn. Det är också rådsslutsatser som ska antas. Men det är första gången som vi tar upp denna fråga i nämnden, eftersom kommissionen nu levererar ett meddelande och det finns slutsatser om det. Jag tänkte bara att vi för formens skull, eftersom jag inte finner att den svenska ståndpunkten är så kontroversiell, kanske skulle underställa nämnden denna fråga.

Anf. 139 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Beträffande punkt 5 kan jag säga att det är för att lyfta fram skogsindustrin i EU som kommissionen på Finlands initiativ och i mycket nära samarbete med EU:s skogsindustri har tagit fram detta meddelande om konkurrenskraften i skogsindustrin.

Om jag minns rätt så var det så att när Sverige, Finland och Österrike blev medlemmar i EU fördubblades EU:s skogstillgångar. Framför allt Sverige och Finland är ju väldigt viktiga delar i EU:s skogstillgångar. Det som föreslås är att rådet välkomnar kommissionens förslag om att bilda ett särskilt forum för dessa frågeställningar och också att kommissionen till rådet regelbundet ska rapportera om initiativ som har stor påverkan på skogsindustrins konkurrenskraft. Eftersom Sverige tycker att det är viktigt och för egen del också har drivit frågan att man ska ha en lönsam och konkurrenskraftig skogsindustri på en fri marknad utan att ha några konkurrenssnedvridande subventioner, så tycker vi att detta initiativ med detta forum är bra. Det är inte mer komplicerat än så.

Anf. 140 ORDFÖRANDEN:

Jag kan konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Då är vi klara med samrådet med Mona Sahlin i dag och tackar henne för det och hälsar på återseende så småningom.

Anf. 141 Statsrådet MONA SAHLIN (s):

Jag önskar trevlig helg.

Anf. 142 ORDFÖRANDEN:

Jag passar också på att önska trevlig helg.

Vi ska då gå vidare på dagordningen.

6 § Rapport från ministerrådsmöte (utvecklingsfrågor) den 21 maj 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (utvecklingsfrågor) den 11 november 1999 (statsrådet Maj-Inger Klingvall)

Anf. 143 ORDFÖRANDEN:

Vi hälsar statsrådet Maj-Inger Klingvall med medarbetare välkomna hit. Vi börjar som vanligt med att statsrådet får möjlighet att ge en muntlig kort återrapport från tidigare ministerråd. Sedan går vi in på dagens dagordning.

Jag får ett påpekande från vår uppmärksamma kanslichef som meddelar att Maj-Inger Klingvall inte själv var med på det ministerrådet. Det kanske då är svårt att ge en muntlig återrapport från det mötet. Den här gången får vi hoppa över den punkten. Vi går därför rakt över till dagens dagordning.

Anf. 144 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

På en punkt kan jag säga någonting om vad som hände förra gången, men jag återkommer till den punkten.

Jag tänkte börja med att säga att det som är glädjande när det gäller det utvecklingsråd som vi ska ha den 11 november är att samtliga medlemsstater kommer att vara representerade på högsta politiska nivå. För mig innebär det att jag kommer att få träffa samtliga mina kolleger på mitt första utvecklingsråd.

Däremot är det inte lika glädjande att dagordningen för utvecklingsrådet färdigbehandlades på Corepernivå först i förrgår. Det leder till vissa mindre förändringar i förhållande till det material som ni har erhållit på EU-nämnden. Men det är endast en av de enskilda dagordningspunkterna, nämligen miljö, som har nått Corepernivå. Och tyvärr är det också så att vissa ärenden inte ens har presenterats på rådsarbetsgruppsnivå. Det är klart att denna situation inte är tillfredsställande. En förklaring kan säkert vara att kommissionens ledning har funnits på plats i endast sex veckor. Det gör att det är väldigt dåligt med underlag till detta utvecklingsråd.

Jag vill påpeka att en ändring i dagordningen i förhållande till tidigare utsänt material är att det när det gäller punkten övriga frågor har situationen i Pakistan utgått.

Med denna korta inledning tänkte jag övergå till att kommentera dagordningspunkterna.

Den första punkten som säkert kommer att bli en viktig punkt är att den nya kommissionären Poul Nielson får tillfälle att inför rådet utveckla och redovisa sina visioner om det framtida gemenskapsbiståndet. Detta är också en punkt som har tillkommit på svenskt initiativ. Det är ju inte minst angeläget med hänsyn till reformeringen av kommissionens arbete. Här finns det också möjligheter till en diskussion under punkten 6.3, utbyte av åsikter om allmänt policyuttalande.

När det gäller punkten 4 har Finland under sitt ordförandeskap valt att prioritera miljöfrågor. Min kollega i Finland, Satu Hassi, är också miljöminister. Man kan säga att denna prioritering lyser igenom dagordningen för utvecklingsrådet genom att miljöpunkterna har kommit längst i beredningen. De antogs av Coreper i förrgår med undantag av en utestående fråga som gäller rådsslutsatser om klimatförändringar. Den olösta frågan som förs till utvecklingsrådet gäller om bistånd ska få användas för den s.k. CDM, clean development mechanism.

Beträffande punkten 4.1 är det första gången som EU behandlar klimatförändringar i ett utvecklingsperspektiv. Avsikten är att hjälpa u-länderna att möta de nya utmaningarna som klimatförändringar och klimatförändringspolitik innebär.

Under punkten 4.2, skogar och utvecklingsländer, döljer sig en rådsresolution på området, och den är numera en A-punkt.

Punkten 4.3, det tredje miljöområdet, handlar om integrering av miljöhänsyn i gemenskapens utvecklingssamarbete. Detta är alltså en del i uppföljningen av Wientoppmötet 1998. Det var statsminister Göran Persson som tog initiativet på Europeiska rådet i Cardiff 1998 till att en rad tunga sektorer inom gemenskapens samlade utveckling ska genomsyras av omsorg om hållbar utveckling. Detta är åtta områden, bl.a. sektorerna industri, energi, transporter, jordbruk och utvecklingssamarbete.

Inom UD har vi nära samråd med andra departement, och det har pågått ett intensivt arbete för att ta fram förslag som kan leda till att utvecklingssamarbetet verkligen främjar hållbar utveckling. Med det så reagerar vi också på kommissionens nu framlagda förslag och på det finska ordförandeskapets utkast till respons.

Komponenterna i vår strategi är många. Andra politikområden, t.ex. jordbruk, måste stå i harmoni med biståndets strävan. EU:s fältorganisation måste vara bättre bemannad och effektivare, så att man kan få en verkningsfull dialog med u-länderna. U-länderna ska ju kunna stärka sitt eget engagemang för hållbar utveckling och bli beställare av det bistånd som verkligen gagnar utveckling.

Jag kommer att driva frågorna om integrering av miljöhänsyn konsekvent inför och under utvecklingsrådet den 11 november, och jag har också personligen tillskrivit kommissionären Poul Nielson i denna fråga med angivande av svenska prioriteringar.

Anf. 145 ORDFÖRANDEN:

Vi kanske kan stanna till här och ta punkten 4 där det finns flera delfrågor.

Anf. 146 YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har tre frågor under punkt 4. Den första kan man säga passar in under 4:2. Där står det att rådet rekommenderar medlemsstaterna och kommissionen att bidra till att uppnå ett antal specificerade mål, bl.a. bibehållandet av genetiska resurser. Ett av de framtida beslut som kommer att kunna vara förödande för bibehållandet av genetiska resurser just för de utvecklingsländer som har den sämsta situationen är den i WTO avtalade TRIPS, och det är just 27 § 3 b. Jag undrar om biståndsministern kommer att verka för och driva att EU ska tillåta undantag för utvecklingsländer, så att de inte behöver implementera TRIPS 27 § 3 b den 1 januari år 2000?

Sedan har jag en fråga som rör integrering av miljöhänsyn i gemenskapens utvecklingssamarbete. Jag har en del frågor som rör just det svenska positionspapperet. Men först vill jag ändå fråga: Finns det finska förslaget nu, och skulle vi i EU-nämnden kunna få tillgång till det, så att vi kan läsa det? Det vore väldigt bra.

När det gäller de svenska kommentarerna, åttapunktspapperet, har jag bl.a. en fråga under punkt 1. Där står det nämligen att olika utvecklingsprogram och projekt should be subject to an environmental assessment prior to approval. Då undrar jag: Vilka institutioner omfattas av dessa miljörapporter som ska skrivas, och på vilka grunder ska man så att säga ha något slags miljöbedömning innan dess? Det står nämligen inte i detta papper.

Under punkterna 5 och 6 tar man från svensk sida, vilket jag tycker är bra, upp frågan om import av ekologiskt odlade produkter och de problem som just den paragrafen, EN 45011 ISO 65, har skapat. Jag förstår inte riktigt vart man vill nå. Det som jag har förstått är ett av de stora problemen är bl.a. produktionsreglerna för importerade ekologiskt odlade produkter, där man inom EU har velat ha samma produktionsregler för alla. Och det är väldigt svårt för olika länder att ha exakt samma produktionsregler, eftersom de har helt olika förutsättningar. Ekologisk odling ser olika ut i olika regioner. Kan Sverige här tänka sig att driva att EU ska en annorlunda syn på produktionsreglerna?

När det gäller kontrollkraven vill man från EU:s sida – jag vet inte vad Sverige kommer att driva och acceptera på EU-nivå – att det är på EU-nivå som man ska välja att ackreditera vissa kontrollorgan, men de är inom EU. Det betyder att det arbete som bl.a. Sida och svenska KRAV har utfört genom att bygga upp kontrollorgan i vissa regioner i u-länderna och i Östeuropa kommer att falla sönder. Det gör också t.ex. att den internationella organisationen för ekologisk odling i dag inte längre kan spela den roll som den hittills har gjort.

Sedan har jag en fråga till. När man talar om hållbar utveckling och utvecklingsarbete handlar det också om vilken relation som man har till Världsbanken. Just nu finns det ett projekt som pågår i Tchad och Kamerun, the oil pipeline project. Det är ett projekt där Europaparlamentet och alla partier i det tyska parlamentet har uttalat att de inte anser att Världsbanken ska ge pengar till de inblandade oljebolagen eller till Tchads regering förrän de har uppfyllt vissa villkor, villkor som rör miljö och mänskliga rättigheter. Jag har med mig både Europaparlamentets uttalande och det tyska parlamentets uttalande i denna fråga om ni vill se dem. Jag undrar om Sverige kan verka för att man på EU-nivå ska uttala att Världsbanken ska se till att dessa villkor uppfylls, men också om Sverige kan driva att den nordiska och baltiska executive director i Världsbanken ska se till att man driver detta och inte accepterar att pengar betalas ut förrän dessa villkor har uppfyllts.

Anf. 147 GÖRAN LENNMARKER (m):

Min fråga gäller punkten 4 a, klimatväxling. Jag ser att den svenska positionen är att u-länder ska göra konkreta åtaganden för att minska klimatbelastningen och att den också ska bygga på konvergenstänkande. Är det regeringens uppfattning att u-länderna ska göra det medan Sverige inte ska ha några åtaganden som bygger på konvergenstänkande utan på ett divergenstänkande när det gäller de globala målen? Det kan väl ändå inte vara en rimlig ståndpunkt.

Anf. 148 INGRID NÄSLUND (kd):

Det har redan ställts en hel del frågor här. Jag skulle vilja fylla på med ytterligare ett par frågor. Det sägs att när det gäller klimatförändringarna, vilket Göran Lennmarker också tog upp, att vi räknar med att även u-länderna ska åta sig utsläppsminskningar. Det talas om att det ska ske på sikt. Jag skulle vilja veta lite grann om vilket tidsperspektiv man räknar med i detta fall. Jag skulle vilja understryka vikten av teknologiöverföringen, att man verkligen åtar sig detta från EU:s sida, att hjälpa till i stor utsträckning för att göra det möjligt för dessa länder att delta på ett aktivt sätt. Det är ju en förutsättning för att detta ska kunna ske. Sedan måste vi naturligtvis också ställa mycket stora krav på oss själva som EU-länder.

Anf. 149 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Låt mig först svara på de frågor som är lite mer allmänt hållna. Sedan ska jag be Arne Kjellstrand svara på de frågor som är lite mer detaljrika.

När det gäller det finska förslaget om integrering finns det ett sådant förslag, men vi har inte lyckats få det än. Men så fort vi får det i vår hand ska vi naturligtvis se till att det tillställs EU-nämnden.

Yvonne Ruwaida ställde frågor som egentligen gällde Cardiffprocessen. Det är viktigt att understryka att det är frågor som avhandlas i en rad forum, t.ex. handel och politik. Tanken är ju att detta sedan ska sammanföras i Helsingfors på Europeiska rådets möte i december. Man kan säga att detta är en beredningsprocess som pågår i olika forum inför mötet i Helsingfors.

Göran Lennmarker frågade om utsläppsbegränsningar och vad vi i Sverige ska göra. Vi har gjort väldigt mycket i vårt land, även om vi inte är nöjda. Vi kommer naturligtvis att se på vilket sätt som vi kan fortsätta att bidra. Samtidigt är det naturligtvis också viktigt att vi tillsammans medverkar till att även utvecklingsländerna har möjlighet att minska sina utsläpp.

Detta tangerar också Ingrid Näslunds fråga. Beträffande frågan om teknologiöverföring är det viktigt för oss att medverka till andra länders möjligheter att minska sina utsläpp.

Sedan tänkte jag att Arne Kjellstrand skulle få svara på de övriga frågorna.

Anf. 150 Departementsrådet ARNE KJELLSTRAND:

Det som jag kanske kan svara på men egentligen inte kan svara på handlar om TRIPS. TRIPS är ju en del av WTO-avtalet. När det gäller just frågan om implementeringen, genomförandet, av TRIPS har ju Leif Pagrotsky och den svenska regeringen klart markerat att vi är beredda att för varje land se de problem som finns och individuellt överväga argument för att acceptera en längre implementeringstid.

Men när det gäller ändring av avtalet är det en del av de kommande förhandlingarna i WTO. Och i förarbetena inför Seattle har ju flera länder framfört sådana önskemål att detta med stor sannolikhet blir en fråga som kommer att tas upp i de kommande förhandlingarna.

Anf. 151 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Då vill jag också be Jan Cedergren att kommentera några andra frågor.

Anf. 152 Utrikesrådet JAN CEDERGREN:

Projektet i Tchad med oljepipeline och Sveriges möjligheter att agera, är det helt klart att inom ramen för den normala processen i EU, om detta projekt blir aktuellt för EU-finansiering, så kan vi agera och tycka till. Vi har normalt alltid drivit miljöhänsynsfrågor. Det är samma sak när det gäller Världsbanken. Detta är ett projekt som kommer att komma upp automatiskt i styrelsen där, och där har vi också naturligtvis möjlighet att genom vår exekutivdirektör ha synpunkter, och det kommer vi säkert att ha. Normalt sett har vi drivit frågor om miljöhänsyn i just denna typ av projekt och kommer också att fortsätta att göra det.

Anf. 153 GÖRAN LENNMARKER (m):

När det gäller frågan om klimatpolitiken sade statsrådet att vi har kommit långt i Sverige, och det är ju rätt. Vi har bedrivit en framsynt energipolitik i Sverige sedan många decennier tillbaka som vi nu är på väg att överge. Det är ju tack vare att vi har kärnkraft och vattenkraft som elproducenter som vi har så pass lite utsläpp i Sverige.

Men den poäng som är viktig här är ju att Sverige genom denna politik sällar sig till den grupp länder som ofta får kritik från u-länderna, nämligen i-länder som ställer krav men som själva fuskar, denna bigotta inställning att man ska ställa krav på andra medan man själv smiter ifrån.

I debatten mellan i-länder och u-länder är den ståndpunkt som i-länderna ofta får från den samlade u-landskretsen att i-länderna är raska med att ställa krav på u-länderna men själva inte bryr sig.

Sveriges officiella klimatpolitik bygger ju inte på konvergenstänkande utan på divergenstänkande, att vi ska öka våra utsläpp till 104 % som bekant. Då är det en alldeles orimlig ståndpunkt att vi i denna dialog till andra och fattigare länder ska försöka ålägga dem restriktioner som vi själva inte är beredda att leva upp till utan tvärtom gå i motsatt riktning. Vi får verkligen akta oss nu så att Sverige inte framstår som ett cyniskt land med dubbelmoral som predikar för andra hur de ska göra medan vi själva smiter ifrån de åtaganden som vi moraliskt borde leva upp till.

Anf. 154 YVONNE RUWAIDA (mp):

När det gäller Tchad och Kamerun är min förhoppning att regeringen kan driva på denna fråga. Jag kan lämna över en del dokument från Europaparlamentet och det tyska parlamentet.

När det gäller frågan om TRIPS och WTO är jag lite förbryllad därför att det ju är kommissionen som förhandlar på EU:s sida, och i det mandatet som man har fått finns det i ett förarbete en fotnot som är en del av mandatet som EU-kommissionen har, och där står det tydligt att inget land ska få undantag. Jag har ställt frågan också till statssekreteraren som är ansvarig för handelsfrågor, men då har man bara svarat med den svenska inställningen men inte svarat på vilka kompromisser man kan gå med på EU-nivå. Jag tycker att detta är förbryllande, och jag skulle vilja att man i regeringen faktiskt kommer till skott och fattar ett beslut om vad som gäller och kan berätta vad man kan acceptera på EU-nivå. Jag tycker nämligen inte att det har varit tydligt här i EU-nämnden.

Anf. 155 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Till Göran Lennmarker vill jag säga att med tanke på de stora förändringar som vi ändå har gjort i vårt land när det gäller utsläppsbegränsningar i positiv riktning kan jag inte instämma i att vi skulle smita från vårt ansvar. Som jag också svarade kommer vi naturligtvis att fortsätta att se vad vi kan bidra med. Men jag tror också att det är viktigt att se att för allas skull är det också helt nödvändigt att även u-länderna tar sitt ansvar. Jag tycker alltså inte att det finns någon motsatsställning. Det här är någonting som vi gemensamt måste ta på oss och sträva efter att lyckas med, inte minst för just de långsiktiga klimatförändringar som vi kan konstatera kommer att hända om vi inte gör någonting.

Sedan vet inte jag om det finns något mer att säga om TRIPS. Jag kan bara försäkra att det är klart att vi kommer att återkomma till EU-nämnden när vi kan rapportera om hur den här frågan utvecklar sig.

Anf. 156 Departementsrådet ARNE KJELLSTRAND:

Jag kan bara säga att TRIPS-frågan blir komplicerad genom att det är en förhandlingsfråga där man i EU-mandatet har sagt att man inte så att säga vill öppna upp detta avtal. Men däremot handlar det ju om att vid genomförandet är de problem som har uppstått i olika länder väldigt olika. Då behöver man alltså för varje fall se den situation som finns, vilka problem som finns och på vilka sätt man kan hjälpa till för att ändå få ett genomförande till stånd. Och här har det i diskussionerna i EU varit en stor flexibilitet mellan alla medlemsländerna att vara öppna för att i den process som ju finns, där man alltså verkligen granskar det detaljerade genomförandet, hjälpa till med de problem som finns och därför lösa det på en individuell bas. Men det betyder inte att man vill ändra avtalet.

Anf. 157 ORDFÖRANDEN:

Tack! Då kanske vi kan gå tillbaka. Vi har ju först punkten 4 a, som är en beslutsfråga som kommer upp. Där har regeringen redovisat sin position, och jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt. När det gäller 4 c finner jag också att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Jag vill bara påpeka en sak. Jag vet att det har skett förändringar inom departementet osv., men det är bra om vi tidigt får in de positionspapper som föreligger. Vi blev utlovade i somras av den tidigare biståndsministern att vi skulle få åttapunktsprogrammet, det här papperet med åtta punkter, och jag såg att det var färdigt i september, men det var först häromdagen som vi fick det. Det är viktigt att vi kan få in det här tidigt, därför att det kommer att underlätta vår egen hantering och för ledamöterna att läsa in sig på olika ärenden.

Vi kan då gå vidare på dagordningen, och jag lämnar över ordet till statsrådet. Varsågod.

Anf. 158 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Då har vi kommit till punkten 5, och då handlar det om den mycket stora och viktiga, men inte alldeles lätta, frågan om det framtida samarbetet mellan EU och AVS-länderna, dvs. det s.k. Lomésamarbetet. Det här är ju en väldigt viktig fråga, även om det inte är någon beslutspunkt.

Här ska kommissionen presentera en lägesrapport från de pågående förhandlingarna med AVS-länderna om det framtida samarbetet mellan AVS-länderna och EU. Ordförandeskapet kommer att utarbeta en promemoria om de utestående frågorna i förhandlingarna.

Vad jag kan se är att i utvecklingsrådet kommer diskussionen att koncentreras framför allt på två frågor, nämligen på handel och på god samhällsstyrning. Även volymen på nästa europeiska utvecklingsfond kan komma att tas upp av någon enskild minister, men vi ska inte fatta något beslut i den frågan.

Anf. 159 GÖRAN LENNMARKER (m):

Herr ordförande! Det viktiga är ju betoningen av god samhällsstyrning, som det tydligen heter på svenska. Good governance, brukar vi ju säga på svengelska.

När jag tittar i den svenska positionen har jag svårt att hitta att man skulle betona det från svenskt håll. En alldeles avgörande fråga för om bistånd ska få en positiv effekt eller en negativ effekt i ett u-land är ju just detta. Vi vet ju erfarenhetsmässigt att bistånd till land med bad governance inte bara är bortkastat utan direkt skadligt. Det ger ökad fattigdom.

Anf. 160 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

När det gäller de här två frågorna, handel och good governance, där Göran Lennmarker betonar frågan om good governance, förs det nu diskussioner. Där handlar det ju om vilken skrivning framför allt som ska finnas med i det som ska bli det nya underlaget för samarbetet mellan de här länderna och EU. Vi är naturligtvis förespråkare för god samhällsstyrning, men det handlar om att skapa rättsinstitutioner och bygga ett rättssamhälle. Det handlar också om en demokratisk kultur. Det här är ingenting som man kan få fram genom olika typer av villkorsställande, utan det här är ju ett mycket mer grundläggande arbete när det gäller att arbeta för en god samhällsstyrning.

Läget, såvitt jag kan förstå, i förhandlingarna är väl att det ändå finns positiva signaler om att vi skulle kunna nå fram till en sorts kompromiss före årsskiftet, och det är ju av avgörande betydelse, eftersom det nuvarande avtalet går ut under första halvåret nästa år.

Anf. 161 GÖRAN LENNMARKER (m):

Vore det inte bra om statsrådet såg till att detta fanns med i den svenska ståndpunkten? Det står faktiskt ingenting om good governance i den svenska synen. Jag tror inte att det är någon partiskiljande fråga. Jag tror att det vore bra om Sverige var med och drev den inom EU:s ram.

Anf. 162 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Nu har jag redovisat en svensk ståndpunkt. Jag hoppas att det kan vara okej. Det innebär naturligtvis att den förs med i diskussionerna.

Då kommer jag till att kunna säga någonting om vad som hände vid förra utvecklingsrådet. Jag är alltså på punkten 6.

Man kan säga att där skedde något av ett genombrott genom att rådet fattade beslut, alltså rådsslutsatser, om uppföljningen av den globala utvärderingen av EG-biståndet. Vi spelade där en aktiv roll i att på utvecklingsrådet få diskutera frågor som tydligare målformulering, förbättrad samordning av komplementaritet, harmonisering och förenkling av organisationen, men också ökad effektivitet i procedurer och regelverk, förbättrad utvärdering och uppföljning av projekt och ökad insyn och öppenhet. Meningen är ju förstås att få till stånd en ökad relevans och effektivitet i EG-biståndet och att koherens ska råda mellan den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken, utvecklingssamarbetet och handelspolitiken.

Vad vi vill göra nu är att säkerställa en uppföljning av vad vi anmodat kommissionen, och här kan man på nytt konstatera att dokumenten är allvarligt försenade. I slutet av förra veckan presenterade kommissionen sin syn på utvärderingen av det humanitära biståndet. Någon riktig beredning har således inte ägt rum. En action plan aviserades till rådsarbetsgruppens möte i går, men kommissionen har deklarerat att det är för tidigt att lägga fast prioriteringar när det gäller reformeringen, och det blir alltså en muntlig presentation på utvecklingsrådet.

Det är naturligtvis beklagligt att de här presentationerna har fördröjts. Det är en mycket viktig EU-angelägenhet att förbättra förtroendet för EG-biståndet och för att EU ska vara en viktig aktör i det internationella utvecklingssamarbetet. Men jag vill på nytt säga att det naturligtvis kommer att vara av väsentlig vikt att Poul Nielson kommer att inleda mötet med att presentera sin syn på utvecklingssamarbetet.

Anf. 163 ORDFÖRANDEN:

Vad jag förstår innebär det att det knappast kommer att bli några beslutspunkter.

Anf. 164 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Nej, det blir inga beslutspunkter.

Anf. 165 GÖRAN LENNMARKER (m):

Det här är ju faktiskt en mycket viktig fråga, att man får till stånd den här översynen, och jag tror att det de facto kommer att ta sin tid. Det är bra att man börjar med det här. En rimlig målsättning skulle möjligtvis kunna vara att Sverige, om det nu inte har skett förr, under ordförandeskapet om drygt ett år ser till att avsluta den här utvärderingen och de konsekvenser vi ska dra för den framtida inriktningen av EU:s bistånd. Jag tror att år 2000, och kanske en bit in på 2001, blir en lämplig tidsperiod att göra det här arbetet.

Anf. 166 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Jag instämmer till fullo. Detta kommer naturligtvis att anses som en viktig fråga, och vi kommer också att arbeta för att det kommer att vara det.

Då är jag framme på punkten 7, de tre k-na: koordinering, komplementaritet och koherens. Jag kan på nytt konstatera att inte heller på denna punkt har kommissionen levererat något underlag, men här har kommissionen aviserat en rapport, nämligen av operationell koordinering. Men den senaste uppgiften är att den delen kommer att dras tillbaka.

För oss är de tre k-na en prioritering. Här driver vi på kommissionen att rapportera, inte bara om koordinering och komplementaritet utan också om koherens. Där vill jag säga att när det gäller koherensen deklarerade Poul Nielson på Coreper i onsdags att han ansåg att det nu var dags att ta ett bredare grepp. Han menade att det hittills mest har handlat om att göra utvecklingspolitiken samstämmig med miljöpolitiken, men nu måste den här samstämmigheten eftersträvas även i andra riktningen. Det här skulle då bygga på vårens arbete med en övergripande policy, och implementeringen skulle då involvera inte bara utvecklingsrådet utan även jordbruksrådet.

Men vi har som sagt inget skriftligt underlag till det här, utan här får vi avvakta och lyssna på vad den nya kommissionären vill presentera för någonting för utvecklingsrådet.

Sedan har vi en rubrik som lyder ”Övrigt”, och där handlar det alltså om läget i Burundi, men också stödet till u-länderna inom ramen för WTO.

När det gäller WTO handlar det om Advisory Center for WTO Law. Det handlar alltså om rättshjälp för u-länderna. Detta centrum ska assistera u-länderna och transitekonomier när det är tvister i WTO. Där deklarerade Sverige tidigt att vi är beredda att gå in som medlem och också ge vårt bidrag till detta centrums grundande.

Jag har några småsaker kvar. Det är utanför den formella dagordningen, dvs. under lunchen. Då ska HIPC-initiativet diskuteras. Det kommer förmodligen bara att handla om information, som det ser ut nu. Sedan kommer också kategori 4, alltså biståndsmedlen i de finansiella perspektiven, att tas upp, utvecklingsrådets roll och också det planerade toppmötet i Kairo mellan EU och Afrika.

Kvällen före utvecklingsrådet har det finska ordförandeskapet bjudit in till en middag då situationen i Östtimor ska diskuteras. Inbjuden gäst är då Xanana Gusmao, även om vi inte har fått någon bekräftelse på att han kommer att delta.

Anf. 167 ORDFÖRANDEN:

Med det får jag tacka dig och dina medarbetare för samrådet i dag. Trevlig helg, och vi hälsar på återseende så småningom här i EU-nämnden!

Innehållsförteckning

1 § Rapport från ministerrådsmöte (Ekofin) den 8 oktober 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (Ekofin) den 8 november 1999 (finansminister Bosse Ringholm) 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 2

Anf. 4 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 2

Anf. 5 ORDFÖRANDEN 2

Anf. 6 LARS TOBISSON (m) 2

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp) 3

Anf. 8 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 4

Anf. 9 LARS TOBISSON (m) 4

Anf. 10 KARIN PILSÄTER (fp) 5

Anf. 11 MATS ODELL (kd) 5

Anf. 12 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 5

Anf. 13 LARS TOBISSON (m) 6

Anf. 14 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 6

Anf. 15 KARIN PILSÄTER (fp) 6

Anf. 16 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 7

Anf. 17 ORDFÖRANDEN 7

Anf. 18 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 7

Anf. 19 LARS TOBISSON (m) 7

Anf. 20 YVONNE RUWAIDA (mp) 7

Anf. 21 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 7

Anf. 22 Statssekreterare SVEN HEGELUND 7

Anf. 23 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 24 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 8

Anf. 25 YVONNE RUWAIDA (mp) 8

Anf. 26 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 8

Anf. 27 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 28 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 8

Anf. 29 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 30 LARS TOBISSON (m) 9

Anf. 31 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 9

Anf. 32 LARS TOBISSON (m) 9

Anf. 33 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 10

Anf. 34 GÖRAN LENNMARKER (m) 10

Anf. 35 KARIN PILSÄTER (fp) 10

Anf. 36 Departementssekreterare STEFAN ISAKSSON 10

Anf. 37 KARIN PILSÄTER (fp) 11

Anf. 38 Departementssekreterare STEFAN ISAKSSON 11

Anf. 39 ORDFÖRANDEN 11

Anf. 40 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 11

Anf. 41 LARS TOBISSON (m) 12

Anf. 42 MATS ODELL (kd) 14

Anf. 43 KARIN PILSÄTER (fp) 15

Anf. 44 AGNE HANSSON (c) 16

Anf. 45 ORDFÖRANDEN 16

Anf. 46 YVONNE RUWAIDA (mp) 16

Anf. 47 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 16

Anf. 48 Statssekreterare SVEN HEGELUND 16

Anf. 49 LARS TOBISSON (m) 17

Anf. 50 MATS ODELL (kd) 18

Anf. 51 ORDFÖRANDEN 18

Anf. 52 Statssekreterare SVEN HEGELUND 18

Anf. 53 LARS TOBISSON (m) 19

Anf. 54 ORDFÖRANDEN 19

2 § Rapport från ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 22 oktober 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 12 november 1999 (näringsminister Björn Rosengren och finansminister Bosse Ringholm) 20

Anf. 55 ORDFÖRANDEN 20

Anf. 56 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 20

Anf. 57 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 20

Anf. 58 MIKAEL ODENBERG (m) 21

Anf. 59 ORDFÖRANDEN 21

Anf. 60 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 21

Anf. 61 MIKAEL ODENBERG (m) 21

Anf. 62 GÖRAN LENNMARKER (m) 22

Anf. 63 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 22

Anf. 64 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 22

Anf. 65 ORDFÖRANDEN 22

Anf. 66 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 23

Anf. 67 ORDFÖRANDEN 23

Anf. 68 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 23

Anf. 69 YVONNE RUWAIDA (mp) 24

Anf. 70 ORDFÖRANDEN 24

Anf. 71 YVONNE RUWAIDA (mp) 24

Anf. 72 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 24

Anf. 73 KARIN PILSÄTER (fp) 24

Anf. 74 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 24

Anf. 75 ORDFÖRANDEN 24

3 § Rapport från ministerrådsmöte (konsumentfrågor) den 13 april 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (konsumentfrågor) den 8 november 1999 (statsrådet Lars-Erik Lövdén) 25

Anf. 76 ORDFÖRANDEN 25

Anf. 77 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 25

Anf. 78 ORDFÖRANDEN 26

Anf. 79 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN 26

Anf. 80 PER BILL (m) 27

Anf. 81 AGNE HANSSON (c) 28

Anf. 82 YVONNE RUWAIDA (mp) 28

Anf. 83 KARIN PILSÄTER (fp) 29

Anf. 84 MARIANNE CARLSTRÖM (s) 30

Anf. 85 INGRID NÄSLUND (kd) 30

Anf. 86 WILLY SÖDERDAHL (v) 30

Anf. 87 GÖRAN LENNMARKER (m) 30

Anf. 88 ORDFÖRANDEN 31

Anf. 89 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 31

Anf. 90 ORDFÖRANDEN 32

Anf. 91 PER BILL (m) 32

Anf. 92 AGNE HANSSON (c) 33

Anf. 93 KARIN PILSÄTER (fp) 33

Anf. 94 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 33

Anf. 95 Departementssekreterare JOHAN ALLING 33

Anf. 96 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 34

Anf. 97 ORDFÖRANDEN 34

Anf. 98 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 34

Anf. 99 ORDFÖRANDEN 35

Anf. 100 PER BILL (m) 35

Anf. 101 YVONNE RUWAIDA (mp) 35

Anf. 102 KARIN PILSÄTER (fp) 35

Anf. 103 ORDFÖRANDEN 35

Anf. 104 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 36

Anf. 105 PER BILL (m) 36

Anf. 106 YVONNE RUWAIDA (mp) 36

Anf. 107 ORDFÖRANDEN 37

Anf. 108 Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s) 37

Anf. 109 ORDFÖRANDEN 37

4 § Information om mål 2-områdesindelningen (statssekreterare Jan Grönlund) 38

Anf. 110 ORDFÖRANDEN 38

Anf. 111 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 38

Anf. 112 AGNE HANSSON (c) 38

Anf. 113 YVONNE RUWAIDA (mp) 39

Anf. 114 REYNOLDH FURUSTRAND (s) 39

Anf. 115 GÖRAN LENNMARKER (m) 40

Anf. 116 SONIA KARLSSON (s) 40

Anf. 117 Statssekreterare JAN GRÖNLUND 40

Anf. 118 Departementsekreterare ERLING KRISTIANSSON 40

Anf. 119 ORDFÖRANDEN 41

5 § Rapport från ministerrådsmöte (industrifrågor) den 29 april 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (industrifrågor) den 9 november 1999 (statsrådet Mona Sahlin) 42

Anf. 120 ORDFÖRANDEN 42

Anf. 121 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 42

Anf. 122 LARS TOBISSON (m) 43

Anf. 123 WILLY SÖDERDAHL (v) 43

Anf. 124 YVONNE RUWAIDA (mp) 44

Anf. 125 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 44

Anf. 126 MIKAEL ODENBERG (m) 44

Anf. 127 ORDFÖRANDEN 44

Anf. 128 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 44

Anf. 129 YVONNE RUWAIDA (mp) 45

Anf. 130 AGNE HANSSON (c) 45

Anf. 131 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 45

Anf. 132 MIKAEL ODENBERG (m) 46

Anf. 133 ORDFÖRANDEN 46

Anf. 134 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 46

Anf. 135 LARS TOBISSON (m) 47

Anf. 136 REYNOLDH FURUSTRAND (s) 47

Anf. 137 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 48

Anf. 138 ORDFÖRANDEN 48

Anf. 139 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 48

Anf. 140 ORDFÖRANDEN 49

Anf. 141 Statsrådet MONA SAHLIN (s) 49

Anf. 142 ORDFÖRANDEN 49

6 § Rapport från ministerrådsmöte (utvecklingsfrågor) den 21 maj 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (utvecklingsfrågor) den 11 november 1999 (statsrådet Maj-Inger Klingvall) 50

Anf. 143 ORDFÖRANDEN 50

Anf. 144 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 50

Anf. 145 ORDFÖRANDEN 51

Anf. 146 YVONNE RUWAIDA (mp) 51

Anf. 147 GÖRAN LENNMARKER (m) 52

Anf. 148 INGRID NÄSLUND (kd) 53

Anf. 149 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 53

Anf. 150 Departementsrådet ARNE KJELLSTRAND 53

Anf. 151 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 54

Anf. 152 Utrikesrådet JAN CEDERGREN 54

Anf. 153 GÖRAN LENNMARKER (m) 54

Anf. 154 YVONNE RUWAIDA (mp) 54

Anf. 155 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 55

Anf. 156 Departementsrådet ARNE KJELLSTRAND 55

Anf. 157 ORDFÖRANDEN 55

Anf. 158 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 56

Anf. 159 GÖRAN LENNMARKER (m) 56

Anf. 160 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 56

Anf. 161 GÖRAN LENNMARKER (m) 56

Anf. 162 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 57

Anf. 163 ORDFÖRANDEN 57

Anf. 164 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 57

Anf. 165 GÖRAN LENNMARKER (m) 57

Anf. 166 Statsrådet MAJ-INGER KLINGVALL (s) 58

Anf. 167 ORDFÖRANDEN 58

Fredagen den 5 november 1999

EU-nämndens uppteckningar